Försvarsbloggare

av Lars Wedin

Överstelöjtnant Håkan Edström har skrivit en utmärkt artikel i KKrVAHT 2/2015, som visar på en bristande koppling mellan omvärldsbeskrivningarna – i och för sig intressanta – och de försvarspolitiska målen. Försvarsberedningens medlemmar är väl ändå betalda just för att göra denna koppling?

Nedan görs ett försök att fylla i denna lucka rörande några viktiga omvärldstendenser. Det är fråga om ett blogginlägg och inte en vetenskaplig artikel; resonemangen hålls därför kortfattade.

Världen är just nu i inne i en fundamental geopolitisk omvälvning: världsomspännande terrorism, USAs prioritering av Asien, Kinas framtid och Rysslands upprustning och revanschistiska stormaktsanspråk är några exempel på de krafter som är i rörelse. Samtidigt finns många tecken på att EU i varje fall kommer att försvagas eller till och med falla sönder. Risken för en dominoeffekt på Nato går inte att bortse från. Risken är stor för att flyktingströmmarna bara ökar med åtföljande konsekvenser för stabiliteten i Europa. Denna turbulenta tid kommer med tiden att gå över. En ny, någorlunda stabil världsordning kommer då att uppstå. Men hur denna kommer att se ut vet vi inte. En del av dessa omvälvningar har direkta konsekvenser för Sveriges säkerhet och bör därför påverka försvarspolitiken. Andra är – fortfarande avseende försvarspolitiken – av mer indirekt karaktär. Klimatförändringar och befolkningsökning kan t.ex. mycket väl ge upphov till konflikter och migrationsströmmar men har inga direkta försvarspolitiska effekter (bortsett från Försvarsmaktens utsläpp av växthusgaser).

Utvecklingen av den geopolitiska verkligheten i tidsspannet 2025 – 2040 är alltså okänd. Och det är då de vapensystem, som idag beställs kommer att vara operativa. Det finns dock trender som är tydliga och där kopplingarna till försvarspolitiken går att analysera.

Kinesiska havet

Kina gör anspråk på i stort sett hela Sydkinesiska havet, som är ett av världens mest trafikerade områden. Härmed kommer man i konflikt med områdets kuststater som också har stora anspråk. Till skillnad från Kinas är emellertid de andra kuststaternas anspråk till stor del legala. Kina har också anspråk i Östkinesiska havet och kommer därigenom i konflikt med Japan och Korea. Härtill kommer den stående konflikten med Taiwan. Den kinesiska politiken leder till att man kommer på kontrakurs med USA, som är havsrättens främste tillskyndare trots att man inte ratificerat FNs havsrättskonvention. För USA – och större delen av den maritima världen – är Kinas anspråk på detta sitt ”blå territorium” oacceptabla av såväl strategiska som legala skäl. Det finns en stor risk för upptrappning av konflikten även om de båda ländernas kärnvapeninnehav sannolikt håller denna begränsad.

Svenska intressen: Främst ekonomiska med hänsyn till svensk handel och svenska investeringar i området. Det är ett starkt svenskt intresse att värna den nuvarande havsrätten (bl a gentemot Ryssland).

Påverkan svensk säkerhet: Inte direkt men om USA tvingas koncentrera stora styrkor i Asien ökar risken för ryska äventyrligheter i andra områden.

Påverkan svensk försvarspolitik: Inte direkt.

Ryssland

Sverige har uppenbara problem med ett äventyrligt och revanschistiskt Ryssland. Den ryska geopolitiska situationen i Östersjön är oförmånlig och lockar säkert till framstötar om tillfälle gives. Enligt rapporten The Coming Storm. Baltic Security Report. (Edward Lucas, CEPA, Juin 2015) har Ryssland övat att upprätta en spärr Nordnorge – Åland – Gotland – Bornholm. Detta innebär med all sannolikhet att man vill kunna skapa en buffert eller glacis inom vilken främmande styrkor inte kan operera. En sådan strategi kallas A2/AD (Anti-Access/Aera Denial) på ”pentagonesiska”.

Ett så kallat hybridkrig består av militära styrkedemonstrationer, desinformation och dolda framstötar (utnyttjandet av soldater utan nations- och gradbeteckningar i Ukraina). Sådana aktiviteter drivs redan idag mot Sverige: flygövningarna mot svenskt territorium, uttalanden från vissa håll om att krisen är USAs och Natos fel medan Ryssland inte utgör ett militärt hot respektive ubåtskränkningar. Samt sådant som vi inte vet något om.

Sannolikheten för en regelrätt invasion av svenskt territorium – förutom Gotland är mycket liten. Men styrkedemonstrationerna skapar en normalbild av att Sverige inte kan försvara sig och därför måste ge efter när eventuella krav ställs. Och hur skulle en svensk regering reagera om Ryssland hotar med kärnvapen (mer om detta nedan)?

Svenska intressen: Den nationella suveräniteten är ett vitalt svenskt intresse. Det är också ett starkt intresse att den nuvarande geopolitiska situationen i Östersjöområdet bevaras eller ännu hellre stärks.

Påverkan svensk säkerhet: Ytterst gäller det nationens frihet.

Påverkan svensk försvarspolitik: Hotet från Ryssland bör ha högsta prioritet, i varje fall för Marinen och Flygvapnet, som är de delar av Försvarsmakten som i första hand har att värna våra intressen i området.

Planeringen måste utgå från att vi inte får hjälp av Nato av följande skäl:

1. Sverige omfattas inte av Natos säkerhetsgaranti (vilket lustigt nog är ett uttalat mål för vissa partier).
2. Befolkningen i vissa Nato-länder (bl a Frankrike och Tyskland) vill inte att Nato ens hjälper sina medlemsstater.
3. Sverige ligger nästan sämst i Europa avseende av försvarets andel av BNP – det enda accepterade sättet att jämföra försvarsansträngningar.
4. Men – har vi tur finner Nato det vara i sitt intresse att hjälpa oss; då måste vi vara beredda att ta emot denna hjälp.

Kärnvapen

Ryssland har vid ett antal tillfällen hotat med kärnvapen i samband med den nuvarande krisen – bl a mot Danmark och de Baltiska staterna. Denna offensiva men virtuella användning av kärnvapen är något kvalitativt nytt som västmakterna (dvs USA, England, Frankrike) inte har något direkt svar på. De ryska hoten anses dels som oseriösa (det är enklast så) och dels ligga under tröskeln för kärnvapenavskräckningen; inga kärnvapenmakters vitala intressen hotas. I avsaknad av lämpliga doktriner och vapensystem så har västmakterna att välja mellan:

1. Riskera eskalering till strategisk kärnvapennivå.
2. Ge efter.

Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att USA, England och Frankrike inte avrustar sina kärnvapen.

Påverkan svensk säkerhet: Ja.

Påverkan svensk försvarspolitik: Oklart vad som kan göras. Svenska kärnvapen, antimissilförsvar och nybyggnad av skyddsrum är knappast aktuella.

Europa

Europa är i en allt djupare kris. Risken för en splittring i de ultranationalistiska partiernas (Front National i Frankrike t.ex.) framgångars spår är långt ifrån försumbar. Dessutom kan Grekland – och kanske Cypern – lockas in i Rysslands intressesfär. Om EU faller sönder splittras sannolikt också Nato; populistiska partier som Front National är också anti-Nato. I ett splittrat Europa blir krig åter möjligt. USA kommer med all säkerhet att lämna ett sådant Europa.

Svenska intressen: Det är ett starkt svenskt intresse att bibehålla ett fungerande EU.

Påverkan svensk säkerhet: Stor osäkerhet, Rysslands handlingsmöjligheter ökar starkt.

Påverkan svensk försvarspolitik: Ett allsidigt försvar krävs.

Maritimiseringen

Sverige är ett av världens mest globaliserade länder. Vi är alltså helt beroende av säkra sjötransporter såväl i närområdet som globalt. I havet finns också de resurser en ökande världsbefolkning behöver: energi, mineraler, grundämnen, protein och biologiska ämnen.

Svenska intressen: Ja, som sagt.

Påverkan svensk säkerhet: Utan säkra sjötransporter stannar Sverige.

Påverkan svensk försvarspolitik: Sverige måste kunna skydda sjötransporter i närområdet samt bidra till skyddet globalt.

Cybersäkerhet

Frågan om cybersäkerhet skär genom alla säkerhetsområden såväl civila som militära. Cyberangrepp är en självklar del av varje angrepp och utgör dessutom ett stort hot från organiserad brottslighet och terrorister.

Svenska intressen: Sverige är utomordentligt beroende av fungerande datakraft; detta gäller såväl civilt som militärt.

Påverkan svensk säkerhet: Se ovan.

Påverkan svensk försvarspolitik: Cybersäkerhet samt möjligheterna till eget agerande i cyberrymden måste ges högre prioritet, inte minst i utbildningen.

Terrorism

Den så kallade islamska staten, DAECH, för krig mot europeiska och svenska kärnvärden: demokrati, jämlikhet, religionsfrihet, yttrandefrihet etc. Kriget sker, vilket är nytt, dels som konventionellt – om än med starka inslag av terror – krig mot sina ”grannar” och dels som terrorism i Mellersta Östern, Europa och Afrika. Antalet grupper med liknande mål är stort: AQMI, Boko Haram, Al Quaida med fler, vilket inte nödvändigtvis innebär att de är allierade; tvärtom. Härtill kommer hotet från neonazistiska grupper (Breivik, Oklahoma City…).

Särskilt DAECH driver en aktiv propaganda i länder som Sverige. Här finns också grupper, som av olika skäl bagatelliserar terrorhotet samt en betydande tafflighet i civilsamhällets agerande.

Svenska intressen: Ja, terrorismen slår mot grundläggande svenska och europeiska värden. Terrorismen driver också fram en ökning av flyktingströmmarna. Omfattande terrorattacker – exempelvis Twin Towers 11/9 2001 – ger också stora ekonomiska konsekvenser. Det borde vara ett starkt svenskt intresse att stödja de förföljda kristna i Mellersta Östern (men Svenska Kyrkan prioriterar klimatfrågorna!!)

Påverkan svensk säkerhet: Terrorismen är ett allvarligt hot mot den inre säkerheten. Terrorismen i Mellersta Östern hotar också sjövägen Medelhavet – Indiska Oceanen.

Svensk försvarspolitik: Denna påverkas på två plan. Dels bör vi göra vad vi kan för att stödja kampen mot DAECH och andra liknande organisationer. Dels behöver vi stärka den inre säkerheten; den svenska försvarspolitiken behöver därför omdefinieras. Delar av Armén bör sannolikhet ha terroristbekämpning som huvuduppgift (om polisen inte klarar att hålla ordning i våra förorter klarar man sannolikt inte ett omfattande terroranfall typ 9/1 2015 i Paris).

Övrigt

Flyktingströmmen är ett resultat av krig, diktatur och terror. Den påverkar naturligtvis svenska intressen och svensk säkerhet – främst då samhällets sammanhållning. Bland flyktingarna göms också potentiella eller aktiva terrorister. Men flyktingfrågan är inte en direkt fråga för försvarspolitiken.

Detsamma gäller genderfrågor, klimatfrågan, befolkningsökningen och liknande – de utgör mer eller mindre allvarliga problem men har ingenting med försvarspolitikens inriktning att göra.

Däremot har Försvarsmakten goda möjligheter att verka för integration i samhället av utsatta grupper. Försvarsmakten kan som ingen annan myndighet skapa ordning och reda samt ställa tydliga krav. Projekt med sådan inriktning drivs framgångsrikt i andra länder (exempelvis Frankrike) och borde också kunna drivas hos oss.

 
Författaren är kommendör, ledamot av Académie de Marine och KkrVA

av Michael Sahlin

Vad, förutom författarens intressefokus, förenar två disparata länder som Sydsudan och Turkiet i dessa tider? Inte mycket, kan man tycka.

Men det finns en sak: båda står inför existensiellet avgörande deadlines nu i augusti. Sydsudan har ställts inför en ny ultimativ deadline, senast den 17 augusti kräver det internationella samfundets olika globala och regionala aktörer att parterna i det förödande sydsudanesiska inbördeskriget ska ha accepterat senaste frammanglade fredsplan, annars… Ja, annars vad? Skärpta sanktioner? Och för Turkiets del handlar det om den deadline som inträffar den 23 augusti. Då har de 45 dagar förflutit som författningen ger parterna i koalitionsförhandlingarna med anledning av valet den 7 juni. Finns ingen koalitionsöverenskommelse på plats då vankas ett nyval som kan bli ytterst destruktivt och destabiliserande.

Om dessa två deadlines finns mycket att säga. I jämförelse med Turkiet och dess mångomsjungna strategiska betydelse till följd av historia och geografi (en slags humorfri variant av romerske kejsaren Heliogabalus som sades förena österns och västerns laster!) framstår naturligtvis det arma Sydsudan som en relativ strategisk obetydlighet, ett land (världens nyaste stat 2011) som därtill numera har gått om Somalia och DR Congo och toppar listan över ”Failed states”).  Skäl finns således att sluta jämföra och i stället tala om dessa deadlines var för sig, utifrån de respektive fallens speciella internationella (och förstås nationella) betydelse.

Sydsudan

Fallet Sydsudan aktualiserar förutom en humanitär kris av enorma mått också frågan om det internationella samfundets vilja och förmåga att skapa fred, i ett läge och ett område där fredsarbetet inte försvåras eller omintetgörs av säkerhetspolitiska motsättningar mellan dominerande stormakter – såsom i regel var fallet under det kalla kriget. Visst har det förekommit ”kallakrigetaktiga” låsningar i FNs Säkerhetsråd också i fallet Sudan/Sydsudan, återspeglande maktambitioner och oljeintressen och annat (ex det ryska och kinesiska stödet till Khartoum mot amerikanskt/västligt stöd för sydsudanesiska självständighetssträvanden under den långa inbördeskrigsperioden i det samlade Sudan). Men i dagens Sydsudan handlar det väldigt lite om sådant och väldigt mycket om andra svårigheter. Sydsudan har kommit att leda till något av en kris för det internationella, multilaterala fredsarbetet, oaktat storartade och prestigetunga insatser med alla de medel som det multi- och bilaterala fredsarbetet förfogar över: bistånd, politik, diplomati, fredsbevarande styrkor, mm.

Sudans delning hade föregåtts först av generationer av inbördeskrig (där krigshandlingarna främst ägde rum på dagens Sydsudans område), därefter av årslånga fredsförhandlingar (som 2005 ledde fram till CPA, Comprehensive Peace Agreement), därefter en 6-årig relativ fredsperiod där fredsavtalet skulle genomföras, därefter en avtalsenlig folkomröstning i det som snart skulle bli Sydsudan, med väntad 99-procentig uppslutning till stöd för självständigheten, den som uppnåddes sommaren 2011. Det jublades i Juba den dagen, men mörka moln hängde över horisonten, i form av en hel litania av olösta problem gentemot den nya grannen i norr, Sudan, och i form av ringa eller inga förberedelser för stats- , nations- och fredsbyggandets utmaningar i det etniskt komplexa och fortfarande krigstraumatiserade samhället, Afrikas mest underutvecklade. Optimismen då, trots allt detta, var grundad i beslutsamheten hos det internationella samfundets allehanda multi- och bilaterala aktörer att satsa rejält på det sydsudanesiska experimentets framgång (experiment eftersom detta med att dela länder, eller acceptera delning, ända sedan Biafra-kriget på 60-talet varit en erkänt hyperkänslig sak).

Men det dröjde som vi sett inte länge efter separationen förrän ett förödande inbördeskrig slet itu den nya staten. Och sedan dess har ett allt mer frustrerat internationellt samfund, med ansträngda inbördes relationer och i varierande rollfördelning (FN, USA/Trojkan, AU, IGAD), gjort upprepade försök att få slut på kriget. Flera gånger har det sagts att ”detta är sista försöket – take it or leave it” och flera gånger har det hotats med sanktioner och andra maktmedel. Flera olika modeller och angreppssätt har prövats och misslyckats: man har oscillerat mellan ytterligheterna å ena sidan humanitärt eld upphör (som aldrig respekterats) och andra sidan allomfattande och långsiktsverkande fredskontrakt. Samtliga av de klassiska dilemman som inryms i fredsskapandet, fredsbyggandet och fredsbevarandet har passerat revy:  långsiktigt-kortsiktigt, ansvarsutkrävande för otaliga krigsbrott versus allt det som krävs för nödvändig försoning, inklusivitet versus exklusivitet, osv, osv.

Ansvaret för de återkommande fredsmäklarförsöken har delegerats till den regionala organisationen IGAD som dock består av stater på Afrikas Horn som egentligen och väsentligen har motsatta intressen i Sydsudans krig och fred, exempelvis detta att Uganda fortfarande har kontroversiell truppnärvaro i Sydsudan till stöd för regeringssidan. Efter senaste misslyckande tidigare i år har nu IGAD biffats upp och kallas ”IGAD PLUS”, så den fredskonstruktion som nu föreläggs parterna, alltså för svar senast den 17 augusti, kan nu sägas backas upp av och representera i stort sett hela det internationella samfundet, inkl FN, EU och Afrikanska Unionen (AU) – planen var en huvudfråga när president Obama nyligen besökte Addis och AU:s (Kina- donerade!) högkvarter. ”The sense of urgency” förstärks denna sommar av nya larmrapporter både om hotande hungerkatastrof och om krigsbrottsgräsligheter på båda sidor. Svar tycks för närvarande saknas när det gäller vad som kan tänkas ske om parterna trots denna imponerande (sista?) mobilisering inte kan tvingas samman till handskakning och signatur. För den luttrade tillkommer så insikten om att ett aldrig så högtidligt undertecknat dokument, undertecknat under starkast tänkbara internationella press, förstås inte utgör någon fredsgaranti. Det är erfarenhetsmässigt långt mellan ett avtals undertecknande och dess genomförande. Försoning och praktiskt samregerande är ingen lätt sak i en miljö genomdränkt av hat och hämdlystnad, på alla samhällsnivåer.

Och häri ligger dilemmat. Vad betyder ett fredsavtal om båda (alla) parter fortfarande egentligen tror på en militär seger, om den bakomliggande komplexiteten och inbördeskrigets egen dynamik gör det högst ovisst vad de nominella ledarna egentligen kan leverera, om inbördeskrigets förlopp producerar ständigt nya miliser och lojalitetsrockader. Till saken hör ju också konfliktens asymmetri: att det handlar om en sittande regering mot en upprorsrörelse, var och en med sin egen definition av vad som till sist gör kriget värt att avsluta. Alltså är det till exempel inte lätt för president Salva Kiir att smälta att internationella samfundet nu vill tvinga på honom en fredsuppgörelse som anger en maktdelningsnyckel som de facto honorerar upproret. Här inryms, på båda sidor, stora legitimitetsbekymmer.

Men den 17 augusti, nu snart, ska det avgöras. Sägs det. Och avgörandet – till att börja med parternas accept, eller inte – kommer att få stor betydelse för synen på det multilaterala freds- och statsbyggandets värde och framtid.

Turkiet

Vad sedan gäller Turkiet så handlar det alltså om senaste parlamentsval och förvaltandet i  konstitutionell ordning av dess resultat, som ju innebar att det sedan år 2002 styrande AKP förlorade sin absoluta majoritet och alltså måste söka en koalitionslösning för regeringsmakten – en koalitionsuppgörelse med antingen det turknationalistiska MHP, eller det ”socialdemokratiska”/kemalistiska CHP eller nykomlingen/uppstickaren i parlamentet, det ”kurdnationalistiska” HDP. Sedan president Erdogan efter uppseendeväckande processfördröjning gett regeringsbildaruppdraget åt ”sin” premiärminister Davutoglu anger författningen en 45 dagars limit för att hitta en koalitionslösning, annars vankas som sagt nyval som enda utväg. De 45 dagarna utlöper alltså den 23 augusti.

Tills dess och tills vidare styrs Turkiet av AKP som interimregering. Och under dessa inrikespolitiskt oklara förhållanden har, som vi sett, Turkiets utrikespolitiska läge och agerande hamnat i fokus för världens uppmärksamhet. Sambanden mellan det inrikespolitiska spelet och det utrikespolitiska agerandet framstår som uppenbart men svårtolkat.  Detta gör deadlinen den 23 augusti både delikat och potentiellt ödesmättad: Turkiets demokrati och nationella sammanhållning skulle utsättas för utomordentligt stora påfrestningar om det skulle komma att handla om allvarlig säkerhetspolitisk krishantering samtidigt med en tämligen garanterat hätsk nyvalskampanj – siktande till nyval tidigast nära tiden för årets turkiska prestigeprojekt, värdskapet i november för all världens ledare inom G20-gruppen. Med tanke på allt detta borde parterna – det handlar i praktiken om AKP-CHP eller (möjligen) AKP-MHP – alltså satsa allt på att få till stånd en koalitionsuppgörelse, i nationens intresse.

Men mycket tyder på att detta likväl blir svårt, både trots och på grund av den senaste tidens dramatiska utveckling, krigsoperationerna mot IS och PKK samtidigt och den sårbarhet för Turkiets del som blottläggs av dessa händelser.

En av svårigheterna härrör förstås från president Erdogan själv. Det spekuleras öppet i turkiska media om att Erdogan i själva verket redan bestämt sig för att gå in för ny- eller omval, och därvid chansa på att en hård kampanj i förening med en utrikespolitisk krisatmosfär och en strategi för marginalisering eller utmanövrering av det pro-kurdiska HDP (som fick 13 % i valet och därmed verksamt bidrog till att AKP/Erdogan förlorade det totala greppet) skulle återföra AKP till dess tidigare allsmäktiga dominans och därmed bereda vägen även för Erdogans egna exekutiva presidentplaner. Trovärdigheten skulle dock kräva att denna ambition och detta mål dämpas i retoriken fram till deadline den 23 augusti, genom fortsatta, till synes seriösa koalitionsförhandlingar där man låter tanken smaka på olika varianter, i spannet koalitionsregering enbart för hantering av den aktuella krisen och för att leda landet till nyval till långsiktigt avsedd och reformgenomtänkt koalitionsregering.

Men oavsett Erdogan-faktorn: hur skulle en koalitionsöverenskommelse mellan AKP och ett annat parti se ut, bl a med tanke på att både CHP och MHP kräver ”parlamentarisering” av politiken, bl a innebärande att presidenten måste pressas tillbaka till den roll han tilldelas i den gällande författningen. Även andra krav som särskilt CHP ställer för att riskera en koalitionsroll som kan bli kostsam i ett nästa val torde vara utomordentligt svåra att acceptera både för presidenten och för hans hängivna anhängare inom AKP. En koalitionsförhandlingslösning, närmast oavsett vilken, skulle förändra det politiska landskapet i Turkiet. Men, som sagt, det brådskar, den 23 augusti måste uppgörelsen finnas, annars utlyser presidenten omval.

Kopplingen mellan den turkiska utrikespolitiken, nu i utpräglad krisatmosfär, och inrikespolitiken, nu i limbo, tillhandahålls i första hand av det pro-kurdiska HDP. HDP och dess ledning (Demirtas o Co) har till följd av den senaste tidens dramatisering hamnat i en utsatt position, klämd mellan AKP-regeringen å ena sidan och PKK å den andra. I och med att den fredsprocess visavis PKK som nu avbrutits (?) (och där HDP-politikerna utgjorde legitimerad förmedlande länk mellan AKP-ledningen, Öcalan på fängelseön Imrali och PKK-ledningen i Quandil-bergen i norra Irak) inte längre betingar substans i relationen mellan styrande AKP och HDP, och i och med de krigshandlingar som återuppstått mellan armén och PKK, så har tidigare samarbete ersatts av hätsk polemik. I detta läge tycks det vara Erdogans och AKP-ledningens strategiska mål att återfå makten genom att HDP i ett nyval eller på annat sätt fråntas sin parlamentariska ställning (80 mantat efter de vunna 13,1 % av rösterna). Logiken är att agerandet mot HDP innebär lutning åt det turknationalistiska hållet vilket förutsätter att fredsprocessen förklaras avbruten vilket i sin tur utgör en belastning i AKP-regeringens västliga relationer i ett läge när kampen mot IS förutsätter stark västlig sammanhållning.

Med detta försök att i korta meningar summera en komplex verklighet, därtill i snabb förändring, varde sagt att deadlinen den 23 augusti – blir det en koalition (och i så fall en ”anti-kurdisk” AKP-MHP koalition eller en mer reforminriktad, av turkiska näringslivet starkt förordad, koalition AKP-CHP, eller inte? – är betydelsefull på flera sätt och plan. Alternativet, omvalet, blir en realitet den 23 augusti om koalitionsförhandlingarna, givet nämnda svårigheter, hinder och oförenligheter, går i stöpet. Svar på detta finns kanske redan snart, innan denna text hinner nå ut. Och mycket kan förväntas hinna hända dessförinnan i den militärpolitiska processen av action-reaction och det inrikespolitiska manövrerandet. Men om beskedet den 23.8 blir nyval, eller omval, så förestår en tid fylld av ovissheter och svårigheter, och som sagt detta särskilt om en hätsk valkampanj (där turkisk och kurdisk nationalism ställs mot varandra) i tid och rum sammanfaller med en utdragen och kanske växande säkerhets- och säkerhetspolitisk kris.

Så visst finns det skäl att hålla ögonen både på Sydsudan och Turkiet i dessa dagar.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.Michael Sahlin

av Ingolf Kiesow

Ett ”kyligt krig” pågår redan mellan Kina och USA. Det är ännu inte jämförbart med det kalla kriget, men termen har börjat synas och är befogad. Den är dessutom användbar också på förhållandet mellan USA och Ryssland. Både Kina och Ryssland har ambitioner att ta över områden från andra länder. Båda är på väg att förändra sina samhällen tillbaka i riktning mot mera auktoritära system. De två samarbetar för att leda BRICS  (En ännu så länge lös sammanslutning av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika ) och the Shanghai Cooperation Organisation (Kina, Ryssland och de centralasiatiska länderna) för att uppnå ett större gemensamt inflytande i världspolitiken och minskat inflytande för västländerna. Båda utövar ett växande militärt tryck på sin omgivning och såväl Kina som Ryssland ser USA som en potentiell motståndare i en avskräckningsbalans med kärnvapen. Både i kinesiska och ryska media propageras för att ekonomiskt, kulturellt och politiskt samarbete skall intensifieras och hjälpa Ryssland att stå emot effekten av sanktionerna för dess agerande i Ukraina.

I Rysslands fall innebär de flesta EU-ländernas medlemskap i NATO att även Europa är en potentiell militär motståndare och en potentiell kärnvapenmotståndare. Även Sverige deltar i sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, vilket i Ryssland ses som ekonomisk krigföring med kännbara skadeverkningar. I gengäld utsätts vi för ryska kränkningar av vårt territorium under vattnet och i luften. Vi driver på egen hand en solidaritetspolitik med de baltiska länderna, vars självständighet hotas av högljudda krav i den ryska Duman på inflytande för de rysktalande minoriteterna. Den anses berättiga inblandning i de baltiska ländernas inre förhållanden. Sverige och EU har å andra sidan en i många avseenden gemensam strategi gentemot Ryssland, till exempel i det så kallade Östersjösamarbetet.

Kina har däremot inte några territoriella krav, som berör Europa, och bedriver tvärtom för närvarande en politik av närmande till Europa i ekonomiska sammanhang. Den beskrivs i kinesiska media som ett försök att skapa en gemensam eurasisk välfärdssfär. Den skall minska Kinas beroende av det ekonomiska utbytet med USA. Det så kallade ”One Belt, One Road”- projektet är en kinesisk politik för att återupprätta den antika sidenvägen genom Centralasien till Europa.

De europeiska länderna står visserligen inte genom medlemskapet i NATO i något omedelbart kärnvapenförhållande eller något annat militärt förhållande till Kina. I praktiken skulle å andra sidan den så kallade transatlantiska länken kunna medföra att Europa skulle bli indraget i händelse av en militär konfrontation mellan USA och Kina. Risken för en konflikt är inte obetydlig i det Sydostasiatiska havet, och den tilltar för närvarande. De europeiska länderna, inklusive Sverige, deltar i ett gemensamt embargo för vapenexport till Kina. Vårt land berörs direkt av det förhållandet. Kina har visat intresse för svenskt vapentekniskt kunnande, inte minst ifråga om ubåtsbekämpning. Det svenska stridsflygplanet Gripen är aktuellt för export till Indien och Vietnam, där det i båda fallen skulle fungera som en förstärkning av luftförsvaret mot Kina (och Pakistan i Indiens fall). Kina skulle på grund av embargot å andra sidan inte kunna få köpa Gripen.

Volvo personvagnar ägs å andra sidan av kineser, vilket skapar gemensamma handelspolitiska intressen mellan Kina och Sverige. Sveriges förhållanden till Kina är komplicerade och motsägelsefulla.

Detta gäller i ännu högre grad för USA. Kinas ekonomiska liberalisering symboliserat av medlemskapet i världshandelsorganisationen WTO år 2000, har skapet ett välstånd och snabba ekonomiska framsteg i Kina till den grad att det upplevs som ett hot i USA. Att dessa framsteg upplevs som ett hot förklaras av att de åtföljs av en ännu snabbare ökning av Kinas militära styrka. Denna styrka har tydliga inslag av offensiv förmåga riktad mot USA:s militära närvaro i västra Stilla havet och Indiska Oceanen samt USA:s militära dominans i rymden, både vad gäller vapen och potential för cyberkrigföring.

Kinesisk retorik i media får också en alltmera aggressivt anti-västlig karaktär. Ett urgammalt kinesiskt koncept kallat ”hundra-årstävlingen” citeras och omnämns som ett föredöme för kinesisk strategi. Det beskrivs av en känd Kina-specialist och tillika amerikansk underrättelseofficer (Michael Pillsbury) på ungefär följande sätt i en väldokumenterad bok:

Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. Spelet tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – men samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt, säger Pillsbury. Mycket av USA:s agerande kan för övrigt ses som att redan ha spelat den rollen långt innan Pillsbury skrev sin bok, exempelvis när Filippinerna, Vietnam och Indonesien ges ett växande politiskt och militärt stöd för att kunna värja sig mot Kinas försök till territoriell expansion i Sydkinesiska havet. Att USA har tagit initiativet till att skapa ett frihandelsområde kring hela Stilla havet (Trans Pacific Partnership eller TPP), som skall omfatta 40 % av jordens befolkning, men inte Kina, kan också ses i det ljuset.

Detta och liknande sätt att tolka Kinas agerande med hjälp av den kinesiska media-retoriken på senare år har, särskilt under den nuvarande ledaren Xi Jin-ping, lett till krav på en hårdare attityd mot Kina till den grad att det har föranlett en gemensam varning från en del amerikanska statsmän och diplomater (bl a Henry Kissinger, Robert Blackwell och Ashley J.Tellis.) Den varningen har inte fått avsedd verkan inför den stundande presidentvalskampanjen. På republikanskt håll talar kandidaterna för en hårdare politik mot Kina. Också Hillary Clinton överraskade i sitt första större utrikespolitiska tal inför nomineringskampanjen med att tala om sin avsikt att inta en mindre förlåtande inställning till vad hon uppfattar som hoten från Kina.

Sådana stämningar är främmande för européerna vad gäller Kina. Endast EU-kommissionen har försökt lansera tanken på en gemensam europeisk Kina-strategi. Den har mötts med både ointresse och skepticism. Med tanke på de motsägelsefulla intressen som finns i de europeiska ländernas förhållande till Kina, det växande kinesiska intresset för Europa och USA:s hårdnande förhållande till Kina framstår det som oklokt att inte ta motsägelserna i relationerna med Kina på allvar. De kinesiska försöken att återuppliva den gamla Sidenvägen till Europa och samtidiga växande strategiska samarbetet mellan Kina och Ryssland är en bra symbol för att det finns både bra och dåliga element i våra relationer med Kina och att unionen inte lägre har råd att rikta hela sin fokusering på inre problem. Olikheter i medlemsländernas förhållanden till Kina och frågor som berör USA:s förhållande till Kina riskerar att medföra problem för de övriga medlemmarna av unionen. Sverige borde inse att det redan är högaktuellt att tänka över situationen och uttala sig för tanken på en gemensam Kina-strategi. Kommissionens förslag måste tas på allvar och inte avfärdas med att andra problem är viktigare.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Av Niklas Granholm

Flera storskaliga förändringar i internationella relationer kommer nu allt mer frekvent. Det är allt tydligare tecken på att en annorlunda fördelning av makt och inflytande i det internationella systemet är på väg. De allt fler och samtidigt rörliga delarna gör det svårare att förutse utvecklingar som påverkar oss alla på olika sätt. Hur ser växelverkan mellan dessa förändringar ut? På vilka sätt kan de förstärka varandra och på vilka sätt kan de ta ut varandra? Hur påverkas aktörer som Sverige?

Två av de utvecklingar som hittills inte sammanhängande uppmärksammats rör förskjutningar av europeiska förhållanden. I växelspelet mellan in- och utrikespolitiska sammanhang förskjuts och förändras de roller som viktiga aktörer spelar och förmår spela. Storbritannien och Tyskland, två av de centrala Europeiska aktörerna, står i fokus för detta inlägg.

För Storbritannien har de senaste åren inneburit att flera långsiktiga utvecklingar ungefär samtidigt nått en fas där vägval inte längre kan skjutas upp. Relationen till Europa har alltid varit omstridd och oppositionen mot det europeiska samarbetet har på senare år åter tagit sig sådana former att ett brittiskt EU-utträde, ”Brexit”, framstår som en realistisk möjlighet. Den inrikes scenen har tvingat fram en folkomröstning under 2017 eller tidigare av ett omförhandlat EU-avtal för Storbritannien. Ett nej till ett omförhandlat avtal ska innebära utträde ur Unionen. Entusiasmen för detta bland de flesta EU-medlemsstater för detta brittiska á la carte-förfarande är minst sagt begränsad. Samtidigt har den komplicerade relationen mellan centralmakten i Whitehall och det sedan slutet av 1990-talet delvis självstyrande Skottland accentuerats. Även om förra årets folkomröstning om ett självständigt Skottland besvarades med nej, har processen fortsatt med ökade krav på decentralisering av makt och inflytande. Om Skottland har självstyre, varför kan inte Wales, Nordirland och England också få mer av det? Framgångarna för de skotska nationalistpartier, SNP i vårens allmänna val, innebär att de argumenten kommer att höras tydligt. Skulle Storbritannien rösta för EU-utträde, kommer kraven på en förnyad folkomröstning för skotsk självständighet att förnyas.

Dessa inrikespolitiska förändringar tar upp mycket av den politiska energin, och vissa utrikespolitiska frågor har sådana laddningar och inrikes kopplingar att de ibland blockerar ett effektivt utrikes agerande. I Ukrainakriget var man länge närmast frånvarande och inte heller har man spelat någon framträdande roll i EU:s olika processer. Det oväntade utfallet av de allmänna valen i maj gav en solid majoritet för de konservativa, motsatt i stort sett alla prognoser som pekade på koalitionsregering i en eller annan konstellation. Premiärminister Camerons nya regering har därmed en något mindre komplicerad situation, men kommer inte undan den starka oppositionsfraktionen inom sitt eget parti rörande Europafrågorna. Ekonomin har börjat återhämta sig och i den nyligen framlagda budgeten finns bl.a. uttalade löften om att leva upp till NATO:s mål på 2 % av BNP till försvarsutgifter. Storbritannien har hittills varit ett av de få NATO-länder som levt upp till det kravet. Bekymrade uttalanden från insatta försvarsanalytiker pekar på att detta kommer att bli mycket svårt: förnyelsen av den ubåtsbaserade kärnvapenavskräckningen som nu ska passas in i försvarsbudgeten, de två nya hangarfartygen och tillhörande, allt dyrare, flygsystem samt andra brister som följt på det senaste årtiondets fokus på insatsen i Afghanistan, pekar på att detta kommer att kräva en budgetprocess i den högre skolan för detta ska gå ihop med någon trovärdighet. Indikationer på utfallet kan väntas i slutet av 2015 i Strategic Defense and Security Review, SDSR, liknande den svenska försvarsberedningen.

Tysklands roll är också under förändring. Landet fick en mer aktiva roll efter det kalla krigets slut där integreringen av Östeuropa och försöken att ge Ryssland en ny roll låg i fokus. 1990-talets balkankrig spelade också in. En ytterligare förnyelse påbörjades också i den tyska debatt som följde av det rysk-georgiska kriget 2008. Hur skulle Tyskland kunna spela en mer aktiv roll utan att samtidigt uppfattas som Europas ”school bully”? De historiska erfarenheterna är viktiga, och kom till uttryck inför beslutet att inte rösta för eller delta i den av FN:s säkerhetsråd sanktionerade insatsen i Libyen 2011, tillsammans med Ryssland, Kina, Indien och Brasilien. Den fortsatta utvecklingen, där inte minst Förbundskansler Merkel spelar en ledande roll, visar att Tyskland idag spelar en tyngre roll än man tidigare önskat och haft möjlighet till.

Tyskland har visserligen inte sökt denna roll, men accepterar att ta på sig ett större ansvar när det gäller de centrala frågorna för europeisk säkerhet. Ukrainakriget och nu senast den grekiska Eurokrisen är tydliga exempel. Agerandet i Eurokrisen pekar också på att Tyskland önskar kanalisera sitt agerande genom de centrala multilaterala organisationerna – i detta fall EU. I Mellanöstern har man stött motståndet mot ISIS militärt, personellt och materiellt genom stöd till den kurdiska sidan – tyskt stöd till en icke-statlig aktör i Mellanöstern, alltså. Den långsiktiga satsning som genom utbyte, handel, investeringar m.m. byggde på föreställningen att detta på sikt skulle demokratisera Ryssland.  En stark grupp av äldre statsmän och delar av det tyska näringslivet ingick i den grupp av Ruslandversteher som drev på denna linje. Här finns vissa likheter med den Ostpolitik som Västtyskland bedrev gentemot dåvarande Östtyskland. Det står dock klart att Rysslands förändrade agerande gjort att denna inkluderande linje i tysk rysslandspolitik nu kommit till vägs ände. Tyska företrädare påpekar att om Ryssland skulle ändra sitt uppträdande är Tyskland öppet för dialog, men man understryker samtidigt att inget tyder på att så skulle vara fallet. Tysklands omorientering är på inget vis avslutad, och är med stor sannolikhet inte reversibel – man har en annorlunda omvärld att förhålla sig till. Förutom en förändrad diplomati, innebär det också en förnyad satsning på det militära försvaret. Något ökade försvarsutgifter, vissa nya system för luftförsvar, nya fartyg och återtagning av skrotning av stridsvagnar har redan beslutats. Personalramen ligger dock fast och värnplikten som avskaffats verkar inte vara på väg tillbaka. Eventuella större strukturförändringar av Bundeswehr kan väntas i den vitbok om Tysklands försvarssatsningar som kommer under 2016. NATO:s roll är fortsatt central för tysk försvarsförmåga och man önskar fortsatt en ledande roll i EU. Hur Tyskland under kommande ordförandeperiod i Organisationen för samarbete och säkerhet, OSSE, kommer att agera är en annan indikator att följa.

Denna skissartade bild av brittiska och tyska försvars- och säkerhetspolitiska dilemman pekar på att viktiga förskjutningar med implikationer för europeiska och transatlantiska säkerhets­förhållanden. Ett Storbritannien som under överskådlig framtid blir alltmer upptaget av inre förhållanden och med en ökande tveksamhet inför sitt EU-medlemskap kan enligt flera bedömare leda till en nedväxling av landets internationella roll. Förslag om att istället utveckla brittiska samväldet som fokus för en ny brittisk politik stupar sannolikt på att samväldesländerna inte önskar det. Det special relationship  med USA som sedan andra världskriget utgjort en hörnsten i utrikes- och säkerhetspolitiken påverkas också. Tidigare brittiska regeringar har åtminstone delvis byggt relationen på att man kunnat ”leverera Europa” via EU-medlemskapet genom att förklara europeisk komplexitet för USA.  En stark försvarsmakt, medlemskapet i NATO, samt en god beredskap och förmåga att bidra till expeditionära operationer var andra delar. Även här har en försvagning av brittiska förmågor på flera områden sedan ett knappt årtionde spelat in. Innebär det att Little Britain är på väg eller är det en tillfällig nedväxling av brittisk vilja och förmåga till utrikes- och säkerhetspolitiskt agerande? Är i så fall ett USA som traditionellt förlitat sig på Storbritannien för europeiska säkerhetsfrågor fortsatt intresserat om en sådan utveckling skulle bli bestående? Ytterst handlar det om förtroendet hos allmänheten för det utrikespolitiska agerandet. Här har något förändrats. Motiven för insatsen i Irak 2003 ifrågasätts och är föremål för utredning i en statlig kommission samt att det med tiden blev allt svårare att förklara värdet av insatsen i Afghanistan relativt mänskliga och ekonomiska kostnader. En brittisk regering kan som följd av detta inte längre ensamt fatta beslut om att gå i krig utan parlamentsbeslut. Läggs till detta de inrikes frågorna, har en brittisk regering fler begränsningar för sitt handlingsutrymme än tidigare samt måste ägna mer politisk energi åt inrikesfrågorna. Det är troligt att denna situation varar länge, även om det också finns indikationer på att det förändrade ryska agerandet kan leda till en omprövning. Här finns en öppning för att Storbritannien som en av de ledande demokratierna blir en del av en förnyad europeisk solidaritet.

Tyskland söker en ny roll i Europa. Utvecklingen i den riktningen gick länge sakta och hade bakslag, men de senaste årens händelser pekar på att man nu är på väg mot en mer aktiv och direkt roll. Av särskilt intresse är att Tyskland som del av denna utveckling också ser över sitt agerande gentemot Nordeuropa. Frågan som ställs i Berlin går ofta ut på vad de nordiska länderna förväntar sig av Tyskland. Frågan kan tolkas som en önskan om utbyte och dialog. Tonen är mycket annorlunda jämfört med när Nordstream, gasledningen från Ryssland till Tyskland, skulle byggas – då var det inte tal om konsultationer i förväg.

Förskjutningarna påverkar också de transatlantiska relationerna, av central betydelse även för Sverige. USA som nu åter ökar sitt intresse för Europa kan välja att i högre grad samarbeta med Tyskland än Storbritannien. Ett pragmatiskt Washington som ringer Berlin oftare än London, påverkar hur politiken utvecklas. Här ligger kärnan för Sverige – ett Tyskland med ökande tyngd i agerandet och ett Storbritannien som för överskådlig tid kan vara på väg att checka ut från högsta divisionen i europeisk säkerhetspolitik borde påverka vårt eget utrikes- och säkerhetspolitiska agerande.

 
Författaren är forskningsledare vid FOI och ledamot av KKrVA.

av Gunilla Herolf

Sommarens grekiska kris har i mångas – och speciellt grekiska – ögon varit en kamp mellan Grekland och Tyskland. Här finns emellertid andra aktörer som också spelat viktiga roller. En i Sverige uppmärksammad grupp utgörs av några länder i den norra och östra delen av eurozonen vilka själva har stora ekonomiska problem. Dessa länder har inte sett några skäl att hjälpa ett land som i flera fall är rikare än de själva.

En annan grupp, som framför allt företrätts av Frankrike och Italien, har haft en betydligt mjukare linje. Matteo Renzi, den italienske premiärministern, argumenterade ett flertal gånger för solidaritet gentemot Grekland och att det nu fick räcka med tyska krav.

Den viktigaste rollen som medlare och förespråkare av en mjukare linje spelades emellertid av Frankrike. Frankrikes president François Hollande ingick tillsammans med Tysklands förbundskansler Angela Merkel samt företrädare för IMF (Christine Lagarde), EU (Donald Tusk), och eurogruppen (Jeroen Dijsselbloem) i den inre kärnan i den långa förhandlingsprocess som utmynnade i överenskommelsen den 13 juli. Att det fanns en stor skillnad i åsikterna mellan Tyskland och Frankrike framgick i uttalanden i samband med de möten som avhölls. Frankrikes initiativ att hjälpa Grekland med att formulera ett nytt reformpaket genom att skicka experter till Aten visade på en stark vilja att förhindra ett grekiskt utträde ur euron, en s k grexit. Hollandes ofta upprepade åsikt var att man måste finna en lösning som skulle möjliggöra för Grekland att bli kvar i eurogruppen och han hade också stöd i president Obama, som påminde européerna om den skada som ett utträde skulle medföra.

Uppenbart under dessa dagar var också den irritation som fanns mellan Frankrike och Tyskland. Den märktes framför allt i den franska reaktionen till det förslag som den tyske finansministern, Wolfgang Schäuble, framförde om en temporär grexit. Hollande framhöll att Grekland inte skulle ha en chans att återinträda i eurosamarbetet efter ett sådant utträde. En temporär grexit var detsamma som en definitiv.

Att den franska sympatin för Grekland är stor var uppenbart. Man kan utgå från att den franska ledningen känner en speciell solidaritet med tanke på att både Grekland och Frankrike har socialistiska regeringar. Men också befolkningen i Frankrike har i stort varit mer positiv än den tyska för en lösning utan hårda villkor och demonstrationer för Grekland har ägt rum i Frankrike.

För Frankrike är emellertid handlandet i hög grad också relaterat till den fransk-tyska relationen. Den grekiska krisen har också visat på en kris i samarbetet mellan dessa två länder. Att EU:s medlemmar har olika åsikter är snarare regel än undantag, men det speciella med denna situation var att just Frankrike och Tyskland i en kris som hotade EU:s framtid intog olika positioner. Dessa två länder beskrivs ofta som tandemparet och motorn för EU. Det täta samarbetet och de många gemensamma initiativen har givit en bild av att Tyskland och Frankrike är i harmoni med varandra. De två har i verkligheten ofta haft olika synsätt, men den normala processen har varit att de tillsammans hamrat fram en kompromiss som därefter presenterats för andra inom ramen för EU.

De senaste åren har emellertid präglats av en åternationalisering av samarbetet, där EU spelat en allt mindre roll och de olika medlemsländernas vikt därmed blivit uppenbar. I och med detta har Tyskland allt starkare framstått som Europas ledare och landets ekonomiska styrka har kommit att stå i stark kontrast till det ekonomiskt problemfyllda Frankrike. Under den kris som uppstod hösten 2014 relaterad till det franska budgetunderskottet utväxlades mycket hårda ord mellan de två. För fransmännen framstod finansminister Schäuble, liksom i den grekiska krisen, som omedgörlig och ute efter att förnedra Frankrike när han krävde begränsningar i budgetunderskottet.  De franska argumenten var att den tyska ekonomiska återhållsamheten, som också påtvingades Frankrike, var en fara för ett Europa som behövde expandera sig ur krisen. De åsikter som framförts av Tyskland och Frankrike beträffande Grekland är med andra ord relevanta också i ett större sammanhang och inte minst för fransmännen själva.

Med den tyska dominansen existerar inte längre den prestigemässiga jämvikt som sedan krigsslutet funnits mellan å ena sidan Frankrike, segrarmakt i kriget, politiskt och militärt starkt, och å den andra ett ekonomiskt starkt Tyskland. Dessutom har den franska förhoppningen grusats om att en gemensam valuta skulle kunna vara en hämsko på Tysklands makt. Fortfarande ses det fransk-tyska tandemparet, dels i de s k Normandie-förhandlingarna med Ukraina och Ryssland, och som synes också i Greklandskrisen. Att Frankrike inte är nöjd med sin roll är dock uppenbart. Det franska agerandet i Greklandskrisen visar, förutom en vilja att hjälpa Grekland, också på en önskan om att spela en egen roll i krisen, oberoende av Tyskland.

Den fransk-tyska irritationen finns emellertid inte enbart hos ledarna. Franska tidningar har använt en mycket hård ton mot Tyskland. Man anklagar tyskarna för att kräva betydligt mer av Grekland än vad man kräver av sig själva beträffande pensionsålder, söndagsöppet etc.

Frågan om agerandet i Greklandskrisen och gentemot Tyskland har också en intern fransk dimension. Inom Frankrike finns grupper som ifrågasätter regeringens agerande i EU-frågor och speciellt Front National, som haft stora framgångar på sista tiden, är allmänt euroskeptiskt. För alla dessa måste presidenten visa att den inslagna vägen är den rätta för Frankrikes ekonomi och för Frankrikes ställning i världen. Med den situation som råder nu är det ingen liten bedrift om han når detta mål.

 
Författaren är Fil dr och ledamot av KKrVA.

av Helge Löfstedt

Den operativa nivån har beskurits kraftigt funktionellt i de ekonomiska nedskärningar som Försvarsmakten utsatts för.  Det leder till att värderingsuttalanden för försvarets system och förband numera många gånger domineras av duellresonemang som för mig framstår som överförenklade. Detta eftersom de bortser från de realiteter en liten stat bör förhålla sig till i en militär kraftmätning med en stormakt.  Strider av karaktären vinna eller försvinna är rimligen något en styrkemässigt underlägsen part bör undvika. Detta till förmån för strider syftande till att bestrida motståndarens operativa handlingsfrihet dvs med karaktären fördröja, skydda, försvåra osv. Samtidigt skall strider av sådan karaktär bidra till att skapa och utnyttja situationer där operativa styrkeför­hållanden medger aktivt uppträdande och detta även när motståndaren i några avseenden har tillgång till system med överlägsna prestanda.

Den operativa analysnivån är i dag svagare i det svenska försvaret än under kalla kriget. Dess­utom har man där i väsentligt mindre omfattning arbetat med problem relaterade till nationellt försvar. Man har visserligen inom försvarsmakten sedan viss tid påbörjat åter­tagande av ope­ra­tiv kompetens för det nationella försvarets behov. Men man bör vara medveten om att många värderingsuttalanden som förs fram i den allmänna debatten härrör från systemvist tänkande som övervintrat i betydligt större utsträckning än det samlade operativa perspektivet.

Den nu ofta förekommande benämningen ”en veckas-försvaret” har den fördelen att den väcker en insikt om svagheterna i den svenska försvarsmakten. Det behövs dock en beskrivning med något större upplösning för att kunna ge en realistisk förståelse för vad som kan åstadkommas och därmed för möjligheterna att genom förändring skapa en högre av­hållande tröskelförmåga. Detta för att tydligare visa på samband mellan prestanda för och egenskaper hos vapensystem och väsentliga delar av den operativa förmågan.

För Sveriges militära försvar är den nuvarande militärpolitiska situationen i närområdet av­gör­ande. Den kan karakteriseras som be­grän­sat stabil eller labil. Detta beroende på att Natos försvar i de baltiska länderna är så svagt att de måste förstärkas om mera tydliga hot skulle uppkomma. Styrkeförhållandena är också sådana att Ryssland knappast skulle kunna föra ett ens medelstort krig i Europa mot Nato med hopp om framgång. Om Ryssland skulle vilja förändra situationen med militära medel i något eller flera av de baltiska länderna är det därför nödvändigt att snabbt försätta Nato i en sådan situa­tion att alliansen inte klarar av att försvara någon av de baltiska staterna utan att därmed starta ett storkrig i Europa. Något man säkerligen tvekar inför.  En möjlighet för Ryssland är då en fait accompli-operation dvs att på delar av svenskt territorium gruppera vapensystem som allvarligt försvårar eller rent av förhindrar Natos styrke­till­försel.  Dvs långräck­vid­diga vapen, främst luftvärnssystem men även sjömålsrobotar.

Man måste då vara medveten om att ett sådant agerande måste anses som riskabelt för Ryssland. Tidpunkten måste väljas med hänsyn till förväntade trögheter i den militärpolitiska beslutsprocessen inom Nato. Sådana kan uppkomma mer eller mindre slumpvis under den allmänna världsutvecklingen, men också alstras eller förstärkas genom avsiktligt agerande från Ryssland – ensamt eller i samverkan med andra. I Amerikansk strategisk litteratur förekommer uttrycket ”Window of opportunity”. Jag känner inte något sven­skt uttryck som lika tydligt  återger företeelsen. Väljer därför att återge det amerikanska ut­trycket för att illustrera att en militär operation i ett sådant fall måste göras under stark tids­press. Väsentligt för försvaret är då att denna tidspress också skapar möjligheter att genom olika åtgärder störa och fördröja angriparens agerande – och detta även utan att alla gånger vinna i de dueller av olika slag som kan uppstå.  Tvärtom torde det förhärskande bli strider syftande till att bestrida angriparens operativa handlingsfrihet att snabbt nå sitt mål.

Ovanstående skrivningar har inspirerats av Karlis Neretnieks blogginlägg ”Behövs armén” infört den 25 juni i år samt min egen FOI-rapport ”Krisdynamik och handlingsutrymme för militärt våld” från 2004. Fortsättningen av resonemanget har också inspirerats av Krister Andréns FOI-rapport ”Krigsavhållande tröskelförmåga” från feb 2014.

Mot situationer med högre grad av militärt våld behövs ett svenskt försvar med operativ förmåga en­ligt följande tre översiktliga specifikationer.

En första grundläggande inriktning är ett trovärdigt och robust skydd mot rysk be­kämpning och som inriktas på överlevnad för operativt kvalificerade delar av det svenska försvaret. Till detta robusta skydd vill jag hänföra aktiva och passiva försvarsmedel av olika slag inklusive luftvärnsrobotsystem.

En andra grundläggande inriktning är en trovärdig förmåga att snabbt och effektivt ta emot militärt stöd från omvärlden.

En tredje grundläggande inriktning är en trovärdig förmåga att snabbt och effektivt bekämpa, anfalla och återta delar av den eller de ”enklaver” som Ryssland skulle vilja besätta på svenskt territorium.  Denna förmåga skapas till del av långräckviddiga precisionsvapen med förmåga att bekämpa transporter till det eller de utsatta områdena. Jag vill här också påtala det som Karlis Neretnieks framför, nämligen det angelägna i att det även ingår enheter med förmåga att ta eller återta och hålla avgörande områden.

Verksamheten präglas på båda sidor av tidspress. Den ryska stormakten strävar efter att stadigvarande nå avgörande resultat innan Nato resurser kommit till verkan. De ryska en­he­terna agerar därför snabbt och våldsamt. De svenska enheter som skall motverka det ryska agerande måste då rimligen agera i minst lika högt tempo. Bl a måste man komma till verkan med delar av befintlig organisation. Stridsindelningen måste tidigt vara lämplig utan att behöva invänta kom­pletteringar och understöd från av­lägsna geografiska delar av landet.

En randanmärkning får bli att utsatta områden i ovanstående resonemang inte bara är hela eller delar av Gotland. Även sådana delar av det svenska fastlandet ingår som skulle kunna utgöra lämplig terräng som grupperingsområde för långräckviddiga vapen.

Som avslutning vill jag också påminna om att den svenska nationella tröskelförmågan ska kunna hantera incidenter och begränsade kriser på egen hand. Försvaret skall kunna bidra i hela konfliktskalan från incidenter via kriser av olika slag och nivåer upp till nivåer med krigsoperationer tillsammans med allierade.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA

av Magnus Sjöland

Jag är rädd att den politik som förts de senaste decennierna inom försvarsområdet har fokuserat så hårt på nedskärningar att centrala aspekter har förbisetts. Det för mig allra viktigaste kriteriet har helt kommit utanför fokus, demokratikriteriet. Ju mer staten tar över ansvar från medborgarna, desto mindre behöver medborgarna bry sig och detta innebär att de bryr sig ännu mindre, och i slutändan inte tar något ansvar alls.

Vi måste ha en politik som redogör för det offentliga ansvaret och passar in detta i en vidare moralteori som ger utrymme och mening åt våra privata och moraliska förpliktelser. Politiken får inte tränga ut vår känsla av personligt ansvar för att ställa upp om det krävs, hålla löften och fullfölja åtaganden. De senaste åren har gränsen flyttats mellan offentligt och privat ansvar, staten har tagit på sig en större roll och kräver allt mindre av den enskilde medborgaren. Folkförankringen och känslan av att vi tillsammans skall försvara Sverige håller på att gå förlorad. Staten med sina myndigheter, experter och anställda soldater skall ta hand om försvaret och den enskilde medborgaren behöver inte engagera sig. De politiska principerna har väldigt låg relevans för reglerna för personligt handlande och tränger bort vår känsla av personligt ansvar.

Det är inte enbart inom försvarsområdet detta gäller, utan företeelsen är påtaglig inom alla områden i samhället. Ju mer staten tar på sig att ”ta hand om oss”, ju mindre känsla av eget ansvar får den enskilde medborgaren. Detta är på lång sikt ett mycket stort problem då det på sikt hotar de mycket stora värden som vi har i vårt demokratiska system: demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet och tolerans.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

av Bengt Gustafsson

Såg Sveriges ”superrevisor” Ahlenius Min sanning i TV för några kvällar sedan, en person med stor integritet. På initiativ av intervjuaren tog hon än en gång upp misstanken att den svenska grenen av Stay behind kunde ligga bakom Palmemordet. (Misstanken framfördes tidigare i en DN-artikel i januari 2013.) Det är rätt många i Sverige som har svårt att acceptera att det fick vara så enkelt att det var en kriminell och sjuk Christer Pettersson som var ansvarig för mordet, något som tingsrätten hade konstaterat. Det uppkom lika många konspirationsteorier om detta som vad gäller 1980-talets ubåtskränkningar. Bland annat har inte Svea hovrätt och Leif G W Persson kunnat acceptera Lisbet Palmes vittnesmål. Låt mig något beröra ett par av de frågor Ahlenius svar som intervjuaren ställer.

Själv har jag aldrig haft svårt att acceptera att det var Christer Pettersson som var ansvarig för mordet. Att någon som en gång tittat in i hans ansikte och stickande blick skulle kunna ta miste på personen i fråga ser jag som svårt. En bok som jag senare läst har givit mig vatten på min kvarn: Offret & Gärningsmannen av Hans Hederberg. Av denna framgår att Pettersson hade ett mycket personligt skäl för att hysa agg till Palme: han hade blivit vräkt från fritidshuset där han bodde, trots överklaganden och protester, trots att ärendet, enligt en kamrat, gått ”ända upp till regeringen”, alltså med Olof Palme som ytterst ansvarig.

Vidare att Lisbet Palme slapp bandspelaren vid polisförhören. (Heter det inte: Vi är alla lika inför lagen.) Den bortgångna hovrättspresidenten Birgitta Blom, som jag har den största aktning för då hon friat mig för anklagelsen om grovt förtal, tillsammans med övriga i hovrätten tycks därför ha fäst mindre vikt vid Lisbets vittnesmål. Den bristfälliga dokumentationen vid polisförhören gjorde det svårt för rättens ledamöter att jämföra hennes olika utsagor och se om de förändrats över tiden. Lisbet Palme, som ju är skolad psykolog, har påpekat att polisförhören underlät att ta med en karaktäristik av mördaren som hon tidigt förde fram och innan hon ännu visste något om Christer Pettersson: mördaren gjorde intryck av att vara en ”borderline-personlighet”.

Så något om begreppet ”Stay behind”. Det är namnet på de förberedda motståndsrörelserna inom Natoländerna. Innebär Ahlenius användning av detta begrepp ett erkännande av att också den svenska motsvarigheten – skapad av Thage G. Peterson hos Erlander i början på 1950-talet – tillhörde Nato? I varje fall tillsatte regeringen Göran Persson 1999 en Säkerhets­tjänst­kommission under Gunnar Brodins ledning som just hade att undersöka om de olika säkerhets­organisa­tionerna hade gjort några avsteg från sina uppgifter. (SOU 2002:87 med åtta delbetänkande.)

Om vi tar den officiella svenska motståndsrörelsen så hade den förvisso en hemlig budget, som dock hämtades från försvarsbudgeten, stod under en av försvarsministern utnämnd revisors övervakning och vars revision föredrogs för ministern för godkännande varje år innan handlingen förstördes. Dessutom stod det kansli som rekryterade och utbildade i organisationen ingående personal under en ledningsgrupps övervakning, som till sin sammansättning starkt påminde om styrelsen i Folk och försvar, det vill säga med representanter för facket (i regel LO:s ordförande), LRF och SAF. Ordföranden var vald av försvarsministern; statsministern säkert informerad. Man kan väl inte tala om parlamentarisk kontroll, men så nära man i ”föreningssverige” kan komma det i en hemlig organisation.

Det fanns emellertid en underlighet med anknytning till denna organisation som framkom i kommissionens arbete och om vilken man kan läsa i Lars Olof Lampers delbetänkande: Det grå brödraskapet (SOU 2002:92). Det visade sig nämligen att IB-mannen Birger Elmér efter samråd med LO-ordföranden Arne Geijer i slutet av 1960-talet organiserat en parallell helt socialdemokratisk motståndsrörelse, känd av ÖB Stig Synnergren, som skulle tillse att man inte började rekrytera samma person till de båda konkurrerande organisationerna. (Hur hade han tänkt göra vid krigsutbrott?) Det hade en fördel för partiet. Man kunde nämligen till denna organisation ta ut och krigsplacera de partikamrater som var av betydelse för valårens kampanjer, som chefredaktörer för de socialdemokratiska tidningarna och fackföreningschefer. De riskerade därmed inte att bli inkallade till den höstens repetitionsövningar i det öppna militära försvaret.

När den hemliga – även för de andra i Militärledningen – organisationen skulle öva bestämde den ju själv. Det var en sådan övning Sten Andersson besökte i Göteborg när han upptäcktes av massmedia i mitten av 1970-talet och hade svårt att förklara vad han gjorde där. En av deltagarna i övningen var för övrigt den senare Göteborgs ”starke man” Göran Johansson. Så Inga-Britt, jag tror inte Du längre behöver söka efter någon mördare över huvud taget, i varje fall inte i det granskade Stay behind.

 
Författaren är general, tidigare överbefälhavare och ledamot av KKrVA.