Sökresultat för: officersutbildning

Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.

Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.

I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.

Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.

I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.

Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.

Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.

Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.

Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.

En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.

Lars Rössle
LSS