Överprofessionalisering och positionering: Den Ekenbergska ut-redningen om framtidens officersutbildning

av David Bergman Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka. Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny […]

Framtida officersutbildning – kommentarer


Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”

Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”

Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.

Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) – väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.

Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både ”billigare och bättre”. I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.

Sök officer

Replik på inlägg om högre specialistofficersutbildning

Replik på ”Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?” av Hans Hansson, chef MHS H tillika huvudprojektledare i OR-projektet, med flera: Förvaltare Håkan Lindberg vid Sjöstridsskolan skriver i ett debattinlägg publicerat 27 september på FM bloggportal om fortsatt … Continue reading

Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?

Debattinlägg av förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan: Detta inlägg vill förmedla min personliga syn på hur utbildningen inom OR 8/9 skall se ut. Jag använder uttrycket Marinen eftersom jag anser att en återgång till att åtminstone använda de gamla vapenslagsbenämningarna är … Continue reading

Gästinlägg: Officersutbildningen och dess reformbehov

Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.

Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.

I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.

Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.

I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.

Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.

Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.

Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.

Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.

En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.

Lars Rössle
LSS

Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.

Kn David Bergman

Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl Bildtext: Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten. Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än det var med tidigare officers­utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de […]

Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg […]

Digitaliseringen, försvarets utveckling och kostnadseffektivitet 

av Helge Löfstedt I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg […]

Veteraner – har de gjort någon nytta?

av Ulf Henricsson Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga […]

Något om det fria kriget och fortsatt motstånd

Sammanfattning
Historiskt har det s.k. fria kriget funnits i den svenska Försvarsmakten sedan 1940-talet. Därutöver har det s.k. ”fortsatta motståndet” funnits sedan minst 1990-talet. Det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna i händelse av en väpnad konflikt. Dessa förband skall övergå till det fria kriget. För att höja effekten av det s.k. fria kriget, bör något av de förband som i dag har uppgifter på det av en motståndare behärskat område erhålla en tilläggsuppgift i form av att organisera de förband som blivit avskurna. Det förbandet bör även ges uppgiften att organisera eventuella ”friskaror” i det fortsatta motståndet. Detta skulle, dels höja den operativa effekten, dels bidra till att skapa tröskeleffekt.
Analys
I en intervju, 2016, påtalar Sveriges Överbefälhavare, General MicaelBydén, ”Om vi av någon anledning skulle stå ensam som land så lovar jag att Försvarsmakten kommer att göra allt vi kan ned till sista man eller kvinna som står med vapen i hand”.1Ett uttalande som jag ställer mig fullt bakom, allt annat vore orimligt. Detta uttalande tangerar även ett intressant ämnesområde som berörts ett antal gånger på denna blogg, nämligen det friakriget.
Inledningsvis krävs en belysning av vad det s.k. fria kriget är. Enligt Handbok Armé – Begrepp och förkortningar innebär fria kriget, ”Strid som syftar till att störa och försvåra motståndarens verksamhet på djupet i områden somerövrats av denne och som genomförs när ordinarie ledningsförhållanden och förbandsstruktur har upphört att fungera samt när tidigare uppgifter inte kan lösas”.2
Arméreglemente Taktik (AR Taktik) beskriver översiktligt fria kriget på följande sätt, ”Avskurna förband, som inte har kontakt med högre chef och inte kan lösa sin ordinarie uppgift, övergår till fria kriget. Den tidigare inleddastriden på motståndarens djup fortsätter. Alla förband som lämnas kvar i områdesom behärskas avmotståndaren, skall kunna störahans verksamhet. Striden genomförs i mindre enheter, i regel grupp och pluton”.3 Nationalencyklopedin definierar som följer, ”fria kriget förs med kvarblivna, ofta splittrade enhetereller särskilt utbildadeoch utrustade markstridsförband inom av fiendentaget område”.4
Således går det att dra slutsatsen att det fria kriget innebär att striden förs på det av en motståndare behärskat område. Där de ordinera ledningsförhållandena upphört att fungera och/eller förbandsstrukturen har upphört att fungera, för våra förband. En tidigare inledd strid på motståndarens djup skall fortsätta. Det sistnämnda får antas vara riktat mot de förband som har ordinarie uppgifter på ett av motståndaren behärskat område, dock kan dessa förbands ledningsförhållanden eller förbandsstrukturer även upphöra att fungera varvid de i ett sådant fall skall övergå till det fria kriget.
AR Taktik ger även en inriktning om målval, det vill säga vilka typer av system eller förband de som genomför det fria kriget skall inrikta sig mot.5 Handbok Markstrid Pluton har även ett tresidigt avsnitt kring striden djupet,6därtill ger AR Taktik även vissa riktlinjer avseende hur striden skall föras, den skall vara okonventionell samt överraskande.7 Därutöver förordas att striden skall samordnas till tid, rum och målval.8 Vilket i taktik är att se som ledord och inte unikt för det fria kriget. Dock blir detta desto svårare på ett av motståndaren behärskat område ffa. om det finns flera oberoende enheter inom ett geografiskt område. Därtill för att få effekt bör striden samordnas med den övriga förbandens strid, vid stridslinjen.
Vilket för oss fram till första delen av detta inlägg. Det går att konstatera, hur det från högsta nivå uttalas att striden skall fortsätta oaktat vad. Detta filtreras vidare ned till våra taktiska reglementen och stridstekniska handböcker. Därtill går det även att konstatera hur det bland markarenans reglementen och handböcker ses som en realitet, att förband kommer splittras samt befinna sig på det av motståndaren behärskat område.
Alla som har genomfört en värnpliktsutbildning åtminstone en bit in på 1990-talet eller en officersutbildning intill inledningen av 2000-talet torde känna igen sig avseende det fria kriget.9Huruvida så är fallet i skrivande stund får ses som oklart. Min uppfattning är att det i dag ej avdelas någon form av tid på bred front för detta område, i form av utbildning. Varken som teoretiska diskussioner eller praktiska övningar för en stor del av markstridsförbanden. Trots det förefaller ses som högst troligtatt enheter kommer bli avskurna och hamna på ett av motståndaren behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt.
Nu propagerar jag inte för ytterligare en ”pålaga” bland alla övriga ”utbildningspålagor” som finns för våra markstridsförband, i form av att införa en obligatorisk fria kriget utbildning. Däremot kan jag anse att cirka två sidor i Arméreglemente taktik samt tre sidor i Handbok markstrid pluton är något i underkant, som förberedelse inför det fria kriget. Där syftet med de totalt fem sidorna får antas vara att skapa en teoretisk förståelse, för de krav som ställs på ett förband vilket ej har som huvuduppgift att verka på på det av en motståndare behärskat område. Om det, dels ses som ett troligt scenario, dels ses som det sista motståndet gentemot en motståndare bör vi kunna prestera en mer omfattande anvisning för det fria kriget.
Vad som även är intressant i detta, är en historisk tillbakablick. Den moderna svenska jägartjänsten kan anses skapats med de s.k. ”friajägarförbanden” som upprättades under andra världskriget. Dessa förband hade bl.a. till uppgift att verka utom rikets gränser,10 något ett annat inlägg kommer återkomma till. En annan väldigt intressant uppgift denna förbandstyp hade, var att samla de enheter som av olika anledningar hade hamnat på det av en motståndare behärskat område och leda dess strid, det vill säga det fria kriget. De skulle även kunna organisera friskaror (motståndsceller av civila).11
AR Taktik nämner, som tidigare nämnts, att det fria kriget skall samordnas till tid och rum,12 detta kan genomföras med en chef som tagit befälet över fler delar än sin egen som befinner sig i det av motståndaren behärskade området. Ett annat alternativ skulle kunna vara likt de fria jägarförbanden under andra världskriget, att någon av de förbandstyper som de factoskall verka på det s.k. djupet erhåller en sådan uppgift d.v.s. att redan i fred utbildas för att kunna leda striden, för de förband som blivit kvar i det av en motståndare behärskat område. Därtill skulle de även kunna utbilda andra på det av motståndaren behärskade området för striden där.
Det sistnämnda finns offentligt, mig veterligen, enbart explicit omskrivit13 i en förhandsutgåva till ett ejpublicerat jägarreglemente som ingick i serien JägarreglementeArmén vilket skulle publicerats under inledningen av 2000-talet. I dess häfte 7 som berör Norrlandsjägarbataljon 2000, framkommer det att, ”Bataljonen skall kunna stödja, organisera och/eller leda andra (splittrade, kvarlämnade) förband och frivilliga (civila m m) på alla sätt som folkrätten medger”. Därtill framkommer det att, ”Om delar av annat förband påträffas, skall detta underställas den områdesansvarige chefen eller lämpligt befäl för fortsatt lösande av uppgift, i regel jägarförbandschefen”, samt ”Detta förband skall utbildas i jägarstrid och överlevnad. Förbandet bör tilldelas jägarsoldater och befäl för att leda och utbilda grupperna (motståndscellerna). På så sätt ökar uthålligheten hos hela enheten och en enhetlig ledning (cheferna talar samma språk) säkerställs”.14
Således går det att identifiera en historisk linje från 1940-talet till slutet av 1990-talet avseende uppgiften fortsatt motstånd. Huruvida de svenska jägarförbanden de facto hade detta som en uppgift under perioden däremellan eller om det låg i träda under det kalla kriget är oklart, då de öppna reglementena för jägarförbanden från den senare delen av det kalla kriget ej ger någon vägledning kring detta område. Dock som tidigare nämnts förefaller åtminstone Norrlandsjägarbataljonen blivit tilldelade detta som en uppgift i slutet av 1990-talet maa. skrivningen i det ej publicerade reglementet, dock lades Norrlandsjägarbataljonerna ned 2000 varvid detta tänkande förefaller fallit i glömska.
En möjlighet till varför detta omnämns i förhandsutgåvan till detta reglemente, kan ha varit den gradvisa avvecklingen av den organiserade motståndsrörelsen som påbörjades under 1990-talet och som enligt en uppgift definitivt skall ha avvecklats under inledningen av 2000-talet.15 Då förhandsutgåvan även nämner att Norrlandsjägarbataljonerna skall ta, ”Möjligheten att organisera civila i särskilda motståndsceller skall tas tillvara. Detta kräver dock högsta sekretess och kontroll för att cellerna skall kunna operera inom civilt område. Verksamheten leds av jägarbefäl i tät samverkan med motståndsledare”.16
I detta sammanhang är det intressant att notera hur Norrlandsjägarbataljonerna mer eller mindre började organiseras gentemot liknade huvuduppgifter som de amerikanska specialförbandsgrupperna hade vid inledningen av 1990-talet.17Det vill säga att kunna genomföra stridsföretag, informationsinhämtning samt leda och organisera fortsatt motstånd.18Nu gick inte utvecklingen i den riktningen, utan utvecklingen kom istället gå mot enbart strid och till del informationsinhämtning,19för arvtagaren till Norrlandsjägarbataljonerna.
Vilket för oss fram till själva essensen med detta inlägg. Sett till dagens freds- samt krigsorganisation20 och det rådande säkerhetsläget i vårt närområde.21 Därtill sett till Sveriges stora geografiska yta, borde ett återtagande av uppgiften fortsatt motstånd, vilket ovanstående faller under i svensk nomenklatur, utgöra ett prioriterat område. Även om ett tydligt förbandsåtertagande skulle påbörjas efter nästa försvarsbeslut, gentemot 2035 som perspektivplanen förespråkar,22kommer det i skrivande stund vara 17 år innan det helt eller delvis realiseras. Vilket får anses vara en väldigt lång tid innan någon reell effektökning sker.
Genom att tilldela något av de förband som redan nu har sin huvuduppgift på det av motståndaren behärskat område uppgiften fortsatt motstånd som en sekundär huvuduppgift, skulle troligtvis vår egen samlade effekt i händelse av ett väpnat angrepp öka. Då det skulle utgöra en s.k. förmågeförstärkare.23Detta skulle, troligtvis, även bidra till den s.k. tröskeleffekten,24 då en motståndare kommer veta att det finns förband som kommer organisera ett fortsatt motstånd, med de implikationer detta har avseende den mängd förband som måste avdelas för att skydda en motståndares verksamhet.25
Här skulle det kunna argumenteras för att detta bör vara en uppgift för Särskilda operations gruppen (SOG). Något jag ej skulle ifrågasätta, dock agerar det förbandet på den strategiska nivån,26 samt utgör ett s.k. ”Tier 1” förband.27 Vilket oftast innebär att det inte finns någon större personell massa,28 något det troligtvisskulle krävas för att lösa liknade uppgifter på t.ex. det svenska fastlandet och ej ett begränsat geografiskt område såsom Gotland. Därtill torde handledning av avskurna förband samt upprättande av eventuella motståndsceller på svenskt territorium vid ett väpnat angrepp ej ses som en strategisk uppgift, utan snarare en operativ. Varpå uppgiften snarare bör tilldelas någon av de andra förband som redan nu agerar på det s.k. djupet.
Vid en översiktlig översyn hur t.ex. US Army Special Forces avser bedriva s.k. fortsatt motstånd på en motståndare behärskat område, går det att konstatera att själva verksamheten är komplex.29 Det vill säga det kan inte ses som troligtatt t.ex. en grundutbildningsomgång skall kunna behärska både strid eller inhämtning på djupet därtill även lösa uppgiften fortsatt motstånd. Det innebär att denna verksamhet bör vara förbehållen kontinuerligt tjänstgörande personal. Då personalen kan lösa sin ordinarie huvuduppgift efter genomförd grundutbildning och därefter tillförs en sekunder uppgift i form av fortsatt motstånd.
Efterhand som den kontinuerligt tjänstgörande personalen avslutar sin anställning bör dessa krigsplaceras inom tidvis tjänstgörande eller pliktbaserade delar inom det förband som har det fortsatta motståndet som uppgift. Syftandes till att höja förmågan för genomförande av fortsatt motstånd inom hela förbandet.
Slutsats
En mer omfattande beskrivning samt anvisning avseende det s.k. fria kriget bör tas fram. Då det ses som en realitet att förband kommer bli avskurna och isolerade på det av en motståndare behärskat område, i händelse av en väpnad konflikt. Därtill bör som minst teoretiska diskussioner börja föras avseende det fria kriget på de officersutbildningar som genomförs och helst praktiska övningar i det. Något av de förband som skall lösa uppgifter i det av en motståndare behärskat område, bör tilldelas uppgiften fortsatt motstånd i syfte att skapa, dels höjd operativ effekt, dels tröskeleffekt.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Svenska)
Regeringskansliet 1, 2(Svenska)
Svenska Dagbladet 1(Svenska)
Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)
Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990.
Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.
Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014.
Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017.
Försvarets läromedelscentral. Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987.
Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000.
Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013.
Försvarsmakten. Handbok Armé – Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016.
Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994.
Slutnoter
1Svenska Dagbladet. ÖB: Vi kommer att slåss till sista soldat. 2016. https://www.svd.se/ob-vi-kommer-att-slass-till-sista-soldat(Hämtad 2018-05-11)
2Försvarsmakten. Handbok Armé – Begrepp och förkortningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 14.
3Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
4Nationalencyklopedin. Fria kriget. 2018. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/fria-kriget(Hämtad 2018-05-11)
5Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
6Försvarsmakten. Handbok Markstrid – pluton. Stockholm: Försvarsmakten, 2016, s. 160-162.
7Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
8Ibid.
9Försvarsmakten. Om kriget kom, avsnitt 8, ”Fria kriget”. 2017. https://youtu.be/xQkppE6OvEA?t=4m17s(Hämtad 2018-05-11)
10Hugemark, Bo (red). Nya fronter? : 1943 – spänd väntan. Stockholm: Probus, 1994, s. 263.
11Ibid.
12Försvarsmakten. Arméreglemente Taktik. Stockholm: Försvarsmakten, 2013, s. 63.
13En möjlig inriktning finns i Infanteri- och kavallerireglemente, Jägarförband. Stockholm: Chefen för armén i samarbete med Försvarets läromedelscentral, 1987, pkt 2:41. Där det framgår att kvarlämnade förband kan underställas jägarbataljon.
14Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 42-43.
15Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 417-418.
16Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 43.
17Department of the Army. Doctrine For Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 1990, s. 3-1 – 3-7.
18Försvarsmakten. Jägarreglemente Armén: Norrlandsjägarbataljon 2000. Försvarsmakten: Stockholm, 2000, s. 4.
19Guldbrand, Wilhelm. Norrlands dragonregemente: jägarregementets 25 år i Arvidsjaur. Arvidsjaur: Kamratföreningen Blå Dragoner, 2010, s. 98-103, 158-160, 177.
20Försvarsmakten. Försvarsmaktens årsredovisning 2017. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 99-103.
Försvarsmakten. Personalsiffror. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/forsvarsmakten-i-siffror/(Hämtad 2018-05-11)
21Proposition 2014/15:109. Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020. s. 22-23.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025. s. 61.
22Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 50.
23Department of the Army. Special Forces Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2014, s. 2-2.
24Dalsjö, Robert. Fem dimensioner av tröskelförsvar. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2017, s. 24.
Försvarsmakten. Slutlig redovisning av perspektivstudien 2016-2018. Stockholm: Försvarsmakten, 2017, s. 32.
25Försvarsmakten. Arméns Jägarbataljon. 2017. https://youtu.be/A8ximzNYg8k?t=3m12s(Hämtad 2018-05-11)
26Försvarsmakten. Särskilda operationsgruppen – SOG. 2018. https://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/sarskilda-operationsgruppen/(Hämtad 2018-05-11)
27Eriksson, Gunilla & Pettersson, Ulrica (red.) Special operations from a small state perspective: future security challenges. Cham: Springer International Publishing, 2017, s. 14.
28Ibid. s. 14, 19-20, 182-183.
Gyllenhaal, Lars. Elitförband i Norden. Stockholm: Fischer & Co, 2009, s. 96.
29Översiktlig genomläsning av Department of the Army. Special Forces Unconventional Warfare Operations. Washington, DC: Department of the Army, 2003.

Med anledning av Lars Freskers debattartikel i Svenska Dagbladet

Fackordföranden Lars Fresker menar i sin insändare på SVD Debatt 2/3 2018 att personalförsörjningen är en akut krisfråga och att Försvarsmaktens ledning inte är tydliga med hur allvarlig krisen är samt att det skönmålas. Detta kunde inte vara mer fel. Personalförsörjning kommer över tid vara en utmaning för Försvarsmakten. Särskilt i den positiva förändring som […]

Att hantera erfarenheter

av Johan Althén Erfarenheter ska tillvaratas. Övning Aurora har erbjudit många tillfällen till detta. Foto: Annika Gabestad, Försvarsmakten. Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal […]

Ryska kärnvapen – ett svårhanterligt hot

av Jan Leijonhielm Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar […]

Urval och utveckling

av Rune Carlsson En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.” […]

Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman   Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar […]

Patgb 360 i det nationella försvaret?

För en tid sedan deltog jag som inbjuden gästdeltagare i en fältövning anordnad av FHS, inom ramen för HSU(Högre StabsofficersUtbildning) och deras studenter. Den berömda pendeln hade då börjat svänga tillbaka, och vi hade åter börjat diskutera om och skola oss i konsten att försvara Sverige, i Sverige, mot en högteknologisk och numerärt överlägsen angripare.

Fältövningen pågick i en vecka, och var mycket uppskattad. Både av mig personligen och av deltagarna i stort! Deltagarna kom huvudsakligen ur arméns förband och staber, med mig som ett av några undantag. Under en av dagarna hamnade min seminariegrupp i diskussioner där vi värderade våra egna arméförband mot en potentiell framtida angripare.

Fokuset i gruppens diskussioner hamnade ganska fort på Stridsvagn 122(Strv 122) och Stridsfordon 9040(Strf 9040), och hur dessa kommer att stå sig i en framtida stridsmiljö. Naturligt, eftersom det är dessa typfordon som är stommen i Arméns markstridsförband. Efter en stunds bollande tillförde jag ett resonemang kring det fordon som då var under införande i Försvarsmakten, nämligen Pansarterrängbil 360(Patgb 360), och de motoriserade skyttebataljoner som dessa skulle komma att ingå i.

Jag menade att vi inte fick avfärda dessa förband i det nationella försvaret, trots att de huvudsakligen införts pga. behov för utlandsstyrkorna. Fordonen saknade förvisso den eldkraft som Strv 122 och Strf 9040 gav, men tillförde däremot en inbyggd förmåga till taktisk och operativ rörlighet som saknades på 122/90-förbanden. Detta kunde vara en faktor som definitivt gjorde den till ett intressant och användbart spelkort i ett nationellt försvar, särskilt med tanke på den lilla försvarsmakt vi har. Armén måste kunna flytta på sig mellan olika operationsområden. Patgb 360 medgav detta, påstod jag.

I detta resonemang blev jag avbruten av en annan inbjuden gästdeltagare, en mycket erfaren och högt uppsatt officer. Han konstaterade kort att Patgb 360 saknar relevant beväpning för att möta angriparen och att den därmed inte kunde tillföra särskilt mycket. Med dessa korta formuleringar uppfattade jag att han tyckte att diskussionen därmed var avslutad.

Jag nöjde mig inte med det, utan svarade att eldkraften omöjligen kan vara den enda faktorn att ta hänsyn till när man ska bedöma duellvärden på förbandsnivån. Ett resonemang kring eld-rörelse-skydd tedde sig lite väl banalt i sammanhanget, så jag förtydligade inledningsvis att jag självklart inte menade att vi skall ersätta våra mekaniserade bataljoner med motoriserade skyttebataljoner. Därefter upprepade jag att vi ändå måste kunna se nyttan med denna förbandstyp. Patgb 360-bataljonerna kan för egen maskin ta sig mellan t.ex. Revingehed och Göteborg/Stockholm, med relativt väl bibehållet stridsvärde. Detta är något som är svårare för de bandgående 122/90-bataljonerna. Dessutom påstod jag att en avsutten skyttebataljon som fått några timmar på sig att förbereda ett försvar definitivt kan ge en mekaniserad angripare en hel del huvudvärk.

Meningsutbytet avslutades med att min meningsmotståndare retoriskt frågade mig; ”Ja, de kanske kan vara först på plats, men vad kan de egentligen göra när de väl kommit fram?” Jag valde att inte fortsätta diskussionen där. Dels för att det kändes obekvämt när en såpass erfaren och högt uppsatt officerskollega kategoriskt avfärdade mina resonemang, dels för att ingen annan i gruppen gav sig in i diskussionen.

Min uppfattning är att Patgb 360 som fordonssystem har ett dåligt duellvärde mot fientliga stridsvagnar och pansarskyttefordon. Det kan man konstatera genom en snabb okulär besiktning. Om man använder Patgb 360 som ett Strf 9040 i sin strid så kommer man oundvikligen åka på nöten, om angriparen är beväpnad med något tyngre än en BMD.

Men det faktum att ett felnyttjande av en förbandstyp gör att du förlorar, kan omöjligen göra förbandstypen oanvändbar i ett nationellt försvar? Huvudvapnet för 360-bataljonerna är inte dess fordon, utan de vapensystem som finns i dem. Soldater, kulsprutor, pansarvärnsvapen, minor och system för indirekt eld. Detta, kombinerat med den möjlighet till snabbhet i manövern som Patgb 360 ger, kan skapa ypperliga förband för de som kan använda dem på rätt sätt. Det hela bör alltså vara en såpass enkel fråga som taktik anpassad för förbandstypen, samt utbildning och övning för förbandets personal?

Givetvis finns det många förbättringsmöjligheter i 360-förbanden för att vi ska kunna få ut största möjliga duellvärde! Men att avfärda dem för att de inte har några fordonsmonterade eldrör eller är bandgående, är att se på ett infanteriförband ur ett pansarförbandsperspektiv! Det kanske är oundvikligt att det blir så efter att infanteriet i praktiken har varit nedlagt i 15 år, men det är ganska osmickrande för den som gör det.

Patgb 360 ger oss motoriserade infanteriförband med hög skyddsnivå och mycket god rörlighet över ytan. Det ger oss inte pansarskytteförband med hög eldkraft och hög terrängframkomlighet. Men jag menar att denna diversifiering av Arméns förbandspark ger oss fler verktyg i lådan och därigenom större potentiell handlingsfrihet.

Genom att kombinera 360-bataljonernas rörlighet och förmåga att tidigt uppträda i viktig nyckelterräng, med 122/90-bataljonernas väl utvecklade terrängframkomlighet och eldkraft kan vi skapa en asymmetri som för angriparen kan bli ytterst kämpig att möta!