Författararkiv: Wiseman

Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.


Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.


Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.


Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.


Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.


Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?


Krönikor upphör!

Efter två år är min tid som krönikör på Expressen nu över. Det har varit en för mig mycket givande tid och jag tror att mina krönikor bidragit till att öka läsarnas kunskapsnivåer om både försvar och säkerhetspolitik, liksom om informationskrigföring som varit ett återkommande ämne. I och med ny grad och ny befattning i Försvarsmakten, upphör dock mina krönikor i Expressen.

Under hösten 2014, i spåret av kriget i Ukraina och det allt allvarligare säkerhetsläget, kontaktades jag av Expressen som undrade om jag ville skriva för tidningen som krönikör. Man ville även lyfta in min blogg på tidningens hemsida, vilket jag avböjde eftersom jag ville ha kvar den under full kontroll. Jag tackade ja till tjänsten som krönikör efter att först ha samrått med Försvarsmaktens dåvarande informationsdirektör, Erik Lagersten. Erik hade inte något att erinra så länge det framgick tydligt att det var jag själv som stod för krönikorna och att det på intet sätt var Försvarsmaktens ståndpunkt. Det förenklade också att jag vid tidpunkten var studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning.

Jag spenderade mitt andra år på den högre stabsutbildning i Storbritannien på den brittiska motsvarigheten till kursen. När mitt skrivande efter ett drygt halvår in på kursen blev känt, möttes jag av mycket förvånade reaktioner från kurskamraterna. För de flesta framstod det som helt ofattbart att man som aktiv officer kan delta i försvarsdebatten och man uttryckte också att det var något som djupt saknades i hemländerna. De brittiska officerarna uppmuntrades av chefer och politiker att delta i diskussioner och sociala medier, men fann möjligheterna till detta vara minimala p.g.a. förhållningsreglerna. Samtidigt rasade en intensiv debatt i landet om ansvaret för Irakkriget och hur det kom sig att man från militärt håll aldrig kritiserat planerna på att gå in i Irak, eller de orealistiskt låga resurser som tilldelats för uppgiften. Någon offentlig debatt fanns aldrig innan eller under kriget och resultatet kan idag skönjas genom ett antal böcker om den tidens aktiva generaler som alla försöker utröna vem som borde ha sagt ifrån och varför så inte gjordes (se t.ex. denna).

I Sverige har vi ett öppnare debattklimat där yttrandefriheten har en av de starkaste ställningarna i svensk grundlag (ta t.ex. vår meddelarfrihet som saknas i många länder). Det öppnar för en intelligentare och bättre debatt som i sin tur leder till klokare beslut. Att jag under två år som officer kunnat skriva krönikor om säkerhetspolitik och försvar för en av landets största tidningar, är ett av de yttersta exemplen på det.

Detta öppna debattklimat och vår yttrandefrihet är saker som vi i Sverige ska vara mycket stolta över och också värna. Vårt samhälle skulle dock må mycket bättre av att fler tjänstemän och beslutsfattare släpptes fram i debatten, särskilt på lägre nivåer. Det är där sakkunskaperna finns och den verkliga informationen innan den förvanskats på sin väg upp genom ett antal filter. Precis som skoldebatten behöver lärare och sjukvårdsdebatten sjukvårdspersonal, behöver försvarsdebatten deltagande även av sakkunskapen i form av aktiva officerare, soldater och sjömän. De problem som dagens försvarspolitiker och Försvarsmakten kämpar med att rätta till med ett allt värre omvärldsläge som fond, kan till stor del tillskrivas 00-talets brist på försvarsdebatt och att de som då visste bättre inte ville yttra sig.

Jag är fullständigt övertygad om att de krönikor jag skrivit i Expressen och Niklas Wiklund i SvD och BLT, har bidragit till en bättre och intelligentare försvarsdebatt. Delar av allmänheten som annars inte skulle komma i kontakt med dessa frågor har nu kunnat ta del av information, problematik och skeenden inom de områdena, vilket varit av stor vikt med tanke på de gångna två årens omvärldsutveckling.

Jag vill tacka alla er som läst mina krönikor under de gångna två åren och Expressen som erbjöd mig tjänsten. Framförallt vill jag tacka Erik Lagersten som trodde på både mig och idén. I sann föregångsmannaanda vågade han ta initiativet och säga ja till något som nu både gynnat försvarsdebatten och samhället. Alltför många andra hade valt den enkla och säkrare vägen att säga nej.

Nu, när jag slipper ständigt överhängande deadlines, kommer jag istället att kunna koncentrera mig på att skriva djupare artiklar till tidskrifter, liksom denna blogg som tyvärr alltmer fått ligga i träda under de gångna två åren.

Gästinlägg: Rädsla som politiskt styrmedel

Nedan följer ett gästinlägg av tidigare försvarsministern Sten Tolgfors, tillika författare av boken "Sverige i NATO", om nödvändigheten av ett gott säkerhetspolitiskt debattklimat.


Den första försvarslinjen mot det auktoritäras framflyttade positioner är att vi i väst tar ansvar för att hålla våra demokratiska system vitala och väl förankrade. Demokrati, yttrandefrihet, mötesfrihet, fri media ska värnas. Samtalet är grund för vår styrelseform. Förtroendet för och försvaret av det demokratiska systemet måste vara en gemensam uppgift oavsett syn på enskilda politiska förslag, partier eller politiker. Accepterar vi urholkning av detta, så får vi mindre att försvara och svårare att försvara det vi har i Sverige.

Politisk och militär makt kan betraktas i absoluta termer, men är i verkligheten också relativ. När ett land rustar ökar dess faktiska militära förmåga, men om andra länder också rustar så kanske den relativa styrkan inte förändras. Om Ryssland jämförs med ett förberett och enat Väst och Nato är landet avsevärt militärt svagare, för att inte tala om hur det ser ut vid en ekonomisk jämförelse.

Men skulle Ryssland lyckas splittra länderna i EU och Nato, så att Ryssland jämförs med och ställs emot enskilda länder, så förändras ekvationen. Att försöka åstadkomma detta med politiska medel och informationsoperationer är mer realistiskt, måhända effektivare och därtill billigare än att försöka rusta ikapp dem.

Strategin är därför att försöka dra isär västliga samarbeten, som EU och Nato, genom att bilateralisera relationerna till enskilda medlemsländer och dra nytta av och förstärka deras skiftande intressen. Här används energiexporten för att straffa och belöna länder, allt efter politisk inriktning. Det rör sig också om att spela på mellan länderna skiftande politiska intressen och att använda narrativ som man bedömer fungerar i den berörda nationella miljön, samt att försöka bygga relationer till särskilt högerpopulistiska partier, som delar kritiken mot EU eller Nato.

I hybridkrigföring är Ryssland förmöget att använda alla de verktyg som står till statens förfogande för att nå dess politiska mål. Dessa verktyg är fler i auktoritära länder än i öppna demokratier, i vilka t.ex. en fri press är en central del av det demokratiska systemet. Ryssland styr nyhetsförmedling och vill därigenom påverka politiken och stämningen i andra länder.

Det handlar nämligen också om att dra isär människor och dela befolkningar.

Fundamentalt är att Ryssland använder rädsla som politiskt styrmedel. Genom att skapa osäkerhet och rädsla genom bl.a. militär våldsanvändning mot grannar, utrikespolitiska äventyrligheter och politiska uttalanden lägger landet grunden för att informations- och påverkansoperationer skall fungera.

Fruktar västvärldens det värsta så kommer man ha lättare att acceptera det näst värsta, är logiken. Fruktar världen storskaligt krig i Ukraina, så kommer kraven på återlämnande av Krim att minska.

Osäkerhet är numera ett mål. Vi ska inte veta vad som händer, varför det händer, vem som agerar eller vad målen med ett politiskt eller militärt agerande egentligen är. Den som tvekar på rysk inblandning skall stödjas med argument för ökad osäkerhet.

Men detta ger också en signal till länder i EU och Nato om hur destabilisering och spridande av rädsla skall bemötas. I grunden handlar det om att våra länder är avsevärt svårare att påverka i önskad riktning om demokratin står stadigt, solitt förankrad, med partier som har människors förtroende och en fri press som tar källkritik på stort allvar. Där en moderat är beredd att försvara en socialdemokrat, som hamnar i kampanjens centrum och en socialdemokrat är beredd att ta en centerpartist i försvar i värnet av det gemensamma, som är större än något enskilt parti.

Ett samhälls- eller debattklimat där rädslan får fäste blir instabilt och lättare att påverka utifrån. Utan rädsla går det inte att med samma effekt påverka debatten.

Rädsla används alltså som ett politiskt styrmedel. Tvivlet och osäkerheten måste då finnas där att spela på.

Märks en sådan agenda för instabilitet i debatten? Ja, pekar någon på Rysslands faktiska agerande – så kan det förnekas och ofta förses med tillägg som, “men USA då”? Ibland hävdas att Väst bär ansvar för det Ryssland gör – argument av typen ”allt började med att någon annan slog tillbaka” används. Angriper Ryssland grannländer – så anklagas Nato för att inringa Ryssland.

Det handlar om att diskussionen inte ska få handla om det som faktiskt har hänt, utan själva debatten ska ifrågasättas. Sanningen kan väl inte vara ensidig? Inte är det ens fel om två träter? Eller? Sådana ifrågasättanden sker i syfte att nå en fokusförflyttning till en debatt om debatten om Ryssland – som då inte längre handlar om hur landet faktiskt agerat, utan om hur saken av oss debatteras.

Seminariet om Ryssland och Nato på Stockholms Stadsbibliotek nyligen var av dessa skäl kanske intressantare för vad som hände under frågestunden, än under själva mötet.

Mötet var mer än fullsatt. Efter en timmes samtal om Ryssland, informationsoperationer och media - som Stefan Olssons nya bok handlar om - samt säkerhetspolitik, Nato och Sverige - som min bok “Sverige i Nato” utvecklar - inleddes en frågestund. På de första bänkraderna satt personer iklädda t-shirts med trycket ”Bevara alliansfriheten” på, samt företrädare för ”Svensk-Ryska vänskapsföreningen”, som jag inte vet någonting om. Så långt inga problem, i en demokrati är samtal och debatt grundläggande oavsett vilken ståndpunkt i en fråga som intas.

Problemet var att det hela slutade med högljudda rop och anklagelser om ensidighet från någon från ”Svensk-ryska Vänskapsföreningen” och att frågestunden till stor del kom att upptas av det organiserade. För intresserad allmänhet fans litet utrymme.

Poängen är att mötet sammantaget stördes, oavsett varför och vad det var fråga om. Inte främst för Stefan och mig, men för de åhörare som kanske hade föreställt sig ett annan frågestund än de fick; som inte fick utrymme för sina frågor. Samtidigt var det kanske nyttigt det som skedde, för många alldeles vanligt intresserade fick en ögonblicksbild av vad som står på spel i frågorna, på ett sätt som annars är svårt att förklara. Jag undrar om inte förståelsen i Natofrågan ökade av sig självt efter mötet.

Radioprogrammet ”Konflikt” var på plats och hade under den efterföljande helgen ett längre inslag om hur Ryssland generellt debatteras i Sverige, där delar av Svensk-ryska vänskapsföreningens rop och protester mot Rysslandskritiken på Stadsbiblioteket fanns inklippt. En debatt om Rysslandsdebatten, således. Det finns såklart plats för det också, men sanningen ligger inte alltid mittemellan två personers bilder.

De politiska partierna har en kodex att undvika att störa varandras möten, som ett led i det gemensamma värnandet av demokratin.

Vad det var fråga om på just detta möte lämnar jag därhän. Låt mig istället göra några generella reflektioner.

Det centrala är att varje försök att destabilisera förtroendet för det demokratiska systemet, med myter och dolda agendor måste motverkas. Det måste också spridande av rädsla, som odlas och används som ett politiskt styrmedel. Så varje gång vi talar om Rysslands agerande, hur allvarligt det är och vilket hot det utgör, så måste vi ha med i bilden att det ligger i någon annans intresse att vi talar på det viset. Det innebär varken att det är fel att tala om saken, eller att påståendena om Rysslands agerande är fel. Bara att det krävs medvetenhet om att rädsla och osäkerhet används som ett politiskt styrmedel och vi måste ha denna tanke i huvudet samtidigt som den säkerhetspolitiska utvecklingen diskuteras.

Därför gäller det att undvika att onödigtvis förstora osäkerheter och alltid bevara saklighet och nyans.

Sociala medier har särskilda möjligheter och utmaningar gällande denna sak. I vissa fall vet vi mindre vilka som finns bakom anonyma profiler på sociala medier, än vilka som finns bakom kampanjtröjorna på ett möte. De flesta är givetvis seriösa och engagerade för landets säkerhet, men det kan också finnas personer eller funktioner med andra agendor. Det kan t.o.m finnas profiler som vill bygga till synes seriösa relationer till andra idag, för att kunna använda närhet och nätverk för att agera destabiliserande då så efterfrågas.

Vi kan utgå från att våra reaktioner just nu studeras. Vilken sorts nyheter biter? Vad händer om stämningen på ett offentligt möte görs riktigt obehaglig? Vad får igång debatt, oro, spekulation, konflikt eller delningar i sociala medier? Vilka som dras med av olika typer av nyheter och vilka som inte dras med kan mycket väl kartläggas av andra, måste vi utgå från.

Kollektivt försvar av demokratin är nödvändigt. Och skapande av lugn och trygghet slår undan benen för den rädsla, som används för att destabilisera den. Obekräftade uppgifter bör betraktas kritiskt, det gäller spektakulära som vardagliga uppgifter lika. Nyans, reflektion, källkritik och belägg är grundläggande. Diskutera sak, undvik person, eftersom underminering av på något sätt ledande företrädare för landet är en del av undermineringen av demokratin.

Samtalet är grunden för demokratin.

För dit kommer trollen nämligen aldrig att kunna eller vilja gå.

Den som vill tjoa på möten – vare sig i verkliga livet eller på sociala medier - bör få göra det ensamt.


Sten Tolgfors
Tidigare försvarsminister och författare till boken Sverige i NATO

Korrigering

Någon har säkerligen funderat över varför ett över 5 år gammalt gästinlägg av Peter Neppelberg igår låg högst upp som ett nytt inlägg. Jag justerade igår en felaktig etikett till det inlägget, varvid Blogger tolkade det som ett nytt inlägg och automatiskt tilldelade det gårdagens datum. Jag har nu justerat det manuellt.

Förhoppningsvis kan vi framöver avnjuta ett inlägg från gästskribenten avseende hur det ser ut 5 år efteråt.

Gästinlägg: Sekretessgranskning

... har påbörjats av mitt blogginlägg på Strilaren II rörande försvarets interoperabla förmågor L16, Sec Voic, HQII, mm.


Detta meddelade min närmaste chef på LSS mig idag. Vem som anmält är oklart och likaså det bakomliggande syftet.

Jag är inte särskilt orolig eftersom mycket av det jag redovisade står att läsa i olika nationella och internationella tidskrifter, försvarsbloggar samt allmänna handlingar och powerpointbildspel som har beteckningen ÖPPNA, UNCLASSIFIED eller inte åsatts någon sekretess överhuvudtaget.

Inlägget jag skrev skickades även till Försvarsdepartementet, samtliga medlemmar ur Försvarsutskottet och media.

Syftet med inlägget var att reda ut de "begrepp" som används för att beskriva försvarsmaktens förmågor så att de blir "förståligt" även för försvarsdebattörer och politiker.


Enligt mitt sätt att se det är anmälan förmodligen ett utslag av "irritation".

Försvarsmaktsledningen har av tradition haft som ansvar att informera Fö och FU rörande förmågor i våra förband. Under de senaste åren har inte bara "gammelmedia" (TV, radio, press) utan dessutom "moderna media" såsom bloggar, youtube, mail etc blivit ett sätt för försvarsdebattörer och allmänheten att framföra åsikter rörande försvarsutvecklingen.

När inlägg i dessa media dessutom redovisar åsikter som inte är "comme il faut" eller ifrågasätter tex riktigheten i FM uppgifter om "förmågor" så blir risken för intressekonflikt uppenbar.

Förmågor av "teknisk art" finns i bästa fall utvecklade i av regering och riksdag beslutade materielsystem. Steget därifrån till förbandssatta operativa förmågor kan däremot vara stort.

Som exempel:
Att påstå att man har Close Air Support (CAS-) förmåga i JAS 39 är riktigt. JAS kan bära vapen som är lämpliga att användas i nära samverkan med egna markstridsförband för att understödja markstrid.
Men om man inte har flygbaspersonal utbildad för att lagerhålla, hantera, hänga, klargöra och plundra flygplanen på dessa vapen och ammunition är den operativa förmågan minst sagt begränsad.


Om syftet med granskningen av mitt debattinlägg vore att klarlägga riktigheten i mina påståenden och att dessa visar vara sig felaktiga, dvs helst att FM har bättre förmåga än vad jag påstått, vore det glädjande.

Tyvärr upplever jag inte att det verkar vara ambitionen med anmälan.

Peter Neppelberg


Se även Allan Widman

Gamla synder lever länge


Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*


För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en "uppgradering av JAS 39C" och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. "Någon" ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.


En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. "Kan" kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.


Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.


Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

War on the Rocks

Many of my international friends and colleagues have asked that I start writing this blog in English instead of Swedish. I have replied that since my primary audience is Swedish, the blog will continue to be in Swedish, unless a specific topic calls for the use of English.

Some weeks ago I was honored to be asked by Ryan Evans, founder and editor of War on the Rocks, to write an article for the blog about security policy in the Nordic region. Today the article, which discusses Sweden's and Finland's relations to NATO and Russia, was published.

As the workload I have faced over the last year slowly diminishes, I have good hope of giving Wiseman's Wisdoms a revitalization with a couple of new posts within the coming weeks.

Pruttande sillar, ubåtar och svag journalistik

Ekots ”nyhet” igår att det avgörande beviset för det initiala konstaterandet av en undervattenskränkning i oktober 2014 i efterhand visade sig vara felaktigt, illustrerar vilken förmåga som finns både hos allmänhet och journalister att läsa och förstå information.

Vidare illustreras återigen effekten rubriker och one-liners har på en mottagare. Utifrån dessa formar en mottagare undermedvetet sin bild av innehållet i en artikel, mer än artikelns faktiska innehåll (The Effects of Subtle Misinformation in News Headlines’, Journal of Experimental Psychology: Applied, Nr 4, 2014). I medias ständiga klick-jakt blir detta extra förödande.


Vad är det då som är nytt i frågan kring kränkningen hösten 2014? Inget.

Redan i september 2015 redovisade Försvarsmakten sin slutrapport kring händelserna i oktober 2014 och berättade då att det som initialt varit det avgörande beviset fallit bort.

”Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.

Underlaget för denna bedömning består nu av ett betydligt bredare material än det som var tillgängligt direkt efter det att underrättelseoperationen avslutades. Försvarsmakten har nu en bättre kunskap och slutsatsen är bättre underbyggd än den var hösten 2014.”


Läget är nu sådant som det varit flera gånger tidigare i debatten kring undervattenskränkningar. En enda faktor tas ur sitt sammanhang och ges all fokus i den mediala täckningen. Det har hänt förut med ”pruttande sillstim”, lekande minkar, nu senast hos Ekot.

Försvarsmakten har genom decennierna helt misslyckats med att förklara hur spaning efter ubåtar går till. Det är inget hemligt och att förklara de generella principerna är heller inte svårt.

Att med passiv sonar lyssna efter motorljud och andra ljud som kommer från såväl ubåtar som andra farkoster och föremål, är bara en spaningsmetod. Man må misslyckas med en ljudidentifiering med hjälp av passiv sonar, men en sådan singulär faktor, kan endast genom bristfällig journalistik bli till ett falsifierande av hela förlopp av undervattensintrång.

Utöver passiv sonar, utgörs källorna normalt sett även av aktiv sonar (jämför ekolod), visuella observationer (både över och under ytan), signalspaning och i efterhand också inhämtning med mänskliga resurser (det kvällspressen skulle benämna hemliga agenter).

Aktiv sonar finns i flera olika typer och för olika ändamål. En konventionell aktiv sonar ger riktning och avstånd till en undervattenkontakt. En sonar med mycket fin upplösning som inte använder dopplerfilter, t.ex. en sid-scannande, kan ta en bild av en ubåt i undervattensläge, men det gäller då att det är fri sikt mellan sensorn och ubåten. Det blir därmed svårt att få till inne i skärgården, med dess ofta oregelbundna bottentopografi. Ett exempel på när det lyckats är den 28 meters miniubåt som fastnade på bild i havet utanför Oxelösund 1987 (Nils-Ove Jansson, Omöjlig Ubåt).

En sid-scannande sonar kan också användas för att upptäcka bottenspår, men där behöver komplettering ske i efterhand med visuella observationer (”sjöuggla” eller dykare) för att klassificera vad som gjort spåret. Fiskeredskap, ankare, eller framdrivningsystem på en undervattensfarkost?

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

De visuella observationerna kan dessutom handla om observationer om allt från själva farkosten till periskop eller annan utrustning. De kan också göras av både civil och militär personal. Oktober 2014 utgörs ett av bevisen av en privatperson som sett en ubåt som brutit ytan, vilket är en uppgift som sedan kan verifieras med inmätningar från en radarstation (DN). På samma sätt finns det också vid ett antal tillfällen militär personal som gjort observationer.

I efterhand kan också inhämtning med mänskliga resurser genomföras i annat land för att få veta mer om verksamheten (se t.ex. Per Andersson, "Vad gjorde de här?", Tidskrift i Sjöväsendet 3/2010, s. 211-224 för öppna exempel). Det kan ju tyckas att 30 år senare borde väl allmänheten kunna få ta del av den verksamhet som försiggick under 80-talet? Knappast. Ponera att sovjetisk militär personal efter Sovjetunionens fall vittnat för svensk militär personal om verksamhet som genomfördes i Östersjön. Hur skulle dagens mycket repressiva Ryssland se på personer som berättade om sådant? Vad skulle det också kunna innebära för eventuella resurser som Sverige använt för att få tag i liknande information?


All information måste i efterhand verifieras och sammanställs. Finns det olika källor som bekräftar varandra? I fallet oktober 2014 finns detta – och det är just detta som en rad journalister, politiker och debattörer nu helt bortser ifrån. Istället koncentrerar man sig på en enda faktor.

Därmed är vi tillbaka i pruttande sillstim och minkar.

En mink ska både ha växt i storlek och ätit några rejäla järnrör för att ge utslag på en magnetslinga. Ett pruttande sillstim som upprepade gånger har samma mått på aktiv sonar som kända undervattensfarkoster, borde kunna leda till ett Nobelpris i biologi. På samma sätt förklarar inte ett annat felidentifierat ljud något av de identifierade bottenspåren eller andra observationerna med både tekniska och mänskliga hjälpmedel.


I sin jakt på sensationer verkar nu flera journalister avsiktligt välja att gå fel efter att ha plockat ”godbitarna” ur Ekots artikel. Det är en reduktionism som även Ekot sedan ägnar sig åt och plötsligt är alla andra källor och bevis borta.




Det blir inte bara ett nationellt bekymmer när rapporteringen är så undermålig och en artikel skrivs om och förenklas i flera led. Det är nämligen detta material som ofta sedan blir underlaget för internationell nyhetsrapportering.

Här finns redan ett tydligt exempel på hur ryska media utnyttjat dementin kring en senare ubåtsobservation för att bortförklara den nu diskuterade – vilket nu återanvänts ännu en gång.


Ska man vara extra tydlig kring oktober 2014 så kan man också påpeka att det runtfarande med båtar som media ägnade sig åt i spaningsområdet, inte på något sätt hjälper spaning med passiv sonar (lyssna efter ljud från ubåtar, fartyg). Den enda som var behjälpt av detta var i så fall den eller de farkoster som genomförde kränkningen.


Ekot nämner i slutet av artikeln, närmast i förbigående, uppgifter om en tysk ubåt vid ett helt annat tillfälle. Syftet med detta är oklart och är heller inget man borrar vidare i. Jag avser inte fördjupa mig i detta, då Jägarchefen redan gjort det.

Gästinlägg: Militärstrategisk nederlagsdoktrin 2016

Nyligen har Militärstrategisk doktrin för Sveriges militära försvar släppts i sin uppdaterade version. Den nya utgåvan är utvecklad på flera områden och ersätter den tidigare från 2012. Doktrinen innehåller viktiga skrivningar om tröskeleffekter, folkförankring, totalförsvar och en bredare hotbild med allt större tyngdpunkt på påverkansoperationer och cyberangrepp. Den är väl värd att läsa (ännu ej tillgänglig på nätet).

Men den nya utgåvan innehåller även ett genomgående tankefel i formuleringen av Sveriges militärstrategiska koncept som är mycket olyckligt och kan komma att få ödesdigra konsekvenser: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till; att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” - Militärstrategisk doktrin 2016, sid 38.



Jag har tidigare beskrivit risken att vi omedvetet och utan att reflektera över det antar en Nederlagsdoktrin och farorna när vi med begrepp som ”enveckasförsvar” sätter tiden det tar innan vi förlorar som ett mått på framgång. Ska man tolka formuleringen i den nya doktrinen har målsättningen höjts något: från att hålla ut en vecka innan vi förlorar till att undvika att förlora. Tyvärr är undvikandet av förlust inte samma som att sträva efter att vinna och därför fortfarande grader av planerat nederlag. Något som är olämpligt att skriva i en doktrin.

Att definiera ”undvika att förlora” eller omsätta det i handling blir svårt. Om vi låter bli att ta strid med en motståndare över huvud taget, har vi då inte undvikit att förlora? Det är sannolikt inte vad som avses, men det finns en uppenbar fara i att använda förlust som utgångspunkt för att formulera målsättningar då det kommunicerar att förlust är normerande, men att det skall undvikas om möjligt.

En tröskel skapas när kostnaderna för ett angrep är orimliga för en angripare. I detta har doktrinen helt rätt. Dugliga soldater och förband som besitter den orubbliga viljan att vinna kan i första hand avskräcka men också i strid, även om de är numerärt underlägsna, göra ett angrepp så kostsamt för en motståndare att det för lång tid avskräcker från framtida aggressioner. Priset för aggression mot vårt land ska vara för högt, och det ska inte bara svida lite hos en angripare – det ska göra rejält ont.

Men en inställning som resignerat för nederlag redan innan en konflikt inleds kommer föga förvånande sannolikt endast att leda till nederlag. Om vår egen doktrin säger att vinst på egen hand inte är möjlig och att förlust är normerande för vår strid, kommunicerar vi då inte en bild av vår egen vilja och förmåga som motverkar vår ambition att upprätthålla den tröskeleffekt vi strävar efter?

Ska vi inte i stället träna oss själva i ett tänkande som innebär en förlängning av överbefälhavarens tydliga ställningstagande att så länge en soldat, en sjöman eller en flygvapensoldat återstår, slåss försvarsmakten? Ett tänkande som i förlängningen säger att även när försvarsmaktens förmågor till konventionellt försvar är uttömda för stunden ska striden föras över ytan, med konventionella som okonventionella medel. Ett tankesätt som gentemot en angripare kommunicerar att denne aldrig skulle kunna känna sig trygg eller på grund av att vi inte viker ner oss för dennes vilja.

Frågan är dock tyvärr inte så enkel och argumenten mot det ovanstående resonemanget kan inte förbises: Ingen mental inställning i världen kan kompensera materiella tillkortakommanden eller ersätta en för liten numerär. En överfokusering på att ingjuta och utstråla kampvilja kan även omedvetet sända signalen till den egna politiska ledningen att det inte längre finns några problem och förhindra att de blir lösta.

Det finns en fara i att blunda för de faktiska problemen med materiella brister och sviktande numerärer, men det ligger en mycket större fara i att ingjuta en defaitistisk anda att vi inte klarar av något. Konsekvenserna av uppgivenhet är värre än eventuellt övermod.

Skrivningen i doktrinen borde vara att försvarsoperationer skall genomföras med den orubbliga målsättningen att vinna, enskilt om så behövs men företrädesvis i samarbete med andra. Jag för hellre befälet över ett förband med stora brister men god förbandsanda och orubblig kampvilja än ett förband som är helt uppfyllt men inte tror att det kan vinna utan redan resignerat för nederlag och ”undviker att förlora”.

David Bergman
Kapten/Doktorand i psykologi

Gästinlägg: Säkra zoner i Syrien

Om vi inte här hemma kan ta hand om människor som flyr finns möjligheten att ge säkerhet på plats. Flyktingdebatten i Sverige påminner om kejsarens nya kläder. Men regeringen skulle kunna ta ledartröjan och med Försvarsmakten bidra till säkra zoner, fristäder för plågade människor i Syrien. Terrordåden i Bryssel ändrar inte på detta.

Sverige och EU är mitt uppe i en kris som hotar grundläggande värden. Gränser stängs och människor på flykt från krigets fasor får kalla handen inte bara i Sverige utan i alla Europas länder.
Turkiet sköter stora delar av den europeiska unionens flyktingpolitik och fortsätter göra det efter uppgörelsen i Bryssel 17 mars. Det är oklart om och i vilken utsträckning något EU-land kommer att ta emot flyktingar som befinner sig i Turkiet. Landet hyser 2.2 miljoner flyktingar. Hela städer grusas i Syrien. Familjer går under. Barn, kvinnor och män dödas. Vice statsminister Åsa Romson grät med all rätt över att vi sviker dem. Regeringens flyktingpolitik ger ett intryck av kejsarens nya kläder. Inget nytt trots mångordiga utläggningar.

I stället för att hitta på lösningar om hur vi med oklara EU-uppgörelser och gränskontroller ska ta emot färre flyktingar, finns en uppenbar lösning: Vi bidrar till säkra zoner i Syrien. 160000 asylsökande förra året till Sverige var för mycket för regeringen, Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det var också för mycket för kommunerna, gränspolisen och bostad, vård, skola och omsorg. Om resurserna inte räcker och även om de skulle räcka så har majoriteten i riksdagen och senare regeringen sagt: Nu klarar vi inte mer.

Regeringen borde vara klar över vilka möjligheter som står till buds. Har vi sagt nej till fler flyktingar hit, är den andra och bara den andra möjligheten att stödja på plats: Säkra zoner i Syrien. Vid gränsen mellan Syrien och Jordanien dit många flyktingar söker sig, föreslogs förra sommaren en säker och IS-fri zon. Jordanien har ännu inte förverkligat idén. Säkra zoner i Idlibprovinsen och i östra Aleppo som varit relativt skonade från kriget skulle ge flyktingar trygghet att återvända, främst internflyktingar men även människor som sökt sig över gränsen mot Turkiet.

Säkerhetsrådets resolutioner 2170, 2249 och 2254 ger grunder för att skapa en eller flera zoner som kan skydda flyktingar och möta hotet från IS. Diplomatin för att komma till verkstad kan synas snårig men något reellt alternativ verkar inte föreligga. Det land som kan förverkliga en säker zon är USA.
Resolution 2254 pekar konkret på humanitärt stöd i Syrien, stöd till människor som utsätts för våld och andra kränkningar från IS.

Givet att inget medlemsland i EU vill sitta med Svarte Petter och ge syriska flyktingar ett tryggt liv, står hoppet till att president Obama i dag väljer att spela ut sitt militära kort. Om en säker zon upprättas i Syrien är det inte bara en humanitär lösning, det är också en lösning som stöder sig på militära medel. Det mycket som ska klaffa, inte minst säkerheten som då bygger på väpnade styrkor. Frågan är nu: Är detta en lösning som Sverige och Försvarsmakten kan bidra till?

Det finns all anledning för utrikesminister Margot Wallström att fundera över frågan. Hon skulle kunna lägga till ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikes- och säkerhetspolitik. Sverige kan inte sitta på parkett. Människor i Syrien är inte särskilt hjälpta av tomma fraser. Kommer de hit är de inte välkomna. Logiken säger då att vi hjälper dem på plats.

Devisen som går i arv hos svensk regering efter regering ”det talade ordet gäller” har för länge sedan blivit obsolet. Man kan snacka hur mycket som helst utan att något händer. Vad omvärlden väntar sig av Sverige är leverans. Människorna i Syrien behöver vår hjälp även om vi stängt våra gränser.

Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

För första gången på 24 år


För första gången på 24 år kommer Försvarsmakten att 2017 genomföra en försvarsmaktsövning, d.v.s. en övning där hela Försvarsmakten övas gemensamt i att hantera ett angrepp mot Sverige. Senast detta inträffade var 1993 och övningen Orkan. Detta blir också första gången sedan dess som Sverige är skyldigt att anmäla en övning enligt Wiendokumentet, som syftar till att skapa och bibehålla stabilitet mellan länder genom att större övningar inte ska riskera att tas som upprinnelsen till ett angrepp. En skyldighet som Ryssland de senaste åren helt negligerat, genom att utnyttja dokumentets undantag för beredskapskontroller.

Få saker bygger så mycket förmåga och kan identifiera brister som måste avhjälpas som just att genomföra större övningar. Det är också ett av de absolut bästa sätten att hålla personalen motiverad, liksom att visa för allmänheten att det finns ett försvar och vad detta kan hantera. Alla dessa punkter är oerhört viktiga. Aurora 17 är också viktig på så sätt att övningen även kommer att öva emottagande av militärt stöd från andra länder, vilket Sverige idag är helt beroende av.

I veckan börjar i Norge en motsvarande övning av samma storlek, då årets upplaga av Cold Response handlar om att slå tillbaka en kvalificerad motståndares väpnade angrepp. Även denna övning är av yttersta vikt för det svenska försvaret då en av de två brigaderna som ställs mot varandra, leds av en svensk brigadstab från Boden. Bättre övning än så kan förmodligen inte uppbådas någonstans, särskilt då övningen både är omfattande, komplex och tidsutsträckt, samt det rör sig om en multi-nationell brigad med därpå följande möjligheter och friktioner.


Aurora 17
Cold Response 2016
Försvarsmaktens webbplats
Norska försvarets webbplats

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114

"Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten"
Stefan Löfven, 14 november 2014


Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.


En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten

"Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten."


Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

"Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?"

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

"Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)"

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.


På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”


Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.


"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."


Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land"
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

"Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt"
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

"Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas."
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

"Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att "Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas."

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.


Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.


Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.


Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

"Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours."

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.


Gästinlägg: Officersförbundets Lars Fresker: Glöm inte försvarets personal under årets Rikskonferens

Inför årets Rikskonferens är kampen om bilden av verkligheten skarpare än vanligt. Förra året bjöd på ett nytt försvarsbeslut och en ny ÖB har tillträtt med uppgift att hantera beslutet. Inför årets konferens verkar Försvarsmaktens personalläge, glädjande nog, stå i fokus.

Två olika bilder tornar upp sig. Den ena där allt är katastrof och en annan där allt är på rätt väg. Låt mig får ge några insikter från det dagliga arbetet med våra medlemmar – den militära personalen. Över 95 procent av yrkesofficerarna och cirka 70 procent av soldaterna och sjömännen är medlemmar hos Officersförbundet.

Det finns ett intresse för att bli heltidstjänstgörande soldat eller sjöman. När det gäller officersutbildningarna – (idag finns det två yrkesofficerskategorier: officer och specialistofficer) – är intresset svagare. Speciellt är intresset för det akademiska officersprogrammet för svagt. På den kurs som ryckte in efter sommaren är var femte plats vakant. Antalet sökande har under flera år varit för lågt och innehållit för få lämpliga.

Ett av det mest grundläggande problemen är att det är för många soldater och sjömän som lämnar sin anställning i förtid. När reformen sjösattes räknades med att reformen skulle bli ekonomiskt bärkraftig om soldaterna stannar i genomsnitt i sex år. Siffran sex år är spridd i organisationen. Jag upplever att många siktar på att hålla kvar soldaterna och sjömännen i sex år. Men för att nå en genomsnittlig anställningstid om sex år måste organisationen sikta på den maximala tiden: tolv år, inte sex. Kostnaden för att hela tiden behöva utbilda nyanställda dränerar resurser från arbetet att öka den militära förmågan.

För att lyckas med yrkesofficersrekryteringen måste det tas ett fast grepp om varje lämplig och intresserad sjöman eller soldat och slussa över dessa till officersutbildningarna. Kanske till och med gå utbildningen med bibehållen lön. Okonventionellt? Ja, kanske, men kanske ända sättet för att få bra sökande till ett jobb med mycket speciella krav. Försvarsmakten måste börja tänka konstruktivt.
Försvarsmakten har idag problem att behålla och vårda sin personal. Det framkommer i myndighetens egna undersökningar, liksom i Officersförbundets.

Det grundläggande problemet handlar om resurser. Löneläget för sjömän och soldater är för lågt. När förre ÖB skulle sälja in reformen med ett anställt försvar 2010 sade han att snittlönen sedd över hela anställningstiden skulle bli 27 000 kronor i månaden. Beräkningen gick att ifrågasätta redan då, men den kalkylerade med flera återkommande utlandstjänster med högre lön under insatserna. Utlandstjänst, som med dagens säkerhetspolitiska läge, relativt få kommer att göra. Nationella insatser och övningar täcker inte upp bortfallet.

Soldater talar ofta om lönen. Speciellt för de som är något äldre och har barn och familj är situationen ofta svår. Ett exempel är en äldre soldat med barn som behöver söka bostadsbidrag för att få situationen att gå ihop.

Jag har mött en sektionschef i Försvarsmakten som låter sina underställda, specialistofficerare och soldater, gå tidigare på fredagen för att de ska ha möjlighet att jobba extra på krogen på helgen för att få ekonomin att gå ihop.

Låga löner är inget nytt på arbetsmarknaden. Men Försvarsmakten är en arbetsgivare med höga krav. Högre än de flesta. Då borde ersättningen inte ligga lägst. Bredvid alla slogans finns en hård krass verklighet. Vidare måste Försvarsmakten bli bättre på att mäta kostnaden av utbildning som varje individ har getts. Då borde det bli tydligare vilken enorm investering som kastas i sjön med varje individ som slutar.

Det finns också exempel på soldater och även civilanställda som utbildat sig till officer. Hur har då försvaret agerat då de kommit tillbaks från sin utbildning? Det har förekommit att man har sänkt lönen, eller tvingat individen att kämpa mot lönesänkning med argumentet: Ja, men nu är du ju ny i din nya befattning, där är du ju inte lika erfaren som i din gamla. Detta trots att individen nu har ännu mer utbildning och erfarenhet att nyttja i sin nya roll. (Detta lägger även fokus på att ingångslönerna för yrkesofficerare också måste ses över.)

Att försöka sänka lönen för engagerad personal som väljer att vidareutbilda sig är inte ett rekryteringsbefrämjande agerande.

Försvarsmakten måste börja betala vettiga löner och ersättningar. Och politikerna måste ges ökad förståelse för att det inte går att betala usla löner till den militära personalen om man tror att försvaret ska bli en attraktiv arbetsgivare. Verksamheten är intressant och givande – och våra medlemmar älskar sitt jobb och tar sin uppgift på största allvar – men det minskar inte behovet av en fungerande vardag.

Idag utgör personalkostnaderna 30 procent av försvarsanslaget. I flera jämförbara länder ligger siffran på 40-50 procent. Vi måste våga betala för personalen, inte bara materielen. Materiel utan utbildad och motiverad personal är bortkastade pengar. (Men självklart måste materielen också vara operationellt konkurrenskraftig. Krig är en materielsport.)

Ovanstående är en korrekt bild av verkligheten. Den kanske känns negativ. Det är den inte. För bredvid den finns själva verksamheten. Den är givande och spännande. Det gångna året har gett våra medlemmar en utbildnings- och övningsverksamhet som varit mer omfattande än på många år. Det har varit bra för dem och bra för Sveriges försvarsförmåga. Personligen har min militära bana gett mig erfarenheter och minnen jag aldrig skulle vilja vara utan. Och jag är fortfarande redo att lösa min uppgift om kriget kommer. Jag är officer. Stolt sådan.

Men de två bilderna finns där bredvid varandra. Och min erfarenhet säger mig att så fort vi bara betonar det positiva och alla konster vi kan göra, trots brister, då slutar politikerna och kanske även befolkningen att lyssna. Finns inga problem behövs inga pengar.

Och pengar behövs. Minst tio miljarder i ett första steg. Sedan ännu mera. Det är dyrt att vara naiv och det är dyrt att vara fattig.

Och när pengar tilldelas eller skyfflas runt: Glöm inte att det är människor som är kärnan i verksamheten. De äter inte slogans. De äter mat.
Vi ses i Sälen!


Lars Fresker, ordförande Officersförbundet

P.S. Se bilden över hur ungdomskullen utvecklas under tidsperioden för att förstå varför rekrytering kommer att bli svårare fram till efter 2020 och förmågan att behålla är kritisk.


Rikskonferensen börjar efter lunch imorgon söndag kan direktsänds via Folk och Försvars hemsida och Youtube-kanal.



Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Återbesök i värnpliktsfrågan (uppdaterat 07.00)

Sedan DN/Ipsos redovisade sin opinionsundersökning om försvaret, i vilken 72 % av de tillfrågade var för ett återinförande av värnplikten, har debatten om värnplikt rasat stark på sociala medier. Av den anledningen väljer jag nu att göra ett återbesök i värnpliktsfrågan som jag genom åren debatterat livligt här på bloggen (totalt 60 inlägg)

Värnplikten lades vilande i fredstid efter ett beslut av Riksdagen sommaren 2010, där det bestämdes att Försvarsmaktens framtida personalförsörjning samtidigt skulle utgöras av anställda soldater – och att värnplikten skulle omfatta bägge könen om den återupptogs.

Det övergripande syftet med reformen var att kunna skicka hela försvarsmaktsorganisationen på internationella insatser även i fredstid, eftersom lagen inte medgav att värnpliktiga användes för detta i fredstid. Något problem att rekrytera frivilliga till internationella insatser hade dock Försvarsmakten aldrig med det gamla systemet.

Det största misstaget man gjorde var att inte förankra personalomställningen på ett vetenskapligt sätt. 5 månader efter(!) Riksdagens beslut kom FOI:s rapport om möjligheterna att genomföra omställningen. Det var inte så få risker som identifierades i rapporten och i summeringen riskade man för ökade kostnader på 1,5 mdr kr. En risk som tyvärr kom att besannas.

Några av de faktorer som värnpliktsmotståndarna helt väljer att bortse från som finns tydligt listade i rapporten:

– Befolkningsunderlag: Försvarsmaktens ursprungliga modell för rekrytering förutsatte att 4 % av varje årskull skulle söka anställning som soldat och tjänstgöra i snitt 6 år. Det är det näst högsta uttaget i världen, endast överträffat av USA. Storbritannien har också legat på 4 %. Skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att Sverige idag inte har någon riktig arbetarklass att rekrytera ur.

– Lön: När FOI:s rapport gjordes var grundlönen för en soldat 17 000 kr/månad, vilket sedan stigit till 18 000 kr (innebärande en årlig extrakostnad på 185 mkr). Svenska soldater hamnar också 25 % under amerikanska och danska soldater i lön (köpkraft) och 12 % under brittiska, men något över tyska och väl över franska soldater.

– Tjänstgöringstid: Här förutsattes varje soldat att tjänstgöra i snitt 6 år – utan något bindande kontrakt. Övriga länder har i regel bindande kontrakt, samt förmåner för anställda såsom billigare boende, förtur till olika funktioner i samhället etc. Det senaste publicerade snittet har varit 4 år, men samtidigt har ännu inga soldater tjänstgjort i 6 år.


Narrativet från Alliansregeringen och Försvarsmakten har ständigt varit att rekryteringen fungerat mycket bra. Det är dock ett påstående som bör granskas. Den siffra om 30 000 sökande som ständigt uppges, innebär att 30 000 personer på nätet har klickat i att man är intresserad av mer information. Inget mer än så. Utvecklingen fram till nominering till en plats på Grundläggande Militär Utbildning ser sedan ut som nedan enligt Rekryteringsmyndighetens årsredovisning för 2014.



Av de 3169 nominerade var det sedan endast 2342 som påbörjade GMU enligt Försvarsmaktens årsredovisning 2014. Redan där var ett bortfall på 26 %. Av dessa 2342 var det 1963 som slutförde GMU (16 % bortfall). Men, i slutänden var det endast 1458 som tog anställning i Försvarsmakten, vilket ger ett bortfall på 38 % från inryckning (även om Försvarsmakten anger att ” Relativt stor del av de godkända rekryterna som valt att inte fortsätta sitt engagemang direkt efter GMU är beredda och väl inställda till att senare återkomma/fortsätta sitt engagemang”. Efter GMU ska sedan en befattningsutbildning på upp till 8 månader genomföras för de knappt 1200 soldater/sjömän som ska krigsplaceras, där ytterligare avhopp kan förekomma. (Från och med i år genomförs inte GMU+befattningsutbildning, utan en sammanhållen grundutbildning på upp till 12 månader, men kortare för hemvärnssoldater)

Med andra ord, från 30 000 så kallade sökande så var det endast 1458 som tog anställning för vidare utbildning (4,9 %). Det är med andra ord svårt att se siffran 30 000 som en stor framgång, särskilt när soldaterna/sjömännen väljer att sluta tidigare under sin karriär än vad som behövs för att få organisationen att gå ihop. Behåller personalen i organisationen gör man inte genom reklam. Bra utrustning, bra utbildning, bra och trovärdiga övningar, bra bemötande, bra lön och framtida möjligheter, föder stolthet, vilket både rekryterar och gör att personalen stannar.

Till slut innebär också siffran 1458 att det var 1,4 % av en normal 90-talsårskull som sökte anställning i Försvarsmakten, jämfört med de 4 % som ursprungsberäkningen förutsatte.


I slutänden innebar personalförsörjningsreformen 2010 att man sågade av den gren som försvarsmaktsorganisationen vilade på och accepterade att ytterligare tio år kunde förflyta innan Försvarsmakten skulle uppnå full operativ effekt, då organisationen enligt då gällande plan inte skulle vara fullt bemannad förrän 2019.

Det var aldrig något fel med målsättningen att hela Försvarsmakten skulle vara snabbare gripbar än de upp till 3 år som huvuddelen av förbanden hade som återtagningstid efter försvarsbeslutet. Däremot fanns aldrig någon vilja att reellt finansiera detta och huvuddelen av förbanden hade fortfarande upp till 3 månader på sig att inta full stridsberedskap och ingen över 6 månader (Inriktningspropositionen 2009, s. 47), medan budskapet i media var att reformen var en nödvändig åtgärd då ”krig idag kunde vara över på en vecka”. Resultatet sitter Sverige med idag, samtidigt som vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget på 30 år. Försvarsbeslutet 2015 ger fortfarande 3 respektive 6 månader för förbanden till full stridsberedskap, men "vissa förband" ska nu vara omedelbart tillgängliga.

Vad hade då varit den bästa vägen för personalförsörjningen? Jo, att ta det lugnare och genomföra en gradvis övergång från det säkrare personalförsörjningssystemet till ett nytt mer anpassat hybridsystem, där de soldater som var önskade av en anställning kunde ha tagit en sådan (precis som i Norge). Dagens anorektiska försvarsmaktsorganisation har svårt att mäkta med utbildningen av soldater redan som det är nu och infrastrukturen har anpassats bort från värnpliktsutbildning till andra former av boende och lokaler. Det lutar nu mot åter en dyr och tidskrävande omställning.

Försvarsmaktens rekrytering är ett strategiskt problem som är synligt för alla, men som man hela tiden valt att skjuta framför sig av ekonomiska skäl. Ett exempel är officersförsörjningen, där behovet idag ligger på att utbilda 200 officerare årligen för att på 2020-talet kunna hålla den i försvarsbeslutet beslutade organisationen. Här har man de senaste åren endast kunna utexaminera drygt 100 officerare om året, till följd av ett lågt antal sökande. För drygt tio år sedan gick det över 10 sökande per utbildningsplats. Följden blir att på 20-talet måste alla de officerare som är kvar i varje årskull efter naturliga avgångar gå mot de högsta nivåerna för att organisationen ska kunna bemannas. Det blir minst sagt ett kvalitetsproblem.


Oavsett vilken lösning på personalförsörjningsproblemet som den nu pågående utredningen kommer fram till, finns det två saker man inte kommer undan. Det ena är realiteten som det svenska befolkningsunderlaget medför för organisationens storlek och det andra är att en lösning kommer att kosta mer pengar – oavsett var lösningen hamnar på linjalen från total värnplikt till totalt yrkesförsvar.

Det bästa man kan göra på kort sikt och till dess ett nytt personalförsörjningssystem fått full effekt om 5-10 år, är att tillföra mer pengar till övningsverksamheten och kontinuerligt öva de värnpliktiga som fortfarande finns krigsplacerade på en stor del av personalraderna. De få repetitionsövningar som genomförts och planeras genomföras kan tyvärr endast ses som en markering.

Andra bloggar:
Cornucopia
Sten Tolgfors

Uppdatering 07.00: Jag fick i natt påpekandet på Twitter att Försvarsmakten reducerade antalet GMU-platser 2014. Det är helt korrekt och tas upp i den citerade årsredovisningen. Det innebär dock ingen avgörande skillnad för sakfrågan. Reduceringen skedde av ekonomiska skäl och svårigheter att avsätta resurser för utbildning, och just detta är argument som anförts i texten ovan. Jämför man med 2013 ser inte siffrorna mycket bättre ut, då antalet som tog anställning i Försvarsmakten blev ca 2 % istället för de önskade 4 % (om tjänstgöringstiden i snitt skulle vara 6 år).

"Vad hände med försvaret?"



"Vad hände med försvaret?" är förmodligen en fråga som många svenskar ställt sig de senaste åren, och tyvärr inte bara allmänheten utan även politiker som varit med om att fatta besluten. Jag har själv gjort det och försökt reda ut det och förstå varför. Både här på bloggen, i en rapport för Frivärld, liksom i en uppsats på FHS.

Frågan är inte lätt besvarad. Det är en lång och invecklad process, som inte varit helt medveten utan det har rört sig om successiva beslut där det helt enkelt blivit vad det blivit. Den bästa redogörelsen har faktiskt SVT-journalisten Pär Fjällström presterat i Dokument Inifrån-dokumentären Vad hände med Försvaret? Dokumentären sändes första gången i våras, men gick under torsdagskvällen i repris. En chans att se den på tv finns på lördag eftermiddag kl 15.20. Programmet finns också tillgängligt på SVT Play i sex månader framöver.

Ska man tillgodogöra sig något om svensk försvarspolitik så är det just detta program.

Idag är omvärlden så oerhört långt ifrån vad de någonsin kunde föreställas bli när regeringen med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 2004 slog in de största spikarna i kistan som innehöll svenskt försvar.

Vet man inte var man kommer ifrån, har man heller ingen möjlighet att förstå var man befinner sig idag eller förstå sammanhanget och därför heller ingen möjlighet att ta sig vidare i framtiden.

Just nu sitter den svenska regeringen i en rävsax som till stor del är förorsakad av just de försvarsbeslut som är beskrivna i SVT-programmet, men som man till del också själv bäddat för. Två av Sveriges viktigaste strategiska partners, Frankrike och USA, har båda frågat Sverige om militärt stöd i kampen mot IS i Syrien. Svaret har låtit vänta på och avvägningarna som måste göras är många. Har man t.ex. bara fyra st stridsflygdivisioner och ett turbulent närområde, blir det krävande att avsätta en över tiden till en insats i Syrien. Än mer så om den man har är anmäld till NATO:s styrkeregister och det är genom EU man nu blir tillfråga att göra en insats. Någon blir utan. Att man sedan genat i finansieringen av försvarsbeslutet genom att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till det övriga försvarsanslaget, innebär att det budgetmässigt inte finns något utrymme för en insats utan att nya pengar tillförs. Sedan ockupationen av Krim har incitamenten för att börja använda beredskapskrediten på 40 mdr kr varit mer än tydliga. Ändå har inget beslut fattats, än mindre någon planering påbörjats för hur denna ska kunna användas. Likväl är sannolikt det enklaste sättet i dagsläget att finansiera en ny internationell insats just genom beredskapskrediten. Allt annat innebär nedragning på det försök till återtagning av nationell försvarsförmåga som just nu pågår.

Till syvende och sist är det så att den försvarsförmåga man avvecklar är den som medger handlingsfrihet och valmöjlighet i tider av oro och krig. Det är där vi befinner oss idag. Frågan som många återigen ställer sig är "vad hände med försvaret?"


SVT Play

Sprucken basplatta vs förmågeökning



På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.



Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration 

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.


Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien


Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin