Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.

Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.

Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.

Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.

Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.

Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?

Det är dyrt att vara fattig

Bottenspår från undervattensfarkost, underrättelseoperationen Örnen hösten 2014. Ur Försvarsmaktens pressunderlag 141114


”Vi vet inte vem som ligger bakom kränkningen, men låt mig säga så här till dem som ligger bakom. Det är fullständigt oacceptabelt, vi kommer förstärka vår förmåga att upptäcka dem som olagligt befinner sig på våra vatten”

Stefan Löfven, 14 november 2014

Ännu en gång har det gamla talesättet det är dyrt att vara fattig bevisats. Igår berättade ägaren till upplevelseubåten Malen, Lasse Schmidt Westrén, om sina erfarenheter av att sälja målubåtstjänsten till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det är inte utan att man blir beklämd när man läser Westréns redogörelse och inte bara för hans erfarenheter (där det utan tvekan också finns en version från den andra sidan), utan för vilken situation Försvarsmakten numera sitter i.

Sedan Marinens egen miniubåt/målubåt Spiggen slutligt avvecklades strax innan kriget i Ukraina genom att skänkas till Kalix kommun, har Försvarsmakten saknat en miniubåt att öva ubåtsjakt mot. Egentligen har man saknat detta mycket längre än så då Spiggen förrådsställdes redan under 00-talet då fokus var mer på ökensand än vad som försiggick i bräckt vatten.

Inte långt efter att Spiggen anlänt till Kalix blev allmänheten uppmärksammad på att det även idag förekommer undervattensintrång in på svenskt inre vatten med miniubåtar genom den stora underrättelseoperationen Örnen hösten 2014, vilken slutade med att man kunde fastställa att minst en undervattensfarkost opererat i Stockholms skärgård. Ubåtsjakt fick därmed återigen hög prioritet, samtidigt som det kunde konstateras att ubåtsjakthelikoptrar inte kommer att vara operativa än på några år och många av de spaningsresurser som förut funnits att tillgå liksom vapensystem hade avvecklats utan ersättare. Försvarsbeslutet 2015 kom därför att prioritera upp ubåtsjaktförmågan.

Tyvärr blir det ju inte mycket till ubåtsjaktövning utan att ha något att öva mot. En av landets få miniubåtar är upplevelseubåten Malen, som en gång tidigare hyrts in. Nu verkar det inte bli något mer av det med tanke på att kostnaderna inte ryms i budgeten. Vad som utan tvekan kan klassas som ett riksintresse är något som tillkommit genom enskildas initiativ och energi, men som det inte finns pengar för i det stora hela. Ser man till de faktiska kostnader för att hyra in ubåten motsvarar de kaffepengar, men tyvärr är inte Försvarsmaktens budget större än vad den är, och det bevisas återigen att marginaleffekterna är mycket stora.

Nu förflyter i så fall ännu ett år där Marinen inte kan öva ubåtsjakt mot mindre ubåtar på inre vatten – det område som vi historiskt vet är mest utsatt för intrång och av starkast intresse för främmande makt.

Det går naturligtvis att diskutera huruvida det är billigare att köpa in tjänsten målubåt än att äga den själv. Som alltid när man ska köpa in tjänster, oavsett vad det är, så utsätter man sig för marknadskrafterna och att det kan finnas andra områden som leverantören av ekonomiska skäl vill prioritera. Det andra man förlorar när man inte själv är ägare är flexibiliteten. Båda dessa företeelser såg vi utmärkta exempel på under Libyenoperationen när de tre C-17 flygplan som Sverige köper ett antal hundra timmar i varje år inte fanns att tillgå för att transportera ner resurserna till Italien. De var nämligen uppbokade av andra länder för andra insatser.

I fallet med en målubåt kan man konstatera att de timmar och dagar som tjänsten inte nyttjas av den svenska Marinen finns det utan tvekan minst fem andra Östersjöstater som har stora intressen av att öva mot den här typen av ubåt och som skulle kunna vara intresserade av att köpa in övningstid. På samma sätt hade det idag funnits mycket stora möjligheter för Sverige att sälja flygtid med de 2 C-17 som aldrig köptes in 2006 eftersom det av politiska skäl ansågs fördelaktigt att köpa flygtid i ett 30-årskontrakt istället.

Det är som sagt dyrt att vara fattig,  och än mer så om man mäter operativ effekt istället för pengar.

Den välbehövliga försvarsdebatten

Igår hade Johan Hansson (Lt Col Libbo’s blog) en debattartikel i DI där han han problematiserade den svenska försvarsutvecklingen. Som jag skrev på Twitter tycker jag att det är en mycket läsvärd debattartikel som belyser en rad områden inom det militära utvecklingsområdet. Även om jag inte håller med om allt, så delar jag Hanssons slutsats och anser också att artikeln utgör ett utmärkt avstamp för vidare försvarsdebatt. Försvarsdebatten har nämligen i alltför stor utsträckning dött undan sedan vårens försvarsbeslut. Ett försvarsbeslut som trots en marginell budgetökning, var ett allvarligt tillkortakommande i en allt dystrare omvärldsutveckling.

När jag senare på kvällen tittade till Twitter såg jag att en vild diskussion brutit ut bland twittrare med företrädesvis armébakgrund där man allt ifrån inte höll med Johan Hansson till att använda sig av nedsättande kommentar. Man ifrågasatte likaså ”lämpligheten” i att Hansson fick uttrycka sig på det sättet han gjorde, ifrågasatte att det skulle vara tillåtet och vissa uttryckte till och med en förhoppning om att han skulle bli uppsträckt på jobbet.

Hanssons debattartikel bekymrar mig inte ett dugg utan jag tycker det är ett bra underlag för fortsatt debatt eftersom den belyser områden som behöver debatteras vidare. De ovan redovisade åsiktsuttrycken bekymrar mig desto mer. Vi har grundlagar i Sverige som reglerar var och ens rätt att yttra sig och uttrycka sig. Det är de grundläggande samhällsvärderingarna som Försvarsmakten och rättsväsendet är satta att försvara. Dem måste vi hedra och leva upp till själva dagligen. Vi kan aldrig ta dem för givna.

Andra menade att Hanssons åsikter inte skulle släppas ut i offentligheten förrän de var färdiga eftersom de ju kunde påverka politiker att fatta enligt sagespersonerna felaktiga beslut. Först efter rätt ”analys” internt kan man förmedla åsikter, uppfattar jag är åsikten hos dessa personer.

Låt mig då påminna om situationen som föregick det vi upplever idag, nämligen den stora försvarsavvecklingen under det tidiga 00-talet. Det var under denna som locket började läggas på åsikter inom Försvarsmakten och man inte längre fick uttrycka sina åsikter om utvecklingen – eller avvecklingen. Det fanns en enda sanning och passade den inte så var det bara att lämna Försvarsmakten.

Det var just sådana ”ledarskapsövningar” och samlande av ja-sägare som har lett fram till några av de mest förödande besluten för svensk försvarsförmåga – där just beslutsfattare efteråt ställt sig frågande till hur det blev som det blev. Varför har vi idag inte längre någon permanent militär närvaro på Gotland? Varför en personalförsörjning som endast fem år efter införande måste rivas upp? Varför lades flera miljarder kr på ett nätverksbaserat försvar utan att åstadkomma någon färdig produkt? Varför en stor del av all logistik samlad i en jättelokal i Arboga, beroende av ett datorsystem som närmast förslavat Försvarsmaktens personal? En marin utan ubåtsjakthelikoptrar? Markstridskrafter spridda över hela Sveriges yta utan större möjligheter att samla sig till fungerande förband utan god förvarning? Inga stadsskytteförband trots att det är i städerna som krig alltmer utspelar sig och vi ser hur angripare kör fast?

Inte var det för att det debatterades för mycket i alla fall. Snarare var problemet att det vid beslutstillfällena fanns en enda sanning. Klarar man inte av att bemöta sin meningsmotståndarens argument i sak så har man sannolikt inga starka argument för sin ståndpunkt.

Nu har det åter fattats ett försvarsbeslut som kommer att få långa efterverkningar. I det läge där försvarsförmågan verkligen skulle behöva accelerera och påbörja en anpassning mot det paradigmskifte i krigföringen som just nu pågår, har vi istället ett försvarsbeslut som inte ens räcker till att fylla igen luckorna i den s.k. basplattan innebärande gamla synder i grundläggande utrustning från tidigare försvarsbeslut.

Vad den svenska försvarsdebatten nu missar
Nedan är några exempel listade på den nu pågående utvecklingen som kan tjäna till underlag för reflektion över årets försvarsbeslut och framtiden:

• Den fortsatta rörelsen från totalt förintande av motståndaren på slagfältet till att vinna genom influens (se t.ex. Gerasimovs operationslinjer som fångat detta)
• De växande urbana miljöerna och att den kinetiska delen av krig i allt högre grad avgörs i dessa
• Vårt allt högre beroende av långräckviddiga sensorer för underrättelser och därmed beroende av tid för verkan och rörlighet för skydd
• Anpassning av sensorkedja för att möta farkoster med extrem signaturanpassning (t.ex. F-22, PAK-FA, J-20)
• Allt längre bekämpningsavstånd (skydd är överlevnad, men kan man inte påverka sin motståndare förlorar man i alla fall)
Sociala media som nytt stridsfält och källa för informationsinhämtning (förutsatt att man klarar av att hantera Big Data)
Fusionering och konstant inhämtning av information för sammanställning till underrättelser (kräver extrem uthållighet hos sensorerna och förmåga till Big Data)
Cyberarenan som en fjärde dimension för strid (luftkrigföringen möjliggjorde den vertikala omfattningen och anfall mot mål på djupet. Cyber erbjuder ytterligare en dimension med ännu större möjligheter)
Vårt fullständiga behov av rymden och vår minimala förmåga att påverka denna trots att vi är ett av få länder med egen förmåga till uppskjutningar
Västvärldens förlust av teknologiskt övertag ligger nu bara några år bort. Har vi varken teknologiskt eller numerärt övertag, måste det finnas i taktik och moral vilket förutsätter ständigt doktrinutveckling och hög grad av övning med ett överlägset ledarskap.
3D-utskrifter (materiel, reservdelar och förbrukningsvaror)
Hantering av motståndarens allt större A2AD-domer och hotet från ballistiska vapen där det bara är år bort att ”skurkstater” förfogar över de förmågor som tidigare var reserverade stormakterna.
Övergången till obemannade och fjärrstyrda farkoster och vapenplattformar

Ovanstående är bara några exempel på det radikala skifte som just nu pågår i världen – och aspekter som dessa har diskuterats alldeles för lite i den svenska försvarsdebatt som nu kört fast. Det måste förändras.

Hur Försvarsmaktens basplatta kan repareras snabbare

Rekryter under Grundläggande Militär Utbildning. Foto: Försvarsmakten

Inför årets försvarsbeslut rådde en bred samsyn på att de resurser som beslutades i försvarsbeslutet i första hand inte skulle gå till ny materiel utvecklad för framtiden, utan till att fylla igen de luckor i grundläggande materiel som upptstått efter försvarsbesluten 2004 och 2009 där hela barnkolonier spolades ut med badvattnet. Sålunda skulle mycket av anskaffningen gå till just sådan grundläggande materiel som det är min erfarenhet att allmänheten förutsätter att Försvarsmakten har. Några exempel på materiel i basplattan är lastbilar, radioapparater, uniformer, eldhandvapen m.m.

De flesta har nog som sagt aldrig reflekterat över att sådana enkla saker kan vara en brist i en modern försvarsmakt. Som bilden ovan från Ledningsregementets GMU-utbildning visar så kan även de enklaste saker vara en bristvara, här illustrerat av hjälmdoken som soldaterna saknar. Även om de i överenskommelsen ingående partierna har höjt årets försvarsbeslut till skyarna så innebar överenskommelsen ändå bara 8,5 mdr kr över 5 år (borträknat 1,7 mdr kr för de höjda hyrorna och arbetsgivaravgifterna. Försvarsmaktens behov var 16 mdr kr över fyra år för att fylla basplattan och ytterligare pengar om Försvarsberedningens vision från 2014 skulle förverkligas. Det här är något som blivit mycket lite belyst rent generellt i media eftersom det legat i alla i överenskommelsen ingående partiers intresse att få undan frågan.

Underfinansieringen av basplattan innebär som sagt att det fortsatt kommer att finnas hål i den. Sannolikt kommer också vissa av anskaffningar få flyttas framåt i tiden eftersom leveranser inte alltid går enligt plan. Idag pekar mycket på att Försvarsmakten återigen kommer att sluta året med ett underutnyttjande av sin budget, vilket i sig innebär att man både ökar kompetensskuld (till följd av att man övar för lite) liksom materielskuld då materielanskaffningar skjuts på framtiden. Bottennoteringen var 2008 då nästan 2 mdr kr fick lämnas tillbaka till staten när man på felaktiga grunder ryckt i den ekonomiska handbromsen tidigare under året.

Den svenska modellen av statsförvaltning ger ingen möjlighet för myndigheterna att nyttja pengarna på ett klokt sätt vid liknande händelser. Istället för att användas till att förverkliga myndighetsuppdragen så ska de lämnas tillbaka till statskassan – och det är långt ifrån säkert att myndigheten får tillbaka de pengar man sparat in.

Det brittiska exemplet
I Storbritannien har man en annan modell. Såsom varande ett land som kontinuerligt har militära förband ute på insatser världen över, har man ett stort behov av att över tiden ha hög förmåga och att omsätta materiel. Man har också mycket stora transportbehov, vilket ledde till att man i början av 00-talet började leasa C-17 transportflygplan från USA för att senare köpa loss dem. Idag har hela 8 st, vilka utgör kärnan i landets globala transportflygförmåga och de används också närmast kontinuerligt. Vägen man tagit för att upprätta denna flotta, liksom vid anskaffning av många andra materielsystem på bredd är en intressant förebild.

Liksom andra länder händer det att det brittiska försvaret går mot ett underutnyttjande i sin budget. Detta har då används av försvarsdepartementet till kompletteringsanskaffningar av nyckelmateriel såsom i det här fallet C-17. Genom att man i regel handlar enligt amerikansk eller standardspecifikation så kan man köpa materiel direkt ifrån tillverkaren i form av materiel som producerats i väntan på kund. För svensk del är det tyvärr få materielsystem som köps enligt sådan specifikation (Hkp 16 Blackhawk den enda som direkt slår mig), men det hindrar inte att man skulle kunna nyttja anskaffningsmodellen till andra områden.

Ett exempel är just basplattan. Så länge det rör sig om ytterligare leveranser av samma materiel, skulle outnyttjade medel kunna användas till att fylla igen basplattan, framförallt snabbare än den långsamma takt som nu är planerad. Ett annat exempel är anskaffning för bredare utrustande av personlig utrustning. Grundläggande och modern soldatmateriel i form av kroppsskydd, bildförstärkare etc skulle kunna anskaffas till fler soldater och även Hemvärnet. Slutligen skulle man också kunna nyttja medlen till att återuppbygga reservdelslager och försöka överge det fredstida och utifrån ”långtbortistandoktrinen” anpassade Just-in-timekonceptet för reservdelar och utbytesenheter. Något som gjort att en alldeles för stor del av Försvarsmaktens fordon idag står och väntar på de delar som behövs för att kunna få dem funktionsdugliga igen.

Sannolikheten är låg för att ett liknande system kan införas i Sverige för Försvarsmakten eller för den delen andra myndigheter. Staten är idag alldeles för beroende av sig själv för att finansiera nästa år budget, genom de dolda transfereringar som såväl budgetunderskridanden som interndebiteringar innebär. Det sistnämnda har vi under hösten fått goda exempel på när statskassan ska hämta ut utdelnlingar ur statens egna bolag, t.ex. SJ som får genomföra besparingar för att kunna ge beställd utdelning till Finansdepartementet.

Det är beklagligt, eftersom det här hade varit ett såväl enkelt som effektivt sätt att se till skattebetalarnas pengar verkligen omsätts till den försvarsförmåga som man förväntar sig att de ska ge. Kan andra, så kan vi – om vi vill.

Inriktningen av vårt försvar!

Igår höll Folk & Försvar ett seminarium med fokus på analys av den nyss lagda propositionen Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020. Deltagande var försvarsminister Peter Hultqvist mat representanter från Försvarsmakten och MSB. Jag och Annika Nordgren Christensen reflekterade över innehållet och därefter var det frågestund med ledamöterna från försvarsutskottet.

Seminariet sändes i SVT, men för den som vill se det i efterhand finns det att se här nedan. Jag och Annika kommenterar innehållet i Del 2. När tid medges kommer jag att skriva ett längre inlägg om propositionens här på bloggen.

——————

Nästa vecka kommer jag att deltaga i ytterligare ett seminarium på FHS arrangerat av Allmänna Försvarsföreningen där vi går på djupet i innehållet och diskuterar frågan huruvida vi har rätt försvarspolitik.

Så kom då beskedet till slut…

I går kom beskedet. Det blev inga 18 miljarder i anslagsökning under den kommande femårsperioden 2016-2020 som Försvarsmakten hade angett som en absolut miniminivå. Istället blev det 10,2 miljarder där 1,7 skall dras bort pga ökade kostnader. Kvar i friska pengar blir således 8,5 miljarder. Anslagsökningen blir alltså mindre än hälften av det som krävs för att täcka de mest kritiska behoven efter det underfinansierade beslutet från 2009.

Jag kommenterade detta i går i Sveriges Radio Ekot och jag skrev även en debattartikel på SvD Brännpunkt tillsammans med Wiseman där vi gav vår syn på utfallet av beslutet.

I närtid så kommer jag även att kommentera innehållet mer i detalj. Bland annat hos Folk & Försvar den 29 april tillsammans med Annika Nordgren Christensen. Där deltar även försvarsminister Peter Hultqvist och representanter från de politiska partierna.

SvD Kolumn: Betyg Icke Godkänt



Läs gärna min kolumn i dagens SvD där jag ger hela försvarsbeslutsprocessen betyget underkänt. 

Bara timmar efter publiceringen i papperstidningen fick vi resultatet. Återkommer i det ämnet senare under kvällen. Expressens ledarsida har förstått var det handlar om, så även BLT och på ledarplats i Hälsingland. I Borås Tidning så har man dragit det till sin spets och hävdar att vi nu kan komma att få ett en-dagarsförsvar.


Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Regeringens ambition stannar vid något minskad försvarsförmåga (uppdaterat 13/3 08.00)

DN meddelar nu att Regeringen kommer att anslå 6 miljarder kr till Försvaret de kommande fem åren. För den oinvigde innebär detta en stor satsning, men för den insatte identifieras det snabbt som ett mycket stort tillkortakommande.

Summan 6 miljarder kr är nämligen mycket långt ifrån den summa som krävs för att realisera den ”basplatta” som varit regeringens försvarspolitiska ambitioner. ”Basplattan” är inte något som tillför någon ny förmåga, utan i själva verket att man försöker täta luckorna inom de områden i det militära försvaret som allmänheten redan förutsätter fungerar – och det i den organisation som beställdes av Riksdagen 2009, men som levereras först ca 2023 (om pengar finns). 

”Basplattan” handlar om basala saker som personlig utrustning (uniformer, hjälmar, skyddsvästar), ammunition, radioapparater, lastbilar med mera. Kort sagt fullständigt grundläggande områden där det idag råder brister antingen i antal eller på grund av att materielen håller på att bli för gammal och måste ersättas eller renoveras. I dagsläget finns också en reparationskö om ca 1000 fordon som står i väntan på pengar.

Försvarsmaktens svar till regeringen i januari (villkorat till 2019, ej 2020) var att det behövs 4 mdr kr/år för att genomföra åtgärderna enligt basplattan. Det vill säga inte att höja någon förmåga, utan att täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009. För 2020 som inte ingick i regeringens fråga får behovet förutsättas vara detsamma eftersom Försvarsberedningen inte tog upp bottenplattan.

Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.

Uppdaterad bildtext: 6,2 mdr netto. Av dessa ska räknas bort 300 mkr som är omfördelning, 1,2 mdr i höjda arbetsgivaravgifter och 500 mkr i höjda hyror till Fortverket

Sedan 2009 års försvarsbeslut har världen och framförallt Europa blivit åskådare till ett paradigmskifte i säkerhetsordningen i och med Rysslands annektering av Krim och krigföring i Ukraina. Fokus för den ryska upprustningen ligger just nu utöver Krim på Östersjön och Barentsområdet, det vill säga två områden som involverar Sverige.

Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.

Två positiva saker går dock att utläsa i det som läckt om Regeringens förslag till försvarsbeslut. Det ena är att Gotland åter får en permanent militär närvaro, om så bara med ett kompani. Detta ökar både svensk beredskap på ön samtidigt som det höjer tröskeln för en fiende att angripa. Det andra är att korvetterna Gävle och Sundsvall får genomgå renovering och modifiering för att fortsatt kunna användas för bl.a. ubåtsjakt. Tyvärr nämns inget om att korvetterna Stockholm och Malmö får dela denna framtid, då dessa just nu är tänkta att bli av med sin ubåtsjaktförmåga.

Vad som bekymrar är också regeringens prioritering och ambitionsförändringar jämfört med Försvarsmaktens kalkyl i den mening att något annat kommer att få stryka på foten. Det eventuella uppsättandet i Stockholm av en åttonde manöverbataljon enligt DN, kommer att kosta ordentligt i verksamhetsbudgeten på både löner och för övning, för att inte nämna fordon till bataljonen. Eller är det så att en annan bataljon kommer att läggas ner för att ge plats? Frågan blir dock allmänt med tanke på underskottet vilka soldater som inte ska få fullständig personlig utrustning? Vilka blir utan fordon? Vilka förband blir utan ammunition?

Utöver den omtalade summan som enligt DN verkar vara helt vikt till det militära försvaret återstår frågan vad som avsätts till det civila försvaret, då samhällets uthållighet mot påfrestningar är en lika stor komponent i vår försvarsförmåga mot utländska militära påtryckningar som vårt militära försvar.

Ett lands försvarsambition brukar mätas i procent av BNP. Här låg Sverige på 2,5 % 1989, 2 % vid millennieskiftet och med dagens uppgifter och förväntat BNP-ökning kommer Sverige att ligga runt 1,1 % de kommande åren. Försvarsalliansen NATO:s rekommendation är ≥2 %.


Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens ”tillskott” som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken. Indikator på indikator har under de senaste åren visat att vägen är på vägen åt helt fel håll, särskilt i vårt närområde där Rysslands besked om CFE-avtalet i förrgår hör till de allvarligaste (som om det inte vore nog med anfallsövningar mot svenskt territorium, ubåtskränkningar och hot och invasioner av grannländer…). Likväl låter nu regeringen fallet i försvarsförmåga att fortsätta eftersom man inte en finansierar lucktä. Frågan blir vad som ska behövas för att Finansdepartementet ska vakna?

Läs även Officersförbundets ordförande Lars Freskers kommentarer till försvarsdebatten
Återblick till 2009 och min debatt med dåvarande försvarsministern

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse

Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända ”lackmustest”, vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.

Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. ”Våra lador är tomma”, har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).

Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?

North Atlantic area and Russian military exercises pic.twitter.com/ieSTM6Nfg0
— Mannfred Nyttingnes (@MannfredNikolai) 8 mars 2015

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om ”basplattan” i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på ”basplattan”.

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs ”basplattan” av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om ”basplatta” stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.

För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Högre sociala kostnader för Försvarsmakten

Den 15 maj i år presenterade Försvarsberedningen sin rapport om det svenska försvarets framtida utformning inför försvarsbeslutet 2015. Redan i slutet av april hade den dåvarande alliansregeringen tjuvstartat och gått ut med att det skulle handla om totalt 27 miljarder kr mer till Försvarsmakten utslaget över 10 år, där de första pengarna skulle falla ut från och med 2015 och därefter i små ökningar. Strax innan valet presenterade Alliansen att man ville lägga ytterligare 1,3 mdr kr på försvaret, vilket Socialdemokraterna mötte med att meddela att man också avsåg lägga mer pengar på försvaret. Vad resultatet i slutändan blir får vi se när den nya regeringen lägger sin budgetproposition.

Vad som dock redan nu verkar vara klart är att regeringen avser slopa den halverade ungdomsarbetsgivaravgiften. Det är en åtgärd som kommer att slå hårt mot en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare, Försvarsmakten, där stora delar av personalen är och kommer att förbli ungdomar under 26 år. Denna åtgärd kommer att medföra 150-200 miljoner kr högre lönekostnader för Försvarsmakten, vilket innebär ett kraftigt ingrepp i de medel som finns att öva för. Omsatt i övningsdygn innebär detta att en reducering i övningsverksamheten motsvarande 75 000-100 000 övningsdygn, eller 5-7 övningsdygn per anställd och år (ej civilanställda).*

Resultatet blir med andra ord mycket svidande för Försvarsmakten och av den förstärkning av förbandsverksamheten som presenterades av alliansregeringen i våras och som var på samma summa som Försvarsberedningen, skulle 100 miljoner kr tillföras under 2015. Konsekvensen skulle i sådana fall istället för en förstärkning bli en reduktion på förbandsverksamheten om 50-100 miljoner kr. En märklig situation då förbandsverksamheten har varit den alla partier velat prioritera. Fortsatt råder också osäkerheter om statusen för regeringsbeslut 5 och de 500 miljoner kr i reducerade lönekostnader år 2018 som Försvarsmakten uppdrogs att presentera. Ligger detta sparbeting kvar så handlar det plötsligt istället om 650-700 mkr som ska sparas in i förbandsverksamheten.

Om regeringen inte beviljar undantag för Försvarsmakten att behålla de lägre arbetsgivaravgifterna för unga, kan man konstatera att den nuvarande regeringen fortsätter den förras ekonomiska hantering av försvaret. Vad man säger sig ge med den ena handen tas omedelbart tillbaka av den andra, och gärna lite mer därtill.

Med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen detta år kan man konstatera i alla fall konstatera en sak. Det har aldrig varit så viktigt som nu att få ut varenda korvöre i övningsverksamheten i reell försvarseffekt.

* Övningsdygn finns i två olika ersättningsnivåer. 988 kr + 8 h ledighet eller 988 kr + 0,023 x I-lön och 4 h ledighet. Här har jag utgått från 2000 kr (inkl sociala avgifter) som ett medelvärde samt att alla militära arbetstagare tar ut övningsdygn. I själva verket är det en högst ojämn fördelning om 0-100 övningsdygn per år beroende på förband och tjänst. 

Det ska också understrykas att ”övningsdygn” endast är ett sätt att hantera arbetstid, vilket möjliggör ett mycket högt arbetstidsuttag på ett dygn och att man kan kringgå EU:s arbetstidsdirektiv. Det är alltså inte samma sak som att man övar under ett dygn även om ett förband som övar utan övningsdygn inte kan öva just dygnet runt utan istället får öva ”kontorstid”. Resultatet kan alltså bli avsevärt mycket mindre övning för de förband som är övningsdygnstunga, som t.ex. jägarförbanden.

En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta
Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.


På efterkälken

Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.

”Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld.”

Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.

Försvarsbeslutet 2004

Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.

Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.”

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

”Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område.

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.

Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande.”

Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.

Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.

Fast i år 2004

Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

”NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops.”


Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.

Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.

För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.


Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten


Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.

NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.

Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.


Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa


Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.


Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda


Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.

Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.

Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.

Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet

Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.

Gästinlägg: En studie i politisk satir

En nämnvärt obekväm chef för försvarsberedningen presenterade idag vad man kommit fram till efter nästan två års arbete med förlängning för att inkludera Rysslands ockupation av Krim. Det sades många ord men inte mycket blev sagt. Vi känner igen allt från tidigare utspel av regeringen i närtid, kanske så när som på en sak. Mellan raderna gick att utläsa:


Det finns inget omedelbart hot att Ryssland enskilt ska anfalla Sverige. Men! Det kan inte längre uteslutas att Sverige dras in i en militär konflikt i närområdet.

Detta är stort. Det är just detta hot som svenskt försvar var dimensionerat för på 60, 70 och 80-talen! Men då hade vi 204 beställda Gripen, 10 gånger fler arméförband och en armada av fartyg. Då kallade vi det kallt krig. Vad den nu uppseglande konflikten mellan öst och väst kommer att kallas lär vi bli varse.

Den av Widegren illa dolda insikten att den eviga fredens utopiska framtidsvision ersatts av förståelsen att det alltid kommer att finnas elaka människor kan man önska skulle få försvarsberedningen att gå från ord till handling. För ord fanns det gott om; handling var det värre med. Att i ord säga att man vill öka från 60 till 70 Gripen och från 5 till 5 ubåtar (inte en felskrivning) innebär inget om man inte också är villig att skriva på fakturan som följer.

Ett enkelt tankeexperiment visar att om vi beställer 10 000 nya stridsvagnar så blir det inga pengar till människor och därmed noll i total försvarseffekt. Så fler är inte alltid bättre, såvida inte pengapåsen rättas därefter. Naturligtvis är syftet att pricka människans omättliga behov av lättsmälta siffror och som passar tidningarnas löpsedlar. Jag förordar att Försvarsmakten, och inte partipolitiskt styrda försvarspolitiker, ska få fördela medel på vapensystem.

Ett mantra som Alliansen genom Borg har pressat igenom som en grundförutsättning är att allt till Försvarsmakten ska finansieras ”krona för krona”. Detta är inte ansvarstagande och helt klart en taktik från finansdepartementets sida. Man vet mycket väl att inget parti vill visa på nerdragningar under ett valår. Så när S inte vill dra ner på samma sak som M så går allt i stöpet, helt enligt plan från finansdepartementet. Och Alliansen ökar enligt sin egen tro chansen att bli omvald genom att påvisa en röd-grön splittring i försvarsfrågan.

Att ta ansvar innebär att våga ta risker, att tro på det man gör och att göra det som behöver göras. Att använda försvarsfrågan som taktiskt slagträ när verkligheten står för dörren är att göra viljan till en adress i Rosenbad viktigare än medborgarnas säkerhet, och därmed viktigare än landets bästa. Att inte betala hemförsäkringen om sonen hotar flytta om han inte får en ny iPad är inte att ta ansvar. Att ta ansvar innebär svåra beslut. Att vara regeringsduglig innebär att man måste kunna se förbi sitt eget bästa i det korta perspektivet och se till den långsiktiga helheten.


Tillbaka till reglerteknik

I ett tidigare inlägg redogjorde jag för vikten av ett långsiktigt agerande i de tröga processer som säkerhetspolitik onekligen är. En slutsats var i metaforens tecken att man inte kan jaga enskilda pirater med hangarfartyg utan man måste etablera en trovärdig närvaro över tiden. En annan var att en eka inte blir ett hangarfartyg oavsett hur många gånger man påstår det. 


Säkerhetspolitik är långsiktig, 10-20 år, men den hanteras idag som en eka. Visst, man kan låta bli att sänka den och kalla det satsning, men det är inte seriöst.

Grafen nedan visar på resultatet av den försvarspolitik som kommer att föras i och med försvarsberedningens rapport. Notera skillnaden mellan regeringens förslag i ord och de resurser som de faktisk är villiga att skjuta till inom överskådlig budgeteringstid (ett par år). Allt bortom det är snömos.




Grafen visar också att vad vi än gör nu – även om ord och resurser skulle sammanfalla – så har vi minst 10 år av återtagning innan vi kan matcha den förväntade ryska nivån med ett proportionellt förvar. Regeringen utsätter Sverige för risk genom att inte i handling bemöta dagens uppenbart försämrade säkerhetsläge. Denna risk kommer att bestå med de tilldelade resurserna under mycket lång tid framöver.

Om tidigast 10 år kan vi med det som idag meddelats av försvarsberedningen komma upp till en rimlig stabiliserande försvarsnivå, under förutsättning att Ryssland inte fortsätter och öka sin ökning. Tyvärr är inte ens detta realistiskt med de faktiska tillskott som föreslås. En graf visar detta med all önskvärd tydlighet:


Som syns i grafen är trätandet om en eller två miljarder (en föreslogs) extra per år av semantisk betydelse. Det är svensk valårspolitik när den är som sämst och påverkar inte Sveriges förmåga nämnvärt. Även om de livligt citerade 5,5 miljarderna kommer till stånd (planerat till ungefär när vi har självkörande bilar på gatorna) så är det för lite, för sent. Enligt förslaget kommer Ryssland att öka sin försvarsbudget 31 gånger snabbare än Sverige de närmaste åren. Och detta är inte från ”en låg nivå” utan med bas två år efter Georgienkriget.

När regeringen säger att de tar ansvar för svensk säkerhetspolitik, rustar upp och tillför medel så får man bilden av en 3-åring som med choklad runt munnen nekar att de ätit godis. Att enträget proklamera sin egen övertygelse är inte olikt den senaste amerikanska valdebatten då Sarah Palin uttalade groda efter groda men ändå tilläts fortsätta av de egna eftersom det konfirmerade deras egen ideologi.

När vi ändå är inne på amerikansk politik så finns en annan jämförelse. Jag tror många med mig tyckte det var absurt hur demokrater och republikaner inte kunde komma överens om detaljer i en budget trots att alternativet var något de båda förlorade stort på. Det hela blev lite som att käbbla om vem som ska sätta i bottenproppen tills båten sjunkit. Det är där svensk försvarspolitik är just nu, käbblande om vem som ska sätta i proppen. Fast värre. Bottenpropparna som partierna slåss om att erbjuda skiljer sig bara i papperstjocklek och den som läser av vattenlinjen använder ett vattenpass och meddelar att båten går rakt.

Oenighet var det här

En talande detalj i sammanhanget är att en tredjedel av försvarsberedningens 150-sidiga dokument består av alla avvikande uppfattningar från de olika partierna. Så kan man inte ha det. Det motverkar hela idén med en försvarsberedning. Faktum är att detta nog är spiken i kistan för försvarsberedningar i dess nuvarande form.

Avsikten med en partiöverskridande försvarsberedning är att säkerställa en långsiktig säkerhetspolitik och styrning av försvarsmakten, oavsett vem som sitter i regeringsposition. Men det kräver ansvarsfull hantering där man tonar ner partipolitik till förmån för ett intellektuellt och ärligt samtal kring fakta, behov och förutsättningar. Detta har inte skett de senaste två åren under Cecilia Widegrens ledning. Snarare det motsatta, försvarsberedningen har i krisens spår gjorts till ett podium som vilken friprelle som helst skulle vara stolt över. Halleluja!

Som lök på laxen (eller grädde på moset beroende på vart man står på den politiska skalan) så talar Urban Ahlin (S) klarspråk i SVT direkt efter Cecilias låga påhopp i slutet av sitt anförande. Han svarade på en direkt fråga att politikerna har missbedömt Rysslands intentioner och aggressiva beteende och att pengarna som nu anslås inte räcker. Halleluja nummer två! En politiker som erkänner ett fel. Frågan är om han får komma tillbaka till jobbet efter lunch.

Det var nog klokt av Widegren att inte tillåta frågor från journalister efter sin predikan. Tur för mig eftersom jag inte hade min skämskudde. Om några av de skarpare försvarsjournalisterna fått ställa frågor så hade det nog blivit riktigt pinsamt. Pinsamt Maud style.

Mikael ”Duke” Grev
@mikaelgrev_sve


Tänkvärt inför försvarsberedningens rapport

Imorgon förmiddag kl 9 presenterar Försvarsberedningen sin rapport om hur det svenska försvaret ska utformas i framtiden. Inför detta vill jag tipsa om en återblick på hur den försvarsmakt vi idag har formades och vad som då meddelades avseende organisationens begränsningar om riksdagen skulle fatta ett beslut om en sådan i försvarsbeslutet 2004.

Ur Försvarsmaktens budgetunderlag 2005 där konsekvenserna av de fyra olika politiska finansieringsalternativen presenterades:

”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten (TI) som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.

Givet att förband är insatta i internationella insatser, uppstår i samtliga planeringsalternativ varierande grad av risktagning avseende förmågan att samtidigt kunna möta uppkommen kris på nationell basis (uppgift 3a). Förbandsmassan är i flera avseenden så begränsad att den inte räcker till för att täcka dessa behov samtidigt. Detta förhållande blir påtagligt i planeringsalternativ minus 3.”

Minus 3 mdr kr var det alternativ som riksdagen beslutade och som Försvarsmaktens organisation bygger på idag. Konsekvenser för detta alternativ:

Hävdande av territoriell integritet: 
”Kapaciteten att hävda den territoriella integriteten reduceras, beredskapen anpassas till det rådande omvärldsläget och den positiva utvecklingen i närområdet.”

Förmågan att efter successiva beslut av statsmakterna återta högre förmåga mot väpnade angrepp mot Sverige:
”Genom att antalet förband reduceras, minskar uthålligheten för genomförande av verksamheten såväl på mark-, sjö- som i luftarenan. Förmågan att kunna möta uppkommen kris bygger i planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor på att huvuddelen av förbanden, som också är avsedda för internationella operationer, kan disponeras för nationella behov. Numerären och uthålligheten i flera funktioner är så begränsad att möjligheterna att utnyttja systemens inneboende flerfunktionsförmåga inom andra arenor i praktiken försvinner.

Förmågan att på lång sikt ≈10 år (dvs idag 2014) utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer mot Sverige:
”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.”

Effekterna totalt och i funktionerna innebär främst minskad redundans, minskade förutsättningar att kunna agera på flera platser m h t numerär, uthållighet m m. Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande. Förutsättningarna att i framtiden öka volymer och eller förmåga, inom vissa utvalda funktioner, begränsas av kapaciteten i den grundorganisation som kan vidmakthållas inom anvisade
ekonomiska ramar.”

Efter försvarsbeslutet 2004 har inga fler försvarsbeslut fattats. 2009 antog riksdagen regeringens inriktningsproposition som föreslog att det försvar som 2004 beställts och dimensionerats för att enbart kunna hantera internationella insatser och mindre kränkningar av den territoriella integriteten också skulle kunna försvara Sverige.

Det är således lätt ur ovanstående konsekvensbeskrivningar att härleda ÖB:s uttalande om att landet endast kan försvaras i en vecka, på en plats och mot ett begränsat angrepp när organisationen är fullt bemannad och utrustad.

Konsekvensbeskrivningen för försvarsbeslutet 2004 beskriver begränsningarna för det försvar Sverige har idag. Nästa år fattas det första försvarsbeslut som kan påbörja en återuppbyggnad om så önskas politiskt. Det är det beslutet försvarsberedningen lämnar sina rekommendationer om imorgon, om man idag kan enas. Det är dock en mycket lång väg tillbaka till ambitionsnivån innan 2004.