Kategoriarkiv: Försvarsdebatt

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet




Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från "papperet"):
- 1 amfibiebataljon
- 1 bevakningsbåtskompani
- 7 korvetter
- 2 patrullfartyg
- 4 ubåtar
- 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand" något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.


Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet - så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv "NATO-kravet") om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%


Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln "Ekonomisk kris för marinen" från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken "Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985" vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.




Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att "Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten". Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att "Vi klarar inte längre att försvara våra kuster" och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen - och indirekt vårt svenska försvar - var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.


Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade "talespersoner" med utarbetade "talpunkter" på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta - och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon "quick fix" för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker - varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder "in-house".

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

- Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att...)

- Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

- Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten...)

- Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
- Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
- Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
- Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
- Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.


Widman vs Hultqvist och en låg nivå.

Idag gick försvarsministern och försvarsutskottets ordförande en rond i riksdagen med varandra. Ursprunget var en interpellationsfråga från Allan Widman (fp) till försvarsminister Peter Hultqvist (s). Debatten kan ses i sin helhet här nedan.




Även om frågan är intressant så gled debatten som vanligt också in på helt andra saker. Två områden de båda stannade vid en längre tid var Sveriges militära samarbeten och vår allianslöshet samt frågan om solidaritet och stöd till Frankrike. Debatten slutade med påtagligt uppretad försvarsminister.

Men samtidigt som våra svenska försvarspolitiker käbblar om ditten och datten, tycker att en halvering av Försvarsmaktens minimibehov är tillräckligt, och som anser att småövningar i Östersjön gör skillnad, så går Ryssland istället från ord till handling. De ryska operationerna mot mål i Syrien har nu också övergått till att samtidigt utgöra en militär uppvisning av operativ förmåga på hög nivå. Våra svenska politiker, i synnerhet moderata försvarspolitiker under Reinfeldt 2, talade gärna och ofta om Rysslands låga nivå...  Den bedömningen är bara en i raden av svenska missbedömningar av rysk militär förmåga. 

Under veckan har Ryssland genomfört omfattande företag med strategiskt bombflyget mål i Syrien, något som Wiseman skrev om tidigare i veckan. Under natten mellan 19 och 20 november genomförde det ryska flygvapnet en långdistansflygning med slutgiltig destination Syrien. Två Tu - 160 Blackjack strategiska bombplan lyfte från flygbasen Olenegorsk på Kolahalvön. Men i stället för att ta den vanliga vägen genom Kaspiska havet och Iran flög man istället västerut luftrummet utanför Norge och Storbritannien, via Gibraltar in i Medelhavet, och därefter österut mot Syrien och sedan tillbaka till Ryssland. En flygning på 1300 mil.

Nedan finns ett antal filmklipp. Det är alldeles uppenbart att man vill visa vilka förmågor man under de senaste åren har återuppbyggt. Det är också uppenbart att den tänkta mottagaren av budskapet inte bara är skäggiga män i Syrien....






I morgon kommer ett nytt inlägg där jag ska lyfta fram ett tänkvärt tal jag hörde i måndags, och på söndag kommer ett gästinlägg med fokus på svensk sjöminröjning.


Gästinlägg: Michael Zell



Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.

Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper


----------------------------------------

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…


Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.


Almedalen 2015

Almedalen 2015 Foto: Helikopterflottiljen/Försvarsmakten

Almedalen 2015 Foto: Helikopterflottiljen/Försvarsmakten

Almedalen 2015 är slut. Inte utan en kraftansträngning då åtta dagar (nio om den extra dagen räknas med) är en modig ”vecka” att klara. Min beundran till alla representanter för den tredje statsmakten och alla andra som gick in i kaklet. För vår del avvecklades verksamheten under fredagen då HMS Belos lämnade Visby och en av flygvapnets TP 100 tog hem de sista av Försvarsmaktens deltagare.

Transportflygplan TP 100

Transportflygplan TP 100

HMS Belos

HMS Belos

Försvar och säkerhet är numera ett självklart samtalsämne i Almedalen. Det var det inte när ÖB tillträdde för 6 år sedan. Omvärlden har försämrats, Sveriges militära förmåga är i fokus och antalet aktörer som antingen av intresse eller tvång har det i floran av samtal är många. Spännvidden är stor, det märks inte minst på politikertalen, från JAS-flygplan mot IS till total avrustning. Det märks också på mediaintresset eller i de diskussioner som gick igång efter att incidentroten startade från Gotlandsbasen. Det är inget märkligt att försvaret är med i det allmänna samtalet, i Almedalen eller annorstädes, det som är märkligt är att det var frånvarande så länge. Förhoppningsvis har Försvarsmaktens eget engagemang bidragit till en del av denna förändring.

Som alltid behöver en verksamhet utvärderas och Almedalsveckan är något som behöver granskas likt annat. Ger en myndighetsnärvaro mervärde utöver ”kärnverksamheten” eller skapar det förutsättningar för den? Svenska Dagbladet granskade i år kostnaderna för deltagande myndigheter och där konstaterades av Försvarsmaktens direkta kostnader gått ned. Detta samtidigt som vårt engagemang i sig var all-time high. Detta förklaras av att vi fått ned kostnaderna för deltagande fartyg och att vi inte längre betalar för deltagande i det som kallades för Säkerhetspolitiskt Sommartorg.

Den allmänna ekonomiska kritiken är förväntad men saknar konkreta alternativ. Att myndigheter deltar i sammanhang där beslutsfattare och allmänhet möts är en självklarhet och borde vara mer efterfrågat. Den dagen effektiva myndigheter inte deltar i det allmänna samtalet uppstår en kunskapslucka och ett tomrum som är mer skadligt för samhällsutvecklingen än motsatsen.

Seminarium: Ökad mångfald genom samverkan – skapa nytta för din verksamhet!

Seminarium: Ökad mångfald genom samverkan – skapa nytta för din verksamhet!

Det är självklart tacknämligt att fokusera på rosévin och betrakta Almedalen som ett gigantiskt mingeltält. Problemet är bara att det i sig utgör en liten del av det som erbjuds i Visby. För den som bekvämar sig att göra vandringen längs gatorna och titta i seminarieprogrammet upptäcker snarast att det är närmast världens största kursverksamhet, eller flera korsbefruktande bransch- och fackmässor, som erbjuds den hugade. Det absolut mest intressanta är att olika samhällsaktörer dras ihop i nya konstellationer och i seminarier. Aktörer som aldrig möts på fastlandet under den långa vintern. Det är Almedalens största bidrag tillsamans med våra politikers insatser i rosornas stad. Det är inte utspelen eller vad som blir mest uppmärksammat i Almedals-bubblan som betyder något, det är det lågintensiva samtalet som är den samhällsekonomiska och demokratiska vinsten.

Insatschefen om resolution 1325.

Insatschefen om resolution 1325.

Finns det problem? Självklart, tiden som ansätts är för lång, det går inte att hålla full spänst i åtta dagar. Det är också tydligt att allt fler organisationer önskar minska sina egna arrangemang och istället delta i andras. Frågan är vem som sist sitter med Svarte Petter och med det sista seminariet? Det lär bli ett efterfrågat sådant.

Variationen av deltagare behöver utökas. De närmast sörjande finner alltid sina gelikar, men det spännande uppstår när personer med radikalt olika uppfattningar finner sina motpoler.

För- och nackdelar vägs mot varandra och Försvarsmakten, liksom andra organisationer har att fundera på om mödan och kostnaden är värd eller om formatet och deltagandet är rätt. Om inte mötet sker på Gotland, hur skapar vi isåfall en bättre arena? Någon i veckan föreslog Stockholm. Det tror jag inte alls på av många anledningar.

Seminarium: Morgondagens beslutsfattare om framtidens försvar.

Seminarium: Morgondagens beslutsfattare om framtidens försvar.

Jag är mycket nöjd med vår leverans i år:

  • 26 öppna seminarier, varav tre ombord, med Försvarsmaktens deltagande. Fem som egna arrangemang.
  • 10-tal gruppmöten relaterade till frågor som deltidssoldat, flyg och medicinalpersonal. Luncher och middagar ombord för bland annat nordiska gäster,  försvarsutskottet och frivilligorganisationerna.
  • Överbefälhavarens mottagning ombord med 250 gäster.
  • Mediauppmärksamheten kring läget i luften över Östersjön och ryskt uppträdande i nära situationer.
  • 5 stycken pressmöten ombord eller i Visby.
  • Visning för allmänheten av HMS Belos med ca 1 000 besökande.
  • Visning av flygbasen utanför Visby för politiker i försvarsutskottet.
  • ÖB omnämnd som ledande makthavare. Visserligen med fel namn, men vadå, det är positionen som räknas.
  • Med mera… hela programmet som PDF.

Därutöver kan som sagt nämnas incidentrotens överflygning över Visby även om det inte var en del av Försvarsmaktens direkta närvaro i Almedalen och eskorten av U 21 landslaget till Bromma.

Jag vill rikta min uppskattning till våra samarbetspartners, till alla inblandade från hela Försvarsmakten med HMS Belos i spetsen och till samverkande myndigheter och försvarsdepartementet ombord. Även om vi har olika uppdrag så att samarbetet nödvändigt för att gemensamt svara mot medborgarnas krav på ett fungerande och effektivt försvar! Att se det i praktiken var fantastiskt. Tack!!

Click here to view the embedded video.

Råkopior på Försvarsmaktens seminarier.
OBS! EJ REDIGERADE RÅKOPIOR. ENDAST FÖR DOKUMENTATION. LJUD OCH BILD KAN KVALITETSMÄSSIGT VARIERA.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Foto: Lena Parkvall/Försvarsmakten där inte annat anges.

Övrigt: vi kommer under sommarstiljten samla ihop länkar till inspelade seminarier där Försvarsmakten deltog eller andra händelser som var intressanta och publicera här så att allt finns samlat och dokumenterat i anslutning till detta inlägg.

Ordens betydelse – Krigsmakten eller Försvarsmakten?

Om kriget kommer

Om kriget kommer

Ord har betydelse, i synnerhet för en myndighet under regeringen. I en diskussion brukar, när någon vill märka ord, hävda att det ”är semantiskt”, och därför indikera att ordvalet inte har någon betydelse. Det gäller i nästan alla sammanhang, utom när det är frågan om liv och död, eller krig och fred.

Tomas Ramberg, Ekots erfarna politikreporter och jag har lättsamt jabbat, eller som Ramberg uttrycker sig i podden ”Det politiska spelet”, haft ett lågintensivt krig om korrekt benämning på myndigheten Försvarsmakten. Ramberg brukar i sin rapportering regelmässigt återkomma till ”Krigsmakten” och jag brukar regelmässigt besvära mig.

 

Jag är den första att erkänna ett visst underhållningsvärde i meningsutbytet, men det finns också ett allvar i mina invändningar,

”Det politiska spelet” frågar sig om mina invändningar är en konsekvens av att jag vill att det är noga med vad det heter, eller för att det är en PR-fiering av samhället. Det är det förstnämnda, jag har mycket lite problem med att kalla ett äpple för ett äpple eller ett krig för ett krig. Sanningen är en underskattad kommunikationsstrategi och för en informationsdirektör skulle det vara enkelt att vara mindre eftertänksam och mer rakt på sak. Men nu är det inte så enkelt, av flera skäl. De är dels relaterade till regeringsformen, dels Försvarsmaktens defensiva doktrin men också vad som underförstått kan antydas genom felaktig benämning.

Om kriget (utan referens till Clausewitz, 1832)

Krig och vad som är krig är en politisk fråga. Omständigheterna är särskilt reglerade i regeringsformens 15 kapitel. Om riket hamnar i krig, eller befinner sig i ett sådant, inträffar en rad omständigheter. Detta är för övrigt med dagens problematik kring hybridkrigföring förknippat med utmaningar för rikets ledning att avgöra om krig råder eller ej.

Men det är också så att svensk militärt engagemang internationellt eller vår utrikespolitiska hållning påverkas av om det är ett krig eller inte. Det är en väsensskilda fråga om Sverige deltar i en inom- eller mellanstatlig konflikt eller i ett krig. Begreppet krig och användandet av ”krigsmakten” skapar vid svenska militära operationer internationellt en felaktig bild av vad riksdagen har beslutat om eller om Sverige är en part i ett pågående krig, med de konsekvenser detta får folkrättsligt och juridiskt. Oaktat regering är ordvalet av central betydelse och dessutom oaktat om Sverige bidrar med militär personal eller ej. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om Förvarsmakten som defensiv aktör

Försvarsmaktens doktrin och uppgifter är defensiva. Vi saknar sådana vapen, uppgifter eller förmåga att genomföra offensiva operationer långt in på motståndaren territorium. Det finns ingen uppgiftställning att erövra främmande territorium. Så har det varit i princip sedan 1809 års förlust av Finland, möjligtvis med undantag från vår gemensamma historia med Norge och Åland. 1945 års försvarskommitté initierade begreppet Försvarsmakten och det verkställdes genom 1974 års regeringsform. Begreppet försvarsmakten påvisar därmed myndighetens uppgifter under det att krigsmakten indikerar något våra beslutsfattare sedan länge inte önskat eller för den delen tillfört medel för. Att delta i internationella insatser under FN-mandat innebär inte en offensiv krigsförmåga, inte ens om konflikten innebär svenska förluster. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Om krig som begrepp vs. försvar

Begreppet krigsmakt är inte neutralt, det har en betydelse. Debattörer som menar att Försvarsmakten vilar på lagrar från fornstora dar eller inte är förankrade i den svenska demokratiska myllan, återkallar gärna Krigsmakten i syfte att påvisa en argumentation som inte håller eller är direkt stötande. Nu tror jag inte att Ekots Tomas Ramberg menar detta men andra som gärna t.ex. pekar på Ådalen 1931 som referens för dagens Försvarsmakten får näring av en icke-precis begreppsapparat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Våra krigsförband

En problematiserande redogörelse över skäl till att avstå Krigsmakten är inte komplett utan att konstatera att det finns en dualism internt i myndigheten. Våra förband som är organiserade för konflikthantering och väpnad strid inom och utom riket benämns krigsförband. Våra egna krav på dessa förband benämns krigsförbandsspecifikationer. Men det som menas är Försvarsmaktens förmåga att klara krigets krav vid ett väpnat angrepp mot Sverige. Försvarsmaktens huvuduppgifter nationellt och internationellt, samt demokratiska uppdrag ges av försvaret och inget annat. Därför är det fel att kalla Försvarsmakten för Krigsmakten.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

P.S. En helt annan sak som inte är relaterad till en intressant begreppsapparat är hur central försvarsfrågan blivit i det svenska politiska samtalet. ”Det politiska spelet” som produktion, för säg 10 år sedan, hade inte berört försvaret överhuvudtaget. Nu är ÖB ”veckans spelare”, som det kallas i podden, mest utnämnd som sådan av alla svenska beslutsfattare, eller åtminstone second to none. D.S.

 

 

 

 

 

 

Folkförankringen måste förtjänas

Svenska Dagbladets gästblogg ”Säkerhetsrådet” har publicerat ett antal inlägg kring ämnet folkförankring. Serien inleddes av forskare vid FHS, följd av styresmannen vid Kungl. Krigsvetenskapsakademin Mikael Odenberg samt av försvarsminister Peter Hultqvist. Nedan text är Försvarsmaktens bidrag till diskussionen. Inläggen kommer att avslutas av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare vid Folk och Försvar.

Folkförankring är ett begrepp som återkommer i den försvarspolitiska debatten och som ibland nästan antar mytiska proportioner. Det är ett begrepp som sällan är definierat men ändå ofta används för att finna motiv för förändring eller förklara beslut som rör Försvarsmakten. Den vanligaste användningen rör frågeställningar kring soldat- och sjömansrekrytering och hur Försvarsmakten ska personalförsörjas.

Så är fallet även i den nu föreliggande inriktningspropositionen där folkförankring används som motiv för ett antal förslag.

När ett mytiskt begrepp används som politisk förklaring förtjänar det att problematiseras. Det är därför förtjänstfullt att FHS tittar på frågeställningen och många av de slutsatser som redovisas i FHS inlägg är intressanta som grund för en fortsatt diskussion.

Folkförankring som begrepp återfinns inte i några opinionsundersökningar. Det gör däremot försvarsvilja och förtroende som därmed förenklat kan sägas utgöra grunden för att mäta och bedöma folkförankringen. Begreppet kan då också anses som relevant att använda som grund för beslut eller behov av förändring. Vi kan konstatera att för Sverige så är försvarsviljan hög under det att förtroendet för vår försvarsförmåga är lågt.

Rent generellt så manar jag till försiktighet vad gäller att koppla personalförsörjning och allmänhetens bildningsnivå kring försvaret, eller enskilda medborgares personliga erfarenheter, som någon slags förklaring till folkförankring. Rent empiriskt finns det ganska få bevis för ett sådant förhållande. I länder som sedan länge varken har värnplikt eller medborgarna har en egen direktkontakt med landets försvarsmakt är folkförankringen, enligt definitionen ovan, ändå hög.

Inte ens i Sverige när vi hade värnplikt var förtroendet stadigt högt utan har sakta sjunkit genom åren. Värnplikten har helt andra kvaliteter men ger inte med automatik en folkförankring. Tvärtom så var kanske unga mäns möte med försvaret inte alltid positivt för deras förtroende för organisationen.

För vad är det egentligen som konstituerar medborgarnas förtroende? Det är framförallt två saker, dels hur väl organisationens uppgifter löses men framförallt om uppdraget uppfattas som relevant. Brandkåren upprätthåller ett sådant högt förtroende, den löser sina uppgifter väl och medborgarna uppfattar de tjänster som tillhandhålls som nödvändiga för samhällets skydd och beredskap.

Försvarsmakten åtnjuter inte ett sådant förtroende; vi klarar inte – enligt medborgarna – vår huvuduppgift att skydda landet mot ett väpnat angrepp samtidigt som många inte bedömer vår institutionella roll som relevant. Om det inte finns en risk för väpnad konflikt, varför finns då Försvarsmakten? Nu ser vi en förändring i den uppfattade relevansen genom ett försämrat omvärldsläge men att höja allmänhetens förtroende är långsamma processer och kräver ett systematiskt arbete. Och skulle omvärlden förbättras så uppstår igen en relevansdiskussion.

Försvarsmakten ska ha ett högt förtroende – eller folkförankring – därför att vi har ett kollektivt våldsmonopol men också för att medborgarna har rätt att kräva ett väl fungerande skydd mot yttre hot.

Det är framförallt fem saker som ger förutsättningar för folkförankring:

  1. Allmänheten måste uppfatta vår verksamhet som förtroendeingivande och relevant.
  2. Politiken har ett ansvar att förklara sina beslut och landets säkerhetspolitiska hållning så att allmänheten förstår varför Försvarsmakten är dimensionerad och utformad på det sätt den är.
  3. Försvarsmaktens medarbetare måste själva tro på det de gör och att de kan lösa de uppgifter riksdag och regering gett myndigheten.
  4. Försvarsmakten måste synliggöra sin verksamhet så att medborgarna uppfattar dess roll och det grundläggande ansvaret för rikets självständighet och oberoende.
  5. Det krävs mångas engagemang, inte bara i Försvarsmakten eller i en frivilligorganisation utan i mycket ett bredare perspektiv, från Kungliga Krigsvetenskapsakademien till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Tystnad och ointresse för frågor kring landets säkerhet är mer skadligt för folkförankring än något annat.

Försvarsmakten uppbär inte folkets förankring som något av Gud givet eller något som kommer med självklarhet. Det måste förtjänas, varje dag, året runt. Det kanske är den viktigaste insikten som måste skapas genom hårt arbete, internt och hos våra beslutsfattare. Det är inte minst viktigt nu med en bekymmersam omvärldsutveckling.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Om nationaldagen och symbolernas betydelse

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Ett försvar har två uppgifter. Dels som symbol för riket eller nationen, dels genom den våldsmakt det har att utöva mot en angripare. Det förstnämnda har varit i debatten under dagen genom den diskussion som uppstått kring Försvarsmaktens närvaro i Umeå under det gemensamma nationaldagsfirandet.

Som garnisonschefen sagt i intervjuer så för han bäst diskussionen gentemot Umeå kommun genom samtal framöver. Hur det kommer att se ut i Umeå nu och i framtiden är en fråga som kommer att adresseras lokalt. Är fordon ett problem så är fördelen med militär att närvaron går att anpassa. Det går utmärkt med fanvakt och musikkår också om viljan finns. Däremot väcker som sagt ämnet ett antal principiella frågeställningar som väcker känslor tvärs över åsiktsspektrat och såväl Aftonbladets, Dagens Nyheters som Svenska Dagbladets ledarsidor har kommenterat frågan med likalydande uppfattning.

Det finns ingen lag eller skyldighet att en arrangör ska bjuda in Försvarsmakten att delta i olika ceremonier. För nationaldagen ser det olika ut i landet och där det finns garnisonsorter eller hemvärn så är oftast ett militärt förband närvarande med självklarhet. Men det är upp till arrangören. Passar det inte, så passar det inte.

Motiven i Umeå för att Försvarsmakten inte ska vara med är dock enligt min mening inte genomtänkta. De är inte vanliga men heller inte ovanliga och dyker upp ett par gånger per år i anslutning till evenemang, övningar och liknande.

Orsaken skulle vara att nya medborgare kan ha med sig traumatiska erfarenheter och att blotta åsynen av militär skulle vara problematisk. Att exkludera Försvarsmakten från sådana sammanhang med någon slags förment omtanke blir faktiskt mera galet då det skapar känslan och bilden av Försvarsmakten som något farligt, och som medborgarna behöver vara rädda för. Med Sverige som nytt land är det precis motsatsen som är sanningen.

För att förklara detta behöver jag återvända till symbolfrågan som är mycket viktigare än vad vi normalt reflekterar över. Sverige är utan jämförelse ett av världen mest sekulära och progressiva länder. Det visar relevanta internationella jämförelser.1 Det som starkast kommer till uttryck är de värden som Sverige och dess medborgare ger uttryck för som viktiga. Här återfinns hälsa, frihet, ärlighet, familjetrygghet, rättvisa och en värld i fred.2

Det är till denna värdegemenskap som alla nya medborgare söker sig till. Detta då Sverige är ett av världens mest generösa flyktingländer sett till sin storlek som erbjuder människor en fristad utan våld och förtryck.

Det som kritiken mot militär närvaro eller övningar helt missar är att rikets samhällsbärande funktioner har till uppgift att skydda och upprätthålla just denna fristad och att ge alla människor i Sverige en förutsättning för att leva just utefter den värdegemenskap som alla i landet själva önskar. Det gäller försvar, polis och rättsväsende. Svärdet, spöknippen, bilor och vågskål i kombination med tre kronor blir därmed symboler för dessa grundläggande värdens själva existens och inte som något som ska eller kan förknippas med en repressiv stat. Utan försvar, utan polis, utan rättsväsende finns inte förutsättningar för en självständig demokratisk stat med trygghet för alla.

Är det någon gång det är lämpligt att markera just detta och att Sverige har dessa funktioner som garant för självständig nation fri från yttre tryck eller påverkan är det vid ceremoniella tillfällen då värden, solidaritet och ny gemenskap ska högtidlighållas. En patriarkal syn på att nya medborgarna inte kan tänka eller sätta saker i sitt nya sammanhang förminskar dessa som fria individer.

Jag ifrågasätter inte att nya medborgare eller asylsökande kan ha våldsamma erfarenheter från var man kommer. Det ställer stora krav på ansvariga att förklara, berätta och visa att i Sverige så är myndigheter med våldsmonopol inte medborgarnas fiender utan dess försvarare. De får då också en insikt i att just försvar och polis går i bräschen för integrering och att vi välkomnar medarbetare med skilda ursprung och etnicitet som få andra myndigheter. Nationaldagen är dessutom ett tillfälle för alla att möta veteraner som gjort insatser för FN och Sverige i världens konfliktområden till skydd för den enskilde. Att exkludera Försvarsmakten är också att exkludera dessa.

Oaktat hur nationaldagen firas är det ett tillfälle för alla i Försvarsmakten att bära uniform och med fasthet och stolthet möta allmänheten och dess frågor. För oss handlar det inte bara om att i skydd av hemmets trygga hörn säga att yttrandefrihet och människovärde ska försvaras, vi är också beredda att de facto med våra liv göra det.

Jag tjänstgör i Försvarsmakten och jag försvarar dig!

Erik Lagersten
Försvarsamaktens informationsdirektör

1 World Values Survey
SOM institutet – Svenska trender

Om Human Factors Integration – moral och stridseffekt

Thomas EngevallI dagspress och på sociala media har Försvarsmaktens arbete inom området som kallas ”Human Factors Integration” (HFI) beskrivits under den senast veckan. Vissa av inläggen och kanske främst de där givna kommentarerna har haft en ifrågasättande och sarkastisk ton till Försvarsmaktens HFI-arbete och även till de individer inom myndigheten som jobbar med frågorna.

För mig som försvarslogistikchef och för Försvarsmakten som myndighet är det hela egentligen mycket enkelt. Vår personal, oaktat om de är kvinnor eller män, om de är stor- medel- eller småväxta, ska vara utrustade med uniformer, vapen och personlig utrustning som passar och som gör dem effektiva i utbildning, övning och strid. På ett likartat sätt behöver vi, när vi genomför större modifieringar eller nyanskaffar materiel i allmänhet, se över vad som kan göras för att systemen ska kunna användas av så stor andel av vår personal som möjligt.

Detta sagt, all utrustning och alla system kommer inte att vara möjlig att anpassa för alla. Exempelvis har det under alla år ställts vissa max- och minimått när det gäller längd och vikt på de som ska bli piloter för att säkerhetsutrustningen ska fungera. Sådana krav kommer att fortsätta att finnas för ett antal system, men de kommer att vara undantag – inte regel.

Man kan tycka att allt detta är självklarheter, men samtidigt går det inte att bortse från att det fortfarande finns problem som inte är lösta. Speciellt gäller detta utrustning för kvinnor i Försvarsmakten, trots att många år har gått sedan kvinnor först anställdes eller blev soldater/sjömän. Tiden i sig har därför visat sig inte lösa problemen utan en mer systematisk inställning och attityd krävs, därav Försvarsmaktens HFI-arbete.

För de som mot förmodan tycker denna typ av arbete inte behövs eller till och med är löjligt (vilket jag tror och hoppas att ingen inom Försvarsmakten gör), rekommenderas att prova att tillbringa ett halvår i insats med hög hotbild kombinerat med en för stor hjälm, ett icke anpassat kroppskydd, för stora eller för trånga kängor och ett vapen som inte är optimalt utformat. När (och om) de sedan kommer hem från en sådan insats känner jag mig helt säker på att de bytt åsikt om vikten av HFI. Jag är också helt säker på att de också efter en sådan insats skulle se på de personer som jobbar med dessa frågor på samma sätt som jag gör – med respekt.

Min uppfattning är klar – i slutänden handlar det om respekt för medarbetarna och om hela organisationens moral och stridseffekt.

För den som vill veta mer om orsakerna och tankar kring HFI rekommenderas läsning av  länkat PM där begreppet beskrivs mer i detalj.

PM Human Factors Integration

Thomas Engevall
Konteramiral och försvarslogistikchef

Försvarslogistik i förändring

Konteramiral Thomas Engevall

Konteramiral Thomas Engevall

Att Försvarsmakten och FMV sedan ett antal år är inne i en omfattande och omvälvande förändring när det gäller ansvar och uppgifter inom logistik- och materielförsörjningsområdet (sammantaget kallat försvarslogistik) har inte undgått någon som är direkt eller indirekt påverkad av förändringen, skriver konteramiral Thomas Engevall.

Följande inlägg har också publicerats som en del i ett replikskifte på bloggen Wiseman´s Wisdoms. 

I min befattning som Försvarslogistikchef och ansvarig för denna verksamhet i Försvarsmakten är det på tiden att kommentera den pågående förändringen även på denna typ av media i en större omfattning än hitintills. Inte minst de senaste veckornas inlägg kring FMV förmåga och prissättning av underhållstjänster gör att det känns som hög tid.

Syfte och metod

Det grundläggande syftet med hela omdaningen av logistiken är att frigöra pengar, 760 miljoner per år, och i stället använda pengarna för övningar, utökad flygtid, utökad gångtid med fartygen etc. för att på det viset skapa en ökad operativ förmåga för Försvarsmakten som helhet.

Den huvudmetod som har valts (och även beslutats politiskt) är en omfattande ansvarsförändring mellan Försvarsmakten (FM) och Försvarets materielverk (FMV), där i korthet FM ska fokusera på att ställa krav på materiel, logistik och logistiktjänster och FMV ska fokusera på att leverera detta.

Innebörden av detta är att Försvarsmaktens uppgift och ansvar är att: Ansvara för anslagen, äga materielen och definiera behovet av logistik, genomföra insatsnära logistik (oberoende av insatstyp), ställa operativa och funktionella krav, ange tillgänglighetskrav och lagerhanteringskrav samt besluta om var, när och av vem som materielen ska användas.

FMV å sin sida har uppgift och ansvar för tillgänglighet och support genom hela livscykeln för materielen, svara för alla inköp till FM, ansvara för att de komplexa system vi har fungerar tillsammans (system av system), svara för driftstyrning, upprätthålla beredskap, svara för lagerhållning och lagerhantering samt omvandla FM operativa och funktionella krav till upphandlingskrav för att också upphandla och leverera tjänster och produkter.

Allt detta utgör ramverket för den förändring som sedan ett antal år pågår och de första stora personalövergångarna från FM till FMV ägde rum för dryga två år sedan när stora delar av dåvarande FMLOG övergick till FMV och enheten FSV (Förråd, Service och Verkstäder) bildades. Sedan dess har ytterligare personal övergått från FM till FMV, såsom personal ur Teknik- och Materielkontor, Materielsystemansvariga från Högkvarteret och nu senast i januari personal från Materielsystemkontor FLYG (MSK FLYG).

Att detta tar tid att få på plats och också fungera som ett väloljat maskineri tror jag alla inser. Å andra sidan var det var inte så väloljat när verksamheten var kvar inom FM (bl.a. i FMLOG) heller, även om alla så klart var vana med hur saker hanterades och därför var trygga i den verkligheten.

En personlig reflektion jag själv har gjort är att mycket av den lösning som vi nu är på väg in i har funnits förr i en väldigt likartad lösning, även om Försvarsmakten då var betydligt större. När jag tog min officersexamen 1985 fick jag mitt första jobb på FMV. Vid den tiden tryckte FMV upp telefonkataloger som omfattade alla avdelningar och all personal minst en gång om året. På den telefonkatalog jag fick som en del av ”startkitet” för nyanställda fanns det avdelningar såsom FMV:Verkstad, FMV:Förråd, FMV:RESMAT och FMV:Intendentur (sammantaget väldigt likt dagens FSV). Tvärs över Gärdet i de huskomplex som idag rymmer bostäder, kontor och HR-Centrum låg bl.a. Marinens Underhållsavdelning (och kanske även flygets och arméns motsvarigheter). Alla tre var personalrika avdelningar som svarade för driftstyrning, materieluppföljning mm och som hade stora likheter med vad som idag håller på att byggas upp inom FMV:s avdelning ”Anskaffning och Logistik” (AL) med den personal som kommit över från teknik- och materielkontor. Att personalen på FMV var krigsplacerad och att verksamheten skulle fortsätta vid kris/krig var det inget snack om och inte heller någon som tyckte var konstigt. När jag något år senare kom ut i förbandstjänst på dåvarande 1.ytattackflottiljen på Berga fanns det i fartygslagens (”reparationsplutonernas”) krigsorganisation civila motormontörer från de centrala motorverkstäderna för dieselmotorer (patrullbåtar) och gasturbiner (robotbåtar).

Nu ska vi inte tillbaka till 80-talet utan in i framtiden, men jag har väldigt svårt för de argument som i princip ”inkompetensförklarar” FMV eller hävdar att det ”aldrig skulle gå att lita på” FMV:s förmåga att stödja verksamheten i högre konfliktnivåer hela vägen upp till krig. Den förmågan finns redan idag med den personal som finns på plats. Det vi behöver göra är att formalisera FMV del av insatsorganisationen genom att kravställa den, bygga upp den och också öva den samordnat med Försvarsmakten så att alla kan vara trygga med att den verkligen fungerar.

Något om kravställning

Något som gäller i alla kundrelationer är att du aldrig får en bättre leverans än vad du förmår kravställa som kund. Royal Navy (brittiska flottan) har en devis vid deras stridsträningsanläggning som certifierar örlogsfartyg för operativ tjänst (FOST) som säger; ”You get what you inspect – not what you expect”. Bägge dessa yttranden kommer också över tiden att gälla FM som kravställare och beställare av produkter och tjänster av FMV. FMV finns ju därför att FM finns, inte tvärtom. Och även om vi nu sitter ihop som ler- och långhalm inom försvarslogistiken så vill inte jag se något kravlöst ”velouräktenskap” myndigheterna emellan. Vi kommer enbart att kunna utveckla vår verksamhet om vi ställer tuffa men relevanta krav på varandra. Och, vilket kanske är det viktigaste, att när problem uppstår, vi förmår lösa dem tillsammans, utan att gräva skyttegravar och skylla problemen på den andre.

När det gäller frågan kring FSV pålägg på fakturapriser som debatterats flitigt nu på slutet, bl.a. genom gästinläggen från Tomas Salzmann (CFSV inom FMV) och ”DDrilog” här på WW så vill jag klargöra vad jag ser som målbild i sammanhanget. När vi är ”klara” med förändringen så ska det på fakturor som kommer från FMV (där FSV är en del) tydligt framgå vad som är reservdelar, vad som är förbrukningsartiklar, vad som är timpris och hur stora eventuella pålägg är. Att ta fram detta kräver ingen ”raketforskning” då samma typ av information fås från vilken ”Mekonomen-ansluten bilverkstad” som helst när man lämnar in sin privata bil på service. Vi har tagit ett antal steg i vår kravställning relativt FMV för att komma närmare målbilden, exempelvis genom att FM inför 2015 krävde att beställningar av förnödenheter, städning med mera skulle ske direkt från förbanden i PRIO till ramavtalade leverantörer istället för via FMV och på så vis få leveransspecificerade fakturor utan procentmässiga påslag.

Att vi inte kommit hela vägen ännu när det gäller övrig underhållsverksamhet är att beklaga men det är helt klart att vi ska dit, så snart det bara är möjligt.

Vad gäller påläggens storlek så är det viktiga för mig att de blir tydliga och transparenta så att det över tiden går att följa och också värdera (inte minst av FMV själva) för att kunna fortsätta att effektivisera verksamheten och också kunna jämföra med andra likartade leverantörer.

Förhållandena mellan FM och FMV vad gäller ekonomiuppföljning är reglerade i det samordningsavtal som finns mellan myndigheterna och som i sin senaste utgåva fastställdes så sent som 2014-12-18. För den intresserade har det beteckningen FM2014-6942:4 och 14FMV11589-1:1 beroende på myndighetsbeteckning. Ekonomihanteringen beskrivs i § 5 i avtalet samt i Annex A.

Samordningsavtalet gäller för 2015 och ett nytt avtal kommer att överenskommas för 2016 där vi tar ytterligare steg i ett antal områden, inte bara i ekonomihänseende.

Gamla synder blir som nya

I samband med omdaningen har också gamla synder hos såväl FM som FMV kommit upp i dagen och blivit synliga för betydligt fler än de närmast berörda.

Några exempel på detta är;

  1. En växande reparationskö och reparationsskuld

Underhållsbudgeten på anslaget 1.1 (förbandsverksamhet) och till del även på anslaget 1.4 (vidmakthållande) under en lång rad av år använts som ”budgetregulator” för att få verksamheten i övrigt att fungera. Det går så klart att göra vid ett enstaka tillfälle men sker det för ofta och regelmässigt blir effekten en växande underhålls- och reparationsskuld som blir allt svårare att hantera. Där är vi nu och det måste vi göra någonting åt, men det finns inga ”snabbfix” i detta utan min bedömning är att det kommer att ta ett antal år att komma beta av köerna till en rimlig nivå. Jag med mina medarbetare och snart även FMV jobbar för närvarande med att identifiera vilka åtgärder som i detta hänseende ska ha förtur och var vi ska börja ”beta i problemet” för att få ut mest effekt relativt förbanden och deras verksamhet.

  1. Förbandens egen förmåga till materielunderhåll har generellt sjunkit

Jag, och min företrädare Leif Nylander, har sett på de materielkontroller vi genomför att vi kan bli betydligt bättre på att vårda den materiel vi faktiskt har. I det ligger att förbanden, inte minst nu med anställda soldater, sjömän och gruppbefäl samt en ökande skara specialistofficerare själva bör genomföra en större del av underhållet. Det krävs några faktorer för att detta ska vara möjligt. Dels måste förbandsledningarna avdela tid för materielunderhåll med samma prioritering som ges till övningsverksamheten i sig, dels måste personalen ha utbildning, verktyg och tillgång till relevanta lokaler för arbetet och dels handlar det om inställningen hos alla inblandade, från regements- och flottiljchefer ner till enskild soldat/sjöman att detta är viktigt. Jag ser två effekter av detta, dels att vi kan sänka kostnaderna men än viktigare är att personalen blir bättre i sin huvudtjänst och i och med det kan höja förbandets stridsvärde i och med att man klarar mer på egen hand. Jag är också helt övertygad om att alla berörda kommer att kunna känna en ökad stolthet kring sin egen insats och del i helheten när vi får genomslag av detta. När vi genomdrev en likartad förändring på 90-talet i dåvarande Kustflottan, kallad ”EKA” (Effektivisering av Kustflottans A-underhåll), fick vi alla tre effekterna för de enheter som var del av förändringsarbetet. De ”hinder” som vissa underhållsavtal kan utgöra, som begränsar FM egen personals möjligheter att reparera egen materiel, måste successivt omförhandlas. Även här gäller det för FM att vara tydlig kravställningen till FMV.

  1. Bristande underhållsberedningar och reservdelsanskaffningar

Under en lång rad av år har förmågan till underhållsberedningar och initiala reservdelsanskaffningar sakta men säkert tillåtits att degenerera. Det har varit viktigare att få fram systemen i sig till önskat antal än att ta ett mindre antal färdiga system men med mer kompletta reservdelsförråd. Motivet har varit att reservdelar alltid ”kan köpas sen”. Problemet är bara att detta ”sen” aldrig inträffar. Mycket av de senaste årens reservdelsproblematik har förklarats med/skylts på PRIO:s införande men det är bara en del av sanningen. En stor del av de problem vi har upplevt kommer sig också av att vi inte anskaffat reservdelar på ett ordnat sätt och att de beredningar som ligger bakom anskaffningarna har nedprioriterats i förhållande till mycket annat. Det måste ändras.

Syndernas förlåtelse

Dessvärre så räcker det inte när det gäller gamla synder att kliva in i biktbåset och komma ut efter en kvart som en ny människa utan här kommer det att krävas ett hårt och fokuserat jobb under flera år. Det jobbet behöver FM och FMV göra tillsammans. Att skylla gamla synder på ”omdaningen” eller på den ena av de bägge myndigheterna leder in i en återvändsgränd där det bara är frustrerande att vara.

Personal och kompetens

En annan av de absolut viktigaste frågorna vi måste jobba med inom försvarslogistiken är den långsiktiga personal- och kompetensförsörjningen.

Vi har ett högt åldersläge som vi måste hantera. Jag har för vana att skriva gratulationstelegram till alla inom FMLOG, Försvarmaktens Tekniska Skola, Trängregementet samt Försvarsmedicincentrum som fyller 50 respektve 60 år. För att identifiera dessa får jag in listor på alla i FM som fyller 50 och 60 och sedan är det bara att sätta igång och bocka av. På vissa uppslag är det hälften av FM personal som kommer från något av dessa fyra förband. Möjligen inte en helt optimal analysmetod men den säger tillräckligt mycket och det står helt klart att vi står inför en stor omsättning de kommande åren.

När man går lite djupare ner och tittar i de olika logistikfunktionerna, exempelvis kommunikationstjänst, så blir det också väldigt tydligt att det inte finns speciellt många individer (officerare och civila) som verkligen kan det aktuella området utan och innan. Att vi har en hel del att ta igen som ett resultat av den så kallade ”strategiska timeouten” är helt klart.

Även inom detta område kommer vi att behöva jobba nära mellan FM och FMV för att hitta långsiktiga och hållbara lösningar men även för att kunna attackera mer närtida uppgifter som kan kopplas till omvärldsläget.

Gemensam inställning

Jag tycker det är bra att de problem och frågeställningar vi har debatteras och diskuteras. Det är bara genom att lyfta upp problemen i dagen som de går att åtgärda.

Att problemen lyfts upp tyder också på att det finns ett stort engagemang och en stor lojalitet mot uppgiften att bygga en fungerande och effektiv lösning för Försvarsmakten som helhet.

Jag tillsammans med mina avdelningar i Högkvarteret och förbandscheferna på logistikförbanden kommer i en rad frågor mer tydligt ge oss in och leda och så att säga ”ta befälet” över försvarslogistiken i de frågor som jag pekat på i detta inlägg och i många fler.

Det jag förväntar mig av alla som vill vara med i bygget av dagens och morgondagens försvarslogistik (såväl inom FM som FMV) är ni tar aktiv del i detta arbete och såväl lyfter de problem ni ser som att därefter gör något åt dem – tillsammans. Det är nämligen där vi kommer att vara – Försvarsmakten och Försvarets materielverk – tillsammans inom försvarslogistiken – under överblickbar tid framöver.

Konteramiral Thomas Engevall
Försvarslogistikchef

 

 

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Inför Folk & Försvar – Del 3 – SvD Brännpunkt


I dag startar årets viktigaste försvarskonferens i Sälen. Det sista stora tillfället för Försvarsmakten och politiker att redogöra för hur man uppfattar läget inför att det kommande försvarsbeslutet ska fattas under våren. 

Med anledning av detta skriver jag tillsammans med Carl "Wiseman" Bergqvist och johan Wiktorin, en debattartikel på SvD Brännpunkt.

Läs den här!

Säkerhet som centralt politikområde

Lyssnar med stort intresse på Ekots lördagsintervju med Gudrun Schyman, politisk talesperson för Feministiskt initiativ. Då det är en politisk diskussion ska jag inte här ifrågasätta resonemangen kring militarism eller orsak, verkan och lösningar på konflikter som påverkar Sverige eller vårt närområde. Ej heller varför det var möjligt för stater under totalitärt förtryck i östra Europa att frigöra sig under tidigt 90-tal eller varför territoriell integritet är centralt för varje nation som vill forma sin egen framtid.

Däremot bekräftar intervjun den bild jag fått av intresset och engagemanget för försvars-och säkerhetspolitik efter en nästan 20-årig frånvaro i det allmänna samtalet. I mina möten i Sverige och ute i Europa under hösten 2014 är det kristallklart att frågor kring säkerhet är något som åter är centralt i beslutsfattande. Inte bara som ren politik utan också i sammanhang som tidigare enbart kunnat behandla t.ex. energi, näring, miljö eller grundläggande mänskliga värden utan att behöva sätta in dessa frågor i ett större geopolitiskt sammanhang. Det är en mycken yrvakenhet men framför allt ett genuint intresset för frågeställningarna i många samhällsfunktioner.

Men frånvaron innebär också att beslutsfattare, oavsett i vilka branscher eller verksamheter dessa befinner sig, normalt saknar kunskap och erfarenhet att fullt ut förstå säkerhetspolitiska orsakssammanhang eller korrekt värdera vilka beslut som ger större förutsättningar att klara en osäker omvärld.

Försvarsmaktens nyårslöfte är att utifrån sitt sakområde och expertis bidra till svar och förklaringar inom ett område som kommer att vara centralt de kommande åren för en trygg och säker svensk och europeisk utveckling.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Gästinlägg: Debatten underifrån

Det finns en hel del gästinlägg som ligger i väntläge just nu vilket är bra ur flera aspekter. Del så ger det andra individer möjlighet att deltaga i debatten och framföra sina åsikter, och del så ger det mig lite avlastning när andra saker måste prioriteras.

När det kommer till försvarsdebatten så sker den (tyvärr) allt för ofta genom att det är officerare på mellannivå som deltager. Det är sällan officerare från högre nivå deltagare, och kanske ännu mer ovanligt att de yngsta kollegorna deltar. Det här gästinlägget är skrivet av en yngre specialistofficer i flottan.

/ Skipper

-------------------

Efter att ha fintänkt ett tag och kliat mig på hakan, så kände jag att det kanske är dags att ge ett perspektiv underifrån. Den senaste tiden har minst sagt varit händelserik och i många fall oroande. Inte kanske på det sätt som det brukar pratas om i media med diverse nya ryska högtider såsom påsk, advent, höstlov eller vad det än i ettiketsmyntande kretsar kallas.

2014 har varit ett år där försvars- & säkerhetspolitiken äntligen har fått börja ta plats igen efter åratal och näst intill totalt vakuum. Detta är högst välkommet, men samtidigt så är det påtagligt att det just är något nytt och ett ämne där det inte verkar finnas någon direkt kunskap hos media. Man rapporterar vitt och brett om allt möjligt och vilda spekulationer presenteras som definitiva möjligheter. Argumentationer baserade på ett tankesätt och minnen från 20 - 30 år sen. Man oroar sig för ett kallt krig och vittnar om att "Detta är samma sak som det var då". Nej, det är det inte. Detta är de facto något annat.

Den tiden man vill dra till minnes och referera till, var en tid då Försvarsmakten kunde få ordern och genomföra de av Fälldin bevingade orden "Håll gränsen".

Det är ledsamt, om än fullt förståerligt, att svenska folket inte har ett brett förtroende för Försvarsmakten idag. Det är inte heller märkligt att man hör argumenten "Ni kan ju faktiskt inte försvara Sverige om någon anfaller". Nej, vi har inte samma numerär, tillgångar och möjligheter nu, som då. Nej, vi har inte mycket som "smäller i terrängen" längre.

Men något vi måste ha är ett kallt huvud. Att t.ex argumentera emot eller för ett NATO-medlemskap baserat på vad ett annat land skulle tycka om detta och få diktera vad vi som suverän stat bör och icke bör göra är, för mig som idealist och tror på uppdraget vi har i Försvarsmakten, fruktansvärt skrämmande. Långt mycket mer skrämmande än vad vi ser händer runt om oss. Då vi låter någon annan få spela på våra egna högst värderade ideal om demokrati och frihet, har vi redan förlorat densamma. Den frågan, om den tas upp på ett seriöst sätt, ska endast baseras på vad vi, som suverän stat, vill.

En annan punkt är anslagen till Försvarsmakten. Att bara tala om en massa mer pengar till försvaret är, för mig, en låtsaslösning. Man kan inte kasta pengar på de problem och frågeställningar som uppstått. Man kan inte hantera Försvarsmakten såsom man skulle ett företag. Vi ska inte ha ett sparkrav på oss. Det är i min värld och verklighetsuppfattning, helt befängt att Försvarsmakten ska leverera och basera sin verksamhet på vad ekonomer säger. Det brukar sägas inom Försvarsmakten att ingen plan överlever stridskontakten. Det är en väletablerad sanning att inget blir riktigt som man tänkt det. Varför ska då verksamheten baseras på ett befinitivt belopp? Jag syftar inte till att det ska finnas en obegränsad mängd pengar till FM att få spendera fritt. Utan att den påse man får inte ska vara uppstyltat till X antal kronor till förbandsverksamhet och X antal till utlandstjänst. Detta leder alltid till att en hel hög pengar går tillbaka till staten, oförbrukade medel finns medan verksamhet får strykas för det inte finns pengar. Skamligt att det inte går att omprioritera och nyttja de anslag FM fått endast för att den har fel öronmärkning. Det skedde en viss distribuering av medel som låg i "fel påse" under hösten. Det möttes direkt av effekt på mark, luft, och yta. Det är så det ska vara. Dock var detta något, som jag uppfattade det, helt nytt. Man var förvånad över att helt plötsligt ha medel till att göra det vi ska. Är det bara jag som tycker det är märkligt?

Det sades förra året att 2014 skulle bli ett tunt år av verksamhet (åtminstonde för flottan). Mycket tid i simulatorer och långa perioder till kaj. Nu blev det inte så då världen snabbt kom till insikt om vad Försvarsmaktsanställda sagt i flera år. "Det är något på gång" och "Det här är en oroande utveckling vi ser". Det är positivt i sig. Men det skedde alldeles för långsamt. Vi ligger flera år efter i önskad förmåga. Med det menar jag inte kunskap, utan i numerär och det som potentiellt ska kunna "smälla i terrängen". Är det acceptabelt att det minst tar ytterligare 3-5 år innan vi är adekvat bemannade för ett, som man nu inser, förlegat utformat uppdrag? Vi är inte rimligt att fortsätta kämpa på i samma spår bara för att om 10 år peka tillbaka och säga, "vad var det vi sa?". Ska vi verkligen satsa på det expeditionära försvaret idag? Det måste givetvis av säkerhetspolitiska skäl finnas en expeditionär förmåga, men som dimensionerande uppgift är det, liksom invasionsförsvaret plötsligt blev, aningen förlegat. Detta är om man ska definera en specifik uppgift som dimensionerande, jag ser helst att både hemma och borta är prioriterade.


Det växande berget


Det är väl idag vida känt att redundansen som en gång fanns är sedan länge ett minne blott. Nu tänker jag inte sitta här och vurma för 80-talets glada dagar då det fanns mycket av det mesta i Försvarsmakten. Dock så måste något hända, vi kan inte leva på just-in-time-tänket när det kommer till våra plattformar.

Att t.ex Gripenplan står still på grund av för dålig lagerhållning av bland annat o-ringar för under 2 kronor styck är fullständigt oacceptabelt. Det är oacceptabelt att de skulle stå av andra anledningar också, dock är detta snudd på patetiskt. Att man bygger om ytstridsförmågor i fallet korvetter till vedettbåtar som ska syssla i huvudsak med ytlägesuppbyggnad. Alltså, titta på vilka båtar som finns runt om oss. Något som görs per automatik med alla båtar. Varför begränsa, när man inte måste? Jag hade förstått om det var så att vi inte redan besatt den förmågan. Men det är något som görs jämnt och ständigt, av alla fartyg. Vi hade dessutom en särskild plattform som sysslade endast med det, bevakningsbåtarna. Där har vi det senaste exemplet på att när man väl börjat skära så syr man inte på det igen. Beslutet att ställa bevakningsbåtarna är, för mig, bortom rim och reson. Flottan behöver fler kölar och besättningar, inte färre. Vi är många som snart går på knäna om detta inte reder ut sig.

Det finns mycket att kommentera och prata om, men om jag fortsätter så kommer de som härdat ut till dessa rader snart falla ifrån, därför avslutas detta med en simpel, om än färgat av eget tyckande, frågeställning.

Finns förmågan/viljan att erkänna fel, komma ur tunnelseendet och slå in på en väg som inte är så fruktansvärt mållåst? Ett flexibelt och lätttillgängligt försvar var det. Inte fast i byråkrati och fjättrade vid luftiga visionsmål.

/ LBN

Den offentliga förvaltningens betydelse

Som tjänsteman har jag med intresse följt dagens rapportering och nyhet om extraval. Även om det är dramatiskt så förtjänar det att påminna sig om att Sverige är en mycket stabil demokratisk stat. Händelser som i många av världens länder skulle skaka om statsapparaten, är i Sverige förvisso ovanliga, men också hanterbara när de så sker.

Svensk offentlig förvaltning är enligt min mening en av världens bästa och mest effektiva. Den byråkrati som ibland är ett skällsord är också en garanti för en fungerande samhällsapparat i alla lägen.

Tidigare statsminister Reinfeldt har konstaterat att ”Det som har byggt vårt land starkt är en bra och långvarig ämbetsmannatradition.”. Så har det varit och så kommer det att vara.

Trots att ett extraval innebär en påfrestning för politisk ledning och opposition så kan man som medborgare vara säker på att samhällets vitala funktioner, inklusive de som utgör dess säkerhetsapparat som polis, rättsväsende och försvar, fortsätter att lösa sina uppgifter till skydd för nation, liv och egendom. Dessa är också garanten för ett demokratiskt val även om det inte var planerat sedan tidigare.

Det kan förefalla självklart men i världen så saknar många människor ett sådant skydd och fungerande stat. För det har vi medborgare all anledning att understundom reflektera kring.

Eller som poliserna på YB Södermalm konstaterade på Twitter: ”Just when we thought we were out the pull us back in! Den nya polisorganisationen börjar sitt värv med ytterligare en valrörelse.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Släpp inte taget

Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.

Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.

Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.

Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.

En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.

Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.

Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”


 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930  också boken Antingen-Eller,där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade  Johan Wiktorins "bloggbok" Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

KN

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.

Ubåtsjaktförmåga!

En av Marinens fyra hydrofonbojfartyg levererade runt 1992. Samtliga är avvecklade sedan 2004. 

Med anledning av Försvarsmaktens konstaterade att minst en främmande mindre ubåt opererat på svenskt inre vatten under hösten samt statsminister Stefan Löfvens löfte om att öka ubåtsjaktförmågan under gårdagens presskonferens så skriver jag i dag en artikel på SvD Brännpunkt.

Tyvärr ger 3500 tecken inte möjligheten att gå in i detaljer, men jag kommer att skriva ett antal uppföljande inlägg här på bloggen framöver. Jag passar även på att göra avbön för att jag av misstag i artikeln benämnde Marinens  hydrofonbojfartyg som sonarbojbåtar. Apropå det så är avvecklingen av dessa fartyg ett tydligt bevis på att inomskärs ubåtsjaktförmåga mer eller mindre helt och hållet prioriterades bort efter försvarsbeslutet 2000.

Dessa fartyg med sina hydrofonbojar fungerade som en larmklocka för ubåtsjaktstyrkan. Bojar kunde placeras på strategiska platser och de små fartygen kunde ligga dolda i skärgården och lyssna. Inte nog med att systemet var mycket effektivt så var de även billiga i drift, hade stor uthållighet och dessutom mycket personalsnåla med sina fyra officerare och sex värnpliktiga.

Det här är ett koncept som definitivt bör återtas. En enkel och mycket kostnadseffektiv lösning vore att ta tillvara på de bevakningsbåtar typ 80 som nyligen avvecklats från sjöstridsflottiljerna och anpassa med ett passivt bojsystem. Fartygen som är i gott skick har redan i dag en skrovfast sonar för klassificering samt möjlighet att fälla sjunkbomber vilket skulle göra dessa till mycket flexibla ubåtsjägare. Det här är en åtgärd som i kombination av personaltillförsel och utbildning skulle kunna ge operativ effekt inom några år om man tar beslutet i dag.