Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om ”basplattan” i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på ”basplattan”.

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs ”basplattan” av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om ”basplatta” stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.

För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Talet som förändrade svensk försvarspolitik

 

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 

Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Ska man leva som man lär?

Abstrakt: Det beror på. Många har en bestämd uppfattning huruvida man ska leva som man lär. Men som så ofta är svaret ett rungande ”det beror på”. Låt oss bena lite i när man ska och inte ska. För övrigt kommer detta benande i frågors dualitet vara ett återkommande tema på denna blogg. Om man…

Kräftgång för försvarsmedicinen, sex fiaskon som lett till haveri.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

Det blir som det blir tills det är som det var

av Tommy Jeppsson Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister […]

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Ukraina & Sverige – Lika som bär?

Om en månad slutar jag mitt arbete som redaktör för F&S efter drygt fyra år. På försommaren bestämde jag mig för detta och meddelade avgående styresmannen Frank Rosenius och pågående styresman Mikael Odenberg. Det har varit en mycket stimulerande tid, men det är dags för nya krafter att utveckla formatet. Att frekvent skriva på liknande […]

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur ”Svenskar i krig 1914-45”).

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av ”gröna män” i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också ”folkrepublikerna” Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: ”från forntiden fram till idag”. Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som ”vår hjälte” av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig – krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

Den svenska Törnrosasömnen

Skeendet i Ukraina är under förändring sedan den ukrainska armén har gått till offensiven senaste veckan och igår tagit Slovjansk och Kramatorsk. De pro-ryska separatisterna är under omgruppering för att framförallt befästa Donetsk. En av separatistledarna, Denis Pushilin, anklagade Vladimir Putin för att ha svikit separatisterna genom sin uppmuntran. Parallellt med händelserna på marken går […]

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson

Midsommardans

Sammanfattning
Ryssland har under perioden 140609 – 140620 genomfört övning i försvar av Kaliningrad Oblast samt genomförande av taktisk landstigning. Övningen visar på att de ingående förbanden ur sjöstrids- och luftstridskrafterna har en mycket god förmåga på väg mot en hög förmåga. Likväl har troligtvis luftstridskrafterna en mycket god förmåga att genomföra fjärrstrid. Likväl har bedömt 336. Marininfanteribrigaden med understöd av Östersjömarinen mycket god till hög förmåga att genomföra taktiska landstigningar samt bör i dagsläget kunna genomföra operativa landstigningar i Östersjöregionen vid tillförsel av landstigningstonnage.
Analys
Allmänt.Den av Ryssland initierade motövningen till NATO övning BALTOPS’14 samt SABRE STRIKE’14 i södra Östersjön pågick mellan 140609 och 140620. Övningen har kommit att omfatta Östersjömarinen, flygstridskrafter ur 1. flyg- och luftförsvarskommandot och enheter ur det strategiska bombflyget samt markstridskrafter stationerad i Kaliningrad Oblast och delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Östersjömarinen har totalt genomfört cirka trettio (30) övningsmoment där man övat robot- och torpedskott samt artillerieldgivning mot olika former av mål, total sjötid har varit cirka hundra (100) sjödygn, över 20 missiler/robotar har avfyrats. Östersjömarinen flygstridskrafter samt flygstridskrafter ur 1. Flyg- och luftförsvarskommandot har genomfört över tvåhundra (200) flygföretag, total flygtid har varit över trehundra (300) flygtimmar över 140 flygbomber har släppts mot olika mål. Markstridsförbanden har genomfört tre (3) större övningsmoment inom ramen för dessa har över sextio (60) stycken stridsskjutningsmoment genomförts med eldhandvapen, pansarskyttefordon, raketartilleri samt artilleri.
Vad avser styrkeförhållanden så skall man enligt uppgifter från det Ryska Försvarsministeriet genomfört motövningen med likartade styrkeförhållanden som de av NATO tillförda förbanden till södra Östersjön för dess båda övningar. Vad avser övning SABRE STRIKE har den omfattat drygt 4,700 personer och genomförts i Estland, Lettland och Litauen. Vad avser övning BALTOPS så har den omfattat cirka 30 stycken fartyget och 2,500 sjömän. Cirka 50 flygplan (varav det mest exceptionella har varit B-52 flygplan som varit baserade i Storbritannien) har deltagit i övningarna varav en E-3 AWACS har genomfört stridsledning från svenskt luftrum troligtvis för båda övningarna.
Enligt uppgifter skall 24-30 stycken Ryska örlogsfartyg deltagit i motövningen. Vilket är drygt hälften av hela Östersjömarinen som består av 58 fartyg (varav 2 är ubåtar) i dagsläget. Av dessa 58 fartyg kan cirka 20 fartyg borträknas som ej troliga fartyg i denna motövning då dessa är hamnminsvepar, kustminsvepare o dyl, varvid det således är en huvuddel av de stridande örlogsfartygen samt troligtvis stora delar av landstigningsfartygen som deltagit i denna motövning.
Enligt tidigare uppgifter har det bl a funnits 29 stycken SU-24, 24 stycken SU-27 och 11 st M-24 i Kaliningrad Oblast tillhörande Östersjömarinen flygstridskrafter. Tillförda resurser ur MD V (1. Flyg- och luftförsvarskommandot) till Kaliningrad Oblast har varit SU-24MR, SU-27, SU-34 och A-50 som frambaserades till Kaliningrad Oblast TU-22M3 har utnyttjas från baser i Ryssland för att genomföra övningsmoment i södra Östersjön.
Vad avser markstridsförband i Kaliningrad Oblast finns följande förband att tillgå, 25. Kustrobotregmentet, 79. Mekaniseradebrigaden, 7. Mekaniseradebrigaden, 336. Marininfanteribrigaden, 244. Artilleribrigaden, 152. Markrobot brigaden, 183. Luftförsvarsbrigaden och 43. Luftförsvarsbrigaden. Totalt skall antalet soldater vara cirka 15,000 man i Kaliningrad Oblast tillhörande olika förband. Vid denna motövning tillfördes även ett luftlandsättningskompani ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.
Således om den genomförda ryska motövningen har varit i paritet med BALTOPS’14 och SABRE STRIKE’14 har något över 1/3 av markstridsförbanden varit involverad, över hälften av Östersjömarinen och troligtvis 2/3 av luftstridskrafterna varit involverad i och med att man även tillförde flygförband under övningen, troligtvis för att kunna bibehålla egen incidentberedskap men även kunna mäta sig med den utökade incidentberedskapen från NATO över de Baltiska staterna. Totalt sett så har bedömt under den aktuella perioden cirka 50-60örlogsfartyg, över 100 flygplan och uppemot 10,000 – 15,000 man övat i södra Östersjöregionen tillhörande både NATO och de Ryska väpnande styrkorna.
Markstridskrafter.Markstridskrafterna har under övningen i huvudsak varit inriktade på att slå en motståndare som genomför landstigning, genomföra upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband samt genomföra taktiska landstigning. Likväl har markstridskrafterna genomfört övningar i åtgärder vid luftangrepp och mot eldöverfall, fältarbeten för egen överlevnad (vilket bl a omfattat skydd mot precisionsbekämpning) och förflyttning genom terräng som är belagd med kemiska stridsmedel. Övningsmomenten har i huvudsak genomförts vid tre platser Pravdinskiy, Dobrovolskoch Khmelevka.
Ett luftlandsättningskompani (ca 200 man) förflyttas från Pskov till Kaliningrad Oblast. Kompaniet medförde cirka trettio (30) fordon av typen BMD-2, BTR-D, Kamaz och Ural. Luftlandsättningskompaniet påbörjade lösande av uppgifter omedelbart när de nådde Kaliningrad Oblast. Bland annat upprättades omedelbart kompaniledningsplats samt kompaniet utgångsgrupperade.
Vad avser upprensningsaktioner efter jägar- och specialförband har man inom Kaliningrad Oblast arbetat efter följande mönster. Flygande förband har utnyttjas för att loklisera förbandens radiosändningar parallellt med detta har antijägarförband sökt troliga platser där förbanden kan befinna sig, därefter har förbanden lokaliseras, därefter har dessa inringas och slutligen nedkämpats med understöd av attackhelikopter. De övade jägar- och specialförbanden har genomfört övning i eldöverfall samt förbindelseförstörning.
Kustrobotförbandet har även övats, korvetterna Steregushchiy och Soobrazitelnyy kom att utgöra målstyrka, förbandet har erhöll måldata från stridsledningsflygplan (A-50 MAINSTAY) vilket även genomförde stridsledning av förbandet. Utifrån denna måldata har motståndaren nedkämpats. Grupperingsövningar o dyl har även genomförts under övningen med kustrobotförbandet.
Marininfanteribrigadens luftlandsättningskompani har även tillsammans med luftlandsättningskompaniet ur 76. Luftlandsättningsdivisionen genomfört övning i fallskärmshoppning. Hoppning har genomförts under varierade väderförhållanden för att erhålla mer erfarenheter, hoppning har även genomförts i dagsljus samt mörker. Totalt har cirka nittio (90) fallskärmsfällningar genomförts under övningen.
Strid mot en landstigande motståndare förefaller ha genomförts enligt tidigare övningsmönster. Det vill säga i kompanistridsgrupper har man genomfört manöverstrid mot den tänkta motståndaren. Huvudfokus på detta låg under den första delen av övningen, för att senare övergå till renodlad manöverkrigföring under de senare delarna av övningen.
Vad avser markstrid genomfördes vid ett övningsmoment anfallsstrid med en förstärkt mekaniserad bataljon (över 1000 man) som understöddes av SU-27, SU-34 (över 20 flygplan) samt MI-24 attackhelikoptrar i anfallsrörelsen, likväl understöddes det av artilleri samt raketartilleri. Anfallet föregicks av en 60 km lång fordonsmarsch för att ur marschgruppering påbörja anfallet.
Markstridsförbanden förefaller ha övat de initiala åtgärder i händelse av ett angrepp mot Kaliningrad Oblast. Inledningsvis har man genomfört strid mot landstigande motståndare samt upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband. För att därefter övergå till manöverkrigföring inom ramen för övningen. Slutligen har en taktisk landstigning genomförts, detta moment faller dock ej inom ramen för försvarsåtgärder i händelse av ett angrepp, så det bör ses som ett separat övningsmoment inom ramen för övningen.
Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna har i huvudsak varit inriktade på att genomföra dels luftförsvar dels understöd av marktrupp vid genomförande av dels landstigning dels markstrid. Sjömåls bekämpning har även övats om än i mindre omfattning. Likväl har stridsledning genomförts från stridsledningsplan i stor omfattning, samt luftlandsättning med fallskärmstrupp ur både armén samt marininfanteriet.
En A-50 MAINSTAY ombaserades från Ivanovskoy Oblast till Kaliningrad Oblast. Uppgiften stridsledningsflygplanet hade under övningen var att genomföra luftrumssamordning, stridsledning av luftstridskrafterna mot mark-, sjö- och luftmål. Ytterligare uppgift de hade var att genomföra underrättelseinhämtning inom det aktuella övningsområdet.
Ett mycket intressant övningsmoment genomfördes med SU-34 samt SU-24 (ur Östersjömarinen) som omfattade passage av luftvärnssystem, genom att anflyga på mycket låg höjd samt genomföra avancerad flygning, för att därefter nedkämpa markmål genom flygbombning från en ungefärlig höjd av 600 m. Genom egen verkansverifiering bedömdes målen som nedkämpade. Luftstrid övades även mot jaktförband som försökte påverka attackförbanden.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar.
SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar. Likväl har SU-27 genomfört övning i incidentberedskapstjänst, flygande luftstridsledning (A-50) har identifierat och lett in incidentrotrar som stått i tio (10) minuters beredskap.
Enheter (S-300 förband) ur luftförsvarskommandot har även övats under övningen, omfattande bekämpning av flygfarkoster samt kryssningsrobotar, övningarna har genomförts i elektroniskt störd miljö. Vid ett övningstillfälle genomfördes en massiv anflygning mot Kaliningrad Oblast där luftförsvarsförbanden skulle nedkämpa motståndare, i denna anflygning fanns bl a SU-34, SU-24, AN-26 flygplan samt MI-24 och KA-27 helikoptrar. Enligt uppgift skall luftförsvarsförbanden nedkämpat samtliga flygfarkoster och simulerade kryssningsrobotar.
Luftstrid har även även övats, ett övningsmoment omfattade ett simulerat angrepp mot Kaliningrad Oblast där både SU-27 och SU-34 samtidigt anflög, varvid stridsledning genomfördes från A-50 och man ledde in SU-27 jaktplan mot den anflygande motståndaren. Angreppet skall ha avvärjts och förfarandet från upptäckt, till start och slutligen nedkämpning skall ha förflutit mycket fort.
Under genomförandet av landstigningsföretag utnyttjades flygunderstödsledare (FAC) i stor omfattning, dels för att leda in attackflyget mot målen inom landstigningsområdet dels vid det fortsatta anfallet ut från brohuvudet. Förfarande som utnyttjas av flygunderstödsledarna är dels via radio dels med hjälp av olika former av marksignaler. Vid det aktuella landstigningsmomentet ledde flygunderstödsledarna SU-34 samt SU-24 vid över femton (15) attackföretag. Likväl har målbelysning genomförts med hjälp av laser mot markmål av flygunderstödsledare. Utöver det aktuella landstigningsföretag har även attackhelikopter (MI-24) letts in av flygunderstödsledare mot markmål.
Vad avser luftstridskrafterna är främst stridsledningen med hjälp av A-50 av störst intresse och visar på en tydlig förmåga att kunna samordna verksamheten ifrån denna. Huvudsakliga övningsmoment har under övningen varit markmålsbekämpning och då även i samverkan med flygunderstödsledare, bekämpningen förefaller ha genomförts utan friktioner även i nära samverkan med egna stridande förband, vilket tyder på att ett markant återtagande har genomförts inom detta område.
Sjöstridskrafter.Sjöstridskrafternas uppgift under motövningen förefaller har varit att öva sjöstrid, luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning och taktisklandstigning. Samtliga tre korvetter ur Steregushchiy klassen (Steregushchiy, Soobrazitelnyy och Boykiy) i Östersjömarinen har deltagit i övningen. Likväl har jagaren Nastoychivyy deltagit i övningen samt robotbåtar, landstigningsfartyg, minröjningsfartyg o dyl.
Bland annat har ubåtsjaktfartyget Zelenodolsk under övningen övats i sin huvudtjänst, fartyget har även lokaliserat ubåt samt nedkämpat med hjälp av sjunkbomber samt torped. Utöver detta har fartyget genomfört övning i sjö- och luftmålsbekämpning med eget fartygsartilleri. Minst en av Östersjömarinens KILO ubåtar har agerat målubåt under den genomförda övningen.
Ubåtsjakt har även övats med KA-27 helikoptrar under övningen. Del av övningstiden har även genomförts som mörkerflygning. Likväl har ett stort antal start och landningar genomförts under övningen från Steregushchiy klassen, över femtio (50) stycken har genomförts.
Korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy genomförde vid ett övningsmoment ubåtsjakt som en styrka med understöd av KA-27PL ubåtsjakthelikopter. Enligt klassiskt mönster utnyttjades helikoptrarna för att lokalisera ubåten och därefter leda in ubåtsjaktstyrkan. Ubåtsjaktstyrkan genomförde därefter målföljning av ubåten och nedkämpande den med torped.
Korvetten Soobrazitelny genomförde under övningen bekämpning av maritimt mål med hjälp av Redut robot. Robotskottet genomfördes i elektroniskt störd miljö och roboten skall enligt uppgift träffat sitt mål.
Korvetterna Soobrazitelnyy, Boykiy och Steregushchiy genomförde även samordnat robotskott, med robottypen Uranus, mot sjömål under övningen. Robotskotten genomfördes i elektroniskt störd miljö, efter genomfört robotskott vidtog korvetterna ett antal manövrar samt utnyttjande egen elektronisk krigföring för att undgå bekämpning av den simulerade motståndaren.
Taktisklandstigning har genomförts från landstigningsfartyget Minsk (Ropucha klass), svävaren Mordoviya (Zubr klass) samt mindre landstigningsfartyg ur Serna klassen. Bland annnat har jagaren Nastoychivyy samt korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy tillsammans med attack- och jaktflyg utgjorde understöd samt skydd för genomförandet av landstigningen. Totalt deltog trettio (30) fartyg i landstigningsflottan, som understöddes av tjugo (20) luftfarkoster (attack- och jaktflyg samt helikoptrar). Man landsteg med cirka åttahundra (800) man och över sjuttio (70) fordon av olika modeller.
Genomförandet av den taktiska landstigningen följde följande mönster. Inledningsvis genomfördes förbekämpning med attackflyg av motståndarens grupperingar i anslutning till landstigningsplatsen, parallellt med förbekämpning genomfördes taktisk luftlandsättning i anslutning till landstigningsplatsen med fallskärmstrupp ur både 76. Luftlandsättnignsdivisionen samt 336. Marininfanteribrigaden (bedömd storlek ett förstärkt kompani). Därefter genomfördes förbekämpning ur landstigningsflottan, därefter utnyttjades helikopter för att dels luftlandsätta ingengjörsförband dels säkringsstyrka. Slutligen genomfördes landstigning med marktrupp från de olika landstigningsfarkosterna.
Vad som är tydligast avseende sjöstridskrafterna i denna övning är att man likt tidigare övningar framför allt samövar korvetterna ur Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp. Oaktat vilket övningsmoment det än må vara så uppträder de oftast som en enhet. Vad som även är intressant med denna övning är att man fortsätter med en tydlig fokusering på ubåtsjaktförmågan som påbörjades under vinterövningsperioden.
Ledning.Flygstridsledning har utnyttjats i stor omfattning under övningen, likväl har obemannade flygande farkoster (UAV) utnyttjas i stor omfattning för att erhålla en korrekt lägesuppfattning samt vid informationsinhämtning. Likväl har UAV utnyttjas vid invisning av indirekt bekämpning mot mål samt för verkansverifiering.
Under övningen har även för första gången fullt tillämpat utnyttjat ett digitalt ledningssystem på taktisk och operativ nivå, där samtliga ingående enheter i övningen har framgått, vilket har möjliggjort ett markant snabbare förande av striden, ledningssystemet har även inneboende funktioner vilket underlättar beslutsfattande samt underrättelsebedömanden.
Utifrån rapporteringen så kan man dra slutsatsen att Ryssland är på mycket god väg att realisera tankarna kring ett nätverksbaserat försvar. Indikationer på att detta hade realiserats erhölls redan under Zapad’13 och under den genomförda beredskapskontrollen i Februari månad 2014. Detta skrivs dock ut tydligt nu. Dock är det för tidigt att säga att man befinner sig där utifrån en övningsrapportering.
Slutsatser
Vad övades då i Kaliningrad Oblast under den aktuella perioden? Bedömt har man övat förstärkningsåtgärder samt de initiala åtgärderna i händelse av ett angrepp mot Oblasten. Ser man till övningsförfarandet så har man inledningsvis fokuserat på ombasering av luftstridsförmågor till Oblasten för att därefter genomföra operativ förflyttning av marktrupp till Oblasten. Därefter har man genomfört avvärjningsstrid dels mot luftstridskrafter dels mot landstigningar samt jägar- och specialförband. Slutligen har man genomfört klassisk manöverkrigföring med mekaniserade förband i samverkan med luftstridskrafter. Detta övningsmönster styrker hypotesen att man övat kedjan för förstärkning och försvar om än i liten omfattning.
Vad avser markstridsförmågan är främst det mest intressanta att man har uppnått sådant färdighet att man utan förövningar kan genomföra med marininfanteribrigaden taktiska landstigningar samt ta ett brohuvud och utifrån brohuvudet utveckla anfallskraften. Likväl är den nära samverkan med attackhelikopterförband samt attackflygförband som understödjer markstriden mycket intressant, kring detta erhölls indikationer redan ifjol att man uppnått en god förmåga att genomföra detta, vilket tydligt har befästs till detta år.
Vad avser sjöstridsförmågan så verkar man nu behärska genomförandet av taktisk landstigning som understöds av sjö- och luftstridskrafter samt har förmågan att genomföra taktiska luftlandsättningar inom ramen för detta. Förmågan att genomföra operativa landstigningar begränsas troligtvis enbart av att man ej har fullt ut utnyttjat landstigningstonnaget, således kan vi dra slutsatsen att operativa landstigningar kan troligtvis genomföras av Östersjömarinen efter viss samövning. Likväl verkar utnyttjandet av Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp (vad avser ubåtsjakt samt sjöstrid) fungera klanderfritt.
Vad avser luftstridsförmågan så är det främst attackuppgiften som övats samt luftburen stridsledning. Attackuppgifterna verkar frontflygsförbanden utan tvekan behärska, framför allt den nära samverkan med både sjö- och markstridsförband som koordineras av flygunderstödsledare. Den stridsledning som genomförts av luftstridskrafterna förefaller även fungera klanderfritt, vilket visar på en markant ökad förmåga att genomföra stridsledning och utnyttja luftstridskrafterna som fjärrstridsförband mht den markant ökade förmågan vad avser lufttankning som utbildningsfokus var på under 2013 inom MD V. Således så har MD V luftstridskrafter tydligt ökat sin förmåga att genomföra fjärrstrid.
Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom MD V bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för. Slutsatsen blir att Ryssland bjöd upp till en midsommardans i södra Östersjön och visade sina förmågor för att visa att man numera är en nation att ej räkna bort.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Internet:
DN 1(Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36(Ryska)
RT 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4(Engelska)
SvD 1, (Svenska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Tryckta:
The Military Balance 2010, 2012

Försvarsmaktens sommarjobb – planeringsanvisningar beslutade idag

Idag beslutade regeringen om planeringsanvisningar till Försvarsmakten inför försvarsbeslutet 2015. Senast den 28 november ska underlaget avlämnas för vidare samordning och propositionsskrivande av (den då sittande) regeringen. Det blir bråda dagar för Försvarsmakten – inget för hängmattan precis – men man får i alla fall mer tid på sig än inför inriktningsbeslutet 2009, då jag […]

Sommaren är här (uppdaterat 14/6 09.45)

Svensk JAS 39 genomför close air support i Lettland med eld från automatkanon. Foto: Lettiska försvarsmakten


Förra sommaren publicerades inlägget Hög aktivitet över Östersjön om den då mycket omfattande övningsverksamheten över Östersjön som fick till följd att Flygvapnets incidentberedskap hade bråda dagar. En verksamhet som senare under hösten redovisades av Försvarsmakten.

NATO
Mycket har hänt sedan förra sommarens händelser, framförallt i form av de försämrade relationerna mellan Ryssland och Europa/USA i spåren av annekteringen av Krim och konflikten i östra Ukraina. Detta har fått till följd att artikel 5 nu åter är tyngdpunkten för NATO:s verksamhet och då framförallt stödet till de forna Warzawapaktsländerna. Våren har varit full av förstärkningsoperationer i Rumänien, Polen men framförallt i Baltikum. Där har övning på övning avlöst varandra, varav de flesta med markoperativ tyngdpunkt. På den marina arenan har NATO förstärkt i Östersjön med en minröjningsstyrka. Ett väl avvägt alternativ då man visar närvaro, men samtidigt inte kan utmålas som ett hot mot Rysslands mycket stora sjöfartsintressen i Östersjön (en mycket omfattande del av rysk BNP passerar på eller under Östersjön vilket bidrar till att Öresundspassagen har samma internationella status som Suezkanalen vad gäller flöden. Trafiken och betydelsen är ständigt ökande då Ryssland i högre grad förlitar sig på den nyanlagda hamnen i Primorsk som primär oljeexporthamn. En aspekt vi svenskar inte tänker på). I luftarenan har NATO mer än tredubblat sina flygstridskrafter i Baltikum och man använder sig nu även av flygbasen Ämari i Estland som bas för incidentberedskapen utöver den ordinarie basen Siauliai i Litauen. På så sätt kan man agera snabbt både mot Finska viken och i Kaliningradområdet.

För närvarande genomför NATO två stycken större övningar i Östersjön och Baltikum. Den ena är den årligen återkommande marina övningen BALTOPS med 24 fartyg (ett svenskt) vilket därmed är världens största marinövning i år. Denna övning är visserligen en PFP-övning (Partnerskap För Fred). Parallellt med BALTOPS genomförs övningen SABRE STRIKE med både markförband i Baltikum och understödjande flyg. Här har USA frambaserat tunga bombflygplan av typ B-52 till England och dessa kommer bland annat att öva flygburen sjöminering i Östersjön. Utöver dessa har även tunga bombflygplan av typ B-2 med stealthförmåga frambaserats till England, vilket är en av de första gångerna någonsin. Huruvida dessa ska delta i Östersjöområdet är oklart, men mindre sannolikt.

Ryssland
Även Ryssland har ökat sin ambitionsnivå i Östersjön kraftigt. Man har i omgångar förstärkt i Kaliningrad och kraftigt utökat sin övningsverksamhet. Att döma av såväl ryska rapporter som rapportering i Baltikum sker detta även med höjd svansföring. Flera gånger under våren har ryska fartyg gått i Litauens ekonomiska zon och där dirigerat om handelsfartyg som man tyckt stört den egna verksamheten. De gångna veckorna har en luftbro genomförts till Kaliningrad där någon form av materiel verkar ha transporterats som man inte velat ta via sjötransport (sjötransport är känsligare för underrättelseinhämtning då lastning och lossning enklare kan observeras i hamnarna). Under dessa transporter har finska luftrum kränkts upprepade gånger varvid det finska flygvapnet två gånger av tre misslyckats med att möta kränkningen med sin incidentberedskap i vad som skulle kunna betecknas som Finlands motsvarighet till ryska påsken.

Ryssland har också skruvat upp sin retorik gentemot Finland och Sverige vad avser relationerna till NATO. Förra helgen lät uttalade ett av Putins särskilda sändebud att Finland får bereda sig på krig om man tänker gå med i NATO. Ett uttalande som på intet sätt tagits tillbaka, varvid det får anses sanktionerat från högsta ort. I början av veckan, parallellt med att BALTOPS och SABRE STRIKE inleddes, meddelade Ryssland att man nu betraktar all postering av NATO-trupp och övning med dessa nära landets gränser, även om så bara sker tillfälligt, som en fientlig handling. Man har därför beslutat om ännu en ny omfattande förstärkning av Kaliningrad och den marina verksamheten i Östersjön. Under veckan har därför bland annat en reducerad luftlandsättningsbataljon inklusive stridsfordon tillförts Kaliningrad. I samband med detta kränkte också två ryska transportflygplan Estland.

I förstärkningen ingår också tillförsel av (delar av?) Rysslands enda Su-34 attackflygförband till Kaliningrad. Detta flygplan är Rysslands motsvarighet till USA:s långräckviddiga attackflygplan F-15E och ett fenomenalt flygsystem med stor vapenlast, uthållighet och bra sensorer och för första gången också i Ryssland kvalificerad jaktförmåga. Därutöver har Ryssland meddelat att man kommer att patrullera Östersjön med bombflyg av typ Tu-22M3, sannolikt som svar på BALTOPS då Tu-22 bland annat har en uppgift mot sjömål. Huruvida detta sker med skarpa kryssningsrobotar hängda som under sommaren 2012 förtäljs inte. Under veckan har för första gången (mig veterligen) Ryssland flugit med Su-33 i Östersjön enligt privata signalspanare i Östersjöområdet. Su-33 är den ryska flottans motsvarighet till jaktflygplanet Su-27 och normalt baserade på hangarfartyg alternativt på Kolahalvön. Samma källor har också rapporterat om omfattande rysk militär flygtrafik över Östersjön under veckan och för första gången någonsin har NATO:s baltiska incidentberedskap genomfört fyra skarpa starter på en dag. Det är en enorm skillnad mot för några år sedan när man hade tre skarpa starter på ett år.


Ryskt havsövervakningsflygplan överflyger fartyg i BALTOPS. Okänd källa


Utöver detta har Ryssland under den senaste veckan genomfört robotprovskjutningar. Den ena var en skjutning med Iskandersystemet där man flygtransporterade Iskander från en del av Ryssland till det västra militärområdet och där genomförde provskjutningen. Välvalt då president Obama samtidigt besökte Polen. Den andra provskjutningen var av det marina luftvärnssystemet Redut, vilket är den marina motsvarigheten till S-400. Denna provskjutning ägde rum i Östersjön och införandet av Redut på ett antal fartyg i Östersjöflottan är något av en ”game changer” då robotarna har en räckvidd på 150 km och därmed avsevärt skulle försvåra svensk flygburen sjömålsbekämpning eftersom man då måste uppträda inom porté.


Skärmdump från ryska tv-kanalen Zvezda


Ryssland har tidigare meddelat att man avser genomföra 20(!) övningar med Östersjöflottan under sommaren, så det lär fortsätta vara intensivt i området.

Sverige
Flottan har under våren åter deltagit den nu närmaste traditionella minröjningen i Baltikum. Istället för att återgå till Sverige när denna verksamhet var klar, beordrades de svenska fartygen av regeringen att kvarstanna i Baltikum under några dagar och ansluta till NATO:s minröjningsstyrka som då låg i hamn i vad som skulle kunna betecknas som en handling i enlighet med den svenska solidaritetsdeklarationen. Få bedömare kan se detta som något annat än en internationell insats då regeringen var den som direkt beordrade verksamheten. Trots detta tillåter inte regeringen
att Försvarsmakten får ta de uppkomna kostnaderna om ca 6 miljoner kr (för bland annat övertid) från anslaget för internationella insatser (Skipper). Istället ska det belasta den ordinarie övningsbudgeten varvid verksamhet i höst sannolikt kommer att få strykas. Ett förfarande som föranlett en fråga i Riksdagen till försvarsministern. Utöver förtöjningen tillsammans med NATO:s minröjningsstyrka deltar Sverige som ovan nämnt även med korvetten HMS Sundsvall i BALTOPS samt JAS 39 från F 17.

Mer intressant vad avser svenskt agerande och den svenska solidaritetsdeklarationen är det svenska deltagandet i en NATO-övning i Baltikum 27-28 maj med 6 st JAS 39 där man bland annat genomförde close air support med skarp vapenleverans (automatkanon). Detta skedde veckan efter flygvapenövningen så ambitionen med 6 st JAS 39 är intressant. Intressantast är att det varit helt tyst i Sverige om detta engagemang. Inte ett ord har hörts från vare sig Försvarsdepartementet eller Försvarsmakten och det är nästan så att man funderar på om det överhuvudtaget inträffat. Flera NATO-länder tar dock upp övningen på sina hemsidor och även med bilder på en svensk JAS 39 under eldgivning med automatkanonen. Att denna händelse gått obemärkt förbi i Sverige är överraskande då detta är det absolut tydligaste säkerhetspolitiska markeringen Sverige gjort på många år.

Det ser ut att bli ännu en ansträngande sommar för framförallt det svenska flygvapnet, men inte otroligt även marinen. Man kan också reflektera över att om det är så här det ser ut i luften och på havsytan – hur ser det då ut under ytan?


Som svensk bör man ställa sig frågan hur vi i Sverige ska se på den upprepade ryska övningsverksamheten med simulerade anfall mot mål i Sverige, med tanke på den samtida ryska retoriken om att ”övningar nära ryskt territorium ses som en fientlig handling”. Hur ska vi i Sverige tolka Rysslands övningsverksamhet? (Pär Nuders debattartikel i DI från härom veckan rekommenderas starkt på detta tema. Tyvärr ej på nätet) Parallellerna till 1936 års försvarsbeslut och omvärldsläget då skrämmer. Vi ser nu att den säkerhetspolitiska utvecklingen i rask takt börjar springa ifrån Sverige på samma sätt som den gjorde 1936. Beslutet blev då att inleda en upprustning, men det visade sig vara för lite och framförallt för sent. Först flera år efter andra världskrigets slut hade Sverige det försvar man hade tänkt sig att ha när kriget började. Riksdagen har nu 2014 inriktat sig på att förstärka det svenska försvaret med begränsade ekonomiska medel för att mot slutet av decenniet möta den utveckling som sker just nu i vårt närområde. Skälen är många till omtag i detta beslut och att detta görs raskt.

Den som vill följa utvecklingen och verksamheten i Östersjöområdet via ”signalspaning” rekommenderas att följa @BalticSigint och @uascan på Twitter.

Se även Skipper om NATO:s övningsverksamhet

Uppdatering 14/6 09.45: SvD skriver idag om BALTOPS. Tilläggas till det som skrevs i inlägget ovan är att just nu genomförs även övningen EAGLE TALON i Polen med amerikanskt och polskt stridsflyg.

Nytt inlägg som agerar fond för en diskussion om vem som tjänar på att destabilisera Ukraina – Ryssland eller Ukraina

Bakgrunden till diskussionen initierades på Twitter – och man kan konstatera att skeenden i Ukraina tolka diametralt olika från olika betraktare.

Vissa väljer att betrakta det ryska agerandet och den ryska retoriken som mer sanningsenlig än andra. 
Undertecknad motsätter sig den ryska retoriken runt Ukraina ur flera olika perspektiv.
Let the games begin!

Rädda det som räddas kan!



Vissa saker verkar vara helt fantastiskt svårt att komma till rätta med för vår sittande regering. Försvar och säkerhet är det statliga utgiftsområde som regeringen misshandlat värsta av alla under hela sin tid vid makten! Vi vet genom Anders Pihlblads eminenta bok om Moderaterna (som då precis hade blivit ”nya”) att de tillsammans med Alliansvännerna gick till val redan 2006 med den dolda agendan att minska försvarsanslaget. Detta har lagt grunden till det mycket prekära läge Försvarsmakten befinner sig i år 2014. Det bärande regeringspartiet har konsekvent under sina år vid makten – utan att skämmas – hävdat att man har genomfört stora satsningar på försvaret. Men nu ska man istället för att bara ”satsa” istället genomföra ”storsatsningar” på försvaret genom att föreslå ett förstärkt försvarsanslag. Detta skall kvällens inlägg avhandla.

Jag vill inleda inlägget med att påvisa en i sammanhanget mycket märklig paradox. Bilden här ovan visar Alliansens besked till Sverige, svenskarna och övriga politiker. Man har i enighet i dag beslutat att försvaret behöver EXAKT 5,5 miljarder i ökat anslag om tio år. Man vet även att försvarsanslaget behöver ökas med EXAKT 380 miljoner under 2015 och EXAKT 495 miljoner under 2016 osv.

Det är dock en sanning med modifikation eftersom Anders Borg med vänner bara för någon månad sedan beslutade om en reducering om -31 miljoner 2015 och därefter -100 miljoner årligen från 2016 på försvaret som måste subtraheras från summorna här ovan för att det ska bli rätt och riktigt. Men oaktat denna ”reduceringssatsning” så har man i dag den 22 april 2014 fastställt EXAKT vilka summor som behövs under den kommande tioårsperioden.

Då ställer sig vän av ordning den självklara frågan… Vad ska vi ha en försvarsberedning till när Alliansens företrädare till synes verkar ha en betydligt bättre putsad spåkula?

Jag tycker uppriktigt sagt lite synd om fru Widegren och hennes brokiga skara av försvarsberedare som sedan den 15 september 2012 i olika steg har arbetat med att analysera och ta fram ett förslag över blockgränserna (nåja, det har väl enligt uppgift gått så där) som ska ge svaret på vilket försvar Sverige behöver efter 2015 med tillhörande finansieringsförslag. Beredningen fick dessutom extra tid för sitt arbete med anledningen av Rysslands aggressioner i Ukraina. Men detta har uppenbart varit helt onödigt!

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren skrev på twitter om försvarsberedningens arbete i höstas efter att debatten gått på högvarv avseende regeringens (under-)finansiering av försvaret. Det Cecilia Widegren då skrev var klokt och helt rätt! Det handlade den gången inte om att ”Europa är säkrare än på länge och att Rysslands vänder sig österut” eller något annat klavertramp. Så här skrev Widegren i oktober 2013.

@AxelssonBengt Först analys, sedan uppgift och därefter utgift!
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 1 oktober 2013

Här har således regeringen kört över en parlamentariskt sammansatt försvarsberedning. Man har fullständigt gett själva f-n i tågordningen analys – uppgift – utgift och på egen hand uppfunnit siffror baserat på vad anser att man kan frigöra från andra verksamheter och inte baserat på Försvarsmaktens behov för att skapa ett trovärdigt försvar givet det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde.

Anledningen till att regeringen i dag släppte sin kanske största försvarspolitiska nyhet sedan man tillträdde 2006 – knappt en månad innan försvarsberedningens rapport – bedömer jag baseras helt och hållet på att försvarsfrågan blivit ett alldeles för stort och problematiskt ok att bära inför valet i höst. Det har dessutom accelererat efter händelser som ”ryska påsken” och Putins strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim. Detta har ytterligare förstärkts av de senaste årens debatt och pricken över i (eller rättare sagt stinkbomben som kastade in) var riksrevisionens slutrapport. Det gick inte längre att blunda från att man misskött försvaret under hela sin tid i regeringsställning.

Jag hävdade för någon vecka sedan att Moderaterna sannolikt tappat väljare i storleksordningen av minst en hel procent baserat på en katastrofal försvarspolitik. Jag tror att den insikten kommit i fatt regeringen i sjätte timmen.

Angående att regeringen förekommer försvarsberedningens arbete kommenteras i dag så här av Peter Hultqvist (s).

Regeringen försöker fjärrstyra försvarsberedningen. Vill man nå breda politiska uppgörelser måste man förankra förslagen och prata med varandra. Men det verkar inte vara så Karin Enström jobbar.

Man kan även notera att regeringens förslag sträcker sig över hela 2,5 mandatperioder! Det finns med andra ord inget i dag som tyder på att det blir Alliansen som kommer att sitta i regeringsställning under den kommande mandatperioden efter höstens val, och bortom den vet vi ännu mindre. Full finansiering uppnås enligt förslaget först 2023, d.v.s. om tio år! Det är med andra ord inte förmåga ”här och nu” som skapas utan istället ”förmåga någon gång i en avlägsen framtid”. Det rimmar i mina öron dåligt med tanke på vad som händer ”här och nu”. Detta är något man inte kan bortse från.


Men till det positiva i detta sammanhang hör ändå att regeringen trots den mycket anmärkningsvärda tågordningen nu bryter åtta år av ”satsningar” som försvagat och utarmat försvaret, och som nu faktiskt ser ut att bli till skarpa satsningar som i framtiden gör att försvaret kan börja komma i kapp med underskottet på personal, övning och materielanskaffning som pågått alldeles för länge.

Regeringen vill äntligen höja försvarsanslaget med summor som ligger över de årliga kostnadsökningarna. Tidigare har ”satsningarna” ätits upp av just kostnadsökningar i kombination med stora materielprojekt så som anskaffning av JAS 39 som ska tas ”inom ram” vilket i praktiken inneburit årliga redcueringar trots de s.k. ”satsningarna”.

Men nu står vi alltså inför det faktum att Alliansen har kommit överens mellan de fyra partierna och vill således öka försvarsanslaget med miljardbelopp. Gott så!

Men hur ser då ut i faktiska siffror? Se bilden här nedan för regeringens finansieringsförslag (klicka för större bild).

Inlägget blir inte längre än så här denna kväll. I morgon avser jag fortsätta att kommentera detaljerna i regeringens förslag till åtgärder. Där finns många positiva detaljer främst avseende bemanning och övning. Men mer om detta under morgondagen.

För  övrigt så har även Folk & Försvar I dag arrangerat ett mycket passande seminarium som avhandlade riksrevisionens rapportserie om försvaret. Som nämnt tidigare så är ju resultatet i rapporterna inte särskilt smickrande för regeringen. Vid seminariet deltog förutom riksrevisorn även Jan Salestrand, Torbjörn Björlund och som utsänd brandman att försöka släcka de värsta bränderna hade man från Moderaternas sida skickat fram Johan Forssell som i frågestunden fick bekänna färg.

Det mest intressanta var nog att riksrevisorn indirekt antydde ett mått av ministerstyre av myndigheten då man anser att regeringen detaljstyr Försvarsmakten i vissa frågor samtidigt som styrningen är otydlig inom vissa. En mycket dålig kombination med andra ord.

Slut för i dag. I morgon avser jag som sagt att kommentera innehållet i regeringens förslag mer i detalj tillsammans med vad som nu krävs av oppositionen.

För övrigt anser jag att RB 5 måste hävas!

Bloggar: WisemanRolf K NilssonBrixski, Maria von Betzeen, Cornucopia, Sjätte mannen, James Mashiri, Statsmannen

Media: DN, SvD, 2, 3, 4AB (Lena Mellin), SVT (Presskonferens), SVT, TV42, 3, DI

Regeringen: Presskonferens

Som vilket jobb som helst

Bild: P Lakhsasi

De senaste dagarna har det varit rekordtrafik på bloggen. Det är det gamla inlägget ”Soldat – som vilket yrke som helst”  som handlar om synen på soldatyrket som dragit läsare, varav de flesta från Facebook.

Det två år gamla inlägget har aktualiserats med anledning av Försvarsmaktens senaste reklamfilmer där det militära yrket jämförs med civila jobb under devisen:

SOM VILKET JOBB SOM HELST. NÄSTAN.


I vissa lägen, bland andra det som skildras i bilden ovan, är det mycket stor skillnad mellan det militära och allting annat. Ändå hanteras verksamheten och personalen som vilka statliga tjänstemän som helst. Ja förutom att man har gjort verksamhetsfrämjande avsteg från normala självklarheter som tillsvidareanställningar, semesterlagar och sånt.
Jag tycker att det är självklart att Försvarsmakten ska ha särskilda villkor för verksamheten och jag tycker att det är lika självklart att Försvarsmaktens personal får kompensation för dessa särskilda villkor. Så är nu inte fallet.

Ursprungsbilden ovan kommer från en soldat från K3 och är tagen under en operation i Afghanistan. En vän har applicerat Försvarsmaktens budskap och min syn på villkorsläget. Riktigt bra.

/C