Finns det gengångare? Samma debattörer 1938 som 2014?

 Hade idag skäl att bläddra lite i gamla tidningar på Kungliga Biblioteket. Upptäckte då några artiklar som visade på skrämmande likheter i argumentationen i dag avseende Ukraina och den från 1938 när Tjeckoslovakien styckades. Det verkar för mig tämligen uppenbart att vi (väst) accepterat att Ryssland tagit och tänker behålla delar av Ukraina, och att vi försöker förtränga tanken att Ryssland skulle kunna ha mer långtgående ambitioner – precis som människorna då. Likaså tycks vi tro (hoppas) att Ryssland har samma rädsla som vi för ett eventuellt krig. Då, 1938, motiverade man det med de fasanfulla minnena från första världskriget, idag är det ekonomiska argument ”inte kan väl Ryssland riskera sin ekonomi genom att riskera en väpnad konflikt”. Då som nu fanns det röster som varnade för diktaturernas maktambitioner men där man inte ville lyssna. Citaten nedan ger självfallet inte en heltäckande bild av debatten 1938, men kan kanske mana till eftertanke om vi är så mycket klokare i dag jämfört med de som levde då. Ursäkta bildkvalitén, mobilkamera inte idealinstrumentet för att fotografera mikrofilmsläsare. (missa inte sista bilden – vissa problem tycks var eviga – i Sverige i alla fall)

 

 
                                                        Aftonbladet 1 oktober 1938

Även diktaturer böjer sig för folkets ovilja mot krig”. ”Tjeckoslovakien ingen riktig stat, bara nitton år gammal”.
Kommentar: Är liknande argument mer sanna idag än vad de var då – när de visade sig vara en chimär?

                                                             Aftonbladet 2 okt 1938
 
Kommentar: Duff Cooper och Anthony Eden var två av de som stod Winston Churchill närmast i parlamentet. Angreppen mot dem var inte mindre hätska i brittisk press när de ifrågasatte Munchenöverenskommelsen och varnade för Nazityskland (observera att Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, också får en släng av sleven).

 

Aftonbladet 2 okt 1938

                                              ”Krafter mäktigare än diktatorns absoluta vilja”
                                   Kommentar: Kanske det är så i dag, vem vet. Vi kan hoppas det.

 
 

                                      Dagens Nyheter 2 okt 1938, saxat från Social – Demokraten

                                                Kommentar: Hemsk spådom, blev alltför sann.

 
 
 

Svenska Dagbladet 2 okt 1938

                                        ”Tyskland svagt” ”…engelska flottans mobilisering…”
Kommentar: Även ”svaga” länder kan gå i krig. England ”markerade” genom att mobilisera flottan, och det ledde till?  Övertro på symbolhandlingar, i dag och i går?

 

 

 

                                                     Svenska dagbladet 2 oktober 1938

                                                 Kommentar: Vi väntar på inriktningspropositionen
                               
 
                                                                                   *****
 

 

Vad var det som hände?

Putin är åter och ordningen är återställd.

Under de gångna veckorna har den viktigaste oppositionspolitikern i Ryssland mördats, Putin har varit frånvarande i 10 dagar, ett kloster i Moskva har brunnit, Ryssland medgav att man hade beredskap att nyttja kärnvapen vid annekteringen av Krim (vad det nu betyder?) och idag så sätts Norra Flottan (40 000 man) i högsta beredskap i samband med en övning.

Det mesta som Ryssland företar sig följer en ganska proportionell eskalering sedan några år. Övningsomfattningen ökar, invasionen av Ukraina följer vad man skulle kunna uppfatta som en plan även om det föreligger viss osäkerhet där. Kränkningar av andra länders luftrum eller territorialvatten ökar stegvis och informationsoperationer inklusive statsmedia mot främst grannländer tilltar i styrka sakta men säkert.

På senare tid har nyckelpersoner i den ryska ledningen uttalat sig något mer spetsigt än för bara några månader sedan. De trotsar öppet USA, de underkänner EU, de pekar ut länder (t.ex. Sverige och Polen) som drivande antiryska krafter och diplomatin liknar mer och mer ett rent bedrägeri där rökridåer, lögner och brutna löften är mycket större inslag än konstruktiv förhandling. Det känns nästan som att diplomatin blir ytterligare ett psyops-verktyg.

Och just det sistnämnda kan eventuellt skvallra om vad som i själva verket är bekymret…

När Kreml vill att vi skall titta långt bort, då är det nära vi skall titta. När de vill att vi skall höja blicken, då skall vi sänka den. Detta har vi beskrivit i ett inlägg som heter ”Den store illusionisten”.

Rysk strategi är baserad på Sun Zu. För den som inte känner till Sun Zu är det läge att låna hem boken ”The art of war”. I kapitel 1 vers 18 återfinns följande strof:

All warfare is based on deception. Hence, when we are able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must appear inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near.

Detta är grundregeln i rysk strategi. Och inte bara i strategi, hela vägen via operation ned till taktiska förband används metoden. Många svenskar som gjorde lumpen under 70- och 80-talet fick lära sig ordet Maskirovka. Detta är den ryska termen för det som Sun Zu beskriver.

Om man då försöker omsätta de senaste veckornas utveckling med hjälp av Sun Zu så är frågan hur man skall tolka aktiviteterna? Att hota med kärnvapen och att sätta Norra flottan i högsta beredskap borde då snarare tolkas som ett tecken på svaghet – om man skall tro på Sun Zu.

Att Boris Nemtsov mördas är inte ett tecken på att regimen gör som den vill – tvärtom! Det är ett tecken på att någon gör som den vill, trots regimen. Enklare uttryckt – den som vill visa att Putin har förlorat makt genomför ett mord som normalt bara Putin med hjälp av FSB och FSO kan utföra, nära Putins arbetsplats och innanför FSO perimeter.

Att Putin är borta i 10 dagar är – om vi tänker som Sun Zu – inte alls ett tecken på svaghet. Tvärtom kan det vara ett sätt för Putin att visa att han trots händelseutvecklingen kan göra precis vad han vill, om det nu är att plastikoperera sig, vara pappaledig, rehabilitera sig eller – hemska tanke – förhandla med Iranierna om stöd till ISIS.

Han kan göra som han vill, komma tillbaks med ett leende och prata affärer med Atambayev som om ingenting hänt. Det om något är ett oerhört styrkebesked till de som eventuellt tisslat bakom hans rygg.

För slutsatsen av allt ståhej är rimligen att det pågår en maktkamp i Moskva. Nyckelformuleringen här hittar vi hos Rysslands-experten Anders Åslund.

Who is likely to lose first: Medvedev (irrelevant). Next, both Putin and coup makers. But who will win? Russian power lies in the street.
— Anders Aslund (@anders_aslund) 14 mars 2015

Makten i Ryssland finns på gatorna, ordagrant översatt. I stabila demokratier med tydliga politiska block som är vanligt i nordvästra Europa så betyder inte den typen av inrikes maktfrågor särskilt mycket. Men för ryska härskare gäller det att hålla i makten stenhårt. Den utmanas ständigt och den som inte har folket med sig har inte en chans.

Åslund målar upp en bild av en maktkamp där Putin har MVD på sin sida, Ramzan Kadyrov (Tjetjeniens starke man) och Igor Sechin mot en gruppering ledd av Sergei Ivanov påhejad av Alexander Dugin och Igor Girkin (även känd som Strelkov) och Ivanov har dessutom FSB och FSO på sin sida.

Vem är då denne Sergei Ivanov, chef för presidentadministrationen? Han var redan vid valet 2008 en av presidentkandidaterna men han blev också snuvad på premiärministerposten av Dimitri Medvedev. Han har alltså skäl att vara lite bitter. Känner sig dessutom sådana hardliners som Dugin och Girkin trampade på och har dessutom FSB och FSO:s generaler fått mindre pengar och makt till förmån för Shoigu och de väpnade styrkorna – då har vi en riktig häxblandning.

Det är bara att instämma i Åslunds beskrivning – Serious!

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för ”att den inte behövdes” har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser – den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten…

Förmågeökningen som uteblev?

Senaste veckan har en hel del intressanta dokument i Försvarsmakten fastställts och distribuerats. Försvarsmaktens årsredovisning för 2014, verksamhetsstyrningen för 2015 och budgetunderlaget för 2016. I dessa dokument kan en hel del intressanta saker utläsas för den som orkar plöja igenom flera hundra sidor myndighetstext.

Årsredovisningen för 2014

Till att börja med så kan vi titta på årsredovisningen som innehåller en hel del intressant. Försvarsmakten konstaterar att uppbyggnad av insatsorganisationen, vilket inkluderar övningar, personalförsörjning lider av begränsningar. Framför allt när det kommer till materiel. ÖB har också fastställt att verksamheten lider av begränsningar ”särskilt vid högre konfliktnivåer”. Han säger också att försvaret haft uthållighetsproblem vid långvariga påfrestningar. Det här är givetvis extremt allvarligt, och det är ett mysterium att detta kan tillåtas fortgå när omvärldsutvecklingen blir mer och mer oroväckande för varje dag som går.

Jag har tidigare analyserat gångtidsuttag på fordon och fartyg från 2001 och framåt baserat på alla tidigare årsredovisnigar. Wiseman har tidigare gjort motsvarande för flygstridskrafterna. Nu kan vi lägga till ytterligare ett år till den grafen. Som vi kan se så har gångtidsuttaget för Marinens vapenbärande system (korvetter och ubåtar) ökat med totalt ca 1000 timmar sedan förra året. Vi når således återigen över 10.000 timmar. Det här är ett trendbrott som är mycket bra. Räknar man bort 2006 och 2009 som då drogs upp av insatserna ML i Libanon och ME i Adenviken, så har vi inte haft 10.000 gångtimmar sedan tiden runt FB-04.

Men om man fördjupar sig lite i den genomförda verksamheten under 2014 så kan man konstatera att ökningen beror på två faktorer. Det ena är den utökade verksamhet som genomfördes under sommaren och hösten. Den genomfördes med hjälp av ett tillskott från regeringen omfattande 100 miljoner kronor med anledning av det försämrade omvärldsläget. Inom ramen för detta så genomfördes även en eskort av förband till Gotland. Detta innebar ett utökat gångtidsuttag på fartygen.
En annan faktor som har påverkat ovanstående graf är givetvis Operation Örnen i oktober förra året då främmande undervattensverksamhet pågick långt inne i Stockholms skärgård. Genom ett enkelt överslag kan jag konstatera att dessa två uppkomna verksamheter under året är det som har inneburit att gångtidsuttaget har ökat. Utan det extra tillskottet om 100 miljoner och uppkommen ubåtsjakt så hade gångtidsuttaget (baserat på ursprunglig budget) med stor sannolikhet legat på samma nivå som under 2013.

Skogsbranden i Västmanland som jag skrev mycket om när den pågick kostade Försvarsmakten 30 miljoner kronor.

Det finns väldigt mycket mer att skriva om årsredovisningen, men jag stoppar där och hänvisar i stället till GP ledarblogg och Csaba Bene Perlenberg som gjort en riktigt läsvärd sammanställning. Läs den här!

Verksamhetsmedel 2015

I Försvarsmaktens styrning till de enskilda förbanden som nyligen fastställts så kan man också utläsa en hel del intressant när det kommer till ekonomin för innevarande år. 
Förra året skrev jag ett mycket uppmärksammat inlägg med titeln när sanningen kryper fram. Här sköt jag hål på dåvarande alliansregeringens ständiga påståenden om att regeringen stärkte försvarsförmågan trots att de anställda i Försvarsmakten upplevde en helt annan verklighet. Jag räknade då ut att rörliga disponibla medel för förbandsverksamheten till skillnad från Moderaternas prat om ökningar istället hade minskat med 144 miljoner.
I år har jag gjort motsvarande jämförelse, och jag har för enkelhetens skull använt 2013 som referensår. De summor som är redovisade är alltså förbandens rörliga andel av anslaget. D.v.s. pengar avsedda för övningar (övnings- och sjödygnsersätning, drivmedel och ammunition). Förbanden har ytterligare en pott med pengar som är bundna i fasta lönekostnader, lokal- och anläggningshyror. Den delen är lika stor oavsett om personalen sparkar kottar hela dagarna, d.v.s. ej förmågerelaterad, ej påverkbar och därför ointressant att jämföra.
Med anledning av det kraftfullt försämrade omvärldsäget, som accelererade i början av förra året när Ryssland tog Krim, så hade man kunnat förvänta sig att ökningen åtminstone till del speglade utvecklingen. Men icke.

OBS! Tabellen avhandlar endast insatsförband. Underlag för I 19 saknas och kommer att kompletteras senare.

Enligt ovanstående tabell så kan vi konstatera att det har skett en ökning jämfört med 2014, men ökningen jämfört med 2013 är enbart 58 miljoner kronor. Då kan man fråga sig hur försvarsförmågan vid insatsförbanden ska kunna öka i paritet med omvärldsutvecklingen om anslagsnivån ligger på i stort sett samma som under 2013? Det är för mig helt obegripligt!

Vi kan också konstatera att vissa förband har erhållit en lägre summa för verksamheten jämfört med 2013. P 4 i Skövde sticker ut mest då man erhåller hela 93 miljoner mindre än 2013. Men även F 17, Hkpflj och LSS uppvisar röda siffror, dvs en minskning jämfört med 2013. Det här speglar den politiska oförmågan att se på omvärldsutvecklingen med klarsynthet och gå från ord till handling.

Vad som ovanstående tabell också pekar på är hur förhållandevis liten del av det totala försvarsanslaget som går till verksamhet vid insatsförbanden, dvs det som ger ökning av försvarsförmåga. Det handlar endast ca 6 miljarder av det totala försvarsanslaget som omfattar ca 41 miljarder, vilket ger 15%. Det är också därför som reduceringar under innevarande år, något som tidigare var mer regel än undantag, ger så oerhört stora negativa effekter på verksamheten eftersom det enbart är dessa utgiftsposter som går att reducera. Allt annat är redan bundet i fasta löner, internationella insatser, lokalhyror, materielunderhåll och materielbeställningar.
När det kommer till budgetunderlaget för 2016 så återkommer jag till detta i ett kommande inlägg. Men till dess så rekommenderar jag att ni läser Wiseman som redan skrivit mycket klokt i ämnet. Åderlåtningen av operativ förmåga fortsätter med oförminskad kraft.

För övrigt så är 58 miljoners ökning på insatsförbandens verksamhet givet ett försvarsanslag som omfattar ca 41 miljarder en satsning som motsvarar 0,15%….

  

Olyckligt att Sverige framstår som svagt


I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med JAS i Estland under kommande flygövning, och kommenterar uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakren i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

SvD Kolumn: Olyckligt att Sverige framstår som svagt


I fredagens SvD skriver jag och ger min syn på senaste veckans försvarsrelaterade nyheter

Jag tar bl.a. upp det faktum att utrikesministern sägs ha lovat att vi inte ska landa med svenska JAS 39 Gripen i Estland under kommande flygövning. Jag kommenterar även uppgifter om att den kommande anslagsökningen till Försvarsmakten i dagsläget sägs vara endast 12,5% av Försvarsmaktens framställda behov. Jag kommenterar även hur ryska företrädare på olika sätt försöker påverka Sverige i en riktning som gynnar just Ryssland.

Läs kolumnen på SvD

Till helgen kommer jag att skriva ett längre inlägg här på bloggen om just finansieringen.

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om ”basplattan” i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på ”basplattan”.

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs ”basplattan” av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om ”basplatta” stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.

För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Talet som förändrade svensk försvarspolitik

 

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 

Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Ska man leva som man lär?

Abstrakt: Det beror på. Många har en bestämd uppfattning huruvida man ska leva som man lär. Men som så ofta är svaret ett rungande ”det beror på”. Låt oss bena lite i när man ska och inte ska. För övrigt kommer detta benande i frågors dualitet vara ett återkommande tema på denna blogg. Om man…

Kräftgång för försvarsmedicinen, sex fiaskon som lett till haveri.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

Det blir som det blir tills det är som det var

av Tommy Jeppsson Ambassadören Tomas Bertelmansutredning, utredning Försvarspolitiskt samarbete, rekommenderar en saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för Sveriges del. Han anger att en sådan studie med fördel kan genomföras tillsammans med Finland. Således en gemensam svensk-finsk Natoutredning, något som avfärdats inte bara i vårt land utan också av Finlands statsminister […]

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Ukraina & Sverige – Lika som bär?

Om en månad slutar jag mitt arbete som redaktör för F&S efter drygt fyra år. På försommaren bestämde jag mig för detta och meddelade avgående styresmannen Frank Rosenius och pågående styresman Mikael Odenberg. Det har varit en mycket stimulerande tid, men det är dags för nya krafter att utveckla formatet. Att frekvent skriva på liknande […]

Svensken som blev rysk krigshjälte

Ivar Hallström blev rysk generalmajor, runt halsen bär han ett ryskt storkors (foto ur ”Svenskar i krig 1914-45”).

Då jag skriver dessa rader har en ny våg av ”gröna män” i östra Ukraina just börjat rapporteras och kriget har kanske nått en ny och ännu allvarligare fas. Märkligt nog tänker jag dock nu ta upp en ny roman som tar upp en svensk som blev rysk krigshjälte. Därför att den ger en bakgrund till det nutida Ukrainakriget.

Vladimir Putin dammade i april av namnet Novorossija (Nya Ryssland) och började använda det om (syd)östra Ukraina. Några veckor senare utropade också ”folkrepublikerna” Donetsk och Lugansk ett förbund mellan dem, Federationen Nya Ryssland. Vurmen för Novorossija har sedan dess gått i vågor och en del har betraktat den som överspelad. Hur pass viktig är visionen om Novorossija, är den något som Kreml verkligen till varje pris vill se? Konstateras kan i alla fall att ryska statsmedier ännu rapporterar om Novorossija som vore det en existerande eller snart existerande stat.

Senast idag kunde man i den ryska militära TV-kanalen Zvezda se detta inslag om att Ryska vetenskapsakademin (RAN) redan nästa år ska vara klar med en uppenbarligen påkostad bok betitlad Novorossijas historia. Det riktigt anmärkningsvärda är dock vilken tidsperiod den ska omfatta: ”från forntiden fram till idag”. Att Novorossija upphörde att existera i och med ryska inbördeskriget 1917-1922 ses alltså inte som slutpunkten.

Just 1917 och det efterföljande kriget är favoritämne för överste Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), den ryske officer som inom några dagar åter ska vara i tjänst för Novorossija, enligt (pro)ryska källor. Senast igår omtalades han som ”vår hjälte” av en beundrarinna i rysk militär-TV. Även i väst är Strelkov ett namn men hans fascination för 1917 har få i väst analyserat, eftersom få har läst Strelkovs egna ord om hans syn på krig, här i en hyfsad översättning (se särskilt slutet).

Hur ska man då bilda sig en uppfattning om det krig som inleddes 1917? Det finns flera relevanta faktaböcker men varför inte börja på ett mer lättsamt sätt, för nu finns det en svensk roman i ämnet, Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson som tidigare skrivit boken Oligarkerna. Boken utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland och är delvis en deckare. Det är gott om oväntade men högst verkliga anknytningar till Sverige. Exempelvis dyker både svenskättlingen general Vladimir Oskarovitj Kappel och general Ivor Thord-Gray (född i Stockholm som Ivar Thord Hallström) upp i boken. Av alla öden i Svenskar i krig 1914-45 är Thord-Grays/Hallströms onekligen det mest besynnerliga. Efter att ha läst den medryckande Det 19:e Fabergéägget har du ett visst hum om det krig som Putin och andra aktörer i Ryssland ofta refererar till.

Gästinlägg: Att föra krig utan att det uppfattas som krig


I natt problematiserade jag i ett inlägg kring när det är krig respektive vad som utgör en krigshandling. Vad som skett i östra Ukraina under våren är en gradvis stegring av konfliktnivån där man kan konstatera att hade dagens konfliktnivå nåtts redan första dagen av strider i östra Ukraina, hade det definierats som krig mellan Ryssland och Ukraina. Nedan följer ett gästinlägg av doktoranden i krigsvetenskap, Oscar Jonsson, med anledning av det ovan beskrivna inlägget.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Att föra krig utan att det uppfattas som krig

Innan man räknar det exakta antalet stridsvagnar i Ryssland bör man förstå tankegången om hur man vill använda dessa och när man känner sig berättigad att göra så. Det argumentet ledde mig in på att studera uppfattningen av krig och konflikt i Ryssland, något Wiseman efterlyste i sitt inlägg. Därav kändes det lämpligt att skriva detta inlägg.

Det mest traditionella sättet att se krig är det som grundar sig från Clausewitz definition att krig är en våldsakt för påtvinga motståndaren din vilja. Man kan tro att detta skulle vara en enkel start på diskussionen, men icke så. Gewalt som det originalet på tyska heter kan både innebära makt, kraft, och våld (power, force and violence). Men även om vi går med på att det är våld som avses, vilket känns som det närmast Clausewitz och det mest intuitiva, så är frågan om vad för typer av våld (jmf. diskussionen om strukturellt våld, verbalt våld etc. ad infinitum).

Hur som haver, den främsta skolan i den ryska militärteorin (i likhet med de flesta i Väst) insisterar på att fysiskt våld är den definierande faktorn om något är krig eller inte. Är våld frånvarande kan det vara en intensiv ekonomisk-/diplomatisk-/energimässig-/informationsmässig-/cyber konfrontation, men inte krig. En framträdande förespråkare för detta är generalen Gareev som har varit självständiga Rysslands tyngsta militärteoretiker (och kämpat i andra världskriget för övrigt) skrev 1995:

väpnad kamp är en del av krig – krig som ett komplext socialt och politiskt fenomen som inkluderar alla sfärer av livet i nationerna engagerade, med olika medel att bekämpa fienden inklusive: industriella, politiska och psykologiska medel, där den väpnade kampen är den främsta.

Detta sätt att definiera krig håller fortfarande den väpnade kampen främst och skulle jag säga är representativ för de flesta i rysk militärteori. Dock så utvecklas världen och Rysslands övertygelse att Väst är ute efter dem stärks avsevärt på de sista åren av 90-talet och därefter går både hotbilden och synen på krig utför.

Efter färgrevolutionerna uppkom en förståelse i Ryssland att Väst blivit så effektiva att använda icke-militära medel, som subversion och propaganda, i namn av demokratifrämjande att man inte behöver militära medel. Denna uppfattning vart stärkt efter den arabiska våren och speciellt efter oroligheterna kring det ryska valet 2011-2012.

Detta har lett generalstabschefen Gerasimov att säga att icke-militära medel är fyra gånger så viktiga som militära. Detta leder mig oundvikligen till slutsatsen att om det militära är långt ifrån det viktigaste, så tappar det statusen som definierande faktor i krig. Detta leder oss till en mycket mindre definitiv bild av vad krig är, men en, i mitt tycke, som bättre fångar verklighetens komplexitet. Det var säkerligen det Gerasimov avsåg när han argumenterade att karaktären av moderna konflikter är att gränsen mellan krig och fred suddas ut.

Det främsta förkroppsligandet av detta är hur Rysslands doktriner kring informationssäkerhet innehåller en förståelse där information i sig självt kan uppfattas som ett säkerhetshot och handlingar som kan påverka statens (läs regimens) stabilitet. Detta innefattar då all form av kritik mot Rysslands regering, arbete för demokratisk reform och yttrandefrihet som del i informationskrigföringen.

Detta är även illustrerande för vad som styr våldsanvändningen. I grunden ligger en intressekonflikt (vilket det finns många av) där maktmedel används. När man känner sig tvingad att använda militär makt och/eller när man ser sig ha möjlighet att främja sina intressen, så gör man det. Definitivare än så är det svårt att vara, förutom att man kan lägga till att Ryssland, av olika anledningar, har väldigt förlåtande etiska och juridiska begränsningar i när och hur man använder våld.

Rent folksrättsligt är det relativt enkelt: stater har en inneboende rätt att försvara sig mot en väpnad attack (vilket kräver en viss intensitet, t.ex. inte en gränsvakt som ger sig ut på en egen räd), vilket är den enda gången det är tillåtet enligt FN att använda vapenmakt utan Säkerhetsrådets godkännande. Vad som utgör väpnad attack är, såklart, under debatt i dessa cyber-tider, men enklast är det att se det som att slutsatsen från internationella domstolens yttrande 1970 om legaliteten av kärnvapen gäller. Det ser att det är effekten och intensiteten i en attack och inte medlen som avgör om use of force har skett. Vidare går tolkningen av Artikel 2(4) i FN-stadgan att ifall en grupp agerar med omfattande logistiskt stöd och direktion från en stat kan dess beteende attribueras den staten, vilket ser möjligt ut att göra i Ukraina. Dock är frågan, som Wiseman påpekar, till vilken nytta detta är för Ukraina då det svåra med folkrätten är att den kräver makt att upprätthålla.

Till syvende og sidst är detta med att vara i krig, trots alla invecklade sett att klassificera och bedöma det, som att vara kär, man bara vet det när man är det.

Oscar Jonsson är doktorand i Krigsvetenskap på King’s College London och driver bloggen Säkerhetspolitiska Reflektioner

Den svenska Törnrosasömnen

Skeendet i Ukraina är under förändring sedan den ukrainska armén har gått till offensiven senaste veckan och igår tagit Slovjansk och Kramatorsk. De pro-ryska separatisterna är under omgruppering för att framförallt befästa Donetsk. En av separatistledarna, Denis Pushilin, anklagade Vladimir Putin för att ha svikit separatisterna genom sin uppmuntran. Parallellt med händelserna på marken går […]

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson