De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman



Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.


Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att ”man ska inte tro på allt man hör” vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom  långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.

Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.

Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och ”pratat” med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen.  Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.

En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas – på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även – kraftigt överviktigt.

Jag hade helt rätt – på en punkt – att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.

Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang….

Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det…

När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både ”vet vilka” som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.

Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, ”för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén”. Jag har full respekt för den bedömningen Lars.

Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.

Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män.  Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.


I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet ”Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll”. Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare…

Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. ”Motståndarens” syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.

Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.

Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle ”kliva ut ur garderoben”. Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.

Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.


Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.

En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.

Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår ”branch” som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar – stridsflygplan och fartyg?

Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!

Uppdaterat: Kvalitét framför kvantitet som inte finns?




Om man ska sätta fingret på en enda sak som varit genomgående under de senaste årens försvarsdebatt, något som varit ständigt återkommande och som utgjort grunden för i stort sett alla viktigare debattämnen, så är det numerär! Oavsett vilken försvarsgren eller materielsystem det handlat om så har debatten ofta tagit avstamp i en alldeles för låg numerär.  Vi ska börja detta inlägg med en kort tillbakablick.

Vi kan börja med JAS-affären. Precis efter att ett politiskt beslut fattats  med innebörden att vi skulle reducera det totala beståndet av stridsflygplan till 100 flygplan i version C/D så kom nyligen satsningen som innebär ytterligare en kraftfull reducering av flygplansflottan till enbart 60 flygplan av den nya modellen Gripen E som enbart kommer att täcka behovet för två av våra fyra befintliga stridsflygdivisioner samt stödverksamhet i F7 regi. Med andra ord ytterligare en halvering.

Vi minns debatten runt rikspjäsen. 48 stycken artilleripjäser av modell Haubits 77B blev till noll och inget, som sedermera blev en enda rikspjäs i FMV regi som sedan successivt ska växa till sig och bli 24 pjäser totalt. En halvering av antal artilleripjäser i Försvarsmakten.

Vi har den så kallade stridsvagnsrenoveringen där regeringens satsning blev värre än bara en halvering. Av 120 befintliga stridsvagnar ska endast 56 stycken renoveras för användning i insatsförsvaret.

Antalet sjöoperativa helikoptrar utrustade för ubåtsjakt var 14st för att därefter bli noll under en tidsperiod som ser ut att bli så lång som 15 år. Förhoppningsvis kommer vi någon gång efter 2020 att förfoga över fem sjöoperativt utrustade Hkp 14, men någon vapenintegration är fortfarande inte beställd. Här har vi kapat numerären med närmare två tredjedelar av den tidigare numerären.

Av de befintliga beståndet av åtta korvetter i riket, varav tre Visbykorvetter inte ens är levererade till Försvarsmakten ännu, så ser det just nu inte bättre ut att vi enbart kommer att ha rikskorvett 1-5 som spelkort i framtiden eftersom inga beslut tas av regeringen.

För att inte tala om luftvärnet som med sina två befintliga bataljoner utrustade med 60-talsprodukten Hawk nu äntligen planeras att omsättas. Läser man materielplanen så kan man dessvärre konstatera att materiel i form av en ny medelräckviddig robot endast kommer att kunna anskaffas till (minst) en av dessa båda bataljoner. Listan på satsningar som i praktiken är reduceringar och halveringar av vår numerär kan göras mycket lång.

Till detta kan läggas sentida händelser som ”ryska påsken” där vi enligt SvD varken hade flygplan eller piloter tillgängliga. En annan debatt är den om ”en-veckasförsvaret där ÖB mycket tydligt förklarade att Sverige endast kan försvaras på en begränsad plats under en vecka under förutsättning att en stor summa pengar tillförs. Det som ingen då frågade sig är hur vår försvarsförmåga ser ut i dag?

Försvarsminster Karin Enström har som parallell till allt detta hävdat att ”hela Sverige skall försvaras”.  Frågan är bara hur då, och med vad?



Varför då dra upp denna gamla skåpmat igen i ytterligare ett inlägg?

Anledningen är ånyo kopplad till en alldeles för liten numerär och indirekt vår försvarsförmåga. Men det som verkligen fick mig att börja fundera runt detta igen var detta uppfångade uttalande från generalmajor Dennis Gyllensporre vid de nyss avslutade försvarsföretagsdagarna arrangerade av FMV.

Kvalitet är viktigare än att behålla de förband vi har idag säger @Gyllensporre #ffd13
— Marinette Radebo (@MaraDEBO) 19 november 2013

Här kan man vid en första anblick fundera på om general Gyllensporre som i dag är chef för ledningsstabens inriktningsavdelning och som även tillhör Försvarsmaktsledningen – FML möjligen blev felciterad? Men efter kontroll och efterföljande konversation på twitter så kan jag konstatera att citatet är korrekt, vilket gör mig både förfärad och förvånad. Det Gyllensporre utgår från i sitt resonemang – att kvalitét är viktigare än kvantitet – tar sitt avstamp i Försvarsmaktens eget underlag till regeringen, den s.k perspktivplaneringen (PerP).

Innan jag går vidare i detta ämne tänker jag göra en liten avstickare och påminna läsaren om en text som f.d. riksdagsmannen och ledamoten i försvarsutskottet, Rolf K Nilsson (m) skrev i officerstidningen nummer 9/2012.

Ett stort problem med Försvarsmakten var att många militära chefer på höga befattningar såg försvarsberedningens rapporter som beslut från riksdag och regering och började arbeta efter dess innehåll. En alltför vanlig syn vid förbandsbesök efter juni 2008 var förbandschefer som viftade med försvarsberedningens rapporter som om det vore Maos lilla röda under kulturrevolutionen och lyckligt förklarade ”Vi har redan börjar arbeta efter den här”. Illa. Mycket illa. Försvarsberedningens rapporter hade inte diskuterats i vare sig utskott eller kammare.

Enligt Gyllensporres twitterflöde så har Försvarsmakten tagit ställning till principen (kvalité före kvantitet) och ska nu omsätta detta till en plan, helt och hållet baserat på eget underlag. Ett underlag som i sin helhet utgår från att Försvarsmakten inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag, en metod som i sig själv både är anmärkningsvärd och starkt ifrågasatt i den allmänna försvarsdebatten. Undertecknad har tidigare skrivit om perspektivplanen med utgångspunkt att jag då ansåg att det var ett bra sätt att påvisa de stora bristerna. Med andra ord ett sätt att väcka politikerna. Men jag var även då skarpt kritisk mot just denna skrivning. I dag är jag inte alls lika positiv till den metod man valt då risken är överhängande att den kan slå mycket fel ut.

Den stora frågan just nu berör frågan varför Försvarsmakten på eget initiativ nu avser att förbereda/planera för reduceringar enligt sitt eget förslag, helt utan att man erhållit något sådant direktiv från varken riksdag eller regering, och innan försvarsberedningen är klar med sin slutrapport? Noterbart är att Dennis Gyllensporre också är Försvarsmaktens enda representant i den pågående försvarsberedningen.

När det kommer till försvarsförmåga så finns det alltid en skärningspunkt där kurvorna kvantitet och kvalitét möts, och där kvantitet (numerär) till slut blir viktigare än kvalité för att inte säga helt avgörande. Den gränsen anser jag att vi sedan länge passerat inom alldeles för många områden. Det finns helt enkelt ingen numerär att skära i längre. En-veckasförsvaret skulle förmodligen begränsas ytterligare både i tid och område med en sådan utveckling så tillvida att man inte satsar alla kort på ett skalförsvar i kombination med ett NATO-medlemskap.

Det är ytterst olyckligt att Försvarsmakten på egen hand argumenterar och förbereder för en reducering till förmån för det man benämner som ökad kvalitét baserat på utgångsvärdet att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag trots att både försvarsberedningens rapport och ett riksdagsval står för dörren. Dessutom har flera riksdagspartier tydligt deklarerat att en ökning av anslaget är helt nödvändig.

Jag får samma otäcka känslor av detta som projekteringen av det nätverksbaserade försvaret (NBF) genererade. Stora kostnader baserat på stora visioner som genererade noll försvarseffekt.

Har undertecknad och många med mig missförstått Försvarsmaktens budskap? Om så är fallet hoppas jag på ett förtydligande där frågetecknen runt kvalitétsbegreppet rätas ut.

UPPDATERAT 131121 kl 0630:

Dennis Gyllensporre har nu kommenterat inlägget och rätat ut vissa frågetecken. Försvarsmakten har alltså EJ börjat planera för en reducering. Just den delen var alltså en missuppfattning från min sida kopplat till gårdagens konversation. Rätt ska vara rätt. För övrigt är det mycket uppskattat att HKV kommenterar och är delaktiga i debatten. Bra!

Jag är dock fortfarande kritisk till HKV metod att enbart redovisa åtgärder vid en prononcerad ekonomi och inget annat. Tidigare år redovisades alternativen vid både bibehållen och ökat anslag vilket gav politiker en bild av vad respektive alternativ skulle innebära i operativ effekt och förmågor.

Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.
 
Allan Widman
 
 
PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla ”koll på varvet”. För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS 

Hjältarna som far till helvetet

Den nu ofta nämnda nervgasen Sarin/GB är ett arv från Tredje riket.

Skulle du frivilligt fara till Syrien för att syssla med att försöka avlägsna vapen som det räcker med en droppe av för att dödas under stora plågor? Märkligt nog finns det dock dylika frivilliga, även från Sverige.

Som de flesta nog redan känner till har Organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, igår fått Nobelpriset och det har fått världens medier att skriva mer om kemiska vapen. DN tar idag (ej online) därför upp något som sällan nämns, att det finns kvar stora mängder kemiska vapen i både Ryssland och USA. Nu har ju tack och lov dessa länder lovat förstöra det som de har kvar. Men det har inte gått särskilt fort, för löftena avgavs 1993. Av 40,000 ton kemvapen har Ryssland sedan dess förstört 75% och USA har av sina 27,600 ton förstört 90%. Många har nog antagit att man på 20 år skulle ha hunnit göra sig av med allt.

Hur många ton beräknas då Syrien ha? Uppskattningsvis 1000 ton. Två av stridsgaserna man har, Tabun/GA och Sarin/GB, uppfanns i Tredje riket. Först med att använda kemiska vapen var dock inte Tyskland, som dagens DN antyder. Ja, tyskarna blev 1915 först med att sätta in renodlad stridsgas. Men som jag tog upp i en not i Svenskar i krig satte Frankrike 1914 in tårgas. Inte alls lika farligt som senapsgas, Sarin etc men tårgas kan dock brukas militärt, vilket fransmännen också gjorde.

Nu handlar debatten om vem som är sämst i klassen!

Försvarspolitisk debatt har nått nya lågvattensmärken. Nu handlar det inte längre om vilket alternativ som för den mest realistiska försvarspolitiken, i stället handlar det om vem som har den sämsta och vem som satsar minst av de som inte vill satsa alls.

Det började med en debatt i SVT:s morgonsoffa där alla var rörande överens, till och med Mona Sahlin, om att utvecklingen i Ryssland är oroväckande. Deltog i panelen gjorde den gamle försvarsvännen Anders Björck, tidigare moderat (ej ny) försvarsminister. Han konstaterade kallt att Alliansregeringen nu verkar gör allt för att rusta ner försvaret.
 
Se inslaget och debatten 12 minuter in i klippet.

Senare under dagen intervjuades försvarminister Karin Enström av ExpressenTV på en blåsig kaj hemma i Waxholm. Karin Enström använde Björcks egna ord och hävdade att ”Anders Björck ska veta hut”något som förvånade något, men som samtidigt ger lite krydda till en annars rätt av slätstruken försvarsdebatt. Vidare konstaterade försvarsminister Enström mycket riktigt att det är det röd-gröna alternativet som nu framstår som ett ännu större hot mot försvaret. Något hon tyvärr har helt rätt i. Således finns det bara två dåliga regeringsalternativ inför framtiden, något jag skrev om i går.
Vidare i inslaget fortsätter Enström att prata om att man nu bygger försvarsförmåga genom övningar. Ja Karin Enström, visst gör man det! Men det är bara en av faktorerna tillsammans med välutbildad personal och rätt materiel i rätt mängd som utgör grundstenarna för att bygga försvarsförmåga. 
Det Enström inte berättar för TV-tittarna är att ekonomin under 2014 inte ens medger tillräcklig övning för Försvarsmaktens förband, än mindre nödvändig materielanskaffning. Det ekonomiska läget är så kärvt inför 2014 att majoriteten av de stora och således dyra övningarna med stor sannolikhet kommer att ställas in. Detta kan även innebära att soldater och sjömän lämnar Försvarsmakten då det kommer att bli svårt att hålla motivationen uppe för att de ska stanna. Uteblivna övningar innebär även mindre pengar i ett redan tunt lönekuvert för den kategorin.

Under intervjun gör Enström flera konstateranden som kan diskuteras. Bland annat att ”vi har god koll på vad som händer i vårt närområde, och god koll på vad som händer i Ryssland”. Personligen vill jag till skillnad från ministern påstå att ha ”god koll” enbart är den ena delen som bidrar till vår egen säkerhet, den andra delen består av verkansdelar. Detta är något som i dag inte på långa vägar bidrar till en säkerhetspolitisk gard på en relevant nivå.

Enström hävdar också att ”det nya insatsförsvaret, det moderna och effektiva försvar som vi nu bygger” ska kunna vara på plats i hela Sverige. Enström är tillräckligt nöjd med att Försvarsmakten har övat ”i stor omfattning” både på Gotland, runt Gotland och över Gotland.

Försvarsministern upprepar gång på gång, som vanligt, att Alliansen genomför satsningar på försvaret, något som sedan länge är genomskådat som enbart tomma ord. Nu kivas man om vem som har sämst försvarspolitik, och inte vem som har den bästa. Frågan är var detta ska sluta? #lågnivå

Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6

Luftslottet som sprack!



I mars fick Försvarsmakten ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning i det som benämndes regeringsbeslut 5 (RB5). Detta innebär i korthet att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 har regeringen beordrat myndigheten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.


Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. Redan i maj riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln ”RB5 – Ett omöjligt uppdrag” där man konstaterade följande.

Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.  

– Jag vidhåller det jag tidigare sagt, färre kan inte göra lika mycket. En specialistofficer är inte intresserad av att göra en officers jobb till lägre lön och en tidvis tjänstgörande har inte samma beredskap som en kontinuerligt anställd, säger Peter Löfvendahl.

När Försvarsmakten erhöll direktivet i mars skrev jag två inlägg som kan läsas här och här. Jag skrev även en artikel på Newsmill i samma ämne där farhågorna runt detta beslut dryftades.

Försvarsmakten har i dag redovisat arbetsläget rörande arbetet med  RB5 till regeringen. Vi får i sammanhanget heller inte glömma bort att det bara är ett drygt halvår sedan (1 januari 2013) myndigheten intog den beordrade organisationen IO14 genom den så kallade omstruktureringen. Nu tvingas Försvarsmakten alltså ännu en gång förändra intagen organisation genom att omfördela inom olika personalkategorier för att kunna reducera personalkostnaderna med 500 miljoner till 2019.
Det här kommer givetvis innebära att Försvarsmakten tvingas till att reducera antalet kontinuerligt anställda till förmån för att öka andelen tidvis tjänstgörande (förenklat förklarat = repbubbar och reservofficerare). Det här leder till exakt de konsekvenser som undertecknad tillsammans med övriga försvarsdebattörer kom fram till redan för ett halvår sedan. Bland annat:
  • stora konsekvenser för den samlade operativa förmågan
  • reducerad förmåga att upprätthålla grundberedskap
  • reducerad förmåga till insatser
  • minskad kapacitet att grundutbilda personal
  • minskad förmåga att utveckla och vidmakthålla krigsförbanden.
Konsekvenserna av detta direktiv är med andra ord enorma, något regeringen omöjligt kan bortse från!
I dag kommenterar Officersförbundet ånyo det högst ogenomtänkta krav som regeringen ställer på Försvarsmakten bara ett halvår innan försvarsberedningen ska analysera de framtida behoven rörande rikets försvar och myndigheten Försvarsmaktens sammansättning.

– Regeringen har nu bollen, det är tydligt att det inte både går att ha och äta kakan samtidigt. Jag påstår att Försvarsmaktens bedömning av hur organisationen ska se ut är avsevärt mer trovärdig än regeringens. Utifrån medlemmarnas dagliga erfarenheter vet jag att organisationen redan idag är alldeles för slimmad, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande 

Utöver de konsekvenser som Försvarsmakten särskilt lyft fram så pekar Officersförbundet på att det redan nu är obalans mellan uppgifter och personella resurser vilket leder till ökad ohälsa bland Försvarsmaktens personal. Vidare att all personal behövs intill 2019 för att det ska finnas några förutsättningar att nå regeringens inriktning. 

– Regeringen må ha sitt mål och sin syn på vilka personalkategorier som ska finnas i Försvarsmakten 2019. Om de har rätt eller fel ska utvärderas av försvarsberedningen och prövas av Riksdagen inför 2015. Men de kan inte blunda för att det just nu är en obalans mellan uppgifter och personella resurser. En ändrad planering för 2019 sätter onekligen käppar i hjulet för att skapa balans här och nu avslutar Lars Fresker. 


Min högst personliga bedömning är att den beställda Insatsorganisationen IO14 aldrig någonsin kommer att kunna effektueras genom nuvarande försvarspolitiska styrning och rådande anslagsnivåer. Det förefaller oerhört märkligt att beställaren (regeringen) inte ger verkställande myndighet (Försvarsmakten) de resurser och förutsättningar som krävs för att kunna leverera beställd produkt!

Det finns en rad omständigheter och närtida exempel som rimligtvis borde ha påverkat regeringen och dess syn på styrningen av Försvarsmakten. Vi har ”enveckasförsvaret” och ”ryska påsken” tillsammans med den ryska ”beredskapsövningen” omfattande 160.000 man i nära minne. Några konkreta hädelser som rimligtvis borde påverka politiken?
När regeringen (med stor sannolikhet) kommer att beordra Försvarsmakten att genomföra de redovisade åtgärder som krävs för att möta det ekonomiska kravet i RB5 kan man konstatera:
  • att regeringen anser att det är för hög ambitionsnivå att kunna försvara Sverige i en vecka, på en plats, vid ett begränsat anfall, och tidigast 2019++
  • att regeringen inte anser det nödvändigt att Försvarsmakten ska kunna upprätthålla beredskap (med flygplan och fartyg) över tiden.
  • att den ryska förmågeuppbyggnaden och det förändrade förhållningssättet inte ska föranleda några åtgärder inom vår egen försvarsförmåga, utan snarare tvärt om. Den ska reduceras ytterligare.
  • att regeringen på ett ytterst oansvarigt sätt (genom att effektuera RB5) förekommer försvarsberedningens andra del som innebär att analysera framtida behov och ambitionsnivå rörande försvaret.

Utöver detta elände ser vi även redan nu andra mörka moln på himlen som kommer att påverka möjligheterna att kunna inta IO14 inom överskådlig tid. Det handlar om att den ansträngda ekonomin redan under innevarande budgetår kommer att innebära större reduceringar på övningsverksamheten. Nästa år ser ekonomin möjligen ännu värre ut. Luftslottet har börjat spricka, och möjligheten att lösa dessa problem ligger inte längre i händerna hos Försvarsmakten. Nu är det dags för politikerna att göra om och göra rätt. 

Försvarministern som leverantör av besked

Försvarsfrågan blev uppmärksammad under SVT:s partiledardebatt i söndags när statsministern öppnade för diskussioner om en ökning av anslaget redan i höst. Detta följdes sedan upp av försvarsminister Karin Enström i en SVT-intervju. Det är bara att gratulera statsrådet som i de långsamma beslutskvarnar som mal i Regeringskansliet ändå ser ut att få igenom en riktningsförändring. […]

”Stank som ett slakthus”

Tirpitz från luften.

Nya rön om Hitlers största slagskepp och det svenska nazistpartiet SSS. Jag syftar på två av vårens stora boknyheter, som jag just nu läser samtidigt.

Miniubåtsattacker och legendariskt svåra RAF-uppdrag är de huvudsakliga ingredienserna i varje skildring av Hitlers största slagskepp. Men tack och lov har Patrick Bishop inte glömt bort de norska agentbidragen till sänkningen av Tirpitz och det är även gott om svenska kopplingar i hans Uppdrag Tirpitz, premiebok inom SMB. Bishop glömmer inte heller att berätta det där jag särskilt uppskattar, alltså hur det gick sen och i det sammanhanget påminner han om hur Tirpitz på grund av alla lik även efter krigsslutet ”stank som ett slakthus”. Kort sagt är Uppdrag Tirpitz synnerligen läsvärd, särskilt inför en resa till Tromsö eller Alta, hennes sista ”hem” och bägge med mycket sevärda Tirpitz-muséer (olika är de också).

Nya rön finner man även i arkeologen Magnus Alkarps första bok om Sverige under andra världskriget, Fyra dagar i april. Fokus för denna bok är de våldsamma men märkligt bortglömda påskkravallerna i Uppsala 1943, med nazistpartiet Svensksocialistisk samling som motor och tysk militär uppladdning i Norge i bakgrunden. Men varför en arkeolog? Jag är som ni kanske vet lite svag för arkeologi, både Härskarplanen (inte min bok men skrev förordet) och Spökpatrullen vittnar väl om det. Men det finns också direkta orsaker varför det var lämpligt att en arkeolog skulle ta sig an påskkravallerna i Uppsala 1943. Svenska arkeologer och tyska försök att infiltrera den svenska arkeologin är en del av dessa händelser.

En sak jag har invändningar mot är inte specifikt riktad mot Magnus Alkarp. Hur Alkarp och många andra uttyder SSS: Svensk socialistisk samling. SSS:arna själva skrev Svensksocialistisk samling (ibland Svensk-socialistisk samling) i SSS-pressen och på affischer. Jag tycker det finns en poäng med SSS:arnas eget skrivsätt eftersom de inte bekände sig till socialismen som sådan utan svensksocialismen, deras svar på nationalsocialismen. Det var väl ett inte särskilt övertygande sätt att markera självständighet gentemot Tredje riket och NSDAP, men icke desto mindre förordar jag att inte särskriva.

Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. ”Mellandagskriget”. Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är ”självständig” under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen ”Midsommardans”. ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok ”Midvintermörker”. Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i ”Midvintermörker”.

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

– Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

– Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

– Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

– Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

– Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien ”Det finns inga smålänningar” där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. ”Morgonsur”, W, P.R, ”Stingray” och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

”På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar.”

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen ”Flatline”, vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om ”Midsommargryning” att den är inte lika bra som ”Midvintermörker”, men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Vägen som gör mödan värd…

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6…

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. ”De kan sluta precis när de vill” och ”finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande”?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman 

Som man frågar får man svar

När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: ”Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?” Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?

Allan Widman    

Monstervindar i fjällen kan bryta sönder vilket flygplan som helst

Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.

Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.

Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.

Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.

Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.

Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.

Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.

Take care out there

Centern som nyliberal plog

http://dalademokraten.se/sida/id/130965/

Centern agerar plog åt nyliberala krafter och moderaterna. Förslaget om att sälja ut Vattenfall är bara en del i en större ambition att riva upp den svenska blandekonomin. Läs artikeln om centerns illa genomtänkta privatiseringar.

Andra bloggar om:

Centern som bihang åt moderaterna

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/c-har-blivit-ett-bihang-at-m_5092299.svd

Centerns politik har havererat. Svek i kärnkraftsfrågan, avskaffad regionalpolitik, privatiseringar och bristande styrning av statens myndigheter och företag. Läs artikeln om centersveket !

Andra bloggar om:

Sverige ska inte bli ett land som andra – därför är det nu ett ödesval

Det handlar om värderingar och samhällsmodell var grundbudskapet i Mona Sahlins tal i Almedalen. Att polarisera mot högerkrafterna och klart visa på alternativen är vad som behövs just nu. Och det gjorde Mona Sahlin i sitt tal. Det var både nödvändigt och välbehövligt.

Straffskatten på pensionärer ska bort, stupstocken i sjukförsäkrinhgen ska avskaffas, det blir 12 miljarder mer än regeringen till skola – vård – omsorg, det blir ett stopp för privatiseringen av Sverige och de välbeställda ska få betala skatt efter bärkraft. Välfärden är viktigare än högerns skattesänkningar. Hon kryddade med att utlova rätt till 30 timmars förskola åt alla barn.

Ett ideologiskt och tydligt värderingsmässigt tal ger en bra signal till både valarbetarna och de socialdemokratiska soffliggare som nu ligger lågt. Nu handlar det om mobilisering. Om Sverige även i framtiden ska vara en nation som strävar efter en jämlik och rättvis fördelning av resurserna och visar på en annan väg än råkapitalism och kommersialisering så krävs nu ett regimskifte.

Just nu går vi allt tydligare mot ett samhälle där plånbokens tjocklek i ökad grad avgör rätten till välfärd. Klyftorna ökar och det måste bli slut på det. Sverige ska inte förvandlas till ett land bland andra, utan vi ska även i fortsättningen kunna ha sociala ambitioner att vara stolta över. Därför är det precis som Mona Sahlin sa ett ödesval !

Andra bloggar om:

Maud törs inte debattera statliga jobb som avvecklas på landsbygden

Varför avvecklas statliga jobb som utlokaliserats för att kompensera exempelvis regementsnedläggningar ? Vi ser detta i en kommun som Sollefteå. I Borlänge hotas nu många jobb vid Trafikverket och en del har redan försvunnit via bolagiseringar. Nu står Ludvika på tur där flytt av jobb till Solna är planerade vid den s k punktskatteenheten. Det finns fler exempel runt om i landet.

När nya statliga bolag bildas så hamnar de med förkärlek i storstadsregionerna. Så är fallet med bolag som Infranord, Vectura och Svevia. Och regeringen tycks inte ha någon åsikt om detta. De vill undvika debatt och låter myndigheterna och verken leva sitt eget liv.

Igår, tisdag, var det sista dag för interpellationsdebatter i riksdagen. Då krävde jag besked om bl a detta av Maud Olofsson. Men hon viker undan och vill inte ge besked. Kanske är det inte så konstigt.

Sanningen är ju den att högerregeringen där centern ingår fullständigt havererat när det gäller regionalpolitiken. Styrfart saknas och därför avvecklas statliga jobb runt om i landet.

Andra bloggar om:

Med anledning av DN Debatt 10 feb 2024 ”Visst kommer även svenska soldater att begå krigsbrott”

Jag vänder mig starkt emot slutsatsen i texten som menar att svenska soldater, sjömän och officerare på grund av låg kunskap skulle begå krigsbrott. Vi är många i Försvarsmakten som har erfarenhet av att verka i internationella insatser och jag vet att svenska förband har varit djupt respekterade för sitt uppträdande i svåra situationer inom […]