Under Ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955


I det föregående inlägget i serien ”Under ytan” uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.

Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad ”stora bullret” och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.

Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.   


Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta  delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon  där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.  

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.

Fårösundsincidenten – Juli 1955

Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att  bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.


Sjögeografiska förutsättningar

Fårösundsbassängen med norra gattet

Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet


Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:

Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.

Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.  


Källmateriel:
Internet
Tjelvar – Trelge skjutfält

F1 kamratförening – Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia – Whiskey-class submarines

Sveriges Radio – Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 1

”…Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel”

 Carl von Clausewitz, en känd militärteoretiker som dog år 1831, men verket ”Om kriget” läses fortfarande.   

Detta är ett relativt långt blogginlägg, som syftar till att ge läsaren en grundläggande insikt i militär verksamhet genom att beskriva stridens absoluta grundelement. Dessa grundelement är den absoluta grunden för all planering av militära operationer, materielutveckling, hur förband och militära enheter är sammansatta. De ligger även till grund för det handlingsunderlag, doktriner, som skapas för militära styrkor skall kunna agera strukturerat dels i ett planeringsskede men även i ett utförandeskede av en militär operation.

Att ha förförståelse för stridens grundelement är ett absolut måste för att kunna förstå innebörden av den nutida försvarsdebatten, en debatt som ofta kretsar kring försvarsmaktens förmåga att agera gentemot olika hot i vårt närområde, men även under exempelvis internationella insatser.

Att på ett enkelt sätt beskriva stridens grundelement med dagens vapenteknik och militära tillvägagångssätt är invecklat, men jag skall göra ett tappert försök. Detta sker genom att elementen kopplas till det omdebatterade beslutet att placera stridsvagnar på Gotland, och genom ett antal antaganden påvisas brister och fördelar kring detta med hjälp av stridens tre grundelement. Detta beskrivs i andra delen av detta inlägg.

Under hela mänsklighetens historia har krig och konfliker existerat. Utvecklingen har varit minst sagt enorm, från de första konflikterna kring revir som utspelades tusentals år före kristus, med stenar och andra tillhyggen som vapen, till dagens konflikter som ofta är mycket komplexa ur politiska, militära och tekniska aspekter. Människorna som försvarade sina revir för tusentals år sedan skulle aldrig förstå dagens konflikter, men märkligt nog så så har stridens absoluta grundelement varit bestående från den tiden till de konflikter vi idag utkämpar.

Stridens yttersta grundelement, tillika krigsvetenskapens, är samma idag som för tusentals år sedan. Dessa tre grundelement måste ständigt vägas samman och balanseras utefter de rådande förutsättningarna som skapas av fienden samt genom de egna resurserna. Om svagheter finns i ett grundelement kan detta kompenseras genom att de egna resurserna är starkare än motståndaren i ett eller två av de övriga elementen. Nedan beskrivs grundelementen i huvudsak ur ett modernt perspektiv

Stridens tre grundelement är:

  • Eld
  • Rörelse
  • Skydd

Eld

Eld utgörs av direkt eld eller indirekt eld. Direkt eld innebär att enheten eller soldaten ser vad denne skjuter på. Indirekt eld kan exempelvis vara granatkastare, artilleri eller missiler, som avfyras från en plats där man inte kan se fienden. Indirekt eld förutsätter att enheten, eller soldaten som avger denna har information om vart elden skall riktas, indirekt eld förutsätter därmed någon sorts samarbete med andra enheter för att kunna orsaka fienden skada. Eld kan även utgöras av exempelvis minor som är nergrävda sprängladdningar. Detta tar sig uttryck i den aktuella konflikten i Afghanistan genom s.k. IED´s (engelska för improvised explosive device – en helt eller delvis hemmagjord sprängladdning).

Elden skapar möjlighet att:

– Tillfoga fienden stora förluster så ett avgörande i den avgränsade striden kan nås, men elden kan även ge ett avgörande ur ett större perspektiv.

– Elden skapar möjlighet till egen förflyttning, i syfte för att nå fördelar gentemot fienden, en ”fördel” kan vara en förflyttning till ett område som är bättre för framtida aktioner gentemot fienden. Exempel på detta kan vara indirekt eld som avges från artilleri. Under tiden den egna indirekta elden pågår har fienden svårt att göra motstånd mot de egna förflyttningarna. Detta genom att fienden måste skydda sig mot den indirekta elden.

– Elden kan även tvinga fienden att förflytta sig, vilket kan ge framtida fördelar i striden för den egna sidan.

– Elden kan överraska fienden, och genom detta kan ett s.k. överraskningsmoment utnyttjas, något som innebär att exempelvis ett dödläge kan brytas. Exempel på ett dödläge kan vara när den egna sidan och fienden har jämförbara resurser att använda i striden. Då stannar striden ofta upp och ett ställningskrig uppstår. Första världskriget kan vara ett idealt exempel för detta. Resurser skall inte förväxlas med nummerärer i den moderna krigföringen, då exempelvis tekniska aspekter även spelar in.

– Elden kan även skapa försvårande omständigheter att agera för fienden, exempelvis genom att förändra sikt och terrängförhållanden. Detta kan ske genom att dimma och rök avfyras från den egna sidan, detta ger möjligheten till förflyttning eller försörjningsåtgärder till utsatta egna förband. En överlägsen eld från den egna sidan tvingar fienden att i huvudsak skydda manskap och materiel istället för att genomföra motåtgärder, som exempelvis att hindra en förflyttning.

Rörelse

Rörelse på slagfältet ger möjlighet till ett flexibelt och för fienden oberäkneligt uppträdande. Genom exempelvis användande av snabba transporter, exempelvis helikoptrar och transportplan kan enheter och förband helt eller delvis förflyttas snabbt för att utnyttja svagheter hos fienden. Historiskt sett kopplar snabb rörelse ofta till möjligheterna till överraskning. Ett tydligt exempel är Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge 1940 när fallskärmsjägare användes för första gången i stor skala.

Men ett mer modernt exempel kan ses i den aktuella konflikten i Afghanistan när exempelvis amerikanska och polska förband genomför räder som genomförs nattetid i syfte för att gripa eller döda talibaner eller s.k. insurgenter (en försvenskning av det engelska ordet ”insurgent” som betyder ungefär ”bråkmakare” eller ”rebell”). Räderna sker nattetid och specialistsoldaterna flygs in med helikopter, en snabb transportmetod och fienden blir därmed utsatta för ett överraskningsmoment.  Exemplet återkommer nedan under rubriken skydd.

Rörelse ger alltså:

– Möjlighet att avge eld i rätt tid och mot rätt mål. Detta förutsätter natuligtvis att riktig information finns kring var fienden kommer uppehålla sig vid den specifika tidpunkten

– Möjlighet att undgå fiendens motattacker – jämför med ”hit and run teknik”.

– Utnyttja förmågan förbandets eller enhetens förmåga till rörelse för att utnyttja fiendens svagheter, exempelvis kan detta vara att överta områden när fienden växlar frontansvar (Om striden pågår under en längre period, runt 2-3 dagar eller mer, försöker man byta ut enheter i frontlinjen för att bibehålla stridsvärdet ur ett helhetsperspektiv)

– En genomtänkt taktik, som utnyttjar fiendens svagheter i kombination med den egna kapaciteten till rörlighet kan ge möjlighet att utmanövrera fienden. Med utmanövrering menas exempelvis att en snabb förflyttning ger möjlighet att anfalla fienden från flera håll. Detta innebär natuligtvis att stora krav ställs på förmågan att samordna de egna enheterna och förband.

Skydd

Möjligheten att skydda manskap och materiel mot fiendens eld i största möjliga utsträckning, är vitalt för att kunna föra en lyckad strid mot fienden. Natuligtvis är den ständiga strävan att kontrollera striden till egen fördel, något som har visat sig vara svårt. Ett gott skydd medger ett bibehållet stridsvärde (med stridsvärde menas att manskapets psykiska och fysiska hälsa bibehålls, samtidigt som materiel av alla typer bibehålls funktionsdugliga. Sammantaget är stridsvärde ett mått huruvuda enheten eller förbandet är stridsdugligt).   

Åtgärder för att skapa ett gott skydd kan exempelvis vara:

– Utspridning av manskap och materiel, som i samband med effektiv kamoflage kan i stor utsträckning försvåra fiendens spaningsförsök som i huvudsak sker på marken, i luften samt i rymden (genom sateliter), som sker i syfte för att genomföra effektiva attacker, samt att föruse motattacker.

– Att placera ut skenmål, dvs ”mockups” av  exempelvis stridsvagnar och annan typ av krigsmateriel som är gjorda av enkelt material exempelvis plywood. Tanken är att fienden skall skjuta på dessa istället för den riktiga materielen. Just denna lösning användes flitigt av Serbien under Kosovokriget 1999, under den NATO ledda flyginsatsen.

– Skenåtgärder, att icensätta ett agerande som egentligen är falskt. Detta kan även ses som en vilseledning.

– Skapa befästningar, dvs bunkrar som står emot fiendens beskjutningar.

– Använda bepansrade (splitterskyddade) fordon, och splitterskydd för manskapet. Detta kan vara en direkt bidragande orsak till ett bibehållet stridsvärde.

– En form av skydd kan vara att förbandet eller enheten har en hög rörelseförmåga, något som kan kompensera för mindre bepansrade fordon. Detta kan kopplas till en s.k. ”hit and run” taktik. Förbandets eller enhetens skydd är då den ständiga rörelsen.

– Eldkraft är natuligtvis ett skydd, exempelvis är ett starkt luftvärn som effektivt kan slå ut fiendens flygplan en god skyddsfaktor.

Utöver detta bör även följande nämnas,
– Skydd kan även skapas genom att terrängen och bebyggelse används på ett lämpligt sätt, dels i maskeringsyfte men även för att skapa skydd för materiel och personal. Trenden som kan ses under 2000-talet är att en krigförande part som inte har omfattande tekniska eller materiella resurser fokuserar striderna till städer. Exempel på detta är Libanonkriget 2006 och den mycket omtalade striden kring och i staden Fallujah, Irak 2004.

Väder och tid på dygnet kan också användas som fördel i skyddsyfte. Exempelvis har en enhet eller ett förband stora fördelar att agera nattetid mot en fiende som inte har den utrustning som krävs att föra krig efter mörkrets infall. Just förmåga till mörkerstrid blir en allt viktigare aspekt i den moderna krigföringen. Räderna som genomförs för att gripa eller döda fienden i den samtida konflikten i Afghanistan kan även exemplifiera hur mörkret används som skydd, specialissoldaterna är ofta ganska få och är relativt lätt beväpnade, men genom att alla soldaterna har mörkerhjälpmedel skapas ett övertag gentemot fienden. Det mest kända exemplet torde vara räden som dödade Osama bin Laden i maj 2011.

Sammanfattning

Inledningsvis vill jag försäkra alla er med förförståelse att jag ämnar att ta upp den fundamentala kopplingen mellan stridens grundelement och MEDEL-MOTMEDEL. Men då jag i huvudsak inriktar mig nu på att ge de som inte har samma insikt en ökad sådan så lämnar jag detta för stunden.

Stridens grundelement ELD-RÖRELSE-SKYDD förefaller vid första anblicken vara en enkel kombination av olika aspekter som är nödvänliga att ta hänsyn till vid en stridssituation. Men vid närmre eftertanke förefaller sambanden ytterst komplexa, speciellt när försök görs att applicera dessa på en riktig händelse. Uppenbart är att de olika aspekterna påverkar varandra samtidigt som en styrka i en aspekt kan kompensera brister i en annan. Exempelvis ger en stor eldkraft i kombination med en god rörelseförmåga ett minskat krav på skydd, eftersom rörelsen försvårar för fienden att skjuta tillbaka effektivt. Genom hög och samordnad eldkraft kan stora skador skapas hos fienden.

Omvänt ger en lägre rörlighet i kombination med stor eldkraft ett ökat krav på skydd för att nå samma effekt. Ett exempel på en lägre rörlighet kan ett stridsvagnsförband vara. Ett stridsvagnsförband behöver i en traditionell krigssituation,  när fiendens insats står i symmetri med den egna, en mängd stödenheter. Med symmetri menas att fienden förfogar över liknande typer av vapen, som exempelvis flygstridskrafter, infanteri samt artilleri.
Stödenheterna som ett stridsvagnsförband behöver för att de facto kunna genomföra strid under dessa förutsättningar är ett effektivt luftvärn, ett infanteri som skyddar stridsvagnarna och de underhållsenheter som följer dem. Exempel på underhållsenheter är exempelvis lastbilarna som transporterar bränsle till stridsvagnarna. Slutsatsen av detta är att ju mer skydd ett förband eller enhet behöver, ju mer resurser krävs för att enheten eller förbandet skall kunna bibehålla ett högt stridvärde.

Just detta skall jag återkomma till i del två, där skall jag försöka applicera stridens grundelement på den svenska regeringens beslut att parkera 15 stridsvagnar på Gotland innan 2014 är slut. Ett beslut som är tandlöst, och närmast kan kategoriseras att vara snarare en politisk parkering än ett militärt dito.

Mer läsning för den vetgirige:

Boken ”Om stridens grunder” – Marco Smedberg

Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande – Robert Suzic FOI rapport 2003
http://www.nada.kth.se/~rsu/FOI-R-0865.pdf

Eld och rörelse: en studie över motståndarens taktik i urban miljö – Edentoft, Patrik
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:278049/FULLTEXT01

/HW

Fredrik Schulte – Nymoderat riksdagsledamot

För den läsare som av någon anledning missat det, så är Fredrik Schulte den nymoderata riksdagsledamoten som nyligen ansåg att ”proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga”.

Schulte motiverade det hela med att hänvisa till något han kallde för ”tankesmedja”. Någon tankesmedja var det inte, utan en högst suspekt internetsida som sammanställt olika länders försvarsmateriel enligt principen addera nytt, men aldrig ta bort avvecklad materiel! Enligt Schulte och den aktuella webbsidan skulle Sverige bland annat förfoga över:

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Suck! Dubbelsuck och trippelsuck!

Man kan konstatera att unge Schultes källkritiska granskning misslyckades rejält. Förmodligen så tillfrågades inte heller någon äldre och mer påläst moderatkollega som kanske kunnat hjälpa till med siffrorna. Nog för att De Nya Moderaterna är kända för att skönmåla läget, men Schulte spelar i en helt annan division än övriga skönmålare.

I dag har Schulte insett att han trampat i klaveret – rejält med hänsyn till kommentarerna på den egna bloggen. Men den som trampat i klaveret gör ofta bästa att stå still och vara tyst, och förhoppningsvis utan att bli sedd sedan ta sig därifrån för att undvika att skadan förvärras. Men inte Schulte.

I dag publicerar han fem (5) blogginlägg 1,2,3,4,5 där han ska förtydliga vad han egentligen menade. Läs och bedöm själva. Den här bloggen kommer inte att behandla ämnet i detalj, men ett antal citat kan vara värda att lyfta fram.

 Icke desto mindre borde jag faktagranskat siten jag refererade till bättre. Mitt misstag! Jag har dock svårt att förstå varför någon har anledning att bli så upprörd över att jag använde felaktig statistik. So what? Mitt enda syfte var att argumentera för att det svenska försvaret inte är odugligt och helt nedmonterat.

Enligt Wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till försvarsutgifter och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.

För mig är det tydligt att det i detta sammanhang finns en hel del killar som jobbar, har jobbat i försvaret eller som är allmänna försvarsfantaster som inte är objektiva i sin inställning till försvarspolitiken. Graden av aggressivitet och tillmälena man drabbas av säger en hel del om att åsikterna i första hand inte är intellektuellt underbyggda.

Jag står därför fast vid att DN lade orden (Särintresset/Skippers förtydligande) i munnen på Fredrik Reinfeldt.  Som sagt, jag var inte där, men det är inte första gången DN journalister gör detta. 

Min åsikt är att Svenska försvaret är ungefärligt dimensionerat givet hotbilden. Jag skriver ungefärligt därför att jag som sagt inte sitter inne på detaljkunskaper om hur försvaret fungerar. 

Sammanfattningsvis är det min åsikt att: 

 – försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion. 

– vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper. 

– DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt– försvaret är ett nationellt intresse 

– men att det finns tydliga särintressen som nästan oavsett hur vår omvärld ser ut anser att försvaret har för lite resurser.

Bloggat: APOWAPOW, 6mannen6mannen, Wiseman
Media: Aftonbladet

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?

De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om ”syrier” eller ”den syriska befolkningen”. Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.

Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).

Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.

En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?

Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. ”Nu är det tajmingen som är det väsentliga”, säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se