Sökresultat för ”org ny” – Sida 78

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken

Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som ”rysskräck”. Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att ”vem som helst kan ju köpa en uniform”. Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!

Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för ”ytterligare förstärkningar”. Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad ”Skaraborgssatsning” där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.

Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett ”plusförslag” och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.

Vad kostar då ökad försvarsförmåga?

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet – det kommer att kosta – väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.

Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är ”helt fel” (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.

Ansök om ett medlemskap i NATO omgående

Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)

Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående – här finns inte tid att vänta

Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående

Säkerställ svensk ubåtsförmåga

Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet

Bygg upp ett kustrobotbatteri av befintlig robotstock med nya fordon

Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan

Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna

Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO

Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.

Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)

Ukraina – Strategisk kommunikation och icke-kinetska attacker mot Sverige

Tempot har gått ned något i Ukraina, men med farliga underliggande spänningar kvar, i synnerhet stora truppförbandsrörelser utanför Ukrainas östra gräns. Ryssland underblåser bedömt demonstrationer i nyckelstäder i södra och östra delarna av landet, för att vid behov skaffa sig en förevändning för att skydda ryssar i dessa städer. Om Ryssland skulle gå in, så […]

Vad gör vi nu?

Vad gör vi nu? Det känns som en evighet sedan det var Rikskonferens i Sälen och statsminister Reinfeldt ganska arrogant från scenen avvisade allianskollegornas krav på mer pengar till försvaret. Inget av partierna hade faktiskt lagt fram det som ett skarpt förslag – inte i någon enda budgetförhandling – och det skulle inte ske i […]

Soldatkvart – Strategiska indikatorer Ryssland

Välkommna till den nya serien Soldatkvart som kommer att uppträda oregelbundet. Meningen med denna är att vid tillfälle lite lättsamt ”utbilda” den intresserade. Verktyg kommer bland annat vara minnesramsor för att underlätta utantillkunskaper. Detta innebär att vi har fyra serier löpande: Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön Hej Matematik! Försvarsberedningens öden och äventyr och nu alltså […]

Ryskt angrepp på Ukraina – Dag 4

Nyhetsflödet från Ukraina är i skrivande stund enormt. Det är dessutom svårt att avgöra vad som är korrekt information just nu. Normalt sett brukar jag hinna med att bevaka och kommentera aktuella händelser, men just nu är det mer eller mindre omöjligt att hinna med. Då det finns andra som är bättre skickade att kommentera säkerhetspolitiken så kommer jag den närmaste tiden försöka inrikta mig på att försöka bevaka skeenden och utspel runt den svenska försvarspolitiken kopplat till vad som nu händer i Europa.

När Ukraina står på randen inför ett fullskaligt krig och Ryssland genomför ytterligare truppförflyttningar till Krim, samt flyttar trupp till Ukrainas östra gräns så börja våra svenska politiker att tänka om, och förhoppningsvis tänka rätt.

Men klokskapen är minst sagt ojämn. I går gjorde statsministern ett minst sagt olyckligt uttalande i media när han sa att ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar”. Något som kritiserades hårt av Wilhelm Agrell. I dag hade han blivit något klokare och öppnade även upp för att förstärka försvarsanslaget.

Karin Enström säger i dag till media att det som nu sker måste påverka svensk försvars- och säkerhetspolitik och att regeringen nu är beredda att höja försvarsanslaget, men upprepade sig själv två gånger med orden att ”regeringen redan har höjt anslaget två år i rad”.

Men när nu regeringspartiet tillsammans med Centern och Folkpartiet öppnar upp för ökningar så är det socialdemokrater och Vänsterpartister som tvekar. Är det månde den stundande regeringsställningen som gör att man tvekar. Jonas Sjöstedt öppnade upp för ökningar, med tillägget ”men inte just nu”. Han ville vänta och se om läget blir värre. Ett ypperligt tecken på individer som inte förstår hur ett försvar fungerar och vilka ledtider som gäller mellan beslut om upprustning till dess att verklig försvarsförmåga uppnås. För att möta det som händer just nu på med en rimlig försvarsförmåga så hade det krävts att försvarsbeslutet 2004 aldrig hade ägt rum.

Även socialdemokraternas förmåga att förstå helheten verkar tyvärr vara begränsad. Riksdagsledamoten och ledamoten i försvarsutskottet samt försvarsberedningen Åsa Lindestam fördömer det som händer i Ukraina likt alla andra. Hon menar även att Sverige behöver stärka försvarsförmågan och att åtgärder behöver vidtas. Men hon är inte säker på att anslagen behöver ökas(!) Ekvationerna går inte ihop.

Allan Widman är tydlig likt Staffan Danielsson. Båda uttalar att anslagen måste öka och att man måste se över vad som nu krävs för att få ordning på den svenska försvarsförmågan. Även Peter Hultqvist verkar förstått situationen och de som förstått har samtliga en gemensam nämnare. De pekar alla på vikten av att säkerställa försvaret av Gotland.

För drygt ett år sedan skrev försvarsberedningens ordförande på twitter att ”Europa är säkrare än på länge. Ryssland drar sig österut”. Lite senare skrev samma ordförande att beredningens omvärldsanalys hyllas. Allt detta känns i dag väldigt främmande. Även om vi är några som under lång tid nu höjt ett varningens finger för Ryssland så hade nog inte ens vi i vår vildaste faktas kunnat föresälla oss att Ryssland under helgen militärt skulle gå in och ta över en stor del av Ukrainas territorium, närmare bestämt hela Krim.

Vad är den viktigaste slutsatsen att dra av detta då?

Det är som tidigare uttryckts här, att vi aldrig får stirra oss blinda på vad som utgör ett hot här och nu. Det som istället måste vara dimensionerande för vår eget försvar är den militära förmåga som finns i vårt närområde. I synnerhet om förmågan återfinns i länder utan ett demokratiskt och civiliserat synsätt på sin omgivning. Med en kraftfull militär förmåga kan viljan att använda den förändras över en natt och först vid detta tillfälle utgör den ett hot. Det är precis det här vi nu sett i Ukraina, och det är detta vi i framtiden kan komma att få se på ännu närmare håll. Av den anledningen måste vi nu se över svensk försvarsförmåga innan det är för sent. Det är nu eller aldrig som gäller.

Försvarsberedningen under ledning av Cecilia Widegren bör få ytterligare respit vad avser inlämningstiden. Detta då beredningens arbete med stor sannolikhet nu måste revideras mht helgens snabba utveckling. Försvarsberedningens rapport kommer att vara helt avgörande och måste därmed vara tillräckligt kvalitativ för att utgöra grunden för nya beslut.

I kväll blir det inte mer skrivet än så här.

Media:
DI Ledare
SvD Brännpunkt (Wiseman)
SvD Kultur (Agrell)
Studio 1 (Enström + Odenberg)
P1 Morgon (Widman + Lindestam + Neretnieks)
TV4
TV4
TV4
SVT

Bloggar:
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Jägarchefen
BrixSki

Eftertanken kranka blekhet sprider sig

För dem som inte sett det så har jag idag en debattartikel i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Har under dagen till stora delar varit avskuren från nyhetsflödet, men det är inte utan att man börjar skönja en viss eftertankens kranka blekhet sprida sig bland svenska politiker och framförallt regeringen.

Jag vill påminna om en aspekt som hittills kommit i skymundan i svensk nyhetsrapportering och det är den ryska beredskapsövning om 150 000 man som president Putin beordrade i onsdags. Få verkar ha förstått att det är ur denna övning Ryssland hämtar kraften att genomföra det som i helgen inleddes på Krim. Genom att redan ha stora delar av sina militära styrkor i västra delarna av Ryssland uppe i varv och spridda till krigsbaser och till sjöss blir det svårt för eventuella internationella aktörer att ingripa i Ukraina. Man är redan så pass mycket i efterläge att det inte är lönt – om man skulle tycka att det var värt att gå i krig med Ryssland för Krim.

Vad som heller inte framkommit är de koordinerade sjöoperationerna som samtidigt genomförs i Barents Hav och i Östersjöområdet. Dessa är också delar i den styrkegenerering som ska verka som en skyddsskärm för rörelsen i Ukraina (läs gärna mer hos Jägarchefen som har ett fylligt inlägg om just de ryska militära rörelserna inkl beredskapsövningen). Att några av våra grannländer ser mycket allvarligt på detta är tydligt då såväl Estland som Polen nu höjt beredskapen och grupperat förband längs gränsen till Ryssland (i Polen även gränsen mot Ukraina).

Lika beklämmande som att man i svenska media missar innebörden av den ryska beredskapshöjningen och att detta görs även Sveriges absoluta närområde, är den fullkomliga oförståelsen för ryska styrkedemonstrationer i vårt närområde. Sommaren 2012 flög ryska bombflygplan över Östersjön och nära de angränsande staterna med skarpa kryssningsrobotar enligt det ryska pressmeddelande som då utgavs. Detta omnämndes inte ens i svenska media. Efter långfredagen 2013 blev även svensk allmänhet varse om de anfallsövningar som ryskt bombflyg genomförde i Östersjön strax utanför svensk territorialgräns. Under sommaren och hösten fick sedan media del av uppgifter om liknande händelser, bland annat en övning med bombflyg där man gjorde anflygningar mot södra Sverige.

Konstigt nog har man i Sverige inga problem med att tolka innebörden av att USA flyger med tungt bombflyg utanför Nordkorea, när Kim Jong-Un har skramlat med kärnvapen eller liknande. När Ryssland genomför motsvarande flygningar i Sveriges närhet, verkar ingen riktigt vilja ta till sig att det är motsvarande som sker utan försöker bortförklara det med att det nog mest rör våra grannländer som är med i NATO. Här faller argumentationen på två starka punkter. Den första är att de grannländer som man i så fall skulle vilja utöva påtryckningar på är så geografiskt placerade att man inte behöver flyga ut över Östersjön för att göra detta. Den andra, som är betydligt mer bekymrande, är att vi i Sverige i vår säkerhetspolitiska deklaration är mycket tydliga med att en konflikt i vårt närområde involverande en grannstat, även kommer att beröra oss så till den grad att vi själva också ska lämna militärt stöd. Det spelar alltså minimal roll OM det nu skulle vara så att man egentligen övar mot ett av våra grannländer fastän man anflyger mot svenskt territorium.

Vidare bör man betänka att Ukraina har exakt samma status i NATO som Sverige åtnjuter. Man är en ”värderad partner” och inget mer. Det torde nu vara tydligt för var och en vad en sådan status och inte medlemskap innebär när det brinner i världen. Likväl är det ingen som vågar tala om den vita elefanten som står i rummet. (Läs gärna också PM Nilssons fullkomligt briljanta ledare i DI om att allt Ukraina investerat i säkerhetspolitisk good-will det senaste decenniet idag visat sig värdelöst. Som sagt, mycket tänkvärt för svensk säkerhetspolitik)

Hösten 2004 fattades ett försvarsbeslut där svensk nationell försvarsförmåga närmast totalt havererade. Georgienkriget gav en liten uppvaknandekänsla som fick regeringen att 2009 lägga en inriktningsproposition där samma försvarsorganisation som beslutats 2004 och helt dimensionerats efter fredstida förbandsproduktion i syfte att kunna genomföra internationella insatser, nu även skulle kunna lösa uppgifter i nationellt försvar. Några större pengatillskott gjordes dock inte och fortfarande idag 2014 är försvarsbudgeten lägre (justerat för inflation enligt SCB uppgifter) än när Alliansen lades sin första budget hösten 2006 (betänk också att Försvarsmaktens overheadkostnader som löner, hyror, drivmedel alla ökat, liksom inte minst den del av försvarsbudgeten som är låst till internationella insatser och som aldrig utnyttjas mer än till en bråkdel).

I det av riksdagens antagna försvarsbeslutet 2004 skrev regeringen så här i propositionen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga.” (min fetstil)

Där står Sverige och den svenska Försvarsmakten fortfarande idag. Hittills har inte riksdagen fattat ett enda försvarsbeslut efter 2004, annat än inriktningsbeslutet 2009 som endast ominriktade en organisation endast avsedd för internationella insatser att kunna möta vissa nationella hot – ett begränsat väpnat anfall på en enda plats i Sverige. Nästa möjlighet till ett försvarsbeslut för att återta förmåga som förlorades 2004 är våren 2015 utifrån de rekommendationer försvarsberedningen ska inkomma med i slutet av mars i år.

Räddat från Newsmill: Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.

Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina

Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.

SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN

Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08

Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan – klarar vi att försvara vårt land?

Att kunna hävda sitt territorium och vid behov kunna försvara sitt folk mot ett väpnat angrepp är grundläggande förutsättningar för en stat. Detta bör således vara den högsta och övergripande militära målsättningen för alla stater som förfogar över en försvarsmakt, så även för Sverige.

Den pågående försvarsdebatten tenderar att ofta fastna i detaljfrågor så som ”madrassdebatten”, frågor om personal och materielsystem. Att detta är viktiga saker att debattera råder det inget tvivel om, men fråga är om inte gemene försvarsdebattör i allmänhet, och den politiska nivån i synnerhet, bör lyfta blicken med jämna mellanrum och ställa sig frågan: klarar Sverige ett väpnat angrepp?

Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.

Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen ”klarar Sverige ett väpnat angrepp?” blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade ”långtbortistan-insatser”.

Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.

Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).

Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.

Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från ”någon annan” förhoppningsvis anländer.

En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.

För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?

Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!

Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab

Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.

Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid

Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat

Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en ”pusher” kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål

Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer

Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.

Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO

Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.

Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.

Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.

Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.

Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.

För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.

*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset

Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?

Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

————————————-

”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland.” (Försvarsberedningen 2007)

I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer”. Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain

För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar.

Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten

Sammanfattning

Bedömt har Västerländska intressen kolliderat kraftigt med Ryska intressen från 2010 och framåt. För att under 2013 mer och mer öppet likna en öppen konflikt. Dock har vägen dit startat långt innan. Fyra (4) faktorer har främst varit drivande till att föra Väst och Ryssland till en retorisk och maktspels punkt med inslag av kalla kriget liknande händelser. Dessa fyra (4) är 1) USA missilförsvar, 2) NATO Utvidgning, 3) EU Utvidgning och 4) Utnyttjandet av ”Soft Power” från väst i Ryssland för att utöva påverkan. Bedömt har inte väst förutsett Rysslands agerande och att Ryssland tryckts mot en punkt där man tydligt anser att Väst är ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, där Rysslands inre säkerhetssfär påverkas av väst. Likväl har vi i Sverige även negligerat tydliga säkerhetspolitiska förändringar från Ryssland, vilket på sikt kan sätta Sveriges säkerhetspolitiska situation i trångmål.

Analys

Allmänt.Under 2013 och framför allt under de två sista kvartalen av 2013 har det ofta talats om världen är på väg in i ett nytt kallt krig mellan Öst (Ryssland och Kina) och Väst. Alla verkar haft en åsikt och alla verkar ha varit lika kluvna, å ena sidan de som hävdar att så är fallet och vi befinner oss redan i det, å andrasidan de som hävdar att så ej är fallet men dock med stundtals inslag av kalla kriget liknande agerande.

Vad som framförts som ett tyngre argument är att det ej är en kamp mellan ideologier såsom det var under det första kalla kriget mellan öst och väst där två -ismer mötes mot varandra. Två (2) faktorer kan peka på att detta stämmer. Den första faktorn är att den av Ryssland anpassade strategin efter andra världskriget att ha en buffert mellan sig och en presumtiv motståndare har fallerat. Detta innebär att i det här fallet väst och ur rysk synvinkel är detta EU och NATO angränsar mot Rysslands territorialgräns. Den andrafaktorn är att det är en kamp mellan ekonomiska maktblock å ena sidan EU å andra sidan Ryssland med dess Euroasiska union. Dock bör man ställa sig frågan om det återigen inte är två -isemer som står mot varandra. Å ena sidan den Ryska neo-eurasianismen å andra sidan den Västerländska Liberalismen. Där den ena -ismen vänder sig mot den Västerländska Liberalismen och allt vad den står för. Vad som är farligt i detta är att dessa tongångar råder hos den Ryska politiska eliten.

Några faktorer kan dock identifieras som varit styrande och lett Ryssland och dess omvärld mot den retoriska punkt vi nu befinner oss vid, där man talar om ett nytt kallt krig eller en omvärldssituation med inslag av kalla kriget liknande agerande. De tre tydligaste är 1) USAmissilförsvar 2) NATO utvidgning 3) EUutvidgning och 4) Utnyttjandeav ”softpower” (kommer ej beröras i detta inlägg utan ett senare) för att förändra det Ryska styrelseskicket. Dessa fyra har orsakat en händelseutveckling som jag bedömer att varken USA, NATO eller EU hade förutsett vid sitt initiala agerande.

Att Ryssland ser väst som ett hot exemplifieras tydligt av t ex Rysslands Försvarsministers Sergei Shoigu uttalande från September 2013 visar på. Där han tydligt pekar ut NATO som ett tydligt hot mot Rysslands säkerhet. Då främst avseende dels utbyggnad av NATO infrastruktur (läs missilförsvar) nära Ryssland dels NATO försök till utvidgning i anslutning till Rysslands gränser (läs Georgien och Ukraina). Likväl Rysslands President Vladimir Putins uttalande från Februari 2013, visar på att även han ser NATO som ett hot och då dess östliga expansion, mot Rysslands själva landgräns.

Således existerar ett antal faktorer för att skapa en konflikt mellan öst och väst som återigen kan ge en återgång till ett kallt krig. Utgången kan man enbart bedöma i dagsläget. Men den tydliga historiska kopplingen man gör i Ryssland att man vill återta det man förlorade vid Sovjetunionens kollaps samt hur man väljer att utmåla det västerländska agerandet mot Ryssland, möjliggör en spiral av händelser där hastigheten gradvis har ökat under framför allt 2013 som kan leda fram till ett nytt kallt krig.

EU Östliga expansion. Kollapsen av det kommunistiska systemet i Östeuropa samt Sovjetunionen kom att få påverkningar även för den Europeiska Gemenskapen (EG). Initialt handlade det om att ta hand om flyktingströmmar för Öst som sökte en bättre tillvaro i Västeuropa. Den första riktiga synliga påverkan var när Östtyskland upphörde som nationalstat och Tyskland blev åter en stat när Väst- och Östtyskland återförenandes och då även som en enad stat var medlem i EU.

I Februari 1992 kom EG att omformas genom Maastricht fördraget och bli den Europeiska Unionen (EU) dels togs beslut om en gemensam valuta delsvalde man att utforma en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP) samt rätts- och medlemsstaternas inrikespolitik kom knytas närmre till EU gemensamma målsättningar.

Detta är som EU själva säger en milstolpe i organisationens utveckling, varför är det då detta? Enkelt förklarat handlade den Europeiska Gemenskapen (EG) om att möjliggöra handel och genom handel undvika framtida konflikter på den europeiska kontinenten. Vad som sker med Maastricht fördraget är att EG blir EU och en tydligare maktfaktor med dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, man börjar spela på den globala arenan och kan mäta sig mot stormakter såsom USA och Ryssland inom arenor som traditionellt enbart berörts av nationalstater. Således ställs nu Ryssland inför två säkerhetspolitiska aktörer i dess närområde dels NATO delsEU.

I December 1997 kommer EU att påbörja medlemsförhandlingar med tio (10) länder (Bulgarien, Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern) i Central- och Östeuropa. Förhandlingarna kom att pågå till 2004 av de tio ursprungliga länderna kom åtta (8) länder få medlemskap den 1 maj 2004, Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Polen, Slovenien, Slovakien och Tjeckien. Vad avser de då åtta (8) nya medlemsländerna i EU var det med stora brister de togs med i unionen. Enligt EU gällande stadgar så skall inte så vara fallet, dock så valde man att negligera detta och anslöt länderna trots allt. Något som vissa medlemsländer höjde röster mot.

Anslutningen samt vägen till den av forna satellitstater till Sovjetunionen i EU kom att väcka oro i Ryssland rörande händelseutvecklingen. Vad avser ”klimatet” mellan Ryssland och EU strax innan anslutningen av de åtta (8) länderna, så låg de på en lika låg nivå som under de lägsta noteringar som uppmäts under Sovjettiden. Den Ryska oron för utvidgningen av EU 2004 kom främst att handla om de ekonomiska förluster detta skulle medföra m h t EU handelsregler med ej anslutna stater. Likväl kom detta att medföra att en ny mur mellan Ryssland och det nya Europa upprättats, likväl så projicerades en bild av att EU så Ryssland som en andra klassens stat som enbart stod för billig energi. Ett intressant faktum var att retoriken var hård främst mot NATO utvidgningen som genomfördes samtidigt men Rysslands största oros källa var trots allt under den aktuella tidpunkten EU utvidgning in i de forna satellitstaterna, som tidigare utgjort en tydlig buffertzon mellan Ryssland och Väst. Denna oro skall främst ses ur perspektivet kring oron för den ekonomiska utvecklingen för Ryssland. Ryssland hade vid den aktuella tidpunkten påbörjat en återhämtning efter 1998 års ekonomiska krasch.

Således fanns det en reell oro och motvilja kring den EU utvidgning som genomfördes 2004, dock så var Ryssland bedömt fortfarande så pass svagt vid denna tidpunkt att man enbart kunna genomföra retoriska åtgärder mot EU och Väst i frågan. Kontra det agerande som vi sett under 2013 mot EU och då främst kring det östeuropeiska samarbetet som EU genomfört för att upprätta frihandelsavtal med bl a Ukraina. Det agerandet har varit mer resolut samt uppvisat olika former av åtgärder inom både det mjuka och hårda spektrumet från Ryssland.

Den 1 Januari 2007 ansluts slutligen de två (2) sista länderna av de ursprungliga tio (10) som påbörjade sina medlemsförhandlingar 1997, Bulgarienoch Rumänien. Nästa stora milstolpe inom EU är undertecknandet av Lissabonfördraget av EU 27 medlemsländer i December 2007. Lissabonfördraget syftar till att dels göra EU mer demokratiskt, effektivt och transparent dels möjliggöra att unionen skall kunna möta t ex säkerhetspolitiska förändringar i en alltmer föränderlig omvärld.

Vad som tydligt kom att framgå vid den första utvidgningen av EU vid 2004 var att man från Ryskt håll särskilda på närområdet och nära utlandet. EU fick en tydlig fingervisning av Ryssland att man ej skulle tolerera en utvidgning av unionen i t ex Ukraina, Georgien och Moldavien dvs Rysslands direkta närområde.

Vad som händer runt den Europeiska Unionens (EU) gränser påverkar givetvis EU. Likväl måste EU arbeta för att uppnå en stabil omvärldsutveckling i dess närområde. För detta har EU främst två utvecklingsprogram delsEuropean Neigbourhood Policy (ENP) dels The Eastern Partnership (EaP). Likväl är det ett sätt för EU att kunna påverka situationen i dessa angränsande länder till att anta ett ofta mer västerländskt synsätt dvs kring demokrati, rättssäkerhet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Som ett led i utvidgningen av EU 2004 kom man att skapa ENP. Tanken bakom ENP är att de angränsande länderna till EU ej skall uppleva att det bildas en mur mot dem. Utan att man genom avtal o dyl så skall man försöka harmonisera förhållandena mellan unionen och dessa länder, utan att för den skull att länderna blir fullvärdiga medlemmar i EU. EaP kom att påbörjas 2009 som dels ett EU projekt delsett projekt av enskilda EU anslutna länder. Det riktar sig mot Östeuropeiska länder som har ett intresse att närma sig EU och göra detta genom politiska, ekonomiska och kulturellavägar.

Ser man till Rysk misstro och ett kraftfullt agerande från Ryssland så är det, det Östeuropeiska samarbetsprojektet från EU sida som varit en nål i ögat för Ryssland. Där själva samarbetsprojektet hade lett fram till ett frihandelsavtal skulle undertecknas i November 2013. Detta frihandelsavtal skulle öppna upp för att på sikt medge medlemskap i EU för ett antal länder. Detta kom Ryssland att kraftigt motsätta sig under hela 2013. Vilket kom att föranleda två tydliga handelskonflikter dels mellan Ryssland och Ukraina delsmellan Ryssland och Litauen.

Sammanfattningsvis kan man se att Ryssland gradvis ökat sina egna insatser delsretoriskt dels genom faktiska handlingar mot EU desto närmre EU kommit Rysslands territorialgräns och därmed mer direkt kunna påverka Ryssland. Detta i sig är ju en del i det som lett fram till den mycket tragiska händelseutvecklingen som sker och skett i Ukraina under slutet av 2013 och början av 2014. Likväl måste man ta i beaktande att Ryssland ekonomiskt blivit starkare under hela perioden vilket möjliggjort att de främst från 2010 och framåt har kunnat vara mer aktiv i dess utrikes- och säkerhetspolitik på alla plan.

Dock så ser man bedömt ej EU som ett militärt hot, dock ett säkerhetspolitiskt sådant i och med att EU försöker införa ett västerländskt synsätt som ej rimmar väl med hur man i Ryssland och traditionellt dess satellitstater ser på rättssäkerhet m m. Detta innebär att den nuvarande regimens stabilitet kan omkullkastas om detta synsätt får ett ökat fotfäste, det är ur bl a denna synvinkel man bör se den s k ”agentlagen”. Den största hotet EU utgör mot Ryssland är ett ekonomiskt hot vilket skulle kunna omkullkasta Rysslands nuvarande ekonomiska situation som får betecknas som något stabil jämfört med hur den har sett ut tidigare. Detta vet Ryssland och man försöker påverka situationen så att EU planer omkullkastas.

NATO Östliga Expansion. Under det delade Tysklands och Sovjetunionens sista skälvande timmar, skede förhandlingar och ett spel i bakgrunden kring Försvarsalliansernas framtid dvs NATO och Warszawapakten. Ingen förutsatte att Warszawapakten skulle upphöra som allians i och med Tysklands återförenande och de fria valen som skedde i Sovjetunionens satellitstater.

Under det politiska spelet som skedde i bakgrunden kom Väst enligt Ryssland (dåvarande Sovjetunionen) att ge sken av att en utvidgning av NATO ej skulle ske. Dock så kom Väst ej ge några utfästelser kring att en expansion av NATO österut ej skulle samt inget nedtecknades rörande detta. Huvudfrågan kom att vara det delade Tysklands återförening samt hur ett medlemskap i NATO för ett enat Tyskland skulle hanteras. Dock så kom man i bakgrunden tala om att NATO ej skulle utvidgas in i Östeuropa, något som många Ryska politiker som var med under den aktuella tidpunkten nu vänder sig mot och tydligt hänvisar till för att påvisa att man ej kan lita på utfästelser som kommer från Väst.

I och med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning kom många Östeuropeiska länder (främst de som varit satellitstater till Sovjetunionen) att söka sig mot NATO för att säkerställa dess egen säkerhet likväl för att integrera sig med resten av Europa och utvecklas till demokratiska stater. NATO kom inledningsvis att erbjuda dialog och partnerskap genom North Atlantic Cooperation Council (vilket kom att döpas om till Euro-Atlantic Partnership Council 1997) som grundades 1991.

Nyttan av att öppna upp NATO för fler medlemsländer debatterades flitigt under den första halvan av 1990-talet inom organisationen, 1994 gav NATO således beskedet att organisationen var öppen för att anslutna nya medlemmar. De som varit för en utvidgningen av organisationen såg det främst ur perspektivet att det skulle öka stabiliteten i Europa. De som var emot en utvidgningen av organisationen såg det främst utifrån perspektivet att man skulle skapa nya konfrontationslinjer och därmed skapa en instabilitet i Europa.

NATO kom 1995 att delge resultaten av en studie som genomförts kring en fortsatt utvidgning av organisation, slutsatsen av studien var att en fortsatt utvidgning av organisationen skulle öka stabiliteten och säkerheten inom hela det Euroatlantiska området. En utvidgning skulle tvinga länderna främst i Central- och Östeuropa att genomföra demokratiska reformer, införa civil och demokratisk kontroll över dess Försvarsmakter, skapa en anda och beteende som främjade samarbete mellan nationer samt troligtvis bidra till goda relationer till grannländer m m.

Studien pekade även på ett antal grundläggande faktorer som ett presumtivt nytt medlemsland för NATO var tvungen att uppfylla för att kunna upptas i gemenskapen. Dessa var, 1) ett fungerande demokratiskt politiskt system baserat på marknadsekonomi 2) en rättvis behandling av minoritetsgrupper 3) ett engagemang för fredliga lösningar i konflikter 4) förmågan och viljan att genomföra militära bidrag i NATO gemensamma operationer och 5) uppvisa ett engagemang för demokratiska civila-militära relationer och institutionella strukturer.

Exakt hur många länder som skulle anslutas vid den första omgången kom att debatteras flitigt inom organisationen, vissa europeiska stater kom att anse att en större mängd stater skulle anslutas medan USA ansåg att en mindre mängd stater var att föredra med optionen att senare ansluta fler stater. Det sistnämnda alternativet var det som kom att väljas. Vid NATO toppmöte i Madrid 1997 kom organisationen att erbjuda Tjeckien, Ungern och Polen att påbörja förhandlingar för en anslutning till organisationen. Dessa tre länder valdes ut för att de ansågs uppfylla kriterierna bäst utifrån den studie som redovisades 1995. Det vill säga de var etablerade demokratier, sågs ha goda relationer med sina grannländer samt de väpnade styrkorna stod under en effektiv civil kontroll. Tjeckien, Ungern och Polen kom att anslutas till NATO i Mars 1999 och därmed kom uppdelningen i Öst och Väst som grundlades vid Jaltakonferansen 1945 att upphöra.

Ryssland kom tydligt att reagera på att NATO valde att öppna upp för en utvidgning Österut in i Central- och Östeuropa. Detta kom föranleda att ett utrikespolitiskt konsensus kom att uppstå i den annars så splittrade ryska politiken, samtliga partier motsatte sig en utvidgning av NATO österut dock av olika skäl men den bindande punkten var att NATO skulle ej utvidga. Vad som kan ses avgörande för att retoriken dock höll sig sansad och att det ej skede några mer aktiva åtgärder från Rysk sida vid den första NATO utvidgningen är att denna utvidgningen enbart skulle ta sig in i Centraleuropa och ej ta sig direkt till den Ryska landgränsen. Vad som dock påtalas är risken för nationalistiska strömningar som NATO utvidgningen kan ge i Ryssland under den aktuella perioden. Det dock båda sidor påtalar är om t ex Baltikum kommer att anslutas till NATO så kommer bedömt retoriken vara en helt annan.

Således kan vi se att både inom NATO som organisation och från Ryssland fast det ett motstånd att släppa in nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Medan från dessa stater fanns det en tydlig vilja och strävan att komma in i organisationen för att ej ligga i ett säkerhetspolitiskt vakuum som de upplevde hade uppstått efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning. Att den Ryska motreaktionen blev så pass tam mot den första NATO utvidgningen berodde bedömt på två faktorer dels att utvidgningen kom ej att beröra den Ryska landgränsen bortsett från Kaliningrad Oblast dels var Ryssland mycket svagt vid den aktuella tidpunkten samt den Ryska ekonomins krasch 1998 kom bedömt även att försvaga dem än mer.

Nästa steg i NATO östliga utvidgning kom i April 1999 då man lanserar Membership Action Plan (MAP) som ett program för att hjälp länder att nå sin målsättning med att kunna upptas som fullvärdiga medlemmar i NATO. Sju (7) Östeuropeiska länder kom att ansöka om att ansluta sig till MAP detta var Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Kroatien kom ansluta sig till MAP 2002. På NATO toppmöte 2002 i Prag kom de sju (7) första MAP länderna att påbörja förhandlingar för en anslutning till NATO. Dessa sju (7) länder kom även att anslutas till NATO i Mars 2004.

Denna utvidgning av NATO kom mer direkt att beröra Rysslands gränser, dock uteblev en kraftfull respons mot NATO under själva upptakten till anslutningen, dock påtalade man från Rysk sida att man skulle ej tolerera att infrastruktur för NATO skulle byggas upp i anslutning till Rysslands gränser. Jämför man retoriken med den tidigare expansionen av NATO österut så kom denna att bli mer svag. Detta berodde i sig på att dels var Ryssland fortfarande militärt svagt dels var detta fortfarande i inledningsskedet av USA ”krig mot terrorn” vilket gjorde att Ryssland kunde åtnjuta en viss särställning med utbyte av information o dyl.

Dock så kom vid valen 2003 en stor mängd nationalister röstas in i Duman. Detta komma att märkas vid tidpunkten för anslutningen 2004, då man i Duman röstade igenom ett beslut på att om NATO fortsatte att ignorera Ryssland så skulle man vara tvungen att omvärdera sitt säkerhetspolitiska förhållningssätt. Detta beslut kom att stödjas av 305 ledamöter, 41 röstade mot förslaget medan 2 la ned sina röster. Detta skulle enligt beslutet kunna innebära att man skulle förstärka den Ryska truppnärvaron vid Rysslands gräns mot Baltstaterna samt öka mängden trupp i Kaliningrad Oblast. Likväl skulle man rekommendera regeringen att stärka Rysslands kärnvapenstyrkor. Således en betydligt tydligare respons än under själva upptakten till anslutningen av de sju (7) nya medlemsländerna och främst kopplat till att de Baltiska staterna anslöts som tidigare varit Sovjetiskt territorium. Dock var President Vladimir Putin mer nyanserad i sin kritik, han påtalade att man från Rysk sida ej godtog den nya utvidgningen av NATO men att det ej skulle få påverka Rysslands och NATO relationer.

Således det vi kan se vid denna andra östliga expansion av NATO är att i slutändan blir Rysslands reaktion relativt kraftfull, man börjar yttra sig om att man kommer förstärka dels de konventionella styrkorna västerut dels förstärka sina kärnvapenstyrkor. Denna reaktion beror bedömt dels på att en stor mängd nationalister tagit sig in i Duman dels på att NATO nu stod fysiskt vid Rysslands västliga landgräns. Likväl skulle en fortsatt expansion av NATO österut lägga sig direkt an mot Rysslands landgräns vilket skulle få Ryssland än mer omringad.

Nästa steg i NATO östliga expansion kom dels 2005 med fördjupade förhandlingar med Ukraina för ett eventuellt medlemskap dels 2006 med samma förhandlingar med Georgien för ett eventuellt medlemskap. Här kom Ryssland att genomföra ett betydligt kraftigare agerande. I fallet Georgien så kom det gå så långt att man valde att begränsa de diplomatiska förbindelserna, utvisa Georgiska medborgare m m. Detta kom i slutändan leda fram till det mycket korta kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Ryssland har efter detta krig tydligt aviserat att man ej kommer tolerera en anslutning av Georgien till NATO. Likväl vad avser Ukraina kom Rysslands retorik vara mycket mer kraftfull än under de tidigare förberedelserna till anslutning, bl a uttalade sig President Vladimir Putin att Ryska kärnvapen mycket väl skulle kunna bli riktade mot Ukraina om de valde att ansluta sig till NATO. Nu kom Ukraina att välja en annan väg då de 2010 valde att avstå från att ansluta sig till någon militär allians och antog ett alliansfritt förhållningssätt.

Således kan vi se att ju närmre NATO kom Rysslands fysiska landgräns desto tydligare och kraftfullare blev maktspråket från dess sida. Likväl dess fysiska agerande som kom att bli allt mer tydligt och aggressivt ju närmre man kom. Detta har nu lett till att bedömt NATO ej kommer fortsätta någon östlig expansion, man nåde sin gräns vid Georgien då Ryssland med all tydlighet visade vart dess gräns gick någonstans. Likväl så har graden av demokratisering i Ryssland avtagit i samma takt som NATO har utvidgats österut detta i sig kan även spela in i hur Ryssland har valt att agera.

Missilförsvaret. Vad avser utvecklingen av missilförsvar i Europa bör man se de detta ur två utvecklingslinjer dels den Amerikanska utvecklingen av missil försvar med främst nationellt intresse delsNATO utveckling av missilförsvar över Europa. Det som kommer beröras är NATO utveckling i och med att dessa två trots allt är mycket sammanvävda och i mångt och mycket samt i huvudsak är det amerikansk materiel som används av NATO vad avser detta system.

Vad avser NATO påbörjade organisationen utvecklingen av sitt missilförsvar under 1990-talet, då var det främst inriktat på att skydda insatta förband och kom som ett svar på den ökade oron att massförstörelsevapen med ballistiska missiler som bärare kunde komma på drift. Detta kom vid NATO toppmöte i Prag 2002 att få ytterligare en inriktning till att även kunna skydda medlemsländernas territorium och befolkning, således har NATO två stycken utvecklingslinjer på sitt missilförsvar ett för att kunna skydda insatta förband och ett för att kunna skydda medlemsländerna.

NATO mobila missilförsvarssystem skall kunna nedkämpa ballistiska mål på såväl korta som mellan långa avstånd, dvs avstånd upptill 3,000 km, likväl skall mål kunna bekämpas på låg och hög höjd. Medlemsländerna skall bidra med sensorsystemen samt vapensystemen medan NATO kommer bidra med BMC3I (Battle management, Communications, Command and Controll and Intelligence) förmågan samt säkerställa att systemen kan interagera med varandra.

Ryssland har kontinuerligt sedan planerna på ett missilförsvar landsatts, motsatt sig dessa och sett dessa som riktad mot sig och ej t ex Iran som ofta utnyttjats som ett exempel. I sak har Ryssland rätt här om man ser till det Amerikanska missilförsvaret, länder såsom Iran m fl har i dagsläget ej förmågan att nå det Amerikanska fastlandet med ballistiska missiler dock kan allierade till USA såsom stater i Europa nås av dessa.

Ser man till konsekvenser så är det främst de Amerikanska planerna för missilförsvaret som har gett mest Ryska motreaktioner till skillnad mot NATO och EU utvidgningen och vilket på sikt kan göra säkerhetssituation i Europa mer instabil. Dels har Ryssland lämnat CFE avtalet som en konsekvens dels har de meddelat att de kan lämna START avtalet som en konsekvens.

Likväl har det lett till en tydlig utveckling främst hos de ledande politikerna i Ryssland att driva på utvecklingen för de Ryska kärnvapenstyrkorna att erhålla system som kan verka utan att bli påverkad av det tilltänkta missilförsvaret. Utvecklingen skall ses i ljuset av Dmitry Rogozin uttalande från April 2013, där han förklarade att Ryssland har löst problematiken med hur man kan penetrera missilförsvaret och därmed nå verkan mot avsett mål. Den metod som möjliggör detta kan vara det nyutvecklade ledningssystemet för Rysslands ballistiska missiler, Vozzvaniye, vilket möjliggör omriktning i realtid efter avfyring av missilen. Likväl är nyutvecklingen av RS-26 missilen som skall komplettera Topol-M och Yars missilerna anpassad mot att kunna förbigå missilförsvaret dels vad avser stridsspetsar delssjälva missilen. Denna missil typ kan även vara det man åsyftade var anpassat för att kunna förbigå missilförsvaret.

Utöver detta så är utnyttjandet av 9K720 Iskander (SS-26 Stone) i debatten ett tydligt tecken på den Ryska motviljan till missilförsvaret. Likväl att man från Rysk sida uttalat att man har för avsikt att utnyttja systemet för att nedkämpa infrastrukturen för missilförsvaret vid en konflikt. Detta kom att ställa sig på sin spets då den tyska tidningen Bild presenterade uppgifter att Iskander system skulle finnas i Kaliningrad Oblast. Några uppgifter som stödjer detta har än ej presenterats. Dock finns Iskander system i det Västra militärdistriktet vilket Ryssland själv öppet medger.

Likväl har effektiviteten av missilförsvaret ifrågasatts från Rysk sida delsdå man enligt uppgift enbart genomfört försök men antiroboten under så störningsfria förhållanden som möjligt dels då man enligt ryska uppgifter skall behöva minst fem (5) till sju (7) stycken SM-3 för att kunna nedkämpa en Topol-M missil, varav USA i dagsläget har trettio (30) stycken utpositionerad, tjugosex (26) stycken i Alaska och fyra (4) stycken i Kalifornien.

Återigen kan vi här se hur en sak som Väst anser är rätt dvs rätten till självförsvar mot t ex stater som kan komma att förfoga över ballistiska missiler med förmåga att bära kärnvapen och hur det ses av Ryssland som ett hot mot dess intressen. Det är självklart att NATO och USA missilförsvar ej har förmågan att i någon större omfattning kunna mäta sig mot Rysslands arsenal av ballistiska missiler, det kan Ryssland själv se, dock utnyttjas det av Ryssland som en hävstång att hävda att Väst motsätter sig Ryssland och skapar en instabil säkerhetspolitisk situation.

Slutsatser

Från och med att Ryssland som nation återuppstod efter Sovjetunionens kollaps har man haft en negativ inställning till dels EU dels NATO. Denna grundar sig bedömt på att båda organisationerna hotar Rysslands självbild som en stormakt dels på det ekonomiska planet dels på det militära planet. Ryssland har konsekvent motsatt sig båda organisationernas utvidgning.

Inledningsvis hotade varken EU eller NATO östliga utvidgningen ur Rysslands sinnesbild själva moderlandet, utan man trängde sig in i de forna satellitstaterna som utgjorde den tidigare bufferten mot Väst under Sovjettiden. Denna expansion österut bemöttes initialt enbart med retoriska protester. Att det enbart rörde sig om retoriska beror bedömt dels på att Ryssland var ekonomiskt svagt delsmilitärt svagt under perioden från 1990 intill 2004. Likväl var det inte förrän 2004 som de båda organisationerna stod vid Rysslands gräns.

Dock kom bedömt en brytpunkt 2004 när både NATO och EU nästan samtidigt utökade sin sfär genom att båda organisationerna nu låg direkt an mot Rysslands landgräns. Likväl visade båda organisationerna inga tecken på att hejda sin utvidgningen österut och därmed bedömt ur den Ryska sinnebilden än mer isolera Ryssland både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Likväl syns detta på Rysslands försvarsutgifter mellan åren 2004 och 2005 som tar ett rejält kliv uppåt för att därefter gradvis öka mycket markant till dagens nivåer som är mycket höga. Således kan man även se att en tydlig brytpunkt för det s k tioåriga återtagandet sker samtidigt som man nedmonterar det svenska totalförsvaret och börjar tala om återtagningsprincipen. Således principen kring återtagande skulle trätt i verket samtidigt som man lanserade den, vilket visar på svårigheten i att bedöma händelseutvecklingar på lång sikt och visar tydligt att en stabil och långsiktig säkerhetspolitik krävs för att kunna möta hot.

Likväl har de fyra punkterna som berörts i analysen dvs EU och NATO utvidgning, Missilförsvaret samt påverkan med ”Soft Power” gjort att Ryssland anser att de är under kraftig påverkan från Väst. Dock så har bedömt väst sett det hela som att man ej utsätter Ryssland för någon form av påverkan. Väst har således gravt missbedömt Ryssland, likväl bedömer jag att Väst har levt i tron att när väl Sovjetunionen föll så skulle ett västerländsk synsätt omfamnas av Ryssland och andra stater. Att sudda ut ett kulturellt arv görs ej över natt, således är den situation som vi nu bl a ser i Ukraina en konsekvens av ett i all välmening agerande från väst för att skapa en bättre situation som möter ett synsätt där allt som kommer från väst är av ondo. Således varje handling får en konsekvens i slutändan någonstans och ett västligt synsätt är ej lika med ett östligt synsätt på handlingen.

Således står nu väst i en brytpunkt kommer man låta de stater som finns kring Ryssland välja sin egen väg dvs att ansluta sig till EU och NATO om de så vill eller kommer man böja sig för det Ryska maktspråket. Böjer man sig för det Ryska maktspråket åsidosätter man grovt sina egna ideal och som dessa stater söker efter att få vara en del av. För i grunden handlar detta om att självständiga stater måste få välja sin egen väg, något som Ryssland i dagsläget ej medger då det kommer till de stater som angränsar dess territorialgräns. Risken för en eskalering av hela konflikten mellan öst och väst är tydlig, väljer väst att sätta hårt mot hårt mot Ryssland kommer Ryssland att öka insatsen, för deras självbild dels som stormakt dels deras egen suveränitet står på spel. Således finns grund ingredienserna för en modern tappning av ”Skotten i Sarajevo” på plats. Dock bedömer jag konfliktrisken som liten i dagsläget men under hela 2013 har vi sett att hastigheten i spiralen har ökat kraftigt, vilket ingen kan bortse ifrån, allt annat vore naivt och blåögt.

Vad man i Sverige nu måste ta ställning till är om det fortfarande är lugnt och stabilt i vårt närområde som motiverar en rätt medioker försvars- och säkerhetspolitik. Kan man inte göra kopplingen inom Försvarsberedning mellan vad som skett i Rysslands agerande mot dess grannländer under 2013 och dess upprustning är det mycket beklämmande, för just nu ser vi effekten av det i Ukraina där man genom en gradvis förmågeökning vågar ta sig oerhörda friheter, man litar på att dess Väpnade styrkor kan hantera en eskalering av situationen mot väst, för man bör göra liknelsen med revolterna under det kalla kriget som slogs ned av Sovjetunionen. Att man genomfört en s k beredskapskontroll är inget annat än ett sätt att säga till Väst lägg er inte i våra interna angelägenheter och se vår krigsmakt är redo att möta er om ni lägger er i.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

BBC 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14(Engelska)

CNN 1(Engelska)

Der Spiegel 1, 2(Engelska)

European Security Forum 1(Engelska)

FAS 1(Engelska)

Global Beat 1, 2(Engelska)

INSNEWS 1

NATO 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)

OECD 1

Radio Free Europe 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)

Russia Today 1, 2, 3(Engelska)

The European Union 1, 2, 3, 4(Engelska)

The New York Times 1, 2(Engelska)

The Washington Post 1, 2(Engelska)

SIPRI 1(Engelska)

Svt 1, 2, 3(Svenska)

Svd 1(Svenska)

Russia Beyond The Headlines 1, 2(Engelska)

Wall Street Journal 1(Engelska)

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina

Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt. Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden. Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet […]

Dags att höja tröskeln – del 1

FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.

I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.

Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.

I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.

Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.

För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.

Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.

När planekonomin möter marknaden

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att ”undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet”.

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att ”Thyssen Krupp Marine Systems … föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande.”

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): ”Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar – under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?”

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av ”beredskapskontrakt” som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att ”A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra.”

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv

Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.

Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.

Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.

Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/

Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/

Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.

Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik

Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?

Johan Forsell, m, skriver på Twitter ”Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel.” Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.

Källor:
Läsvärt om spelet på regeringsnivå: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3792981.ece

Bakgrund om TKMS och FMV: http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/article3781880.ece

Gårdagens ledare i BLT: http://www.bltsydostran.se/ledare_sydostran/strimma-av-hopp-pa-varvet(4178141).gm

Pressmeddelande från FMV: http://fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-bestaller-strategi-for-undervattensomradet/

När sanningen kryper fram…

Att ”regeringen genomför satsningar på försvaret” har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare…

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.

Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som ”en puts i marginalen”. Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad – på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ….. Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017….. Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ….. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats.

Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen.

Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.

Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.

För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten.

Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.

Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala.

Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien ”Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten”. Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.

Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med ”anpassad ambition”. Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.

Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.

Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva.

Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes.

Den omtalade ”putsen i marginalen” som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade ”satsningar” på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013

Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.

Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.

Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.

Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.

Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken – helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.

Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Rör inte vår kuliss

I fredags kom Försvarsmaktens Årsredovisning för 2013. Jag tänker koncentrera mig på personalförsörjningen som jag belyst tidigare här. Till att börja med ska Försvarsmakten ha ett stort plus för den omfångsrika personalberättelsen som utgör bilagor till huvuddokumentet. Här finns mycket att ta del av för den intresserade skattebetalaren och den bekymrade medborgaren. Läsarna vet att […]

SÄPO laggar efter rejält om Syrien

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen. När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska […]

Regeringen minskar försvarsanslaget

I dag kom ett beskedet som få hade förväntat sig efter två års turbulent försvarsdebatt där fokus har legat på den oroväckande utvecklingen i vårt närområde och att försvarsbudgeten är för liten. Det alla nog hade förväntat sig efter alla utspel var nog snarare en nödvändig ökning av försvarsbudgeten, i stället meddelade finansminister Anders Borg att man nu reducerar försvarets ekonomi ytterligare.

Den som följer försvarsdebatten och den här bloggen vet att jag ofta hävdat att Försvarsmakten är mitt inne i en pågående systemkollaps då ekonomin inte räcker till. Man ska minnas att Försvarsmakten för flera år sedan meddelade att regeringens försvarsreform inte skulle kunna genomföras med nuvarande låga anslagsnivåer med bibehållen organisation. Med en given ekonomi var den enda lösningen att ännu fler förband skulle avvecklades. Detta satte regeringen stopp för, vilket givetvis var helt rätt. Men detta innebar i praktiken att man skickade ”Svarte Petter” till Försvarsmakten. De ekonomiska problemen hamnade ånyo på myndighetens bord. Samtidigt slår regeringen sig för bröstet och hävdar att man minsann inte genomfört några förbandsnedläggningar under sina två mandatperioder. Man har på det sättet försatt Försvarsmakten i en ekonomisk rävsax.

Försvarsanslagen måste således öka för att inte systemkollapsen ska fullbordas. I stället kommer i dag beskedet från finansminister Anders Borg att regeringen skär ytterligare i försvarets ekonomi! Ytterligare ett mycket svårt bakslag.

Motiveringen från Anders Borg är följande (min fetstil).

Nu är det viktigt att stärka skyddsvallarna och åter bygga upp överskott i offentliga finanser. En liten öppen ekonomi med stor finanssektor bör värna starka offentliga finanser för att klara jobben och välfärden när det stormar i vår omvärld, säger finansminister Anders Borg.

För att driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten skapar regeringen ett extra omvandlingstryck. Det kan till exempel vara effektiviseringar i kärnverksamheter och prövning av annan verksamhet. Effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen. Minskningen fördelas proportionerligt på respektive anslag baserat på storlek. Totalt uppskattas åtgärden frigöra cirka 0,3 miljarder kronor 2015 och därefter 1,1 miljarder kronor årligen.

Frågan som återstår och som regeringen inte besvarar är hur många gånger man kan ”effektivisera” utan att även reducera uppgifterna? Observera även att det är förbandsanslaget som ska reduceras. Så sent som i veckan (precis som tidigare) så stod försvarsminister Karin Enström enligt uppgift och sa att regeringen satsar på försvaret och att man nu genomför fler och mer kvalificerade övningar. Att detta inte är annat än ren och skär lögn torde de flesta försvarsanställda kunna vittna om.

Inom Flygvapnet har man under 2014 tvingats reducera flygtiden. Målsättning och ambition kontra det faktiska behovet minskar. Årets flygvapenövning är reducerad och ammunitionstilldelningen minskar. I Marinen sker motsvarande åtgärder. Bl.a. har deltagande i övningen Cold Response och stridsträning vid brittiska FOST utgått. Den enda nationella marinövningen SWENEX 14-2 som skulle genomförts kommande höst har utgått tills vidare. Vad avser Arméförbanden har en kraftfull reducering avseende deltagande i Cold Response i nordnorge skett. Jag är övertygad att det finns fler övningar som fått stryka på foten då pengarna saknats, och detta gäller innevarande år.

Att som försvarsministern påstår, att regeringen satsar på försvaret är med andra ord att fara med grov osanning. Det ska bli mycket intressant att se hur försvarsministern kommer att kommentera dagens besked från regeringen. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Försvarsmakten kommenterar situationen.

Försvarsminister Karin Enström har den senaste tiden gått ut hårt i media och krävt svar från Socialdemokraterna hur mycket man avser skära i försvarsbudgeten? Möjligen en relevant fråga, men där är vi inte ännu. Mer aktuellt är det nu att ministern svarar på vilka övningar som Försvarsmakten ska ta bort när regeringen nu minskar anslaget? Det vore även på sin plats att de övriga Allianspartierna går ut och kommenterar dagens besked. För bara några veckor sedan när partiledarna för Folkpartiet och Kristdemokraterna talade i Sälen lät det nämligen helt annorlunda.

Regeringen har sedan tillträdet konstant minskat försvarsanslaget om man kompenserar för inflationen (vilket man givetvis måste göra). För att motsvara samma köpkraft som 2006 hade försvarsanslaget (de militära utgifterna) i dag behövt ligga på 45 miljarder. I stället har anslaget minskats med 3,45 miljarder sedan 2006 och nu har regeringen alltså meddelat att man ännu en gång ska använda osthyveln på den ständiga budgetregulatorn Försvarsmakten.

Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Cornucopia?, Sjätte mannen

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)

Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.

Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.

Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar.

Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden.

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning.

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.

Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.

Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.

Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?

En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.

Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?

Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten: Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, […]