Månatliga arkiv: september 2013

Vinnare och förlorare i Syrien

Satans mördare. Diktaturens kreatur. Jag undrar hur Olof Palme hade formulerat sig om den syriska regimenens illdåd för snart en månad sedan. Det är nu bevisat att massförstörelsevapen användes i Damaskus. Och för att låna ett annat uttryck från dåvarande statsministern Palme, så är det med intill visshet gränsande sannolikhet regimen som låg bakom. För […]

Försvarsbudgeten – Tjena Alena

Idag presenterade som bekant regeringen sin budgetproposition. För utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap kom inga större nyheter, annat än de aviserade 200 miljoner extra på förbandsanslaget. Jag gör ingen nygammal analys på väl kända ”utmaningar”, utan gör istället några kommentarer kring intressanta detaljer i skrivningarna. ………….. När regeringen på s. 37-38 diskuterar den nästintill […]

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att – såvitt jag kan notera – all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Jakt på jägarförband

Ett nytt moment har nu lagts till Zapad-övningen.

Som Jägarchefen tog upp igår har nu jakt på jägarförband lagts till militärövningen Zapad, som formellt startar nu på fredag. Special- och jägarförband skall nu bekämpas av VV-trupper, dvs. inrikestrupper.

Inrikestrupperna, förkortade VV, lyder under inrikesministeriet MVD och inom VV finns både reguljära förband och egna elitförband inklusive specialförband. I det nya klippet ovan ser vi det som Jägarchefen tagit upp.

Go west life is peaceful there

Blir ett snabbt och kort inlägg rörande Zapad 2013. Förberedelserna för Zapad’13 är nu i full gång och själva övningsupplägget går till del att läsa i det tidigare inlägget rörande Zapad.
Analys
Ryska inrikesministeriet meddelade idag (130917) att man mobiliserat förband inom inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man har mobiliserat skall uppgå till hela 20,000 soldater med tillhörande materiel. Denna beredskapskontroll av inrikestrupperna kommer fortgå till slutet av veckan låter man meddela dvs djup intill lördag eller söndag således väl in i övning Zapad’13.
Den uppgift inrikestrupperna skall lösa inom ramen för Zapad’13 är att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa. Detta är även en sedan tidigare känd uppgift som dessa förband skall lösa. Enligt tidigare doktrin skulle inrikes- och gränstrupperna i händelse av väpnad strid aktivt söka jägar- och specialförband.
Föra veckan (130914) meddelade man även att man på Rysk sida skulle öva cirka 9,400 personer utöver de 2,500 som var föranmält inom ramen för Zapad’13 övning på Vitryskt territorium. Således är det just nu meddelat att man kommer öva cirka 13,000 soldater i de reguljära förbanden om man bortser från inrikestrupperna. Till detta tillkommer även de tidigare meddelade 10,400 Vitryska soldaterna som skall övas.
Sammanfattning
Således är det i dagsläget 22,300 (Ryska samt Vitryska) reguljära soldater vilket man har meddelat som kommer övas inom ramen för Zapad’13. Tillkommer gör de 20,000 soldaterna från inrikestrupperna således kommer övning Zapad’13 åtminstone i inledningsskedet omfatta 42,300 soldater.
Sannolikheten att man kommer göra ytterligare beredskapskontroller under Zapad’13 bedömer jag som trolig. Främst i och med att man för några dagar sedan lät meddela att man skulle fortsätta med beredskapskontroller inom de Ryska väpnade styrkorna. Likväl är detta en slamkrypare som finns inskrivet i Wiendokumentet, vilket avhandlas under sommarens beredskapskontroller.
Bedömt kan det handla om att man väljer att genomföra beredskapskontroll i t ex MD C som bedömt har förstärkningsuppgifter både inom MD V och MD Ö i händelse av ett krigsfall där. Det kan även omfatta beredskapskontroll inom MD Ö om det finns förband där som lyckades mindre väl under beredskapskontrollen där i sommar. Vilket kan vara troligt m h t att man öppet säger att man genomför en strategisk övning och trupptransport mellan MD Ö och MD V skulle klart kunna klassas som en strategisk transport samt Generalstaben måste lösa det dvs på strategisk nivå.
Om det inte händer något större revolutionerade kring övning Zapad’13 så kommer en analys rörande övningen när den är avklarad.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Dubbla budskap

Igår publicerade European Defence Agency (EDA) en ganska postiv sammanställning för svensk del när det gäller försvarsutgifternas fördelning. EDA har jämfört alla EU-medlemmarnas försvarsutgifter 2010/2011, utom Danmark som inte är medlem i EDA, på olika sätt och det finns en del positiva saker att ta fasta på. Kroatien ingår också i undersökningen. Jag har inte […]

Konspirationer?? Knappast!

Varför skriver inte gammelpressen eller main stream media? Är det inte nyhetsvärdigt, fattar man inte eller vad är det? Kommentarer likt dessa blir allt vanligare i olika bloggforum. Det må vara hos invandringsmotståndare, naturkramare eller, för att ta något näraliggande, försvarsbloggare med kommentarer. Ibland är det bara en uppgiven suck men (alltför) ofta antyds något […]

Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?
Analys
Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.
Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.
I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.
Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.
Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även ”skakat” om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.
Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.
En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.
Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.
De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.
Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.
Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.
Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.
Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.
Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.
Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.
Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k ”soft power”.
I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.
Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.
Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.
Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.
Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk ”soft power” kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.
Sammanfattning
Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både ”hard power” och ”soft power” insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.
Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.
Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan ”hållhakar” på dem.
Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.
Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur ”bottenpluggen” på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.
Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både ”hard power” och ”soft power” för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?
Ps
Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska 🙂
Ds
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act. Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på […]

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn


Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.

Fartyget tillhör den så kallade ”Triple-E class” som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också ”sponsrat” nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.

Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.

In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.

Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.

Här blir ÖB:s ”enveckasförsvar” på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?

Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.

Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.

För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.

Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

I den syriska centrifugen

Det har minst sagt varit en omtumlande vecka på den diplomatiska fronten när det gäller Syrien. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå vad som händer, i synnerhet bakom kulisserna. Som jag skrivit tidigare är det sanningen om de kemiska substanserna i Ghouta som starkt kommer att forma skeendet framöver. Den största förändringen är […]

Miniubåtar, smygflyg och krigsbrudar


Den bandgående miniubåten Seeteufel tillverkad av Lennart Alvhult.

Världshistoriens märkligaste vapensystem finns nu samlade i en bok på svenska. Tredje rikets miniubåtar, monsterstridsvagnar, helikoptrar och smygflygplan – alla finns de med och jämförs även med senare tiders vapen.

Boken är premiebok i nya Pennan & Svärdet och heter Hitlers hemliga vapen, skriven av David Porter. Jag finner boken mycket värdefull eftersom den dels innehåller en stor mängd för mig helt nya uppgifter, dels jämför prestanda på ett grafiskt smart sätt. Boken ger nya insikter i den enorma satsning Tyskland gjorde i form av otaliga miniubåtar och dykarfarkoster, en satsning som inte minst ett visst land i öst tog över.

Det enda jag ogillar med Hitlers hemliga vapen är omslaget eftersom det inte gör boken rättvisa. Av bilderna på fram- och baksidan skulle man kunna tro att det är en bok enbart om raketer och kanoner. Så är inte fallet, boken är betydligt intressantare än omslaget. Apropå bokens avsnitt om Hitlers smygflygplan har en vänlig bloggläsare i Sollentuna hört av sig per e-post med vad som nog är en viktig men okänd pusselbit i historien om Hitlers smygflygplan. Den fick mig att helt tappa hakan. Stay tuned…

På tal om okänd historia är den andra boken i P&S som jag vill rekommendera den nya boken om amerikanska flygare i Sverige under andra världskriget. I sin nya bok Lucky Strike berättar Jan-Olof Nilsson om svenska krigsbrudar, krigsbarn och allierade flygare med hjälp av en massa tidigare opublicerat stoff.

Tycker du Lennart Alvhults scratchbyggda Seeteufel ovan i skala 1/100 ser spännande ut? Då vill du nog spana in ett axplock av hans andra marina modeller. Det är inte så konstigt att Lennart anlitas av stora svenska företag för att bygga modeller och dioramor. Och om du bor i Skåne vill du sen nog även besöka C4-Open, där jag kommer att finnas med i form av ett pris, boken Spökpatrullen till bästa bidrag med tema specialförband.

Pest eller kolera?

Från Thailand meddelades idag att landet är intresserat av att köpa ytterligare 6 JAS 39 Gripen. De sista tre i den ursprungliga orderna om 12 st JAS 39 och 2 st Saab 340 radarspaningsflygplan levererades till landet i förra veckan. Samtidigt så fattade den schweiziska nationalkammaren (andrakammaren) idag beslut om att godkänna Schweiz köp av 22 st JAS 39E samt finansieringsplanen. Affären är dock inte i hamn efter den nu måste godkännas av förstakammaren, Ständerat, vilken i våras sade nej och därefter förmodligen i en folkomröstning. Enligt svenska media är ca 60 % av schweizarna mot ett köp av nya stridsflygplan, vilket bidrar till en något mulnare himmel för Sverige och Saab.

På andra delar av världsmarknaden finns det också visst hopp om att Sverige ska få sälja JAS 39. I Brasilien har relationerna till USA surnat i och med att det avslöjats att USA avlyssnat flera brasilianska bolag. Sverige har också mottagit ett antal brasilianska besök under sensommaren, vilket ytterligare spär på förhoppningarna. I Tjeckien väntas landet inom korta fatta beslut om att förlänga leasingen av 14 JAS 39C/D Gripen i åtminstone 10 år till. Inte osannolikt längre. Därtill finns ytterligare länder som visat intresse för Gripen. I USA talas det t ex nu om att anskaffa JAS 39 som framtida avancerat skolflygplan(!). Ett projekt där Boeing och Saab nu arbetar tillsammans (observera dock att Boeing och Saab är rivaler i såväl Danmark som Brasilien).

För Saab och dess underleverantörer är det naturligtvis goda nyheter ju fler JAS 39 som säljs och så även för den svenska statskassan. På ytan även så för Försvarsmakten.

På ett annat plan innebär affärerna ett risktagande. Den svenska anskaffningen av JAS 39E står och faller med affären med Schweiz. Om Schweiz avbryter sitt köp är det troligt att Sverige gör likaså, varvid Sverige under 2020-talet kommer att stå med gravt föråldrade flygstridskrafter i en geografisk stridsmiljö som kommer att höra till världens mest avancerade. De dimensionerande hotsystemen kommer alla att flyga fortare, skjuta längre, bära mer last och framförallt även se längre samtidigt som de själva är svårupptäckta. Ur den aspekten är det av yttersta vikt att Sverige anskaffar ett nytt stridsflygsystem, vilket i så fall hänger på Schweizaffären.

Det ska dock nämnas att redan den numerär av JAS 39E Regeringen och Riksdagen valt att anskaffa i hög grad kommer att förlama de svenska luftstridskrafterna. På den mer negativa sidan är att alla försäljningar till andra länder innebär svåra förmågepåfrestningar för de svenska luftstridskrafterna. Vid årsskiftet 2012/2013 togs resterande JAS 39A/B ur tjänst. Ett politiskt beslut som fattades för flera år sedan. Tyvärr fick det till följd att det svenska stridsflyget allvarligt decimerades och det oavsiktligt. Meningen var ursprungligen att man vid samma tidpunkt skulle ha alla 100 JAS 39C/D levererade, men denna leveransplan sträcktes ut i tiden för att dels hålla nere Försvarsmaktens kostnader och dels hålla igång Saabs produktionslina.

Sannolikt kommer Flygvapnet aldrig att komma närmare 100 JAS 39 än idag av två anledningar. Den ena är att man inom kort kommer att behöva börja modifiera befintliga JAS 39C till JAS 39E. Den andra att Regeringen leasat ut motsvarande en division flygplan (11 st) till Schweiz från och med 2015. De svenska luftstridskrafternas förmåga har därmed, utan att överdriva, kraftigt reducerats och reduktionen kommer att fortsätta till dess JAS 39 är slutlevererad under slutet av 2020-talet.

En ytterligare försvårande faktor är resursprioriteringen där resurser i första hand avdelas för exportkunderna och i andra hand Flygvapnet. Det blir med andra ord Flygvapnet som får täcka bristerna när det tryter i exportkundernas förråd. Något annat vore att bryta mot ingångna kontrakt, vilket vore förödande för det svenska ryktet.

Detta är dock helt i takt med den agenda som rått under många år där Försvarsmaktens investeringar säljs vidare till andra stater. De två radarspaningsflygplan som såldes till Thailand skulle till exempel ha kunnat ge Sverige möjligheten att ha flygande radarplattformar dygnet runt. Det är ingen som helst hemlighet att detta inte är något som man löser med endast två flygplan, vilket är det som idag finns kvar i Sverige efter att 4 av de ursprungliga 6 sålts. Försvarsmakten står för den initiala investeringen och får sedan se sin materiel såld till närmast nypris samtidigt som man får några enstaka procent själv som kompensation. Den av TT avslöjade Saudi-affären gick till exempel ut på att Försvarsmaktens pansarvärnsrobotar fick övertas av industrin som sedan kunde modifiera dem och sälja dem till fullpris till Saudi-Arabien. Hela förfarandet påminner på något sätt om Colin Nutleys Nionde kompaniet.

SvD, DN, NyT, 2, 3, SVT, 2

Vet vänster hand vad höger gör?

Efter läst igenom Cecilia Widegrens (M) senaste inlägg rörande den fortsatta förstärkningen av vår Försvarsmakt kunde jag tyvärr inte avstå från att skriva ett inlägg kring det hela. I huvudsak försöker jag avstå sådant här och istället fokusera på vårt närområde och dess möjliga implikationer för vår säkerhetspolitiska situation, men som sagt nu gick det inte längre.
Reflektion
I inledningen av artikeln får vi läsa, ”Alliansregeringen ökar försvarsbudgeten för 2014. Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga.” Jaså skall vi öka vår Försvarsförmåga nu helt plötsligt. Har det hänt något i vår omvärld som kräver det? Var det inte frid och fröjd nyss i omvärldsanalysen som Försvarsberedningen redovisade? Är det då en s k långsam ökning av övningsverksamheten från en lågnivå? Att det här ej är en ökning av vår faktiska försvarsförmåga har Wisemanförklarat mycket bra, så jag kommer inte fördjupa mig i det. Och ja jag är kraftigt ironisk och raljant men det är faktiskt det enda sättet att överleva det här, vilket en stor del av Försvarsmaktens egen personal insett också.
Därefter kommer den vanliga floskeln, ”Alliansen påbörjade under förra mandatperioden en omfattande och nödvändig reformering av försvaret i syfte att ställa om till ett tillgängligt, användbart och rörligt insatsförsvar. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats.” Inte för att jag är en ivrig påhejare av invasionsförsvarets glada dagar, men jag undrar om den nuvarande regeringens delegation på Försvarsdepartementet hört talas om den s k ”riksbataljonen” och vilken insatsberedskap den hade? Likväl så påtalar Försvarsmakten i sin egen redovisning att konsekvenserna av RB5 innebär att förmågan att upprätthålla grundberedskap nedgår, samt att den operativa effekten nedgår. Hur man då kan skriva något sådant när Försvarsmakten öppet har redovisat konsekvenserna över de senaste besparingskraven mot myndigheten övergår mitt förstånd.
Vidare står det i artikeln, ”Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid.” Så bra att man har kommit fram till att personalen är den viktigaste resursen. Tyvärr låter det riktigt ihåligt när man anmodar Försvarsmakten att bespara 500 miljoner i de faktiska lönekostnaderna. Vilket resulterar bedömt i att Försvarsmakten måste avskeda 1000-1200 yrkesofficerare, 500-700 GSS/K samt 550-700 kontinuerligt tjänstgörande civila. Vet ens den vänstra handen vad den högra effektuerar numera? Att man ens kan säga en sådan sak är ett hån i mina ögon mot Försvarsmaktens personal, skärpning!
Avslutningsvis får vi läsa den klämkäcka avslutning som är ett signum i alla Cicilia Widegrens inlägg i Försvarsdebatten, ”Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret. Under Socialdemokraternas år vid makten lades ett 60-tal förband och enheter ner.” För det första är det Riksdagen som röstat igenom förbandsnedläggningarna så alla partier i mina ögon är lika delaktiga i att vi står där vi står nu med skägget i brevlådan. För det andraså skulle jag bra gärna vilja se dessa faktiskasatsningar som Alliansen har genomfört. Nödvändiga REMO åtgärder för att vi ens säkerhetsmässigt skall få utnyttja materielen är EJ en satsning. En satsning är om vi säger att vi måste ta tag i vår logistik organisation, en satsning är om vi säger att vi måste dimensionera vårt luftförsvar utifrån de faktiska hot som finns m m. För det tredje om man skall ta ansvar för vårt försvar bör man inse Gotlands strategiska värde, man tar inte ansvar för vårt rike genom att glömma bort den delen, dock så verkar ju andra förstått vikten av den ön och övar de facto på den med större numerär än vi gjort sedan bedömt förbandsnedläggningarna 2004 kommande vecka!
Så här skulle jag kunna fortsätta några A4 sidor till, men nu får man faktiskt skärpa sig, ingen går på det här längre, tror man ens själv på vad det är man skriver? Vem försöker man få att tro att allt står rätt till och att vi nu lägger i en högre växel? Inte är det Försvarsmaktens personal, inte är det de seriösa försvarsdebattörerna, definitivt inte vi försvarsbloggare som fått epitetet #svartmålare. Det enda jag kan komma fram till det är att man försöker vinna väljare i nästa års val genom att påskina att man tagit ansvar för Sveriges säkerhet? Samt att man tror sig kunna lyckas med detta genom att den breda allmänheten inte har något intresse av just säkerhets- och försvarspolitik förrän man inser att man behöver nyttja dessa verktyg. Jag hoppas innerligt att Genmj Grundeviks inläggfår ett genomslag för den breda allmänheten så att de förstår situationens allvar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Cecilia Widegren 1
Försvarsmakten 1
Corren.se 1

Det blir inga fartyg utan politiska beslut!


Det här blir ett kort uppföljande inlägg till dels förra söndagens absurda kvällstidningsrubriker om att Marinen kommer att läggas ner, dels till Jan Salestrands förtydligande här på bloggen till det som rör marinens materielprojekt.

Det som nu står klart efter generalens förtydligande här på bloggen är att inte alla projekt är strukna.  Trots mycket dystra besked om att nybyggnation av ytstridsfartyg nu har trillat ur materielplanen, är det i sammanhanget givetvis glädjande att erhålla ett förtydligande runt det faktum att de planerade åtgärderna för samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass inte är strukna ur planen.

Dessa två olika materielprojekt har diskuterats åtskilliga gånger här på bloggen, men då det engagerar många, samt är två nyckel projekt som påverkar stora delar av Marinen så är det nog på sin plats att kommentera detta igen.

Precis som generalen Salestrand skriver kommer korvetterna Göteborg och Kalmar att byggas om till vedettbåtar i syfte att ersätta sex bevakningsbåtar (BevB 80) samt HMS Jägaren som alla avrustas efter 2014. Alla dessa fartyg bidrar i allra högsta grad till vår nationella ytlägesbild och bevakningen av vårt sjöterritorium. Sju fartyg ska således ersättas av två. Dessa två fartyg ligger i dag avrustade till kaj sedan 2004 respektive 2006. Dessa måste in på varv snarast. Förhoppningsvis bibehålls dagens vapeninstallationer i syfte att kunna utöka förmågan vid behov, allt annat vore oerhört korkat.

När det kommer till de andra två korvetterna Gävle och Sundsvall så ska dessa två modifieras och livstidsförlängas och därefter fortsätta sitt liv som korvetter även i framtiden. I dag är enbart HMS Sundsvall operativ då man avrustade systerfartyget redan förra året då hon skulle påbörja ombyggnad. Men fortfarande har inget hänt, inga åtgärder är påbörjade, och det finns givetvis anledningar till detta.

För att Försvarsmakten över huvud taget ska få påbörja materiella åtgärder ska myndigheten framställa om regeringens medgivande för beställning av andra objekt och verksamheter som bedöms uppfylla kriterierna för regeringsärenden. Dessa kriterier är större ekonomiska bindningar, över 200 miljoner kronor, eller påverkan på regeringens framtida handlingsfrihet.


Redan 2011 redovisade Försvarsmakten att man avsåg genomföra ovanstående åtgärder. Ombyggnaden till vedettbåtar har sedan dess beteckningarna regeringsärende (RÄ 12/6) och för modifiering av korvetter (RÄ 12/2). Om Försvarsmakten och Prod Marin gjort hemläxan rätt så bör dessa ärenden redan nu ligga på regeringens bord, vilket de enligt uppgift nu även ska göra. 
Problemet är att regeringen har en riktigt dålig ovana att förhala materielärenden som Försvarsmakten planerat och budgeterat för. Ärenden som dessa påverkar inte bara tillförsel av fartyg, utan även Försvarsmaktens ekonomi i allra högsta grad. Om Försvarsmakten budgeterat för ett projekt som inte regeringen fattar beslut om under året, så återgår merparten av dessa ej upparbetade pengar till den totala statskassan. För Försvarsmaktens del innebär en sådan manöver att kostnaden för att omsätta materiel, det så kallade materielberget ökar ytterligare. det är inte långt i från att man skulle kunna drista sig till att regeringen taktiserar med Försvarsmaktens anslag för att täcka andra underskott i statskassan.
Men det handlar inte bara om pengar. Att inte få ut fartygen i produktion enligt de enskilda förbandens planering påverkar både operativ effekt, men även personalplanering. Kommer inte dessa fartyg ut enligt plan så tvingas all planering göras om ännu en gång.
Att regeringen förhalar regeringsbeslut kan dels tyda på taktisering med statsbudgeten, men även att regeringen själva vill välja ett lämpligt tillfälle för att presentera sina omtalade satsningar. I dag är det regeringssammanträde, men något beslut har sannolikt inte tagits i dag heller… Men jag håller det inte för omöjligt att vi inom kort förhoppningsvis får se ett pressmeddelande om ”stora satsningar som ytterligare stärker vår försvarsförmåga”.