Månatliga arkiv: oktober 2014

Gästinlägg: Svenska återvändare från Syrien – hur rädda ska vi vara?

Med inbördeskriget i Syrien och terrororganisationen IS brutala framfart i Syrien och Irak har svenskar som reser ner till området för att delta i striderna på IS och liknande röreselsers sida, blivit ett problem att hantera. Olika siffror figurerar avseende hur stor företeelsen är, men mycket pekar på att det siffror som släppts av Säpo är en mycket försiktig uppskattning och att det rör sig betydligt fler än 80 svenska medborgare som deltar i striderna. Att avbryta detta tillflöde av frivilliga till terrororganisationer bör vara en prioriterad fråga för Sverige och andra EU-länder, inte minst med tanke på hur svårt det är att i övrigt påverka IS utan mandat från FN:s säkerhetsråd. En annan stor fråga är hur Sverige ska hantera de medborgare som återvänder från striderna och de problem och faror detta fenomen medför. Dessa frågor diskuteras här av Robert Egnell (PhD).

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Svenska återvändare från Syrien – hur rädda ska vi vara?

Att svenska medborgare reser till konfliktzoner för att av olika anledningar delta i krig och konflikter är ingen nytt fenomen. Svenskar anslöt sig till Danmark under det dansk-tyska kriget under skandinavismens tid, slogs som frivilliga i Finland, anslöt sig till SS i Tyskland, avrättade människor i fångläger på Balkan, och har mer nyligen också synts i krigens Somalia, Iraq och inte minst Syrien. I just Syrien räknar International Center for the Study of Radicalisation (ICSR) med att cirka 100 svenskar anslutit sig till olika rebell- och terroristorganisationer. Många slåss primärt för att störta krigsförbrytaren Bashar al-Assad, men ett stort antal beskrivs bäst som radikala jihadister, av vilka många utbildats, radikaliserats och numera strider för vidriga organisationer som ISIS och al-Nusrafronten.

I Sverige är vi relativt förskonade från terrorattacker, men internationellt har hemvändande radikala blivit ett mycket verkligt problem. Den 24 maj i år öppnade en man eld på judiska muséet i Bryssel och dödade fyra personer. Den misstänkte gärningsmannen var Mehdi Nemmouche, en fransk medborgare som spenderat det senaste året som jihadist i Syrien. Detta beskrevs av Dan Byman och Jeremy Shapiro som den första dödliga spridningseffekten i Europa av Syriens inbördeskrig. Vid ett flertal andra tillfällen har planerade attacker av hemvändare stoppats av säkerhetstjänster.

Frågan är vad som händer med de svenska medborgare som krigat i Syrien om och när de bestämmer sig för att komma hem? Vilka avsikter har de och hur ska svenska myndigheter hantera dem och vilka resurser krävs? Hur sannolikt är det med terrorattacker och hur rädda ska vi i allmänheten vara? Det råder inga tvivel om att det svenska rättsystemet, underrättelsetjänster och sjukvårdssystemet står inför stora utmaningar. Den här texten bygger i stor utsträckning på forskning av min kollega Dan Byman, men med kommentarer till och tillämpning på den svenska kontexten.

Först och främst – vad är hotet?
Det rör sig inte om några massor, men siffrorna är fortfarande alarmerande. De har ofta stort stöd från sin omgivning hemma i Sverige – något som också är problematiskt. Även om historien visar att detta inte är ett helt nytt fenomen, så utgör jihadisterna i Syrien och Irak ett nytt problem genom att de ofta är mycket vältränade i terrorverksamhet och vapenhantering, de är stridstestade och erfarna, de är djupt indoktrinerade, och de har ett stort internationellt nätverk. På så sätt utgör de dessutom ett betydligt större hot än så kallade ”hemmaradikaliserade” som ofta saknar alla dessa egenskaper. Det råder med andra ord inga tvivel på att svenska återvändare utgör ett hot – inte minst i ett land där vi varit så förskonade från (framgångsrika) terrorattacker. Det räcker trots allt men en enda framgångsrik attack av några välutbildade operatörer för att skapa fruktansvärd förödelse och chock i det svenska samhället. Det finns dock även en rad anledningar till att hotet inte är så alarmerande som de värsta apokalyptikerna varnat för.

Förmildrande omständigheter
Många kommer att dö i krigets Syrien och kommer därför aldrig att återvända. Även om exakta siffror är svåra att komma över så verkar dödligheten bland jihadister vara stor – inte minst bland utländska krigare. En annan förmildrande och något cynisk omständighet är att rekryteringen av radikala element faktiskt tar potentiella terrorister långt bort från svenska gator och torg. Många av de mest radikala krigarna återvänder aldrig även om de överlever – dels därför att ISIS och andra tar passen ifrån dem, dels därför att de inte är intresserade av att flytta hem. Istället rör de sig ofta från konfliktzon till konfliktzon i regionen. Dessutom saknar många motivation för att attackera sitt hemland och detta skede finns det heller ingen fatwa mot Sverige som skulle kunna rikta terroristernas blickar mot oss och därmed utlösa en mer avsiktfull hemflyttsvåg. Utöver detta är dessutom många hemvändare helt desillusionerade av kriget, samt av organisationernas och ledarnas beteende. Kriget, kampen och det alternativa livsstil som ISIL och andra utlovar visade sig helt enkelt inte infria förväntningarna. En annan ofta bortglömd faktor är att de allra flesta som strider i Syrien är inte utbildade till terrorister, utan till gerillakrigare, vilket inte är två helt överförbara kompetenser. Slutligen, hemvändande jihadister och deras nätverk är hittills en mycket väldefinierad och enkel grupp för underrättelsetjänster att hålla ögonen på. Ofta har de varit aktiva på facebook och twitter, där de skrutit om sin verksamhet. Dessutom kan deras ”följare” i dessa nätverk också enkelt identifieras och kontrolleras – i alla fall med rätt resurser. Underrättelsetjänsternas värsta mardröm är därför inte hemvändarna, utan de som inte rest, de som saknar kontakter med kända nätverk, men som ändå sitter på resurser och hat att utföra terrordåd – så kallade ”ensamvargar”.

Hur bör vi hantera hotet?
Lämpliga åtgärder för att hantera dessa mycket reella hot kan delas upp i omedelbar riskhantering och mer långsiktig förebyggande verksamhet. Det juridiska konsekvenser som är lämpliga vid hemkomsten beror naturligtvis på var, hur, och med vilka organisationer som svenskar stridit. Den blåögdhet som kännetecknat svensk syn på dessa krigare måste dock förändras. Under resan från frivillig idealist eller äventyrssökare till hemvändande erfaren krigare finns det en rad steg där myndigheter kan ingripa. Själva rekrytering är ofta en del i en radikaliseringsprocess som är ett betydligt större problem än att resa eller inte, och övertalningsförsök att inte åka som testats i bland annat Danmark har sannolikt inte haft så stor effekt. Kanske kan däremot den radikaliserades omgivning påverkas och arbetas med i dessa försök. Steg två är att försvåra inresan till krigsområdet. Att ta sig in i Syrien är alltför lätt – med en charterbiljett till Turkiet och en insider som möter upp är det egentligen bara att promenera in. Här kan samarbete med länderna i regionen förbättras betydligt.

Vid hemkomsten är det uppenbart att dessa individer måste övervakas och eventuellt arresteras. Här är det viktigt att inte bara lagstiftning utan även underrättelsekapacitet räcker till. Att anta att hemvändare är skyldiga till brott vore dock ett stort misstag – rättsligt och strategiskt. Många kommer att ha stridigt för något både de och västvärlden stödjer – störtandet av al-Assad. ICSR i London menar att inte skapa möjligheter för hemkomst för dessa individer kan förvärra istället för att hantera problemet. Oavsett straffdebatten är det slutligen också uppenbart att många hemvändare kommer att kräva terapi och vård. Att fånga upp dessa individer är inte bara ett sett försöka fånga upp potentiella hot, eller att skapa bättre insikt och underrättelse av fenomenet. Det är också ett sätt att hantera problem som psykologiska problem kan skapa bortom terroristhotet, och som vi är skyldiga människorna i hemvändarnas omgivning. Många hemvändare, oavsett deras avsikter med resan till Syrien eller hemresan till Sverige, kommer att ha allvarliga problem i form av PTSD och andra störningar och riskerar därmed att bli farligare än de behöver bli.

Förebyggande av fenomenet
Att svenska medborgare ansluter sig till radikala terrororganisationer måste naturligtvis ses som ett samhälleligt misslyckande. Vissa individer har störningar som gör att de alltid kommer alltid att söka sig till våld och konflikter – Jackie Arklöv är ett sådant exempel. Fenomenet med utländska jihadister är dock mer utbrett än att skylla på enskilda individers läggning och istället måste vi fundera över hur samhället kan stoppa den radikaliseringsresa som flera av individerna gjort under en längre tid innan de fattar beslut om att ta till våld mot civila för att uppnå sina politiska mål.

Ett större problem än denna text kan angripa berör hur stabilitet kan skapas i Mellanöstern och hur kriget mot terrorismen kan avslutas en gång för alla. Det senaste årtiondets krig har skapat en lång rad rekryteringsplattformar för radikaliserade, missnöjda eller äventyrslystna unga. Krigen har även lett till lidande bland civila, och en misstänksamhet mellan arabvärlden och västvärlden, vilka kan bidra till radikaliseringsprocesserna. Lite mer om mina tankar om detta här.

Slutligen: Är Sverige unikt?
När det gäller säkerhet och hotbildsanalys finns det alltid en risk med att överföra internationella analyser på Sverige. En lika stor risk är emellertid att automatiskt beskriva Sverige som unikt och därför mindre sårbart. En faktor som kan avgöra hemvändares benägenhet att fortsätta kampen i Sverige eller någon annanstans är huruvida det finns en fatwa som uppmanar till attack mot Sverige. Detta finns inte i dagsläget, men skulle en jihad-fatwa utfärdas mot Sverige så utgör naturligtvis de radikaliserade hemvändarna ett hot – inte minst genom den träning och kapacitet de besitter. En skillnad mellan USA och Europa är hur integrerad den muslimska befolkningen känner sig. Här har Sverige en stor utmaning i det utanförskap som ofta beskrivs blandinvandrare. Motivation att fortsätta kampen på hemmaplan ökar därmed. Här måste jag dock erkänna att jag kunskapsmässigt är ute på tunn is och jag vill istället hänvisa till den forskning som utförs på FHS av bland andra Magnus Ranstorp för att få en bättre insikt i mer specifikt svenska problem.

Slutligen, hotet mot Sverige kommer inte bara från svenska hemvändare. Attacken i Bryssel involverade en fransk medborgare, och den misslyckade självmordsattacken i Stockholm den 11 december 2010 utfördes visserligen av en svensk medborgare, men som hade radikaliserats och tränats i England. Rörligheten inom Europa är total och det kommer att krävas ett mycket väloljat internationellt samarbete för att hantera de många tusen Européer som en dag återvänder hem.

Robert Egnell

Robert Egnell (PhD) är sedan drygt tre år tillbaka Visiting Professor and Director of Studies inom Security Studies Program på Georgetown University. Han är även tjänstledig docent Försvarshögskolans strategiavdelning och beräknas komma hem till sommaren 2015. Han kan följas på @robertegnell

Konsten att förbereda ett land

Sammanfattning
Den nyligen avslutade civilförsvarsövningen i Ryssland har troligtvis varit en landsomfattande lednings- och funktionsövning av det ryska civilförsvarets agerande i händelse av ett krig, bedömt har man övat åtgärderna i händelse av kärnvapenkrig. Denna slutsats kan dras av ingående delövningsmoment samt omfattningen av civilförsvarsövningen som sträckt sig över hela Ryssland dvs nio (9) tidszoner och mellan 10 – 60 miljoner civila som berörts av övningen samt 300,000 man ur civilförsvaret.
Analys
Mellan den 4 och 8 Oktober 2014, genomfördes över hela Ryssland en omfattande civilförsvarsövning. Övningen kom att omfatta ca 300,000individer ur civilförsvaret med 10,000 olika former av utrustningsdetaljer och mellan 10 – 60 miljoner (här ger RIA Novosti motstridiga uppgifter) civila som berörts av övningen över hela Ryssland.
Övningen har letts från Rysslands nationella krishanteringscenter, ansvarig för övningen har varit Rysslands katastrofminister Vladimir Puchkov, utöver detta har cirka 80,000 beslutsfattare på olika nivåer direkt berörts av övningen. Övningsscenarion som genomförts över hela Ryssland har bl a varit flygplanskrascher, översvämningar, jordbävningar och utsläpp av farliga kemiska substanser, radioaktiva utsläpp, brandbekämpning, indikering m m. Respektive geografiskt övningsområde tilldelades av övningsledningen ett typscenario baserat på dess geografiska förutsättningar.
Undsättningsoperationer med luftfarkoster har även övats med understöd av det Ryska flygvapnet som ett avslutningsled i övningen, över trettio (30) luftfarkoster har utnyttjats, MI-8, MI-26, KA-32, IL-76, AN-74, YAK-72 och BE-200. Likväl har luftlandsättning med fallskärm av indikerings- och räddningspatruller från helikopter övats.
Inledningsvis kan slutsatsen dras att detta har varit en omfattande lednings- och systemövning av det ryska civilförsvarets agerande i en landsomfattande katastrofsituation som har sträckt sig över nio (9) tidszoner. Omedelbart kan man dra slutsatsen att sådana påfrestningar på ett land som kräver en sådan ledningsövning uppstår ej i fredstid. Som en parentes i sammanhanget kan nämnas att i Sverige har enbart de största civilförsvarsövningarna som genomförts just avhandlat hur resurserna skall utnyttjas i händelse av krig, för det är då påfrestningarna är som störts på samhällets resurser.
Vän av ordning ställer sig säkert skeptisk till detta, men betänk hur ofta har man jordbävningar, flygplanskrascher, översvämningar, kemiska och radiologiska utsläpp samtidigt över nio (9) tidszoner, där någonstans mellan 10-60 miljoner medborgare berörs direkt och/eller indirekt av övningen och 300,000 man i civilförsvarsresurser, detta har varit en stor systemövning av civilförsvarsresurser dels i praktisk agerande dels i central ledning över hela Ryssland i händelse av krig.
I slutskedet av denna stora civilförsvarsövning påbörjade även de strategiska robottrupperna en större övning i Volga området, omfattande cirka 2,000 man och 200 materielslag. Övningen genomförs fortfarande i skrivande stund (141009), den genomförs mellan den 7 och 11 Oktober 2014. Drygt tjugo (20) SS-27 (Topol-M) robotsystem deltar i övningen. Parallellt med detta har även ubåtsjaktjagaren Viceadmiral Kulakov genomfört övning i åtgärder mot ”massförstörelsevapen” i östra Medelhavet.
Övningen i Volga området omfattar larmåtgärder, stridspatrullering, lösande av stridsuppgifter, åtgärder mot jägar- och specialförband vid grupperingsplatser. Det övergripande syftet anges vara att öka de mobila robotförbandens överlevnadschanser. Detta är den andra stora övningen med de strategiska robottrupperna i Oktober månad 2014, den tidigare omfattade ca 4,000 man.
Vad som är oroväckande är att signalaktiviteten var markant högre hos de strategiska robotstyrkorna under perioden då den stora civilförsvarsövningen genomfördes kontra dess fortsatta genomförande efter avslutandet av civilförsvarsövningen. Detta kan korrelera med att larmåtgärder genomfördes under det initiala skedet varvid signaleringsfrekvensen bör ha varit högre hos robotförbanden.
Häri ligger nu det oroväckande i själva crescendot av den stora civilförsvarsövningen påbörjas en larmövning för de strategiska robotstyrkorna, lägger man därtill fokus övningsmoment som större bränder (tydlig effekt av kärnvapenexplosion), jordbävningar (liknande effekt på infrastruktur som vid kärnvapenexplosion), större utsläpp och översvämningar (sekundär effekter av kärnvapenexplosioner) så framträder en bild av att den stora civilförsvarsövningen i själva verket har varit en övning i åtgärder i händelse av kärnvapenkrig.
Har nu Ryssland tappat greppet fullständigt om det är som det förefaller vara? Tveklöst nej, redan under mitten på 1980-talet insåg den ryska generalstaben att det enbart fanns förlorare i ett kärnvapenkrig, häri låg själva essensen i utvecklandet av de operativa manövergrupperna som skulle kunna slå väst stridskrafter i Central- och Västeuropa utan utnyttjandet av taktiska kärnvapen som ett exempel. Så att man skulle förbereda sig för att genomföra kärnvapenkrig tvivlar jag starkt på.
Däremot har troligtvis den stora civilförsvarsövningen ett tvådelat dolt syfte. Det första är att skapa en känsla hos den ryska befolkningen att ett hot mot nationens själva existens råder, bilder som kablats ut på medborgare som tar sin tillflykt till skyddsrum och får utbildning i hur man skall agera där, skapar inte en känsla av lugn utan snarare av oro. Det andra är att skicka ett mycket dolt budskap till väst i och med genomförandet av övningen med de strategiska robotstyrkorna parallellt del av tiden med civilförsvarsövningen, man visar på vilja och förmåga avseende kärnvapenkrig, man måste särskilt beakta att kärnvapenförmågan fortfarande är det man i Ryssland i mångt avser utnyttja innan rustningsprogrammet är färdigt i händelse av en konflikt.
Slutsatser
Den stora civilförsvarsövningen har bedömt syftat till att öva dels ingående förmågor dels ledningsstrukturer i Ryssland i åtgärder i händelse av ett krig. Det troliga scenariot som övats i civilförsvarsövningen är ett kärnvapenangrepp mot Ryssland, sett till visa av de ingående övningsmomenten som på ytan kan te sig harmlösa men sammantaget med den i del av tiden pågående övningen med de strategiska robotstyrkorna visar på en helt annan innebörd, likväl även utan dessa förbands övande parallellt pekar civilförsvarsövningen på att man ej övat katastrofer, då denna magnitud ej uppträder vid andra tillfällen förutom vid krig.
Bedömt har även civilförsvarsövningen förutom att öva dem ett annat syfte, att till väst skicka ett budskap att man har vilja och förmågan att uthärda och genomföra ett totalt krig och att man nu förbereder sitt land för det. Bedömt har Ryssland EJ en intention att genomföra detta.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Twitter 1(Svenska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Regeringen Löfvens skapelseberättelse

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister. Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner: A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!) […]

Nya tider

Det har varit en något omtumlande vecka i svensk utnämningspolitik. Särskilt på försvarsområdet. Som bekant finns det olika filosofier. Leni Björklund handlade om att oväntat utse någon som saknar i stort sett varje erfarenhet av utgifstområde 6 och som därtill inte hade något intresse. Den rakt motsatta infallsvinkeln representeras utomordentligt väl av Mikael Odenberg. Hungrig, insatt och utan varje förutsättning att ”pleed deniability”. Jag gör inte anspråk på någon prognosförmåga, men vi vet hur det senare exemplet föll ut…

Generallöjtnant Jan Sahlestrand tillhör väl också veckans överraskningar. Han är extremt kunnig och energisk och har alla förutsättningar att skapa rådrum för Peter Hultqvist. Men samtidigt som FML måste vara en del av lösningen är den också – någonstans – en del av problemet. Det är många av Jan Sahlestrand undertecknade dokument i HKV som står i konflikt med det som nu förväntas av vår nye försvarsminister…

Jag vill gärna tacka för alla de lyckönskningar och gratulationer som jag erhållit från olika håll de senaste dagarna. Vet inte riktigt hur det gick till, men tänker fortsätta i tangentens riktning. Några har undrat om jag ska upprätthålla bloggandet? Mitt svar har varit; ja! Om försvar och säkerhet på allvar ska bli en angelägenhet för det svenska folket så behövs det mer av öppenhet och transparens, inte mindre. Bara om Putins metoder och avsikter blir kända kommer viljan och sedan förmågan till försvar att återställas.

Ja, det har varit en vecka av oväntade val och utnämningar. Sammantaget måste jag tolka det som att den djupa statens företrädare nu börjat inse att det finns ett verkligt hot mot vårt nationella oberoende.

Allan Widman

Goda förutsättningar!

Foto: Försvarsmakten


Vi har en ny regering i Sverige. Om denna regering kan man tycka både det ena och det andra eftersom man redan hamnat i blåsväder runt olika frågor. Men som omväxling så ser det vid en första anblick väldigt stabilt ut när det kommer till försvarspolitiken, något vi inte är bortskämda med från den senaste mandatperioden.

Försvarsminister

Att Peter Hultqvist skulle bli försvarsminister var en lågoddsare, och det var som jag ser det ett mycket bra val. Till och med det allra bästa valet med utgångspunkt tagen i vilka möjliga kandidater som fanns inom det rödgröna blocket.

Hultqvist har under sin tid som ordförande i försvarsutskottet lagt en mycket bra grund för sitt nya ämbete genom att ha engagerat sig och satt sig in i alla de försvarspolitiska frågorna som i vissa fall kan vara mycket komplexa och svåra att förstå. Jag blev särskilt imponerad under senaste Almedalenveckan där han deltog under i stort sett samtliga försvarspolitiska seminarier och var också den som vann mest förtroende i debatterna. Peter Hultqvist har som jag skrivit tidigare alla förutsättningar för att lyckas som försvarsminister och dessutom bli respekterad och omtyckt.

Försvarsutskottet

Inte nog med att förutsättningarna för försvarspolitiken i regeringen har förbättrats så har så även skett i försvarsutskottet där Allan Widman (fp) blev ny ordförande. Få andra aktiva riksdagspolitiker är så insatta i försvarsfrågan så som Widman är. Även här är förutsättningarna goda.

Vad som dock är något bekymrade är att en stor andel av ledamöterna som satt med i försvarsberedningen har bytts ut. Alla dessa var insatta i omvärldsutvecklingen samt läget i Försvarsmakten Torbjörn Björlund (v), Peter Rådberg (mp) och Staffan Danielsson (c) är inte ens kvar i riksdagen. Av 17 ledamöter är 10 helt nya inom försvarspolitiken vilket innebär att kontinuiteten givetvis påverkas. Försvarsfrågorna är som sagt ofta komplexa och kräver därmed en helt annan kunskap än den allmänpolitiska för att kunna hantera på ett seriöst och trovärdigt sätt.

Så här ser det nya försvarsutskottet ut:
Allan Widman (FP), ordförande

Åsa Lindestam (S), vice ordförande
Peter Jeppsson (S)

(Ny) Kent Härstedt (S)
(Ny) Alexandra Völker (S)
(Ny) Paula Holmqvist (S)
(Ny) Mattias Ottosson (S)
Hans Wallmark (M)

Johan Forssell (M)
(Ny) Lena Asplund (M)
(Ny) Jan R Andersson (M)

Mikael Jansson (SD)
(Ny) Roger Richtoff (SD)
Mikael Oscarsson (KD)
(Ny) Daniel Bäckström (C)
(Ny) Per Olsson (MP)
(Ny) Stig Henriksson (V)

Tjänsten som statsseketerare på försvarsdepartementet

Något som i dag överraskande var Försvarsmaktens och regeringens besked om att ny statssekreterare på försvarsdepartementet blir generallöjtnant Jan Salestrand som i dagsläget är chef för ledningsstaben och Högkvarteret.
Av de reaktioner jag tagit del av under dagen så framkommer både glädje och oro över detta besked. Personligen ser jag det som mycket positivt att Peter Hultqvist väljer personal ur Försvarsmakten som statssekreterare, en tjänst som i allra högsta grad tidigare har varit strikt politisk.
Försvarsminister Hultqvist kommenterar det hela så här till SvD.

– Jag vill etablera ett bra samarbetsklimat mellan departementet, försvarsmakten och andra myndigheter. Jag har ju samarbetat med Jan som ordförande för försvarsutskottet och är övertygad om att han kan jobba som en bra ledare med sina gedigna kunskaper om försvarsmakten, säger Peter Hultqvist till SvD. 

Försvarsministern understryker att problemen inom försvaret, den ansträngda försvarsekonomin och det skärpta omvärldsläget med ökar militär verksamhet gör att Salestrands erfarenhet som general kommer väl till pass i dessa tider.

Jag bedömer att dialogen mellan Försvarsmakten och regeringen kommer att förbättras avsevärt jämfört med det som närmast kan liknas med ett skyttegravskrig under senaste mandatperioden och som inte leder till annat än misstroende och problem.

De signaler jag fått inifrån Försvarsmakten är dock inte enbart positiva. Jan Salestrand omnämns av flera som en person som aktivt motarbetat Marinen. När jag bett om några konkreta exempel på sådant så hänvisar många till bl.a. materielanskaffningen där Marinen är satt på svår svältkost. Andra hänvisar till att Jan Salestrand är en av regissörerna bakom inriktningsbeslutet 2009 och därmed dagens insatsorganisation som av många numera anses förlorat sin operativt relevans då den till stor del är anpassad för internationella insatser. Kritikerna menar då att Salestrand i sin nya roll som statssekreterare skulle utgöra ett hinder för en utveckling av Försvarsmakten mot en mer operativt relevant organisation givet omvärldsutvecklingen.

Personligen tror jag att detta kommer att bli väldigt bra oavsett oroliga kollegors bedömningar. Alternativet hade varit en civil politisk tjänsteman likt tidigare statssekreterare Carl von der Esch. Det Jan Salestrand nu kommer att kunna bidraga med anser jag är värt mycket inför kommande försvarspolitiska utmaningar, och eftersom vår nya försvarsminister är en klok man och med ett gott öga till Marinen så är jag inte särskilt orolig.

Jag vill härmed gratulera er alla tre; Hultvist, Widman och Salestrand till era nya befattningar och önska er lycka till. En saklig och trovärdig försvarspolitik är nu viktigare än någonsin med anledning av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge och en extremt ansträngd svensk försvarsekonomi. Ni lär inte gå sysslolösa under den nyligen påbörjade mandatperioden.

Bloggar: BrixSki

Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste … Continue reading →

Utan förvarning

Reflektion
Den 2 Oktober 2014, kom en intressant nyhet som än så länge ej uppmärksammats i Sverige från vårt västra grannland Norge. Utan några som helst omskrivningar förklarar man att förvarningstiden inför ett angrepp mot Norge har nedgått nästintill noll. Till saken hör att Norge har valt att fortsätta med ett värnpliktsförsvar och till del en kontrakterad styrka, en lösning som känns igen från i Sverige, om vi än har övergått till fullständig frivillig rekrytering med en övervägande del, deltidsanställda soldater.
För att detta värnpliktsförsvar skall fungera krävs ett fungerande förvarningssystem, detta var även en tidigt identifierad faktor i Sverige under den tid vi hade ett värnpliktsförsvar, därav den stora uppbyggnaden av FRA, förvarningen var tvungen att finnas för att kunna genomföra en successiv styrkeuppbyggnad för att möta ett angrepp. Minskas denna förvarningstid blir det mycket svårt för ett värnpliktsförsvar att kunna möta ett angrepp, men även för ett i huvudsak deltidsförsvar.
Häri ligger nu det intressanta kring hela denna nyhet, Norge som ett NATO anslutet land och därmed även ingående i dess underrättelsestrukturer anser sig ej har tillräcklig förvarningstid för att kunna möta ett angrepp. Detta innebär i sak att NATO saknar förmåganatt upptäcka och förstå en reguljär motståndares intentioner, vilket är mycket allvarligt, för det är ej så att Norge står ensam i detta utan, NATO som allians genomför kontinuerlig informationsinhämtning och bearbetning för att kunna anpassa sin beredskap, detta är själva nyheten, om än något som Aftenposten själva ej verkar förstått.
Vad som nu gör hela situationen mycket allvarlig är att Sverige som militärt alliansfri ej är inordnade i de västliga underrättelsestrukturerna, vi har bilaterala avtal, något som undersökningarna efter Edward Snowdens avslöjanden visade, men det handlar snarare om utbyten kring specifika områden och ej ett kontinuerligt underrättelseflöde, likt det som finns inom NATO. Härvid blir situationen mycket allvarlig för Sverige, om inte ens NATO kan upptäcka hot från en reguljär motståndare, hur skall då en enskild militärt alliansfri nation som Sverige med begränsade resurser lyckas med det?
Men vad kan nu ha föranlett denna tydliga reaktion från Norge, där man även talar om en seriös upprustning av sin Försvarsmakt, för att kunna möta en reguljär motståndare? En logisk slutsats är att de ryska militära operationerna på Krimhalvön samt i östra Ukraina är vad som föranlett allt detta, men likväl de enda övriga nationerna som talar om en upprustning är de Baltiska staterna inklusive Polen, som delar en landgräns, likt Norge, med Ryssland men även är mer utsatt än tillsynes Norge för påtryckningar av Ryssland.
I Juni och Juli månad 1968 genomförde Sovjetunionen två (2) större militära manövrar som tog Norge med överraskning, man hade ej erhållit någon förvarning genom sina underrättelsesystem, likväl var övningsmomenten tydligt riktade mot Norge och ansågs vara provokativa. Vid Juni övningen framryckte man i skydd av dålig sikt nästintill fram till den gemensamma gränsen. Norge lyckades hemlighålla denna incident ett antal decennier efter dess genomförande, men som en konsekvens kom man att sätta upp Brigad Nord, ett stående förband i Nordnorge för att snabbt kunna möta ett hot från Sovjetunionen.
Övningsfrekvensen för de nordliga Ryska förbanden har det senaste året markant ökat, likväl har förband från andra län i Ryssland inom det västra och centrala militärdistriktet övats nära den gemensamma gränsen, främst luftlandsättningsförband, likväl har Norra flottan markant ökat sin övningsverksamhet främst avseende stridsskjutningar o dyl. En möjlig förklaring till det markanta uttalandet från Norge är att en återupprepning av de två övningarna som genomfördes 1968 har skett. Med hänsyn till att dessa två övningar fick som konsekvens att man valde att upprätta en stående brigad, kan gensvaret denna gång bli en upprustning utifrån en upplevd hotbild och en tidigare genomförd suboptimering mot internationella insatser.
Vad som dock är oroväckande är att i Sverige har vi fortfarande inte nått någon enighet rörande vilket vägval vi skall ta i försvarsfrågan för det markant försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Fortfarande ligger regeringsbeslut 5 kvar, fortfarande har ingen enighet nåtts mellan de större etablerade partierna inom försvarsfrågan. Vilket gör situationen än mer anmärkningsvärd, om ett grannland till Sverige gör en sådan markant vändning, är det mycket oroväckande att vi inte tolkat situationen likartat.
För slår man samman dels att man i Norge anser sig nästintill sakna förmågan att identifiera hot dels att vi i Sverige inte har nått en enighet i försvarsfrågan, blir situationen mycket bekymmersam, för ju längre situationen med Sverige som ett säkerhetsvakuum dels i östlig riktning dels i västlig riktning får fortgå, ju längre kommer säkerhetssituationen i Östersjöregionen att destabiliseras. Tyvärr spelar Sveriges säkerhetspolitiska svaghet just nu Ryssland rätt i händerna, som svag militär alliansfri nation så kommer NATO vara tvungen att genomföra pareringar och kan ej fokusera på dess medlemsländer fullt ut, vilket gör att organisationen utsätts för en klassisk kraftsplittring, vilket i sin tur möjliggör för Ryssland att agera mer aktivt.
Summa summarum, med en destabiliserad säkerhetssituation där säkerhetsstrukturerna bedömer sig ej kunna upptäcka hoten förrän i ett mycket sent skede, gör den totala situationen mycket allvarlig, risken för felbedömningar och därmed även en eskalering av en situation är tydlig, vilket om inte annat incidenterna mot dels svenska dels amerikanska signalspaningsplan i Östersjöregionen visar på. Än en gång har vi ytterligare tagit ett steg nedåt i säkerhetsspiralen, detta utifrån att vi ej tycks kunna bedöma de hot som finns eller upplevs, vilket ökar sannolikheten för eskaleringar i trängda situationer.
Källor
Aftenposten 1(Norska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Hjulet är runt

Sammanfattning
Det ryska agerandet mot svenska och andra staters signalspaningsflygplan är inget nytt, detta agerande började redan under Sovjettiden på 1950-talet och har mest troligt enbart haft en respit under ”den stora oredans” år i Ryssland då medel och resurser var små för att bibehålla en stormaktsstatus. Vad som är oroväckande är att man har passerat ett antal tydliga gränser, mållåsning mot annan nations flygplan, och nästa steg är en allvarlig incident där en nedskjutning eller mest troligtvis en oavsiktlig ramning av en annan stats luftfartyg är trolig.
Analys
Veckans, vecka 440, ”Oj upplevelse” för många var säkert de läckta uppgifterna rörande den närgångna ryska flygningen i anslutning till Svenskt signalspaningsflyg på internationellt luftrum främst utanför Kaliningrad Oblast. I sig inget nytt att svenska signalspaningsresurser blir uppvaktad av ryskt flyg, på Youtubekan man bl a se hur Östersjömarinens flyg genomför förbiflygning av HMS Orion på internationellt vatten, mest troligt rör det sig även här utanför Kaliningrad Oblast.
Vissa vill hävda att detta är ett nytt ryskt agerande, jag vill hävda motsatsen, som vi kommer se längre fram är detta inget nytt med aggressivt uppvaktande av svenska och andra nationers signalspaningsresurser, flygande såväl som på och under ytan, av Ryssland. Vad som är nytt är i så fall att det ej skett sedan mitten av 1990-talet, vilket sammanfaller med de klart begränsade resurserna Ryssland hade intill 2004, för att hävda sin stormaktsstatus.
Vad som gör incidenten med det intensiva uppvaktandet av de svenska flygande signalspaningsresurser intressant, är att det ryska agerandet sammanfaller med ett liknande agerande som Sovjetunionen hade inledningsvis under 1950-talet, då som nu stod världen inför ett kallt krig. Ser man till Östersjöregionen kom det första egentliga agerandet, i och med nedskjutningen av ett amerikanskt signalspaningsplan av modellen PRIVETEER 1951. För att efterföljas med nedskjutningen av den svenska DC-3 1952.
Nedskjutningen av DC-3 samt CATALINAN kom i Sverige att föranleda en uppbyggnad av vad som idag benämns incidentberedskapen dvs främst en kontinuerlig övervakning av vårt luftrum samt territorialvatten, för att därmed kunna utnyttja Försvarsmaktens resurser för att hävda vår territoriella integritet, flygvapnets incidentberedskap blev en direkt konsekvens av nedskjutningarna.
Då som nu, ansåg man i väst att ett underrättelsegap fanns främst rörande vad som de facto skedde och vilka resurser som fanns. Detta kom att föranleda en intensiv flygspaningsaktivitet mot Sovjetunionen, med dels flygningar längs dess gränser dels flygningar in på Sovjetiskt territorium, allt för att minska underrättelsegapet och öka förståelsen samt säkerheten för att ej ta förhastade beslut.
Vad som är tydligt är att västs agerande under inledningsskedet av kalla kriget var betydligt mer provokativt kontra dess nutida agerande, de facto har man ej genomfört inträngningsoperationer på/över ryskt territorium, däremot har man ökat antalet signalspaningsflygningar längs den ryska gränsen, i syfte att skapa en underrättelsebild som ger svar på de frågor man besitter. Dessa flygningar över internationellt hav och i dess luftrum kan omöjligtvis provocera fram det ryska motsvaret som vi ser just nu.
Den första riktigt provokativa incidenten sedan det kalla kriget upphörde och ingången i det nya kalla kriget som uppstått, inträffade i år, 2014, den 23 April över Ochotska havet. Ett Amerikanskt signalspaningsplan av typen RC-135U genomförde en rutinflygning i området, då en rysk SU-27 jaktplan genomförde en förbiflygning ca 30 meter framför nosen på det amerikanska planet och vände upp buken mot den för att visa sin beväpning.
Nästa händelse som uppstår är den 16 juli, 2014, i Östersjöregionen då ett svenskt signalspaningsflygplan befinner sig utanför Kaliningrad Oblast i internationellt luftrum och genomför inhämtning. Då genomförde en rysk SU-27 en mycket närgående, 10-15 m, flygning, bredvid det svenska signalspaningsplanet och återigen här så vändes buken på det ryska planet upp för att visa sin beväpning.
Den 18 Juli, 2014, inträffar så då den hittills allvarligaste incidenten, av vad som blivit offentligt känt skall tilläggas, då ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 genomför signalspaning utanför Kaliningrad Oblast. Incidenten inledes med att det amerikanska flygplanet låses med målradar, därefter skickas ryskt jaktflyg upp mot det. Härvid fattar den amerikanska piloten beslutet att avvika från internationellt luftrum in över Gotland och vidare söderut längs svenskt luftrum.
Signifikant i två av de tre incidenterna är att man väljer att skicka jaktflyg mot obeväpnade signalspaningsflygplan på internationellt luftrum, väl där så väljer man att visa upp sin beväpning samt flyga provokativt nära dessa flygplan. Detta är en övertydlig signal till väst, håll er långt ifrån våra gränser! Då denna metod ej verkar fungerat för dem så väljer man istället att mål låsa med målradar från bedömt S-300 eller S-400 luftvärnsrobotsystem och därefter skicka iväg jaktflyg. Vid detta förfarande erhålla man tydlig effekt, men det är ej heller så konstigt, för jag tvivlar stort på att man inom de amerikanska signalunderrättelsekretsarna glömt vad som hände 1951 i Östersjöregionen, härvid blir även den amerikanska pilotens agerande mycket förståeligt.
Vad som även är intressant är att detta är inget nytt ryskt beteende, man betedde sig exakt likadant i början av 1950-talet då man ansåg att signalspaningsflygningarna var provocerande, härvid blir det också tydligt att för Ryssland var/är det ingen stor sak att mållåsa med målradar från ett luftvärnssystem mot en annan nations statsluftfartyg över internationellt luftrum. Detta ger även på hand att, vi kommer se mer allvarliga provokationer och sannolikheten för att en allvarlig incident uppstår över, på eller under ytan i Östersjöregionen är överhängande mht att man har valt att passera en mycket tydlig gräns från rysk sida.
Häri har Försvarsmakten nu en mycket stor pedagogisk utmaning, man kan ej hävda att det krävs mer medel pga en instabil säkerhetssituation i vårt närområde, utan att släppa på hemligstämpeln rörande det Ryska agerandet mot Sverige. Får ej befolkningen reda på vad som händer, kommer de återigen anse att Försvarsmakten budgetfiskar för att bibehålla sin verksamhet. Vad som krävs är att man börjar rapportera likt NATO rörande vad som händer, man behöver inte gå in på detaljer, men att man börjar rapportera. Annars kommer vi ha en kontraproduktiv verksamhet då befolkningen svävar i ovisshet och har mycket svårt att förstå varför Försvarsmakten behöver mer pengar till sin verksamhet.
Slutsatser
Det ryska agerandet gentemot signalspaningsresurserna som befinner sig i Östersjöregionen är precis desamma som dess agerande för att begränsa åtkomsten till internet i Ryssland, det handlar återigen om att skapa ett stängt land där dels omvärlden ej skall förstå vad som händer dvs hållas i blindo och därmed även skapa en fruktan. Dels handlar det om att avgränsa sin egen befolkning från influenser från väst, allt för att numera undvika en sk ”färgrevolution”.
En ökad öppenhet krävs rörande incidenter som uppstått och uppstår mellan Sverige och andra nationer, för att öka befolkningens förståelse för den nuvarande säkerhetssituationen i vårt närområde. Denna rapporteringen behöver ej vara detaljerad en mycket enkel rapport på Twitter skulle säkert räcka för de flesta, likt NATO incidentrapportering, men det visar på vad som händer och ökar därmed förståelsen hos befolkningen, allt annat är idagsläget kontraproduktivt.
Källor
CNN 1, 2(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
Youtube 1(Ryska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Maskerad Front, Agrell Wilhelm, 2008

C-130H mod. eller C-130J / J-30 eller KC-390? Eller vad?

C-130H Modifiering

De åtta flygplan som finns idag har sedan ca år 2000 varit föremål för uppgradering och modifiering. Allt från att vara tvingande modifieringar till att skapa nya förmågor. Ett huvudspår som fanns var Boeing AMP som blev mycket kostsamt för FMV och FM men som resulterade i en tummetott. Kvar är egentligen endast den modifiering som Nederländerna har genomfört som ser ut till att ha varit lyckad. Kostnaden för en sådan modifiering och förmågeuppgradering kommer troligen att hamna på ca 1 miljard något plus eller minus. Detta kan då också inräkna en uppgradering av nuvarande TP84-simulatorn.  Skroven har i dag tjänat ut ca 45-55 procent av sin livslängd så den kommer inte att vara gränssättande liksom de större arbeten med vingar mm som måste göras på flygplanen är gjorda och betalda.
Fördelar:

Sverige kan behålla åtta flygplan för att ha en större flotta att operera med jämfört med om man ska köpa nya flygplan. Då kommer det nog maximalt bli fyra stycken som man köper. Alla de modifieringar som är gjorda i dagens flygplan för att öka operabiliteten och skapa en bättre miljö för monterade flygkomponenter kan bibehållas. Annars kommer man att behöva göra vissa modifieringar i de nyanskaffade flygplanen med ett högre inköpspris. All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs inte några större investeringar för att fortsätta operera detta flygsystem. Simulator finns kvar i Sverige.

Nackdelar:
Ett nytt flygplan är alltid ett nytt flygplan och man kan räkna med att dessa skrov har ca 20-30 års tjänstgöringstid efter en modifiering. 

Nyanskaffning av C-130J

Grundkoncept som varit i princip densamma sedan 1950. Dock är många (läs nästan alla) delsystems komponenter ersatta med nyare för att få ned kostnader och öka tillgänglighet.

Fördelar: 
Mycket likt dagens flygplan som Sverige opererar så det kommer att gå relativt fort att komma in i full operativ drift med denna flygplantyp. Det kommer att ta något längre tid att komma i full drift för flygunderhållsorganisationen då det är många nya delsystem som kunskap ska erhållas om. 

 All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs bara mindre investeringar i nya verktyg till underhåll för att fortsätta operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.

 

 

Nackdelar: 
Viss införelsetid med operationella begränsningar. Kostar mer än en modifiering men mindre än övriga två alternativ. Långt till närmsta simulator. Norge och Danmark genomför simulatorträning i Tampa FL i USA.

Nyanskaffning av C-130J-30

Samma flygplan som C-130J men med förlängningsringar i skrovet som gör att lastutrymmet förlängs med totalt 4,57 m.

Fördelar: 
Kan ta mer last både volymmässigt och viktmässigt än C-130H och J. Danmark och Norge opererar denna flygplanstyp vilket, om vi lyckas skapa en kunskapsöverföring mellan länderna, kommer att ge en god tillgång på kompetens från våra grannländer. 

All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs bara mindre investeringar i nya verktyg till underhåll för att fortsätta operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.

Nackdelar: 
Kan med sin längd vara svårare att genomföra ”Special Operation Missions”. Dyrare i inköp än C-130J med sina ca 100 miljoner US Dollars. Troligen det dyraste alternativet per flygplan undantaget den utrustning som måste köpas till att klara flygunderhållet. 

Långt till närmsta simulator. Norge och Danmark genomför simulatorträning i Tampa FL i USA.

Nyanskaffning av KC-390

Detta flygplan kommer att ha en roll out den 21 oktober 2014. Alltså om 17 dagar. Därefter ska den upp på sin jungfrufärd innan året är slut. Därefter så ska omfattande testflygningar ta vid och en första leverans till operatör är beräknad till 2016-2017.

Fördelar: 
Kan ta mer last både volymmässigt och viktmässigt än C-130H och J. 

All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns men det krävs stora investeringar i nya verktyg till underhåll för att operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.

Nackdelar: 
I de specifikationer som finns att tillgå på internet visar det sig att man använder en mindre typ av palett att lasta på. Den är endast 68 * 108 tum jämfört med den standard som finns i C-130 som är 88 * 108 tum. Man kan heller inte utläsa om dessa mindre paletter är en i standarden 463L Master Pallet som i princip alla operatörer som Sverige samarbetar med under internationella insatser använder. Förhoppningsvis är det ett skrivfel och det är  88 * 108 tum pallet i 463L som gäller.
Simulatorträning och flygunderhållsträning vet vi inte mer om idag än att den troligen sker i Brasilien till en hög kostnad och till långa bortavaroperioder för besättningar och tekniker. 
Enligt Embraer så är det endast två i besättningen. I Sverige opererar vi med en till två Lastmästare ombord vilket också är ett krav att ha en eller två kabinansvariga ombord vid passagerarflygning. 
 Troligen det dyraste alternativet per flygplan på grund av den utrustning som måste köpas till att klara av flygunderhållet.

Sammanfattning:

Det häftigaste planet är helt klart KC-390. Dock finns många orosmoln då det ännu bara är en produkt under utveckling. Detta blir också troligen det dyraste alternativet även om Embraer har en låg kostnad per flygplan.
Den billigaste klösningen på 20-30 års sikt är att modifiera de befintliga C-130H och operera dem.
Den näst billigaste lösningen är att anskaffa C-130J. Dock så vore det nog ur en logistisk operativ synvinkel klokare att anskaffa C-130J-30 med tanke på det större lastutrymmet. C-130J-30 kommer troligen att vara det näst dyraste alternativet.
Politiskt sett så kan det vara mer fördelaktigt att vara kvar vid USA tillverkade flygplan än Brasilianska för att kunna få tillgång till teknologi även i framtiden. Men detta är till viss del en spekulation. Dock bygger den på att historiskt sett så vill Sverige ha en relativt stark nordatlantisk koppling. 
Oavsett vilken flygplantyp som man bestämmer sig för att införskaffa av dessa fyra beskrivna så kommer man att kunna inhysa samtliga flygplansystem i de hangarer som Sverige idag har sina C-130H i. Hangarerna är så pass stora att de klarar av längre flygplan och även ett flygplan med hög fena. Detta sparar ju i sin tur mycket skattepengar. Detta särskilt att man just i dagarna projekterar nytt hus och tre hangarer för G4 och G550 på Bromma och de kostnader för denna investering är snart uppe och snuddar 1 miljard i byggkostnad. Om man då skulle behöva bygga hangarer för en betydligt större flygmaskin, vilka kostnader skulle det då inte innebära för skattebetalare.

C-130 H (modifierad), C-130J (Kort eller lång) eller C-390 (KC-390)? Den avgörande frågan för taktiskt transportflyg.

Mycket kommer snart att hända inom taktiskt transportflyg i Sverige och jag håller just nu på att försöka att samla in fakta om de fyra tänkbara olika alternativ som framstör som möjliga att välja för att kunna bibehålla den beskrivna förmågan som Sverige behöver. Jag återkommer inom kort med fakta om de fyra olika alternativen för att klargöra möjligheter och begränsningar i alternativen.

Gamla bekanta från ondare tider

Bloggen Brezjnev uppmärksammar fenomenet med ryska TIR-lastbilar återuppstått. För den som är lite yngre och inte känner till de sovjetiska TIR-lastbilarna som dök upp på alla möjliga platser i landet utom där de borde ha vistats, rekommenderas ett besök hos Sandarnegubben eller Hjak. Det finns all anledning att fundera över ryska TIR-lastbilar och liknande företeelser. Som förhoppningsvis bekant, berättade Säpo i sin årsrapport för 2013 att man identifierat att Ryssland genomför ”krigsförberedelser” mot Sverige, utan att specificera vad det handlade om. Man kan dock sluta sig till att detta i så fall innefattar en omfattande underrättelseverksamhet då kontraspionage hör till Säpos huvuduppgifter.

Härom kvällen länkade jag till Brezjnev inlägg på Twitter och fick inte oväntat respons av personer som i närtid observerat ryska TIR-lastbilar intill militära anläggningar. Nu finns det ju naturligtvis gott om anledningar till ryska lastbilar att färdas genom Sverige, men det är ju inte utan att man lyfter på ögonbrynen när man väljer att parkera precis utanför ett skyddsobjekt istället för det truckstop som ligger i närheten och som har de faciliteter som övriga lastbilschaufförer brukar vilja nyttja.

Nu är det dock inte bara TIR-lastbilarna som dykt upp igen, utan även flera andra företeelser som förknippas framförallt med det kalla krigets 80-tal och det här inlägget syftar till att mana till vaksamhet. Tyvärr kan man redan nu pricka av flera av de företeelser som illustreraras i den kända informationsfilmen ”Förebudet” från slutet av 80-talet, om än vissa i något mer modern tappning. Uppmaningen är därför att ser du som försvarsmaktsanställd något misstänkt, så anmäl det då hellre till ditt förbands säkerhetsavdelning (S2, G2, M2 eller A2) en gång för mycket än för lite. Allra helst också du som inte är försvarsmaktsanställd, vilket du kan göra genom att ringa växeln till närmaste förband och berätta vad det gäller så ska du bli kopplad till rätt handläggare.

Uppdatering på allmän begäran: Det som är intressant att rapportera är enligt de klassiska 7 S:en, det vill säga:
– Stund (när gjordes observationen)
– Ställe (plats för observationen)
– Styrka (hur många var de/det som observerades)
– Slag (vad observerades)
– Sysselsättning (vad gjorde de/det som observerades)
– Symbol (specifika kännetecken på det som observerades, t ex färg, signalement, kläder, bilnummer)
– Sagesman (vem är du och hur når man dig för att få kompletterande uppgifter)

Widegren och Enström får lämna försvarspolitiken!



Moderaterna har påbörjat sin interna omstrukturering. I vissa fall kan man konstatera att en taktisk omfördelning har skett och i vissa fall kan man skönja en viss utrensning som tyder på att man vill starta om och starta nytt. Två personer som nu får lämna försvarspolitiken är Cecilia Widegren och Karin Enström.

Att Cecilia Widegren får lämna försvarspolitiken var lika väntat som att jultomten dyker up på julafton. Jag har aldrig stuckit under stol med att uttrycka min åsikt om våra försvarspolitikers förehavanden och gör inget undantag den här gången heller. Cecilia Widegren har under den senaste mandatperioden varit en katastrof för svensk försvarspolitik i allmänhet och för Moderaternas anseende inom politikområdet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den undermåliga och orealistiska nymoderata försvarspolitiken ensam står för runt 1% av rösterna som Moderaterna tappade jämfört med förra valet. Jag står fast vid den analysen med hänsyn till hur stor försvarsfrågan ändå har blivit under det senaste året.

Den som formellt sett utsåg Widegren till ordförande i försvarsberedningen har minst lika stor del i detta förfall och den personen var Karin Enström i egenskap av försvarsminister. Givetvis fanns det mest troligt ”någon annan” inom partiet som höll Widegren om ryggen och sufflerade Enström så att ”rätt namn” skulle offentliggöras som ordförande.

När det kommer till Karin Enström i rollen som försvarsminister så hade jag mycket stora förhoppningar då hon tillträdde i april 2012. När företrädaren Sten Tolgfors nyttjade mantrat att Moderaterna hade skapat ett försvar i balans så menade han enbart ekonomisk balans. Men när det kom till uppgift kontra utgift så var det långt ifrån någon balans som rådde. Jag och många med mig hade hoppats på att Karin Enström med kunskap om försvaret skulle bli den som skulle vända den negativa trenden. Men istället fortsatte störtloppet nedför ruinens brant i allt högre fart där skönmålning, förnekelse och alla så kallade ”satsningar” som i själva verket varit reduceringar har präglat de senaste två åren samtidigt som obalansen växt sig allt större.

Karin Enström blev mest troligt en marionett. En bricka i ett spel som regisserades av firma Reinfeldt/Borg där försvarsministerns möjlighet att agera för vårt försvars och därmed vår försvarsförmågas bästa blev praktisk omöjligt. Istället fick Enström den mindre smickrande uppgiften att offentligt försvara en politik som hon med största sannolikhet kände sig mycket obekväm med. Detta blev väldigt tydligt under alla framträdanden i media där inövade fraser om satsningar och ökad försvarsförmåga framfördes om och om igen. Att svara konkret på raka frågor blev till slut omöjligt vilket blev extra tydligt ju längre tiden gick.

Lika många gånger som jag suttit och förfärats över det Enström framfört, lika många gånger har jag tyckt synd om henne. Det var ingen enkel uppgift hon fick Karin Enström. Att händerna var bakbundna redan från början är så här i efterhand alldeles uppenbart. Att Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest styrker detta för inget har egentligen förändrats sedan dess!


Cecilia Widegren hade politisk förmåga men inte kunskapen om sitt politikområde. Karin Enström hade kunskapen men inte förmågan. Att behålla dessa båda personer inom den moderata försvarspolitiken hade inneburit självmål för Moderaterna. Nu byts i stället båda dessa ut och möjligheten att återskapa förtroendet för försvarspolitiken blir därmed möjligt.  

Karin Enström blir nu flyttad till utrikesutskottet och blir där partiets talesperson vilket motsvarar den roll som Urban Ahlin har haft i opposition mot Carl Bildt. Enström har sedan tidigare erfarenhet från utrikespolitiken vilket är bra.

Cecilia Widegren hålls uppenbart fortfarande om ryggenav någon högt uppsatt inom partiet som inte anser att hennes förehavanden inom försvarspolitiken är så katastrofala som jag och många med mig anser att de är. Hon får istället förnyat förtroende inom ett annat politikområde, nämligen i socialutskottet. Dessutom som partiets talesperson i dessa frågor.


Det blir även andra förflyttningar i försvarsutskottet när det kommer till Moderaterna. Hans Wallmark och Johan Forssell får förnyat förtroende vilket till viss del förvånar om man nu vill göra en omstart på riktigt.

Jag håller det inte för osannolikt att det är Wallmark som blir ny utskottsordförande. Wallmark har skrivit åtskilliga debattartiklar tillsammans med Cecilia Widegren om moderaternas förträffliga försvarspolitik under de senaste åren varför jag är något skeptisk. Men alla ska få en ny chans att göra om och göra rätt. Låt oss däremot hoppas att man nu mycket noggrant analyserar försvarspolitiken och kommer till slutsatsen att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen.

Jag önskar Cecilia Widegren och Karin Enström lycka till i era nya utskott! 

En förflyttning som däremot är mycket olycklig är att Annicka Engblom också får lämna försvarsutskottet till förmån för konstitutionsutskottet. Även om jag och Annicka tidigare har haft ett antal meningsskiljaktigheter runt försvarspolitiken så tror jag ändå att Annicka är den person som borde fått chansen att fortsätta och hon borde även ha fått förtroendet att leda försvarsutskottet, men också Moderaternas återskapande av förtroende runt detta politikområde. I grund och botten är Annicka en vän av försvaret och jag är övertygad om att det är flera tillfällen under de senaste åren som hon fått knyta en näve i fickan.

Annicka har även blivit en god vän som jag uppskattar väldigt mycket. Jag hoppas att Annicka fortsätter att vara aktiv i försvarsdebatten då hon i fortsättningen kommer att vara ersättare i försvarsutskottet vilket gör att dörren fortfarande är öppen. Jag önskar dig Annicka all lycka i framtida förvärv.

Nya moderata försvarspolitiker blir Lena Asplund från Västernorrland, tidigare i skatteutskottet och Jan R Persson från Kalmar, tidigare i justitieutskottet. Lycka till, ni har stora utmaningar framför er och räkna med en granskning som ni kanske inte är vana vid från tidigare utskott.


I morgon får vi höra Stefan Löfvens regeringsförklaring och det kommer bli mycket intressant att höra vad han kommer att säga om försvar- och säkerhetspolitiken. Jag håller det dock inte för omöjligt att det enda som kommer ut är samma budskap som tidigare, d.v.s. att överenskommelsen i försvarsberedningen gäller. Detta är dock en klen tröst i ett allt mer osäkert närområde.

I morgon presenterar även Löfven sin regering. Är det någon som sätter mot om jag säger att Peter Hultqvist kommer att presenteras som ny försvarsminister? Nej, jag trodde väl inte det…

Oavsett vilken försvarspolitik som en ny regering kommer att föra så är jag övertygad om att Hultqvist är det bästa valet. I honom kommer vi att få en påläst, ärlig och uppriktig herre som vi vet var vi har oavsett hur politiken kommer att se ut. Skönmålning upphör!

Media: Moderaterna, Aftonbladet
Bloggar: 6 mannen

Noterar att försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren inte blir Moderaternas talesperson i försvarsfrågor. Säger en del.
— Niklas Svensson (@niklassvensson) 2 oktober 2014

Reklam: Konferens om kompetensförsörjning

Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning Samarbete med andra aktörer om kompetens och personal är nyckelord för att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vara möjlig. De nya samarbetsformerna är inte bara nya för Försvarsmakten, utan skapar också synergieffekter för övriga arbetsgivare och den enskilda individen. Centrala Försvarsmaktsrådet inbjuder till konferens den 19 november för att gemensamt diskutera och […]