Gästinlägg: Debatten underifrån

Det finns en hel del gästinlägg som ligger i väntläge just nu vilket är bra ur flera aspekter. Del så ger det andra individer möjlighet att deltaga i debatten och framföra sina åsikter, och del så ger det mig lite avlastning när andra saker måste prioriteras.

När det kommer till försvarsdebatten så sker den (tyvärr) allt för ofta genom att det är officerare på mellannivå som deltager. Det är sällan officerare från högre nivå deltagare, och kanske ännu mer ovanligt att de yngsta kollegorna deltar. Det här gästinlägget är skrivet av en yngre specialistofficer i flottan.

/ Skipper

——————-

Efter att ha fintänkt ett tag och kliat mig på hakan, så kände jag att det kanske är dags att ge ett perspektiv underifrån. Den senaste tiden har minst sagt varit händelserik och i många fall oroande. Inte kanske på det sätt som det brukar pratas om i media med diverse nya ryska högtider såsom påsk, advent, höstlov eller vad det än i ettiketsmyntande kretsar kallas.

2014 har varit ett år där försvars- & säkerhetspolitiken äntligen har fått börja ta plats igen efter åratal och näst intill totalt vakuum. Detta är högst välkommet, men samtidigt så är det påtagligt att det just är något nytt och ett ämne där det inte verkar finnas någon direkt kunskap hos media. Man rapporterar vitt och brett om allt möjligt och vilda spekulationer presenteras som definitiva möjligheter. Argumentationer baserade på ett tankesätt och minnen från 20 – 30 år sen. Man oroar sig för ett kallt krig och vittnar om att ”Detta är samma sak som det var då”. Nej, det är det inte. Detta är de facto något annat.

Den tiden man vill dra till minnes och referera till, var en tid då Försvarsmakten kunde få ordern och genomföra de av Fälldin bevingade orden ”Håll gränsen”.

Det är ledsamt, om än fullt förståerligt, att svenska folket inte har ett brett förtroende för Försvarsmakten idag. Det är inte heller märkligt att man hör argumenten ”Ni kan ju faktiskt inte försvara Sverige om någon anfaller”. Nej, vi har inte samma numerär, tillgångar och möjligheter nu, som då. Nej, vi har inte mycket som ”smäller i terrängen” längre.

Men något vi måste ha är ett kallt huvud. Att t.ex argumentera emot eller för ett NATO-medlemskap baserat på vad ett annat land skulle tycka om detta och få diktera vad vi som suverän stat bör och icke bör göra är, för mig som idealist och tror på uppdraget vi har i Försvarsmakten, fruktansvärt skrämmande. Långt mycket mer skrämmande än vad vi ser händer runt om oss. Då vi låter någon annan få spela på våra egna högst värderade ideal om demokrati och frihet, har vi redan förlorat densamma. Den frågan, om den tas upp på ett seriöst sätt, ska endast baseras på vad vi, som suverän stat, vill.

En annan punkt är anslagen till Försvarsmakten. Att bara tala om en massa mer pengar till försvaret är, för mig, en låtsaslösning. Man kan inte kasta pengar på de problem och frågeställningar som uppstått. Man kan inte hantera Försvarsmakten såsom man skulle ett företag. Vi ska inte ha ett sparkrav på oss. Det är i min värld och verklighetsuppfattning, helt befängt att Försvarsmakten ska leverera och basera sin verksamhet på vad ekonomer säger. Det brukar sägas inom Försvarsmakten att ingen plan överlever stridskontakten. Det är en väletablerad sanning att inget blir riktigt som man tänkt det. Varför ska då verksamheten baseras på ett befinitivt belopp? Jag syftar inte till att det ska finnas en obegränsad mängd pengar till FM att få spendera fritt. Utan att den påse man får inte ska vara uppstyltat till X antal kronor till förbandsverksamhet och X antal till utlandstjänst. Detta leder alltid till att en hel hög pengar går tillbaka till staten, oförbrukade medel finns medan verksamhet får strykas för det inte finns pengar. Skamligt att det inte går att omprioritera och nyttja de anslag FM fått endast för att den har fel öronmärkning. Det skedde en viss distribuering av medel som låg i ”fel påse” under hösten. Det möttes direkt av effekt på mark, luft, och yta. Det är så det ska vara. Dock var detta något, som jag uppfattade det, helt nytt. Man var förvånad över att helt plötsligt ha medel till att göra det vi ska. Är det bara jag som tycker det är märkligt?

Det sades förra året att 2014 skulle bli ett tunt år av verksamhet (åtminstonde för flottan). Mycket tid i simulatorer och långa perioder till kaj. Nu blev det inte så då världen snabbt kom till insikt om vad Försvarsmaktsanställda sagt i flera år. ”Det är något på gång” och ”Det här är en oroande utveckling vi ser”. Det är positivt i sig. Men det skedde alldeles för långsamt. Vi ligger flera år efter i önskad förmåga. Med det menar jag inte kunskap, utan i numerär och det som potentiellt ska kunna ”smälla i terrängen”. Är det acceptabelt att det minst tar ytterligare 3-5 år innan vi är adekvat bemannade för ett, som man nu inser, förlegat utformat uppdrag? Vi är inte rimligt att fortsätta kämpa på i samma spår bara för att om 10 år peka tillbaka och säga, ”vad var det vi sa?”. Ska vi verkligen satsa på det expeditionära försvaret idag? Det måste givetvis av säkerhetspolitiska skäl finnas en expeditionär förmåga, men som dimensionerande uppgift är det, liksom invasionsförsvaret plötsligt blev, aningen förlegat. Detta är om man ska definera en specifik uppgift som dimensionerande, jag ser helst att både hemma och borta är prioriterade.


Det växande berget

Det är väl idag vida känt att redundansen som en gång fanns är sedan länge ett minne blott. Nu tänker jag inte sitta här och vurma för 80-talets glada dagar då det fanns mycket av det mesta i Försvarsmakten. Dock så måste något hända, vi kan inte leva på just-in-time-tänket när det kommer till våra plattformar.

Att t.ex Gripenplan står still på grund av för dålig lagerhållning av bland annat o-ringar för under 2 kronor styck är fullständigt oacceptabelt. Det är oacceptabelt att de skulle stå av andra anledningar också, dock är detta snudd på patetiskt. Att man bygger om ytstridsförmågor i fallet korvetter till vedettbåtar som ska syssla i huvudsak med ytlägesuppbyggnad. Alltså, titta på vilka båtar som finns runt om oss. Något som görs per automatik med alla båtar. Varför begränsa, när man inte måste? Jag hade förstått om det var så att vi inte redan besatt den förmågan. Men det är något som görs jämnt och ständigt, av alla fartyg. Vi hade dessutom en särskild plattform som sysslade endast med det, bevakningsbåtarna. Där har vi det senaste exemplet på att när man väl börjat skära så syr man inte på det igen. Beslutet att ställa bevakningsbåtarna är, för mig, bortom rim och reson. Flottan behöver fler kölar och besättningar, inte färre. Vi är många som snart går på knäna om detta inte reder ut sig.

Det finns mycket att kommentera och prata om, men om jag fortsätter så kommer de som härdat ut till dessa rader snart falla ifrån, därför avslutas detta med en simpel, om än färgat av eget tyckande, frågeställning.

Finns förmågan/viljan att erkänna fel, komma ur tunnelseendet och slå in på en väg som inte är så fruktansvärt mållåst? Ett flexibelt och lätttillgängligt försvar var det. Inte fast i byråkrati och fjättrade vid luftiga visionsmål.

/ LBN

Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit ”ni kan väl öva någon annanstans”. Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.

Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare.  Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.

Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Julkalender 2014: Lucka 18 – Luftvärn

I takt med att Försvarsmaktens uppgifter i allt högre grad riktades mot internationella insatser, tilldelades det svenska luftvärnet allt lägre prioritet. Till slut var man i princip ointresserad av andra förmågor hos luftvärnet än den att upptäcka upptäcka ammunition som färdades genom luften, i syfte att kunna förvarna personal på baser i insatsområden för en attack. Det gick dock aldrig så långt att någon verkanskomponent anskaffades.

Från att på 90-talet ha omfattat ett mycket stort antal bataljoner, är det svenska luftvärnet idag nere på endast två bataljoner. Tidigare var varje armébrigad tilldelad en egen luftvärnsbataljon. Utöver detta fanns det medelräckviddiga luftvärnet med robot 77 Hawk som skulle skydda högvärdiga mål. Fristående luftvärnsbataljoner fanns för att skydda annan infrastruktur och inte minst basområden, som t.ex. Flygvapnets baser. I Kustartilleriet, senare Amfibiekåren fanns eget luftvärn med robot 70.

I de stora avvecklingarna försvann för eldrörsluftvärnet i form av 40 mm automatkanoner. Dessa var radarriktade och undergick på 90-talet modifieringar för att få bl.a. även laserasvtåndsmätare. Till skillnad från robot 70, kunde automatkanonerna verka även i mörker och nedsatt sikt emedan robot 70 endast var för dagsljus. En utveckling av robot 70 skedde på 80-talet och infördes i form av robot 90. Här hade skytten flyttats från eldenheten med sikte där han varit utsatt för väder, vind och motverkan, till att istället fjärrstyra lavetter om två robotar från ett fordon. På så sätt ökades uthålligheten kraftigt, samtidigt som införandet av ett IR-kamerasikte gav god förmåga att verka i mörker och dessutom identifiera luftmålen.

I samband med de stora neddragningarna av försvaret i början av 00-talet gick avvecklingen av luftvärnet i rask takt i och med att det yttre hotet mot Sverige ej längre skulle kunna beröra vårt eget territorium. Automatkanonerna överfördes till de baltiska staterna. Robot 90 fick utgå till förmån för den äldre och mindre kapabla robot 70, med tanke på att detta system redan sålts i stora antal till exportkunder. Att mörkerförmågan försvann kompenserades med nattsikten på ett fåtal av de kvarvarande robot 70. Under slutet av 80-talet hade också utveckling påbörjats av ett nytt robotsystem benämnt robot 23 BAMSE som ersättning för automatkanonerna. Detta anskaffades till slut endast som demonstrator i ett lågt antal och lades närmast omedelbart i malpåse.

Kvar blev till slut endast två bataljoner med en blandning av robot 70 och robot 97 HAWK, som under 90-talet genomgått sin andra större renovering och modifiering. När omvärlden blivit mer otrevlig kan man konstatera att det är omfattande luckor i det svenska luftförsvaret vad gäller luftvärn. (Se bild i detta inlägg för jämförelse mellan dagens svenska luftvärns räckvidder och samma antal av modernt långräckviddigt luftvärn)

I och med att robot 70 också börjar gå mot slutet av sin livslängd, anskaffades hastigt ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem härom året i form av en markbaserad version av Flygvapnets värmesökande robot 98 IRIS-T. Försvarsmakten har också under flera år påpekat behovet av att ersätta robot 97-systemet. Systemet togs ursrpungligen fram i USA under 50-talet och var bl.a. insatt under Kubakrisen. Nu lutar det återigen mot att Sverige får renovera detta system istället för att anskaffa något mer kapabelt och långräckviddigt system – en faktor som Försvarsmakten satte upp som villkor om Riksdagen endast valde att beställa 60 JAS 39E.

Flera försvarsberedningar har under 00-talet pekat på kryssningsrobotar som ett av de största konventionella hoten mot Sverige. Kryssningsrobot är till följd av sin långa räckvidd svåra att skydda sig mot innan de fälls och roboten har i sig så liten radarmålyta att den är svår att upptäcka och bekämpa. Ser man till den aktivitet som Ryssland genomfört i Östersjön de senaste åren, med bland annat ”ryska påsken” riktad mot Sverige, handlar dessa övningar om bekämpning av markmål med just kryssningsrobotar. Ett annat hot är ballistiska robotar, likt det ryska Iskandersystemet, som konventionellt luftvärn av den typ Sverige idag förfogar över ej kan nå verkan mot.

Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad. Samtidigt kan konstateras att Spanien nyss köpt ytterligare långräckviddigt luftvärn ur det tyska överskottet till mycket lågt pris. Vill man så går det.

Föreslagen ytterligare läsning:
Om förra regeringens högtflygande planer på långräckviddigt luftvärn (idag utdömt av Försvarsmakten som omöjligt till följd av bristande finansiering)
Anskaffning av luftvärnssystemet Patriot

Neutralitet och utanförskap eller medlemmar i EU och NATO

av Lars O Nordmark och Jann Hyltén- Cavallius  (publiceras efter medgivande från Smålandsposten i vilken dagstidning artikeln var införd 17 december)   Rysslands agerande på Krim, i östra Ukraina och kränkningar av andra länders luft- och territorialvatten har aktualiserat frågor om vår säkerhetspolitik och vårt försvar. Vår begränsade förmåga att försvara vårt eget land och […]

Mellan raderna i de försvarspolitiska krumbukterna

Av Johan Wiktorin, avdelning I I veckan kom så Försvarsmaktens underlag till regeringen (Här bil 1) inför inriktningsbeslutet 2015. Försvarsmakten svarar givetvis på regeringens frågor, men våra försvarsbehov lyser med sin frånvaro. Det närmaste myndigheten kommer är: ”Relativt Försvarsmaktens nuvarande operativa förmåga (Låg – min värdering) sker en ökning av förmåga i perioden fram till […]

Sverige har flyttat

Höjdpunkter från förra veckans beredskapsövning kring Kaliningrad.

Uppenbarligen har Sverige som genom ett trollslag flyttats från Norden till någonstans i Latinamerika. Hur gick det till egentligen?

Slutsatsen att Sveriges geografiska läge radikalt förändrats är svår att inte dra efter att ha läst dagens DN. Tre helsidor och en del av ledarsidan handlar nämligen om Kuba. Visst är Obamas nya Kuba-politik en viktig nyhet, men proportionerna? Förra veckan körde Kreml en oanmäld beredskapsövning i Kaliningrad, alltså i högsta grad närområdet, omfattande enligt deras egna uppgifter, bl a på svenska, 9,000 soldater och inte minst fallskärmstrupp (se filmklippet ovan), två Iskander-brigader och över 600 stridsfordon varav 250 (!) stridsvagnar, samt 55 (!) fartyg, 41 (!) flygplan och 100 artilleripjäser. Att sätta igång så pass mycket i närområdet, och dessutom oanmält, är – för att uttrycka det mycket milt – inte normalt.

Vad har då DN-läsarna fått ta del av om ovan? Jo, idag publicerade DN en TT-notis om detta, på sidan 15. Notisen beror på att Försvarsmakten igår höll en presskonferens i vilken man tog upp att förra veckans Kaliningrad-övning var av en typ som ”inte setts sedan det kalla krigets dagar”. TT, som producerat notisen, valde dock att inte ta med en enda siffra, inte ens det spektakulära antalet flyplan och fartyg. Inte ens ordet Kaliningrad kom med. SvD är möjligen en smula bättre, genom att man lagt ut ett filmklipp från presskonferensen som innehåller några till detaljer, men inte antalet vapensystem och förband.

För att säga något positivt om DN:s omvärldsbevakning har man publicerat en egen artikel i nätupplagan om den snabbare upprustningen i Arktis. DN:s artikel bekräftar att det blir en brigad om 7,000 pers i Alakurtti, fem mil från finska Lappland (A. var fram till 1944 finskt). DN:s ingress är dock knasig, det finns inget som tyder på att brigaden ska syssla med signalspaning – de tidigare kungjorda signalspanarna utgör en annan enhet. DN missade också att TASS-artikeln som man länkar till uppger att brigaden ska vara formerad före denna månads slut (”…planned to form completely by the end of this month”). DN rapporterar dock även att Su-24:orna i Montjegorsk, 12 mil från finska Lappland, ska bytas ut mot Su-34:or. DN är därmed första svenska riksmedia att berätta om flera viktiga förändringar i norr, dock ännu inte i papperstidningen. Sist men inte minst, har någon sett ett ord om dessa förändringar i SVT, TV4 eller hört något på radion?

Politikerutfrågningen 9/9: Mattias Ottosson (s)

Så var det äntligen dags för det sista inlägget av nio i utfrågningen av de nya riksdagsledamöterna i försvarsutskottet. 10 frågor har ställts och besvarats med olika grad av engagemang och innehåll. Sista ledamoten ut blir Mattias Ottosson från Socialdemokraterna.

Mattias Ottosson är född 1971 och är bosatt i Norrköping. Ottosson valdes in i riksdagen i samband med valet 2014 och har tidigare varit kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Norrköping från 2001 fram till 2010. Sedan 2013 är han även ordinarie ledamot i den socialdemokratiska partistyrelsen.

I samband med att han fick en plats i riksdagen sa han i en intervju med NT att han gärna jobbar med utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågor när det blev tal om i vilket utskott han helst önskar. I intervjun säger han också att han vill föreslå mer pengar till försvaret.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Situationen i närområdet har kraftigt försämrats och försämras. Med anledning av detta bör kapaciteten i det svenska försvaret och dess förmåga ökas.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Jag tycker att numerären bör ökas något, men viktigast är nog bemanningen. Det behövs fler sjömän för att utöka uthållighet vid skarpa lägen.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Kan inte ge någon exakt siffra, men jag anser att svenskt stridsflyg är av mycket stor betydelse vid försvaret av svenskt territorium. Antalet bör ökas något, men viktigast även här är bemanningen. Det måste finnas tillräckligt med resurser för att säkerställa uthålligheten. Det gäller även utbyggnad av markservice och övriga funktioner.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Tycker det viktigaste är att ha strategiska flygplats och hamnar i bra skick, som kan användas vid övning och skarpt läge. Fast personal behövs för att sköta underhåll under fredstid samt sköta Tofta som är av stor betydelse.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Tycker det är viktigt att värdlandsavtalet med Nato nyttjas. Ser också ett gärna ett utökat samarbete med Finland.

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Tycker Bertelmans utredning är bra, men kommer inte till samma slutsats som han gör. Anser att Sverige inte bör ha fullt medlemskap i Nato, men att samverkan är bra.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalfrågan och att kapaciteten i det svenska försvaret ökas.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Bör mätas i kapacitet och inte kronor.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett beslut som tagits före min tid,men läget i omvärlden gör att man nog bör titta på det. Möjligheten finns ju i samband med försvarsbeslutet under våren.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Kan inte ge någon exakt siffra, men den är för dålig idag och bör förbättras. MSB har ansvar, men frivilligorganisationer är också av stor betydelse.

——————-

Därmed tackar jag Mattias Ottosson (s) för svaren.

Men det tar inte slut här. Det kommer inom kort tre uppföljande utfrågningar. Men i stället för att låta våra folkvalda politiker som i sammanhanget är amatörer inom ämnet så kommer jag nu att ställa samma frågor till tre stycken proffs som har jobbat med försvarsfrågorna ett helt yrkesliv. Vilka dessa tre personer är får bli en senare överraskning.  

Varför har vi ett försvar?

Varför vi har ett försvar är en fråga som vi alla borde reflektera över, somliga mer än andra. I våra grannländer som haft oturen att under 1900-talet vara hårdare drabbade av krig, är denna fråga mer belyst. En finsk kollega påtalade igår att ”Sverige har bara goda grannar. Tyvärr har inte Finland samma tur”. Här kan det vara värt att påminna om att utan det finska motståndet under andra världskriget hade Sverige haft Sovjetunionen som närmaste granne från 1940 och fram till 1991. Det är en aspekt som få svenskar reflekterar över.

Även i grannländerna behöver man då och då påminna sig om varför landet behöver ha ett försvar. Nedan är en oerhört starkt och välgjorde film från det norska Motståndsrörelsemuséet som visar vad som händer när norsk grundlag inte längre gäller. Demokrati kan aldrig tas för given.

Politikerutfrågningen 8/9: Jakop Dalunde (mp)



Vi är framme vid den näst sista delen i utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. Turen har nu kommit till Jakop Dalunde som från och med hösten har ersatt den tidigare representanten Peter Rådberg

Jakop Dalunde är född 1984 i Stockholm och är riksdagsledamot sedan valet 2014. Han är ersättare i riksdagen för Per Olsson. Dalunde var 2008–2011 språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Maria Ferm och han har tidigare även arbetat på Miljöpartiets riksdagskansli. Tidigare har Dalunde främst arbetat med frågor om klimat, mänskliga rättigheter och global utveckling.

—————


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Försvarsmakten arbetar utifrån den idag fram till och med nästa försvarsinriktningsperiod tar sin början och Miljöpartiet gör ingen annan bedömning än ÖB:s vad gäller övergripande inriktning. Miljöpartiet förväntar sig att Högkvarteret ger oss politiker signaler ifall Försvarsmakten inte klarar sina uppgifter enligt gällande försvarsbeslut. MP väntar nu på Försvarsmaktens underlag till inriktningsbeslutet, vilket snart blir offentligt, innan vi tar ställning.
Miljöpartiet står bakom IO 14:s fokus på ett snabbt gripbart, rörligt försvar, och menar att största problemet med IO 14 är personalförsöjningen. Med detta sagt kommer vi självklart ta med den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling i arbetet med 2015 års inriktningsproposition.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Igen så vill jag framhålla att det är Försvarsmakten som besitter den militärstrategiska kompetensen att bedöma detta. Riksdagen förlitar sig på att Försvarsmakten ger oss nödvändig information som möjliggör politiska beslut, där det sedan är upp till oss att väga olika intressen och perspektiv mot varandra.

Som en övergripande ståndpunkt kan jag dock säga att vi i dagsläget föredrar satsningar på personal för att förstärka uthålligheten i försvaret, framför nya stora materielprojekt som äter upp alltför mycket av försvarsanslaget.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Det enkla svaret är ju att det beror på de händelser man ska möta, och jag värjer mig något mot resonemang om enskilda plattformar eller exakt antal stridsflygplan eftersom Försvarsmaktens samlade förmåga bygger på ett system som hänger ihop. När det gäller stridsflyget handlar det t.ex. om tillgänglighet, som i sin tur beror på underhåll, reservdelar, flygförare etc.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

ÖB återupprepade nyligen att han inte vill se en återmilitärisering av Gotland. Från Miljöpartiets sida har vi inte någon anledning att göra någon annan bedömning än Försvarsmakten. Dock så vill vi stärka hemvärnet på Gotland, öka lagerkapaciteten och möjligheten att transportera dit förnödenheter, trupp och materiel.

Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Enligt en enig försvarsberedning föreligger inget direkt riktat militärt hot mot Sverige. Sedan dess har det dock skett förändringar i säkerhetsläget kring östersjön och östra Europa. Få bedömare – inklusive Försvarsmakten – tror trots detta att risken för ett militärt angrepp mot Sverige har ökat. Dock är det högre risk för incidenter och konflikter i närområdet, som också kan inbegripa militära medel. Vi ser ingen anledning att göra en annan bedömning och detta ingår naturligtvis som en faktor i arbetet med inriktningspropositionen. 

MP stödjer det Nordiska försvarssamarbetet och bejakar ett allt närmare samarbete mellan Finland och Sverige. Majoriteten i försvarsberedningen ville inte ändra Sveriges militära alliansfrihet. Det faktum att FP och nu även M driver frågan, efter många år i regeringsställning, visar att omsorgen om breda och blocköverskridande beslut i så viktiga frågor som Sveriges säkerhetspolitiska vägval, främst vilar på regeringen.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Sverige ska stå militärt alliansfritt och Miljöpartiet ser fortsatt ingen anledning att utreda ett svenskt NATO-medlemskap. Detta ställningstagande utgår ifrån vår säkerhetspolitiska analys, inte opinionsläget.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Personalförsörjningen. Vid sidan av det så är också samhällets samlade motståndskraft viktig, som exempelvis mot cyberattacker och psy-ops.

Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Vi står bakom det försvarsanslag som finns i den rödgröna regeringens budget.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Min generella uppfattning är att det är olyckligt med beslut som inte är en del av en helhet. Vi har naturligtvis noterat att Försvarsmakten på ett tydligt sätt har sagt att det helt enkelt är omöjligt att genomföra hela besparingen. Detta kommer vara en av de viktigaste delarna att lusläsa i myndighetens underlag inför inriktningsbeslutet.

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Med tanke på att vi byggt in oss i ett ”just-in-time-samhälle” där det börjar bli tomt i livsmedelsbutikerna efter bara två-tre dagar, så ser jag det som en stor uppgift framöver att stärka respektive bygga upp hela kedjan från samhällets krishanteringsförmåga till civilt försvar. Miljöpartiet har sedan förra mandatperioden lagt ner mycket tid på att uppmärksamma hur sårbart vårt samhälle har blivit.

Långsiktigt är klimatanpassning viktigt – då uppvärmningen av vårt klimat riskerar att slå ut infrastruktur som kan lamslå samhällen, livsmedelsförsörjning och även stora distributionsvägar för industrin och flöden till våra större städer. Men klimatförändringarnas effekter har också en viktig säkerhetspolitisk dimension, vilket vi som bekant redan har sett i konflikter.

——————-

Därmed tackar jag Jakop Dalunde för svaren. I morgon publicerar jag det sista inlägget i utfrågningen och då med svaren från Mattias Ottosson (s).

Julkalender 2014: Lucka 17 – samhällsberedskap

Det här en lucka i julkalendern med potential till rejäl lucköppning, nämligen den bristande samhällsberedskapen. I tisdags publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en rapport om hur det civila försvaret kan utvecklas och stärkas. Myndigheten fick i somras fick uppgiften att beskriva hur myndigheter och andra aktörer kan utveckla planeringen för det civila försvaret i händelse av krig och hur uppgifterna ska kunna lösas uthålligt.

I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.

Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.

Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. ”Vår beredskap är god”, uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.

Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.

Kolumnist på Svenska Dagbladet

I dag blev det officiellt att jag kommer att börja skriva för Svenska Dagbladet i egenskap som kolumnist. Det kommer givetvis bli både roligt och spännande att få skriva i riksmedia, och i synnerhet hos en så etablerad och välrenommerad tidning som SvD.

Att skriva kolumner för SvD innebär att jag kommer publiceras varannan fredag jämna veckor i såväl papperstidningen som på webben. Första kolumnen kommer dock redan den 23 december.

Se pressmeddelandet från SvD här nedan.

Svar på frågan

Ja, så levererar den pålitilige försvarsministern ett klart besked från regeringens sida:

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att klargöra att IKFN fullt ut gäller och att Försvarsmakten inte fått några begränsade instruktioner för ingripande mot främmande ubåtar på svenskt inre vatten.

Jag kan konstatera att IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse. Det är Försvarsmakten som har ansvaret att tillämpa regelverket. Enligt grundlagen får varken jag eller regeringen bestämma hur en förvaltningsmyndighet ska tillämpa gällande regelverk.

Stockholm den 17 december 2014

Peter Hultqvist
 
 

Detta svar är helt i enlighet med det konstitutionella regelverket. Peter Hultqvist anger tydligt att från regeringens sida har inte getts några begränsande instruktioner. Gott så.

I den senare delen av texten finner man möjligen ändå ett svar på hur försvarsministern för sin del ser på den tolkning som han inte får göra på förvaltningsmyndighetens vägnar: Han konstaterar att ”IKFN-förordningen gäller enligt sin lydelse”.

Från någon officiell företrädare för FM föreligger ännu inget svar. Kan vi med vapenmakt endast ”tvinga upp” ubåtar eller kan vi vapenmakt, och utan föregående varning, hindra den ”från att bedriva verksamhet”?

På mängder av försvarsbloggar diskuteras frågor om vår förmåga att motstå antagonistiskt, militärt våld. Ämnet är mångfacetterat och mycket intressant. Men om man ska vara nogräknad är det nog så att en sådan diskussion blir subsidiär i förhållande till frågan om när, hur och var ett sådant försvar får upptas?

Allan Widman

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.

Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Härskna inte över spilld mjölk!

Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha […]

Politikerutfrågningen 7/9: Jan R Andersson (m)

Vi närmar oss slutet på utfrågningen av de nya ledamöterna i försvarsutskottet. I dag är det dags för ytterligare en ny ledamot för Nya Moderaterna att svara på frågorna, nämligen Jan R Andersson

Jan Andersson född 1970 och är invald i riksdagen för Kalmar läns valkrets. Jan har suttit i riksdagen sedan 2006 men är ny i försvarsutskottet. Som nytillträdd riksdagsledamot blev Andersson ledamot i socialutskottet. Efter valet 2010 fortsatte Andersson som ledamot i socialutskottet. Andersson har tidigare varit Moderaternas talesman i alkohol- och tobaksfrågor.

Likt Lena Asplund (m) så har Jan Andersson (m) inte svarat på fråga för fråga utan i stället i löpande text vilket innebär att jag lyft ut svaren och placerat in under relevanta punkter i syfte att kunna jämföra svaren mellan de olika ledamöterna. Vissa frågor blir därmed också obesvarade. Längst ned i detta inlägg publiceras Jan Anderssons svar i sin helhet.

—————

Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år.

De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Frågan ej besvarad / Skipper


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Frågan ej besvarad. Ett delsvar kan skönjas under nedanstående fråga / Skipper

Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?

Frågan ej besvarad / Skipper


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret.

Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Frågan ej besvarad / Skipper

Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.

——————-

Här nedan återfinns hela Jan Anderssons svar i löpande text:

Frågorna du ställer handlar i mångt och mycket om inriktningen efter försvarsbeslutet nästa år. Det är svårt för mig som helt ny ledamot i försvarsutskottet att uttala mig om exakta numerärer när det gäller till exempel stridsflygplan och ubåtar. Jag kan konstatera att det finns en bred enighet kring satsningar på mer materiel, personal och övning i Försvarsberedningen. Det står både regeringen och Alliansen bakom. Nu avvaktar vi Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet för att kunna göra ytterligare bedömningar av behoven framåt.

Den senaste tidens händelser i Sveriges närområde har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Det är givetvis avgörande för hur mycket resurser Sverige bör lägga på försvaret. En viktig faktor för Sveriges säkerhet är Nato. Idag har vi ett bra samarbete med Nato, men som Tomas Bertelmans utredning visar så räcker inte det för att påverka helheten när det gäller Sveriges säkerhet. Jag tycker att det förändrade säkerhetsläget i kombination med de slutsatser som framkommer i Bertelmans utredning gör att tiden är mogen för en analys av vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.

Försörjningen av drivmedel, livsmedel med mera är viktiga frågor för att vi ska kunna värna samhällets funktionalitet. Som jag förstår det har MSB i samverkan med berörda myndigheter i samverkansområdena, tagit fram resultatmål som konkret anger vad som bör uppnås för att nå målen för krisberedskapen inom myndigheternas ansvarsområden.

——————

Därmed tackar jag Jan Andersson för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Jakop Dalunde (mp).

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar som ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser […]

Julkalender 2014: Lucka 14 – sjöräddningshelikoptrar

För ganska jämnt 20 år sedan inträffade en av de största katastroferna i svensk historia när färjan Estonia förliste en stormig höstnatt och 852 människor, varav 501 svenskar, miste livet. Att 147 människor trotsallt kunde räddas i det iskalla och stormiga havet kan tillskrivas den massiva insatsen med räddningshelikoptrar från i första hand Sverige och Finland (104 av 147 överlevande), och senare även andra nordiska länder. Totalt deltog under räddningsarbetet 26 helikoptrar. De flesta av helikoptrarna från andra nordiska länder kom dock tyvärr fram för sent p.g.a. den långa anflygningstiden eftersom människor utan rätt skyddsutrustning snabbt avlider av kyla i kallt vatten (vid riktigt dåliga förhållanden kan det handla om minutrar innan man frusit ihjäl, medan samma förhållanden med räddningsdräkt och underställ kan utsträckas till flera timmar i vattnet).

När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.

Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.

Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.

Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.

Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.

Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.

Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.

Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.

Sänk blicken, titta söderut!

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO. Om […]