Frejlif Olsen var Ekstrabladets (Köpenhamn) första chefredaktör för ca 100 år sedan. Han sa bl.a: ”En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.”. Uttalandet känns som en lämplig allegori över riskerna med bristande källkritik, något vi sett ganska mycket av under Ryssland-Ukraina kriget.
Inom kort kommer vi att publicera en lista över journalister som skriver om försvaret, säkerhetspolitik, utrikespolitik eller rapporterar främst från Ryssland och Ukraina i synnerhet men också ledarskribenter, politikjournalister och utrikeskorrespondenter i allmänhet.
Det indirekta syftet med listan är att ge dig som medborgare, mediekonsument, väljare och skattebetalare en möjlighet att tillsammans med andra värdera och gradera informationsvärdet. Att tillsammans med andra på ett nyanserat sätt kritisera sagesmän och källgranska det du läser.
För att lyckas bra med det behövs förebilder. Det är dessa som kommer att återfinnas på listan. (Nu var det nog en och annan som pustade ut). Visst kan man tänka sig en svensk variant på Johan Kylanders ”Hall of shame” men frågan är om inte det skymmer syftet.
Listan baseras än så länge på tips och diskussioner vi haft med andra försvarsbloggare – inga komplicerade urvalskriterier således. Listplaceringen bygger på antal följare på Twitter, i likhet med Försvarstwittrartoppen. Man kan fundera på om det är rätt men så ser det ut just nu. Det kan ändra sig. Ett skäl att ha det så, är att aktivera journalisterna på Twitter där de faktiskt möter sina läsare och där källkritiska granskare inom deras respektive faktaområde kan bidra till deras objektivitet.
Nedanstående text ger en bakgrund till Försvarsjournalist-listan, eller ”Journalistan” som den kommer att kallas.
Under 2014 gick det upp för många mediekonsumenter att en mycket viktig del av den ryska hybridkrigföringen, sjätte generationens krigföring, är informationsoperationer och psykologiska operationer. Detta är på intet sätt något nytt. I Sovjetunionen växte under 30- och 40-talet propagandamaskineriet i takt med det nazistiska och färdigheterna slipades under Stalin på 50-talet. Den typ av påverkansoperationer på utländsk opinion vi ser idag har dock sina rötter i 60- och 70-talets verksamhet på KGB:s första direktorat, alltså det som i USA motsvaras av CIA. Idag heter det SVR men har i stort sett samma uppgifter.
Under 50- och 60-talet var USA och Storbritannien världsdominanter på Soft Power. Populärkulturen var en bärande våg för kulturströmningar och indirekt påverkan. Sovjetunionen och östblocket hade nästan motsatt effekt på andra partens mottagare förutom under Chrustjevs första år när han (säkerligen med ärligt uppsåt) ville göra upp med Stalin-eran.
Under sena 60-talet och 70-talets början sjösattes destabiliseringsdoktrinen fullt ut, den som vi skrivit om många gånger. Det bästa exemplet är infiltrationen av miljö- och fredsrörelsen i Västtyskland och påverkansoperationerna inför utplaceringen av Pershing II-systemet. Enligt Pacepa är också mycket av det vi ser idag av Väst vs Islamister en produkt av sovjetisk destabiliseringsstrategi och extremt långsiktiga påverkansoperationer. Därom tvista säkert de lärde. Det finns fler rationaliteter för US/UK att kriga i Mellanöstern.
Under den här tiden etablerades också de metoder som senare har blomstrat och som brukar sorteras in under begreppet konspirationsteorier eller kort och gott ”foliehatt”. Detta gäller i första hand USA men skvätter även på Västeuropa. KGB använde sig under 60- men främst 70-talet av några redan befintliga myter i USA. En handlar om alla de frimurarordnar och KKK-sällskap som enligt myten styr och ställer på olika nivåer i det amerikanska samhället, en annan handlar om hur aliens besökt jorden och därvidlag fått kontakt med det amerikanska flygvapnet och vissa initierade i den amerikanska regeringen. I denna jordmån odlade KGB ett antal konspirationsmyter med dessa ingredienser närvarande på ett eller annat sätt. Allt handlade om att vända det amerikanska folket mot den styrande makten. Den styrande makten i USA är dock allt annat än homogen men det var viktigt för KGB att skapa den bilden. Det är mot den bakgrunden man skall se dagens myter och konspirationer, t.ex. den som SVR sannolikt värvade Julian Assange och Edward Snowden för – massövervakningsmyten. En myt som SVR jobbat hårt med är den som kallas ”9/11 was an inside job”. Du som läser Veterans Today, Alex Jones eller t om David Icke – ha detta i bakhuvudet. Om agendan är att till varje pris demonisera USA:s ledning så är risken stor att SVR har ett finger med i spelet. Det är ganska självklart att om man vill destabilisera ett land så är det bra om folket upplever att deras ledning är onda jävlar.
Under 80-talet fick amerikansk Soft Power fullt genomslag och genom ekonomisk krigföring och strategiska informationsoperationer riktade i första hand mot övriga WP-länder kunde Kalla kriget vinnas. Den historieskrivningen bör också nyanseras men vi sparar den diskussionen till ett annat inlägg. Under 90-talet splittrades KGB upp. Första direktoratet blev SVR, andra direktoratet blev FSB. Tredje direktoratet som var en angivarorganisation inom de väpnade styrkorna upplöstes i princip. Resterande direktorat fördelades på SVR, FSB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Totalt minskade det gamla KGB från att ha sysselsatt mellan en halv och en miljon medarbetare till att i mitten på 90-talet endast bestå av knappt 100 000 medarbetare totalt (fördelade på SVR, FSB och GRU).
Sedan dess har dock den ryska underrättelse- och säkerhetstjänsten växt och idag arbetar 100 000-tals medarbetare med informationsoperationer, påverkansoperationer, psykologiska operationer, cyberattacker, signalspaning och det som fortfarande kallas för nyhets- och mediabyråer.
Sovjet hade precis som USA en tradition av att arbeta ”via proxy”. Man utarbetade under Kalla kriget förfinade metoder för att via Syrien, Libyen, Angola, Chile, Grenada, Nicaragua, Kambodja och många andra länder indirekt bekämpa väst och USA. Och som redan nämnts infiltrerades t.ex. miljö- och fredsrörelserna i väst. Detta finner man också idag när man tittar närmare på extremhöger, extremvänster och islamister runt om i USA och västvärlden. Vi kan bara titta på vår egen bakgård. Nordfront, AFA, Ofog och Radio Islam för att ta några exempel har förvånansvärt mycket gemensamt med Kreml. Samtliga har t.ex. stora problem med USA, EU eller NATO och de har stora problem med det de kallar etablissemanget som de anser bör störtas och/eller försvinna. Putin gnuggar händerna. Och skickar möjligen en slant som tack.
Det förtjänar att särskilt omnämnas det gamla 8:e och 16:e direktoratet, FAPSI, myndigheten för statlig kommunikation och information. Det kan jämföras rent uppgiftsmässigt med NSA eller FRA. Arvet efter denna finns nu hos FSB och märk väl att sedan den 7 mars 2005 är FSB direkt underställt Rysslands president.
Från 2000 och framåt började Putin långsamt stärka greppet om inhemsk media. Journalister mördades och fängslades, medieföretag med ”fel agenda” trakasserades och stängdes och statliga nyhetskanaler höjde volymen. Under 2013 och 2014 slutförde Putin detta arbete genom bildandet av Sputnik, nedläggningen av RIA Novosti och Russia Todays internationella expansion. RT får i nästa års ryska budget en summa motsvarande 3 miljarder kronor för att sprida sitt budskap. Nyhetsbyrån Sputnik har tilldelats ett anslag på 170 miljoner dollar för 2015, tre gånger mer än ursprungligen planerat. Det sker i ett läge då den ryska ekonomin stagnerar och då stora nedskärningar i budgeten hotar inom offentlig sektor som hälso- och sjukvård.
Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta medielandskapet som svenska journalister måste förhålla sig till. Samtidigt måste man förstå att svenska redaktioner och nyhetsbyråer har hårda sparkrav på sig och ägare till mediaföretag förväntar sig avkastning på investerat kapital som vilket industriföretag som helst. Detta leder till anorektisk bemanning och hårda tidskrav för att inte missa möjligheten att spinna på händelser som är aktuella och pågår för stunden. Media har dessutom flyttat från tidningar, TV och radio till internet med allt vad det innebär för publiceringsprocessen. Det är frestande att haka på ett snabbt händelseförlopp, få många läsare (klickare) och då öka reklamintäkten. Förr hade man ett tidsfönster innan tidningen gick i tryck då redaktörer och mer erfarna journalister kunde rätta till de värsta grodorna. Det här fönstret finns i viss mån kvar hos mer seriösa publicister men då uppstår nästa problem – de ryska medierna väntar inte. Och de finns i samma dator eller smartphone som mediakonsumenten konsumerar svensk media i.
Vi har beslutat att skapa den här listan för att vara ett stöd i första hand för medvetna och källkritiska mediekonsumenter. Alltså väljare, skattebetalare och medborgare. Vi som förtjänar att få en så objektiv beskrivning av verkligheten som möjligt. Från vårt inlägg ”Gick du på den lätta?” hämtar vi upp filosofen Jean Baudrillard och hans hyperrealitet som på ett bra sätt illustrerar hur vi tror oss veta något om den fysiska verkligheten när det i själva verket är en version av verkligheten, medvetet eller omedvetet förvrängd.
Hur ser lösningen ut då? Ett bra sätt att komma till rätta med de värsta avarterna är naturligtvis debatt och diskussion. Hur går sådan diskussion till? Visst finns det elitsamlingar som Publicistklubben, men det gynnar inte öppenhet i någon större omfattning. Det blir sällan bra när samtliga i rummet har samma yrke, bakgrund och utbildning. Visst måste det också finnas men faller snarare under rubriken ”utveckling”.
Bloggande och Twittrande har seglat upp som kanaler där väljare, medborgare, skattebetalare och mediakonsumenter kan möta journalister, mediahus och politiker. Det finns för närvarande ingen bättre plats för det mötet än just Twitter. Det som gör det extra spännande är att kanalen är internationell. Det gör att man kan få en svensk journalists syn på en händelse i Ukraina och strax därefter få en tweet från en person som faktiskt befinner sig på plats där det händer. Det ställer höga krav på källkritik vilket är utmärkt!
Vi tror att Twitter och bloggar kompletterar media och journalistisk rapportering och granskande och instämmer i den bild som Anders Lindberg målar upp i det andra videoinslaget nedan. Vi hoppas att på detta sätta bidra till att ytterligare förstärka den trenden.
Referenser och instudering
Nedan finns ett kort inslag om Pacepa där professor Rychlak (medförfattaren till boken ”Desinformation”) intervjuas. Pacepa själv lever med skyddad identitet på hemlig ort. Glenn Beck är libertarian har haft en TV-show på Fox News Channel under två år men är nog att betrakta som mittfåra i USA. Han har en tydlig bias, inget snack om det, men han är öppen och tydlig med det – till skillnad från SVR och rysk media. Bortser man från det och att den första minuten är lite sladdrigt amerikansk så är det återstående 4,5 minuterna mycket intressanta och målande.
Därefter tar du en titt på det här och lyssnar mycket noga på Jakob Hedenskog, Fredrik Konnander och Anders Lindberg.
Och därefter är det dags (igen) för lite överkurs. Titta så mycket du orkar! Den här versionen är den kompletta med samtliga tillgängliga avsnitt. Det är enklast att titta på den så att man får med allt även om det är lite störande med den portugisiska textningen.
Lycka till med källkritiken så ses vi snart på Twitter tillsammans med duktiga journalister.
Läs gärna Skippers inlägg om påverkansoperationer, Wisemans inlägg om medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget samt DN-härvan av Johan Kylander.
Tack till Johan Kylander och Wiseman för inputs!
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.
.JPG)
