Månatliga arkiv: januari 2015

Drönare, dessa mekaniska mördare

Utrikesminister Margot Wallström sade i en TT-intervju på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen följande om drönare: ”Jag tycker inte om det. Jag tror att det är farligt att man gör dödandet till något mekaniskt” Det är svårt att veta om Wallström medvetet skarvar för att driva opinion på känslor eller om hon är okunnig. Jag…

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Den potentielle fienden

I diskussionen om vem som skall vara den dimensionerande fienden till Sverige finner vi ofta att Ryssland pekas ut som den enda tänkbara fienden. Varför är det så och finns det fog för den åsikten? Jag tänker svara på denna problematisering genom att använda mig av den neorealistiska skolan.

Den neorealistiska skolan ser det internationella systemet på ett likartat sätt som de traditionella realisterna. Det finns ingen överordnad makt i systemet, den egna statens säkerhet bygger på förmågan att kunna avskräcka andra staters möjliga militära anfall. Till skillnad ifrån realisternas biljardborssyn på internationella relationer så ser neorealisterna staternas förmåga att interagera för att skapa och bibehålla relationer med varandra utan kravet på yttre hot. I hotbildsbedömningen använder neorealisterna staternas ekonomiska förmåga att producera förmåga. Belgien kan inte bli samma konventionella hot som Tyskland kan bli, vilket de traditionella realisterna anser är möjligt.

Geopolitikens grunder

Geopolitikens grunder är namnet på den lärobok som används i ryska militära skolor som lärobok dess författare Professor Alexander Dugin beskriver den ryska civilisationen i termer som den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington gjorde sig känd för i Sverige

Figur 1 Bilden beskriver S. Huntingtons syn på världen indelad i civlisationer.

Lars Gyllehaal beskriver Dugin i en artikel i Axess:

”Väl att märka är att Dugins raketkarriär i den akademiska världen ingalunda fått honom att göra avkall på politiken. Tvärtom lyfter MGU fram Dugin-centrets roll i utformningen av en ny, ”konservativ”, statsideologi för Ryssland. Av Dugins främsta verk, Geopolitikens grunder, framgår med samma förbluffande uppriktighet i avsnittet betitlat ”Den finska frågan” att Finland borde bevekas att godta ”basering av eurasiska gränstrupper längs den finsk-svenska och finsk-norska gränsen”. Under Finlands ryska period 1809-1917 var gränstrupperna längs den svenska gränsen kosacker.” 

Maria Engström, fil.dr, Slaviska institutionen, Stockholms universitet beskriver Dugins syn så här:

”Hela världshistorien framställs i Dugins böcker som ett ständigt krig mellan två civilisationstyper – den euroasiatiska och den atlantistiska, eller med geopolitiska termer, mellan Landet och Havet. Genom historien har detta krig utspelats mellan Sparta och Aten, Rom och Kartago, idag mellan Eurasien och USA. Amerika med sina försök att skapa en homogen och liberal värld tolkas som Antikrist, kraften som leder mänskligheten till livlöshet, entropi och död. Eurasien är tänkt som ledare i det apokalyptiska kriget mot globalismen, egalitarismen och den monopolära världen. Trots sin doktrin om den multikulturella och multikonfessionella staten, strävan att etablera en dialog mellan ortodoxa och muslimer, har neo-eurasianismen som ideologi alltså ganska lite att göra med Asien, utan det är ett nytt varv i det gamla välbekanta kulturkonflikten mellan Ryss-land och Väst. Skillnaden är att Dugin placerar det kontinentala Europa – Frankrike och Tyskland – på Rysslands sida.”

Den politiska antagonismen mellan USA och Ryssland beskrivs av Dugin enligt Maria Engström i SvD:

”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vår nationella identitet.”

Vi ser alltså att vår kalla kriget fiende fortfarande arbetar efter en med väst konfrontativ ideologi där Europa bör ligga under asiatiskt-ryskt inflytande och med Finland under direkt rysk kontroll. I vår nära omvärld så ser vi hur den tidigare bipolära uppdelning av Europa mellan Warszawapakten och NATO har ersatts av ett mer unipolärt Europa där den säkerhetspolitiska gemenskapen heter NATO och inkluderar ett flertal av de före detta Warszawapaktsmedlemmarna. Det är bara Finland och Sverige som försöker förlita sig på den internpolitiska gemenskapen EU som säkerhetsgemenskap. Tittar vi utanför vår nära omvärld så ser vi USA som en supermakt, Kina som regional stormakt och Ryssland, Brasilen, Nigeria och Sydafrika som regionala stormaktspretendenter. I den här multipolära världen byggs det in spänningar mellan dessa makter. En faktor att titta på är den ryska uppbyggnaden och retoriken gentemot USA och synen på NATO. Den andra faktorn är Kinas ökade betydelse, där man i sitt närområde projicerar militär makt och förbättrar den förmågan. På längre avstånd ifrån Kina försöker man utöva mjuk makt och skaffa inflytande.

Vi kan också dra oss till minnes den ryske stabschefen Makarov när denne presenterade en karta för finsk publik var det ansågs oacceptabelt var NATO skulle placera ett robotförsvar:

Den här presentationen innebär inte att Ryssland oroar sig för att inte kunna duellera med interkontinentala robotar (ICBM) mot USA, dessa skjuts över Nordpolen. Ett försvar mot ICBM placerat i det här rödmarkerade området innebär försvar mot robotar som skjuts mot det här området. Vi ser att det här är en fråga att skaffa sig en handlingsfrihet att skjuta med fjärrstridsmedel mot eller förbi det här området mot mål i första hand inom det här området men också med kryssningsrobot mot delar av Storbritannien. Intressant nog anser man det problematiskt att NATO baseras ett robotförsvar i norra Norge.

I Europa har vi och Finland, genom samhörigheten mellan NATO och EU, också fastställt vår samhörighet med supermakten USA. NATOs utveckling med avseende på statsutgifterna inom försvarsområdet ställer högre krav på vårda banden till USA. Även fast vi är militärt alliansfria kan vi inte välja att närma oss en säkerhetsgemenskap med Ryssland, det vore att välja bort samarbete i EU då både NATO och EU har närmat sig varandra strukturellt. Vi är genom Partnerskapsavtalet med NATO också en integrerad del av Natomedlemmars gemensamma politiska agenda. I Sverige går vi också vidare med att skapa ett värdlandsavtal med NATO som ska underlätta basering av utländsk trupp i en NATO-ledningsstruktur på Svensk mark. Våra stridskrafter har i en rad internationella insatser och övningar visat sig vara interoperabla på en hög nivå med Natomedlemmars stridskrafter i en Natoledningsstruktur.

Vi gör inte ett aktivt val att göra Ryssland till vår fiende genom att peka på skillnader mot Ryssland eller eljest andra åtgärder. Vi har de facto valt Ryssland som vår potentielle fiende helt enkelt beroende på våra val att tillhöra den västliga gemenskapen och då genom att samordna utrikespolitik, handelspolitik, säkerhetspolitik etc. Att inte att löpa linan ut med militär samordning inom vår politiska gemenskap är att göra det farligaste valet. Vi befinner oss i ett politiskt förkastningsområde mellan väst och öst men de åtgärder vi har vidtagit på fall att spänningarna utlöses motsvarar att förlita sig på våra förhoppningar om att våra grannar ska hedra vår ensidiga solidaritetsförklaring och stå oss bi farans stund.

Jag kan inte dra andra slutsatser än att det är färdigdiskuterat utan det som ska utredas är under vilka former vi fullt ut ska ansluta oss till det Nordatlantiska samarbetet.

J.K Nilsson

Återinförd värnplikt (2)

Det finns ett antal aspekter på värnplikten som jag tror behöver ytterligare belysas – lite grann mot bakgrund av den pågående Sälen-konferensen.

Regeringen fattade ju ett ganska begränsat beslut så tillvida att plikten att delta i repetitionsutbildning endast kom att omfatta krigsplacerade värnpliktiga som inte har någon annan relation med Försvarsmakten (dvs. i klartext inte är anställda som yrkesofficerare, reservofficerare eller som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). 

Man hade alternativt kunnat tänka sig ett mer ambitiöst beslut, nämligen att plikten att delta i repetitionsutbildning skulle gälla alla krigsplacerade, oavsett deras associationsform med Försvarsmakten. Ett sådant beslut hade inneburit att de tre personalgrupper som återfinns i parentesen ovan alla skulle ha plikt att infinna sig till och delta i repetitionsutbildningen.

Jag tror inte att det idag föreligger något problem med att få yrkesofficerare att delta. Detsamma gäller sannolikt reservofficerare. Vad gäller anställda gruppbefäl, soldater och sjömän så har det tydligen funnits något fall där en oväntat stor andel av de t-tjänstgörande valde att inte infinna sig. Jag saknar information om närmare omständigheter och har inte sett någon analys om varför det blev så. 

Generellt är min åsikt att de tidvis tjänstgörande anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen tvärtom vill tjänstgöra mer än vad Försvarsmakten kan erbjuda – den ekonomiska beräkningsmodell som idag existerar (37 dagars tjänstgöring på fyra år) är enligt min mening allvarligt tilltagen i underkant.

Det som starkt talar för ett mer ambitiöst beslut är faktiskt jämlikhetsaspekten. Det hade enligt min mening varit lättare att kommunicera pliktbeslutet till dem som det idag påverkar om man i budskapet också kunde framhålla att beslutet självklart gäller all personal i krigsförbandet.

En annan fråga i sammanhanget är om man i ett mer långtgående beslut också skulle inkluderat personal i hemvärnet (hemvärnsmän och avtalspersonal) samt kanske också avtalspersonal som finns i krigsförband utanför hemvärnet. Om detta vet jag för lite, men helt klart hade det varit en tydligare signal till omvärlden och till rikets befolkning att nu måste all krigsplacerad personal dra sitt strå till stacken.  

Värnplikten är ett väl inarbetat varumärke hos Sveriges befolkning. Undersökningar visar att en återinförd värnplikt rimmar ganska väl med breda gruppers önskemål. Det publiceras också ett jämnt flöde av artiklar i den riktningen (se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article20132792.ab).

Man kan fundera över vad dessa debattörer egentligen menar. Den nuvarande lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är könsneutral. En allmän värnplikt skulle alltså innebära att cirka 110 000 unga män och kvinnor skulle med plikten som grund genomföra grund- och repetitionsutbildning. Detta är uppenbarligen orimligt och kan inte ske.  Rikets ledning har effektivt bantat Försvarsmakten så att det redan idag gnisslar betänkligt när några tusen rekryter ska genomgå en tremånaders GMU. Det finns vare sig personal, materiel eller utbildningsplattformar för att ge en högklassig utbildning åt cirka 100 000 ungdomar årligen.

Det man skulle kunna överväga i så fall är att reducera det antal som de facto skulle genomgå grundutbildning till volymer liknande dagens (låt oss säga någonstans runt 3 – 4 000 personer). Men – ett sådant system kan inte benämnas allmän värnplikt. Det kan inte rimligen vara allmänt att genomföra något som de facto endast cirka 3 % sedan måste delta i.

Återinförandet av en allmän värnplikt är enligt min uppfattning ingen framkomlig väg. 

Det finns ändå andra sätt som man skulle kunna putsa lite på systemet och som skulle ge förbättringar. 

Förutom det jag skrev inledningsvis (att plikten att delta i repetitionsutbildning bör utvidgas) så är denna blogg en stark förespråkare för allmän mönstringsplikt. 

Försvarsmakten har ett starkt verksamhetsintresse av att verkligen möta en hel årsklass fysiskt och inte endast genom brev och web-baserade aktiviteter. Jag vill i detta sammanhang peka på att plikten att genomgå mönstring och skrivas in för värnplikt också återfinns i lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt och alltså bör ses som en femte plikt, förutom de fyra som beskrevs i detta förra inlägget.

En allmän mönstringsplikt bör framför allt ses mot bakgrund av en förbättrad folkförankring. Det är denna bloggs bestämda uppfattning att Försvarsmakten är tydligt beroende av hur Sveriges befolkning ser på Försvarsmaktens verksamhet. En ökad folkförankring skapar bättre möjligheter för rikets ledning att öka försvarsansträngningarna utan att hamna i en defensiv position mot alla nedrustningsivrare. 

Det är även från denna utgångspunkt man bör se på systemet med t-personal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). Dessa individer finns till vardags ute i samhället och har möjlighet att på många sätt påverka det offentliga samtalet.

Detta inläggs slutsatser är följande.

  • Regeringens beslut att återinföra delar av värnplikten för viss personal är i grunden bra.
  • Beslutet borde tagits tidigare.
  • Beslutet borde omfatta all personal som ska delta i repetitionsutbildningen.
  • Allmän värnplikt bör inte införas.
  • En allmän mönstringsplikt bör införas – främst baserat på behovet av totalförsvarets folkförankring.

Här i hyddan vid Nilens strand är det lätt att missa viktiga fakta som bör tas hänsyn till i en bra debatt om värnplikten. Jag ser därför fram emot kloka reaktioner och reflektioner på detta inlägg – allt i syfte att stärka Sveriges försvarsförmåga baserat på ett bra personalförsörjningssystem.

GMY

Sinuhe

Inför Folk & Försvar – Del 3 – SvD Brännpunkt


I dag startar årets viktigaste försvarskonferens i Sälen. Det sista stora tillfället för Försvarsmakten och politiker att redogöra för hur man uppfattar läget inför att det kommande försvarsbeslutet ska fattas under våren. 

Med anledning av detta skriver jag tillsammans med Carl ”Wiseman” Bergqvist och johan Wiktorin, en debattartikel på SvD Brännpunkt.

Läs den här!

#fofrk

Här följer du ALLT som rör Rikskonferensen i Sälen!

Längre ned finner du länkar till artiklar, bloggar, TV-inslag, radio m.m. som rör #fofrk

Titta på Johan Wiktorins anförande. Han inleder nedanstående klipp.

Kul med beröm från Folk och försvar!

Och så måste vi ju tacka @Reservofficer1 för ambitiös bevakning av #fofrk och aktuella #säkpol-frågor just nu: http://t.co/IMvw2eJCeH
— Folk och Försvar (@FolkochForsvar) 11 januari 2015

#fofrk tweets

Försvarsbloggaren Oroande utveckling har en bra sammanställning av artiklar.

Bilden
Tomas Ramberg, radioreporter på Ekot tog en fantastisk bild på flyget upp idag:

http://www.expressen.se/nyheter/sjostedt-fick-dela-plats-med-soder-pa-flyget/
 
 
Försvarsbloggarartikel
 
 
NATO 

48% för NATO & 35% emot i senaste mätningen. Som jag frågat innan, när ska man sluta gömma sig bakom ”bristande folkligt stöd”? #fofrk #svfm
— Oscar Jonsson (@OAJonsson) 11 januari 2015

 
Bakgrund och inläsning 
Här följer våra fyra artiklar skrivna som ett underlag inför Rikskonferensen
 
 
 
Ubåten 
 
 
 
MSB opinionsundersökning 
 

Oron för utvecklingen i omvärlden ökar http://t.co/MHUUNzfbiV #MSBse
— MSB (@MSBse) 11 januari 2015

Försvarsministern 
 
Ryssland
 
 
Staffan Dopping
 

Det kliar i fingrarna att skriva om #fofrk men jag ska demonstrera min förmåga att avstå. Avhållsamhet så det dånar! #beentheredonethat
— Staffan Dopping (@staffandopping) 11 januari 2015

Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, från Folk och försvar:

Alliansfriheten är en säkerhetsrisk

2014 var ett säkerhetspolitiskt dramatiskt år. Den ryska aggressionen mot Ukraina och det allt mer spända säkerhetsläget i Östersjöområdet var de kanske mest dramatiska tecknen på detta. I den svenska regeringsförklaringen från i höstas är tongångarna dock retrospektivt traditionalistiska: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet.”

Men vad innebär då alliansfrihet? Inför vårens försvarsbeslut finns det all anledning att sortera ut begreppen vad gäller denna säkerhetspolitiska linje. I praktiken har vi inte har bedrivit någon reellt alliansfri säkerhetspolitik på mycket länge: vi har faktiskt avskaffat såväl de politiska som de militära fundamenten för att kunna göra detta. Detta är en utveckling som bejakats i bred politisk samsyn under de senaste decennierna.

Traditionellt var den svenska alliansfriheten en del av den s k neutralitetspolitiken, som sammanfattades i frasen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Den krigstida neutraliteten hade i sin tur som syfte att hålla Sverige utanför krig. Neutralitetspolitiken bekläddes ofta i ”solidarisk” retorik – t ex att den inte alls omöjliggjorde engagemang för fattiga i tredje världen eller för revolutionära upprorsrörelser i Latinamerika – men i själva verket var det en djupt egoistisk politik. Den syftade till att vi skulle klara vårt eget skinn även om – vilket var fallet i de bägge världskrigen – våra grannländer skövlades. Men detta skiljde den inte från andra länders säkerhetspolitik på ett mer djupgående plan; ytterst är säkerhet en fråga om nationens överlevnad och det kan kräva amoraliska snarare än moraliska lösningar.

Går man tillbaka historiskt kan man se hur stora förändringar av svensk säkerhetspolitik som faktiskt genomförts sedan det kalla krigets slutskede. 1978 års försvarskommitté angav t ex att neutralitetspolitiken, inklusive den fredstida alliansfriheten ”allra minst får (…) ge stormakterna någon grund för misstanken att svenskt territorium kan ställas till en annan makts förfogande. Internationella bindningar vilka gör möjligheten att iaktta neutralitet illusorisk kan inte accepteras. (…) Detta innebär att vi inte kan delta i ett förpliktande utrikespolitiskt samarbete inom en grupp stater med syfte att utforma gemensamma ståndpunkter.”

Det andra, minst lika viktiga benet som alliansfriheten då ansågs behöva stå på, var ett mycket starkt nationellt försvar. På 1980-talet lade vi närmare 3% av vår BNP på försvarsbudgeten – nästan tre gånger så mycket som idag. Vi hade efter mobilisering en försvarsmakt på runt 800000 man, som bemannade 30 armébrigader, dussintals ytstridsfartyg och ubåtar samt ett av Europas starkaste flygvapen.

I efterhand har forskningen visat att den svenska neutraliteten endast var en officiell linje. Inofficiellt fanns en långtgående planering för hur Sverige skulle ta emot stöd från NATO och hur och med vem samverkan skulle ske. Samband fanns upprättat mellan de ledningsplatser varifrån det svenska försvaret skulle ledas och motsvarande i vissa NATO-länder. Redan på 50-talet NATO-anpassades flygbaser och klargöringsutrustning för att möjliggöra basering av utländskt stridsflyg i Sverige. För Sovjetunionen rådde inte några tvivel om Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet. På sovjetiska militära skolor ansågs Sverige som ett NATO-land i utbildningen, på operationsplanernas kartor genomförde NATO anfall över och från Sverige.

Men Sverige tog det kalla krigets slut som intäkt för att helt avskriva militära hot mot oss i vårt närområde. Sådant har vi gjort förut – försvarsbeslutet 1925 byggde t ex på att det aldrig mera skulle bli storkrig i Europa – men den här gången blev effekterna särskilt dramatiska. Nedrustningen 1996-2004 innebar att försvarsmakten numera kan försvara en mindre del av landet i högst en vecka. Hela idén med ett alliansfritt försvar är att det ska kunna försvara hela landet på egen hand under en relativt lång tid. Det kan det svenska försvaret inte nu och det kommer det inte heller att kunna i framtiden heller, även om vi så sexdubblar den årliga försvarsbudgeten. Hela försvarsstrukturen – och de marginella förändringar av den som årets försvarsbeslut kan medföra – är alltså helt orimlig för ett alliansfritt land. Att vi sedan också har varit engagerade i alla västliga militära insatser de senaste tio åren, regelbundet övar med bl a norskt och amerikansk stridsflyg i norra Sverige och är i full färd med att ingå ett s k värdlandsavtal med den enda fungerande militäralliansen i Europa är också något som varje rättrogen uttolkare av svensk alliansfrihet måste förkasta. I alla fall i ryska stabsöverstars ögon torde detta göra oss till en del av fiendesidan.

Därutöver har vi ändrat oss dramatiskt på doktrinplanet, inte minst genom den s k solidaritetsförklaringen från 2009. Intressant nog upprepas denna i stort sett ordagrant i 2014 års regeringsförklaring: ”Sverige ska inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett EU-land eller ett nordiskt land och vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska både kunna ge och ta emot stöd såväl civilt som militärt.” Här säger vi alltså i fredstid att vi kommer att stödja namngivna grannländer om de blir militärt angripna, och inte alls passivt se på när de angrips (vilket hade varit den korrekta alliansfria linjen). Det faktum att vi sedan 20 år ingår i en sammanslutning av stater som strävar efter en gemensam utrikespolitik – dvs EU – strider också helt mot alliansfrihetens möjliggörande av krigstida neutralitet.

Med detta i åtanke kan man fråga sig varför alliansfriheten som begrepp har en så stark ställning i så stora delar av det politiska etablissemanget? I den allmänna opinionen har begreppet numera snarast en mindre lyskraft än alternativet, dvs alliansmedlemskap. Förklaringen är sannolikt att det stelnat till en kvasireligiös dogm, utan reell koppling till den säkerhets- och försvarspolitik Sverige faktiskt bedriver – eller för den delen de faktiska förhållanden som doldes bakom kalla krigets alliansfrihet. Skulle vi bedriva en korrekt alliansfri politik skulle vi behöva tala om t ex för våra nordiska och baltiska grannländer – inklusive Finland – att vi inte kommer att stödja dem alls om de blir angripna, att vi motsätter oss en gemensam utrikespolitik inom EU, att vi inte har något annat syfte än att klara oss själva i händelse av en konflikt i närområdet, och att vi inte vill ta emot militärt stöd av någon annan i händelse av angrepp på Sverige. Detta skulle inte göra oss populära. Men det hade varit en möjlig om än genuint amoralisk politik, om vi haft en egen försvarsmakt av 80-talsstorlek. Idag bygger hela försvarsmaktens storlek och inriktning direkt eller indirekt på att vi från en närområdeskonflikts första början samarbetar militärt med andra länder. Alliansfrihetsdogmen anger att vi ska göra motsatsen till detta, vilket gör den till en säkerhetsrisk snarare än en säkerhetspolitik; den inneboende osäkerheten genererar instabilitet både för oss själva och i vår omvärld. Utanförskapet gör också att vi inte på allvar kan ingå i djupare försvarssamarbeten, vilka inte är substitut men väl komplement till ett alliansmedlemskap. Att utreda ett alliansmedlemskap – vilket föreslagits av ambassadör Tomas Bertelman i en nyligen publicerad utredning – borde därför vara det säkerhetspolitiska förstahandsmålet under 2015.

Mike Winnerstig
Fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

Magnus Christiansson
Doktorand, Försvarshögskolan och Stockholms Universitet

Carl Bergqvist
Major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms

Operationella Realiteter i Östersjöregionen

Sammanfattning
Inom det Norra och Västra Militärdistriktet finns cirka 40% av Rysslands stridskrafter. Totalt omfattar det vad avser snabbt gripbara förband ca 65,000 man och efter en mobilisering 250,000-300,000 man. Ett ej mobiliserat NATO i Östersjöregionen eller för den delen de militärt alliansfria staterna Sverige och Finland har bedömt i dagsläget en mycket låg förmåga att motstå ett strategiskt överfall av Ryssland. Denna angrepps form är dock den endasom Ryssland har som en reell möjlighet att lyckas med, vid ett angrepp mot en västlig stat i dess närområde i dagsläget. Ett NATO som mobiliserat delar eller alla sina förband i t ex Östersjöregionen kan omintetgöra ett angrepp av Ryssland, dock finns tecken på att även detta kan mötas upp av Ryssland på sikt. Tiden för förvarning är bedömt mellan 24-32 timmar, kan även vara mindre, för ett land i Rysslands närområde innan ett angrepp påbörjas, om Ryssland avser göra det, dock finns i dagsläget inga sådana indikationer på att den viljan finns!
Analys
Allmänt.Rysslands västra militärdistrikt (MD V) är det distrikt som i dagsläget berör/påverkar svenska intressen, det norra militärdistriktet (MD N) kommer på sikt även beröra svenska intressen.1 MD V utgör cirka 40% av Rysslands totala numerär2 i dess väpnade styrkor, således är de resterande 60% fördelade på det södra, centrala, östra och norra militärdistriktet (MD S, C, Ö, N). Inom MD V finns i praktiken 250,000 – 300,000 man, vilket är mobiliseringsbar personal i olika förband. Vad avser gripbar personal med kort varsel är siffran bedömt kring 65,000 man.3 Här skall man ta i beaktande att dessa siffror förelåg innan upprättandet av det nya militär distriktet för Arktis (MD N), varvid en realistisk siffra i dagsläget bör vara någonstans kring 200,000 – 250,000 man för MD V.
Vad som är tydligt, är att MD V har optimerat sin organisation för att möta en högteknologisk motståndare, som främst utnyttjar indirekta bekämpningsresurser såsom flyg, kryssningsrobotar o dyl då man ser fördelningen mellan luftvärn och luftstridskrafter hos de övriga MD i Ryssland.4 I sig är detta inte märkligt då Ryssland under en längre tid sett NATO som en presumtiv motståndare, varvid optimeringen sker mot att möta dess förmågor, som främst är inriktad mot att utnyttja indirekta bekämpningsmetoder (IBEK), för att därefter utnyttja markstridsresurser.5
Organisatoriskt består MD V av en militärdistriktstab i Sankt Petersburg, som därefter har armé-, marin- och luftstridskrafter underordnade sig samt ett antal fristående förband direkt under MD Stabens ledning. MD har således möjlighet att agera på de tre klassiska arenorna, mark, sjö och luft, bedömt kan man inom MD genomföra gemensamma operationer med de olika arenorna. Formellt benämner man militärdistrikten som en strategisk riktning och dess stab ett strategiskt kommando.6
MD V förefaller vara indelat i flertalet operationsriktningar varav Sverige bedömt faller inom två (2) stycken, den Baltiska (Polensamt de Baltiska staterna) och den Karelska (Finland, Norge), operationsriktningar. Övriga operationsriktningar inom MD V är den Västra (Ukraina, Slovakien samt Ungern) samt Sydvästra (delar av Svarta Havet).7 Bedömt bör den Karelska operationsriktningen övertas av det nyupprättade Norra militärdistriktet (MD N), vilket kan förklara upprättandet av den nya mekaniserade brigaden i Alakurtti samt upprättandet av ett flyg- och luftförsvarskommando (FLFK) i MD N.8 Någon uttalad gränsdragningen mellan MD V och MD N har i dagsläget ej framkommit.
Sannolikheten att dessa operationsriktningar är gällande blir relativt hög då man ser till övningsmönstret under t ex övning Zapad’13, då man bedömt övade både den Baltiska och den Karelska operationsriktningen.9 Vilket även skulle förklara den tydliga kraftsamlingen av övad personal till Vitryssland, Pskov Oblast samt Kaliningrad Oblast och de mindre övningarna i Murmansk Oblast samt längs den Finska gränsen.
Bild 1. Trolig uppdelning mellan MD V och N.
En trolig gränsdragning mellan de två operationsriktningarna, Baltiska samt Karelska, därmed troligtvis även mellan MD V och MD N bör gå i Finska viken i en västlig förlängning. Gränsdragningen blir således en liknande som den gamla indelningen av den Västra och Nordvästra krigsskådeplatsen enlig Sovjetisk nomenklatur.10 Denna gränsdragning kommer frigöra förband för MD V, även om något eller några kommer avdelas till MD N, för främst den baltiska operationsriktningen, som bedömt är den nuvarande tyngdpunkten i MD V kopplat till hotbildsanalysen i den nya militära doktrinen.11
Innan upprättandet av MD N så hade MD V tre (3) stycken huvuduppgifter, Försvara Rysslands västra gräns, Försvara Rysslands intressen i Arktis samt skydda Nordostpassagen och vidmakthålla Norra Flottans kärnvapenförband för de strategiska kärnvapenstyrkorna.12Ansvaret för Arktis har övertagits av MD N.13 Bedömt har även ansvaret för Norra marinens kärnvapenförband övertagits av MD N i och med omorganisationen som genomfördes den 1 December 2014. Varvid huvudfokus för MD V bör vara försvaret av Rysslands västra gräns.
Bild 2. MD V två kombinerade armékårer.
Stridskrafter i MD V. Vad avser markstridskrafter inom MD V så bestod det innan upprättandet av MD N av dryga 40 brigader, här är även inräknat depoförband.14 De två kombinerade Armékårerna, 6. och 20. Armékåren, är MD V slagkraftigaste förband, eller dess egentliga förmåga, för offensiv och defensiv strid. Ett antal förband är/var direkt underställda chefen (C) för MD V, av dessa dryga 40 brigader är även ett antal markstridsförband underordnad chefen för Östersjömarinen samt Norra marinen.15
Depåförbanden inom MD V består av två (2) mekaniserade brigader samt en (1) stridsvagnsbrigad. Dessa depåförband kan utnyttjas på två sätt, antingen genom inkallelse av pliktpersonal som mobiliserar dessa tre brigader, eller genom överföring av enbart personal från andra MD, mest troligt MD C, som därmed bemannar brigaderna.16 De tre depåbrigaderna är bedömt MD V strategiska reserv.
Vad avser luftstridskrafter förfogar 1. FLFK över femton (15) divisioner jaktflyg, fem (5) divisioner attackflyg, tre (3) divisioner spaningsflyg, en (1) division transportflyg, sex (6) skvadroner attackhelikoptrar, sex (6) skvadroner transporthelikoptrar och en (1) telekrigsskvadron.17 Dessa uppgifter baseras på Military Balance 2014, vilkas uppgifter mångt baseras på 2013 värden, bedömt har en ökning skett under 2014, utifrån den tillförsel som skett av luftfarkoster till MD V.
Vad avser marinastridskrafter inom MD V så har både Norra marinen och Östersjömarinen goda resurser för att genomföra sjöstrid,18om än att viss materiel håller på att falla för åldersstrecket, vilket bedömt kommer åtgärdas innan 2020 av det pågående rustningsprogrammet i Ryssland.19 Vad som dock bör vara ett problem är de baseringsmöjligeter MD V har för Östersjömarinen i Östersjön, vid Sovjetunionen upplösningen och de Baltiska staternas självständighet förlorades ett flertal flottbaser, varvid Ryssland idag har kvar Baltijsk i Kaliningrad Oblast och Kronstadt i Finska viken.20
En intressant utveckling under 2014, för att öka resurserna hos de ryska väpnade styrkorna, har även påbörjats, bl a har man återtagit förmågan att utnyttja civila handelsfartygi militära operationer dvs överföra civila handelsfartyg till flottan,21 ett återtagande är även beordrat rörande det territoriella försvaret dels avseende mobiliseringsförberedelserdels avseende områdesförsvar.22 Utöver detta har man även för avsikt att återuppta byggnationen av vägbassystem för luftstridskrafterna.23
Ser man å andra sidan på de angränsande länderna till MD V i Östersjöregionen som är NATO anslutna, så är det enbart Polen som har någon form av rejäl förmåga att försvara sitt territorium, de Baltiska staterna har tillsammans en mycket låg numerär och måste för att kunna försvara sitt territorium tillföras NATO stridskrafter, likväl är en stor del av deras stridskrafter mobiliseringsförband, varvid den egentliga storleken är betydligt mindre av direkt gripbara förband.24Således krävs det mycket god förvarning för att NATO skall kunna genomföra adekvata åtgärder för att kunna skapa en tröskeleffekt för att avvärja ett angrepp eller försvara de Baltiska staterna.
Bild 3. Numerär på Polen, Estland, Lettland och Litauens markstridskrafter.
NATO förstärkningsplan för att försvara de Baltiska staterna samt Polen, EAGLE GUARDIAN, omfattade innan den avslöjades nio (9) divisioner, dessa förband skulle föras in i hamnar i norra Polen samt i Tyskland.25 Huvuddelen av dessa nio (9) divisioner för förutsättas var predestinerad till de Baltiska staterna, utifrån dess egen låga numerär på sina markstridskrafter jämfört med Polen.
Rent transportmässigt uppstår ett problem för NATO då stridskrafterna skall förflyttas från Tyskland och Polen vidare till Baltikum, då järnvägssystemet i Baltikum är enligt Sovjetisk rälsbredd samt huvuddelen av spåren går i öst-västlig riktning i Baltikum och ett fåtal i nord-sydlig.26 Detta kommer bedömt föranleda att en stor del av transporterna kommer bli hänvisade till dels egen förflyttning dels med hjälp av lastbilar.
Den Ryska synen på ett västligt angrepp. Olika akademiska teorier, scenarion, har framförts i Ryssland hur ett möjligt angrepp av väst mot Ryssland kan tänkas genomföras. Vad som förefaller vara genomgående är dels utnyttjandet av fjärrbekämpning mot Ryssland för att orsaka en systemkollaps dels en framträngning med Östersjöregionen som ett koncentrationsområde. Både den Baltiska och Karelska operationsriktningen antar man kommer angripas, likväl kommer Vitryssland omfattas av ett angrepp.27
Angreppet bedömer man kommer ske inom ramen för en planerad övning, inledningsskedet av konflikten kommer föregås av ett massivt angrepp med fjärrbekämpning som ytterst syftar till att dels nedkämpa Rysslands förstaslagsförmåga dels nedkämpa den politiska och militära ledningen i Ryssland. Vad man förefaller se framför sig är ett liknade scenario som inledningsskedet av angreppet mot Irak 2003.28
Kaliningrad Oblast bedömer man i ett scenario kommer förloras inom 48 timmar vid ett angrepp, likväl bedömer man i ett scenario att Sankt Petersburg faller inom 3-5 dagar i händelse av ett angrepp. Således står Östersjömarinen utan baseringsmöjligheter i händelse av en konflikt med väst, bedömt bör detta vara en planeringsinriktning den Ryska Generalstaben arbetar efter.29
Bild 4. Rysk scenariobild av ett möjligt angrepp.
Anfallsmålets östra begränsning för NATO förutsätter man är Moskva och en av bedömningarna man har genomfört menar på att det Ryska motståndet kommer vara brutit inom tre (3) veckor och anfallsmålets östra begränsning är då taget. Detta är således en sammanfattning av ett antal teoretiska spelmodeller som man tagit fram i Ryssland för hur ett västligt angrepp kan tänkas genomföras. Dessa togs dock fram före 2008, hur bilden ser ut nu i och med reformprogrammet av de väpnande styrkorna och förändringarna i styrkebalans m m har jag inte funnit något kring i skrivande stund.30
Bedömt ryskt tankesätt för ett angrepp mot väst. Hur ett ryskt angrepp i västligt riktning kan te sig kan man enbart bedöma, dock ger Rysslands syn på hur ett angrepp av NATO kan te sig, dess egen operationskonst och operationsriktningar en fingervisning. Bedömt kommer angreppet ha en begränsad målsättning för att kunna vara realiserbart och uppnå en för Ryssland positiv militär situation, innan de västliga länderna hunnit mobilisera tillräckligt med förband.
Ser man till styrkekorrelationen så kommer Ryssland ej kunna genomföra ett framgångsrikt konventionellt angrepp varken i den Karelska eller Baltiska operationsriktningen om t ex NATO tillåtits genomföra förstärkningsåtgärder i Norge eller Baltikum-Polen. Detta måste ses som ett styrande ingångsvärde, härvid kommer Ryssland i händelse av ett angrepp i västlig riktning, genomföra detta vid en för NATO ogynnsam tidpunkt då styrkeförhållandena är till Rysslands fördel. Vilket i praktiken är när man själv genomför en sk beredskapskontroll, vilket har varit vanligt förekommande sedan 2013. Man har vid dessa kontroller under 2014 lyckats samla stora förband och öva relativt kvalificerade uppgifter.
Således har vi ett klassiskt fall av speglingstänkande, hur man anser att Väst kommer angripa en, är i praktiken hur man själv kommer genomföra ett angrepp. Denna form av speglingstänkande är inget nytt, det skede t ex under 1980-talet, då man förutsatte att NATO skulle anfalla Warszawapakten under en helg, då beredskapen var låg, vilket föranledde att t ex vissa förband i Östtyskland låg i två (2) timmars marschberedskap över tiden, medan man i själva verkat planerade själv att angripa NATO under helger, då väst beredskap i princip var obefintlig mht helgledigheter.31
Ett troligt angrepsscenario från Rysk sida mot väst, blir således att man minst två (2) veckor innan angreppet påbörjas, aktiverar specialförbandssystemet i Ryssland som påbörjar materielförberedelser samt planering mot uppgiftens lösande. En (1) vecka innan angreppet skall genomföras påbörjas innästling i mållandet, parallellt med detta ökar destabiliseringsoperationerna i mållandet.
Klockan K påbörjas beredskapskontroll, specialförbanden är då utgångsgrupperade vid sina respektive mål, de förband som ingår i beredskapskontrollen utgångsgrupperar enligt tidigare mönster till uppsamlingsplatser, förbanden är utgångsgrupperade efter ett (1) dygn, förbanden påbörjar därefter framryckning mot sina respektive anfallsmål, 30-36 timmar efter beredskapskontrollens påbörjan inleds det öppna angreppet mot mållandet.
Dessa tidsvärden är ett approximerat värde av de delgivna tidsuppgifterna från ryska Försvarsministeriets rapportering av beredskapskontrollers genomförande sedan 2013, efter cirka 36 timmar har man påbörjat stridsuppgifters lösande från det att beredskapslarm beordrats. Det första 24 timmarna omfattar dels utgångsgruppering dels provskjutning av vapensystem samt grundläggande kontroller/övningar för att säkerställa att förbandet kan lösa stridsuppgifter. Därefter har normalt en 12-24 timmars förflyttning genomförts för att slutligen lösa stridsuppgifter i annan terräng.
Angreppet inleds med en våldsam fjärrbekämpningskampanj dels från flygresurser i form av det strategiska bombflyget dels från markrobotsystem. Syftet är att orsaka en total ledningskollaps av mål landet, specialförbandsoperation påbörjas mot de mål som man ej bedömer kunna säkerställa verkan mot med fjärrbekämpning. Efter fjärrbekämpning är genomförd, påbörjas en mycket snabb och våldsam framryckning för att isolera och nedkämpa de fåtal förband som finns gripbara i mål landet. Parallellt med detta genomförs fällning av luftlandsättningsförband samt landstigning med marininfanteriförband.
Cirka 12-24 timmar senare genomförs nästa fjärrbekämpningskampanj återigen av flygresurser samt markrobotsystem, av de då bedömt isolerade förbanden och kvarvarande högvärdiga mål. Planeringsförutsättning bör vara att mål landets motstånd skall vara brutit 48-96 timmar efter angreppet inletts. Därefter påbörjas konsolidering med intransport av förstärkningsförband från andra MD i Ryssland till mål landet för att försvara tagen terrängen mot ett angrepp.
Bild 5. Möjlig tidslinjal för hur ett strategiskt överfall kan genomföras.
Sårbarheten i ett angrepp enligt ovanstående modell, är dels specialförbandsoperationerna dels destabiliseringsoperationerna. Börjar vi med specialförbandsoperationerna går dessa att till del identifiera genom en fungerande underrättelsetjänst. Destabiliseringsoperationerna kommer vara av den karaktären att de är svåra att knyta till ett stundande angrepp, det kan t ex vara att utnyttja socioekonomiska spänningar i mållandet, men det i sin tur kan rendera i att mållandet aktivera resurser som även kan utnyttjas för att skydda det i händelse av ett angrepp, vilket gör att det blir en sårbarhet.
Slutsatser
Ovanstående resonemang ger oss ett antal slutsatser:
  • Den enda reella möjligheten Ryssland har i dagsläget att genomföra ett angrepp mot en västlig nation i dess närområde, är om man utnyttjar ett strategiskt överfall, då en beredskapskontroll beordras, vilket i praktiken skulle ge en västlig nation cirka 24-32h förvarning efter en beredskapskontroll har påbörjats. Häri skall särskilt beaktas förmågan att utnyttja civila lastfartyg numera.
  • Påbörjas en utveckling av territorialförband i Ryssland som är geografiskt knutna med en kort mobiliseringstid, så ökar Ryssland sin förmåga att genomföra offensiva operationer vid en förstärkning av NATO resurser, dock är de inte där i dag.
  • Ett angrepp riktat mot Sverige, häri inräknas det Svenska fastlandet, skulle bedömt innefatta både MD V och MD N vilket skulle öka de Svenska möjligheterna att upptäcka ett angrepp innan det är påbörjat. Detta utifrån det faktum att en större mängd styrkor skulle krävas för det scenariot varvid upptäcktsrisken ökar, kontra t ex ett begränsat angrepp mot de Baltiska staterna som skulle kräva markant mindre förband.
  • Den faktiska hotbilden ligger således inte i sk ”gröna män” det var en operation som fungerande och lämpade sig för Krimhalvön, ser man till de Baltiska staterna, Sverige och andra stater, ligger hotbilden kring ett strategiskt överfall med mycket kort om tid till förvarning, vilket man bör se NATO nya snabbinsatsstyrka som en konsekvens av dessa förhållanden som har börjat råda.
  • I grunden är således den Svenska försvarsreformens tanke god, med snabbt gripbara förband utifrån ovanstående scenariobild, dock har vi inte snabbt gripbara förband i dagsläget. Krasst sett hade vi en högre beredskap och mer snabbt gripbara förband, under värnpliktsförsvarets tid, då respektive brigad hade upptill en (1) bataljon som var mobiliseringsbar inom ett (1) dygn och oftast i det område där dess huvuduppgift skulle lösas.
Avslutningsvis vill jag påpeka att i dagsläget finns det ingen akut krigsrisk, sannolikheten för en konflikt mellan Väst och Ryssland är låg.
Have a good one! // Jägarchefen
KÄLLFÖRTECKNING
Armeyskiy vestnik 1 (Ryska)
BBC 1(Engelska)
DELFI 1(Engelska)
FOI 1, 2
Finska Försvarsministeriet 1(Engelska)
Finska Försvarshögskolan 1(Engelska)
Försvarsmakten 1
Pravda 1(Engelska)
Rysslands President 1, 2
TASS 1, 2(Engelska)
The Guradian 1(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
The National Interest 1(Engelska)
The Jamestown Foundation 1(Svenska)
Tidsskrift i Sjöväsendet 1(Svenska)
The international Institute for Strategic Studies. Military Balance 2014. 2014.
Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011
NOTER
1Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag till försvarspolitisk inriktningsproposition 2015. Sid 2
2Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. Sid 12
3Ibid
4Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
6Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 47
9Järvenpää, Pauli. Zapad-2013 A View From Helsinki. 2014. Sid 11
10Nils-Ove Jansson. Tidsskrift iSjöväsendet Nr 2. 1988. Sid 124
12Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. Sid 13
14Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 70
Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
15Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 15, 17, 18
16Hedenskog, Jakob, Vendil Pallin, Carolina. Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv. 2013. Sid 56
17IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 187
18IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 187
Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 17-18
20Forss, Stefan, Kiianlinna, Lauri, Inkinen, Pertti, Hult Heikki. The Development Of Russian Military Policy And Finland. 2013. Sid 87
Frolov, Andrey. Russian Army in 2014 and Western Military District. 2014. Sid 19
24IISS. Military Balance 2014. 2014. Sid 90, 114-116, 126
31Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 263

Försvarspolitiken kräver omtänkande, men också eftertanke!

av Krister Andrén Enighet i säkerhets- och försvarspolitiken är en styrka när den är underbyggd av en bred och öppen analys och debatt. Om enigheten istället kortsluter analysen och debatten blir resultatet det motsatta. Försvarspolitiken har under lång tid haft låg prioritet. Det är länge sedan grundläggande och svåra frågor om försvarspolitikens nationella mål och […]

Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns ”instruktioner” om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är ”Försvaret av Sverige”. Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt ”Försvarsmakten”. Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):

  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när ”våra egna” går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat – det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är ”above top secret”.

Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar ”combined arms”, vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av ”gröna män” från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till ”Afghanistan-mode” med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är ”på förhand”? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?

Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det ”lyckade” projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. ”Omdaning logistik”. Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt – stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.

Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.

Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 14, 15 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html

Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/

Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg ”Krigets första timmar”. Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen ”Förebudet”. Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den ”biologiska och kemiska arenan”.

Läs gärna inlägget ”Hotbilden” om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gästinlägg: Värnplikt – inte frivillighet

Christian Carlsson, 1:e vice ordförande för KDU

Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu ta sig an framtidens försvar utan ideologiska skygglappar, skriver Christian Carlsson, vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

I helgen inleds Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Intresset för försvars- och säkerhetsfrågor är större än på länge i Sverige och det med rätta. De väpnade konflikterna i mellanöstern, kränkningarna av svenskt luftrum, ökad militär närvaro i Östersjön och ett Ryssland som under många år kraftigt ökat sin militära förmåga har bidragit till att vi befinner oss i ett nytt och allvarligare säkerhetspolitiskt läge. Ingenting tyder dessvärre på att situationen kommer att förbättras inom överskådlig tid.

Vi kan aldrig med säkerhet veta vad omvärlden har för avsikter eller vilka försvars- och säkerhetspolitiska utmaningar som Sverige kommer att ställas inför. Vi vet dock att vårt land är värt att kunna försvara och att vi därför alltid måste ha ett starkt försvar. Den svenska försvarsförmågan är dessvärre eftersatt och KDU har sedan länge både efterlyst mer resurser till försvaret och ett svenskt medlemskap i Nato. Detta är ett måste om vi ska kunna återupprätta en försvarsförmåga värd namnet.

Bristerna i dagens personalförsörjningssystem är också oroväckande och måste åtgärdas. Regeringen har nyligen beslutat att återinföra möjligheten att kalla in tidigare värnpliktiga till repetitionsövningar. Detta är något vi unga kristdemokrater välkomnar, men det räcker endast som ett första steg på vägen.

KDU var motståndare till den förhastade övergången från värnplikt till frivilligförsvar år 2009 och vi har varit det sedan dess. Försvarsmakten har idag svårt att fylla sina förband och vi välkomnar därför den välbehövliga debatten om återinförd värnplikt. Också de liberala delarna av borgerligheten måste nu våga ta sig an frågan om framtidens försvar på ett trovärdigt sätt – utan ideologiska skygglappar.

I ett civiliserat samhälle har medborgare både rättigheter och skyldigheter. För oss unga kristdemokrater är det självklart att man som medborgare har en moralisk skyldighet att ställa upp för sina medmänniskor och bidra till att försvara vårt fria och demokratiska samhälle. Denna skyldighet bör rimligtvis också kunna återspeglas i lagen i form av värnplikt.

Fördelarna med värnplikt är många. Värnplikt tydliggör medborgerliga skyldigheter och rättigheter och främjar viktiga värden som personlig mognad, ökad försvarsvilja och stärkt samhällsgemenskap. Det sistnämnda är kanske särskilt viktigt i vårt samhälle som i hög grad präglas av mångfald. Ovan nämnda argument är goda men dock endast sekundära i sammanhanget. Det är försvarsförmågan som ska stå i centrum för försvarspolitiken.

KDU förespråkar ett personalförsörjningssystem baserat på värnplikt för att Sverige ska kunna klara personalförsörjningen. Vi anser att värnplikten ska kompletteras med kontrakterade soldater som inte enbart kan användas vid insatser hemma och i närområdet utan som också ska kunna användas för militära insatser utomlands. På så vis får vi ett hybridförsvar som både ger yrkessoldaternas professionalitet och fullskaliga förband. Vi skulle bredda rekryteringsbasen till Försvarsmakten samtidigt som vi stärker såväl försvarsviljan som försvarsförmågan i landet. De som är bäst lämpade att försvara landet är också de som bör tränas för att försvara landet. Därför måste Försvarsmaktens personalförsörjning baseras på plikt – inte frivillighet.

Christian Carlsson,
förste vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Inför Folk & Försvar – Del 2 – Kommer ÖB att tala klarspråk?

”ÖB brukar skjuta skarpast i Sälen”

Så rubriksatte SvD min senaste kolumn som publicerades i fredagstidningen, men som inte kom upp på webben förrän sent i går kväll. Lite fördjupade kommentarer i ämnet publicerade jag här på bloggen igår. Min retoriska fråga handlar givetvis om huruvida ÖB kommer att tala klarspråk med anledning av det mycket svåra läge vi befinner oss i, samtidigt som vårt försvar blir mindre och mindre för varje beslut som fattas. Jag tror och hoppas det!
För övrigt så rekommenderas lite annan läsning inför konferensen.
Till att börja med så är det väl värt att läsa Claes Arvidssons gästledare i SvD med rubriken ”Försvaret likt en blindtarm”

Därefter så bör man läsa intervjun med försvarsminister Hultqvist i DN under rubriken
”Enighet om försvaret är en viktig signal till omvärlden” och i synnerhet Ewa Stenbergs efterföljande analys där hon konstaterar att allt ligger i händerna på S när det gäller ett medlemskap i NATO.

Ni bör även läsa en artikel hos Folk & Försvar signerad av min kollega från Finland James Mashiri, som efterlyser en lika bra och öppen försvarsdebatt i Finland som vi har i Sverige. Något som får ses som ett bra betyg till Sverige och Försvarsmakten.

I morgon söndag börjar konferensen i Sälen, och då skriver jag ytterligare en artikel, men på annan plats, så glöm inte att tillämpa regel 5 enligt internationella sjövägsreglerna.
  

Inför Folk & Försvar – Del 1



På söndag startar årets viktigaste försvarskonferens i Sälen arrangerad av Folk & Försvar. Min uppfattning är att vi under de senaste åren har haft en mycket intensiv försvarsdebatt i Sverige. Den startade på allvar då det stod fullständigt klart att regeringen Reinfeldt hade offrat försvaret till förmån för att driva igenom andra reformer. Men av någon outgrundlig anledning så har den intensiva debatten ändå inte inneburit en enda konkret åtgärd för att – på riktigt – stärka vår försvarsförmåga. Det har istället bara blivit prat, prat och åter prat.

De båda försvarsbesluten 2000 och 2004 var fullkomliga katastrofer för försvaret och svensk försvarsförmåga. Även om dessa beslut inte på något sätt går att försvara så togs de i en annan tid då bedömningen var att ingenting skulle kunna drabba Sverige under överskådlig tid, vilket skulle visa sig vara helt fel. Därför blir det än märkligare att försvaret hanterats lika styvmoderligt trots att omvärldsläget nu är radikalt förändrat.

Det nya förfallet började runt 2008 genom att regeringen gav genomförandegruppen fria händer och där man godtyckligt strök ett stort antal viktiga materielprojekt, bland annat luftvärnsrobotar till visbykorvetterna. Sedan dess har vi haft Georgien, en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim, Ukraina, ryska adventen med strategiskt bombflyg osv osv. Alla signaler har pekat på att något inte har varit som det ska, vilket hela tiden har eskalerat så pass mycket att snart ingenting längre är som det borde vara.

Från politiskt håll ansåg man för 17 månader sedan att ”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.”

Det satsningar och uppgraderingar som avsågs för flyget var reduceringen av 100 flygplan till 60. För marinens del var det nödvändigt underhåll på stridsbåt 90, och för arméns del renovering som innebar att endast 1/3 av stridsvagnsbeståndet kommer att förbli modernt. I mina ögon ytterst oseriöst.

Har vi sett ett enda konkret exempel på riktiga satsningar efter dessa låtsas-satsningarna nu när våra grannar på andra sidan beter sig som skurkar i Östersjöområdet? Nej ingenting förutom ett antal åtgärder som närmast kan betraktas som kosmetiska.

År 1999, d.v.s. inför försvarsbeslutet 2000 konstaterade regeringen i sin proposition att man inte såg  något hot mot Sverige under överskådlig tid. År 2014 har vi fått något som vi kan likna med ett nytt kallt krig på halsen. Trots det är FM köpkraft 18 mdkr lägre 2014 än den var 1999. Det beror på att vårt försvar alltid har kostat 40 miljarder oavsett tidpunkt.

Den enda konkreta åtgärderna från politikerna för att råda bot på det bekymmersamma läget har således varit prat, prat och fortsatt prat. Detta trots att ÖB gång på gång har försökt att förklara läget – ända fram till den olycksaliga anmälan efter nyårsintervjun, och den påföljande sjukskrivningen.

Om just detta och lite annat skriver jag i min kolumn i fredagens SvD som ni än så länge bara kan läsa i pappersupplagan.

Även om vi är många försvarsdebattörer och skribenter som gör allt vad vi kan för att påvisa det prekära läget för vårt eget försvar, och ställa det i paritet mot omvärldsläget så räcker det inte till. Jag har under de dryga fyra år jag skrivit om försvarsfrågor konstaterat att den enda som inte kan total-ignoreras av politisk nivå när det kommer till försvarsfrågan så är det ÖB. När ÖB talar så lyssnar media, och när media blir tillräckligt angelägna att få svar så svarar politikerna vare sig de vill eller inte.

Av den anledningen anser jag att ÖB nu måste ta bladet från munnen ännu en gång och tala klarspråk på samma sätt som han gjorde i Almedalen sommaren 2012. Det var ord och inga visor, men resultatet blev att hela Sverige lyssnade. Det var innan Krim, Ukraina och det nya kriget i Europa. Det var före tidpunkten då läget på och över Östersjön förvärrades avsevärt, och det var definitivt före höstens undervattenskränkning av svenskt inre vatten.
Hade ÖB deklarerat motsvarande fakta i dag, på samma raka sätt som tidigare så tror jag att det tagit en annorlunda vändning än vad det gjorde då. Sådant klarspråk hade inte gått att prata bort lika enkelt i dag. Problemet är att minnet är extremt kort hos gemene man, i synnerhet när det kommer till försvarsfrågorna, och därför krävs ständiga påminnelser om läget i vårt försvar.
Uttalandet sommaren 2012 och nyårsintervjun samma år hade förmodligen sitt pris på flera sätt, och det innebar enligt alla bedömare att det blev extremt kyligt mellan regeringen/försvarsdepartementet och Försvarsmakten. Men ÖB:s uppgift är inte att vara ”bästa broder” med försvarsministrar.  Uppgiften är att ge det bästa professionella rådet till en regering oavsett färg, och dessutom tydligt anmäla när han inte kan lösa sin huvuduppgift – att försvara Sverige. Allt detta gjorde nuvarande ÖB enligt min mening på ett exemplariskt sätt fram till sin olycksaliga sjukskrivning vid ett flertal tillfällen.
Från politiskt håll så har det trots detta som sagt enbart varit en massa prat. Från Alliansens sida har man inte gjort någonting konkret alls. Nu återstår då att se vad Socialdemokraterna kan åstadkomma genom försvarsminister Peter Hultqvist, än så länge ingenting. Det sista hoppet som finns kvar är det kommande försvarsbeslutet under våren 2015. Vem kunde för tio år sedan förutspå att vi år 2015 skulle sätta allt vårt hopp till Socialdemokrater som avvecklade hela försvaret 2000 och 2004? Förmodligen ingen.

Jag hoppas verkligen att vi har nått ”point of no return” inom försvarspolitiken och att vi kommer att få se ett rejält uppvaknande eftersom det inte längre finns några alternativ.

Vad vore då ett bättre tillfälle än under Folk & Försvar att ÖB ånyo tog bladet från munnen och talade klarspråk så att folk begriper vilket prekärt läge vi har hamnat i på grund av åratal av underfinansiering. Ännu bättre vore att politikerna deklarerade kraftåtgärder som inte bara blir prat utan gör skillnad. 

Pratkvarnarnas tid är förbi!