Månatliga arkiv: april 2016

Plattformsförsvaret

En välbestyckad plattform, tyvärr inte verklig… (Tack Johan för konstruktionen!)



Idag skriver jag på BLT ledarsida om plattformsförsvaret, d.v.s. det dilemma vi alltför ofta hamnar i när vi anskaffar materiel till Försvarsmakten, men  som aldrig blir riktigt färdigställt.

Försvarsmakten har i dagarna tagit fram en ny militärstrategisk doktrin. Syftet med en sådan är att ge en inriktning hur det militära maktmedlet ska användas för att uppnå de säkerhetspolitiska målsättningar som regering och riksdag beslutar. Vårt militära koncept bygger på att Försvarsmakten ska verka krigsavhållande genom att skapa en så kallad tröskeleffekt. Den uppnås först när kostnaderna för ett angrepp på Sverige blir orimliga för en motståndare.

Av den anledningen är det av största vikt att vi har ett fungerande system av system, där sakerna hänger samman från ax till limpa. Sensorer utan vapensystem gör ingen nytta, på samma sätt som vapen utan sensorer blir odugliga.

Ett exempel från marinen är de som argumenterar för att nyanskaffa patrullfartyg(!) Man kan verkligen fundera på varför vi ska lägga stora pengar på dyra plattformar utan kvalificerade vapen. Fullständigt bortkastade pengar enligt min mening, då sådana inte alls åstadkommer den tröskeleffekt som FM i den senaste militärstrategiska doktrinen tydligt (och helt rätt) eftersträvar.

För övrigt vill jag särskilt rekommendera generalmajor Bernt Grundeviks (tillträdande stf C INS) artikel på KkrVA blogg med titeln ”Försvarsbeslut med utmaningar”. Ett mycket glädjande och bra tillskott till debatten. Åsikter som väl överensstämmer med de som framförts på denna blogg tidigare.
Jag rekommenderar särskilt delen om försvarsbehoven på Gotland, något jag helt och hållet delar.


I FB 15 går det att utläsa att några av fundamenten till ökad förmåga är att öka övningsverksamheten, tillfällig basering av FV resurser samt mer marin närvaro i farvattnen utanför Gotland. I grunden delar jag denna uppfattning. 

Som tidigare beskrevs skall från 2018 några stationära mark resurser och viss ledning tillföras. Det är bra men enligt min uppfattning är detta bara första steget för att skapa relevant effekt. I nästa steg, som jag hävdar vara ett realistiskt förslag, bör det tillföras resurser såsom sjömålsrobotbatteri. Därigenom visar FM förmåga att från Gotland påverka en eventuell angripare över en stor del av Östersjön och därmed del av det operativa djupet. Därutöver bör nuvarande planerad del av bataljonstridsgrupp utökas så att den reellt blir en bataljonstridsgrupp med ingående system för indirekt eld och luftvärn..

Om detta goda initiativ med kustrobotar på Gotland realiseras riskerar vi ändå att hamna i ett ett dilemma. Mer eller mindre alla har insett föredelarna att ha robotar på Gotland (vilket även framgår av senaste försvarsbeslutet). Men ett sådant vapensystem kräver en kvalificerad sensor. En sådan har vi i form av ArtE 740, men den är olyckligtvis på väg att avvecklas på Försvarsmaktens eget initiativ.

Läs gärna krönikan på BLT.se


Gästinlägg: Militärstrategisk nederlagsdoktrin 2016

Nyligen har Militärstrategisk doktrin för Sveriges militära försvar släppts i sin uppdaterade version. Den nya utgåvan är utvecklad på flera områden och ersätter den tidigare från 2012. Doktrinen innehåller viktiga skrivningar om tröskeleffekter, folkförankring, totalförsvar och en bredare hotbild med allt större tyngdpunkt på påverkansoperationer och cyberangrepp. Den är väl värd att läsa (ännu ej tillgänglig på nätet).

Men den nya utgåvan innehåller även ett genomgående tankefel i formuleringen av Sveriges militärstrategiska koncept som är mycket olyckligt och kan komma att få ödesdigra konsekvenser: ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet. Därefter ska försvarsoperationer syfta till; att tillsammans med andra vinna kriget alternativt enskilt undvika att förlora.” – Militärstrategisk doktrin 2016, sid 38.

Jag har tidigare beskrivit risken att vi omedvetet och utan att reflektera över det antar en Nederlagsdoktrin och farorna när vi med begrepp som ”enveckasförsvar” sätter tiden det tar innan vi förlorar som ett mått på framgång. Ska man tolka formuleringen i den nya doktrinen har målsättningen höjts något: från att hålla ut en vecka innan vi förlorar till att undvika att förlora. Tyvärr är undvikandet av förlust inte samma som att sträva efter att vinna och därför fortfarande grader av planerat nederlag. Något som är olämpligt att skriva i en doktrin.

Att definiera ”undvika att förlora” eller omsätta det i handling blir svårt. Om vi låter bli att ta strid med en motståndare över huvud taget, har vi då inte undvikit att förlora? Det är sannolikt inte vad som avses, men det finns en uppenbar fara i att använda förlust som utgångspunkt för att formulera målsättningar då det kommunicerar att förlust är normerande, men att det skall undvikas om möjligt.

En tröskel skapas när kostnaderna för ett angrep är orimliga för en angripare. I detta har doktrinen helt rätt. Dugliga soldater och förband som besitter den orubbliga viljan att vinna kan i första hand avskräcka men också i strid, även om de är numerärt underlägsna, göra ett angrepp så kostsamt för en motståndare att det för lång tid avskräcker från framtida aggressioner. Priset för aggression mot vårt land ska vara för högt, och det ska inte bara svida lite hos en angripare – det ska göra rejält ont.

Men en inställning som resignerat för nederlag redan innan en konflikt inleds kommer föga förvånande sannolikt endast att leda till nederlag. Om vår egen doktrin säger att vinst på egen hand inte är möjlig och att förlust är normerande för vår strid, kommunicerar vi då inte en bild av vår egen vilja och förmåga som motverkar vår ambition att upprätthålla den tröskeleffekt vi strävar efter?

Ska vi inte i stället träna oss själva i ett tänkande som innebär en förlängning av överbefälhavarens tydliga ställningstagande att så länge en soldat, en sjöman eller en flygvapensoldat återstår, slåss försvarsmakten? Ett tänkande som i förlängningen säger att även när försvarsmaktens förmågor till konventionellt försvar är uttömda för stunden ska striden föras över ytan, med konventionella som okonventionella medel. Ett tankesätt som gentemot en angripare kommunicerar att denne aldrig skulle kunna känna sig trygg eller på grund av att vi inte viker ner oss för dennes vilja.

Frågan är dock tyvärr inte så enkel och argumenten mot det ovanstående resonemanget kan inte förbises: Ingen mental inställning i världen kan kompensera materiella tillkortakommanden eller ersätta en för liten numerär. En överfokusering på att ingjuta och utstråla kampvilja kan även omedvetet sända signalen till den egna politiska ledningen att det inte längre finns några problem och förhindra att de blir lösta.

Det finns en fara i att blunda för de faktiska problemen med materiella brister och sviktande numerärer, men det ligger en mycket större fara i att ingjuta en defaitistisk anda att vi inte klarar av något. Konsekvenserna av uppgivenhet är värre än eventuellt övermod.

Skrivningen i doktrinen borde vara att försvarsoperationer skall genomföras med den orubbliga målsättningen att vinna, enskilt om så behövs men företrädesvis i samarbete med andra. Jag för hellre befälet över ett förband med stora brister men god förbandsanda och orubblig kampvilja än ett förband som är helt uppfyllt men inte tror att det kan vinna utan redan resignerat för nederlag och ”undviker att förlora”.

David Bergman
Kapten/Doktorand i psykologi

Försvarsbeslut med utmaningar

av Berndt Grundevik I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning. Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och […]

Jan Thörnqvist ny insatschef i Försvarsmakten



I enlighet med tidigare bedömningar blev det mycket riktigt marinchefen, konteramiral Jan Thörnqvist som av regeringen idag utsågs till ny insatschef i Försvarsmakten. Ett bra och klokt val!

Beslutet innebär även att Thörnqvist utnämns till viceamiral. En grad som ingen i Försvarsmakten har haft sedan 2001 då Frank Rosenius avgick som vice ÖB. Den sista marinchefen med viceamirals grad var Peter Nordbeck, han lämnade posten 1998. Någon fyrstjärnig amiral har Sverige inte haft i aktiv militär tjänst under varken 1900- eller 2000-talet.

Beslutet innebär även att den militära balansen i FML (försvarsmaktsledningen) blir säkerställd med två general/amiralspersoner vardera från Armén, Flygvapnet och Marinen, något som kan vara nog så viktigt.

När Micael Bydén tillträdde som ÖB var det många som gjorde bedömningen att en av hans första åtgärder skulle vara att lyfta in Arméchef, Flygvapenchef och Marinchef i FML, en åtgärd som borde ligga i tiden då det är dessa tre som har örat mot rälsen och står de militära förbanden och förbandscheferna närmast. Ett sådant beslut har tyvärr uteblivit. Att ”försvarsgrenscheferna” inte sitter i FML, men att fyra civila direktörer utöver GD (personaldirektör, chefsjurist, ekonomidirektör och kommunikationsdirektör) gör det, tyder på ett annat fokus.

Ett annat bra beslut är att generalmajor Bernt Grundevik blir stf C INS.

Frågorna som återstår är var tjänsteförrättande C INS, konteramiral Anders Grenstad placeras? Han har tre år kvar till sin pension. Den andra frågan är vem som efterträder Jan Thörnqvist som marinchef? Det är minst sagt ”Silly Season” i Försvarsmakten just nu.

Avslutningsvis vill jag rikta ett stort GRATTIS till Jan Thörnqvist. Han är inte bara en bra chef och en tydlig ledare, utan är även en av få aktiva amiraler/generaler som officiellt uttryckt sig positivt till en öppen och levande försvarsdebatt. Något som hedrar honom särskilt.

GMY samt FF LK (samt FF LO om andan faller på.)

Märkliga och osynliga nyheter

Emblemet för United States Army Europe (USAREUR).

Hur många brigader har egentligen US Army i Europa och hur många ska under 2017 tillföras? Härom veckan kunde man bland annat i Aftonbladet läsa en märklig TT-artikel om saken. Samtidigt haltar åter svensk rapportering om rysk upprustning.

Under rubriken ”USA rustar upp i Östeuropa” kunde man läsa att ”Den nya beväpnade brigaden planeras vara på plats i början av nästa år och blir USA:s tredje fullt bemannade i regionen”. Det är svårt att inte tolka ordet ”regionen” som något annat än Östeuropa. I själva verket har dock US Army idag två armébrigader i hela Europa. En är baserad i södra Tyskland (Vilseck): 2. kavalleriregementet; en i italien (Vicenza): 173. luftburna brigaden.

Från och med nästa år ska alltså en till amerikansk brigad (för att vara petig: förstärkt brigad) finnas i Europa, vilket innebär att summan då blir tre. I sammanhanget hade det kunnat vara på sin plats att ta upp det aktuella respektive förväntade antalet ryska divisioner och brigader i västra Ryssland (med delar på ukrainsk mark). I februari blev det ju klart att bland annat Första gardesstridsvagnsarmén (stridsvagnsarmé = ca 500 strv) har uppställts, vilket jag tidigare skrev om skulle ske.

En annan aspekt av Rysslands upprustning är kärnvapnen och trots att det även handlar om ökning i svenskt närområde verkar följande nyhet på engelska från norska Barents Observer ännu inte ha nått fram till svenska medier: ”87 nuclear warheads more today than in September”.

Instabilitet?

Reflektion
Den 05APR2016, delgavRysslands President, Vladimir Putin, att ett nationalgarde skulle skapas i Ryssland. Upprättandet av nationalgardet, förefaller föregåtts av diskussioner inom det ryska nationella säkerhetsrådet. Det formella beslutet togs av Ryssland President vid ett möte med chefen för de ryska inrikestrupperna, Inrikesministeriet, Migrationsministeriet och Narkotikakontrollbyrån. Grunden för det ryska nationalgardet kommer vara inrikestrupperna. Som chef för Nationalgardet utsågsViktor Zolotov, som för närvarande är chef för inrikestrupperna, han har även tidigare varit ansvarig för den ryska presidentens personskyddsdetalj, Zolotov kommer även ingå i det ryska nationella säkerhetsrådet inom ramen för sin befattning som chef över nationalgardet, därtill är han som chef över nationalgardet direkt underställdRysslands President.
Vad är då skillnaden så här långt mot tidigare, då det är inrikesministeriets trupper som de facto redan nu finns och kommer utgöra massan i nationalgardet? De två stora skillnaderna är tidigare var inrikestrupperna en del av inrikesministeriet och därmed även underställd inrikesministern, nu kommer styrkan vara direkt underställd Rysslands President. Därtill kommer chefen för nationalgardet sitta i det ryska säkerhetsrådet, som egentligen får ses som Rysslands främsta beslutande organ, då de även diskuterar andra frågor än vad som kanske traditionellt diskuteras i ett säkerhetsråd. Således Presidenten har fått ett verktyg som dels kan verkställa sin vilja dels säkerhetsrådets vilja.
Huvuduppgifterna för nationalgardet förefaller bli, bekämpa terrorism, skydda den allmänna ordningen och skydda viktiga statliga anläggningar. Inom ramen för skydda den allmänna ordningen ryms t.ex. uppgifter såsom insats mot folkmassa d.v.s. upploppskontroll, de kommer även kunna gripa rymlingar från fängelse och t.ex. efterlysta, i händelse av krig skall de skydda det ryska territoriet (utgöra territorial-/lokalförsvar) m.m. Uppgifterna inlämnades till DUMAN, 06APR2016, i form av en propositionsom lagförslag samt ur svenska mått sett även som ett form av regleringsbrev, storleken på styrkan förefallerkunna bli upptill 400,000 man.
Värt att notera i sammanhanget är att man förefaller ha en väldig brådska att driva igenom skapandet av nationalgardet, då man redan dagen efter förslaget tagits upp, lämnar in en proposition avseende det till Duman. I praktiken är ju som sagt vad skillnaden mellan dagens inrikestrupper och det blivande nationalgardet inte så stort, förutom att de nu istället skall vara underställda Rysslands President, samt är en del av det nationella säkerhetsrådet, vilket gör att det kommer vara mycket intressant att följa utvecklingen den närmsta tiden, då man förefaller ha en väldig brådska med upprättandet av nationalgardet.
Upprättandet av ett ryskt nationalgarde har diskuterats flertalet gånger i Ryssland, senaste tillfället var 2012, före det skedde det vid ytterligare tre (3) tillfällen, då under Boris Jeltsinstid som President. Värt att notera i sammanhanget, är att det vid tre (3) av fyra (4) tillfällen som frågan kring upprättandet av ett nationalgarde kommit upp, har det skett i direkt anslutning till inre oroligheter i Ryssland. I dagsläget då man väl skapat ett nationalgarde så förefaller det på ytan vara lugnt, dock delgavvärldsbanken den 06APR2016, siffror som visar på att takten av ekonomiskt utslagna är den snabbaste sedan 1998-99 i Ryssland, vilket förefaller vara en direkt konsekvens av det låga priset på fossila bränslen, som den ryska ekonomin är kraftigt beroende av, vilket skulle kunna skapa inre oroligheter.
Ytterligare tre faktorer bör belysas som en möjlig källa, förutom inre oroligheter, till det utåt sett snabba skapandet av det ryska nationalgardet. Det första (1) är territorialförsvarsuppgifter, något som under det senaste året framförts som viktigt i olika sammanhang, något som nationalgardet förefaller skall ha som uppgift i händelse av krig. Det andra (2) är Putins ”försvinnande” under tio (10) dagar i fjol, 2015, vilket kan ha varit ett tecken på att en maktkamppågick. Det tredje (3) och avslutande är det kommande valet i September.
Vad kan då vara det egentliga skälet till det hastiga upprättandet av ett ryskt nationalgarde? Inleder vi med territorialförsvar, så är det egentligen ingen ny uppgift för inrikesministeriets trupper, dock kanske denna reform gör att uppgiften blir tydligare och enklare att samordna tillsammans med de väpnande styrkorna. Vilket skulle frigöra förband till mer operativa uppgifter eg. öka förmågan hos de ryska väpnande styrkorna. Om det skulle vara ett tungt vägande skäl, så skulle det kunna vara det asymmetriskasvaret, som utlovades, på USA truppförstärkningar till Europa. Det skulle i sig också visa på att den säkerhetspolitiska situationen är mer allvarlig än vad som tidigare bedömts m.h.t. de snabba åtgärderna för upprättandet av ett nationalgarde.
Dagens Ryssland, har ärvt mycket av Sovjetunionens sätt att balansera makten och därmed politiken. Denna ”politiska maktkamp” sker främst bakom kulisserna och dess främsta verktyg kan man enkelt beskriva är att balansera olika grupperingar mot varandra, d.v.s. då den ena grupperingen börjar bli för stark så ökar man makten hos en annan gruppering med olika metoder. Dock är det ett spel med höga insatser, nu som under Sovjetunion, för alla inblandande parter. Upprättandet av nationalgardet kan vara ett sätt att minska makten hos en gruppering, vilket om så skulle vara fallet, kan tyda på att det är en kraftig politisk maktkamp som just nu pågår om Rysslands styre och ytterst Putins makt som President. Detta skulle även kunna vara en förklaring till varför nationalgardet är direkt underställda Rysslands President.
Oaktat om det är p.g.a. en drastiskt snabb ökning av social oro p.g.a. den ekonomiska utvecklingen eller som en möjlig följd av det kommande valet, vilket skulle kunna orsaka social oro likt valet 2012, som nationalgardet skapats, så är det troligtvis ett mer effektivt medel att kväsa social oro än de tidigare inrikestrupperna, då det är direkt underställda den ryska presidenten, därtill är det en av hans mest förtrogna män som är chef denna styrka. Är det social oro som är en möjlig faktor som kan ligga till grund för upprättandet av nationalgardet, så är det en betydligt mer instabil situation i Ryssland än vad vi troligtvis skådat tidigare, då det vid de tidigare tillfällena ej resulterat i upprättande av ett nationalgarde, utan i sådant fall agerar man nu preventivt inför en trolig mycket instabil situation.
Vad är då orsaken till upprättandet? Ovan tre (3) beskrivna alternativ är vad jag ser som troligast, det behöver inte innebära att någon av de är rätt, men bedömt ligger anledningen någonstans hos de tre (3) förklaringsmodellerna. Tyngdpunkten kan ligga hos en (1) enskild eller spritt över alla tre (3). Vad som dock får ses som sammanbindande hos alla tre (3) förklaringsmodellerna, är att vi troligtvis har en instabil situation att vänta framför oss, få saker kräver att man snabbt driver på beslut, förutom instabila situationer.
Have a good one! // Jägarchefen

Vårt behov av en försvarspolitik

av Magnus Haglund Det kanske kan verka övermaga, att som enskild hävda, att landet har ett behov av en försvarspolitik, men i frågans förlängning kan man ju undra, om vi verkligen haft någon riktig nationell försvarspolitik alls under det kalla krigets tid. Alltför många delar av den säkerhetspolitiska verkligheten var ju fördold för medborgarna, men […]

Ny Arméchef – Brännström blir övningsledare



Idag klockan 13.10 förkunnade Försvarsmakten att Arméchefen Anders Brännström avgår och att hans befattning övertas av Karl Engelbrektsson. Skiftet sker den 1 juni.

Arméchefens adjutant skrev följande på twitter kort därefter:

Ny arméchef utsedd – Anders Brännström byter på eget initiativ befattning, efterträds av Karl Engelbrektsson. Enda ”konspiratoriska” i detta är att Brännström ville mer än han fick gehör för, och därför valde han att byta istället.

På Försvarsmaktens webbsida så framgår det att Brännström istället ska bli övningsledare, och man poängterar särskilt vilken viktig uppgift han nu har fått. Han går således från befattning som Sveriges Arméchef till att bli övningsledare för en övning som ska genomföras 2018.

Anders Brännström är känd både inom och utom Försvarsmakten för att säga sin åsikt om sakernas tillstånd, senast i våras då han i en text skrev att ”Sverige kan vara i krig inom några år”. Ett uttalande som Försvarsmakten indirekt tog avstånd från och menade istället att ”idag finns det inget överhängande militärt angreppshot mot vårt land.”

Tack Anders Brännström för dina insatser och ditt raka och tydliga ledarskap i Försvarsmakten!

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan […]

Helikopter 14 och datalänkar – ÖB:s 4T borde vara ledstjärna



Rubriken syftar på Försvarsmaktens datalänkar för krypterat samband, eller rättare sagt Marinens och Flygvapnets länkar eftersom Armén fortfarande väntar på stridsledningssystemet SLB eller vad som där kan tänkas komma. Nya systemnamn har nämnts. Eftersom det numera, åtminstone till synes, verkar vara lite av herrarnas fria åkning när det kommer till datalänkar så tänkte jag ge min syn på sakernas tillstånd i detta inlägg i allmänhet och avsaknaden av datalänk på helikopter 14 i synnerhet.


För den som inte är så insatt i ämnet, vad är då en datalänk?

En datalänk nyttjas framför allt på taktisk och stridsteknisk nivå. Syftet med datalänkar är att genom mycket korta sändningar, företrädesvis över radio, kunna överföra nödvändig information. Innehållet kan givetvis variera men utgörs normalt sett av textmeddelanden och målinformation men kan även vara annan information så som bäringslinjer och liknande data som är nödvändig för stridens förande.

Fungerande datalänkar är en förutsättning för att erhålla precision i stridens förande. För att genomföra en vapeninsats oavsett vilken dimension (luft, yta, undervatten) så krävs det naturligtvis ett näst intill sekundaktuellt målläge där positionsnoggrannhet samt överföringstid därmed blir helt avgörande.

Alternativet till att nyttja datalänkar för överföring är att manuellt läsa det via radio, men då tappar man tid och ett målläge ska då tolkas, läsas och åter igen knappas in hos mottagaren med förluster i tid och noggrannhet som följd. Således är fungerande datalänkar en förutsättning för att kunna nå framgång i all modern krigföring, oavsett nation, oavsett försvarsgren.

Marinen  har ända sedan tidigt 70-tal haft fungerande datalänkar mellan fartyg samt till sjöövervakningscentraler och staber i land. Flygvapnet har via länkar kunnat skicka styrdata/måldata till sina flygplan ända sedan J35 Drakens tid. Av den anledningen blev metodförsöken som under flera år genomfördes i Enköping inom ramen för det nätverksambaserade försvaret (NBF) något av en märklig företeelse för både Marinen och Flygvapnet. Detta eftersom den teknik man provade i stor skala, till skyhöga kostnader, sedan länge fanns i Marinen och Flygvapnet. Ändå fick projektet fortgå.

ENDA/8000

Ända sedan 60-talet hade man inom marinen börjat använda datalänkar. Dessvärre började det spreta och inget enhetligt format fanns som innebar att olika system var kompatibla med varandra. Av den anledningen så beslutade dåvarande marinchefen i mitten av 80-talet att all datakommunikation i marinen skulle ensas och projektet fick benämningen ENDA (Enhetlig datakommunikation). Ett bra beslut som innebar att Marinen sedan i början av 90-talet har varit fullt ut operabla med datalänken och meddelandeformatet som benämns 8000. Ett dataformat som är väl beprövat och fungerande.

Systemet finns i dag på samtliga Marinens stridsfartyg samt ubåtar. Det finns även i  sjöbevakningscentraler vilket säkerställer krypterad datalänk även till högre staber.

Vad som är viktigt att poängtera i sammanhanget är att Marinens helikoptrar (Hkp 4) också hade tillgång till samma datalänk via ledningssystemet MARIL 920 som nyttjades både vid ubåtsjakt och måldataöverföring för ytstrid, och som fanns ombord på alla 14 sjöoperativa helikoptrar. Om jag inte minns fel hade även ubåtsjaktflygplanet Y891 även ledningssystem med 8000-länk. Även kustartilleriet nyttjade samma system, bland annat på de tunga kustrobotbatteriet.

Systemet medförde således direktsamverkan via krypterad datalänk mellan fartyg, sjöbevakningscentraler, helikoptrar och kustrobotbatterier.

8000-formatet är i dag fortfarande det dataformat som nyttjas på Marinens fartyg och en av styrkorna med detta system är att det är helt integrerat och operatören kan välja/anpassa transmissionsmedel helt beroende på vad situationen kräver så som långvåg, kortvåg, VHF/UHF men även via trådsamband.

LINK-16

När Försvarsmakten skulle ställas om för att kunna deltaga i internationella insatser så låg allt fokus på Länk-16. Genom åren kan man väl säga att införandet inte har varit helt problemfritt, och det har funnits en stor diskrepans mellan synen på systemets införande mellan användare och högre chefer. Men när systemet väl var på plats inom Flygvapnet så verkar man till syvende och sist vara mycket nöjda med systemet. En avgörande faktor är att Link 16 är helintegrerad med övriga system

Även en liten del av marinen har fått åka med i Link-16 spåret.

Avgörande för att olika typer av datalänkar, oavsett vad det handlar om, är att de är integrerade i ledningssystemet. Fristående lösningar, så kallade ”stand-alone” är i praktiken oanvändbara till annat än att titta på, och skapa sig en uppfattning vad som händer i stort runt omkring. För att flytta information från ett stand-alone system krävs således manuell handpåläggning, vilket innebär en avsevärd försämrad noggrannhet och ingen realtidsuppdatering. Dessutom är det mycket tidskrävande.

En klar svaghet med systemet i likhet med andra Nato-länkar är att Sverige inte äger systemet och tillverkningen av kryptonycklarna själva, utan är beroende av personal från USA, eftersom vi som bekant inte är medlemmar i NATO. En annan svaghet med just Link-16 är att den i grunden är en aktiv länk, d.v.s. att konceptet bygger på att man är uppkopplad mot ”nätet”. Ur ett telekrigsperspektiv är detta givetvis en mardröm för långsamma plattformar som fartyg.

LINK-11

Här blir det helt obegripligt. Sverige har till den sjöoperativa helikopter (Hkp 14) köpt en datalänk som är på utgående och som skall avvecklas och ersättas med den nyare Link-22. Det här innebär också att helikoptern inte har någon att kommunicera med, eftersom ingen annan enhet inom Försvarsmakten som helikoptern måste kunna kommunicera med (fartyg och sjöövervakningscentraler) har Link-11. Det hela är så oerhört korkat så jag undrar varför i hela friden hur det kunde tillåtas fortsätta i det spåret.

På Wikipedia kan man läsa följande om helikoptern och dess datalänk.

HKP 14F kommer vara Försvarsmaktens huvudplattform för luftburen ubåtsjakt. Men helikoptern saknar för närvarande en nationell taktisk datalänk samt beväpning, vilket begränsar dess förmåga att bedriva en effektiv ubåtsjakt. 

En nationell taktisk datalänk används för att utbyta infor­mation (t.ex. mållägesdata) mellan olika svenska militära enheter över radio och fanns med i den ursprungliga kravspecifikationen för helikoptern. Men den valdes bort när den politiska viljan vara att skifta Försvarsmaktens huvuduppgift från nationellt försvar till internationella insatser. 

Den internationella taktiska datalänken (Link 11) behölls dock. Men med den förändrade hotbilden i Sveriges närområdet så blev Försvarsmakten huvuduppgift åter nationellt försvar och avsikten är därför att återinföra den nationella taktisk datalänk för marin verksamhet (Länk 8000) till HKP 14F, vilket skulle kunna vara integrerat i helikoptern kring 2020.

Det finns även en intressant C-uppsats från Försvarshögskolan signerad Leif Hansson.  Det som gör det hela extra intressant är att den skrevs redan 2004, d.v.s. för 12 år sedan. Fortfarande har ingen gjort något åt det problem var tydligt identifierat redan då! Hansson skriver i inledningen av sammanfattningen:

I Hkp 14 projektet är det beställt Link 11, vilket i sig kan tyckas underligt. Vem skall de utbyta information med? Inte med den svenska marinen i alla fall.

LINK-22

I Marinen generellt sett så talas det numera istället mest om Link-22. I marinens utvecklingsplan MUP (öppen handling) så framgår det att inriktningen är att gå mot denna länk.

För marinen kommer införandet av interoperabelt ledningssystem(C2) och länk 22 innebära ett avgörande steg i utvecklingen av interoperabilitet, vilket ger möjlighet till kvalificerad samverkan med kort varsel. Det skapar handlingsfrihet att ingå på olika nivåer i en sammansatt multinationell styrka. Samma handlingsfrihet skapas i händelse av en kris nära Sverige.

Många lever dock i villfarelsen att Link-22 är lösningen på alla problem, men så är inte fallet. Den ska möjligen ses som ett komplement till den befintliga länkstrukturen (8000-formatet) som inte bara används för kommunikation mellan fartyg, utan också inom hela den fasta marina infrastrukturen. Detta påpekas också helt riktigt i den sensate MUP, vilket tack och lov är ett förtydligande från och med i år.

 Under prioriterade anskaffningsbehov (på plats två efter LVRB till Viskykorvetter) framgår följande:


Interoperabelt ledningssystem (C2) med förmåga till gemensam ledning och gemensam lägesbild, såväl nationellt som internationellt. Detta är en förutsättning för att införandet av länk 22. Nationell krypterad länk (8000) kommer under perioden att bibehållas.

HELIKOPTER 14

Det riktigt stora sorgebarnet är ändå Link-11 på Hkp 14. Det är helt obegripligt hur vi fortfarande inte löst problemet, trots att det är långt mer än ett decennium sedan problematiken identifierades.

I senaste numret av Officerstidningen (2/2016) så diskuteras ämnet ingående, och det är ingen trevlig historia som här uppdagas. Förvisso är det torpedproblematiken som står i fokus på artikeln, men personligen anser jag att avsaknaden av taktisk datalänk är betydligt mer bekymrande.


Helikopter 14F saknar en nationell datalänk som används för att sända infor­mation mellan olika enheter vid en ubåtsjakts­, eller stridssitua­tion. Mottagande enheter kan exempelvis nyttja informationen för att direkt skjuta mot en inkräktande ubåt.

– Det har förekommit problem i att få fram Helikopter 14, det går inte att sticka under stol med, men att det saknas en nationell datalänk beror inte på helikoptern, eller projektet. Bristerna beror på kortsiktiga beslut. Beslutet att stryka länken togs i en tid när uppfattning rådde om att försvaret av Sverige kunde börja på bortaplan. Det var inte många som prioriterade inomskärs ubåts­ jakt då, säger Maria (Sjöström, DPL) och tillägger:

– Det kanske är en av de viktigaste lärdomarna vi kan dra av den här resan: Det tar tid och är kostsamt att ändra sådana här grundläggande funktioner.

Inom Försvarsmaktens produktionsstab ser man över utveck­ lingen av den tidigare nationella länken: Länk 8000.

– Det togs beslut förra veckan om vilken version av Länk 8 000 vi ska anskaffa. Nu pågår en förstudie över vad som behövs för att länken ska fungera med de olika fartygs, båt och flygsystem som den ska koppla ihop. 

Om jag måste gissa så säger jag att om beslut tas under året och pengarna i projektet räcker, då har vi en länk installerad om 3 till 5 år, säger Per Skantz, systemansvarig för he­likoptrar på Prod Flyg.

Att det ska ta upp till fem år innan Hkp 14 blir integrerad i marinen anser jag är helt orimliga tidsförhållanden för ett så pass vitalt system, allt i enlighet med det som beskrivs i artikeln. Jag har själv fått information från experter KnowIT DataUnit inom detta område på, som jobbat med dessa frågor åt Försvarsmakten under 20 års tid, om det verkligen tar så lång tid att integrera en 8000-länk?

Experten menade att det skulle ta runt en vecka att göra själva installationen då den materiel (krypton samt modem) redan finns i Försvarsmakten och som dessutom är flyggodkända sedan tidigare, vilket är en stor framgångsfaktor. Det man menar kan ta mer tid är pappersarbetet samt eventuellt gränsytan mot ledningssystemet TMS. Men här får man förutsätta att man har gjort rätt från början, inte minst då det är ett system tillverkat av Saab, och som i grunden är väldigt likt övriga marina ledningssystem som brukar 8000-formatet. Allt annat är helt orimligt.

SAMMANFATTNING 

Inom Försvarsmakten och Marinen kommer det inom kort att figurera inte mindre än fyra olika typer av datalänkar (8000, L-11, L-16 och L-22). Vi har således hamnat i ungefär samma dilemma som under 80-talet då marinen under ledning av viceamiral Bengt Schuback bekymrade sig över att det fanns fyra olika krypterade datalänkar som inte var helt kompatibla med varandra. Då ägde vi alla fyra systemen själva. Idag äger vi bara ett.

Det finns givetvis ett antal positiva effekter av alla dessa olika länkar. Interoperabiliteten med andra länder ökar, i synnerhet för Flygvapnet. För Marinens del så måste det till en lösning för att samarbetet med Finland ska fungera. Men det kan ändå finnas anledning att se över det här med datalänkar, framför allt inom Marinen likt vad man gjorde på 80-talet, för nu börjar det spreta igen.
Viktigast av allt är dock att införande av datalänk (8000) på Hkp 14 forceras. Det är orimligt att det ska ta ytterligare fem år innan den är på plats. Processen bör därför omedelbart forceras i enlighet med samtliga fyra T i ÖB strategiska effekter 
Helikopter 14 måste snarast bli TILLGÄNGLIG i avseendet att den blir fullt ut operativ så som den är avsedd att vara. Det är inte minst en fråga om TROVÄRDIGHET för vårt nationella försvar. En helikopter 14 med fungerande taktisk datalänk (och torped) kommer TILLSAMMANS med övriga marina stridskrafter att utgöra en betydande TRÖSKELEFFEKT.

Försäljningen av FSR-890 och alliansregeringens hantering av intäkterna


I går skrev jag i SvD om den ur ett operativt perspektiv helt unika resursen FSR/ASC 890 som köptes in i sex exemplar och blev operativ i Försvarsmakten 2000. Flygplanen köptes från början in i syfte att skapa tre radarflyggrupper med två flygplan vardera för spridd basering över landet.


Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.

I går besökte Flygvapenchefen förbandet och skrev därefter följande på twitter, vilket påvisar vikten av en Flygburen radar både för Flygvapnets och Marinens räkning. 
Idag har jag följt vår incidentberedskap. Vi har koll på läget! Bl.a. tack vare vår luftburna radar. pic.twitter.com/tGoWp5CgBl

— FVC (@FVC_Flygvapench) 1 april 2016

P.S. För övrigt så var gårdagens blogginlägg ett aprilskämt, något som de flesta förstod, men inte alla. D.S. 

Alliansregeringen och försäljningen av FSR-890


I går skrev jag i SvD om den ur ett operativt perspektiv helt unika resursen FSR/ASC 890 som köptes in i sex exemplar och blev operativ i Försvarsmakten 2000. Flygplanen köptes från början in i syfte att skapa tre radarflyggrupper med två flygplan vardera för spridd basering över landet.


Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född.

När Grekland senare fick sina egna flygplan och lämnade tillbaka de två lånade flygplanen så valde Försvarsmakten att fortsätta utvecklingen med dessa två plattformar, eftersom de till skillnad från FSR 890, som styrdes från marken, skulle kunna gå att använda utomlands i internationella insatser. Det var nämligen det enda som räknades vid detta tillfälle, samtidigt som varje förband och enhet inom Försvarsmakten försökte finna sitt existensberättigande i det nya internationella försvaret. Få högre chefer brydde sig vid den tiden om det nationella försvaret. Utvecklingen av ASC 890 innebar att flygplanen erhöll ytterligare system och allmän förbättrad prestanda.

Följderna av detta blev de som jag har beskrivit i min SvD krönika.

Samma dag som krönikan publicerades i SvD erhöll jag svar på min sedan länge ställda fråga till försvarsdepartementet, det vill säga ”hur stor del av intäkterna från försäljningen fick Försvarsmakten behålla”?

Det handlar alltså om två kompletta FSR 890 inklusive bärare av typen Saab 340 till Thailand, och två radarsystem PS 890 till Förenade Arabemiraten (flygplanen som var avsedda att bära dessa två system används i dag förandra ändamål inom transportflyget).

Vad det gäller affären med Thailand hänvisar man till att frågan inte är möjlig att besvara på, dels på grund av sekretess.

När det kommer till försäljningen av de två systemen till Saab, som sedan såldes till Förenade Arabemiraten, så är svaret supertydligt. År 2009 framställde Försvarsmakten till Alliansregeringen om att få behålla pengarna från försäljningen av systemen som betalats med försvarsanslaget.

Regeringens avslog 2009 Försvarsmaktens framställan om att få behålla intäkterna, och därmed tog regeringen hand om pengarna och återförde dessa till statskassan. Pengar som hade kunnat bidra till en ökning av försvarsförmågan.

I går besökte Flygvapenchefen förbandet och skrev därefter följande på twitter, vilket påvisar vikten av en Flygburen radar både för Flygvapnets och Marinens räkning. 
Idag har jag följt vår incidentberedskap. Vi har koll på läget! Bl.a. tack vare vår luftburna radar. pic.twitter.com/tGoWp5CgBl

— FVC (@FVC_Flygvapench) 1 april 2016

P.S. För övrigt så var gårdagens blogginlägg ett aprilskämt, något som de flesta förstod, men inte alla. D.S. 

Från händelsestyrd till strategisk utveckling av svensk krisberedskap

av Fredrik Lindgren Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken […]

Turbulens?

Reflektion
Den 30MAR2016, delgavsinformation rörande vilka markbaserade förstärkningar till Europa som är tänkt att genomföras av USA. Förstärkningsåtgärderna är tänkt att vara i form av 9 månaders rotationer av personal, med början i februari 2017. Vid utgången av 2017 kommer således USAha tre (3) brigader i Europa, en (1) mekaniserad, en (1) motoriserad och en (1) luftburen. Utöver det kommer det finnas förhandslagrad utrustning för ytterligare en brigad, därtill kommer det finnas delar ur 3. och 4. division, predestinerade förband i händelse av en konflikt och/eller kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, på plats i Europa, för att möjliggöra mottagande av dessa.
Dessa åtgärder är USA egna, därtill kan det under NATO toppmöte under juli månad, 2016, i Warszawatillkomma ytterligare förstärkningsåtgärder till de östra medlemsländerna, något som det signaleratsom. Detta är något som Polenaktivt arbetar för, men även de baltiskamedlemsstaterna. Huruvida man kommer nå ett konsensusbeslut rörande dessa förstärkningar återstår att se. Dock kan man troligtvis se USA egna ökning, som ett sätt att pressade övriga NATO medlemsländerna, till att även de skall bidra med förband, till de östra medlemsstaterna.
Rysslands ståndpunkt till alla former av NATO förstärkningar är sedan tidigare känd och underströks av Rysslands försvarsminister, Sergej Shoigu, vid ett möteden 25MAR2016. Där han dels påtalade att NATO styrkeuppbyggnad längs Rysslands gräns var skäl till oro dels att man fortsatt arbetar med att öka stridsvärdet på förbanden inom det västra militärdistriktet (MD V). Känt sedan tidigareär upprättande av tre (3) nya divisioner, varav två (2) förefaller skall avdelas till den 20. Armékåren som finns inom MD V och vara upprättade innan årets (2016) slut. I sammanhanget är det värt att notera att dessa två (2) divisioner skall ha samma struktursom äldre Sovjetiska d.v.s. respektive division består av cirka 12-13,000 soldater. Således en ökning med minst 24,000 man genomförs under 2016 inom MD V.
Rysslands första politiska svar på USA truppförstärkning till Europa, förefaller lämnats av Rysslands sändebud till NATO, Alexander Grushko, vid en intervjuden 30MAR2016 i den ryska tv-kanalen Rossiya 24. Där han menar på att dels så ser Ryssland vad som sker och man vidtar militära åtgärder för att uppväga detta dels så kommer man svara asymmetriskt på det som sker, något som ej utvecklades. Värt att notera är dock att ämnet avseende USA truppförstärkningar till Europa berördesej på Ryska utrikesministeriets presskonferens, 31MAR2016, som genomförs på veckobasis.
USA biträdande Försvarsminister, Michael Carpenter, kom oannonseratbesöka Belarus 28-30MAR2016. Den Europeiska unionen (EU) har i tvåomgångar, sedan hösten 2015, upphävt huvuddelen av de sanktioner som funnits mot Belarus sedan 2010. Därefter har de politiska kontakterna västerut tilltagit. Den politiska interaktion mellan EU och Belarus är det troligtvis tvådelat. För EU handlar det, bedömt om, till stor del att skapa kontakter i randområdet mellan EU och Ryssland, på motsvarande sätt som i Ukraina. För Belarus handlar det, bedömt om, till stor del att skapa ekonomiska förbindelser för att kunna stabilisera sin ekonomi. Därtill har Belarus en tydlig roll i den diplomatiska samverkan kring konflikten i Ukraina, detta ökar även kontakterna västerut.
Belarus roll som ett buffert mellan Väst och Ryssland är tydlig och accentueras än tydligare, än i fallet med Ukraina. Framförallt genom unionen mellan de båda staterna. Därtill är de båda staternas väpnade styrkor tätt sammanknutna. Således, en tyngdpunktsskiftning västerut av Belarus, kommer troligtvis få allvarliga följder, därtill kan påverkan av Ryssland, troligtvis, ske tidigare än i fallet med Ukraina, då de båda staterna är mer sammanknutna än vad Ryssland och Ukraina var.
Vad som kan ha avhandlats bakom lykta dörrar, mellan Carpenter och representanter ur Belarus regering förefaller fortfarande vara okänt, Ukraina förefaller dock avhandlats, något som framkom i den officiella kommunikén. Därtill vad som sadesöppet av Carpenter var att USA ej uppfattade något hot mot Belarus varken från väster eller öster. Han kom även beröra propåerna från Ryssland om att få upprätta en flygbas i Belarus. Där han menade på att det står Belarus fritt att välja vad man vill göra, men USA och dess allierade skulle se det som destabiliserandeom en flygbas upprättades. Belarus President, Aleksandr Lukasjenko, uttryckteäven en viss oro gentemot NATO agerande i Belarus närområde, därtill poängterade han att Belarus säkerhetspolitik var defensiv i sin natur.
Den ryska statliga institutet för strategiska studier (RISS), grundat av Rysslands President med uppgift att förse bl.a. Rysslands President och det ryska säkerhetsrådet med information, publicerade den 28MAR2016 sin årliga rapport, för andra året i rad, om hur Ryssland beskrivs av utländsk media. Rapporten menar på att Sveriges medialandskap var det åttonde mest fientliga i världen, av 40 rankade, gentemot Ryssland, under 2015. Därtill publiceras även de tio mest kritiska medierna samt journalisterna i Sverige gentemot Ryssland under 2015. Denna rapportering är inget nytt, utan något som den ryska statliga nyhetsbyrån RIA Novosti publicerar varje vecka. Vad som är intressant i den rapporteringen är att man kunde läsa, 23MAR2016, att Sverige hade nått en sådan nivå i negativ rapportering att det kunde beskrivas som informationskrigföring gentemot Ryssland.
Den ryska nyhetsbyrån Regnum, har en motsvarande gradering som även publiceras varje vecka, men det kan snarare jämföras med ett hotbildsindex, där man graderar relationerna mellan Ryssland och andra länder, i indexet använder man sig av en hundragradig skala där 1 motsvarar ideala bilaterala relationer och 100 motsvarar krig. Det senaste, 28MAR2016, publicerade indexet placerar Sveriges bilaterala relation till Ryssland på skalan till 70. Vilket då kan ställas mot Ukrainas 85, där det de facto råder en konflikt mellan de två staterna. En annan parallell kan dras mellan Ryssland och Turkiet där man graderar relationerna till 80, Norge placeras även in på 80 i de bilaterala relationerna till Ryssland.
Hur hänger detta då allt detta samman med Sverige? Ser man till de förstärkningsåtgärder som USA vidtagit för att öka tryggheten för de östra medlemsländerna så kommer bedömt huvudfokus på detta ligga vid de baltiska staterna samt Polen d.v.s. Östersjöregionen. På motsvarande sätt faller den Ryska ökningen av dess markstridskrafter inom MD V inom ramen för Östersjöregionen, då MD V angränsar dessa stater, således kommer den militära dynamiken i Östersjöregionen öka ytterligare, vilket definitivt kommer påverka Sverige på ett och annat sätt. Sätter man förbandsökningarna i proportioner så ökar Ryssland markant i förhållande till NATO förband en (1) brigad jämfört med två (2) till tre (3) divisioner talar sitt tydliga språk.
Det intressanta, när det kommer till USA förstärkningar, är dock det Ryska sändebudet till NATO uttalande om asymmetriskt svar på förstärkningarna. Detta kan givetvis vara allt mellan ”himmel och jord”, men å andra sidan så kommer man svara på förstärkningarna, det nekar man inte till. Därtill så kan man räkna bort förstärkningarna med de två (2) till tre (3) divisionerna då detta redan sedan tidigare är beslutat, vilket innebär att svaret, på ett eller annat sätt, kommer påverka balansen ytterligare i Östersjöregionen.
Därtill tillkommer den ”Belarusiska dimensionen”, Lukasjenko förefaller försöka förhålla sig neutral mellan både de västliga länderna och Ryssland och utnyttja situationen, gentemot båda parter. Dock kommer situationen, troligtvis, ställa Lukasjenko inför ett val, antingen en fortsatt västlig orientering som kommer resultera i någon form av reaktion från Ryssland, eller en mer restriktiv självpåtagen roll gentemot de västliga länderna, men fortsatt goda relationer gentemot Ryssland. Tyvärr finns det nog inga mellanvägar för Belarus i detta geopolitiska läge. Oaktat kommer Belarus vägval, på ett eller annat sätt påverka relationerna i Östersjöregionen.
Därefter tillkommer de ryska värderingarna kring synen på relationerna mellan Ryssland och Sverige. Nu skall man vara försiktig att dra för långtgående slutsatser på vad som beskrivits ovan i inlägget. Men det påvisar de facto en relativt annorlunda syn på situationen än vad den ordinarie medborgaren i Sverige troligtvis har, som förmedlas i Ryssland, sen huruvida den har någon faktisk påverkan i Ryssland får nog ses som relativt oklart. Men det får nog ses, eller liknas, som ett säkerhetspolitiskt Joharifönster, där det finns ett väldigt ”okänt fält” som de facto kan ha stor påverkan i relationerna mellan Sverige och Ryssland.
Sammanfattningsvis vad innebär då allt detta:
  1. USA förbandsökning och den Ryska förbandsökningen är inte sedan tidigare okända faktorer, det var känt att USA skulle öka, däremot är just begreppet asymmetrisk motåtgärd från Ryssland väldigt intressant. Då det blir en okänd variabel som på ett eller annat sätt kommer påverka balansen i Östersjöregionen i närtid, oaktat var denna motåtgärd genomförs.
  2. Sedan Georgien 2008 och Ukraina 2014, får man se det som högst troligt att Ryssland ej kommer tolerera några ytterligare ”västliga äventyr” av de stater som de anser ingå i dess ”nära utland”. Varje besök, ffa. oannonserade, som antingen Belarus mottager västerifrån eller genomför västerut kommer skärskådas av Ryssland. Vilket innebär att det är en väldigt tunn lina som både Belarus och de västliga länderna balanserar på ffa. då Lukasjenko öppet förefaller trotsa Putin, i bl.a. frågan om flygbas, då den säkerhetspolitiska situationen är som den är mellan de västliga länderna och Ryssland. Som granne till fyra (4) Östersjöstater och tre (3) NATO länder kommer allt som sker i Belarus påverka Östersjöregionen.
  3. ”Det okända fältet” i relationerna mellan Sverige och Ryssland, förefaller bli större och större. Oaktat på vilka grunder man har kommit fram till att dels Sverige är närmre krig än fred med Ryssland ur ryskt förmenande dels Sverige ur ryskt förmenande förefaller genomföra informationskrigföring mot Ryssland. Så blir slutsatsen att Sverige framställs som kraftigt fientligt inställd gentemot Ryssland, vad syftet med det i sin tur kan vara är oklart, dock är det givetvis något som påverkar balansen i Östersjöregionen.
  • Mängden osäkerhetsfaktorer förefaller således ökat, vilket troligtvis kommer skapa en mer instabil säkerhetspolitisk situation i Östersjöregionen. Detta var dock inget oväntat, utan beskrevs i bedömandet för 2016. Således finns det återigen tecken på att Östersjöregionen går in i en mer ”turbulent” period.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmaktens personalförsörjning – var är kriget?

Nedanstående text av mig finns också publicerad i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf 

Försvarsmakten har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna. En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang. Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva) personaltabeller?
Mitt intryck är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk, finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken) att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även personal.
Saknas det i ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har. Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som behärskar vissa uppgifter.
Här finns det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning, eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller t o m vägran att inställa sig.
Förr hade alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden. Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid mobilisering.
 Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen 28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller dödade.  En effektiv bärgnings- och reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras, ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k. reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får personalförluster.
Slutligen en faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater, utmattning, kaos mm.  Konsekvenserna blir självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv, från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom, befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.  Det senare ett måste om Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra strid.

Twitter: @neretnieks            

Marina hemvärnet får förstärkt eldkraft!



Hemvärnet får ett rejält lyft i och med att man tillförs fem mycket slagkraftiga enheter. Det handlar om ett oväntat nytillskott om fem båtar som kommer att leverera den operativa effekt som många , bland annat flera politiker efterfrågat.


Det handlar till del om ett tursamt sammanträffande. Försvarsmakten beställde under 2014 fem stycken nya skjutfältsbåtar till Armén, främst avsedda för att övervaka de skjutfält som sträcker sig ut över vatten. Det handlar om fem stycken Serecraft P11 tillverkade av finska Weldmec och som levererades till Försvarsmakten alldeles nyligen.

Dessvärre har projektet stött på trubbel, eller rättare sagt stött på Försvarsmaktens säkerhetsinspektion. När båtarna levererades så fanns en taklucka som enligt uppgift skulle äventyra stabiliteten om den öppnades, så därför har fartygen belagts med nyttjandeförbud för Armén.

Istället har beslut fattats om att överföra de fem båtarna till hemvärnet som länge har efterfrågat mer eldkraft, materiel, prylar och annat bra att ha.

”Båtarna ska bestyckas och användas i syfte att utöka bekämpningskapaciteten inom hemvärnet” uppger en högt uppsatt chef. ”Vi ska initialt montera två tunga kulsprutor och två granatkastare på båtarna.”

På frågan om varför båtarna som inte godkändes för bruk av Armén nu kan nyttjas på annat håll, så uppger företrädare att man gjort avsteg från reglerna för hemvärnet. ”Vi har visat att vi kan utrymma båten fort om takluckan av misstag skulle öppnas. Vi är dessutom beredda att ta den risken, samtidigt som vi inte går under samma regelverk som övriga Försvarsmakten”

På sikt kommer även en uppgradering att genomföras. ”Så fort vi vi har erhållit båtarna ska de in på varv för ytterligare bestyckning. Det är folkpartiets Allan Widman som har drivit igenom sitt förslag att överblivna RBS-70 ska tillföras båtarna. Redan 2013 föreslog han detta och skrev i en kommentar den 16 januari att…

Kanske har det undgått en del att Lv-regementet övat bekämpning av sjömål med RBS 70. Och vad jag förstår framgångsrikt. Tror för övrigt att just Lv-vapen av olika slag historiskt använts för bekämpning både av mark- och sjömål.

Det finns visst begränsningar både vad avser verkan och räckvidd. Likväl bättre än granatgevär. I fem års tid har jag föreslagit tung kustrobot till Gotland. Det tycks vara politiskt svårt. Kanske måste man börja i det lilla och för övrigt får det bästa aldrig bli det godas fiende.

Hemvärnets nya båtar, som kommer att benämnas kustförsvarsbåt 0401 kommer alltså att få sjömålsbekämpande förmåga med RBS-70. ”Det här blir en rejäl förstärkning för Hemvärnets förmåga uppger chefen för den nybildade kustförsvarsgruppen.”

På sikt har man förhoppningar om att även få en spaningsradar på båtarna i syfte att kunna verka med lv-robot även mot luftmål. ”Men här verkar det svårare eftersom det finns ett motstånd inom Flygvapnet då man är orolig för vådabekämpning, dvs blue on blue, vi får se om vi kan förhandla fram ett samverkansavtal framöver, men just nu fokuserar vi på bekämpning av sjömål på stora avstånd” uppger chefen.

Även Sverigedemokraterna står bakom detta då man länge har drivit linjen att hemvärnet skall bestyckas med kraftigare vapen och mer materiel. Företrädare för partiets säkerhetspolitiska råd har dock ställt som krav på att fartygen ska erhålla namn från tidigare tungt bestyckade fartyg.

Förslaget, som hemvärnsgruppen också tycker är bra är att återanvända namnen från de tidigare pansarskeppen HMS Manligheten, HMS Driftigheten, HMS Äran, HMS Tapperheten. Flaggskeppet i kustförsvarsgruppen föreslås få namnet efter pansarskeppet HMS Sverige.

Ovanstående måste dock förankras inom hovet innan ett beslut kan träda i kraft.