Månatliga arkiv: december 2016

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading →

Det franska presidentvalet

  av Lars Wedin Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %. Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant […]

Apans år

Reflektion
Likt tidigare år så blir det sista inlägget ett reflektionsinlägg, eller om man så vill en återkoppling till årsbedömandetför 2016, avseende vad som har hänt och vad vi troligtvis kommer ta med oss in i 2017. Tyvärr, får man skriva, har en huvuddel av de bedömningar som genomfördes för 2016 införlivats. Säkerhetssituationen, dels i Östersjöregionen, dels nu även kring Nordkalotten, fortsätter i en aldrig sinande negativ nedgång, där en parts agerande kontinuerligt nu möts upp av den andra parten.
I bedömandet för 2016 så togs en omgruppering av Iskander systemet upp, som en möjlig motåtgärd på vad Ryssland anser är, för dem, en negativ utveckling av säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Här avses faktorer såsom den rotationsstationering av bataljonsstridsgrupper i de baltiska staterna samt Polen som beslutades under NATO toppmöte i Warszawa, i juli 2016, men troligtvis även den svenska riksdagens beslut om att säga ja till värdlandsavtal med NATO. I dagsläget förefaller den ombasering av Iskander till Kaliningrad som skedde i oktober, fortfarande vara gällande och sannolikt är det en permanent basering.
Till omgrupperingen av Iskander skall även tillförseln av de två kustrobotsystemen Bal och Bastion inräknas, samt överföringen av två Bujankorvetter, med förmågan att bära Kalibr kryssningsrobot, från Svartahavs marinen till Östersjömarinen. Den överföring av resurser som genomförts under KV III-IV 2016 till Kaliningrad Oblast, innebär att inom en nära framtid kommer Ryssland inneha resurserna att upprätta en s.k. avreglingszoni södra Östersjön. Vad som saknas just nu är inhämtningsförmåga, i form av långräckviddigt radarsystem, här avses Podsolnukh, som bedömt är operativt under första halvan av 2017, m.h.t. omgrupperingen av olika förmågor som skett till Kaliningrad Oblast.
Situationen i Östersjöregionen förefaller förändrats under det senaste kvartalet, men även kring Nordkalotten. En tydlig indikator på detta är, den ökade mängden signalspaningsflygningar, dels av utländska, här avses västerländska, nationer dels av vår egen signalspaning, denna information går att utläsa via olika publika tjänster, som följer flygplanstrafik. Vad avser den utländska ökningen så korrelerar denna i tid med den tidigarelagda återmilitariseringen av Gotland. Indirekt så bekräftas även den förändrade situationen då mängden kränkningarav svenskt territorium har ökat under 2016 jämfört med 2015, dock är vissa av dessa kränkningar ej av sådan art att de går att härleda till inhämtning o.dyl.
Som togs upp i årsbedömandet fanns det indikationer på att övningsverksamheten i Östersjöregionen, här inräknas även Belarus och de ryska områdena i anslutning till de baltiska staterna, bedömt skulle öka under KV III-IV. Mycket tyder på att det är en kombination av, dels ökad övningsverksamhet, dels försämrad säkerhetssituation i regionen, som föranlett den ökade mängden spaningsflygningar, men givetvis även att mängden kränkningar har ökat av svenska gränser, kopplat till den uppföljning som, dels NATO genomför mot den ryska övningsverksamheten, dels enskilda väststater genomför.
Underättelseinhämtning, riktad mot Sverige, bedömdes även öka under 2016. Något som även förefaller skett, kopplat till den massmedialastorm som uppstod under hösten 2016 då Försvarsmakten dels berörde underrättelseinhämtning, dels valde att öppna en tipslinjeför allmänheten i syfte att kunna inrapportera misstänkt underrättelseverksamhet. Därtill tillkommer den ökade mängden rapporterom obemannade flygfarkoster i samband med försvarsmaktens verksamheter, som kan vara kopplad till inhämtning av främmande makt.
Vad som dock är intressant att notera är att den inhämtningsverksamhet som kommit till kännedom, genom massmedias rapportering, förefaller ha karaktären av operativ inhämtning d.v.s. sådan information som krävs för lösandet av krigsplanläggning inom olika geografiska områden, således inte vad som kan anses vara klassisk inhämtningsverksamhet d.v.s på strategisk nivå där det rör information på högre nivå, utan den operativa inhämtning fokuserar mer på hög detaljnivå, på lägre nivåer.
I Europa så förutspåddes en ökad polarisering under 2016, vilket får anses uppstått. Den bas som den Europeiska unionen vilar på börjar gunga alltmer och en ökad grad av nationalstatstänkande börjar genomsyra Europa. Under 2017 kommer ett antal val i Europa genomföras som mycket väl kan skaka EU mer än vad den brittiska folkomröstningen gjorde, avseende medlemskap eller ej i EU. Här kan dock en paradox uppstå, i händelse av ett ökat isolationistiskt USA m.h.t. den nya administrationen, så kan de Europeiska staterna återigen sluta sig till varandra.
Faktorer som skulle kunna ligga till grund för en minskad polarisering inom EU, är ett mer aggressivt Kina och Ryssland, som i händelse av en tillbakagång av USA på den internationella arenan, försöker fylla det tomrum som kommer uppstå. Detta skulle även falla i linje med den ökade multipolära världsordningen som under de senaste åren börjat ta form, där det i sådant fall är troligt med 6-8 större aktörer, USA, Kina, Ryssland, Indien, Brasilien, EU m.fl.
Som bedömt så har säkerhetssituationen försämrats, vi har ett antal tydliga osäkerhetsfaktorer och väldigt kraftiga spänningar som vi går in i 2017 med. Hur 2017 kommer gestalta sig kommer i mångt formas under de första två kvartalen av det kommande året. Här är det väldigt angeläget att man tar fasta på Wilhelm Agrells, professor i underrättelseanalys, varningavseende de mekanismer som nu finns i rullning som mycket väl kan föranleda en konflikt.
Trots det relativt dystra budskapet så finns det alltid ljusningar, den ökade medvetenheten om det kraftigt försämrade säkerhetsläget i Europa har under året slagit rot. Detta innebär även att medvetenheten gör att mekanismer kan börja ta form för att reglera interaktionen mellan stater, som gör att en konflikt ej uppstår p.g.a. en incident. Det kan även göra att man börjar finna lösningar på meningsskiljaktigheterna som de facto har föranlett den försämrade säkerhetssituationen. Kort och gott den formativa perioden vi har sett under de senaste 3-4 åren kan övergå till en mer stabilare tillvaro, om än med ett spänt läge.
Med detta tillönskar jag er alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt År, med förhoppning att ni hinner ladda era “batterier” inför det kommande året.

Have a good one! // Jägarchefen

Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, […]

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare – huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som ”MSB: Kommunerna måste rusta för krig” och i tidningarna ”Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur” och senast idag i DN:s huvudledare: ”Vår beredskap är usel” har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: ”Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer” och: ”Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager.”

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans ”Utan diesel svälter vi” i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: ”Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar.”

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta – kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret. Vad jag emellertid vill […]

Varför denna vinkling TV4?

TV4 Nyheterna har i dagens sändningar tagit upp det ökade antalet kränkningar av svenskt luftrum och svenskt territorialhav. I år har hittills 20 kränkningar ägt rum, mot 11 förra året och 12 året innan. Så sent som andra halvan av november siffran som redovisades 12 st, vilket tyder på en rejäl ökning under andra halvan av 2016.

Tesen som inslaget byggs runt är att det är NATO-länder som står för de flesta kränkningarna. Det är helt korrekt och det är också så det har sett ut traditionellt vad avser luftrumskränkningar. Det är dock här inslaget tar en märklig vändning. I TV4:s inslag visas några av de bilder som Försvarsmakten tagit under identifieringar av utländskt stridsflyg i Sveriges närområde, respektive under övningar (bilderna finns att hitta på Försvarsmaktens hemsida).

Journalisten Ulla Danné påpekar i inslaget mycket tydligt att ”de allra flesta kränkningarna görs av NATO-länder. Bilden här visar t.ex. ett amerikanskt bombflygplan.” Samtidigt som Danné berättar detta visas en bild på en amerikansk B-52, flankerad av fyra st JAS 39.

Bilden är dock tagen under övningen Baltops 2015 där både Sverige och USA, samt en rad andra länder deltog. Den har därmed inte det minsta att göra med själva inslaget. Vill man däremot driva en vinkel så är det dock en tacksam illustration att använda. Eftersom Försvarsmakten är noga med att lämna med en bakgrund till varje bild som man släpper till media, kan det heller inte röra sig om något misstag. TV4 verkar istället aktivt ha bortsett från informationen. (Samma pressbild återfinns t.ex. i denna DN-artikel från juli 2015, men med rätt bildtext)

Danné skiftar därefter till att berätta att ”Ryssland har bara gjort sig skyldigt till enstaka fall de senaste åren”, vilket är helt korrekt. Man ska dock ha med sig att den luftrumskränkning Ryssland gjorde sig skyldig till under 2014, beskrevs som den grövsta Sverige sett under många år och som del av en medveten operation enligt dåvarande utrikesminister Carl Bildt. Den kränkning som Ryssland gjort sig skyldig till i år rörde ett grovt överskridande av det diplomatiska tillstånd som fanns för ett forskningsflygplan, där man in i det sista försökte genomföra flygning i samband med genomförande av känslig svensk militär verksamhet i samma område.

Vad som helt saknas i inslaget är att sätta kränkningarna i kontext. Majoriteten av kränkningarna av svenskt luftrum rör sig om misstag vid färdplanering i samband med diplomatiskt tillstånd, felnavigeringar på grund av mänsklig faktor eller tekniska fel. Något som t.ex. SVT i sitt inslag från i november går in på, men som TV4 helt utelämnar.

Som jag skrivit flera gånger både på bloggen och i krönikor i Expressen, så är det i regel inte kränkningarna av luftrum och ovan vattnet som är allvarliga ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel. Det är istället den verksamhet som pågår precis utanför svenskt som utgöra den största anledningen till oro. Om detta nämner heller inte TV4 något alls, vilket är mycket beklagligt.

Varför TV4 Nyheterna valt att anlägga denna vinkel kring kränkningarna av svenskt luftrum och territorialvatten, kan man bara spekulera i.

Gästinlägg: Wallströms naivitet får inte stänga dörren till NATO

Den rödgröna regeringen med Margot Wallström i spetsen försöker stänga dörren till Nato genom att säga ja till en FN-resolution om en ”kärnvapenfri värld”. Resolutionen intentioner är i bästa fall goda, men det är naivt att tro att en FN-resolution på området i praktiken skulle kunna leda till en kärnvapenfri värld, särskilt med tanke på den maktbalans som råder i världen. Den fria världen bör inte gå före de ofria staterna med att avrusta sina kärnvapen. På just det här området är det inte särskilt klokt att vara ett föregångsland, det riskerar istället att hota vår egen säkerhet.

Konsekvenserna av resolutionen skulle kunna bli ödesdigra för Sverige, eftersom den kommer att kunna användas för att försvåra ett svenskt medlemskap i NATO. Man behöver dessutom fråga sig vilka konsekvenser ett undertecknande av resolutionen får för de redan ingångna bilaterala försvarssamarbeten som Sverige undertecknat med USA och Storbritannien? Utrikesminister Margot Wallström är väl medveten om att resolutionen skulle kunna sätta käppar i hjulen för ett svenskt medlemskap i Nato, och i värsta fall är det hennes huvudsakliga syfte.

För KDU är ett svenskt medlemskap i NATO lika mycket en självklarhet som en nödvändighet. I tider med ett allt mer osäkert säkerhetspolitiskt läge är det särskilt viktigt för Sverige att bibehålla sina goda relationer med NATO, USA och övriga västvärlden. Vi kan inte fortsätta att agera som om Ryssland inte rustar eller ökar sin närvaro i Östersjön. Ryssland och Vladimir Putin beter sig aggressivare mot sina grannländer än på mycket länge. KDU vill fördubbla försvarsanslagen, återinföra värnplikt för att fylla våra förband, men vi inser också att säkerheten måste byggas i samverkan med andra och därför förespråkar vi ett svenskt medlemskap i NATO.

Det faktum att regeringen i det tysta försöker stänga dörren till NATO genom resolutionen om kärnvapenfri värld vänder vi oss därför kraftigt emot. Regeringen måste nu istället ta ansvar för svensk säkerhet och möjlighet till att försvara oss. I detta ligger dels ett starkt svenskt försvar, men också medlemskap i NATO och de försvarsgarantier som följer med det. Med ett medlemskap minskar risken för angrepp samtidigt som vår försvarsförmåga stärks. Vi tänker inte låta den rödgröna regeringen äventyra våra möjligheter till ett NATO-medlemskap, därför att det också skulle äventyra svensk säkerhet. Det är dags för den rödgröna regeringen att börja ta ansvar för Sverige. Vi behöver inte den nya FN-resolutionen om en kärnvapenfri värld, det vi behöver är ett svenskt medlemskap i NATO.


 Christian Carlsson
Förbundsordförande för KDU


Eric Dicksson
Förbundsstyrelseledamot för KDU

Om stridens psykologi – Del 1: Från Shell Shock till Happy American Syndrome

En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över densamma och […]

Gästinlägg: Agenten och Radion del 3 – Agentkommunikation på fältet

Nedan följer ett väldigt intressant och omfattande gästinlägg av Latitude 67N SIGINT. Inlägget avhandlar hur s.k. agentkommunikation sker i praktiken, från en agent och till dess uppdragsgivare, med hjälp av radiokommunikation. Har ni inte läst de tidigare två gästinläggen av artikelförfattaren rekommenderar jag varmt att ni gör det.

Have a good one! // Jägarchefen

Allmänt
I det första inlägget av ”Agenten och radio” tittade vi närmare på hur kommunikationen från det egna landet till ambassad eller agent kan ske med speciellt fokus på kortvågskommunikation. I del II ”Agentsändarna i Kaliningrad” diskuterades en underättelserelaterad station som troligen har Skandinavien som mål och som går under beteckningen ”M01”. I det här blogginlägget ska vi titta närmare på agentkommunikation från agent till uppdragsgivare d.v.s. agentkommunikation på fältet.

En av de besvärligare logistiska problem som uppstår vid fältarbete är hur agenten och dess ansvarige kontaktman ska kunna kommunicera och överföra information till varandra. Det kan t ex röra sig om dokument, fotografier på dokument, datamedia eller ”ops notes” etc. Detta är en av de känsligaste momenten i arbetet då de fysiskt måste träffas alternativ besöka samma plats med korta intervall. ”There is a paradox here: secret operations require communication” konstaterar CIA torrt i rapporten ”Soviet Clandestine Nets” (http://www.dtic.mil/dtic/tr/fulltext/u2/705606.pdf)

Det finns i den öppna litteraturen väl beskrivet tekniker för ”döda brevlådor”, ”brush pass” mm för att överlämna fysisk information. Det har förekommit många olika experiment med att använda radio på området. Det i allmän litteratur mest kända exemplen är de telegrafisändare som användes av fältagenter under andra världskriget. Både tyska agenter i UK och de allierade använde sig av dessa för att kontakta sina uppdragsgivare och överföra information. I Wilhelm Agrells bok ”Venona” beskrivs hur Sovjetiska GRU förefaller att ha byggt upp ett nät av sändare i Sverige och som dåvarande säkerhetstjänsten delvis kunde rulla upp.

I Viktor Suvorovs bok ”Inside Soviet military intelligence” sammanfattar han agentens kommunikationsbehov på följande sätt: ”Usually an agent who has worked for some years with the GRU will have as a minimum the following elements of communication: the secret rendezvous, long-range one-way radio link, short-range radio line or special link and a system of dead-letter boxes and signals. An agent group in addition is obliged in every case to have a long-range two-way radio link.” I detta inlägg kommer vi att titta närmare på hur en sådan ”two-way radio link” kan se ut.

För agenten är mycket vunnet om den inte behöver bege sig till samma plats som sin kontaktman och kontaktmannen kan slippa att lämna ambassaden och dra på sig kontraspionage. Ett nytt bekymmer, om man väljer att lösa problemet med radio är att agenten måste ha i sin ägo en mycket komprometterande utrustning som är svår att bortförklara.

USA och väst

I boken ”The million dollar spy” beskriver Pete Earley utvecklingen av agentkommunikation. Adolf Tolkachev var en av CIAs viktigaste agenter under 1970 och 80-talet och överlämnade mycket kvalificerad information om utvecklingsprojekt inom sovjetiskt flyg. Det handlade t ex om stora mängder information om utveckling av exempelvis det kommande Su27-systemet, sovjetisk ”Look down, shoot down”-radar, IFF-system mm. ”Look down, shoot down”-förmågan ska betraktas i sammanhanget som möjligheterna att bekämpa kryssningsrobotar, ett nytt strategiskt hot vid den här tiden. Sammantaget hade agentens information oerhörda värden USA och påverkade enligt författaren direkt utvecklingen av västliga vapensystem, system för elektronisk krigföring och kompletta flygsystem. Det framträder tydligt i boken hur CIA gör stora ansträngningar för att minska exponeringen som agenten utsätter sig för i samband med överlämning av material och möten.

Man utrustar i det här fallet Tolkachev med en kortvågsradio för att ta emot envägsmeddelanden från CIA. Detta system kallas av CIA för IOWL ”Interim-One-Way Link”. Kortvågsradion, av vanlig konsumenttyp, kompletterades med vad som kallas i boen en ”demodulator”. Tolkachev skulle ansluta demodulatorn när ett meddelande skulle mottas. Sändningarna varade 10 minuter och det var möjligt att scrolla i en display för att se meddelandet. Ett meddelande kunde innehålla 400 5-grupper (2000 tecken). De första 3 siffrorna angav om det var ett verkligt meddelande eller fyllnadsmeddelande. Att en ”demodulator” och ”display” krävdes antyder att detta troligen var fråga om FSK-sändningar och antalet tecken i kombination med tiden det tog att sända ett meddelande en mycket låg baudrate.

SRAC ”Short Range Agent Communications”

I boken ”Spycraft” av Wallace, Melton, Schlesinger så beskrivs den första generationen av SRAC på följande sätt ”The original SRAC systems exchanged [sic!] short-duration, encrypted radio-frequency messages of a few hundred characters in less than five secounds between two black-box transcivers.” Det är troligt att författaren här gör misstaget att anta att det är tvåvägskommunikation, något som troligen implementerades först med 2a generationen av SRAC. Om vi kombinerar informationen om kan hastigheten ha varit ett par hundra baud. Detta antyder att systemet troligen fungerade på följande sätt:

1.      Agenten skriver sitt meddelande på papper: ”Film slut sänd mer”

2.      Meddelandet omvandlas till siffror genom att ersätta varje bokstav med motsvarande position i alfabetet: a=01, b=02 osv.

3.      Kryptering genom användning av modulo-2 addition och OTP (one time pad). (Någon form av information om vilket OTP som används måste också ingå):

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper
28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel
24262 50591 26972 7 Kryptomassa – resultat av modulo-2 addition

4.      Det krypterade meddelandet matas in siffra för siffra i terminalen på en knappsats 0-9 och som visar i displayen vilken siffra som matats in.

5.      Sändning

6.      Kontaktmannen kan nu reversera processen med modulo-2 subtraktion för att få fram klartexten. Basstationen matar fram och visar siffra för siffra:

24262 50591 26972 7 Kryptomassa

28291 39282 09832 3 OTP kryptonyckel

06091 21319 27140 4 Klartext grupperad i 5-grupper

= FILMSLUTSÄNDMER

I de första SRAC fanns ingen möjlighet för agenten att veta att denne verkligen var inom räckvidd för mottagarstationen. Det framgår inte vilka frekvenser systemet använder sig av. Här kan man tänka sig flera olika typer av strategier. En strategi är att lägga sig på ett band där annan trafik försvårar spaning eller automatisk registrering.

Den påföljande generationen fick kodnamnet Buster enligt Pete Earley. ”Buster” beskrivs av författaren som följer: ”With a tiny keyboard one and a half inches square, the agent would first convert a text message into a cipher code, then peck the code into the keypad. Once the data were loaded — Buster could hold 1500 characters — the agent would go somewhere within a thousand feet of the base station and press a ’send’ button.” Agentens terminal skickar sitt meddelande som tas emot och lagras i basstationen. Buster kunde inte själv kryptera meddelandet utan det krävdes att agenten gjorde detta i förväg. Terminalen ska ha haft en ensiffrig sifferdisplay .

Om det dessutom finns någon form av synkronisering, felrättande kod och omsändningar i systemet bör mängden tecken som överförts vara omkring 7000 bitar. Om hastigheten på första generationen av SRAC var omkring hundratalet baud är en tänkbar hastighet på 1500 baud om sändningen fortfarande ska hållas inom ca 5 sek. En brist som beskrivs i boken är att agenten inte fick någon kvittens på huruvida meddelande hade kommit fram korrekt.

På ”Cryptomuseum.org” finns en utrustning beskriven som går under beteckningen CDS-501. (http://www.cryptomuseum.com/spy/cds501/index.htm). Detta skulle kunna vara ”Buster” då många av detaljerna stämmer överens med beskrivningen av Buster, men överensstämmelsen är inte hundraprocentig. CDS-501 anges ha en kapacitet av 1596 tecken och ha en sändningstid på 4-21 sekunder beroende på antalet tecken som matas in. Stationen använder UHF och har en uteffekt av 1 W. Det innebär i praktiken mycket korta räckvidder.

Meddelanden matas in genom att använda ett tangentbord (A-Z samt skiljetecken). Siffror saknas och man får anta att de får matas in som text. Systemet har möjlighet till kryptering av meddelandet. En kryptonyckel matas in då stationen ställs i läge för detta. Kryptonyckeln uppges ha en längd av 19 tecken. (19×8 = 152 bitar). Någon form av kryptologisk algoritm finns således implementerad i systemet då 152 bitar är allt för kort för att fungera som en OTP. CDS-501 har inte någon display på de tillgängliga bilderna. Det innebär att agenten inte kan se vilket meddelande denne matat in.

I den instruktion som medföljer CDS-501 framgår att agenten ska trycka på SEND, vänta 30 sekunder och därefter trycka på ”INTERROGATE” för att få en kvittens på att meddelandet nått fram. En lampa tänds om meddelandet nått mottagarstationen.

Den tredje generationen av systemet kom att få namnet ”Discus” eller ”Iskra” och hade flera förbättringar. Först och främst kan vi konstatera att Discus förefaller ha haft en alfanumeriskt tangentbord och display. Även med Discus fick agenten en bekräftelse på att meddelandet mottagits. Ett system som torde vara ungefär samtida (mitten på 1980-talet) med Discus/Iskra är FS5000 / HARPOON. Harpoon utvecklades av AEG-Siemens för sk stay-behind-organisationer i västra Europa. (http://www.greenradio.de/htm2/e_fs5000.htm) Specifikationerna för det systemet är en FSK-sändare med 3000 Baud vilket innebär en sändningstid på 0,8s för 55 tecken (a 8 bitar?). I fallet Harpoon torde kort sändningstid varit i fokus därav det lilla teckenminnet.

Det finns en uppgift om frekvensanvändning som skulle kunna kopplas till användning av ”Discus”. Cryptomuseum.org uppger att Polska kontraspionaget uppfattat korta sändningar på 348,560 Mhz i närheten av ambassaden. Polackerna ska ha lagt stora resurser på att pejla och hitta källan men utan att lyckas.

Under slutet på 1970-talet började man experimentera med satellitkommunikation för agenter. Satellitkommunikation på relativt höga frekvenser erbjuder flera intressanta möjligheter. Om sändaren inte är inom nära avstånd från kontraspionagets signalspaning är det mycket svårt att hitta och lägesbestämma signalen. De första testerna förefaller ha skett med kretsande satelliter i låg bana, sk LEO-satelliter. Bekymret med dessa är att de bara är tillgängliga en mycket kort stund vid varje plats. Under en tiden måste agenten lyckas sända sitt meddelande, annars måste man vänta till nästa satellitpassage. Fördelen med LEO-satelliterna är att lägre uteffekter kan användas och att riktverkan på antenner blir mindre betydelsefullt. Men, med en geostationär satellit som ständigt är tillgänglig har mycket stora fördelar och i slutändan förefaller systemet ”Marisat” ha valts som platform av CIA. Marisat bestod av 3 satelliter positionerade på 72.5° E, 176.5° E och 345° E. Systemet erbjöd enligt tillgängliga uppgifter 3 transpondrar på UHF: två om 25 Khz bredd och en om 500 Khz. Antagligen användes 25 Khz-transpondern för att vidarebefordra agenttrafiken till en markstation. Adolf Tolkachev fick enligt ”Million Dollar Spy” flera olika satcom utrustningar för att testa och utvärdera. Det verkar dock som om det inte fungerade väl av skäl som författaren inte nämare går in på. Troligen är uppgifterna fortfarande sekretessbelagada.

I en kontroversiell bok, “The Big Breach: From Top Secret To Maximum Security”, av Richard Tomlin beskriver han sin påstådda karriär hos MI6. I boken ingår en beskrivning av en brittisk sentida SRAC-lösning: ”We also learnt how to use SRAC (Short Range Agent Communication). The agent writes a message on a laptop computer, then downloads it into the SRAC transmitter, the size of a cigarette packet. A receiver, usually in the British embassy, sends out a low-power interrogation signal that triggers the transmitter when the agent is close enough. For many years ”Garfield the Cat” toys were popular with agents as their sucker feet allowed an agent to stick the transmitter on the side window of a car, giving a clear signal driving past the embassy.”

Agentkommunikation i WP/Sovjetunionen

Det är signifikant för de sovjetiska (öststaterna i övrigt) att de förefaller haft stora bekymmer med att bygga lösningar med digital teknik. Istället har man fått förlita sig på lösningar som huvudsakligen bygger på analoga lösningar väsentligt längre än i väst. Halvledare var också en utmaning vilket gjorde att man höll kvar vid rörteknik mycket länge. Det ledde också till att utrustningarna kom att bli stora och klumpiga.

Det förefaller som systemen för specialförband (Spetsnaz / GRU Spetsnaz) och agentsystem flyter ihop, kanske med tanke på att att det i många fall är samma huvudman, exempelvis GRU. De både verksamheterna ligger nära varandra och överlappar i vissa situationer. Specifikt gäller det i krigstid.

Det går att se tre tydliga utvecklingssteg i den Sovjetiska/Ryska agentkommunikationen när det gäller radiokommunikation med hemlandet.

Den första generationen använde vanlig CW-kommunikation för förbindelse med hemmabasen. Det är portabla eller iallafall flyttbara utrustningar som arbetar på kortvågsbandet. Med hjälp av kortvåg kan långa avstånd överbryggas. Ett känt exempel på sådant utrustning är de som dåvarande svenska RKA (RadioKontrollAnstalten) kunde beslagta i och med att GRUs reservradionät i delvis rullades upp. Utrustningarna var i det fallet mycket stora och komplexa, i ett fall inbyggda i en fåtölj.

Det finns några exempel på att det funnits mekaniska CW-sändare som kunnat öka hastigheten på sändningen. De verkar vara tillgängliga omkring 1950. Troligen spelade mottagande in sändningen på band och genom att sänka hastigheten på bandet kunde tecknen avkodas manuellt.

Den andra generationen av utrustningar som introducerades på 60-talet var ”CW-snabbsändaren”. Med hjälp av inspelning eller annan teknik sändes ett antal CW-tecken i mycket hög hastighet. Det förefaller som att denna teknik i olika varianter var huvudlösningen som användes under kalla kriget. Ett sådant exempel är en agent som 1969 avslöjades i Holland. Han arbetade då för östtyska underrättelsetjänsten. Holländska säkerhetstjänsten fann komplett R-353-station (”PROTON”) inklusive OTP-material. Stationen har flera intressanta egenskaper. Mottagaren i stationen har både CW och AM-mottagning. Detta stämmer väl överens med de observationer som är gjorda av utsändningar från GRU och KGB och som pågår än idag. De är ofta AM-modulerade eller använder en modulation som gör att det kan tas emot med AM-mottagare. Exempel på detta är exempelvis GRUs sändare M01 i Kaliningrad. (se ”Agentsändarna i Kaliningrad”). Viktor Surorov beskriver systemet på följande sätt ”Instructions to the agent are transmitted in the form of previously agreed phrases or numbers in ordinary radio programmes, or as a simple numerical code.”

Exempel på utrustning:

En utrustning från början av 1950-talet är R-350 ORYOL (”Ugglan”).

R-350 (Oryol)

Sändare: CW

Uteffekt: ?

Mottagare: CW och AM

Årtal: 1950-talet

Notera speciellt de inspelningar som finns tillgängliga på sidan och där det går att höra hur sändaren lät, både avstämning och trafik.

R-350M

Sändare: CW (Manuell CW samt snabbsändning 100-150 WPM)

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1955

R-353 PROTON

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till 500 WPM)

Uteffekt: 50 W

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1965

R-354 SHMEL

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning 70 WPM via knappsats samt upp till 1125 WPM (vid användning av 35mm film))

Uteffekt: 10 W

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1973

R-394K MARK1

Sändare: CW (Manuell samt snabbsändning upp till okänt antal WPM)

Mottagare: CW och AM

Årtal: omkring 1975

”Burst”-sändningarna togs troligen emot med sk R-355 mottagare. R355 är en mottagare som är specialkonstruerad för att ta emot sändningar och kan spela in dem på magnetband eller magnetskiva. Mottagaren kan ställas in för att ta emot olika typer av sändare och hastigheter. Tyvärr saknas uppgifter om var mottagarstationerna var belägna, men man kan misstänka att det kan ha funnits flera stationer i Baltikum och möjligen även på ambassaderna.

Flera av stationerna använder sig av vanlig 35 mm fotofilm för att åstadkomma snabbsändningen. Agenten delar upp filmen i två remsor. I dessa remsor stansas sedan meddelandet in som hål. När filmen matas genom snabbsändaren kodas olika morsetecken motsvarande ”hål” resp ”ickehål”. Filmen var enkel att få tag på och väckte ingen uppmärksamhet vid inköp.

Notera att de flesta radiostationerna har engelsk text något som troligen ska förvirra kontraspionaget.

Den tredje generationen, som ser ut att dyka upp omkring 90-talet eller möjligen i slutet på 80-talet och framåt bygger på CW, FSK och PSK-sändningar. Hastigheterna på dessa kan varieras. FSK är i grunden ett digitalt sätt att överföra information. En av de första implementationerna av FSK är olika former av fjärrskrivare där en ton är ”ett” och en annan ton ”noll” och tecknet sänds som en serie av ett och noll. PSK använder signalens fasläge föra överföra ett respektive noll.

Det finns ett antal kända nyare stationer med olika utformning och användning. I ”Inside soviet military intelligence” gör Viktor Suvorov två intressanta påståenden. Påståendena ska nog tas med en nypa salt på samma sätt som Spetsnazsoldater som klyver tändstickor med spadar på 10 meters avstånd. Men Suvorov ger intressant inblick i Sovjetiskt/Ryskt tänkande: ”..agents and illegals are issued with small written instructions containing several types of ordinary current components which may be bought in any radio shop, and the means whereby they may be put together to make a long-range two-way set. This solves two problems at the same time. If an agent is arrested there is only to be found in his flat a pair of good Japanese receivers, a tape recorder and other components which can be bought in any shop. There is therefore no way that he can be suspected of any criminal activity. And secondly the problem of the transportation and secret storage of a radio set of comparatively large proportions is avoided. The GRU is continually looking at the market as regards radio sets and components, and working out new recommendations as to how they should be assembled.”

Att GRUs illegalister och agenter skulle kunna bygga kraftfulla, fungerande, stabila radiosändare med ”delar av radiomottagare” och andra enkla komponenter är inte troligt. De stora ansträngningar som gjorts att ta fram kvalificerad sändarutrustning tyder snarare på att användarna utrustas med dessa i förväg.

Vi får också av Suvorov veta att de flesta sändarna är inaktiva i fredstid: ”In times of war, however, quick-acting and ultra-quick-acting sets are used, exploiting technical means of radio transmission in seconds or microseconds.”

1. R-397OK (Okänt kodnamn)

Sändare: Troligen FSK

Uteffekt: 1,8 W (Mycket låg – korrekt uppgift?)

Mottagare: – saknas troligen

Årtal: omkring 1975

Det finns inte så mycket tillgänglig information om enheten. Den är emellertid mycket intressant av flera olika skäl. Arkitekturen skiljer sig på flera grundläggande sätt mot andra enheter. Dels är troligen sändaren och snabbsändaren integrerade med varandra, det kan vara en av första transistoriserade enheterna och stationen har också en mycket låg uteffekt. Till detta kommer att den troligen använder FSK-modulation.

Tangentbordet innehåller på känt maner endast siffror vilket innebär att Spetsnaz-soldaten eller agenten får omvandla meddelandet till siffror. Enligt webbsidan klarar sändaren att sända 20 grupper om 5 tecken var per sändningsomgång. R-014 Datcik hade en överföringshastighet om 75 eller 150 baud. 0-9 kan representeras med 4a bitars kod. Om man antar att överföring av siffrorna sker med 4a bitar och det tillförs lika många bitar till felrättade kod så blir det total antalet bitar att överföra ca 8 per tecken. 8 x 20 x 5 = 800 bitar. Med en hastighet om 75 baud skulle då överföringen ta ca 11s. Det är en relativt lång tid för en ”burst”-sändare.

2. R-014 Datcik

Sändare: Kan anslutas till ett stort antal olika HF, VHF eller UHF-sändare.
Uteffekt: –

Mottagare: Saknas

Årtal: ca 1980

R-014 är en robust fältmässig snabbsändare som kopplas till en radio för att sända siffergrupper till en mottagarstation. Möjligheter till kvittenser eller tvåvägskommunikation förefaller att saknas. Systemet är ett rent överföringssystem som saknar kryptering. Det man velat uppnå med systemet är troligen att tillvarata de möjligheter som finns med FSK-sändning att införa felrättande kodning och öka överföringshastigheterna. Man kan anta att systemet kombineras med ett handchiffer eller i vissa fall krypteringsmaskiner i ren militär användning. Vid agentradiokommunikation är troligen handchiffer av någon form den enda tänkbara lösningen av praktiska skäl. Det finns inga öppna uppgifter om att Datchik skulle använts för agentkommunikation.

I ett digitalt system, som R-014, finns möjligheterna att genom att enligt ett visst mönster repetera, kombinera och addera bitar minska effekterna av sk ”fädning”, dvs att göra systemet mindre känsligt mot störningar eller varierande signalstyrka. Detta ökar antalet bitar som ska överföras, men gör överföringen säkrare.

3. R394 Mark 2 (Strizh)

Sändare: 1,5-13,5 Mhz

Uteffekt: 15W

Mottagare: A1, CW, A2

Årtal: ca 1989

Burstsändaren kopplad till Strizh har tre olika moder: CW, A2 och FM. CW motsvarar en automatiserad sändning av 50 tecken per minut. I läge A2, vilket troligen är FSK, (”Tone telegraphy”) kan sändaren sända 203 grupper (om 5 tecken) på 1,2 sekunder vilket motsvarar 850 baud. Det tredje läget ”FM” ”phase telegraphy mode” avser troligen PSK (Phase Shift Keying) och medger sändning av 203 grupper på 0,5 sekunder. Det motsvarar en hastighet om 2030 baud om inga extra bitar läggs till.

Tillgänliga uppgifter saknas om mottagarutrustning avseende FSK-sändningar. Det är inte otänkbart att det idag finns ytterligare en fjärde generation tillgänglig idag som bygger på frekvenshopps- eller bandspridningsteknik.

Kortdistant agentkommunikation

Det finns viss information om kortdistant agentradiokommunikation från Östblocket. Viktor Suruorov beskriver behovet av agentkommunikation på följande sätt: ”However, for the GRU it is often necessary that the agent himself transmits. For this the short-range radio link exists. The agent transmits information to the Soviet embassy with the help of small transmitters, like the sort of walkie-talkie sets which can be bought in any shop and which are used for guiding model aeroplanes and ships (one cannot help noticing how many aerials there are on the roof of the Soviet embassy). In this type of radio exchange the GRU takes the cover of a fireman, ambulance driver, construction worker or a policeman. All radio conversations within the city limits are thoroughly studied by GRU specialists and any of them may be used by the GRU for its dark ends.”

Det finns exempel på att man använt inlästa röstmeddelanden på band som sedan spelats upp i mycket hög hastiget och överförts med enkla radiosändare. Cryptomuseum.org har ett exemplar av den Tjekiska ”UHER SCRA” vilket är en VHF FM sändare till vilket en UHER Report 4000 bandspelare ansluts. Inspelning av meddelandet sker på lägsta hastighet och uppspelning i högsta. På mottagarsidan kunde inspelning ske med hög hastighet och uppspelning med låg. Därigenom återficks begripligt tal. VHF-sändaren använde bandet 88-108 Mhz (internationella bandet för FM-radio) vilket gav vissa fördelar. Exempelvis kunde befintliga antenner, t ex i en bil, användas för sändning och mottagning. Räckvidden bör ha varit några 100-tal meter till en kilometer.

Källor och referenser

Spycraft: The Secret History of the CIA’s Spytechs, from Communism to Al-Qaeda Av Robert Wallace,H. Keith Melton,Henry R.

Venona: Spåren från ett underrättelsekrig av Wilhelm Agrell

Ultimate Spy av H Keith Melton

Felaktiga och verkliga nyheter om läget i norr

Var Abrams-stridsvagnar plötsligt intill norskryska gränsen? (bild från Tyskland)

CNN skapade härom dagen stort eko i nordisk press om en spektakulär amerikansk övning ”på gränsen Norge-Ryssland”. I både Aftonbladet och Expressen blev det stora artiklar om övningen ”vid gränsen” och Aftonbladet TV gjorde ett särskilt inslag. Men som flera personer inklusive undertecknad snabbt påpekade på twitter så hade CNN blandat ihop två platser. Avståndet mellan platserna är enormt och samtidigt missar vanliga medier större nyheter från norr.

Skillnaden mellan att ha en övning med amerikanska stridsvagnar intill den norskryska gränsen – det som påstods ha hänt – och verklighetens övning vid Bardufoss är nämligen över 90 mil norsk väg. Det är möjligt att skära ner det avståndet till 80 mil om man genar via finskt territorium. Men även 80 mil är att jämföra med den kortaste vägen mellan Stockholm och Malmö, 61 mil. Nu har Independent Barents Observer liksom större norska medier som NRK och Nordlys upplyst allmänheten om CNN:s felaktiga reportage men det verkar som om inga svenska medier ännu har uppmärksammat felen.

Vad det handlar om är inte bara grovt slarv från CNN:s sida (liksom de medier som helt enkelt återgav CNN:s story) utan man måste förstå att Norge alltid varit mycket noga med att hålla gränsområdet mot Ryssland utan större eller tyngre norska/allierade militära förband. Trots allt som har hänt i Europa på senare år, som Rysslands inmarsch i Ukraina, har Norge valt att fortsätta med att enbart ha några hundra gränsjägarsoldater baserade nära den ryska gränsen. Det talas om att denna styrka kan bli förstärkt men så har inte skett och om det sker lär det inte heller bli med amerikanska stridsvagnar. Hade det inträffat denna vecka så hade det varit en riktigt stor förändring i Norges gränspolicy.

Förutom att många vanliga svenska nyhetskonsumenter nu ännu lär tro att amerikanska marinkårens stridsvagnar härom dagen övade intill Rysslands nordligaste landgräns så har rätt få svenskar söder om Norrbotten fått ta del av de både allvarliga och verkliga säkerhetspolitiska förändringar i Arktis som skett under senare år. Exempelvis den ryska upprustning av förband och baser och ökad övningsverksamhet (flera gånger med luftlandsättningsförband) som redan har genomförts, liksom flytten av norska försvarets operativa högkvarter från Stavanger till ett fjäll ovanför polcirkeln (nära Bodö). Särskilt intressant är att Kreml satsar på en militärbas på den ryska ön som är närmast norska Svalbard. Denna ö heter Alexandras land (del av Frans Josefs land) och ska få mycket imponerande stridsflygplan. Det rör sig om Su-34 eller MiG-31. Detta samtidigt som Norge fortsätter med att ha noll militära förband baserade på Svalbard.

Det senaste i den verkliga utvecklingen i norr går dock att ta del av på svenska, om man läser dagens reflektion av bloggaren Jägarchefen: ”Nordlig pivot?”.

Nordlig pivot?

Reflektion
Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.
Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.
För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.
I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.
Bild 2. ”Bastionkonceptet”.
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. ”bastionkonceptet”. Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar ”bastionkonceptet” ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.
Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, ”I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten”, maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.
Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare ”bastionkonceptet” som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.

Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem – vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!

Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 – avvecklat 2000

Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera ”nyskick”)

Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. […]

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang. Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen […]

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga […]

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen