Cynisk – Sida 2 – Försvarsbloggare

Gästinlägg: Avveckla marinen

Det här gästinlägget kan förhoppningsvis väcka lite tankar och idéer, spektakulärt som det är. Fritt tänkande är fräscht och mitt budskap är: Fundera på det som Inspektören skriver, ge honom en chans. Det finns saker som går att göra bättre än idag.

/C
_______________________________________________________________________________

Avveckla Marinen – en sjöfartsmässig vinst?

Att den Svenska Marinen befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ur ekonomisk synvinkel är tämligen uppenbart för alla som följer Marinens verksamhet på hemsidor och bloggar.

Jag vill med denna artikel lyfta frågan om det finns något bättre sätt att hantera de ca 7 miljarder som är Marinens totala årsbudget.

Den svenska Marinen och då främst det som tidigare benämndes Flottan har som huvudsaklig uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. I fred skall Marinen leverera sjöläget till Kustbevakningen som har ansvaret för att samordna den civila sjöläges informationen och fördela sjöläget till civila myndigheter för deras behov.

Sjöläget fås från Marinens två sjöbevakningscentraler(Göteborg och Muskö) och hanteras i Kustbevakningens två regionala ledningar(Göteborg och Stockholm)

Här kan man fråga sig vad som skiljer militär och civil sjölägesinformation?

Förmodligen inget eftersom kravet på den civila sjölägesinformationen styrs av krav genom Schengen-överenskommelsen och sätter sålunda de grundläggande kravet för all sjöövervakning av svenskt territorium.

Här kan jag skönja en samordningsvinst. Slå ihop dessa centraler under Kustbevakningen eftersom samordningsansvaret redan ligger på denna myndighet.

Att en betydande del av informationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget gör en sådan samordning än mer aktuell.

Beträffande fartygsbeståndet är det betydligt bättre ställt i Kustbevakningen än i Marinen. Om jag räknat rätt så är med inneliggande beställningar modernaste stridsfartygen(Visby-klassen) år 2024 18-22 år gamla.

Är det då nog idé att satsa de enorma summor det krävs på att skapa i princip en helt ny flotta?

Nej anser jag då Marinen i sin helhet är ett begränsat verktyg för den som vill ha kontroll på sjöfarten kring landets kuster. Mitt förslag är att avveckla Marinen och lägga del av resurserna på Kustbevakningen istället. Vi behöver minska antalet myndigheter på sjön och detta anser jag vara det naturligast sättet och det är nu rätt tidpunkt.

Kustbevakningen utför idag bekämpning av kriminalitet till sjöss, gränskontroll och skulle även med tillförsel av små medel kunna hantera hävdandet av territoriet. Att lägga resurser på en utarmad marin som bara skall användas för militärt våld förutom hävdandet av territoriell integritet när detta behov är tämligen litet då våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO.

En kustbevakning med något utökade uppgifter som minröjning och aggressiv bordning torde kunna lösa ett avsevärt bredare spektrum av uppgifter till lägre kostnad än vad Marinen och Kustbevakningen kostar tillsammans idag.

De internationella insatserna som efterfrågas till sjöss är brottsbekämpning och uppbyggnad av lokal kustbevakning i likhet med EUROCAP NESTOR-programet

De insatser som Marinen gjort i Adenviken skulle lika gärna kunna gjorts med kustbevakningsfartyg samt att med ett bättre nyttjande av statens resurser hade Kustbevakningen kunnat anskaffa fler flygplan och på så vis kunnat göra ännu mer nytta i Indiska Oceanen och i Medelhavet.

Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är sjötrafikkontroll, hävdandet av territoriet och minröjning. Dessa uppgifter i neutralitet eller kris kan lika gärna utföras av en myndighet som i sitt dagliga arbete har att hantera tillträde till sjöterritoriet, sjöövervakning och bekämpandet av grov kriminalitet.

Till detta kan läggas skillnaden i attraktionskraft mellan Marinen och Kustbevakningen som arbetsgivare. 2011 sökte 717 personer till kustbevakningsaspirantutbildningens 28 platser. 25% av de antagna var kvinnor Dessa är resultat jag tror Marinen svårligen kan nå upp till och är en bra indikator på att Kustbevakningen långsiktigt kan försörjas med personal av mycket hög kvalitet.

/Inspektören

Gästinlägg: Den nya krigföringen

Krim-krisen pågår. Ryssland har använt sig av en del ovanliga metoder för att säkerställa eget inflytande i Ukraina. Ryssland jobbar med mjuka storheter och Joint effect, som ju kännetecknar modern krigföring.
Solid State Society skriver här ett gästinlägg om den nya krigföringen.

/C
_____________________________________________________________________________

Den nya krigföringen

Förord

Den nya krigsföringen är princip som alla andra krigsföringsmetoder enbart applicerbar under vissa omständigheter och vid vissa målbilder. I fallet vi studerar nedan är de geostrategiska omständigheterna och geopolitiska omständigheterna gynnsamma samt att målbilden bedömt är att i sämsta fall göra Krim autonomt och i bästa fall göra Krim till en del av Ryska Federationen.

Utan att ha gått på djupet skulle Åland vara en lämplig kandidat om oroligheter skulle uppstå på ön. Människor med mer kunnande kan säkert avfärda den iden och ersätta den med egna.

Bakgrund

Klockan 14:00 140226 beordrar Rysslands president Vladimir Putin att beredskapsövningar skall göras i Militärdistrikt Väst och Militärdistrikt Central. Detta enbart 4 dagar efter att Ukrainas president blivit avsatt efter omfattande proteströrelse som slutade i ett veritabelt blodbad beordrat av ex-president Janukovytj.

Fas 1 – Nyskapande traditionalism

Fas 1 börjar med att pröva fiendens handlingsvilja genom att passera gränsen för tidigare avtal. I fallet Ukraina genom att sända bedömt kompani stridsfordon in i Krim från flottbasen i Sevastopol. Samtidigt skapar man här om fiendens handlingsvilja visar sig stor en distraktion. Medan Ukrainas regering och media från hela världen frågade sig om det verkligen var ryska stridsfordon och vad de i så fall gjorde där. Kunde specialförband lämna bas och framrycka mot viktiga framtida brohuvuden. De mycket väl utbildade soldaterna hade en mycket tydlig ROE (Rules of Engagement) som möjliggjorde att de kunde med överlägsen styrka ta flera flygplatser, viktiga myndigheter och inringa flottbaser utan att bruka våld och innan någon han reagera.

Fas 2 – Den psykologiska krigföringens återfödsel och dop

Fas 2 utmärker sig precis som i den traditionella synen på krigsföring i att påbörja styrketillförsel i brohuvuden. Men nu även dold av en veritabel storm av psykologisk krigsföring och propaganda. Den ryska paradgrenen propaganda och psykologisk krigsföring bedrivs inte bara på papper och i diplomatiska samtal längre. Den har dessutom flyttat in på internet. På twitter, på facebook, på humorsidor för ungdomar, på den Ryska nyhetsbyrån RT, ja i princip överallt kan man se den ryska propaganda maskinen arbeta för att göra livet svårt för alla som vill förstå vad som händer på Krim. Än idag när västerländska underrättelsetjänster som MUST klargjort att det är ryska styrkor som agerar på Krim förnekar Putin och hävdar att det är självförsvarsgrupperingar. Som vi redan tagit upp sker här även en del styrketillförsel. Från ca 2000 man som kontrollerar det viktigare på KRIM forslas ungefär 10000 extra soldater in från beredskapsövningarna.

Fas 3- Skapa tryck

I fas 3 skapar man ännu mera tryck. Man startar avancerade övningar kring objekt som andra länder upplever som hotande för att binda upp deras resurser. Man börjar även agera som om invasionen skall fortgå in i Ukraina från Krim. Även här för att skapa tryck, ge sig själv mer valmöjligheter och tvinga andra att agera. De diplomatiska arbetet börjar här.

I viss mån flyter fas 2 och 3 ihop i frågan kring de ukrainska flottbaserna. Väldigt snygg propaganda där Ryssland hotar om att anfalla de belägrade baserna men sedan inte bekräftar det själv skapar ett enormt tryck på Ukraina och de nämnda baserna samtidigt som man har all möjlighet i världen att bara låta saker hända. Ger Ukraina upp har man vunnit, ger de inte upp så är hotet inte bekräftat och då kan man få det att framstå som att Ukraina ljuger och propagerar. Samtidigt dör ingen och trycket kvarstår. Man har allt att vinna, inget att förlora.

Fas 4 – Eskalera eller de-eskalera

Vi har än så länge enbart sett hur alternativ två ser ut. Därför kan jag inte avhandla alternativ ett. Min bedömning är att Ryssland hoppades få en konflikt där Ukraina sköt första skottet och därmed legitimerade sig själva att eskalera konflikten och beslagta långt mer än Krim. När Ukraina istället kunde hålla samma goda ROE och samtidigt lyckades mobilisera sin reserv blev det för kostsamt att gå vidare. Man skall dock ha klart för sig att Fas 2 och Fas 3 kan jobba vidare ur sina nuvarande positioner utan att röra speciellt många fingrar. Beredskapsövningen som hade stått för ytterligare styrketillförsel för ett storkrig är under nedrustning. Men 12000 ryska soldater kvarstår på Krim och kommer nog inte lämna i första taget. Vad man ska vara medveten om är att det inte är billigt att hålla hela Ukrainas försvar mobiliserat. Ej heller är det billigt att mobilisera. Ryssland kan alltså genom att balansera mellan provokation och invasionshot tvinga Ukraina att mobilisera ihjäl sig självt.

Är den nya krigsföringen här för att stanna? Vad kan vi göra för att försvara oss mot den? Förlorar man sitt moraliska övertag av att skjuta först? Har man vunnit ytan om man har soldater där först?

Försvaret – Att vara på rätt plats i rätt tid och våga

Man sitter fast mellan en klippa och ett hårt ställe. Man måste antingen vara på plats först och därmed antingen få motståndaren att vända innan man nått fullbordat faktum. Eller ta första steget och första skottet. Är man inte på plats först måste man anfalla och ta tillbaka den förlorade marken och därmed stänga brohuvudet. För att kunna göra detta måste man skjuta det första skottet och därmed ev. eskalera konflikten. Alternativet är att förlora Fas 1 av konflikten och ge hela initiativet till fienden. Jag är övertygad om att Ryssland kunde ha rullat över Ukraina långt innan de lyckats mobilisera. OM det hade passat deras syften.

// Solid State Society

Om Solid State Society
Jag/Vi är person/-er som har stort intresse för samhällsfrågor. Primärt inom försvar och säkerhet. Men även andra samhällsfrågor som rättvisa och jämställdhet. De kunskaper jag/vi har är inhämtade genom öppna källor och inte genom militär eller annan utbildning. Jag/vi hoppas dock kunna påbörja konflikt- och krishanterings utbildning med inriktning mot beredskap inom en snar framtid.

Veteranen med PTSD

Jag bryter bevakningen av utvecklingen i Ukraina för ett tips.

Sveriges radio har gjort en intervju med soldaten Kongo Magneli som lider svårt av kronisk PTSD efter sin insats i Afghanistan. Intervjun bör lyssnas på av alla som har intresse av eller anser sig kunna något om strid, internationella insatser och soldater. Det är en skrämmande historia.

Lyssna och lid: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/332169?programid=909

FS19 som Kongo genomförde var en på många sätt tuff och jobbig insats som skördade liv både under och efter insatsen. Undrar hur stort ohälsotalet egentligen är?

Att bli civil 2

Just hemkommen från en tjänsteresa. Det har fått mig att dra två tydliga erfarenheter avseende skillnaderna mellan livet i Försvarsmakten och näringslivet.

Det är MYCKET enklare att resa i tjänsten som civil jämfört med den tungrodda militära resehanteringen. Ett telefonsamtal och den för mig och företaget bästa resan är bokad, av experter. Mina och företagets intressen sammanfaller i princip 100%-igt då både de och jag vill att jag inte slösar bort min tid på krångliga resor eller får en produktionsnedgång pga dålig levnadsstandard.

Cheferna är annorlunda. Jämfört med många chefer i FM är många av cheferna i mitt (svenska) företag väldigt prestigelösa och enkla att kommunicera med. Det är högt till tak på riktigt och ärlighet tycks vara utan dold agenda. Mina civila chefer verkar ha lättare att växla mellan rollerna; chef, kollega och vän. På det hela känns det mer professionellt.

Man tror ju att Försvarsmakten ska vara bra på det där med chefs- och ledarskap men hittills verkar mitt företag ligga före i det avseendet. Nu ska jag inte dra hela FM över en kam och det finns vittnesmål om bättre och sämre förband. Jag har heller inte kommit i kontakt med alla chefer i företaget men på den del där jag jobbar (som är större än ett stort förband) har jag nu fått känna av alla nivåer.

Flera av mina chefer har bakgrund inom försvaret, på olika nivåer. Varför lyckas de så bra i det civila? Är det pga den militära utbildningen? Är det pga företagskulturen? Jag vet inte.
Det jag vet är att de idag är duktiga och uppskattade chefer som har betydligt större ansvar i det civila än de hade haft i FM.

Att bli civil 1

Många har frågat mig om hur det har varit att bli civil. Jag har utlovat en jämförelse men den har fått dröja lite och får anstå en stund till. Det är mycket både på jobbet och vid sidan av. Det kommer lite allmänna reflektioner efterhand i stället. Här är hur det blev när jag slutade.

För mer än ett år sen blev jag uppringd av ett stort tjänsteföretag som erbjöd mig jobb.
Jag sökte tjänstledighet för att prova ny anställning, något som Försvarsmakten brukar godkänna upp till sex månader. Det är ju en bra sak då många känner osäkerhet inför att lämna FM och återgång efter ett halvår är inte ovanligt. Jag var i det avseendet inget undantag. Faktum är att jag tackade nej till det civila jobbet två gånger.

Då vakansläget på enheten var katastrofalt ansåg sig chefen inte kunna godkänna tjänstledigheten för då skulle man inte kunna hävda personalbrist. Det är en strid mot HKV PROD om uppdrag kontra bemanning. Man skulle heller inte kunna rekrytera till den tjänsten om jag skulle stå kvar på den under sex månader. Jag fick alltså säga upp mig för att prova det civila arbetet. Det gjorde väl inte att jag blev mer osäker på karriärbytet, om jag säger så.

Knappa sex månader gick och hela FM fick anställningsstopp, vilket då gjorde att enheten ändå inte fick rekrytera och heller inte återanställa mig, om jag så hade önskat. Hade jag beviljats tjänstledighet hade jag kunnat återgå i tjänst. Ett tydligt exempel på när FM:s interna politik och personalstyrning inte fungerar.

Nu har inte det varit aktuellt med att gå tillbaka på heltid då jag haft en bra första tid på mitt nya jobb. Jag får förtroende och mandat att lösa uppgifter och har ansvar som FM har svårt att ge, all fin utbildning som man ges till trots. Det är den största fördelen med att vara civil; man ges förutsättningar att lyckas med sina uppgifter. Mer om det i kommande inlägg.

Gästinlägg: Att koka en halv höna…

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________

”Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg”

Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

Bra rekryteringsbas för anställda
Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden.
Inte för dyrt.
Folkförankring
Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
Utgöra en kader för snabb tillväxt.

Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

Möjlighet till krigsplacering av personal
Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18×4500=81 000)
Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

2013, året då…

För mig var 2013 året då:

-Statens viktigaste uppgift, att skydda medborgarna, definierades som ett särintresse av regeringen.

-Konsekvenserna av de senaste decenniernas vanskötsel av försvaret kom upp i dagsljus. ÖB la korten på bordet och berättade att Försvarsmakten kan försvara Sverige i max en vecka OM medel tillförs. Det har inte skett.

-En kurskamrat och ytterligare en missions-kollega valde att ta sina liv. Hemskt. Jag kan förstå vägen dit, även om jag inte samtycker till beslutet. Det militära livet kan vara tufft och det är tämligen många som stundtals mår dåligt. Jag lider med de anhöriga.

-Den ryska kapacitetsuppbyggnaden och nygamla modus tydliggjordes under bland annat påsken då ryskt flyg övade mot Sverige.

-Omvärlden tittade på inbördeskriget i Syrien utan att intervenera.

-Sveriges deltagande i internationella insatser var som vanligt spretigt. Armén med understöd av amfibiekåren reducerade i Afghanistan, flygvapnet avslutade den 13 år långa markinsatsen i Kosovo och flottan genomförde ännu en insats i Adenviken. Alla fick vara med.

-Bloggen nedprioriterades till förmån för jobb, familj och Twitter.

-Övningar och uppgifter för förbanden ströks av ekonomiska skäl.

-Personal, framförallt civil, sades upp i FM-org 13. Konsekvensen av det är ännu mindre stöd för förbandsproduktion. Stödet är nu under minimi-nivå och produktionen haltar betänkligt.

-Media sjönk ännu djupare i sensationsjournalistiken och torgförde anklagelser mot bland andra FRA för brott. Några undantag i journalistkåren vill jag uppmärksamma: Terese Cristiansson, CB Perlenberg och Mikael Holmqvist. Dessa är hedervärda företrädare för journalistkåren.

-Wiseman röjdes av Ofog (som en maktdemonstration) och jag samt några andra bloggare/twittrare valde att lätta på anonymiteten som stöd till Wiseman. Ofogs metoder ger jag inte mycket för.

-De första Regements-/Flottiljförvaltarna utnämndes. Specialistofficerarnas varande går sakta framåt. Arbetsuppgifter och befattningar fylls med rätt kompetens men oron är stor i specialistofficersleden.

-Jag sa upp mig som yrkesofficer, ett beslut jag hittills inte ångrat en dag. Det var många turer som ledde fram till att jag slutligen accepterade ett bud från ett civilt företag. Tjänstledighet för prov av annan anställning godkändes inte av organisationsenheten så jag fick drastiskt säga upp mig. Det känns som ett bra beslut och jag får kanske anledning att skriva ett inlägg om hur det var att hänga av sig uniformen.

Sammantaget var 2013 ännu ett turbulent år som för mig fick ett mycket gott slut. Jag önskar forna kollegor att 2014 blir bättre än prognosen anger.

Wiseman på riktigt

Wiseman’s wisdoms har varit den ledande bloggen när det gäller försvarspolitik de senaste åren. Bloggen har varit obligatorisk läsning för i princip alla med intresse av Sveriges försvar och jag har sett att läsarna har funnits i vida kretsar. Jag har sett Wiseman’s alster i allsköns miljöer, allt från utskrifter i Högkvarterets fikarum till bokmärken på datorer i industrin.

Bloggens storhet är dess saklighet och Wiseman’s kunnande. Understundom har kommentarerna varit många och berikande men inläggen har själva varit bärande. Flera prominenta statsfunktionärer har skrivit gästinlägg på bloggen och har därigenom höjt statusen på den.

Det har frekvent framförts kritik mot att bloggen skrivits under pseudonym och att det skulle sänka trovärdigheten, något som jag vänt mig mot. Jag menar att budskapen har tagits emot bättre än om Wiseman hade skrivit under eget namn.

Wiseman var löjtnant när han började skriva och en löjtnant kan avfärdas tämligen enkelt med: ”En löjtnant är säkert bra på sitt men ser inte helheten…”. Den attityden har jag upplevt tämligen ofta. Wiseman’s inlägg har varit så initierade och bra att bedömare har trott att han varit hög officer med central placering.

Nu har Wiseman ”outats” och hans identitet känd. Det var väntat att det skulle ske förr eller senare och det kanske blir något bra av det. Carl (som han ju heter) har nu avancerat i det militära systemet och har nu nått en militär position och grad som motsvarar hans nivå på debattartiklar varvid anonymiteten inte är ett måste för att bibehålla genomslagskraft. Hans mångåriga värv inom försvarsbloggandet och påverkan på försvarsdebatten går inte att bortse ifrån.

Jag hoppas att Wiseman fortsätter sitt bloggande och att han fortsätter debattera via etablerade media. Han är viktig för försvarsdebatten, viktigare än de flesta andra.

Ett budskap till försvarsinstitutioner såsom KKRVA och Högkvarteret: Ge Major Carl Bergqvist en hög utmärkelse för sitt arbete med att belysa försvaret och försvarspolitiken. Han, om någon, har ”gjort skillnad”.

Ps. Jag också nämna Wiseman’s kollegor och närmaste chefer som har varit införstådda men som värnat om hans identitet och integritet. Ds.

Moderat satsning på Cynismer

Vissa försvarsintresserade bloggläsare har hävdat att det varit fullständig stiltje på Cynismer en tid. Det är en orättvisande svartmålning av verksamheten på bloggen.

Analogt med alliansregeringens satsningar på det svenska försvaret har vi satsat på bloggandet. Vi har sett till att vi har elektricitet i el-uttagen, strömkablage till laptops och en fin bakgrundsbild längst upp på sidan. Allt för Skaraborgs väl och ve.

Precis som alliansregeringens satsningar speglar omvärldens utveckling, speglar antalet inlägg på bloggen mängden vettiga åtgärder inom försvarspolitiken. Ni ser alltså ett relevant utfall på den förda politiken.

Vi vill på detta sätt förklara situationen på bloggen. Eftersom vi inte vill bli ansedda som svartmålare så har vi den senaste tiden valt att satsa på positiva händelser i försvaret.

Antal inlägg i september: 0

Korridoren till Kaliningrad

Sensommarens bästa bloggläsning har varit Johan Wiktorins Korridoren till Kaliningrad.

Det är en berättelse om en säkerhetspolitisk turbulens vid Östersjön, helt fiktiv men inte osannolik. På ett medryckande sätt beskrivs det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet när tonerna skärps mellan de inblandade länderna. Språket är torrt, precis om jag vill ha det.

Berättelsen belyser mycket bra vad som sker när en nations säkerhetspolitiska instrument försvaret monteras ner. Korridoren till Kaliningrad borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker.

Jag försöker få Wiktorin att skriva en bok. Det vore något att läsa det.

Kudos Lt Daniel Vikström

Med detta enkla inlägg vill jag ge uppmärksamhet till löjtnant Daniel Vikström.
Vikström har under många år varit en aktiv internet-debattör men på senare tid har han bytt division och har fått debattartiklar publicerade i fin-media.

Daniel brinner för att ge en korrekt bild av det svenska försvaret, oftast som motvikt till de glättiga omskrivningarna som politikerna ger. Med raka formuleringen beskriver han sakers natur såsom de är, på riktigt.

Kudos Daniel, du är en hedersman.

Följ Lt Vikström på Twitter: http://twitter.com/VikstromD

Låt er inte luras!

Moderaterna går på bred front ut och aviserar satsningar på försvaret. I media över hela Sverige skriver man om satsningar på än det ena än det andra. Senaste utspelet gäller en uppgradering av Stridsvagn 122.

Det låter ju fantastiskt bra att man äntligen gör något för det åderlåtna försvaret men vad handlar det om egentligen? Jo det är faktiskt inte någon satsning alls utan bara beslut på redan planerat materielunderhåll och det tas inom ram. Det tillförs inte en krona.

Försvaret har varit underfinansierat i många år och Försvarsmakten skjuter därför ett berg av materielunderhåll framför sig. Dessutom har tidigare beslutade materielinköp försenats av ekonomiska skäl. Några av dessa tycks nu kunna bli av. I klartext har man åkt runt med gamla substitutfordon som borde ha skrotats för länge sen och behövda uppgraderingar har skjutits på framtiden.

En satsning är när man tillför något i form av tex kraft, resurser och prioritet. Det som nu sker är bara underhållsåtgärder. Insatsorganisationen är inte uppfylld på långa vägar och läget är prekärt.
Låt er inte luras av Moderaternas fina ord om ”satsningar”, det är bara ljug.

/C

Ps. Jag har varit (m) trogna länge men det är slut med det nu. De får inte min röst i nästa riksdagsval. Dessvärre verkar det inte vara mycket bättre någon annanstans men den som överväger att marknadsföra (sd) i kommentarsfältet kan tänka om. Det är INTE aktuellt! Ds.

Mer:
Skipper
Skipper igen
Wisemans Wisdoms
Lt Daniel Vikström i Skövde Nyheter

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.

Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.

Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.

Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.

Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi

Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010) PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060

Veteraner: ”FM utför påtryckningar på P1”

Saxat från Facebook:

”Pressmeddelande från Oberoende veteraner 2013-07-29

Sveriges Radio viker sig för påtryckningar

Sveriges Radios Prisbelönta samhällsprogram Studio Ett avser att sända ett program om Svenska Krigsveteraners ohälsa den 30/7 2013. I programmet ska man ta upp den artikel som startade hela debatten ”Svenska Krigsveteraner stupar i det tysta” och som publicerades den 25/5 2013 i Göteborgs Posten.

Men vad artikelförfattarna erfar viker sig nu Sveriges Radio för påtryckningar från Försvarsmakten och väljer nu att selektera ut delar av det källmaterial som artikeln bygger på och ta bort andra viktigare frågor. En sån fråga är att man ifrågasätter faktabaserade evidenser från Tyska försvarsmakten Bundeswehrs armesjukhus som rapporterade 22,36% avseende diagnostisering för PTSD bland de ca 4200 soldater som under 2012 vid ISAF insatsen i Afghanistan. Sveriges Radio har till Oberoende Veteraner gjort klart att denna evidens inte kommer att diskuteras utan en fråga om den Tyska utbildning, nämligen om att det saknas utbildning för stresshantering bland tyska soldater i utlandstjänst. Frågan är helt irrelevant då det är samma utbildningsfel i den svenska Försvarsmakten.

Oberoende Veteraner kan inte se detta annat än att Sveriges Radio har gått med på alltför långtgående krav från Försvarsmakten och väljer därmed att avsiktligt publicera subjektiva åsikter framför kritisk granskande journalistik. Inför denna situation väljer Oberoende Veteraner att lämna Studio Ett och överväger att anmäla redaktionen för bristande objektivitet.

Lennart Hultkrantz – Krigsveteran Joakim Bom – Krigsveteran
lennart.hultkrantzoberoendeveteraner.se joakim.bom@oberoendeveteraner.se
[Telefonnummer borttagna]”

Bakom denna text står Oberoende Veteraner, en nystartad sammanslutning som säger sig arbeta för en bättre vardag för Sveriges krigsveteraner. Den ursprungliga texten som publicerades på en veteransida var än fränare i tonen.

Personerna bakom Oberoende Veteraner har sina skäl till sin syn på Försvarsmakten. De har alla råkat illa ut i internationell tjänst och det under en tid då Sverige var uselt på att ta hand om veteraner. Deras kamp är för att förbättra för veteraner och man har valt att göra det utan samarbete med vare sig Försvarsmakten eller Sveriges Veteranförbund.

Det är en mycket allvarlig anklagelse man kommer med när man påstår att Försvarsmakten utövar påtryckningar på public service. ”Orimligt”, är informationsdirektör Lagerstens reaktion på min fråga om detta.

Diskussionen om statistiken om svenska soldaters psykiska hälsa har förts i omgångar och även jag har haft synpunkter på den, något man kan läsa om här: Dubbelfel FM.
En förklaring till skillnaderna mellan olika länders statistiska utfall är att man har olika benämningar på stressymptomen. Sverige har en snäv definition på PTSD medan andra länder har en vidare. Sålunda blir utfallet olika då man mäter på olika sätt.

På det stora hela så bedömer jag att det är sannolikt att det finns fler veteraner med stressrelaterade problem än vad den officiella svenska statistiken anger.

Det är ganska långt mellan att misstro statistiken och att hävda påtryckningar. Min bedömning är att detta inte gynnar Oberoende Veteraner. I stället för att jobba med FM mot gemensamma mål blir det aggressiva förhållningssättet en hämsko för syftet: att värna om veteraners intresse. Det kan ju vara så att FM har tillhandahållit information som gjort att P1 valt att ändra vinkel på programmet, att man ansåg att grundidén inte höll?

Vi väntar med spänning på fortsättningen av detta. Om anklagelserna stämmer är det illa, om inte så är åtminstone jag förväntansfull inför den pudel som bör komma från veteranerna.

Uppdatering 2013-07-30 kl 22:52
Det tycks som att den tyska statistiken feltolkats och att siffran 948 omfattar samtliga tyska ISAF-veteraner som sökt vård för PTSD under året 2012 och inte bara de som tjänstgjorde det året. Det rör sig alltså om veteraner som var ute 2001-2012. 194 st nya PTSD-diagnoser utfördes 2012 och det omfattade även veteraner från andra insatsområden, tex KFOR. Det tycks alltså som att den tyska statistiken ger att drygt 4,5% drabbades av PTSD och inte dryga 22% som hävdas i ovan nämnda artikel.

Angående uppgifterna om påtryckning från Försvarsmakten för att få SR att ändra har jag inte hört något nytt.

Insats – På patrull med norrmän

Libanon – 1993

Jag hade fått förmånen att åka upp till norrmännen i bergen för så kallad ”job rotation”. Under en veckas tid skulle jag jobba i deras skyttebataljon i gränstrakten i hörnet mellan Libanon, Syrien och Israel, ett hett område där stridigheter var vanligt förekommande.

Karta över södra Libanon med byn Blat utmarkerad.

Efter ett par dagar på bataljonshögkvarteret på Falkhöjden och ett dygn på observationspost OP, skickades jag till byn Blat och den skyttepluton som hade områdesansvar. Vi skulle genomföra en fotpatrull upp mot Litani-floden och spana mot väl använda infiltrationsstråk längs floden. Hizbollah och palestinska grupper brukade använda stråken för att innästla in mot Israel och där genomföra attacker. Israel kände givetvis till detta och spanade även de i området. Veckan innan hade en norsk officer dödats och en soldat skadats av en flechette-granat från en israelisk stridsvagn.

På kvällen väcks jag av patrullchefen, en stor norsk fallskärmsjägare. Det är dags. Jag fixar till sprintarna på handgranaterna så att de ska gå lätt att dra ur, tillpassar mörkerutrustningen och ordnar med radion. Som patrullsignalist gör jag förbindelseprov med högkvarteret och vi är klara för avmarsch. Att ha FN-kepsen rättvänd rekommenderas inte då det ljusa FN-märket i pannan utgör en ypperlig riktpunkt för skyttar. Det är allvar.

Vi sätter oss i igelkottsformation, en cirkel med piporna utåt, på en begravningsplats för att vänja oss vid mörkret. Det är becksvart och jag är mycket nöjd över att vi har en hund med oss. Den kan ge oss förvarning långt innan vi märker något. Efter 40 minuter har vi fått igång ögonen och påbörjar patrulleringen.

Efter några timmar har vi kommit fram till en höjd ovanför Litani-floden och vi ålar in i vår dolda observationspost. Vi vill inte bli sedda av andra utan vill kunna spana utan att bli upptäckta. På ena sidan har vi ett stup ner mot floden och på andra sidan har vi stigen och ett okänt antal minfält. Mitt emot oss, på andra sidan floden, har vi den israeliska ställningen som dödade norrmannen. Hotbilden är hög.

En stund senare fryser jag till. Vad var det där? Är det inte en samling män med schalar som kommer på rad? Jo, de rör sig omedelbart söder vår postering. En sista kontroll innan jag varnar de andra. Jag skruvar lite på min mörkerkikare och konstaterar att jag lurats av några grässtrån framför OP:t. Jag andas ut och är nöjd över att jag inte larmat de övriga. Man kan luras av mörkerkikare eftersom de saknar djup.

Vår spaning från OP:t ger inget utan vi fortsätter fotpatrulleringen genom området. Vi sätter ner fötterna med varsamhet. Området är fullt av minor och minolyckan ett par dagar innan är i färskt minne.

När det ljusnar har vi kommit tillbaka till patrullbasen i Blath. Patrullen är över och vi ska gå till sängs, mycket trötta. Hundföraren är så trött att han inte gör rätt när han ska göra patron-ur på sin automatkarbin utan skjuter ett vådaskott i taket på huset.

Det var händelserikt i de delarna av landet och man fick vara alert när man var där. En gång framryckte jag på Echo road, den väg som löpte parallellt med gränsen till Israel. Efter ett tag så började det stiga upp svampmoln efter detonationer till höger om oss. Det var inte få moln! Jag övergick till brigadledningsnätet och fick där veta att det pågick stridigheter över hela södra Libanon och att vår väg var den enda farbara. Det var för att den var kontrollerad av IDF.

Libanesiska grupper hade genomfört attacker (mestadels med katuscha) och vi hamnade mitt i IDF:s svarseld. IDF ville ogärna ha oss i området och visade det. Jag hade en Cobra-helikopter i bakrutan hela vägen tillbaka till FN-kontrollerat område. Då var jag faktiskt rädd. Det var så lite som behövdes, en knapptryckning bara, så skulle det vara slut. Man hade ju tidigare visat vad FN-skyddet var värt; i princip ingenting.

Vi kom tillbaka till campen uppskakade men hela. Flera andra enheter från bataljonen hade fastnat i stridigheterna så jag antar att jag återigen hade tur.

Insats – Kravaller

Lite drygt ett år efter hemkomst från Bosnien hamnade jag i Hebron på Västbanken. Denna gången var jag rekryterad via Försvarsmakten men det var SIDA som stod för insatsen. Jag var rekryterad som signalist men det visade sig att jag halva tiden skulle tjänstgöra som observatör.
Missionen hette Temporary International Prescence in the city of Hebron, TIPH och var en multinationell insats under norsk ledning. Vi monitorerade läget i Hebron och rapporterade överträdelser av de mänskliga rättigheterna.

Patrull på Västbanken. Stenarna har använts som vapen i kravallerna Foto: EPA

Under en patrulleringsdag hamnade jag och en italiensk kollega mitt i motsättningarna mellan palestiner och Israel Defence Forces IDF. Vi övervakade en demonstration som tillkommit efter det att ett barn blivit dödat av israelerna. Demonstrationen gick mot stadens centrala delar där en mindre judisk bosättning finns. IDF var beredda.

Jag ankom området från en sidogata och såg på andra sidan gatan till bosättningen ett stort pressuppbåd. En titt längs den trånga gatan till vänster gav mig synen av en israelisk befästning och till höger om mig en samling uppretade palestinier, bedömt 500 stycken. Då började stenarna att hagla från höger och helt plötsligt sprang en journalist över gatan och in i skydd där jag står. Hej på dig du, jag till TV4-kameramannen. Öh.. hej, svarade han, märkbart förvånad över att träffa en svensk där och då.

Vi hann inte prata något mer för just då stormade palestinierna de israeliska ställningarna och vi var mittemellan. Under beskjutning av IDF och stenkastning av palestinier drog jag och min italienska kollega oss tillbaka genom gränderna ett kvarter. Det var ytterst nära att vi fastnat mitt i skiten. Kravallerna böljade fram och tillbaka i några timmar och jag tvingades vid ett par tillfällen använda mig av min skyddsmask till skydd från den israeliska tårgasen. Jag fick också bevittna en palestinsk molotov-coctail sätta eld på ett hus, ett palestinskt givetvis.

När det lugnat ner sig framåt kvällningen och vi genomförde defusing framkom det att en handfull palestinier dött i kravallerna och att en observatör förts till sjukhus för vård efter tårgasanfall. Palestinierna hade bedömt dött efter direktträff med israeliska gummikulor. Gummikulorna är egentligen plastdragerade stålkulor som inte är särskilt trevliga. Så kallade Icke-dödliga vapen kan vara väldigt effektiva om de används soldatmässigt. IDF-soldaterna tyckte nog att det inte räckte med att skjuta mot benen utan började skjuta mot huvudena i stället.

Normännen var duktiga på defusing (akut avlastningssamtal, försteget till debriefing) och det behövdes verkligen under den här perioden. Sammandrabbningarna var många och vi var ofta mitt i smeten. Det tog hårt på personalen.

Jag och min italienske vän hamnade på bild i en holländsk tidning där vi gick i resterna efter kravallerna. Tidningen angav att vi var norska observatörer. Man får inte allt, antar jag.

Insats – Hemma igen!

Serien om insatslivet fortsätter med min hemkomst från Bosnien i oktober 1995.

Hemma

Så var jag till slut hemma. Min packning kom dagen efter men det kändes inte viktigt, bara typiskt. Det skulle bara strula.

Efter att i månader levt under ständig beskjutning och i tät samvaro med gruppkollegorna satt jag helt plötsligt hemma i lägenheten. Vart tog alla vägen? Vad skulle jag göra nu? Jag hade sökt BA06 och började min väntan på besked. Tillsvidare var jag ledig.

Helt ensam var jag inte eftersom en mig närstående genomgick en jobbig skilsmässa efter hemkomst från sin fjärde mission och bodde hos mig ibland. Det var bra att vi hade varandra. Vi kunde tala om allt men behövde inte tala om allt, mycket förstod vi utan att behöva tala med varandra. Det räckte med en blick.

Den här hemkomsten var på sätt och vis lättare än den första, den från Libanon. Jag var den här gången införstådd med att ingen var intresserad av mina upplevelser, att ingen ville veta och om de frågade var det för att vara artig. Jag anpassade mitt uppträdande till det.

Många fnös åt missionen och menade på att ”det minsann inte var en BA01”. Nej, som BA01 var det inte med all den osäkerhet som då tycks ha rått. Någon har däremot sagt att vi blev beskjutna mer än BA01 men jag har ingen aning. BA04 präglades av svagt ledarskap, både på UNPROFOR HQ-nivå och på bataljonsledningsnivån. Missionen präglades också av begränsningar i rörelsefriheten, i frustration och elände och döda civila. Men missionen innehöll också lättnaden att till slut få agera och känslan av tillfredställelse när NATO började bomba.

Tio dagar efter att jag lämnat Bosnien trädde vapenvilan i kraft, kriget var slut.

Mitt krig var däremot inte slut, inombords. Jag var lättretad och orolig och hade svårt för att sova. Jag undvek därför krogmiljön och festade hemma hos folk i stället. Nyårsafton -95 var trevlig, ända fram till fyrverkeriet som skrämde skiten ur mig, bildligt talat. Jag visste att det var ofarligt, jag såg det tändas men ändå gick pulsen igång och jag blev hyperalert och upplevdes kanske som nervig. Smällarna från fyrverkeriet skickade kroppen tillbaka till Balkan, trots att hjärnan talade om för mig att jag stod där i västra Härjedalen. Det var obehagligt. Eventuellt lyckades jag dölja det genom att gå in och ner till baren, men det var säkert någon som såg att något var fel. Ingen sa något om det till mig vad jag minns.

Vid valborgsmässoafton ett kvartal senare var det samma visa. Den kvällen var jag inte beredd på smällarna och därför blev det än värre. Jag blev illamående av ljudet och sökte mig undan en stund.

Svenska soldater dog i Bosnien och det gjorde att tankarna kom. Det kunde ha varit jag eller några av mina vänner. BA05 hade inte samma tur som de föregående missionerna hade haft. Så jäkla typiskt! Efter vapenstilleståndet började svenskarna dö. Onödigt!

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission

Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.

Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.

BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.

Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt.

Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.

Legend:

BSA = Bosniensserbiska Armén

BiH = Bosnien federationen

Stökigt i Bosnien – Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.

STÖK – Bosnien 1995

Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.

Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.

För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.

Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.

Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?

Insats – Utdrag ur missionslivet II

Jag fortsätter här med mina korta berättelser från missionslivet. Här från FN-tjänst i Bosnien.

Bosnien midsommar 1995

I Split fick vi vänta en dag innan vi kunde påbörja vår färd upp mot Tuzla. Det kändes bra när vi upplastade i våra SISU:s och påbörjade marschen. Vi fick åka med eskorten av en food-konvoj som underhållstransporten kallades. Det var mycket trångt i alla fordon. Jag åkte med MCT-vagnen och den var proppfull. MCT står för Mine Clearing Team och de var en riktigt rutinerad grupp med flera missioner i bagaget, bland andra tidigare Bosnien. Det var bra.

När vi kom fram till gränsen till Bosnien stannade vi till för att stoppa i magasinen i AK:n och ladda kulsprutorna. Då sög det till lite i magen, det var dags.

Gornij Vakuf
Några timmar senare kom vi fram till Gornij Vakuf. Ett av de främsta fordonen råkade köra över en hund i utkanten av byn och den fick avlivas med pistol. Det var inte det bästa att ha ihjäl ”Balkans bästa hund” alldeles invid en checkpoint. Jag tror att det var en BiH-checkpoint men den skulle ha kunnat tillhöra Kroaterna också. De gjorde mycket tillsammans under den här tiden. Vi blev kvar där en stund.

Fänriken gick och pratade med personalen i checkpointen men de ville inte släppa oss igenom. Det var blandade anledningar varav en var att det pågick stridigheter längre fram och att de inte ville att vi skulle fara illa av det. Det var givetvis bullshit. Den egentliga anledningen var att BiH hade åkt på duktigt med pisk av BSA och att man ville visa FN sitt missnöje. Det gjorde man genom att begränsa FN:s rörlighet genom checkpoints.

Förhandlingarna gick inte bra så vi blev kvar. Vi var ett stort antal fordon som stod där på rad och blockerade vägen. Närmare 20st lastbilar och SISU-vagnar var det. På vagnen längst bak hängdes det upp en skylt med texten ”Hotel Hilton Gornij Vakuf”. När nästa konvoj kom skrattade holländarna gott när de såg skylten men de satte skrattet i halsen när de såg strecken på skylten. Strecken angav antalet timmar i checkpointen och när de kom var nog 16 streck ditritade. Den första natten försökte alla sova inne i vår vagn. Det var helt omöjligt. Den där mekanikern snarkade så att alla höll på att gå åt. Vid tre-rycket klev jag ur och la mig under vagnen i stället. Jag somnade till ljudet av fjärran skottlossning i stället för snarkningar i örat. Det var tydligen bättre.

Tiden i checkpointen fördrevs med volleyboll och posttjänst.

Bild: Gornij Vakuf juni 2005

NATO RRF
Den andra natten kom några plutoner av britternas bidrag till Rapid Reaction Force, internationella samfundets styrka för att förstärka UNPROFOR, och försökte med en kringgång av checkpointen. De hade i huvudsak Warriors och ställde saker och ting på sin spets. BiH:arna i checkpointen var nu i avsevärt numerärt underläge och var väldigt stressade. För att få stopp på RRF sköt de varningsskott. Vi förberedde oss på att bryta igenom under skottlossning och var uppsuttna med laddade vapen. Nu skulle det ske!

RRF-kolonnen gjorde halt men någon timme senare fick alla FN-fordon rulla igenom. Det hade bildats en lång kö bakom oss och jag räknade till 48 vita fordon innan vägen svängde och jag inte kunde se vad som fanns bakom kurvan, därutöver det brittiska kompaniet. Vi var på rull igen efter två nätter i checkpointen.

Ett par timmar senare var det dags igen, en ny checkpoint och återigen ett stopp. Vi började kunna det där och plockade genast fram våra franska rations och började äta. Vagnchefen tog fram bandspelaren och började spela musik för oss där vi satt ovanpå vagnen i solen. Jag har för mig att det var svensk punk.

När vi satt där och solade i väntan på att bli genomsläppta kom CNN och filmade oss. Vi såg väl ut som Kellys hjältar kan jag tänka mig. Jag fick aldrig se inslaget tyvärr.

Efter några timmar fick vi framåt igen. Vi var åter på rull mot Tuzla. Då kom nästa bakslag: Styrningen på en lastbil har gått sönder och måste lagas. Hela konvojen fick göra halt ute i terrängen under någon timme medan lastbilen lagas. I skymningen fortsatte vi.

Svarta svanar
Helt plötsligt kommenderade akterskytten oss att ladda och frågade om det fanns några infanterister bland oss nya. Infanterister skulle stå uppluckade medan andra satt i skydd i bollhavet. Vi skulle passera ett träningsläger för Svarta svanarna, en bosnisk styrka med dåligt rykte. Vid tidigare passager hade det utbytts en del bly så därför våra åtgärder. Det var kolsvart ute och vi försökte lägga så många mil som möjligt bakom oss. Vi skulle skjuta oss igenom om vi behövde. Vi passerade med förhöjd puls men med allt eget bly i behåll.

En stund senare var vi framme i Sektor North East och Pakbat I:s område. Nu var vi i vår sektor och bara två bataljonsområden skiljde oss från vårt område. Nu var vi snart framme vid vårt blivande hem. Då blev vi återigen stoppade men denna gång av FN-trupp. Det var Pakbat som vägrade oss passage för att, som de sa, hålla oss säkra. De kunde inte garantera vår säkerhet och därför skulle vi inte få åka igenom deras område. Att vi bedyrade att vi kunde ta vara på oss själva spelade ingen roll, det var stopp. Det var med stor bitterhet som liggunderlagen rullades ut under vagnarna. Tredje natten på väg. Vår stab samverkade med BiH 2. Kår för att vi skulle kunna framrycka under dygnets mörka timmar och i svinottan fortsatte färden och nu gick det hela vägen. På morgonen var vi framme på Camp Oden, bataljonens högkvarterscamp och mitt hem under missionen. Resan som normalt gjordes på en dag hade tagit tre dygn. Välkommen till Bosnien.