Författararkiv: Unknown

Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.

Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.

Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.¹ Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.² Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,³ något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.⁴

Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.⁵

Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.⁶

Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.⁷Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.⁸

I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.⁹ Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.¹⁰ I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.¹¹I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.¹² Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.

Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.¹³ Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.¹⁴Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.¹⁵ Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.

Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. ”ÖB-rapporten” avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.¹⁶

Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.¹⁷Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.¹⁸ Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.

Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.

Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok ”Om svensk signalspaning: Kalla kriget” det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, ”Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga”.¹⁹

En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.²⁰ Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.²¹

Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.

Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.²²Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.²³

Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.²⁴Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.²⁵

Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.²⁶

Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.²⁷ Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..²⁸ I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.²⁹ Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.

Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.

Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.

Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.³⁰ Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.

En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.³¹ Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.³²

Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,³³som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.³⁴Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.

Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.³⁵ Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.³⁶Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.

Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,³⁷får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.³⁸ Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.

Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.³⁹ Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.⁴⁰ Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.

I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.

Have a good one! // Jägarchefen

Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.

Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.

Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.

Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.

Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.

Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.

Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.

SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.

SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.

Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.

Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.

Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.

Den 16DEC2019 publicerade den ryska dagstidningen Izvestija en uppgift om att de ryska markrobotbrigaderna i Iskandersystemet skulle tillföras ytterligare utskjutningsfordon. Inom dagens markrobotbrigader finns 12 stycken utskjutningsfordon per brigad, dessa fordon är fördelade på tre bataljoner inom en markrobotbrigad. Enligt Izvestija skall mängden utskjutningsfordon utökas till 16 st per brigad. Enligt Izvestija skall även ett, okänt, antal markrobotbrigader redan påbörjat denna organisationsförändring.¹ Detta innebär i praktiken att respektive brigad tillförs ytterligare en bataljon utifrån nuvarande mängd av utskjutningsfordon, om än att Izvestija artikel framför att det är att respektive bataljon som tillförs ytterligare utskjutningsfordon.

Enligt Izvestija skall även markrobotbrigaderna tillförts s.k. quadracopters för att skydda dem mot sabotageförband, men även för rekognosering av grupperingsplatser m.m. Dessa obemannade flygande farkoster skall, dels ha förmågan att genom bild upptäcka en motståndare, dels ha förmågan att detektera radio sändningar. Markrobotbrigaderna skall även tillförts den obemannade flygande farkoster Orlan-10 för att upptäcka mål samt genomföra måluttag för brigaderna. Därutöver skall även markrobotbrigaderna vara uppkopplade mot ett militärt intranät vilket medger att bekämpningsförloppet har förkortats markant, men även att olika delar av de ryska väpnade styrkorna kan leda enskilda delar av markrobotbrigaden.² I sammanhanget är det intressant att notera hur inget skrivs i Izvestijas artikel om den uppgift som publicerades av bl.a. TASS 2017, att samtliga strategiska riktningar skulle erhålla Iskanderförband³ d.v.s. vilket även skulle innebära den 14. Armékåren som är grupperad på den ryska Nordkalotten.

Den första innebörden av utökningen med ytterligare fyra utskjutningsfordon, är att mängden robotar av olika slag som kan avfyras vid ett samlat eldöppnande ökar. Ökningen kan möjligen även höra samman med att markrobotbrigaderna tillförts ytterligare målval i form av fartygsmål. Vad avser bekämpning av fartygsmål får det anses som sannolikt att det rör sig om eldgivning mot statiska fartygsmål som ligger i hamn/bas eller är krigsförtöjda samt lokaliserade och inmäta för att någon effekt skall uppnås.

Den andra innebörden torde även vara att anslutandet till ett intranät där måluppgifter snabbt kan vidarebefordras från olika instanser direkt till skjutande enheter torde öka effekten, dock kommer det krävas redundans då detta intranäts byggstenar torde vara ett primärt mål med olika televapenresurser men även direkt bekämpning. En tredje innebörd, maa. intranätet, är att det torde öka möjligheten till en skyddad spridning av utskjutningsfordonen, därmed även ökade överlevnadschanserna för dessa fordon.

En fjärde innebörd torde även vara maa. anslutande av markrobotbrigaderna till ett militärt intranät att det möjligen kommer gå att skapa anpassade stridsgrupper. Vilket skulle kunna innebära med ökningen av utskjutningsfordon att det kommer gå att förflytta delar av ökningen av fordon från de olika markrobotbrigaderna inom det västra militärdistriktet (MD V) och skapa en tillfällig brigad i t.ex. det norra militärdistriktet (MD N) som i dag utgör en strategisk riktning utan markrobotbrigad.

Vad som dock bör beaktas i denna ökning av utskjutningsfordon hos markrobotbrigaderna, är det numera sedan i juli 2019 upphävda INF-avtalet mellan Ryssland och USA.⁴ Varvid det skulle kunna vara utskjutningsfordon till den enligt USA tidigare avtalsbrytande SSC-8 roboten som nu förbandssätts på bred front. Enligt en artikel från The New York Times, 2017, skall utskjutningsfordonen för SSC-8 roboten överlag likna den för SS-26 systemet. Enligt samma artikel skulle det 2017 finnas två bataljoner varav en skulle vara förbandssatt och en fanns vid robotförsöksfältet Kapustin Jar. Respektive bataljon skulle, enligt den tidigare artikeln, innehålla fyra stycken utskjutningsfordon,⁵ där var och ett av fordon är utrustade med sex stycken robotar.⁶

Enligt uppgifter publicerade av The International Institute for Strategic Studies (IISS) skulle Ryssland, i februari 2019, ha tre stycken SSC-8 bataljoner utplacerade vid tre olika SS-26 markrobotbrigader i form av 12, 112 och 119. markrobotbrigaden. En fjärde bataljon skulle finnas vid robotförsöksfältet Kapustin Jar som utbildningsbataljon.⁷ Således har möjligen ytterligare två bataljoner förbandssatts sedan 2017, utifrån de tidigare publicerade uppgifterna av The New York Times. De tre förbandssatta bataljonerna pekar även på att det ev. är SSC-8 som förbandssätts nu på bred front då Izvestija hävdar att ett okänt antal markrobotbrigader redan har intagit den nya strukturen med fler utskjutningsfordon. Dock skriver Izvestija inget om vilken robottyp utskjutningsfordonen kan avfyra.

Det innebär således för det femte att det finns en möjlighet att de tillförda utskjutningsfordonen är bärare av SSC-8 och detta tillförs på respektive bataljon, alternativt organiseras som en separat långskjutande markrobotbataljon inom ramen för en markrobotbrigad. Alternativt kan de under fredsförhållanden och möjligen även under krig understödjas av en markrobotbrigad som organisatoriskt ingår i en armékår emedan själva bataljonen utgör en operativ-strategisk resurs på militärdistriktsnivå mtp. avståndet robotsystemet kan verka inom. Vad som dock talar emot att det skulle vara SSC-8 som förbandssätts på bred front är att antalet robotar som Izvestija hävdar markrobotbrigaderna skulle kunna avfyra vid en skjutning, vilket blir för lågt i förhållanden The New York Times uppgifter om hur många robotar utskjutningsfordonet till SSC-8 kan bära. Vad som ytterligare talar emot det, är att det troligen skulle innebära att NATO kan komma att basera egna långskjutande markrobotsystem i Västeuropa. Vilket skulle innebära en tydlig förändring i styrkeförhållandet för Ryssland, något de troligtvis vill undvika, alternativt antar de att USA som snart har förmågan kommer prioritera att basera den i Stilla Havet regionen initialt varvid Ryssland kan bibehålla ett styrkeövertag.

Avslutningsvis, att Ryssland ökar sin markrobotförmåga är inte att se som något oväntat då de sätter stor vikt vid sin förmåga till fjärrbekämpning. Det bör även ses som möjligt att SSC-8 nu förbandssätts på bred front till de markrobotbrigader som tidigare ej har haft denna förmåga.

Have a good one! // Jägarchefen

Izvestija 1(Ryska)

Reuters 1(Engelska)

TASS 1(Engelska)

The International Institute for Strategic Studies 1(Engelska)

The New York Times 1, 2(Engelska)