Författararkiv: Unknown

Den 09SEP2019 publicerade det amerikanska nyhetsbolaget CNN en nyhet att en högt och centralt placerad agent för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, Central IntelligenceAgency, hade exfiltrerats ut ur Ryssland under 2017.¹Att underrättelsetjänster ibland genomför exfiltrering av dess agenter är inget nytt fenomen. En av de kanske mest kända exfiltreringarna är av den sovjetiske underrättelseofficeren OlegGordievskij, 1985, från Sovjetunionen in i Finland och vidare till Storbritannien.² CNN avslöjande är dock intressant ur fler aspekter än själva exfiltreringen.

Enligt den svenska försvarsberedningens rapport ”Värnkraft” från 2019, skall ryskt beslutsfattande särskilt i centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor genomföras inom en väldigt lite krets av personer runt Rysslands President, Vladimir Putin. Det medför enligt försvarsberedningen att beslut inom dessa områden kan genomföras väldigt snabbt och därför vara överraskande för omvärlden.³

Vad som även bör beaktas är att många i den närmsta kretsen av personer kring Rysslands President i huvudsak består av tidigare personal från de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna.⁴ Vilket torde innebära att många av de som ingår i den närmsta beslutsfattande kretsen, som Försvarsberedningen berörde, har den bakgrunden. Det får därmed även ses som möjligt att den amerikanska agenten mycket väl kan ha sin bakgrund från någon av de ryska underrättelse- eller säkerhetstjänsterna.

Under dessa förutsättningar får det ses som troligt att västerländska underrättelsetjänster har svårigheter att få tillgång till information avseende den högsta ryska politiska ledningens intentioner maa. att det rör sig om en liten krets personer där många har en bakgrund i underrättelse- eller säkerhetstjänster. Därav torde olika tekniska inhämtningsmetoder såsom signalspaning, dataintrång m.m. vara att föredra.⁵ Förmågan att nå framgång med tekniska inhämtningsmetoder mot Ryssland kan möjligen försvårats under de senaste åren för västerländska underrättelsetjänster.6 Varvid det inte är säkert att det längre utgör en framkomlig väg för inhämtning av strategiska underrättelser på politisk nivå.

Utifrån det som berörts i de tidigare styckena är en slutsats att s.k. personbaserad inhämtning blir viktig för att få kunskap om beslutsfattandet hos den högsta nivån i Ryssland. Därav blir CNN avslöjande synnerligen intressant, då det förefaller varit en centralt placerad källa USA hade i den ryska presidentens närhet.⁷ Därutöver får det även ses som troligt att USA genom att exfiltrera dess källa har fått ett tydligt avbrott i sitt informationsflöde avseende politiskt-strategiska underrättelser kring Ryssland. Detta maa. att det ej kan ses som troligt att USA har multipla källor på den nivån, när det historiskt ofta har visat sig vara väldigt svårt att värva källor, eller genom en tidig rekrytering i någons karriär få in en källa, på sådan hög nivå.

Förutom att kunna delge information avseende hur den högsta ryska ledningen tänkte och vilka beslut som var på väg att fattas eller hade fattats, kan den exfiltrerade amerikanska agenten möjligen även kunnat fungera som en varningsklocka i händelse av att en väpnad konflikt hade varit under uppsegling utav någon anledning. Detta får anses vara en särskilt viktig förmåga att inneha maa. det mycket slutna och snabba ledningssystem den högsta ryska ledningen förefaller ha.

Exakt när i tid den amerikanska agenten blev exfiltrerad från Ryssland delges ej av CNN, dock förefaller det varit under KV III-IV av 2017, då beslutet skall ha fattats i juli 2017 avseende exfiltration.⁸I sammanhanget är det intressant att notera det högst ovanliga besöket utav tre av Rysslands underrättelsechefer i USA under slutet av januari 2018.⁹ Detta mtp. tidpunkten för exfiltrationen av den amerikanska agenten samt att det får ses som möjligt att denne hade en bakgrund från någon av de ryska underrättelse- eller säkerhetstjänsterna. Varvid det eventuellt kan ha varit en av orsakerna till de ryska underrättelsechefernas besök i USA.

Avslutningsvis, att USA har haft en högt placerad agent i Ryssland är inte betrakta som något anmärkningsvärt. Vad som dock är något anmärkningsvärt är hur CNN genom multipla källor förefaller fått information om själva historien, om än att det är minst två år sedan beslutet förefaller fattats om exfiltration. Detta maa. säkerheten kring tidigare agenter alltid bör hållas hög ffa. i detta fallet då det förefaller varit en agent i den ryska presidentens närhet. Detta maa. de fortfarande kan förklara pågående skeden p.g.a. sin bakgrund, trots en lång tid kan ha förlupet sedan de lämna den position de hade när de var en agent. Därmed utgör de även ett hot mot sitt tidigare land, under en lång tid.¹⁰

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Cable News Network 1, 2(Engelska)

Foreign Policy 1(Engelska)

Radio Free Europe/Radio Liberty 1(Engelska)

Riksdagen 1(Svenska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

The Daily Mail 1(Engelska)

Den 29AUG2019 besökte USA:s nationella säkerhetsrådgivare, JohnBolton, Vitryssland och genomförde konsultationer med Vitrysslands President, Aljaksandr Lukasjenka. Enligt USA nationella säkerhetsrådgivare skulle konsultationerna bl.a. avhandla Vitrysslands suveränitet och territoriella integritet maa. signaler som USA uppfattat från Moskva.¹ Huruvida dessa signaler utgörs av retoriska uttalanden t.ex. angående den möjliga fördjupningen kring den s.k. Unionsstaten alternativt information som inhämtas via USA:s underrättelsetjänster eller en kombination av de båda framgår ej av den nationella säkerhetsrådgivarens uttalande.

Den statliga vitryska nyhetsbyrån BelTA (Belaruskaje Telegrafnaje Ahentstva), förefaller inte rapporterat något liknande, under och efter besöket, som USA nationella säkerhetsrådgivare uttalade sig om innan besöket till Vitryssland genomfördes. Dock rapporterar BelTA att regionala säkerhetsförhållanden samt de bilaterala förhållandena mellan Vitryssland och USA diskuterades under besöket. En eventuell hotbild kan fortfarande avhandlats under det över två timmar långa mötet mellan USA nationella säkerhetsrådgivare och den vitryske Presidenten,² varvid vitrysk media och ministrar kan tänkas att ej välja att ge någon uppmärksamhet kring det, för att undvika störa de bilaterala förhållandena med Ryssland.

Förhållandet mellan Ryssland och Vitryssland förefaller under kvartal I och II av 2019 dock försämrats. Vid inledningen av 2019 publicerade den biträdande chefen för den ryska militära underrättelsetjänsten, GU, en öppen analys avseende de militärstrategiska realiteterna och hur de påverkar Rysslands säkerhet. Enligt dennes analys skall både den Europeiska Unionen (EU) och USA utövat ett ökat, informations, politiskt samt ekonomiskt tryck mot Vitryssland för att de skall orientera sig mot de västliga länderna och minska det militära och militärtekniska samarbetet med Ryssland.³

Chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten, SergeijNarysjkin, gav i juli 2019 vid ett besök i Vitryssland ett uttalande som skulle kunna tolkas som en samsyn med den biträdande chefen för den ryska militära underrättelsetjänstens skriftliga analys. Där påtalade han att västliga underrättelsetjänster arbetar aggressivt för att påverka de interna förhållandena i Ryssland och Vitryssland.⁴ I sammanhanget bör det noteras att chefen för den ryska utrikesunderrättelsetjänsten i slutet av 2017 även framförde att Sverige var ett utav länderna som bedrev s.k. hybridkrigföring mot Ryssland.⁵

Under våren 2019 kom hastigt den ryske ambassadören till Vitryssland entledigas från sin tjänst som ambassadör. Vilket kan ses som ett resultat utav ambassadörens agerande i Vitryssland främst vad avser frågan kring en rysk oljeskatt, vilket även utgjort ett konflikt område under 2019.⁶ Dock kan det även varit andra ageranden som legat till grund för eller bidragit till entledigandet.⁷ Det vitryska utrikesministeriet har även offentligt sagt att den tidigare ambassadören snarare såg Vitryssland som ett distrikt till Ryssland och inte som en suverän stat,⁸ vilket i diplomatiska sammanhang får anses utgöra en tydlig och hård markering. Den 02JUN2019 tillträdde en ny rysk ambassadör tjänsten i Vitryssland.⁹

Vad innebär då detta? Två av Rysslands underrättelsetjänster förefaller se möjligheten att Vitryssland är på väg att glida över till, ur deras perspektiv, den västliga intressesfären. Vilket skulle innebära att även den högsta politiska ledningen i Ryssland ser det på de sättet maa. den höga representation av tidigare säkerhets- och underrättelseofficerare i den politiska ledningen.¹⁰ Det skulle ur ett ryskt perspektiv även innebära att ett s.k. buffertområde gentemot de västliga länderna kan försvinna, likt Ukraina sågs och troligen ses som ett buffertområde gentemot väst. Detta kan eventuellt innebära att Ryssland förbereder sig på en sådan utveckling. Vilket kan ha föranlett den amerikanska nationella säkerhetsrådgivarens uttalande innan besöket till Vitryssland.

Det kan även innebära att Vitryssland under de kommande åren kommer kunna utgöra en än tydligare geostrategisk spelbricka mellan Ryssland och de Västliga länderna. Vilket t.ex. den tidigare ryska ambassadörens agerande i Vitryssland kan ha indikerat, men även John Boltons besök till Vitryssland. Det kan även indikera en försämring av säkerhetsläget maa. den amerikanska nationella säkerhetsrådgivarens uttalande, vilket indirekt även skulle kunna påverka säkerhetssituationen i Sveriges direkta närområde och därmed även Sverige.

Avslutningsvis vad som särskilt skall och måste beaktas är att John Bolton, som nationell säkerhetsrådgivare, var den första höga amerikanska statstjänstemannen som på nästan 20 år genomfört ett officiellt besök till Vitryssland. Inför detta besök uttalande han sig på ett sådant sätt som kan tolkas att USA anser att Ryssland utgör ett hot mot Vitrysslands säkerhet. Vilket får anses vara anmärkningsvärt då det ej tillhör vanligheterna att nationer varnar varandra offentligt om möjliga hotbilder mot dem, från andra nationer.

Have a good one! // Jägarchefen

Belaruskaje Telegrafnaje Ahentstva 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12(Engelska)

Dagens Nyheter 1(Svenska)

Foreign Policy 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3(Engelska)

TASS 1(Engelska)

Vitrysslands Utrikesministerium 1(Ryska)

Under Augusti månad genomförde Ryssland dess största maritima övningen på cirka 40 år i norskt närområde, enligt Norges Överbefälhavare Amiral Haakon Bruun-Hanssen. Utöver den ryska norra marinen (NM) skall även enheter ur den ryska Östersjömarinen (ÖM) och Svartahavs marinen (SvHM) deltagit i övningen. Enligt Norges Överbefälhavare skall syftet med den ryska övningen varit att öva på hur Ryssland skall kunna förhindra USA från att verka med långsdistansrobotar mot mål på ryskt territorium genom att avregla Östersjön, Nordsjön och det Norska havet. Övningen skall även enligt den norska Överbefälhavaren varit väldigt komplex,¹d.v.s. svårighetsgraden för att kunna uppnå målsättningarna var hög.

Enligt det ryska försvarsministeriet skall övningens syfte varit att öva ubåtsjakt.² Strax innan och under övningstidpunkten utanför Nordnorges kust, genomförde även ryskt strategiskt bombflyg övningsflygningar över Barents hav och Norska havet,³något som skulle kunna indikera att övningen hade ytterligare målsättningar än enbart ubåtsjakt. Detta maa. att den aktuella flygplanstypen, TU-95MS, som genomförde flygningarna även kan bära sjö- och markmålsrobotar.⁴ Övningen utanför Nordnorges kust utgjorde även en delövning inom ramen för den övergripande ryska maritima övningen ”Havssköld-2019”, vilket även genomfördes i Östersjön och Medelhavet under augusti månad 2019.⁵

Norges överbefälhavare påtalade även i samband med sitt uttalande kring den ryska övningen, att upprättandet av ett dylikt avreglingsområde även skulle försvåra tillförsel av förstärkningar till Norge,⁶här kan antas att det som åsyftas främst berörde markförband samt materiel. Är då detta något nytt? Nej det är de ej, vilket den norska överbefälhavaren även påtalar, att under det s.k. kalla kriget hade Sovjetunionen en tydlig konfrontationslinje längs Grönland-Island-Storbritannien i händelse av en väpnad konflikt.⁷Dock framträder några intressanta faktorer kring denna övning som gör den värd att belysa ur några ytterligare aspekter, än vad som framkommit i de officiella uttalandena från norsk sida.

För det första, får det ses som möjligt att den ryska övningen minst hade två syften. Det ena syftet var precis som den norska överbefälhavaren påtalade att förhindra påverkan av ryskt territorium där det troligen fanns en tyngdpunkt på försvaret av den ryska andraslagsförmågan baserad på Kolahalvön, dels mot fjärrbekämpning, dels gentemot attackubåtar, vilket kan antas vara det andra syftet, som skulle kunna påverka de ryska kärnvapenbärande ubåtarna till sjöss. Båda syftena får antas utgöra grunden för att kunna upprätta det s.k. ryska ”bastion området” i Barents hav samt Norska havet.⁸ En intressant aspekt av detta är den ryska minröjningsövning som även genomfördes i Barents hav parallellt med den ryska övningen utanför Nordnorges kust.⁹ Där det kan vara möjligt att de övade röjning av minor genom fjärrutläggning från t.ex. strategiska amerikanska bombplan,¹⁰ detta utgående från det övriga ryska övningskonceptet i tidsperioden.

För det andrabör det noteras att det var en styrka från flera av Rysslands mariner som genomförde övningen utanför Nordnorges kust,¹¹samt att en huvuddel av den ryska Norra marinen skall ha varit involverad i övningen.¹² Detta skulle kunna indikera att den ryska Norra Marinen är för svag att självständigt kunna upprätta ett avreglingsområde i Barents hav och det Norska havet för att, dels skydda t.ex. Kolahalvön, dels förhindra förstärkningstransporter till Norge. Detta skapar även en frågeställning om den ryska Östersjömarinen erhållit uppgifter utanför Östersjön, likt den Sovjetiska Östersjömarinen hade under det kalla kriget.¹³ En underfråga till detta blir även, hur stor del av den ryska Östersjömarinen kommer således eventuellt vara kvar i Östersjön i händelse av en väpnad konflikt mellan t.ex. NATO och Ryssland och vilka uppgifter skall de lösa?

För det tredje bör det noteras att Ryssland förefaller upprätta två stycken avreglingsområden. Det ena avreglingsområdet får anses vara ett form av närskydd i form av dess markbundna fjärrbekämpningsförmåga gentemot sjö- och luftmål som finns baserad på Kolahalvön men även på öar i bl.a. Barents hav.¹⁴Det andra avreglingsområdet får anses utgöras av den nu genomförda övningen d.v.s. nyttjande av framskjutna sjöstridsförmågor i t.ex. Norska havet.¹⁵ Detta skulle i sak även kunna innebära att den ryska Norra Marinen trots allt är tillräckligt stark för att kunna upprätta ett avreglingsområde till sjöss i t.ex. Norska havet, då dess landbaserade avreglingsförmåga torde kunna täcka upp åtminstone del av Barents hav, vilket t.ex. frambaseringen av kustrobotsystemet Bal i närheten av den norska gränsen skulle kunna indikera,¹⁶vilket givetvis även innebär att det mer långräckviddiga ryska kustrobotsystemet Bastion kan baseras där. I sammanhanget bör det även noteras att den ryska Norra Marinen kommer tillföras ytterligare en bataljon av kustrobotsystemet Bastion under 2019.¹⁷

För det fjärde bör det noteras att inga markstridsförband förefaller varit delaktiga i övningen, utifrån de presenterade officiella rapporterna avseende övningen. Detta innebär dock inte att så ej varit fallet. Skulle ett dylikt avreglingsområde upprättas i t.ex. Norska havet, under en väpnad konflikt, får det ses som möjligt att ryska markstridsförband även skulle nyttjas mot delar av Nordnorge,¹⁸ för att i ett senare skede möjligen kunna frambasera markburna förband som medger avregling av sjö- och luftrummet. Detta övades möjligen under Zapad-2017.¹⁹ I sammanhanget bör det även noteras att en av de ryska manöverbrigaderna inom det norra militärdistriktet (MD N) under 2019 skall erhålla T-80BVM, som skall vara den mest lämplig ryska stridsvagnen för arktiska förhållanden.²⁰

En viktig komponent som saknas för den ryska markstridsförmågan inom MD N får anses vara förmågan att kunna verka med markbaserade ballistiska- och kryssningsrobotar, då i form av Iskander systemet. Dock har det övats att förflytta denna förmåga från annan plats i Ryssland till den norska gränsen,²¹ varvid det får ses som troligt att förmågan kan tillföras med kort varsel om det skulle krävas. Därutöver för det ses som möjligt att sådan förmåga kommer tillföras den ryska 14. Armékåren inom MD N, i närtid.²² Möjligheten att verka med kryssningsrobot mot markmål finns dock redan hos den ryska Norra Marinen i form av Kalibr systemet på vissa av dess fartyg.²³ Dock är markbaserad robotförmåga lättare att dölja ffa. mot bekämpning och utgör därmed ett större hot än den sjöbaserade, varvid den får anses utgöra en viktig komponent för att kunna upprätta ett avreglingsområde.

För det femte bör det särskilt noteras att detta förefaller vara det andra tillfället under 2019 som förmågan att upprätta ett avreglingsområde övats av i Ryssland i det Norska havet.²⁴Huruvida detta är ett utfall av en ökad övningsverksamhet utav NATO i Norge vilket framtvingar ett ryskt motagerande,²⁵ eller om det beror på en ökad rysk förmåga och därmed ett mer utökat agerande i västlig riktning,²⁶ får vara oskrivet. Vad som även bör noteras i sammanhanget är den ryska aversionen emot den norska radarstationen på Vardø cirka 50 km från ryskt territorium. Vilket under våren 2019 kom föranleda ett tydligt ställningstagande från det ryska utrikesministeriet, att den nu pågående modifieringen skulle kräva motåtgärder från rysk sida.²⁷ Vilket även skulle kunna utgöra en faktor till det ryska agerandet under 2019 med avreglingsområden, då det skulle kunna vara en del i att använda militära maktmedel för att försöka påverka en del av den norska säkerhetspolitiken i form av dess inhämtningsförmåga.

För det sjätte kan den ökade övningsverksamheten under 2019 avseende upprättande av avreglingsförmåga, även utgöra en del av förberedelserna inför årets ryska operativa-strategiska övning Tsentr-2019. Denna övning skall trots att den i huvudsak berör det centrala militära distriktet (MD C), även genomföras inom delar av MD N, mellan Novaja Zemlja och de Nysibiriska öarna.²⁸Inom ramen för den övningen får det även ses som möjligt att ett sammanhängande försvarsområde från det Norska havet vidare längs den arktiska ryska kusten kommer övas, eller att den ryska övningsverksamheten under 2019 i det Norska havet utgör en delövning inför Tsentr-2019 och de övriga övningsmomenten kommer ske i det annonserade övningsområdet. Men att viktiga moment för att skapa ett trovärdigt försvar att det ryska arktiska området, med framförallt dess s.k. bastionområde övats innan.

Vad innebär då detta i ett svenskt sammanhang? Det får anses möjligt att Ryssland har förmågan att upprätta ett sammanhängande avreglingsområde över Nordkalotten och det Norska havet inom en 1-3 års period. En begränsad avreglingsförmåga över Nordkalotten samt det Norska havet får anses finnas redan idag, men i takt med den ökade moderniseringen samt förbandstillförseln till, dels MD N som beskrivits ovan, dels det västra militärdistriktet (MD V),²⁹kommer den öka och blir än mer sammanhängande. En tyngdpunktsförskjutning från Östersjöregionen till Rysslands arktiska område går ej heller att utesluta, vilket berörts på denna blogg tidigare. Vilket främst beror på den tidigare berörda ryska andraslagsförmågan men även tillgången till naturresurserna som kommer kunna utvinnas genom den globala uppvärmningen samt sjötrafik som även möjliggörs längs den s.k. nordostpassagen och därmed i förlängningen kommer innebära intäkter till den ryska staten.

Avslutningsvis, detta innebär att en ökad fokusering till det som tidigare i svenska sammanhang benämndes militärområde övre norrland (MILO ÖN) kommer krävas. Dock innebär detta ej att övriga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige får negligeras, utan snarare kommer det krävas att den nu beslutade ökningen av den svenska försvarsbudgeten nyttjas väl för att möjliggöra försvar av samtliga militärstrategiskt viktiga områden i Sverige, utifrån givna ramar.

Have a good one! // Jägarchefen

Airforce Technology 1(Engelska)

Bild 1(Engelska)

Forsvarsdepartementet 1, 2(Norska)

Norsk rikskringkasting 1, 2, 3(Norska)

Sveriges Television 1(Svenska)

TASS 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 (Engelska)

The Drive 1(Engelska)

The Independent Barents Observer 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)

Strategiskt överfall genom operativ chock kan antas omfatta fyra stycken faser. Den första fasen är inhämtningsfasendär en angripare kartlägger svagheter som kan utnyttjas samt genomför inhämtning i syfte att upprätta en operationsplan. Den andra fasen är uppbyggnadsfasen där en angripare formar stridsfältet för att möjliggöra det strategiska överfallet genom operativ chock. Den tredje fasen är den operativa chocken vilket ytterst syftar till att lamslå en nations ledningsförmåga som minst under en kortare tidsrymd. Den fjärde och sista fasen är det strategiska överfallet som insätts samtidigt eller i direkt anslutning till den operativa chocken.

Det strategiska överfallet genom operativ chock har troligtvis olika syften beroende på, dels vilken förmåga angriparen har, dels vilken förmåga den angripne besitter samt avstånd, geografiska storheter m.m. Således går det ej att se strategiskt överfall genom operativ chock som ett tydligt inramat angreppssätt. Det strategiska överfallet genom operativ chock får för en angripare anses vara ett relativt riskapelt företag att iståndsätta, då oförutsedda händelseutvecklingar kan omkullkasta vad som troligtvis är en plan som bygger på att ett flertal premisser måste vara uppfyllda för att målupppfyllnad skall uppnås. Avslutningsvis bör termen strategiskt överfall genom operativ chock utgå och snarare ersättas med det mer allomfattande begreppet överraskande angrepp. Då de två förstnämnda termerna snarare beskriver medel/metoder inom ramen för ett överraskande angrepp.

Detta inlägg syftar till att sammanfoga de två begreppen operativ chock och strategiskt överfall vilket beskrivits i två tidigare inlägg samt ett inlägg om gråzonsproblematik, vilket bör läsas för att förstå tankarna och bakgrunden i detta inlägg. Syftet är att försöka skapa en bild av vad dessa två begrepp tillsammans skulle kunna innebära, då det utgör en normerande skrivning i den för Försvarsmakten, nu, gällande militärstrategiska doktrinen från 2016. Inlägget syftar inte att beskriva någon form av absolut sanning, då agerandet av en angripare kommer bygga på överraskning i och med det strategiska överfallet. Varpå det får ses som troligt att det främst är våra svagheter som kommer nyttjas för att uppnå denna överraskning, dels av oss kända, dels av oss okända svagheter. Inlägget är skrivit i ett försök att utgöra en allmängiltigt beskrivning kring själva konceptet och ej utifrån svenska förhållanden. Därutöver är det som tidigare skrivits tankar, de kan vara korrekta de kan vara direkt felaktiga eller en kombination av de båda.

Inledningsvis, för att ett strategiskt överfall men även en operativ chock skall lyckas får det ses som högst troligtatt en omfattande underrättelseinhämtning krävs, några troliga inhämtningsområden kommer beröras nedan. Detta för att bl.a. klarlägga den fredstida normalbilden. Denna torde inte vara särskilt svår att erhålla. De flesta nationers väpnade styrkor har ungefär en och samma utbildningsrytm under ett kalenderår och många nationer har även en arbetstidsreglering som ej medger för stora utsvävningar av verksamheten.

Det torde även innebära att ledningsförmåga kartläggs i en stor omfattning, då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken bl.a. syftar till att, åtminstone initialt, orsaka en ledningskollaps för att uppnå ett övertag. I ledningsförmåga får det även ses som troligtatt det omfattar, dels ledningssystem såsom sambandsvägar men även infrastruktur för att medge ledningen, dels militär och civil personal viktig för ledningen i händelse av en väpnad konflikt omfattas av inhämtningen.

Troligt är även att en nations fredstida grupperingsplatserkartläggs i stor omfattning då det är där den angripnes förband i huvudsak kommer befinna sig vid det strategiska överfallet genom operativ chock. Det får även ses som troligtatt kartläggningen främst omfattar var kritisk materiel förvaras. Det får även ses som troligtatt möjligheterna för att förflytta markstridsförband från sin fredsgruppering till områden som fysiskt med fientlig marktrupp kommer omfattas av det strategiska överfallet kartläggs. I det sammanhanget får det även ses som troligt att det främst är viktiga knutpunkter som kartläggs, i syfte att kunna hindra vår förflyttning.

Detta är några exempel på informationsinhämtning som troligtviskrävs för att förbereda ett strategiskt överfall genom operativ chock. Detta kan exemplifieras än mer, men för läsbarhetens skull hålls de ned. Vad som dock är särskilt viktigt att beakta är att det troligen inte rör sig om enbart strategisk inhämtning utan det är en kombination av strategisk och operativ inhämtning, eventuellt genomförs även taktisk inhämtning i fredstid för att kunna utforma en adekvat plan, för genomförande av ett strategiskt överfall med operativ chock. Inhämtningen genomförs troligenfysiskt på plats av underrättelseofficerare, men även av underrättelseofficerare rekryterade agenter. Möjlighetenbör även beaktas att dessa agenter vid ett strategiska överfall även kan utgöra s.k. sabotörer.

Denna inhämtning syftar ytterst till att skapa en fungerande operationsplan. Det får ses som troligtatt inhämtning för en sådan operationsplan beroende på vilket säkerhetsläge som råder uppdateras i olika omfattning. Varvid en möjlig indikator på vilket hotbild som råder eventuelltkan erhållas genom en kontinuerlig uppföljning av framförallt den operativa inhämtning som genomförs av en antagonistisk stat. Vad som även bör beaktas är kontakttagning under denna inhämtningsfas med s.k. subversiva grupperingar i samhället som skulle kunna nyttjas i olika omfattning inför och under ett strategiskt överfall genom operativ chock, på motsvarande sätt som t.ex. USA förberedde grupperingar i Irak innan invasionen 2003. Dessa grupperingar utgör troligtvisinte ett exceptionellt hot mot en stat, men dess agerande i samband eller nära anslutning till ett strategiskt överfall kommer kräva att olika former av resurser insätts. Varvid dessa grupperingar främst bör ses som ett störande moment för att binda olika polisiära men ev. även militära resurser.

Därefter får det ses som troligt att någon form av uppbyggnadsfas kommer genomföras av en motståndare som tagit beslut om genomförande av ett strategiskt överfall genom operativ chock. Något tidslinjal för hur lång en uppbyggnadsfas är går troligtvisinte att sätta, utan snarare får det ses som troligtatt ett antal steg genomförs. Där spannet initialt omfattas av den politiska nivån. För att därefter vandra ned till försvarsstabsnivå, därefter operativa förband och taktiska förband. Slutligen genomförs vissa förberedelser och det strategiska överfallet med den operativa chocken genomförs. Varvid det får ses som troligt att det är under tidpunkten de taktiska förbanden erhåller sin order samt vidtar förberedelser, indikationer på att ett angrepp kan fångas upp.

Parallellt med detta torde angriparen genomföra förberedelser inom den snart angripne statens gränser. Här kan det tänkas att den s.k. gråzonsproblematiken, vilket redan torde existera under inhämtningsfasen, kommer öka i intensitet. Syftande till att försöka nå ett avgörande utan att militära maktmedel direkt används i en öppen väpnad konflikt. Går inte detta får det ses som troligt att den s.k. gråzonsproblematiken även övergår till att forma stridsfältet på ett fördelaktigt sätt för angriparen. Med detta avses att resurser, dels binds upp i för angriparen fördelaktig riktning, dels förbrukas i form av materiel med även stridsvärde för att snabbt kunna nå ett avgörande när väl det strategiska överfallet genom operativ chock sker.

Det får dock ses som troligt att en angripare kommer vara tvungen att genomföra tydliga avvägningar i hur mycket de kan agera inom ramen för en s.k. gråzon. Då en kraftigt ökad gråzonsproblematik under en begränsad tidsrymd skulle kunna utgöra en indikator på att en väpnad konflikt är i antågande. Skulle dock en angripare inneha en lång tidsrymd att agera under, skulle en gradvis ökning av intensiteten kunna ske varvid den utsatta nationen möjligeninte skulle se ett samband mellan de ökade påfrestningarna i samhället och en antågande väpnad konflikt.

Väl i slutskedet av uppbyggnadsfasen får det ses som troligt att det slutliga beslutet tas om genomförandet av ett angrepp. Här får det ses som möjligt att ett s.k. skymningsläge uppstår. Det vill säga att allvarliga störningar på samhällesbärande strukturer kommer inträffa, främst genom sabotage i både kinetiskt och icke-kinetisk form, här inräknas även t.ex. användandet av s.k. logiska bomber i IT-system m.m. I slutskedet av skymningsläget får det även ses som möjligt att likvidering av personal i ledande befattningar inom en nations civila och militära högsta ledningen kommer inträffa. Tidsrymden skymningsläget sträcker sig över torde inte vara längre än 12-24 timmar. Anledningen till en sådan begränsad tidsrymd, är den verksamhet som kommer ske under skymningsläget torde ge tydliga indikationer på att ett väpnat angrepp är stundande.

Det bör även ses som möjligt, att övergången från uppbyggnadsfasen till den väpnade konflikten sker utan ett skymningsläge. Detta maa. att ett skymningsläge kommer skapa vissa möjligheter för oss att kunna parera en motståndares verksamhet. Men ett skymningsläge innebär även att målen inte slås ut i en och samma synkroniserade aktion. Därutöver innebär även ett skymningsläge att den samlade förmågan för ett väpnat angrepp ej utnyttjas. Sammantaget innebär det, att ett traditionellt s.k. ”skymningsläge” ev. omöjliggör den operativa chocken.

Dock får det ses som troligt att en angripare kommer genomföra vissa avslutande förberedelser såsom innästling av specialförband och underrättelseofficerare med olika uppgifter för att möjliggöra, dels den operativa chocken, dels det strategiska överfallet under slutskedet av uppbyggnadsfasen. Förberedelserna vidtas även för att lösa uppgift-/en/erna, antingen enligt en redan given order eller på order. Där det sistnämnda torde vara det mest troligaför att angriparens högre ledningen skall bibehålla handlingsfrihet. Varvid den tidsrymd som innästling och förberedelser utgör, skulle kunna anses utgöra ett skymningsläge. I och med att en angripares förband de facto finns på svenskt territorium, om än att väpnande aktioner ej har påbörjats.

Därefter inträffar den operativa chocken. Den operativa chockens tydligaste inriktning är troligtvisatt tillfälligt skapa en total handlingsförlamning hos den angripna statens ledningsförmåga, där uteffekten skall bli att de underlydande enheterna hos den angripnes stridskrafter ej agerar under en begränsad tidsrymd. Syftet med detta är att uppnå ett tillfälligt övertag. För att uppnå detta och en optimal effekt, blir den logiska slutsatsen att detta kommer vara tvunget att ske gentemot en omfattande målvalslista och samordnat i tid. Exempel på målval kommer troligen vara knutpunkter för elförsörjning, telefoni, datattrafik, radiotrafik, television men även enskilda individer i den högsta militära och civila ledningen.

Gränssättande materiel kommer troligtvis även omfattas av bekämpningen under den operativa chocken. Exempel på sådan materiel är t.ex. luftfarkoster, fartyg, ledningsmateriel m.m. som förvaras antingen ute på förband eller i oskyddade förrådd. Det får även ses som möjligt att stridsfältet kommer avreglas. Detta kommer främst genomföras mot knutpunkter som antingen kommer omöjliggöra förflyttning under lång tid eller kraftigt försena förflyttningar. Exempel på dylika knutpunkter är större väg- och järnvägsbroar vid kanaliserande terräng, större bangårdar för järnvägstrafik, järnvägar vid terrängpunkter som försvårar reparation samt är otillgängliga, viktiga flygplatser i förhållande till stridsfältet m.m.

För att lyckas med den operativa chocken får det ses som troligtatt en stor mängd olika medel och metoder kommer nyttjas. Fyra stycken får ses som självklara, vilket redovisas nedan. Den förstaär nyttjande av olika former av fjärrbekämpning, från mark-, luft- och sjöfarkoster. Detta genomförs troligtvis mot större och tydliga målval. Det andra är nyttjande av specialförband mot mindre alternativt svårare målval som kräver en mer direkt fysisk aktion. Den tredje är nyttjande av olika former av datorbaserade ”vapen” såsom logiska bomber i olika IT-system. Den omfattande IT-utvecklingen och många samhällens totala uppbyggnad kring det som en bottenplatta för att kunna fungera, har medfört att det får ses som möjligt att en stor del av verkan under den operativa chocken kommer ansättas inom det området. Det fjärde är nyttjande av olika subversiva grupperingar, dessa kan möjligen i vissa fall komma att ledas av underrättelseofficerare eller delar av specialförband om någon viktigare uppgift skall lösas. Dock skall de nog, främst ses som ett störstridsmoment över ytan inom ramen för främst de tre tidigare medlen/metoderna och ffa. stödja det strategiska överfallet. Fler medel och metoder finns dock för en angripare att tillämpa i syfte att skapa en operativ chock.

Det får ses som troligt att den operativa chocken insätts över en stor yta d.v.s. stora delar av en nations område. Syftet med detta är, dels att påverka den angripna nationen totalt, dels omöjliggöra eller åtminstone kraftigt försvåra att någon del av den angripna nationens ledningsstrukturer kan uppta ledning i ett tidigt skede efter den operativa chocken har genomförts. Detta kan liknas med den sltutliga utbredningen som genomfördes av Tyskland vid det överraskande angreppet mot Norge med start den 09APR1940. Skillnaden är dock att den operativa chocken insätts över hela ytan samtidigt, emedan den tyska utbredningen i Norge genomfördes under loppet av nästan en månad.

Vilka svårigheter finns det då i att uppnå detta? Den stora svårigheten är givetvis att uppnå samordningen i tid med de ingående delarna för att skapa den s.k. operativa chocken. Det får ses som troligt att fjärrbekämpningen med främst kryssningsrobotar eller ballistiska robotar tillsammans med IT-angrepp är det som främst och bäst går att samordna i tid. Dock kan delar av både fjärrbekämpningen samt IT-angreppen även misslyckas av olika skäl såsom av felfunktioner på robotar, en uppdatering av IT-system i sista stund som omöjliggör ett IT-angrepp m.m. Den svåraste delen att samordna i tid torde utgöras av, dels specialförbandsföretagen, dels subversiva grupperingar som skall nyttjas. Detta maa. att det främst är där friktioner kan uppstå såsom att terräng, väder och sikt försvårar kan försvåra framryckning eller bekämpning av mål. En poliskontroller som upptäcker en enhet m.m.

Slutligen genomförs det strategiska överfallet. Det strategiska överfallet kommer troligen genomföras i direkt anslutning till den operativa chockens genomförande. Detta för att dra fördel av det ledningsvakuum som uppstår/uppstått genom den operativa chocken. Med anledning av att både den operativa chocken men även det efterföljande strategiska överfallet skall vara överraskande, kan det ej röra sig om en omfattande förbandsmängd som kommer att nyttjas. I detta inräknas maritima-, luft- och markstridskrafter. De förband som kommer nyttjas får antas vara av kontinuerligt tjänstgörande karaktär. Mindre enheter kan ha förflyttats fram till aktuellt konfliktområde, dock torde det ej röra sig om större mängder. Detta maa. att det strategiska överfallet genom operativ chock troligtvis har föranletts av ett försämrat säkerhetsläge varvid den angripna nationen troligen skulle höja sin beredskap om större förbandsmängder tillförs dess närområde, med kort varsel.

Således sett till den mängd kontinuerligt tjänstgörande förband en angripare har till sitt förfogande och yta, avstånd till den angripnes område och dess egna förbandsmängd kommer troligtvis målsättningarna med ett strategiska överfallet kunna divergera. Det vill säga, en större mängd förband hos angriparen och ett litet område med få förband hos den angripne kommer troligtvis göra att mer omfattande operativa och strategiska målsättningar för angriparen kan uppnås, kontra en angripen med t.ex. ett större landområde osv. Här skulle det kunna argumenteras att större föranmälda övningar skulle kunna användas för att genomföra ett strategiskt överfall. Dock vidtar de flesta länder numera någon form av egen övningsverksamhet före, under och efter en presumtiv motståndares övning, varvid en viss handlingsberedskap finns. Detta medför även att det strategiska överfallet kan komma att nyttjas på olika sätt, exempel på tre olika handlingsalternativ redovisas nedan.

Det första handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att möjliggöra en ockupation. I det handlingsalternativet krävs det att motståndaren till angriparen, dels har begränsade resurser, dels består att ett mindre geografiskt område. Det andra handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att uppnå begränsade målsättningar, vilket t.ex. skulle kunna vara att ta ett mindre landområde för att möjliggöra operationer i en annan geografisk riktning eller enbart bekämpa visa typer av stridskrafter t.ex. luft- eller sjö. Det tredjehandlingsalternativet är att det strategiska överfallet nyttjas som inledningen på ett väpnat angrepp i syfte att ta ett eller flera brohuvuden alternativt infallsportar för att därefter fullfölja angreppet med större förband i ett senare skede.

Vad innebär då allt detta sammantaget? För det första får det anses vara troligt att ett strategiskt överfall genom operativ chock ej är något som iståndsätts ad hoc. Utan det kräver en omfattande inhämtning samt planering, antingen som ett omfall d.v.s. i händelse av en snabbt försämrad säkerhetsutveckling måste det finnas en plan att agera utifrån. Alternativt att ett beslut fattas ett eller flera år innan om att ett angrepp skall genomföras varvid planen då tas fram. För det andra får det trots det teknikutveckling som skett, ses som riskabelt att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock. Mängden oförutsedda händelser som kan påverka ett strategiskt överfall genom operativ chock har möjligen reducerats genom teknikutvecklingen men väpnad strid består av friktioner varvid utfallet alltid är osett.

För det tredje, den angripne styr vad angriparen kan uppnå med ett strategiskt överfall genom operativ chock, vilket för de flesta kan te sig som en självklarhet. Det vill säga en nation som har redundans i sina system, en kontinuerligt anpassad beredskap utifrån den hotbild som råder med ett dynamiskt agerande, utgör troligen en svårare motståndare vid ett strategiskt överfall än en svag motpart som snarare följer ett repetitivt mönster. För det fjärde, överraskningen styr hur det strategiska överfallet genom operativ chock kommer genomföras. Det vill säga, det går säkerligen att finna nyanser av hur det skulle kunna gå till. Men varje nation har unika förutsättningar och därmed även olika styrkor och svagheter. Då svagheterna främst torde vara det som utnyttjas, går det ej att beskriva en generisk metod som alltid kommer vara gällande.

Det strategiska överfallet genom operativ chock är troligtvis som angreppsform inget en nation genomför ad hoc. För att angreppet skall kunna lyckas krävs troligen en omfattande inhämtning och uppbyggnad för att kunna skapa de rätta förutsättningarna. Angrepsformen torde även vara sårbar för friktioner då planen torde bygga på att ett stort antal premisser skall vara uppfyllda för att lyckas. Varvid en kontinuerlig sårbarhetsanalys över hela samhället där åtgärder vidtas vid upptäckta sårbarheter skulle kunna innebära att en högre motståndskraft gentemot ett strategiskt överfall genom operativ chock. Ett dynamiskt agerande av en nations väpnade styrkor samt en hög redundans inom ledningsförmåga skapar även svårigheter för en angripare att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock.

Avslutningsvis bör terminologin renodlas då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken snarare kan ses som medel/metoder för att uppnå ett överraskande angrepp. Varvid det sistnämnda bör vara den term som används för att undvika missförstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Jägarchefen 1, 2, 3(Svenska)

Strategiskt överfall genom operativ chock kan antas omfatta fyra stycken faser. Den första fasen är inhämtningsfasendär en angripare kartlägger svagheter som kan utnyttjas samt genomför inhämtning i syfte att upprätta en operationsplan. Den andra fasen är uppbyggnadsfasen där en angripare formar stridsfältet för att möjliggöra det strategiska överfallet genom operativ chock. Den tredje fasen är den operativa chocken är ytterst syftet är att lamslå en nations ledningsförmåga som minst under en kortare tidsrymd. Den fjärde och sista fasen är det strategiska överfallet som insätts samtidigt eller i direkt anslutning till den operativa chocken.

Det strategiska överfallet genom operativ chock har troligtvis olika syften beroende på, dels vilken förmåga angriparen har, dels vilken förmåga den angripne besitter samt avstånd, geografiska storheter m.m. Således går det ej att se strategiskt överfall genom operativ chock som ett tydligt inramat angreppssätt. Det strategiska överfallet genom operativ chock får för en angripare anses vara ett relativt riskapelt företag att iståndsätta genom att oförutsedda händelseutvecklingar kan omkullkasta vad som troligtvis är en plan som bygger på att ett flertal premisser måste vara uppfyllda för att målupppfyllnad skall nås. Avslutningsvis bör termen strategiskt överfall genom operativ chock utgå och snarare ersättas med det mer allomfattande begreppet överraskande angrepp. Då de två förstnämnda termerna snarare beskriver medel/metoder inom ramen för ett överraskande angrepp.

Detta inlägg syftar till att sammanfoga de två begreppen operativ chock och strategiskt överfall vilket beskrivits i två tidigare inlägg samt ett inlägg om gråzonsproblematik, vilket bör läsas för att förstå tankarna och bakgrunden i detta inlägg. Syftet är att försöka skapa en bild av vad dessa två begrepp tillsammans skulle kunna innebära, då det utgör en normerande skrivning i den för Försvarsmakten, nu, gällande militärstrategiska doktrinen från 2016. Inlägget syftar inte att beskriva någon form av absolut sanning, då agerandet av en angripare kommer bygga på överraskning i och med det strategiska överfallet. Varpå det får ses som troligt att det främst är våra svagheter som kommer nyttjas för att uppnå denna överraskning, dels av oss kända, dels av oss okända svagheter. Inlägget är skrivit i ett försök att utgöra en allmängiltigt beskrivning kring själva konceptet och ej utifrån svenska förhållanden. Därutöver är det som tidigare skrivits tankar, de kan vara korrekta de kan vara direkt felaktiga eller en kombination av de båda.

Inledningsvis, för att ett strategiskt överfall men även en operativ chock skall lyckas får det ses som högst troligtatt en omfattande underrättelseinhämtning krävs, några troliga inhämtningsområden kommer beröras nedan. Detta för att bl.a. klarlägga den fredstida normalbilden. Denna torde inte vara särskilt svår att erhålla. De flesta nationers väpnade styrkor har ungefär en och samma utbildningsrytm under ett kalenderår och många nationer har även en arbetstidsreglering som ej medger för stora utsvävningar av verksamheten.

Det torde även innebära att ledningsförmåga kartläggs i en stor omfattning, då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken bl.a. syftar till att, åtminstone initialt, orsaka en ledningskollaps för att uppnå ett övertag. I ledningsförmåga får det även ses som troligtatt det omfattar, dels ledningssystem såsom sambandsvägar men även infrastruktur för att medge ledningen, dels militär och civil personal viktig för ledningen i händelse av en väpnad konflikt omfattas av inhämtningen.

Troligt är även att en nations fredstida grupperingsplatserkartläggs i stor omfattning då det är där den angripnes förband i huvudsak kommer befinna sig vid det strategiska överfallet genom operativ chock. Det får även ses som troligtatt kartläggningen främst omfattar var kritisk materiel förvaras. Det får även ses som troligtatt möjligheterna för att förflytta markstridsförband från sin fredsgruppering till områden som fysiskt med fientlig marktrupp kommer omfattas av det strategiska överfallet kartläggs. I det sammanhanget får det även ses som troligt att det främst är viktiga knutpunkter som kartläggs, i syfte att kunna hindra vår förflyttning.

Detta är några exempel på informationsinhämtning som troligtviskrävs för att förbereda ett strategiskt överfall genom operativ chock. Detta kan exemplifieras än mer, men för läsbarhetens skull hålls de ned. Vad som dock är särskilt viktigt att beakta är att det troligen inte rör sig om enbart strategisk inhämtning utan det är en kombination av strategisk och operativ inhämtning, eventuellt genomförs även taktisk inhämtning i fredstid för att kunna utforma en adekvat plan, för genomförande av ett strategiskt överfall med operativ chock. Inhämtningen genomförs troligenfysiskt på plats av underrättelseofficerare, men även av underrättelseofficerare rekryterade agenter. Möjlighetenbör även beaktas att dessa agenter vid ett strategiska överfall även kan utgöra s.k. sabotörer.

Denna inhämtning syftar ytterst till att skapa en fungerande operationsplan. Det får ses som troligtatt inhämtning för en sådan operationsplan beroende på vilket säkerhetsläge som råder uppdateras i olika omfattning. Varvid en möjlig indikator på vilket hotbild som råder eventuelltkan erhållas genom en kontinuerlig uppföljning av framförallt den operativa inhämtning som genomförs av en antagonistisk stat. Vad som även bör beaktas är kontakttagning under denna inhämtningsfas med s.k. subversiva grupperingar i samhället som skulle kunna nyttjas i olika omfattning inför och under ett strategiskt överfall genom operativ chock, på motsvarande sätt som t.ex. USA förberedde grupperingar i Irak innan invasionen 2003. Dessa grupperingar utgör troligtvisinte ett exceptionellt hot mot en stat, men dess agerande i samband eller nära anslutning till ett strategiskt överfall kommer kräva att olika former av resurser insätts. Varvid dessa grupperingar främst bör ses som ett störande moment för att binda olika polisiära men ev. även militära resurser.

Därefter får det ses som troligt att någon form av uppbyggnadsfas kommer genomföras av en motståndare som tagit beslut om genomförande av ett strategiskt överfall genom operativ chock. Något tidslinjal för hur lång en uppbyggnadsfas är går troligtvisinte att sätta, utan snarare får det ses som troligtatt ett antal steg genomförs. Där spannet initialt omfattas av den politiska nivån. För att därefter vandra ned till försvarsstabsnivå, därefter operativa förband och taktiska förband. Slutligen genomförs vissa förberedelser och det strategiska överfallet med den operativa chocken genomförs. Varvid det får ses som troligt att det är under tidpunkten de taktiska förbanden erhåller sin order samt vidtar förberedelser, indikationer på att ett angrepp kan fångas upp.

Parallellt med detta torde angriparen genomföra förberedelser inom den snart angripne statens gränser. Här kan det tänkas att den s.k. gråzonsproblematiken, vilket redan torde existera under inhämtningsfasen, kommer öka i intensitet. Syftande till att försöka nå ett avgörande utan att militära maktmedel direkt används i en öppen väpnad konflikt. Går inte detta får det ses som troligt att den s.k. gråzonsproblematiken även övergår till att forma stridsfältet på ett fördelaktigt sätt för angriparen. Med detta avses att resurser, dels binds upp i för angriparen fördelaktig riktning, dels förbrukas i form av materiel med även stridsvärde för att snabbt kunna nå ett avgörande när väl det strategiska överfallet genom operativ chock sker.

Det får dock ses som troligt att en angripare kommer vara tvungen att genomföra tydliga avvägningar i hur mycket de kan agera inom ramen för en s.k. gråzon. Då en kraftigt ökad gråzonsproblematik under en begränsad tidsrymd skulle kunna utgöra en indikator på att en väpnad konflikt är i antågande. Skulle dock en angripare inneha en lång tidsrymd att agera under, skulle en gradvis ökning av intensiteten kunna ske varvid den utsatta nationen möjligeninte skulle se ett samband mellan de ökade påfrestningarna i samhället och en antågande väpnad konflikt.

Väl i slutskedet av uppbyggnadsfasen får det ses som troligt att det slutliga beslutet tas om genomförandet av ett angrepp. Här får det ses som möjligt att ett s.k. skymningsläge uppstår. Det vill säga att allvarliga störningar på samhällesbärande strukturer kommer inträffa, främst genom sabotage i både kinetiskt och icke-kinetisk form, här inräknas även t.ex. användandet av s.k. logiska bomber i IT-system m.m. I slutskedet av skymningsläget får det även ses som möjligt att likvidering av personal i ledande befattningar inom en nations civila och militära högsta ledningen kommer inträffa. Tidsrymden skymningsläget sträcker sig över torde inte vara längre än 12-24 timmar. Anledningen till en sådan begränsad tidsrymd, är att den verksamhet som kommer ske under skymningsläget torde ge tydliga indikationer om att ett väpnat angrepp är stundande.

Det bör även ses som möjligt, att övergången från uppbyggnadsfasen till den väpnade konflikten sker utan ett skymningsläge. Detta maa. att ett skymningsläge kommer skapa vissa möjligheter för oss att kunna parera en motståndares verksamhet. Men ett skymningsläge innebär även att målen inte slås ut i en och samma synkroniserade aktion. Därutöver innebär även ett skymningsläge att den samlade förmågan för ett väpnat angrepp ej utnyttjas. Sammantaget innebär det, att ett traditionellt s.k. ”skymningsläge” ev. omöjliggör den operativa chocken.

Dock får det ses som troligt att en angripare kommer genomföra vissa avslutande förberedelser såsom innästling av specialförband och underrättelseofficerare med olika uppgifter för att möjliggöra, dels den operativa chocken, dels det strategiska överfallet under slutskedet av uppbyggnadsfasen. Förberedelserna vidtas även för att lösa uppgift-/en/erna, antingen enligt en redan given order eller på order. Där det sistnämnda torde vara det mest troligaför att angriparens högre ledningen skall bibehålla handlingsfrihet. Varvid den tidsrymd som innästling och förberedelser utgör, skulle kunna anses utgöra ett skymningsläge. I och med att en angripares förband de facto finns på svenskt territorium, om än att väpnande aktioner ej har påbörjats.

Därefter inträffar den operativa chocken. Den operativa chockens tydligaste inriktning är troligtvisatt tillfälligt skapa en total handlingsförlamning hos den angripna statens ledningsförmåga, där uteffekten skall bli att de underlydande enheterna hos den angripnes stridskrafter ej agerar under en begränsad tidsrymd. Syftet med detta är att uppnå ett tillfälligt övertag. För att uppnå detta och en optimal effekt, blir den logiska slutsatsen att detta kommer vara tvunget att ske gentemot en omfattande målvalslista och samordnat i tid. Exempel på målval kommer troligen vara knutpunkter för elförsörjning, telefoni, datattrafik, radiotrafik, television men även enskilda individer i den högsta militära och civila ledningen.

Gränssättande materiel kommer troligtvis även omfattas av bekämpningen under den operativa chocken. Exempel på sådan materiel är t.ex. luftfarkoster, fartyg, ledningsmateriel m.m. som förvaras antingen ute på förband eller i oskyddade förrådd. Det får även ses som möjligt att stridsfältet kommer avreglas. Detta kommer främst genomföras mot knutpunkter som antingen kommer omöjliggöra förflyttning under lång tid eller kraftigt försena förflyttningar. Exempel på dylika knutpunkter är större väg- och järnvägsbroar vid kanaliserande terräng, större bangårdar för järnvägstrafik, järnvägar vid terrängpunkter som försvårar reparation samt är otillgängliga, viktiga flygplatser i förhållande till stridsfältet m.m.

För att lyckas med den operativa chocken får det ses som troligtatt en stor mängd olika medel och metoder kommer nyttjas. Fyra stycken får ses som självklara, vilket redovisas nedan. Den förstaär nyttjande av olika former av fjärrbekämpning, från mark-, luft- och sjöfarkoster. Detta genomförs troligtvis mot större och tydliga målval. Det andra är nyttjande av specialförband mot mindre alternativt svårare målval som kräver en mer direkt fysisk aktion. Den tredje är nyttjande av olika former av datorbaserade ”vapen” såsom logiska bomber i olika IT-system. Den omfattande IT-utvecklingen och många samhällens totala uppbyggnad kring det som en bottenplatta för att kunna fungera, har medfört att det får ses som möjligt att en stor del av verkan under den operativa chocken kommer ansättas inom det området. Det fjärde är nyttjande av olika subversiva grupperingar, dessa kan möjligen i vissa fall komma att ledas av underrättelseofficerare eller delar av specialförband om någon viktigare uppgift skall lösas. Dock skall de nog, främst ses som ett störstridsmoment över ytan inom ramen för främst de tre tidigare medlen/metoderna och ffa. stödja det strategiska överfallet. Fler medel och metoder finns dock för en angripare att tillämpa i syfte att skapa en operativ chock.

Det får ses som troligt att den operativa chocken insätts över en stor yta d.v.s. stora delar av en nations område. Syftet med detta är, dels att påverka den angripna nationen totalt, dels omöjliggöra eller åtminstone kraftigt försvåra att någon del av den angripna nationens ledningsstrukturer kan uppta ledning i ett tidigt skede efter den operativa chocken har genomförts. Detta kan liknas med den sltutliga utbredningen som genomfördes av Tyskland vid det överraskande angreppet mot Norge med start den 09APR1940. Skillnaden är dock att den operativa chocken insätts över hela ytan samtidigt, emedan den tyska utbredningen i Norge genomfördes under loppet av nästan en månad.

Vilka svårigheter finns det då i att uppnå detta? Den stora svårigheten är givetvis att uppnå samordningen i tid med de ingående delarna för att skapa den s.k. operativa chocken. Det får ses som troligt att fjärrbekämpningen med främst kryssningsrobotar eller ballistiska robotar tillsammans med IT-angrepp är det som främst och bäst går att samordna i tid. Dock kan delar av både fjärrbekämpningen samt IT-angreppen även misslyckas av olika skäl såsom av felfunktioner på robotar, en uppdatering av IT-system i sista stund som omöjliggör ett IT-angrepp m.m. Den svåraste delen att samordna i tid torde utgöras av, dels specialförbandsföretagen, dels subversiva grupperingar som skall nyttjas. Detta maa. att det främst är där friktioner kan uppstå såsom att terräng, väder och sikt försvårar kan försvåra framryckning eller bekämpning av mål. En poliskontroller som upptäcker en enhet m.m.

Slutligen genomförs det strategiska överfallet. Det strategiska överfallet kommer troligen genomföras i direkt anslutning till den operativa chockens genomförande. Detta för att dra fördel av det ledningsvakuum som uppstår/uppstått genom den operativa chocken. Med anledning av att både den operativa chocken men även det efterföljande strategiska överfallet skall vara överraskande, kan det ej röra sig om en omfattande förbandsmängd som kommer att nyttjas. I detta inräknas maritima-, luft- och markstridskrafter. De förband som kommer nyttjas får antas vara av kontinuerligt tjänstgörande karaktär. Mindre enheter kan ha förflyttats fram till aktuellt konfliktområde, dock torde det ej röra sig om större mängder. Detta maa. att det strategiska överfallet genom operativ chock troligtvis har föranletts av ett försämrat säkerhetsläge varvid den angripna nationen troligen skulle höja sin beredskap om större förbandsmängder tillförs dess närområde, med kort varsel.

Således sett till den mängd kontinuerligt tjänstgörande förband en angripare har till sitt förfogande och yta, avstånd till den angripnes område och dess egna förbandsmängd kommer troligtvis målsättningarna med ett strategiska överfallet kunna divergera. Det vill säga, en större mängd förband hos angriparen och ett litet område med få förband hos den angripne kommer troligtvis göra att mer omfattande operativa och strategiska målsättningar för angriparen kan uppnås, kontra en angripen med t.ex. ett större landområde osv. Här skulle det kunna argumenteras att större föranmälda övningar skulle kunna användas för att genomföra ett strategiskt överfall. Dock vidtar de flesta länder numera någon form av egen övningsverksamhet före, under och efter en presumtiv motståndares övning, varvid en viss handlingsberedskap finns. Detta medför även att det strategiska överfallet kan komma att nyttjas på olika sätt, exempel på tre olika handlingsalternativ redovisas nedan.

Det första handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att möjliggöra en ockupation. I det handlingsalternativet krävs det att motståndaren till angriparen, dels har begränsade resurser, dels består att ett mindre geografiskt område. Det andra handlingsalternativet innebär att angriparen nyttjar det strategiska överfallet för att uppnå begränsade målsättningar, vilket t.ex. skulle kunna vara att ta ett mindre landområde för att möjliggöra operationer i en annan geografisk riktning eller enbart bekämpa visa typer av stridskrafter t.ex. luft- eller sjö. Det tredjehandlingsalternativet är att det strategiska överfallet nyttjas som inledningen på ett väpnat angrepp i syfte att ta ett eller flera brohuvuden alternativt infallsportar för att därefter fullfölja angreppet med större förband i ett senare skede.

Vad innebär då allt detta sammantaget? För det första får det anses vara troligt att ett strategiskt överfall genom operativ chock ej är något som iståndsätts ad hoc. Utan det kräver en omfattande inhämtning samt planering, antingen som ett omfall d.v.s. i händelse av en snabbt försämrad säkerhetsutveckling måste det finnas en plan att agera utifrån. Alternativt att ett beslut fattas ett eller flera år innan om att ett angrepp skall genomföras varvid planen då tas fram. För det andra får det trots det teknikutveckling som skett, ses som riskabelt att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock. Mängden oförutsedda händelser som kan påverka ett strategiskt överfall genom operativ chock har möjligen reducerats genom teknikutvecklingen men väpnad strid består av friktioner varvid utfallet alltid är osett.

För det tredje, den angripne styr vad angriparen kan uppnå med ett strategiskt överfall genom operativ chock, vilket för de flesta kan te sig som en självklarhet. Det vill säga en nation som har redundans i sina system, en kontinuerligt anpassad beredskap utifrån den hotbild som råder med ett dynamiskt agerande, utgör troligen en svårare motståndare vid ett strategiskt överfall än en svag motpart som snarare följer ett repetitivt mönster. För det fjärde, överraskningen styr hur det strategiska överfallet genom operativ chock kommer genomföras. Det vill säga, det går säkerligen att finna nyanser av hur det skulle kunna gå till. Men varje nation har unika förutsättningar och därmed även olika styrkor och svagheter. Då svagheterna främst torde vara det som utnyttjas, går det ej att beskriva en generisk metod som alltid kommer vara gällande.

Det strategiska överfallet genom operativ chock är troligtvis som angrepps form ej något en nation genomför ad hoc. För att angreppet skall kunna lyckas krävs troligen en omfattande inhämtning och uppbyggnad för att kunna skapa de rätta förutsättningarna. Angrepsformen torde även vara sårbar för friktioner då planen torde bygga på att ett stort antal premisser skall vara uppfyllda för att lyckas. Varvid en kontinuerlig sårbarhetsanalys över hela samhället där åtgärder vidtas vid upptäckta sårbarheter skulle kunna innebära att en högre motståndskraft gentemot ett strategiskt överfall genom operativ chock. Ett dynamiskt agerande av en nations väpnade styrkor samt en hög redundans inom ledningsförmåga skapar även svårigheter för en angripare att genomföra ett strategiskt överfall genom operativ chock.

Avslutningsvis bör terminologin renodlas då både det strategiska överfallet men även den operativa chocken snarare kan ses som medel/metoder för att uppnå ett överraskande angrepp. Varvid det sistnämnda bör vara den term som används för att undvika missförstånd.

Have a good one! // Jägarchefen

Jägarchefen 1, 2, 3(Svenska)

Den 07AUG2019 meddelade det ryska försvarsministeriets presstjänst att personal ur flygfältsförband ingående i 6. Flyg- och luftförsvarsarmén hade upprättat en permanent helikopterbas på den ryska ön Hogland i den Finska viken. Helikopterbasen skall bestå av fem stycken helikopterplattor, en drivmedelsstation, en väderstation, en verkstad och en ledningsplats därutöver skall särskild belysning vara upprättad. Enligt de ryska uppgifterna skall helikopterbasen användas på permanent en basis fr.o.m. nu. Därutöver skall helikopterbasen på Hogland vara anpassad för att samtliga ryska helikoptertyper inom det västra militärdistriktet (MD V) skall kunna användas vid den.¹

Upprättandet av denna permanenta helikopterbas på Hogland har berörts av bl.a. finsk media² och givetvis har det även skrivits om det på sociala medier. Här skulle det kunna argumenteras för att denna helikopterbas skulle kunna nyttjas på olika sätt vid en väpnad konflikt. Troligtvis skulle den kunna nyttjas vid inledningenav en väpnad konflikt, dock får det även ses som högsttroligt att dess förmåga att fungera som helikopterbas utifrån dess geografiska belägenhet blir kortvarig maa. att den ligger inom räckvidd för landbaserad indirekt bekämpning från finskt territorium men även från estländskt, beroende på vilket markbaserat indirekt bekämpningssystem som finns att tillgå. Däremot fyller helikopterbasen troligtvis en mängd funktioner ur ett militärt perspektiv i fredstid men även i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Därutöver kan det möjligen utgöra en säkerhetspolitisk markering från rysk sida.

Det intressanta är dock inte att en helikopterbas upprättats på Hogland utan snarare sättet den upprättades på, vilket får anses utgöra en viktig förmåga som aktivt demonstrerats av Ryssland. Upprättandet av helikopterbasen genomfördes på sådant sätt att, åtminstone del av, utrustning flögs in med hjälp av tung transporthelikopter i form av MI-26. Det kanske mest intressanta är att metallplåtar för att upprätta landningsytorna flögs in, övrig utrustning hade troligtvis kunnat varit av mer rudimentär karaktär om det ej varit under fredsmässiga förhållanden och uppgifter utan snarare uppgifter som skulle genomförts under en kortare tidsrymd såsom veckor under en väpnad konflikt. Hur lång tid upprättandet tog har ej delgivits av det ryska Försvarsministeriet, utan det som förmedlas är att det skedde på kortast möjliga tid. Allt detta genomfördes inom ramen för en särskild taktisk övning, vilket bör beaktas.³

Varför är då detta intressant och bör beaktas? Detta aktualiserar förmågan att kunna föra iland, dels trupp och materiel med helikopter, dels t- alt. o-basera helikoptrar i händelse av en väpnad konflikt. I ett tidigare inlägg berörde undertecknad det s.k. strategiska överfallet/överraskande angrepp. Att inneha förmågan för att kunna genomföra s.k. vertikala omfattningar eller kunna verka med attackhelikoptrar får anses vara grundläggandepå dagens stridsfält. Därav blir det även grundläggande att kunna basera helikoptrar i en framskjuten position, vid tidigt skede av en väpnad konflikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Hufvudstadsbladet 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Ryska)

TASS 1(Engelska)

Den största risken för uppkomsten av en väpnad konflikt i skrivande stund får anses utgöras av en incident som eskalerar som i sin tur leder fram till olika former av motåtgärder varvid en väpnad konflikt i slutändan blir resultatet.¹ Det troligastescenariot för en sådan incident får anses utgöras av att militära luftfarkoster alternativt örlogsfartyg är involverade på något sätt. Under de senaste åren har ett flertal incidenter inträffat mellan både luftfarkoster och fartyg, mellan olika nationer. Den hitintills allvarligaste får anses utgöras av den turkiska nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan av typen SU-24 den 24NOV2015. Där Turkiet avgav verkanseld med jaktrobot mot ett ryskt stridsflygplan som kränkte turkiskt territorium.² I vårt närområde har även svenskt flyg blivit närgånget inspekterade men även varit nära att träffas av motmedel i form av värmefacklor som avfyrats mot svenskt stridsflyg,³ troligtvissom en markering.

Den 23JUL2019 hade möjligtvis en incident kunnat orsaka en kraftigt försämring av säkerhetsläget och i värsta fall haft potentialen att eskalera till ett okontrollerbart händelseförlopp. Vid det aktuella datumet genomförde Kina tillsammans med Ryssland en gemensam patrullflygning, förövrigt den första gemensamma patrullflygningen mellan de två länderna. Ryssland flög med ett stridsledningsflygplan av typen A-50U samt två strategiska bombflygplan av typen TU-95MS. Kina å sin sida flög även med ett stridsledningsflygplan av typen KJ-2000 som bygger på den ryska flygplansmodellen IL-76 som grund samt två strategiska bombflygplan av typen H-6K som är en kinesisk licenstillverkning av det sovjetiska bombflygplanet TU-16.⁴ Vad som är intressant med denna flygplanskonfiguration är att den, dels är av strategisk karaktär, dels kan den anses vara offensiv maa. de medföljande stridsledningsflygplanen. De båda nationernas bombflygplan har även förmågan att medföra nukleär vapenlast, vilket särskiltbör beaktas.

Patrullen skall ha genomförts på sådant sätt att den kinesiska flygstyrkan flög ut över Östkinesiska havet, därefter vek den norrut mot Koreahalvön parallellt med detta kom den ryska flygstyrkan från det Japanska havet i en sydlig riktning. De båda styrkorna förenades över det Japanska havet och flög samfällt mellan Sydkorea och Japan söderut mot den japanska ön Okinawa. Därefter kom styrkan att splittras och den kinesiska flygstyrkan återgick emedan den ryska fortsatte något mer söder och österut innan den återgick.⁵

Vilken incident uppstod? Under den gemensamma patrulleringen kom det ryska stridsledningsflygplanet vid två tillfällen kränka sydkoreanskt luftrum vid Liancourtöarna i den nordvästra delen av det Japanska havet som både Sydkorea och Japan gör anspråk på, men som förvaltas av Sydkorea sedan 1954. Detta kom föranleda att sydkoreanskt jaktflyg, dels avfyrade 20 stycken facklor för att få det ryska stridsledningsflygplanet att byta kurs, dels kom de avfyra 360 stycken varningsskott med sin automatkanon. Det ryska stridsledningsflygplanet skall ej uppmärksammat något av de sydkoreanska agerandet.⁶ Ett ryskt officiellt uttalande gör gällande att om personalen på bombflygplanen, TU-95MS, hade uppmärksammat något dylikt skulle det skett en omedelbar reaktion,⁷oklart vilken form av reaktion dock.

Således bör det noteras att att Ryssland talar om bombflygplan emedan Sydkorea talar om stridsledningsflygplan. Vilket skulle kunna utgöra en underförstådd varning från rysk sida, att hade något dylikt genomförts mot bombflygplanen hade någon form av motåtgärd inträffat. Sydkorea å sin sida har även varit tydliga med att om någon dylik kränkning inträffar igen kommer dess motåtgärd vara än mer kraftfull,⁸ vilket kan antas innebära verkanseld. I sammanhanget bör det noteras att enligt den senaste utgåvan av Military Balance, 2019, skall Ryssland, i dagsläget, enbart förfoga över fyra stycken A-50U.⁹ Vilket gör det till en väldigt begränsad resurs, varvid det ryska uttalandet givetvis även kan ha varit en underförstådd varning kring det sydkoreanska agerandet gentemot stridsledningsflygplanet, trots uttalandet kring bombflygplanen. Därutöver skall A-50U vara utrustad med väl fungerande navigationsutrustning, för att kunna säkerställa sin egen position.¹⁰

Således, inledningsvis går det att konstatera att det får ses som troligtatt det ryska stridsledningsflygplanet hade relativt god kännedom om vart det befann sig mtp. att de skall ha förmåga att positionsbestämma sig genom satellitpositionering. Givetvis kan detta system varit satt ur spel av någon anledning. Därefter går det att konstatera att det rör sig om operativa-strategiska resurser som nyttjats i den gemensamma flygpatrullen med förmåga att kunna genomföra antingen konventionell eller nukleär bekämpning och att flygplanen sannolikt nyttjas vid s.k. nukleära ”avskräckningspatruller”. Slutligen bör det noteras att det får ses som möjligt att de rysk-kinesiska samarbetet har gått in i en ny fas maa. denna flygpatrull, vilket undertecknad kommer återkomma till i ett senare inlägg.

Vad i detta skulle då kunnat resultera i ett okontrollerbart händelseförlopp? Den springande punkten i detta fall är att det rör sig om operativa-strategiska resurser vilket, dels ingår som en del i både Ryssland men även Kinas kärnvapenavskräckning, dels finns i ett begränsat antal varvid en eller flera förluster blir tydligt märkbara och påverkar den operativa-strategiska förmågan. Detta skall jämföras med en förlust av en taktisk resurs som det oftast finns fler av samt det troligtvis finns en högre toleransgrad kring en ev. förlust av, vilket kan jämföras med incidenten mellan Ryssland och Turkiet. Således hade något gått fel i det sydkoreanska agerandet och det hade blivit en allvarligare skada eller nedskjutning av det ryska stridsledningsflygplanet hade incidenten eventuellt kunnat hamna utom kontroll och i värsta fall hade ett okontrollerbart händelseförlopp tagit sin start som hade kunnat resultera i en väpnad konflikt.

Have a good one! // Jägarchefen

Airforce Technology 1, 2, 3(Engelska)

British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Globalsecurity 1(Engelska)

Kommersant 1(Ryska)

Reuters 1(Engelska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

TASS 1(Engelska)

The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019.

I Jan-Olof Grahns senast utgivna bok, Om svensk signalspaning: Kalla kriget, framkommer ett flertal intressanta uppgifter som framgent kommer belysas i ytterligare inlägg på denna blogg. Detta inlägg kommer dock beröra en uppgift som Jan-Olof lägger fram i sin bok, som kan tänkas ha en tydlig bäring mot vår faktiska nutid. I ett avsnitt av sin bok delger Grahn en uppgift att vid 1989 skall den Sovjetiska Östersjömarinens marininfanteribrigad, enligt Försvarets Radioanstalt (FRA) antagande, enbart haft kapacitet att genomföra landstigning med en till två bataljonsstridsgrupper mot öppen strand. Därutöver skall den Sovjetiska Östersjömarinen enbart övat vid ett tillfälle på nivån över bataljonsstridsgrupp.¹

Dessa uppgifter från FRA, skall enligt Grahn orsakat en väldigt inflammerad debatt mellan FRA och Försvarsstaben. Där Försvarsstabens Underrättelse- och säkerhetskontor (USK), föregångaren till den militära underrättelse- säkerhetstjänsten (MUST), skall ha kritiserat FRA väldigt hårt för sin analys avseende den sovjetiska landstigningsförmågan.² Detta är intressant utifrån den kraftigt förändrade normalbild som uppstod under 1990, då det uppstod en snabb nedgång av både sovjetisk övningsverksamhet men även rutinartad militär verksamhet.³Således kan FRA analys varit helt korrekt och en första indikation på det sönderfall som kom att ske under inledningen av 1990 av både Warszawapakten men även Sovjetunionens väpnade styrkor.

I sammanhanget bör Sveriges Försvarsbudget beröras, 1989 avsatte nationen Sverige 2,5% av BNP för sitt försvar. Trots Warszawapaktens men även Sovjetunionens upplösning kom försvarsbudgeten inte gå under 2% av BNP förrän 1998 d.v.s. nästan ett decennium efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning. 2018 avsatte nationen Sverige 1% av BNP för sitt försvar,⁴ och den av försvarsberedningen föreslagna ökningen av försvarsbudgeten är till ca 1,5% av Sveriges BNP vid 2025.⁵ Trots att en parlamentariskt tillsatt beredning föreslagit denna ökning maa. ett försämrat säkerhetsläge i Sveriges närområde, därtill att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas, förefaller en ökningen av Sveriges försvarsbudget inte vara något som ses naturligt.⁶

Därmed skall vi återknyta till FRA rapport från 1989, avseende sovjetisk landstigningsförmåga i Östersjön. Enligt historiska organisationsskisser, från 1991, utgjordes en sovjetisk marininfanteribataljon av cirka 400 soldater. I den bataljonen ingick 34 stycken BTR-60 alt BTR-80 (pansarskyttefordon), 3 stycken granatkastare, 27 stycken RPG-7 (pansarvärnsvapen), 9 stycken SA-7 (bärbar luftvärnsrobot), 3 stycken SPG-9 (pansarvärnspjäs) samt 3 stycken AT-3 (pansarvärnsrobot).⁷ De uppgifter FRA förmedlade 1989 torde inneburit en något större bataljon som övat, då de skrev bataljonsstridsgrupp. Detta innebar troligtvisatt ytterligare förmågor och därmed även personal hade tillförts bataljonen, vad det kan ha varit går det enbart att sia om utan tillgång till den faktiska rapporten.

Denna blogg har under åren belyst ett antal landstigningsövningar som den ryska Östersjömarinen genomfört. I detta inlägg kommer en landstigningsövning från 2015 samt 2018 användas som exempel. Den 14AUG2015 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att den ryska Östersjömarinen hade genomfört en landstigning med cirka 500 individer. Mer än 20 stycken BTR-82A pansarskyttefordon deltog vid landstigningen, landstigningen understöddes även av attackflygplan av modellen SU-24. Ett större landstigningsfartyg deltog, en mindre svävare samt två stycken landstigningsbåtar. Därtill nyttjades även helikopter för att landsätta ingenjörspersonal.⁸ Beroende på hur tolkningen genomförs avseende uppgifterna om den totala mängden deltagarna i övningen, blir utfallet olika. Det vill säga, är det enbart marininfanterister som anges eller marininfanterister, fartygspersonal och flygande personal. Utifrån mängden fordon som deltagit i övningen, skulle det enl. tidigare organisationsstruktur från 1991 enbart rört sig om en reducerad marininfanteribataljon.

Nästa landstigningsmoment som berörs i detta inlägg genomfördes den 06SEP2018. Vid denna landstigning uttrycktes explicit att en bataljonsstridsgrupp skulle genomföra landstigning. Vid detta tillfälle skall cirka 600 individer totalt varit involverad samt mer än 20 BTR-82A och 10 ytterligare materielslag skall även varit involverad i den genomförda landstigningen.⁹ Återigen, beroende på hur personal redovisats blir det svårt att avgöra hur pass stor en nutida marininfanteribataljon eller bataljonsstridsgrupp är d.v.s. personalen som bemannat fartyg o.dyl. kan inräknats i den totala summan som redovisas.

Utgående från den genomförda landstigningen 2015, skulle det möjligeninnebära att en marininfanteribataljon genomförde landstigning 2015 och 2018 en bataljonsstridsgrupp. Detta under förutsättning att bataljonerna är något mindre nu än tidigare,¹⁰vilket tydligast kan indikeras på den reducerade mängden pansarskyttefordon. Detta resonemang bygger på att cirka 100 individer var involverad i att framföra fartyg under 2015 varvid styrkan som landsteg skulle vara kring 400 individer och på motsvarande sätt under 2018 vara cirka 500 stycken.

Varför är då dels denna historiska parallell, dels denna nutidshistoria intressant? Inledningsvis bör det påpekas att detta inlägg enbartberör landstigningskapacitet, dock är det per seen offensiv förmåga oaktat om det är inom ramen för en offensiv eller defensiv operation vilket gör den intressant. Framförallt när maritima landstingsoperationer kräver s.k. ”kring förmågor” d.v.s. det är en s.k. gemensam operation och är bland de svåraste operationerna att genomföra vilket tyder på en ökad förmåga numera finns hos de ryska väpnade styrkorna jmf med slutet av 1990-talet men även under större delen av 00-talet. Vid 2015 får det ses som möjligt att Ryssland hade samma landstigningsförmåga som FRA bedömde att Sovjetunionen hade 1989. Det får ses som troligt att denna förmåga fanns 2018.

Därefter är det intressant att notera, 1989 avsatte Sverige 2,5% av sitt BNP för nationellt försvar, inte förrän efter 1998 gick Sverige under 2% av BNP. Slutligen utifrån maritim landstigningsförmåga som hotbild blir det något malplacerat att tala om svårmod att avsätta mer medel till nationellt försvar. Hotbilden 1989 krävde 2,5% av BNP givetvis med mer än enbart maritim landstigningsförmåga som hot, nu förefaller åtminstone den maritima landstigningsförmågan vara likvärdig med situationen 1989 vilket även indikerar att den övriga förmågan tydligt torde ökat hos de ryska väpnade styrkorna. Varvid 1,5% av BNP vid utgången av 2025 inte borde vara en orealistisk målsättning, då det i grunden är 1% under den BNP mängd vi avsatte 1989 med samma hotbild avseende landstigning och 0,5% under nivån 1998, när hotbilden definitivtvar låg.

Have a good one! // Jägarchefen

Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

Regeringen 1(Svenska)

Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)

Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund : Historiska media, 2017.

Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.

Strategiskt överfall utgör inget nytt begrepp i den svenska nomenklaturen utan snarare är det ett begrepp som funnits sedan slutet av det andra världskriget, men begreppet har haft olika namn och det strategiska överfallet utgör det senaste namnet. Internationellt får det ses som troligt att det närmsta begreppet utgöras av s.k. överraskande angrepp. Det strategiska överfallet eller det överraskande angreppet är i praktiken inte ”överraskande”, utan snarare rör det sig om fel i militär och politisk ledning som möjliggör ett angrepp mot en nation med begränsade resurser. Således är det främst psykologiska och institutionella felaktigheter som utnyttjas av en angripare för att nå sina målsättningar och ej överraskning, då de flesta överraskande angreppen har detekteras i förtid men åtgärder har av olika skäl ej vidtagits för att möta det.

I ett tidigare inlägg berördes vad begreppet operativ chock skulle kunna innebära, utifrån skrivningen i Militärstrategisk doktrin, från 2016, att det militära försvaret skall dimensioneras för att kunna verka under ett strategiskt överfall genom operativ chock.¹Detta inlägg kommer försöka beskriva vad begreppet strategiskt överfall de facto innebär. Inledningsvis bör det klarläggas att strategiskt överfall som begrepp främst får anses vara ett svenskt begrepp emedan det internationellt talas om överraskande angrepp, d.v.s. Surprise Attack, i olika former.

Likt begreppet operativ chock, ges ingen förklaring till hur begreppet strategiskt överfall skall tolkas i militärstrategiskt doktrin från 2016 (MSD 16). Genomförs sökningar i de nya reglementen samt handböcker som publicerats av Försvarsmakten under de senaste åren finns heller ingen förklaring till innebörden av strategiskt överfall (givetvis kan något reglemente eller handbok missats innehållande en definition), vilket gör att begreppet kan tolkats vidlyftigt beroende på person men även vid vilket tillfälle det nyttjas. Att en samsyn torde finnas kring vad det innebär på högre ledningsnivå såsom  vid ledningsstaben får ses som troligt, dock är det inte lika troligt att synen är desamma på lägre nivåer t.ex. förbandsnivå, om ens någon syn kring begreppet existerar.

Den senaste allmänt spridda Försvarsmakts definitionen av vad strategiskt överfall de facto innebär förefaller finnas i Svensk soldat från 1994. Enligt detta upphävda reglemente definieras strategiskt överfall som att, ”en angripare kraftsamlat sätter in begränsade resurser mot våra viktigaste samhällsfunktioner utan att på förhand röja var och hur överfallet ska genomföras. Syftet är att lamslå vår motståndsvijla samt lednings- och motståndsförmåga. Eftersom ett strategiskt överfall måste ske överraskande och förberedas dolt, innebär det att angriparen endast kan använda ett mycket begränsat antal stridskrafter (men med hög kvalitet). Därmed har angriparen en begränsad förmåga att följa upp det första anfallet med nya kvalificerade förband”.²

Enligt Nationalencyklopedin definieras strategiskt överfall som ett, ”militärt angrepp som med kvantitativt begränsade styrkor av hög kvalitet och med endast kort militär förvarning riktas mot vitala funktioner inom ett lands ledningssystem och totalförsvar”.³Denna definition korrelerar väl gentemot definitionen i Svensk soldat från 1994. Vad som även är intressant, är att begreppet strategiskt överfall ej kan anses utgöra något nytt i s.k. svensk nomenklatur utan snarare är det ett begrepp som följt med sedan slutet av det andra världskriget.⁴ Dock har begreppet haft olika ordval, men med mer eller mindre samma innebörd.⁵

Utifrån skrivningen i Svensk Soldat, från 1994, och Nationalencyklopedin kan ett antal nyckelord identifieras avseende vad ett strategiskt överfall faktiskt är. Det strategiska överfallet genomförs med en begränsad numerär av förband, mot en nations vitalafunktioner med väldigt korta tidsförhållande. Utifrån detta kan ett antal slutsatser dras. Troligtvisskulle ett strategiskt överfall inriktas mot ett eller ett ytterst begränsat antal geografiska områden maa. den låga numerären som eftersträvas hos angriparen. Ökar mängden områden som skall omfattas, kommer per automatik även mängden förband som krävs öka och därmed även risken för upptäckt i ett tidigt skede. Således, utifrån definitionerna förefaller ett strategiskt överfall ejgenomförs gentemot ett större geografiskt område med markförband.

Det innebär i förlängningen att det strategiska överfallet som inriktas mot en nations vitala funktioner främst torde röra huvudstadsområden som per definition utgör ett s.k. kraftcentrum. Andra platser som anses vara vitala kan givetvis finnas, ur ett svenskt perspektiv skulle t.ex. Göteborgsregionen kunna vara ett sådant område maa. den stora mängd import för Sverige men även andra länders behov, som terminerar där. Planen för genomförandet torde även vara tvungen att vara mycket enkel. En komplicerad plan kommer kräva omfattade övningsförberedelser vilket kommer riskera att det strategiska överfallet kan avslöjas ffa. om personalen delges sina uppgifter i ett tidigt skede eller att övningsförberedelserna är övertydliga kring vart uppgiften skall lösas.

Trots att strategiskt överfall som begrepp har diskuterats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten under en längre tid, förefaller ytterst lite inhemska studier genomförts kring det. Internationellt finns det litteratur att tillgå, men då avseende begreppet överraskandeangrepp och utifrån hur strategiskt överfall definieras går det ej att säga att ett överraskande angrepp per definition är desamma. Dock torde vissa paralleller kunna dras. I detta inlägg har två böcker valts för att belysa överraskande angrepp, den ena är Surprise attack: lessons for defenseplanning av Richard K. Betts och den andra är Surpriseattack: the victim’s perspective av Ephraim Kam.

I de förekommande fall som berörs i den ovan angivna litteraturen avseende överraskande angrepp, förefaller den som blir angripen haft information om att ett angrepp kunde vara förestående och trots det vidtogs inga åtgärder och framförallt förefaller den politiska nivån blivit överrumplad när väl angreppet skede.⁶I sak skulle det kunna inneburit att angriparen hade för stora förband, varvid underrättelsetjänster kunde tyda att ett angrepp var förestående och att det per definition ej var ett strategiskt överfall. Det indikerar troligen att psykologiska faktorer även spelar in vid ett överraskande angrepp,⁷ men även vid ett strategiskt överfall. Varvid förbandsmängden per seej behöver vara en nyckelfaktor för att det överraskande angreppet eller strategiska överfallet skall upptäckas och motåtgärder vidtas mot det.

Dock kan även den politiska nivåns överrumpling bestå i att underrättelsetjänsternas bearbetning och i slutändan delgivning av information tog för lång tid, varvid den politiska nivån ej hade tillräckligt med tid för att kunna fatta adekvata beslut.⁸Därutöver kan underrättelsetjänsternas inbyggda varningssystem för ett angrepp vara indikatorbaserad varvid antingen motståndaren agerar för att ej uppfylla indikatorerna eller vidtar skenåtgärder varvid dessa ej blir uppfyllda eller att felaktiga indikatorer har valts.⁹ En annan faktor kan även vara att en underrättelsetjänsts analytiker inväntar mer information för att säkerställa att deras analys är korrekt innan de delger informationen till beslutsfattare,¹⁰ varvid tidsfönstret för att kunna agera blir begränsat.

En annan viktig faktor att beakta är den tidsrymd underrättelsetjänsten har att agera på, vilket oftast är begränsad. Trots att ett beslut kan tas av en angripare avseende ett angrepp en lång tid innan det sker, kommer indikatorerna vara som störst de absolut sista dygnen innan angreppet påbörjas.¹¹ För att en försvarare skall kunna agera på ett adekvat krävs därmed väldigt korta ledtider mellan underrättelsetjänsten och den beslutande nivån, militär som politisk.¹² Men det kräver även att en nations samtliga stridskrafter innehar en hög grundberedskap,¹³för att snabbt kunna agera på det uppkomna hotet. Detta kräver även att den högsta militära och politiska ledningen är samövad, men även att den högsta politiska ledningen innehar en förståelse för vissa militära frågor annars kan dyrbar tid gå till spillo då dessa grundläggande faktorer skall förklaras.¹⁴ En annan viktig faktor som troligen kan påverka, är till del psykologisk men även kulturell. Risken finns att ett speglingstänkande uppstår där angriparens agerande försöker förklaras utifrån egna bevekelsegrunder och vad den snart angripne anser är rationellt agerande emedan det den ser som rationellt agerande, baseras helt på dennes normer. Inom ramen för detta ryms även ett styrande antagande att en nation tillgriper enbart ett väpnat angrepp som absolut sista utväg,¹⁵vilket inte behöver vara fallet utan det militära maktmedlet kan utgöra en naturlig del att tillgripa i en nations säkerhetspolitik.

Vad som särskilt bör beaktas är att inget överraskande angrepp har kommit som en ”blixt från klar himmel”. Utan olika former av säkerhetspolitiska kriser och/eller spänningar har funnits innan det kom att ske.¹⁶ Här bör även vad som kan kategoriseras/benämnas som ”sidokriser” särskilt beaktas. Vid ett antal tillfällen har underrättelsetjänster varit engagerade i att analysera andra kriser som antingen påverkar den snart angripna nationen eller det generella säkerhetsläget och därmed missat signaler om ett stundande överraskande angrepp.¹⁷Ett stort antal kriser verkar givetvis även destabiliserande i sig,¹⁸ vilket skulle kunna innebära att en part väljer att agera i och med att ett fönster uppenbarar sig som möjliggör ett överraskande angrepp.

Den pensionerade översten Bo Hugemark har förtjänstfullt genom åren berört begreppet överraskande angrepp i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Enligt honom kan fyra faktorer påverka en försvarare gentemot ett överraskande angrepp. Den första är att försvararen ej noterar långsiktiga förändringar i en ev. antagonists fredstida utgångsläge men även dess övningsmönster. Den andra är att försvararen ägnar sig åt önsketänkande och/eller självbedrägeri d.v.s. en oförmåga att tränga in i angriparens föreställningsvärld. Den tredjeär att försvararen hemfaller åt självavskräckning d.v.s. att försvararen vill undvika att provocera och den avslutande fjärdeär att försvararen själv försvårar sin egen beredskapshöjning d.v.s. frångår de tidigare uppgjorda planerna.¹⁹

Utifrån tidigare redovisad text är det intressant att notera hur tre av de fyra faktorerna Hugemark berör främst kan anses ha att göra med psykologiska aspekter och den första faktorn främst härrör till tydlig militär fakta. Vilket skulle kunna styrka tesen att överraskande angrepp och ev. i förlängningen strategiskt överfall i mångt baseras på psykologiska faktorer, något som Hugemark även framför.²⁰ I detta sammanhang är det även intressant att notera hur stor problematik det förefaller funnits för olika nationers underrättelsetjänster att identifiera ett överraskande angrepp, emedan stor del av vårt beredskapssystem baserades på att vår underrättelsetjänst skulle ge en tidig förvarning för att kunna vidta adekvata beredskapshöjningar och ytterst mobilisering för att kunna möta ett väpnat angrepp.²¹

I sammanhanget är det värt att notera att den svenska underrättelsetjänsten ej var lika övertygad som vissa militära företrädare var under 1980-talet och inledningen av 1990-talet att ett strategiskt överfall skulle kunna lyckas mot svenskt territorium. Underrättelsetjänsten å sin sida påpekade problematiken med att kunna hålla förberedelser m.m. dolt för att kunna genomföra ett strategiskt överfall emedan militära företrädare såg möjligheten till ett isolerat strategiskt överfall gentemot Sverige.²²Detta blir synnerligen intressant då både Betts och Kam i sina verk visar på att underrättelsetjänster de facto kan ha, dels inneboende fel,23 dels kan utsättas för vilseledning, signalunderrättelser ej undantaget,²⁴ varvid de kommer förmedla felaktig information till de militära och politiska beslutsfattarna. Vad som är rätt och fel ur ett svenskt perspektiv har vi tack och lov ej behövt erfara, dock har de båda tidigare författarna utgått från bl.a. Israel och USA underrättelsetjänster i sina studier, som torde ha både mer resurser och erfarenhet än den svenska underrättelsetjänsten.

Sett till vår nutid, förefaller åtminstone den amerikanska underrättelsetjänsten haft svårigheter minst intill 2015 att kunna detektera de ryska beredskapskontrollerna och därmed inte erhållit någon egentlig förvarning.²⁵ Vilket skall ställas mot de uppgifter som den Litauiska underrättelsetjänsten publicerade 2017, att Ryssland innehade förmågan att påbörja offensiva operationer inom 24-48 timmar.²⁶ I de båda fallen får det främst ses som en problematik för faktiska randstater till Ryssland vad avser möjligheten till att bli utsatt för ett överraskande angrepp/strategiskt överfall. Dock förefaller även problematiken utgöra en faktor för oss i Sverige att ta hänsyn till. Scenariot för Försvarsmaktsövning 2017 mer känd som övning Aurora, kom vara en eskalerande väpnad konflikt i Sveriges närområde vilket kom föranleda att Sverige utsattes för ett strategiskt överfall. Att det rör sig om ett strategiskt överfall gentemot vad som skulle kunna betecknas som Sveriges ”livsnerver” indikeras även av de aktuella övningsområdena inom ramen för övningen.²⁷Således får själva konceptet med strategiskt överfall utöver det som skrivits i MSD16 fortsatt anses vara gällande i svensk övningsverksamhet och därmed troligen även i s.k. försvarsplanering.

Således, vad är då ett strategiskt överfall? Det kan ses som en metod för att överrumpla en part. Med en begränsad mängd förband skall en nations vitala funktioner d.v.s. dess ”huvud” eller ”livsnerv” slås ut inom ett eller ett begränsat antal geografiska områden. Vad som dock förefaller vara avgörande är att markförband insätts. Syftet kan antas vara att i ett senare skede antingen förstärka med ytterligare förband och därmed konsolidera tagen terräng och ta ytterligare, alternativt avbryta operationen då en högre målsättning uppnåtts och därmed dra ur sina förband. Dock förefaller inte mängden förband vara avgörande vid det strategiska överfallet, utan snarare att psykologiska faktorer uppnås som påverkar den angripne och därmed möjliggör det begränsade väpnade angreppet.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1, 2(Svenska)

Nationalencyklopedin 1(Svenska)

United State Senate Committee On Armed Services 1(Engelska)

Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Betts, Richard K. Surprise attack: lessons for defense planning. Washington, DC: Brookings Institution, 1982.

Försvarsmakten. Svensk soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.

Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016.

Hugemark, Bo (red). Urladdning: 1940 – blixtkrigens år. Stockholm: Probus, 1990.

Hugemark, Bo (red). Blixt från hotfull himmel: beredskap mot överraskande angrepp. Stockholm: Kungl. Krigsvetenskapsakademien, 2008.

Jeppsson, Tommy (red). Mental överrumpling: tankar om aningslöshet inför hot mot nationell säkerhet. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademien, 2019.

Kam, Ephraim. Surprise attack: the victim’s perspective. Cambridge, Mass: Harvard Univ. Pr, 1988.

⁴ Grahn, Jan-Olof. Om svensk underrättelsetjänst. Stockholm: Medström, 2016, s. 237.

NATO reformering, i form av ändrad inriktning samt reducering av försvarsbudgetar och förband, från mitten av 1990-talet intill skrivande stund samt nästan dubblering av medlemsländer och en 1/3 ökning av landarea som skall försvaras har möjligenförsvagat alliansens förmåga att trovärdigt upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan. Det vill säga ett angrepp på en medlemsstat utgör ett angrepp på samtliga medlemsstater. Det innebär även, att likt Sverige måste NATO höja sin förmåga till väpnad strid. Dock kommer troligtvis effekterna av en ev. förmågehöjning inte märkas förrän om 10-20 år från den tidpunkt det påbörjas.

I ett tidigare inlägg utlovade undertecknad att beskriva varför NATO eventuellt kan ses som en svag garant för en kollektiv säkerhetsgaranti, under vissa förutsättningar. Detta inlägg syftar till att beskriva ett flertal aspekter som pekar mot detta, utifrån nu rådande ingångsvärden. Inlägget kommer omfatta NATO utvidgning sedan slutet av 1990-talet och dess konsekvenser, NATO omriktning från mitten av 1990-talet intill nu med dess konsekvenser samt NATO troliga förmåga under 2019 med dess innebörd.

NATO består i dag av 29 stycken medlemsländer, organisationen grundades den 04APR1949 av USA och Kanada samt tio europeiska länder (Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien). Under det kalla kriget kom ytterligare fyra länder ansluta sig till organisationen, 1952 kom Grekland och Turkiet antas som medlemmar, 1955 anslöt sig även Förbundsrepubliken Tyskland och avslutningsvis 1982 anslöt Spanien sig.¹ Vid Warszawapaktens upplösning 1991,²och Sovjetunionens upplösning samma år³ bestod således organisationen av 16 stycken medlemsländer, men en tydlig koncentrering till Västeuropa.

Mellan 1999 och 2017 kom organisationen nästan dubbleras i antalet medlemsländer. Polen, Tjeckien och Ungern kom att ansluta sig 1999, detta följdes upp av att Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien som kom att ansluta sig till NATO 2004. I april 2009 kom även Albanien och Kroatien att ansluta sig till organisationen och avslutningsvis anslöt sig Montenegro 2017 till NATO.⁴ Således det som skedde mellan 1999-2017 vad avser ökning i medlemsländer, utgjordes av östeuropeiska länder och tillika forna Warszawapakts länder.

För en försvarsallians utgör landarean som skall försvaras ett viktigt ingångsvärde. Exkluderas Kanada och USA yta bestod NATO landarea 1991 av 3,005,838 kvadratkilometer. Ökningen av medlemsländer mellan 1999 och 2017 kom att öka NATO landarea med 1,176,816 kvadratkilometer. Dock skall det vägas mot var en eventuell konflikt kan bli aktuell, under slutskedet av det kalla kriget förefaller antagandet varit att en konflikt i huvudsak skulle utkämpas på danskt, västtyskt och norskt territorium.⁵ Vilket skulle betyda en minskning av landarean som skulle försvaras till 676,735 kvadratkilometer. Dock får det ses som troligt att även Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike ev. skulle involverats i en väpnad konflikt maa. det begränsade operativa djupet Västtyskland hade.⁶ Detta skulle innebära en ökning med 626,676 att försvara.

Utvidgningen av NATO från 1999 intill 2017 har medfört att NATO operativa djup är betydligt större än tidigare och dess eventuella konfliktområde har flyttats från Västeuropa till Östeuropa. Den presumtiva konfliktplatsen i nutid, för NATO, förefaller utgöras av de baltiska staterna samt delar av Polen d.v.s. de områden där Ryssland och NATO möts samt det är där NATO i huvudsak tillfört förband.⁷ Det skulle i sådant fall innebära att det främst är en area om 487,796 kvadratkilometer som initialt måste försvaras av NATO. Dock är det operativa djupet ytterst begränsat i de baltiska staterna varvid det får anses vara svårt att upprätta något egentligt djupförsvar. Det operativa djupet är dock större i Polen.

Efter det kalla krigets slut kom även NATO reformeras. Från territoriellt försvar som huvuduppgift kom organisationen fokusera på olika former av stabiliseringsoperationer, dels i NATO närområde, dels bortom NATO geografiska område.⁸ Denna reformering kom även påverka NATO verksamhet i sådan omfattning att försvarsplaneringen för medlemsstaternas territoriella skydd nedgick markant.⁹ Detta innebar även att NATO ländernas övningsverksamhet reformerades. Från att öva förmågan till väpnad strid gentemot en likvärdig eller nästan likvärdig motståndare kom verksamheten att anpassas mot fredsfrämjande och fredsframtvingande operationer. Där motparten främst var en irreguljär motståndare, med låg teknisk nivå och låg förmåga till genomförande av väpnad strid.¹⁰

Den förändrade inriktningen, ökningen av medlemsstater och med det den ökade mängden av landarea som skall försvaras har även medfört en annan problematik. I och med att inriktningen förändrades från territoriellt försvar till stabiliserande operationer, kom förmågan att kunna genomföra omfattande förbandsförflyttningar med en adekvat infrastruktur i NATO medlemsländerna negligeras.¹¹Detta har medfört att NATO i dag har stora problem att kunna genomföra snabba förflyttningar av stora förband, vilket kommer krävas vid en väpnad konflikt eller för att skapa en tydlig s.k. tröskeleffekt i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge. Processen för att förbättra infrastrukturen har dock påbörjats,¹²men kommer troligen ta 5-10 år att genomföra mtp. att det inte enbart är infrastrukturen som måste förbättras utan att resurser även måste finnas för att kunna förflytta förband med tillhörande materiel.

Upplösningen av, dels Sovjetunionen, dels Warszawapakten under inledningen av 1990-talet samt NATO förändrade inriktning kom även medföra kraftiga reduceringar av medlemsländernas försvarsbudgetar och därav även förbandsreduceringar utav NATO ländernas väpnade styrkor.¹³ Den ekonomiska kris som uppstod 2008, har även kommit att påverka medlemsländernas försvarsbudgetar.¹⁴Den förändrade inriktningen kom även medföra att förbandsstrukturer, materiel, övningsverksamhet m.m. kom att förändras från territoriellt försvar till stabiliserande operationer.¹⁵ USA kom även påbörja en tydlig styrkereducering innan 2014 i Europa, dock har USA återigen fört in personal och materiel där målsättningen förefaller vara att på sikt ha förhandslagrad materiel för cirka en division i Europa.¹⁶

Numerärt, på pappret, förefaller NATO inneha väldigt stora förbandsresurser.¹⁷ Dock förefaller statusen på dessa förband vara väldigt begränsad. I en studie som genomfördes av totalförsvarets forskningsinstitut, publicerad 2018, antogs att NATO i Europa enbart skulle kunna mönstra 25-40 markstridsbataljoner inom en vecka, där de även såg det som troligt att de var den lägre siffran som var rättvisande samt att förbanden skulle variera kraftigt i kvalitet trots dess snabba reaktionstid. Inom två till tre månader antogs, i studien, att NATO i Europa skulle kunna mönstra 7-8 markdivisioner. Dock antas i studien att det även där skulle finnas tydliga begränsningar i vad dessa förband skulle kunna klara av och att det ses ej som osannolikt att hälften av dessa krigsförband ej skulle vara fullt operativa.¹⁸ I sammanhanget bör det noteras att Ryssland i sitt västra militärdistrikt 2016 antogs ha 22 stycken bataljonsstridsgrupper, som 2017 skulle kunna påbörja lösande av stridsuppgifter inom 24-48 timmar.¹⁹ Om siffran kvarstod under 2017 i samband med totalförsvarets forskningsinstitut studie skulle det ha inneburit nästan ett 1:1 förhållande och ett troligtövertag under de inledande dygnen för Ryssland i händelse av en väpnad konflikt med NATO.

Således blir förmågan att få stöd av USA och därmed förflyttning av förband från Nordamerika till Europa väldigt viktigt. Detta konstateras även av den svenska försvarsberedningen i dess rapport ”Värnkraft” från 2019. De konstaterar även att om sjövägarna i Nordatlanten störs eller bryts kommer det avsevärt försvåra möjligheterna för NATO att försvara dess östliga medlemsstater.²⁰ I sammanhanget är det värt att notera att USA under det kalla kriget hade som plan att inom 10 dagar kunna föra över 10 divisioner till Europa från Nordamerika.²¹Styrkekorrelationen ser dock annorlunda ut nu, vilket bör beaktas. Dock bedömer även totalförsvarets forskningsinstitut att de ryska förbanden är mer välövade och innehar en högre förmåga att verka i högre förband än NATO länderna.²² Vilket skulle kunna innebära att NATO länderna behöver en större förbandsmängd.

Vad som även är värt att notera utifrån försvarsberedningens slutsats avseende sjötransporter över Nordatlanten, är en studie som genomfördes av The International Institute for Strategic Studies (IISS). Där studien bl.a. omfattade vilka åtgärder Europa måste vidta i händelse av att USA skulle lämna NATO. Den studien torde delvisäven kunna tillämpas på avskurna eller kraftigt störde förbandstransporter till Europa från Nordamerika. För att kunna möta en liten lokal konflikt mellan NATO och Ryssland i de baltiska staterna och delar av Polen, är IISS slutsats att det kommer krävas försvarsinvesteringar om 288-357 miljarder dollar av de europeiska NATO länderna och effekten av dessa investeringar tidigast kommer märkas inom 10-15 år, om de skulle genomföras under 2019.²³

Utifrån nuvarande trend får det även anses vara troligt att NATO ländernas förmåga kommer nedgå efter 2020, på motsvarande sätt som den svenska Försvarsmaktens kommer göra om inte substantiellt mer ekonomiska medel tillförs för att förändra nuvarande förutsättningar.²⁴ Detta kommer således utgöra en försvagning av den västeuropeiska försvarsalliansen NATO. Härvid går det även att konstatera att en tillförsel av ekonomiska medel för att tillföra materiel och öka förbandsmängd fortfarande inte torde ge någon effekt förrän om 10-20 år, utifrån IISS slutsatser. Varvid ett förmågeglapp gentemot Ryssland fortfarande kommer finnas under de närmsta åren både för Sverige, men även NATO länderna.

Således de stora nedskärningarna av NATO ländernas försvarsbudgetar och väpnade styrkor samt ändrad inriktning av dessa, en nästan dubbleringen av medlemsländer, en ökning av landarean som skall försvaras och avsaknaden av en planering och förberedelser för territoriellt försvar har kraftigt försvagat NATO under de två senaste decennierna. Detta innebär även att NATO förmåga med konventionella medel upprätthålla den s.k. artikel 5 i NATO stadgan till del kan ifrågasättas, om inte kärnvapen skall ses som en naturlig del i försvaret av NATO ländernas territorium även vid ett konventionellt angrepp. Vilket den nuvarande strategin skulle kunna indikera, då det framförs att NATO avskräckningen mot ett väpnat angrepp baseras på en kombination av konventionella och nukleära stridsmedel.²⁵

I den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten framförs av och till att en lösning på Sveriges säkerhetssituation skulle vara ett medlemskap i NATO. Utifrån ovanstående textmassa får detta ses som tveksamt att det utifrån nu rådande förutsättningar skulle kunna ses som ett trovärdigt alternativ i säkerhetssammanhang. Då NATO i sådant fall skulle erhålla en betydligt större yta att försvara i ett geografiskt område där en tydlig kraftmättning pågår mellan dem och Ryssland. Därutöver skulle det ej tillföras substantiellt med förmågor vid ett svenskt medlemskap som skulle höja NATO förmåga till väpnad strid. Utan snarare skulle NATO verka allt mer försvagat och förmågan att upprätthålla den s.k. artikel 5 skulle troligen även urholkas än mer, vad avser konventionell förmåga.

För att NATO skall ses som en trovärdig försvarsallians krävs en tydligt ökad förmåga till konventionell väpnad strid med tillhörande förmågor såsom logistik m.m. En s.k. ”quick fix” för Sveriges säkerhetssituation utgörs därmed inte av att brådstörtat gå med i NATO, utan det skulle oaktat medlemskap eller ej fortfarande krävas av Sverige en markant upprustning antingen för att vi själva skall uppfattas som trovärdiga i säkerhetspolitiska sammanhang, eller att NATO skall uppfattas som trovärdigt.

Have a good one! // Jägarchefen

Center for Strategic and International Studies 1(Engelska)

Europeiska kommissionen 1(Engelska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

The International Institute for Strategic Studies 1, 2(Engelska)

Nationalencyklopedin 1, 2, 3(Svenska)

NATO 1, 2(Engelska)

Reuters 1, 2(Engelska)

Riksdagen 1(Svenska)

The Wall Street Journal 1, 2, 3(Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1(Svenska)

Valstybes Saugumo Departementas 1(Engelska)

Department of Defense. Soviet military power. Washington, DC: U.S. Government Printing Office, 1989.

The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2016.

Den 12JUL2019 påbörjades leveransen av det ryska luftvärnssystemet S-400 till Turkiet, vilket även kom att fortsätta den 13JUL2019 genom fortsatt lufttransport.¹ Denna upphandling kom att genomföras maa. att de turkiska försöken att införskaffa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot under ett flertal år varit fruktlösa.²Under det första halvåret av 2019 har denna av Turkiet genomförda upphandling av S-400 blivit något av en stötesten i relationerna mellan USA och Turkiet.³ USA anser att det ryska luftvärnssystemet bl.a. kommer kunna upptäcka brister i utformningen av det amerikanska multiroll flygplanet F-35 och därmed göra det sårbart.⁴

Varvid en tydlig konsekvens uppstod redan innan leveranserna påbörjades, vilket var att USA kom att avbryta utbildningen av turkisk flygvapenpersonal i USA på F-35 systemet med hänvisning till den genomförda upphandlingen av det ryska luftvärnssystemet.⁵ Turkiet har placerat en order om 100 st F-35 vilket USA anser ej går att fullfölja i händelse av att Turkiet besitter det ryska luftvärnssystemet, därutöver har de aviserat möjliga sanktioner maa. upphandlingen.⁶ Turkiet å andra sidan producerar nästan 1,000 olika delar till det amerikanska F-35 flygplanet. En inhandling av delar vilket USA troligtvis kommer avbryta, om sanktioner införs samt ett förbud mot inköp av F-35 framtvingas maa. den nu påbörjade leveransen av det ryska luftvärnssystemet.⁷

Den uppseglande konflikten mellan USA och Turkiet är dock enbart en i raden sedan 2000-talets inledning.⁸ Något egentligt svar på vad Turkiska motåtgärder kan bli om USA fullföljer dess uttalanden avseende möjliga sanktioner och ett ev. uteslutande ur F-35 projektet, har ej delgivits. Turkiets President, Recep Tayyip Erdoğan, har dock framfört att USA bör vara försiktig i sitt agerande, då det skulle bli en märkbar förlust om Turkiet skulle förloras som bundsförvant.⁹ Dock får det anses vara högst oklart vad detta uttalande i praktiken skulle kunna innebära.

Agerandet mellan Turkiet och USA maa. upphandlingen och den nu påbörjade leveransen av det ryska luftvärnssystemet riskerar dock att föra in en tydlig kil mellan de båda länderna på det säkerhetspolitiska planet. Det riskerar även att föra in en kil mellan NATO och Turkiet. Det får ses som möjligt att USA, trots den amerikanske presidentens mer svävande uttalande avseende sanktioner, kommer vidta någon form av åtgärd. Magnituden av dessa åtgärder kommer troligtvis spegla vad Turkiet i sin tur vidtar för åtgärder. Därutöver riskerar det även uppstå en förtroendekris inom NATO, vilket skulle kunna påverka organisationen menligt. Då Turkiet efter USA utgör den största styrkebidragande nationen till NATO.

Utöver detta har även Turkiet påbörjat borrningar efter gasfyndigheter till havs utanför Cypern, i dess ekonomiska zon.¹⁰Detta har föranlett att EU hotar genomdriva sanktioner gentemot Turkiet maa. dess agerande. Dock förefaller sanktionerna ej bli av allvarligare karaktär om de skulle genomföras. Detta med anledning av att EU har behov av samarbete med Turkiet ffa. i säkerhets- och flyktingfrågor,¹¹ vilket i sådant fall skulle kunna riskeras. Det turkiska utrikesministeriet har även meddelat att de Turkiska provborrningarna kommer fortsätta intill dess att Cypern går med på ett förslag att samarbete med den turkcypriotiska sidan avseende exploatering av gasfyndigheter kring Cypern.¹² Cypern å sin sida har utfärdat en arresteringsorder gentemot besättningen på ett av de turkiska fartygen som deltar i provborrningarna.¹³

Detta agerande från Turkiets sida får anses utmana, dels Cypern, dels EU. Framförallt kommer EU trovärdighet som en samlad och gemensam röst för dess medlemsländer utåt riskera att påverkas menligt, varvid EU kan komma att utmanas av andra nationer i dess direkta närområde eller bortom det i händelse av att agerandet i denna fråga blir svagt. Därutöver kan säkerhetsläget även påverkas menligt i regionen maa. de historiska spänningar som finns på Cypern, men även mellan Grekland och Turkiet.

Varför är då detta intressant för Sverige? De två främsta säkerhetspolitiska instrumenten i Europa, i dag, får anses utgöras av, dels EU, dels NATO. Den förstnämnda organisationen främst inom områden som kan röra s.k. ”gråzonsproblematik” men även inom områden som indirekt kan påverka rent militära förmågor vid en väpnad konflikt. Den andra organisationen utgör främst förmågan att med väpnad strid agera som ett säkerhetspolitiskt instrument. Båda dessa organisationer utmanas både direkt och indirekt av det som beskrivs ovan.

Sverige har hängt upp mycket av sin säkerhetspolitik, både direkt och indirekt, på de båda tidigare nämnda organisationerna. Påverkas dessa organisationers trovärdighet eller om det uppstår en tydlig sprickbildning inom organisationerna kommer svensk säkerhet även påverkas av detta, då vi i dagsläget inte kan anses ha en trovärdig säkerhetspolitik som enskild nation maa. tydliga brister i olika förmågor. Således, utfallet kring de två nämnda skedena som just nu pågår, kan möjligen få en påverkan på svensk säkerhetspolitik men även Europeisk, beroende på vad händelseutvecklingarna blir under de kommande månaderna i de båda frågorna.

Have a good one! // Jägarchefen

British Broadcasting Corporation 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10(Engelska)

The New York Times 1(Engelska)

The Wall Street Journal 1(Engelska)

The Washington Post 1(Engelska)

Då stundar återigen en Almedalsvecka. Inom den säkerhets- och försvarspolitiska diskursen kommer sannolikt det förändrade och försämrade säkerhetsläget återigen diskuteras såsom det gjort sedan 2013. Dock får det anses att ingen förändring har skett sedan 2013, utan det som genomförts under sex år är enbart diskussioner. Tyvärr har ingen politisk part uppvisat någon form av egentlig handlingskraft, förutom att påtala att det råder ett förändrat normalläge och ett försämrat säkerhetsläge. Den senaste utredningen av den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen får dock anses utgöra något av ett trendbrott, huruvida denna utredning kommer realiseras återstår dock att se. I dagsläget får det dock anses som mindre troligt att totalen av försvarsberedningens förslag kommer realiseras vid nästa års försvarsbeslut.

Häri uppstår något av en anomali. Alla talar om det förändrade normalläget och det försämrade säkerhetsläget men ingen verkar, verkligen, vilja göra något åt det. Tyvärr utgör inte säkerhetspolitik ett område där det går att vinna enkla ”poäng” genom uttalanden, såsom många svenska säkerhetspolitiska talespersoner förefaller tro. Utan ”poäng” vinns genom handlingskraft, som uppvisas gentemot omvärlden. Det enda nationen Sverige, tyvärr, uppvisat under de senaste åren är att snärja in sig i ett stort antal bilaterala samarbeten, där det tyvärr får anses vara tveksamt om dessa kommer kunna vara oss till gagn i händelse av att vi verkligen utsätts för olika former av påtryckningar med militära maktmedel i bakgrunden, eller vid en verklig gråzonssituation och i värsta fall ett väpnat angrepp. För det alla kan konstatera är att inga ömsesidigaförsvarsförbindelser har tecknats. Varvid en part kan dra sig ur, likt nationen Sverige gjorde mot Finland där det fanns omfattande försvarsplanering från 1930-talet i händelse av ett väpnat angrepp mot Finland, vilket skede 1939.

Därutöver kan det möjligen ske något ”avslöjande” kring olika incidenter som inträffat sedan den senaste Almedalsveckan, likt tidigare Almedalsveckor. Dock kan nyttan av detta ifrågasättas. Ta upp incidenter när dessa de facto inträffar och var tydlig kring att det är en incident. Att samla ihop det till ett ”packet” vid en tidpunkt ger inte en total bild av vad som verkligen inträffar, över tiden, för allmänheten. Detta blir snarare en axelryckning från allmänheten, som inte kommer se än mindre förstå helheten kring det som sker.

Således de som kommer ske på den försvars- och säkerhetspolitiska arenan under årets Almedalsvecka är återigen en upprepning av de tidigare sex årens Almedalsveckor. Ingen vill ta tag i saker på riktigt och nationen Sverige tappar säkerhetspolitiska ”poäng” gentemot omvärlden, för att använda ett modernt ord. Det kanske mest tragiska i detta är att ingen beslutsfattare förefaller vilja ta tag i att vi de facto har ett tydligt försämrat säkerhetsläge jämfört med 00-talet. Dock förefaller alla beslutsfattare ”hoppas” på att det försämrade säkerhetsläget drar över likt ett kortvarigt regnväder. Detta mönster känns igen från slutskedet av 1930-talet. Förhoppningsvis går det dåliga säkerhetsläget över, men om de nu inte gör det och stormakterna går mot en konflikt, kommer vi återigen kunna hålla oss utanför en väpnad konflikt mtp. nationen Sveriges geostrategiska läge?

Avslutningsvis, till er alla i Almedalen den kommande veckan som tillhör någon del av det svenska totalförsvaret. Glöm inte bort att ni bär på information som är skyddsvärd. Givetvis kan det kännas frestande att känna sig viktig, än mer få visa sig viktig genom att framföra nyckelinformation i vissa sammanhang. Undvik detta. En klassisk devis är att ”spioner lägger pussel” säkerställ nu att just din bit bibehålls. Än viktigare är detta i samband med olika former av festligheter. Vid dessa tillfällen kan omdömet grumlas och just din bit läggs till pusslet för just då valde duatt framföra en viktig pusselbit, för att få känna dig viktig.

Have a good one! // Jägarchefen

Den brittiska nyhetsbyrån Reuters publicerade den 21JUN2019 uppgifter att den västliga försvarsalliansen NATO under den senare delen av 2019, troligtvis i december, kommer ta beslut om att rymden även skall anses utgöra en arena för krigföring. Detta innebär att de kommer finnas totalt fem arenor för krigföring. De traditionella arenorna utgörs av land, luft och sjö, den fjärde är den mer nytillkomna informationsarenan och avslutningsvis den nyaste i form av rymden.¹

Användandet av olika förmågor i rymden för att understödja de övriga arenornas krigföringsförmåga har pågått sedan 1960-talet. Däremot kan utvecklingen liknas med en exponentiell kurva avseende interaktionen mellan de rymdbaserade förmågorna och de övriga arenorna,²d.v.s. först var det ytterst begränsat för att slutligen bli mer eller mindre avgörande för en effektiv krigföringsförmåga. Detta får dock främst anses gälla USA men även dess allierade i NATO, där mycket av den västliga försvarsalliansens förmågor är direkt avhängt den amerikanska rymdbaserade förmågan.

Beroendet av de rymdbaserade förmågorna för västerländsk krigföringsförmåga kan anses vara så pass stor att en förlust av delar eller hela förmågan, kommer innebära en kraftig återgång i krigföringsförmåga och i vissa avseende skulle den bli mer lik den krigföringsförmåga som rådde under det andra världskriget.³Påverkan av de militära rymdbaserade förmågorna skulle även innebära omfattande påverkningar av ett flertal civila områden såsom finansflöden, trafikreglering m.m.⁴

Vilka är då dessa rymdbaserade förmågor? Det rör sig om signalspaningssatelliter, fotospaningssatelliter, kommunikationssatelliter och navigationssatelliter. Där de tre förstnämnda kan anses utgöra renodlade militära förmågor, om än att civila aktörer i viss omfattning även finns med fotospanings- och kommunikationssatelliter. Det sistnämnda navigationssatelliter utgörs främst av det amerikanska GPS-systemet som i en stor omfattning även används av civila intressenter.⁵ Den största påverkan för modern krigföringsförmåga utgörs troligenav påverkan gentemot kommunikations- och navigationssatelliter. En påverkan mot dessa två system skulle t.ex. försvåra användandet av bl.a. obemannade flygande farkoster över stora avstånd, precisionsbekämpning men även ledning av militära operationer.

Olika former av påverkan kan genomföras för att minska verkan av de olika satellitsystemen, en indelning som kan användas är kinetiskrespektive icke-kinetisk påverkan. Vad avser icke-kinetiskpåverkan följer här några exempel. Gentemot fotospaningssatelliter kan t.ex. maskering i olika former genomföras. Det kan bl.a. omfatta maskering med vegetation eller maskeringsnät av olika material men även användande av rök eller multispektral vattendimma får ses som möjliga.⁶ Dock avslöjas det att något ev. finns inom ett geografiskt område men inte vad och exakt vart, vid nyttjande av de två sistnämnda teknikerna. Signalen från navigationssatelliter kan även störas ut,⁷varvid det åtminstone teoretiskt skulle omintetgöra positionsbestämning men även precisionsbekämpning med stöd av navigationssatelliter.

Vad avser kinetiska metoder skulle t.ex. fysisk påverkan mot markstationer där satelliten styrs ifrån kunna vara en möjligmetod,⁸ om än att det enbart får anses vara troligtatt detta är genomförbart vid inledningen av en konflikt därefter kommer troligen dessa punkter omfattas av stora skyddsåtgärder. En annan trolig metod är användandet av antisatellitmissiler.⁹ Nyttjandet av dessa vapensystem skulle troligen innebära en omfattande splitterbild i rymden, vilket ytterst skulle kunna påverka satelliter av den nation som använt sig av dylika missiler och skulle därmed möjligeninnebära en degradering av sin egen rymdförmåga.¹⁰ En annan möjlighet skulle kunna vara att använda särskilt utvecklade satelliter för att kunna påverka en annan nations satelliter. Vilket minst två länder i dagsläget förefaller tillförskansat sig.¹¹ En ytterligare möjlighetskulle kunna vara att nyttja högenergistrålning för att påverka t.ex. optiska sensorer på satelliter för att under en kort eller lång tid göra dessa sensorer obrukbara.¹²

Således finns det ett flertal olika metoder en nation skulle kunna tillgripa för att påverka en annan nations förmåga att nyttja rymden inom ramen för ens egen krigföringsförmåga. För att nå ett säkert övertag får det dock ses som troligt att någon form av kinetisk påverkan mot olika former av satellitsystem kommer genomföras, både på jorden men även i rymden.

Häri uppstår även förmåga att skapa möjligheter för asymmetrisk krigföring.¹³ I den allmänna säkerhetspolitiska debatten framförs ofta att den västerländska krigföringsförmågan är betydligt större än t.ex. den ryska eller kinesiska. Dock bygger detta på förmåga att använda system som är baserade i rymden, det vill säga den västerländska krigföringsförmågan är i mångt avhängt den amerikanska rymdförmågan. Påverkas dessa system blir antingen förmågan likvärdig eller underlägsen gentemot en motståndare. Detta är något som ytterst sällan berörs i den säkerhetspolitiska debatten, dock får det anses som troligt att ett flertal länder i dagsläget har förmågan samt håller på att erhålla förmågan att just påverka dessa rymdbaserade system. Dock förefaller inga motmedel mot denna förmåga ha tagits fram av varken USA eller övriga västerländska länder.

Avslutningsvis, detta inlägg syftar till att belysa två faktorer. Den förstaär att det är alltid lättare att tillförskansa sig motmedel kontra medel. Den andra är att det den tro på att västerländsk krigföringsförmåga skall vara större än andra geografiska områden eller stater, får anses vara dels överdriven, dels farlig och naiv att tro. I mångt bygger den västerländska ”överlägsenheten” på just förmågan att använda rymdbaserade system och under det senaste decenniet har det de facto påvisats att ett flertal stater besitter förmågan att påverka dessa system och därmed möjliggöra strid på likvärdiga eller överlägsna förhållanden då de västerländska länderna har anpassat sin krigföringsförmåga efter dessa rymdbaserade system och därmed glömt hur väpnad strid genomfördes före dessa systems inträde.

Have a good one! // Jägarchefen

Reuters 1, 2, 3(Engelska)

Riksdagen 1(Svenska)

Jordan, David. et al. Understanding modern warfare. Cambridge: Cambridge University Press, 2016.

Sciutto, Jim. The Shadow War. New York: HarperCollins Publishers Inc., 2019.

Tangredi, Sam J. Anti-access warfare: countering A2/AD strategies. Annapolis, Maryland: Naval Institute Press, 2013.

Wiss, Åke (red). Kindvall, Göran (red). FOI orienterar om: Sensorer. Stockholm: Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), 2004.

Under våren 2019 gick det att notera en förändring i retoriken från det ryska försvarsministeriets presstjänst. Detta maa. ett flertal artiklar där det delgavs att delar ingående i de ryska väpnade styrkorna baserade i Kaliningrad Oblast genomförde verksamhet riktad mot en maritim styrka ur flera NATO länder och dess pågående verksamhet i Östersjön. Den ryska verksamheten genomfördes i syfta att skydda sig mot ev. oförutsedda händelser.¹ I sak är de inte anmärkningsvärt då det tidigare har kunnat antas att liknande verksamhet genomförts, utifrån den öppna övningsrapportering som förmedlats från det ryska försvarsministeriets presstjänst.

Denna retoriska förändring förefaller fortsätta. Den 10JUN2019 delgavs uppgifter att en sjöstridsgrupp bestående av 7 fartyg hade seglat ut från Baltijsk, för genomförande av övningsverksamhet i Östersjön. Styrkan omfattar korvetterna Bojkij och Stojkij, robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat samt ubåtsjaktfartyget Aleksin. Någon tidsrymd för genomförandet av övningsverksamheten har ej delgivits. Dock skall den omfatta sjö- och luftmålsbekämpning med fartygsartilleri, torpedskjutningar, ubåtsjakt, simulerade robotskott samt övning i att bekämpa större fientliga flygföretag.²

Redan vid publiceringen för den ryska sjöstridsgruppens övningsverksamhet kunde de antas att den genomförs maa. den påbörjade NATO övningen BALTOPS som pågår mellan den 09-21JUN2019.³ Detta kom att bekräftas den 11JUN2019 då det ryska försvarsministeriets presstjänst publicerade två artiklar avseende egen genomförd övningsverksamhet i Östersjön. Den förstaartikeln omfattade rapportering avseende sjöstridsgruppens övningsverksamhet. Där de delgavs att robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat genomfört simulerade robotskjutningar gentemot en konventionell motståndare i en elektroniskt störd miljö.⁴ Den andra artikeln omfattade rapportering avseende Östersjömarinens flygstridskrafter. Där de delgavs att attackflyg, SU-24, hade genomfört övning mot sjömål och med jaktflyg som skydd, totalt skall över 10 luftfarkoster varit involverad i övningen.⁵ I de båda publicerade artiklarna framgår det att Östersjömarinens övningsverksamhet genomförs maa. NATO övningen BALTOPS.

Således det som genomförs är en s.k. motövning. Att dylika övningar genomförs är inte heller att se som något anmärkningsvärt. Dessa genomförs av Ryssland och västliga länder. Syftet med motövningar kan variera, de kanske två tydligaste syftena är att antingen med militära maktmedel signalera missnöje eller att de utgör en beredskapshöjning utifrån den militära verksamhet som pågår i ens direkta närområde. Det kanske tydligaste svenska exemplet i nutid kan vara en svensk beredskapskontroll som genomfördes 2009, parallellt med den ryska övningen Zapad-2009.⁶ Mig veterligen angavs dock aldrig Zapad-2009 som skäl för den svenska beredskapskontrollen, däremot får det ses som troligt att det utgjorde de.

Häri ligger dock det intressanta. Det ryska Försvarsministeriets presstjänst har mig veterligen inte tidigare varit så tydlig i sin retorik som nu avseende övningsverksamhet i Östersjöregionen, som genomförs parallellt med västlig och att dess egna övningsverksamhet utgör en s.k. motövning. Givetvis kan undertecknad missat rysk medierapportering där liknande framgått. Är det då något att ta notis om? Enligt undertecknad är de det. En förändrad retorik skulle kunna indikera andra förändringar särskilt i geografiska områden där de finns tydliga intressekonflikter såsom Östersjöregionen.⁷ Därutöver bör det även beaktas då de ryska väpnade styrkorna kan inneha en mer tongivande roll i Rysslands utrikespolitik,⁸ än vad t.ex. västliga länders väpnade styrkor har. Däremot utgör det ejskäl för att vara alarmistisk.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsmakten 1(Svenska)

Jägarchefen 1(Svenska)

Riksdagen 1(Svenska)

Reuters 1(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska/Engelska)

Wisemans Wisdoms 1(Svenska)

Vid en presskonferens hos det ryska Utrikesministeriet, den 23MAJ2019, kom en fråga ställas från det samlade pressauditoriet, till det ryska Utrikesministeriets talesperson MariaZakharova angående modifieringen av en norsk radaranläggning på Vardø, cirka 50 km från ryskt territorium.¹ Enligt den norska Försvarsmakten skall anläggningen modifieras mellan 2017 och 2020 och används för övervakning av norska intresseområden samt lokalisering och kategorisering av objekt i rymden.²Enligt NRK, skall radarn på Vardø även delge information till USA.³ Under det första halvåret av 2019 förefaller modifieringsarbetet tagit fart då delar till radarn har anlänt från USA, för installation på anläggningen vid Vardø.⁴

Vad var det då som framfördes vid denna presskonferens? Enligt det ryska Utrikesministeriets talesperson kommer Ryssland vidta åtgärder mot Norge för att garantera sin säkerhet maa. det pågående moderniseringsarbetet vid radarstationen på Vardø. Enligt det ryska Utrikesministeriet skall även radarn på Vardø utgöra en del i USA missilförsvar.⁵ Ryssland förefaller, åtminstone retoriskt, anse att detta moderniseringsarbete är ett hot mot sin nationella säkerhet. Vilket skulle kunna förklaras utifrån de faktum att en stor del av den ryska s.k. andraslagsförmågan, strategiska atomubåtar, är baserade vid Kolahalvön.⁶Dessa ubåtar förmodas ha patrullområden i Barentshav, dels i fred, dels vid en väpnad konflikt.⁷ Vad de ryska motåtgärderna skulle bestå i förmedlades ej av det ryska Utrikesministeriet.

Ryssland har under en lång tid uppvisat ett missnöje kring den norska radarstationen och dess ev. koppling till det amerikanska missilförsvaret. I närtid har den norska militära underrättelsetjänsten delgivit uppgifter att Ryssland vid två tillfällen, 2017 och 2018, genomfört simulerade offensiva flygföretag riktade mot radaranläggningen på Vardø.⁸Men redan år 2000 uttalade sig en rysk general kring radaranläggningen. Den ryske generalen framförde då att radarn på Vardø utgjorde ett förutbestämt målval för ryska taktiska kärnvapen.⁹ Om radarn skulle ingå som en del i det amerikanska missilförsvaret, får dess placering anses vara väl vald¹⁰ maa. att den kortaste vägen för Ryssland att bekämpa mål med, dels robotar, dels ballistiska missiler, på östkusten av den nordamerikanska kontinenten går över Arktis.¹¹Varför utgör då detta en stötesten för Ryssland?

I rysk säkerhetspolitisk förfaller fortfarande kärnvapen inneha en central roll.¹² Därutöver kan kärnvapnen kompensera för eventuella brister i rysk konventionell militär förmåga.¹³Ur ett perspektiv skulle således den norska radarn på Vardø utifrån dess placering sett till troliga avfyringsbanor, kunna påverka hela den ryska s.k. kärnvapentriad och därmed ytterst den rysk säkerhetspolitik. Dock, med hänsyn till Rysslands omfattande kärnvapenarsenal¹⁴ samt det begränsade antal mål som det amerikanska ballistiska missilförsvaret förefaller kunna verka mot,¹⁵ kan det inteanses som rimligt att den norska radarn på Vardø utgör något egentligt hot mot Ryssland.

Ur ett annat perspektiv skulle dock den norska radarn kunna spela en avgörande funktion om den ingår i det amerikanska ballistiska missilförsvaret. Detta skulle vara målföljning vid insättandet av en ytterst begränsad mängd kärnvapen mot USA.¹⁶ Detta skulle kunna ske inom ramen för s.k. nukleär deeskalering. Det vill säga hot om insättande av kärnvapen eller insättande med ett ytterst begränsat antal i syfte att avsluta en konflikt.¹⁷Dock bör det beaktas att något officiellt stöd för tankegångarna kring s.k. nukleär deeskalering ej förefaller finnas i de öppna ryska doktrinerna, utan de flestas resonemang kring detta går att härleda till en artikel från 1999 publicerad i den ryska militärteoretiska tidskriften ”Militär tanke”.¹⁸Den uppvisade ryska aversionen både i retorik och militär handling mot den norska radarn skulle möjligen kunna indikera att Ryssland doktrinärt kan tänkas tillämpa s.k. nukleär deeskalering. För det är enbart då den norska radarn kan spela en avgörande roll. Detta resonemang bygger dock på att den skulle ingå i det amerikanska ballistiska missilförsvaret.

Det är inte enbart mot den norska radarn på Vardø Ryssland haft säkerhetspolitiska åsikter under de senaste åren. Styrkerotationen av amerikansk trupp på norsk begäran i Norge initialt med 300 marinkårssoldater 2017 som därefter 2018 kom att utökas till 700 marinkårssoldater,¹⁹ har stundtals inneburit en hård retorik riktad mot Norge från rysk sida.²⁰ I februari 2019 kom även det ryska utrikesministeriet påtala att Norge generellt genomför en militär styrkeuppbyggnad, något som skulle kräva att Ryssland vidtog motåtgärder. Det uttalandet skede i samband med att en hamn utanför Tromsø eventuellt skulle utrustas för att kunna ta emot atomubåtar.²¹ Värt att notera är även ett uttalande av Norges försvarschef, Amiral HaakonBruun-Hanssen, i april 2019 där han anser att säkerhetsläget för Norge försämrades under 2018 maa. ryskt agerande.²²

I sammanhanget är det värt att notera en övning de ryska väpnade styrkorna skall ha genomfört i de södra delarna av Norska havet under april 2019, med delar av den Norra marinen samt flygstridskrafter ur det ryska fjärrflyget. Övningen genomfördes kort efter den svenska multinationella övningen Nordanvind avslutades.²³ Den ryska övningen skall enligt en forskare vid det norska Forsvarets forskningsinstituttutgjort den mest komplexa övning som genomförts av ryska stridskrafter i det aktuella området.²⁴Därutöver föll övningsverksamheten även utanför normalbilden avseende vart den ryska Norra marinen generellt övar.²⁵Vad som även är intressant att notera, är den GPS störning som genomfördes på Nordkalotten innan och under den multinationella NATO övningen Trident Juncture 2018 i Norge, som även Sverige deltog i. Norge har utpekat Ryssland som skyldig till störningen.²⁶Under inledningen av mars månad 2019, ca två veckor innan den svenska övningen Nordanvind påbörjades, rapporterades återigen om störningar på GPS nätet över Nordkalotten.²⁷Någon nation förefaller ej utpekats, inte heller har någon förklaring till störningen delgivits.

Således finns det flertal exempel både där Ryssland retoriskt ”angripit” Norge för sin säkerhetspolitik, men även med militära maktmedel i form av övningsverksamhet tydligt visat sitt missnöje mot Norge. I huvuddelen av de retoriska fallen sedan 2016 har Ryssland framfört att de kommer tvingas att vidta motåtgärder, dock har inget konkret framförts avseende vad dessa motåtgärder skulle innefatta.

Vad som dock är anmärkningsvärt är den låga andelen markförband Ryssland har på Nordkalotten, trots den vikt de förefaller tillmäta det geografiska området. I dagsläget verkar markförbanden bestå av två motoriserade brigader, en marininfanteribrigad, därutöver en kustrobotbrigad, en maritim specialförbandsbrigad, ett ingenjörsregemente och en armékårsstab.²⁸Dock har en satsning genomförts i det aktuella området på s.k. avreglingsförmåga men även olika typer av sensorkedjor.²⁹Huruvida den förmågan är adekvat och funktionell får anses utgöra en öppen fråga, enligt vissa är den ej det,³⁰enligt andra skall den kunna utgöra en adekvat förmågeökning som t.om. skulle möjliggöra offensiva markoperationer på Nordkalotten med den nuvarande förbandsstrukturen.³¹Markförsvaret i det aktuella området kan dock förstärkas både snabbt och dolt, vilket även förefaller genomförts under den operativa-strategiska övningen Zapad-2017 för det västra militärdistriktet (MD V). En förflyttning av förband som enligt den norska militära underrättelsetjänsten skall ha varit den största genomförd av Ryssland till det aktuella området, sedan det s.k. kalla krigets slut.³²

Avslutningsvis, vad som är synnerligen intressant är att den ryska retoriken och agerandet vilket uppvisats mot Norge, kan anses vara ett av de hårdare mot västliga länder. Framförallt vid en jämförelse kring Östersjön, där den huvudsakliga säkerhetsdiskussionen för de västliga länderna är fokuserad. Dock har mig veterligen ingen av Östersjöstaterna uppvisat samma underlag som t.ex. den norska underrättelsetjänsten, där det blir tydligt att militära maktmedel nyttjas som påverkansmedel. Avsaknaden av dylik information kan givetvis bero på att Östersjöstaternas underrättelsetjänster ej vill delge dylik information offentligt och att undertecknad kan ha missat information. Således bör diskussionen kunna omfatta mer än ett geografiskt område ffa. då det förefaller råda tydliga spänningar på Nordkalotten som det diskuteras ytterst lite kring.

Have a good one! // Jägarchefen

Arms Control Association 1(Engelska)

Federation of American Scientists 1(Engelska)

Forsvaret 1(Norska)

Forsvarsdepartementet 1(Norska)

Försvarsmakten 1(Svenska)

Izvestija 1, 2(Ryska)

Militära artiklar 1(Ryska)

Norsk rikskringkasting 1, 2, 3, 4, 5(Norska)

RAND Corporation 1(Engelska)

Reuters 1, 2, 3, 4 (Engelska)

Russian strategic nuclear forces 1, 2(Engelska)

Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3(Ryska)

Rysslands Utrikesministerium 1(Engelska)

Sveriges Television 1, 2(Svenska)

TASS 1, 2 (Engelska)

Totalförsvarets forskningsinstitut 1, 2, 3, 4, 5(Svenska/Engelska)

The Independent Barents Observer 1(Engelska)

U.S. Department of Defense 1(Engelska)

Verdens Gang 1, 2(Norska)

Baylis, John (red). Gray, Colin S (red). Wirtz, James J (red). Strategy in the contemporary world: an introduction to strategic studies. Oxford: Oxford University Press, 2016.

Sutyagin, Igor. Bronk, Justin. Russia’s new ground forces: capabilities, limitations and implications for international security. Milton Park, Abingdon: Routledge Journals, 2017.

Howard, Glen E. Czekaj, Matthew (red). Russia’s Military Strategy and Doctrine. Washington, DC: The Jamestown Foundation, 2019.