Kategoriarkiv: FB 15

På bra utredningar måste följa snabba beslut

I veckan släpptes flera av de rapporter som stakar ut försvarets framtid. Först Ingemar Wahlbergs materielutredning. Därefter Försvarsmaktens Perspektivstudie 2035 (Perp) och sedan Försvarsmaktens årsredovisning. Det är alla tre intressanta dokument där de två första visar på vart det svenska försvaret behöver ta sig och det tredje visar var det befinner sig idag.

Det är omfattande och förstärkningar som beskrivs i Materielutredningen och Perp för att möta den väsentligt försämrade omvärldsutveckling som vi redan upplever. Materilutredningen tar i sammanhanget endast upp materielbehov, medan den mer djupgående Perspektivstudien är mer allomfattande och tar upp även organisation och personalbehov. Den som följt den försvarspolitiska utvecklingen under 00-talet (och/eller den här bloggen eftersom det här är ett ofta använt citat) kan se en tydlig röd linje från Försvarsmaktens analys inför 2004 års försvarsbeslut, där man konsekvensbeskrev de omfattande reduktioner i organisation och ekonomi som försvarsbeslutet innebar.

Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning inför försvarsbeslutet 04 (FM överstrykning)

Vi är nu i början av dessa erforderliga, successiva beslut av statsmakterna som man redan 2004 hade fastställt skulle krävas för att Sverige skulle kunna motstå ett väpnat angrepp. En annan slutsats 2004 var att man trots försvarsbeslutet måste få de grundläggande kompetenserna och förmågor att överleva för att i samband med de successiva besluten kunna återta det man tappat. Det är som sagt mitt i detta vi idag befinner oss, eller snare i början av detta, trots att vi nu går in på det nionde året av den svenska försvarsreformen att återta förmågan till nationellt försvar. Vi är nämligen bara tre år efter det första beslutet att förstärka försvarsekonomin, varvid perioden 2009-2015 får ses som 6 förlorade år i form av inga eller otillräckliga beslut, och framförallt en helt otillräcklig finansiering. Vi vet idag att Georgienkriget 2008 var den definitiva säkerhetspolitiska trendvändningen, men besluten har dröjt. ”De börjar från en låg nivå” var den klämkäcka kommentaren från svenska politiker om den ryska försvarsreformen som också inleddes 2009. Vi kan i Ukraina och Syrien konstatera att denna har gett helt andra resultat än vår egen som alldeles för länge fått fortsätta på ”låg nivå”.

I ljuset av Perspektivstudien så framstår Materielutredningen som grund och summarisk. Vad gäller Marinens behov och utveckling har de två utredningarna också motstridiga slutsatser. Materielutredningen tar heller inte upp cyberarenan och framförallt inte ökade personalbehov och kostnaderna för att täcka dessa. Materielutredningens styrka är dock att den såsom politiskt beställd civil utredning vidimerar de ekonomiska behov som även återfinns i Perspektivstudien. Det är omfattande kostnader för återställa en nivå på organisation som närmast kan jämföras med den förmåga som beslutades i försvarsbeslutet 2000 för en tid då som närmaste såg rosenskimrande ut i jämförelse med dagens situation.

Det finns för framtiden en bred politisk enighet kring att kraftigt förstärka försvarsanslaget. Jag bedömer att det närmast är en icke-fråga inför valet 2018 att så kommer att ske. Den stora frågan är i vilken takt man fattar de erforderliga besluten och finansieringen av dessa. Den stora utmaningen ligger i att skapa tillväxten som krävs för att först fylla nuvarande organisation och sedan få den att växa. Här vill jag lyfta fram ett inlägg på Flygvapenbloggen i torsdags där chefen för Flygbefälsskolan beskriver de problem Flygvapnet står mitt i avseende antalet piloter som sedan många år är kraftigt fallande. Detta ska kontrasteras mot både Materielutredningens och Perspektivstudiens slutsatser om ett behov att mer än fördubbla organisationen, inom stridsflyg såväl som de andra flygslagen. Med de mycket långa ledtider som finns i att utbilda piloter så kommer det dröja många år innan kurvan kan vända upp, oavsett åtgärder idag.

Från Flygvapen-bloggen 2018-02-22

Samma situation som chefen FBS beskriver, ser vi inom alla andra delar av Försvarsmakten. En balans ska finnas mellan 1. beredskap/insatser, 2. grundutbildning/reproduktion och 3. krigsförbandsutveckling. Försvarsmakten har svårt att idag grundutbilda 4 000 soldater och sjömän, och att då inom några år öka denna siffra till 10 000 blir ännu svårare. Grunden är naturligtvis för Försvarsmakten att lyckas med sin rekrytering, men oavsett personalområde ligger den stora utmaningen i det som chefen för flygbefälsskolan beskriver i sitt inlägg. Att med så små tidsresurser möjliggöra en erfarenhetsöverföring som säkerställer verksamhetssäkerhet (med så ringa numerärer finns inget utrymme för förluster i fredstid) och operativt kunnande. Försvarsmaktens årsredovisning för 2017 som också kom i veckan visar verksamheten utvecklats det senaste året. Årsredovisningen utgör i förhållande till Materielutredningen och Perspektivstudien ett nedslag i situationen här och nu. Med de historiska årsredovisningarna i ryggen kan man se att många trendpilar tyvärr fortsatt pekar neråt där de skulle behöva peka uppåt.

Där vill jag avslutningsvis lyfta in Perspektivstudiens ord om den absoluta nödvändigheten i att snarast fatta dessa beslut så att det långsiktiga arbetet med öka organisationen kan sättas igång.

”Redovisad tillväxt är en bedömning under förutsättning att tidiga beslut fattas och tillräckliga ekonomiska resurser avdelas.”

Låt oss inte begå samma misstag som riksdagen gjorde 2009 med Alliansregeringen i spetsen. Vi förlorade 6 år som vi säkerhetspolitiskt inte hade råd med. Det får inte bli fler.

Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.

Ja, vi lade 2 % av BNP till försvaret i slutet av 90-talet. Då fanns ingen hotbild. Nu finns hotbild och vi hovrar runt 1 %. Ologiskt. https://t.co/2nrQh8xSUs

— Jan Björklund (@bjorklundjan) 16 augusti 2017

I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

”De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat.”

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.

Med tanke på den motiveringen förväntar jag mig att det inte blir något knussel från regeringen om markanta ekonomiska tillskott till #svfm

— Wiseman (@wisemanswisdoms) 27 juli 2017

Peter Hultqvist har genomfört avgörande reformer för försvaret. Vi kommer att fortsätta sätta Sveriges säkerhet främst i en orolig tid.

— Margot Wallström (@margotwallstrom) 27 juli 2017

För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.

Det förundrar mig mig på ett fundamentalt plan. Om nu C säger sig vill ta ansvar – varför möter man inte #svfm krav? De är svar skyldiga.

— Henrik ‹‹S•P•Q•R›› (@mcbenke) 14 augusti 2017

Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.

Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.

Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.

En försvarsöverskommelse är klar mellan regeringen, M och C. Presskonferens i Rosenbad kl 10.https://t.co/82dgwYOZQV#svpol @dagensnyheter

— Mats J Larsson (@MatsJLarssonDN) 16 augusti 2017

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk ”Kajsa Warg”-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins ”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det ”kaukasiska lackmustestet”, ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på ”i den takt”). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande ”i den takt ekonomin medger” istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.

Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och ”Kajsa Warg”-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.

Gamla synder lever länge

Debatten om anskaffningen av JAS 39E har tagit ny fart sedan Robert Dalsjös debattartikel i förra veckan. Det är ett ämne som jag berörde redan 2012, strax innan beslutet fattades, och som det är nu är anledning att återbesöka. I de dåvarande OS-tiderna sammanfattade jag ett vidmakthållande av JAS 39C istället JAS 39E som om Sverige skulle skicka åldrade och orkeslösa atleter till OS i London för att delta i denna yttersta av idrottsliga landskamper (mellanstatlig väpnad strid är en betydligt allvarligare form av landskamp).

Det är en jämförelse jag står fast vid och som fortfarande är högst aktuell. Likaså står jag fast vid bedömningen att 60 st JAS 39E är alldeles för lite för svenska operativa behov. Det är också något som 96 st JAS 39C/D inte löser på 2020-talet. Numerär är styrka i sig, särskilt när det gäller luftstridskrafter då endast en viss andel av flygplanen kommer att vara disponibla vid ett givet tillfälle.*

För att återgå till debattartikeln så är metoden att plocka isär fullt fungerande JAS 39C/D-flygplan för att ta enstaka komponenter till bygget av nya JAS 39E helt vansinnig, precis som Dalsjö påpekar.

Metoden kommer att innebära att Flygvapnet kommer att sakna en division flygplan av fullständigt löjeväckande skäl – och det mitt under en redan säkerhetspolitiskt mycket allvarlig och osäker period. Den enda anledningen till just denna metod är det ursprungliga politiska kravet på att kunna måla upp JAS 39E som en ”uppgradering av JAS 39C” och inte ett nytt flygplan.

Att vissa väsentliga komponenter saknas i de äldre flygplanen kommer inte att göra det enklare att sälja dem på en andrahandsmarknad. ”Någon” ska bekosta en komplettering av dessa innan de kan säljas till en ny kund och denne någon lär vara just svenska staten som ju äger flygplanen och därför ska sälja dem (oavsett om det går via Saab eller ej. Government-to-government är annars den nu vanligaste metoden vid stridsflygplansaffärer). Resultatet blir därmed (i bästa fall) ett nollsummespel ekonomiskt, men en rejäl nedgång i operativ effekt för Flygvapnet.

Finns det någon svensk politiker som är villig att förvara detta tillvägagångssätt? Det skulle förvåna mig.

En av de vanligaste frågorna rör varför man inte kan behålla JAS 39C och operera vid sidan av JAS 39E. ”Kan” kan man alltid, men vad kostar det, går det överhuvudtaget och framförallt – varför?

För att börja bakifrån så torde svaret på varför vara att man vill utöka numerären och den operativa effekten. Frågan är då varför man ska lägga ned resurser på en plattform som redan i dagsläget börjar närma sig bäst-föredatum med stormsteg med tanke på Sveriges geografiska läge där den presumtiva motståndaren förfogar över spetsteknologi.

Jaktroboten Meteor, som nyss införts i Sverige som första land, ger en oöverträffad jaktförmåga – för några år. Roboten införs i närtid även i andra länder och motsvarande utveckling är på väg även i Ryssland. Vad gäller fysiska prestanda är JAS 39C låst till de ursprungliga specifikationerna från 1982, och de sätter kraftiga begränsningar i räckvidd, toppfart och framförallt lastförmåga. Detta är fysiska begränsningar som sattes av ekonomiska skäl då och som JAS 39-systemet lider av fortfarande – och som 39E till del avhjälper. Längre räckvidd kräver större bränsletankar, ökad vapenlast kräver helst ett större skrov (förverkligas endast till del) och båda dessa liksom högre fart kräver starkare motor. Ett flygplan är och förblir en stor kompromiss och de fysiska begränsningarna man sätter i dimensioner lever för alltid kvar.

Det var också 80-talets inbyggda begränsningar som gjorde det nödvändigt att skapa JAS 39C för att möjliggöra den interoperabilitet som krävs för att använda flygplanet utanför Sverige. Den lista som fanns över mycket allvarliga operativa brister för att använda JAS 39A i ramen för en internationell insats, var inte trevlig. Tyvärr tog man inte under slutet av 90-talet det större klivet att gå mot det som nu blir 39E – återigen av huvudsakligen ekonomiska skäl.

Det är sannolikt av den här anledningen som kritik uppstår mot att det är så kort levnadstid på svenska stridsflygplan. Det är en onyanserad och felaktig uppfattning, sannolikt baserad på okunskap om såväl svenska som internationella förhållanden. JAS 39A var byggd för en livslängd på 3000 flygtimmar och hade verkligen sjungit på sista versen om de varit de enda i drift utan JAS 39C. JAS 39C, som är förstärkt, har en betydligt längre livslängd.

Kritikerna jämför gärna med att Norge fortfarande flyger F-16 från slutet av 70-talet. Det gör man sannerligen, men inte oproblematiskt. De norska flygplanen har passerat bäst-föredatum och dras med väsentliga operativa begränsningar. De är heller inte i närheten av mycket av den förmåga som finns på JAS 39C. Samma förhållande gäller för stridsflygplanen i US Air Force, där medelåldern även på jaktflygplanen nu i många fall är högre än piloterna som flyger dem. Det innebär att tillgängligheten (funktionsdugliga flygplan) är på ständigt lägre nivåer i väntan på att den mycket försenade F-35 ska komma i bredare förbandsdrift. Detta är ett av de största bekymren det amerikanska försvaret har i dagsläget – samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är nedåtgående och man bedömer att framtida krig sker mot en motståndare på närapå jämbördig teknologisk nivå.

Det är i just den situationen Sverige hade befunnit sig i om JAS 39A hade blivit det sista svensktillverkade flygplanet.

Då hade Sverige, som icke medlem av NATO stått längst bak i kön för att motta leveranser av F-35. Eurofighter hade inte erbjudit någon väsentlig prestandahöjning över JAS 39A. Det hade t.ex. inneburit att Sverige inte hade kunnat delta i någon Libyeninsats eftersom flygplanet helt enkelt inte hade haft de fysiska möjligheterna. Samma hade i gällt den cross-border training och merparten av de internationella övningar som Flygvapnet deltagit i de senaste tio åren. Den operativa förmågan idag hade kort sagt varit låg. Riktigt låg, med undantag av att bekämpa sjömål vilket JAS 39A löste lika bra som JAS 39C idag.

Så varför skulle Sverige nöja sig med att behålla ett flygsystem som över tiden skulle innebära en allt sämre operativ förmåga jämfört med den presumtiva motståndarens?

Det är motsatsen till allt sunt förnuft vad gäller krigföring. Om man nu tycker att det är mer relevant att lägga pengar på att bibehålla JAS 39C parallellt istället för att satsa på en ökad numerär kvalitativa plattformar med kvantitet i last, så återstår frågan hur försvarsmaktsorganisationen ska mäkta med det.

Flygvapnets stridsflygskomponent består idag av 96 st JAS 39C/D. Om 60 st JAS 39E läggs till dessa erhåller Flygvapnet 156 st stridsflygplan. Det är en respektabel siffra och kvantitet är som bekant en kvalitet i sig.

De underliggande problemen av denna lösning är dock större än vad förespråkarna vill kännas vid. Senast Flygvapnet hade en numerär av detta slag var i början av 2000-talet innan nedläggningarna i Försvarsbeslutet 2000 slagit igenom. Idag finns personal att bemanna 6 st stridsflygdivisioner genom att 2 utbildningsdivisioner nu återigen görs till stridsflygförband.

Om man bortser från de personella ramarna som Förvarsmakten har att förhålla sig till, så skulle 156 flygplan innebära närmast en fördubbling av antalet divisioner och piloter och det på tio år. Det innebär en utbildningstakt av piloter som är närmast omöjlig att hantera, speciellt med tanke på hur förutsättningarna för flygutbildning ser ut idag, samt att det tar sju år att utbilda en stridspilot till den mest grundläggande kunskapsnivån. Utöver detta måste det finnas flygunderhållsförband och övriga basförband med all tillhörande utbildad personal för att en förmåga ska erhållas. Det är som sagt alltid betydligt enklare att avveckla, än att återta förmåga.

Detta är en av anledningarna till att jag ser hundratalet JAS 39E som betydligt mer realistiskt. Frågan är också vad kostnaden för att bibehålla JAS 39C är. Det är inte jag rätt person att utreda, men jag skulle vara förvånad om det skulle vara särskilt ekonomiskt fördelaktigt med hänsyn till den operativa effekten man kan erhålla.

JAS 39E har potential att bli ett mycket bra flygplan, men av ekonomiska skäl har man återigen gjort kompromisser på olyckliga områden. Jag är därför mycket förvånad om vi inte till 2030 talar om en JAS 39G för att avhjälpa just de brister som redan idag är kända.

De stora felen i svenska beslut om stridsflygförmåga är inte att det rör sig om beställning av svenska flygplan med påstått hög omsättningstakt. Felen har de senaste 40 åren varit att beställningarna skett för sent och med för låg ambitionsnivå. Detta har resulterat i sena och omfattande modifikationer för dyra pengar för att lösa problem som varit kända långt tidigare.

Av politiska skäl har man heller inte följt de rekommendationer som givits av utredningar. Det senaste och tydligaste exemplet är just det politiska beslutet från 2012 att anskaffa 60 flygplan. 

Det allvarligaste missaget som personer som saknar erfarenhet av flygoperationer har en tendens att se anskaffad numerär som konstant tillgänglig numerär. Utan att avslöja tillgänglighet i Sverige så är ett internationellt mått för flygstridskrafter att man över tiden har en tredjedel av flygplansnumerären tillgänglig. Det skulle vid 60 flygplan innebära 20 tillgängliga över tiden. Visst kan andelen höjas om man bara vet när de ska användas. Det gör en angripare, medan försvararen har att utgå från de uppgifter som underrättelsetjänsterna kan leverera. Gör man fel bedömning riskerar man istället att ha en ännu sämre tillgänglighet när man behöver den som mest.

Den utredning Försvarsmakten gjorde inför beslutet 2012 talade om lägst 60 till 80 flygplan för att ha en operativ förmåga att möta den säkerhetspolitiska situation som då var gällande.
– Lägst 60 gällde om dessa kompletterades med en ökad ambition långräckviddigt luftvärn.
– Lägst 80 gällde om ingen ytterligare komplettering av luftvärn gjordes.

Den dåvarande alliansregeringen drev därefter igenom i Riksdagen beställa 60 flygplan, utan något kompletterande luftvärn. Därefter har vi fått den ruptur i det europeiska säkerhetssystemet som innebär att Sverige är beläget i Europas allvarligaste friktionsområde. Lägg därtill styrningen att byggnationen av JAS 39E ska ske på bekostnad av antalet tillgängliga JAS 39C.

Det är ett konsekvenstänkande som inte håller, men det är fortfarande detta som utgör grunden för framtidens svenska stridsflygförmåga. Gamla försvarspolitiska synder lever länge.

Läs gärna även de insatta inläggen från Väpnaren och Gripen News i samma ämne.

*Jag kan starkt rekommendera min inläggsserie om Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv (del 1, del 2, del 3, del 4). Denna är skriven innan Ukraina-kriget och det kan vara intressant för läsaren att jämföra inläggen med försvarsbeslutet 2015. Behoven fanns identifierade långt tidigare, men politiskt ville ingen kännas vid dem. Idag känns man vid behoven, men är ointresserad av att finansiera dem.

En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten


”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

”Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

 If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?”

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

”Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)”

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.

På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

”Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt”
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

”Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas.”
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

”Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att ”Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.”

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.

Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.

Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.

Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

”Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours.”

 Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.