Kategoriarkiv: Försvaret

Gästinlägg: Materielförsörjningen – En teknikers bektraktelse

Försvarsmakten materielanskaffning fortsätter att vara omdiskuterad, inte minst politiskt då socialdemokraterna vill se att vissa större materielsystem direktupphandlas av svensk försvarsindustri. Budgeten för materielanskaffning har sjunkit det senaste decenniet och än kraftigare har budgeten för forskning och utveckling sjunkit. Liksom andra områden inom försvarspolitiken tål även materielanskaffningen att diskuteras djupare och fler perspektiv att belysas.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Materielförsörjningen (en teknikers betraktelse)

De väsentliga uppdragen till FMV för materielobjekt kopplat mot operativ materiel/-förmågor har traditionellt bestått i:

1. FoT

2. Materielsystemledning (MS-led)

3. Systemutveckling

4. Driftstöd

5. Nya behov, utveckling anskaffning

Jag vill inte ge intryck att detta är en fullständig vy av hur det fungerar utan det får utgöra min betraktelse av hur jag upplevt att det fungerar. Andra delar av FMV och andra personer kan ha upplevt en annan bild än den nedan.

Försvarsbeslut 1996 (FB 96) pratade om anpassningsförsvar. Man skulle inte omsätta materiel i betydande mängd man skulle istället utveckla teknologier fram emot demonstratorer och om omvärldsförändringen så krävde hade man en god teknologisk grund till att framställa krigsmateriel på kortare tid. Samtidigt skulle önskade man på detta sätt vidmakthålla industriell kompetens. Detta synsätt gällde under FB-perioden men kom att överges relativt snart. Det fanns i mina ögon en relativ tjuskraft i detta arbetssätt då det genererade teknisk kompetens samt ledde till ett ökat utbyte mellan FMV och FOI samt slutligen även industrin. Det förekom även ett större bilateralt utbyte med bla Storbritannien och USA som gav mycket tankar och idéer kring framtiden som i alla fall utvecklade mig. FMV hade god kunskap och följde/drev teknikutvecklingen inom olika väsentliga militärteknologiska områden och detta till en ganska blygsam kostnad i relation till det totala materielanslaget. Utöver detta så fans det större utrymme till prov och försök som genererade väsentligt bättre miljökännedom än vad dagens förutsättningar medger. Idag har FMV spillror av budgeten kvar avseende FoT finansiering.

Vidare hade man inom respektive ”materielsystem” en budget som möjliggjorde en mer systemspecifik vidareutveckling. Denna genererade förutom förbättringsförlag och åtgärder även att myndigheten hade god teknisk kompetens på operativ materiel. Inte sällan användes personal vid FMV som lärare vid teknisk utbildning i Försvarsmakten. Detta arbete och utbyte samt att FMV ofta lånade in personal från Försvarsmakten genererade väsentlig miljökunskap kring användandet och behoven. Denna ekonomi kom att tas bort kring sekelskiftet.

Därutöver har man har man haft driftstöd och materielsystemledningsuppdrag (MS-led). MS-led är det uppdrag som genererar planeringsunderlag till försvarsmaktens materielplanering. Det inbegriper bl.a omvärldsuppfattning om teknikutveckling. Driftstöd har inbegripit att vidmakthålla underhållsavtal med industrier samt förvaltning av konfiguration och teknisk livslängd, ”end of life” (EOL), och liknande. Dessa uppdrag har idag slagits ihop och benämns ”Systemstöd”. Systemstödet har idag även fått uppdraget att genomföra all ”produktionsberedning” dvs att alla upphandlingar finansieras till dess att industrin inkommit med bindande offerter på kommande beställningar så att FMV kan ge Försvarsmakten offerter på materiella behov i materielplanen, som då bygger på bindande offerter från industrin. Detta för att kunna ge Försvarsmakten ”bättre” planeringsförutsättningar avseende leveranstider och ekonomi. Det har ju varit en del av den kritik statsmakterna har ställt till FMV och Försvarsmakten. Denna sista del är den väsentligaste omkostnaden på Systemstödet idag. Kvar till systemvidmakthållande finns då inte så mycket medel.

Inom ramen för Systemstödet har då årligen FMV levererat en Systemlivscykelplan SLCP som redogjort för statusen av materielen, baserat på årsberättelserna från Försvarsmaktens tekniska kontor som genomfört driftuppföljning. FMV meddelar då eventuella brister och förslag på hur dessa skall åtgärdas. Från att en brist redovisas till att en åtgärd kan vara genomförd blir det då en administrativ tid på minst 2,5 år. Till detta skall läggas en produktionstid samt en verifieringsperiod samt ett införande. Allt klart efter c:a 5 år totalt. Jag kan förstå att detta måste upplevas mycket frustrerande på förbanden. ”But my hands are tied”.

Vidare äger inte FMV rätt att komma med förslag på förmågehöjande ändringar eller nya förmågor avseende anskaffningar eller utveckling. Dessa frågor äger försvarsmakten och FMV skall endast sitta nöjd och vänta på uppdrag. Det innebär att om FMV har god marknadskunskap och en hyfsat teknisk omvärldsuppfattning så påverkar detta inte de materiella förslag FMV lämnar till Försvarsmakten. Det blir inga förslag på vad det nu vara månde för nya teknologier som kan förändra Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten har brister i finansiering till att underhålla befintliga system så någon verksamhet som syftar mot framtiden finns det idag knappt några spår av. När det gått tillräckligt långt ii diskrepansen mellan är- och börläge så skall omsättning till betydande belopp ske genast och något tålamod att det kan ta tid finns inte. Detta riskerar enligt mig leda till en för stor riskaptit och att oprövade teknologier tvingas fram och leveransförseningar kan uppkomma. Alternativ att man inte tar steg framåt i tillräcklig omfattning och att Försvarsmakten på sikt kommer att cementera gamla stridssätt och doktriner.

Mina förslag är följande:

1. FMV utgör Försvarsmaktens enda leverantör av FoU med koppling till materielplaneringen och teknisk omvärldsuppfattning. FMV leder därmed FOI forskning som styrs genom uppgifterna från Försvarsmakten. På detta sätt äger Försvarsmakten även fortsättningsvis forskningens inriktning men ett sammantaget ansvar för att FoU nyttiggörs kan utkrävas av FMV. Det ger även att FMV får en medverkan i FoU som deltagare i dess planering och genomförande samt möjligheter att låta FOI medverka även i den kommande industriella utvecklingen samt inom ramen för förmågetillväxt i operativ materiel.

2. FoU anslaget utökas till en nivå som ger adekvat innehåll inom viktigare funktions-/förmågeområden. Inom civil industri ligger FoU normalt kring 5-10% av omsättningen inom Försvaret är idag FoU-anslaget i höstbudgeten 623 miljoner kr av en total försvarsbudget på 43,2 miljarder kr. Med andra ord 1,44 % av det totala anslaget.

3. Större omsättningar alternativt modifieringar föregås av riskminimeringsfaser där man kan arbeta ända fram mot prototyp innan väsentliga beslut om införande och produktion tas. Beroende på hur mycket risk man anser det föreligga inom respektive område.

Kontentan av mitt förslag är att jag anser att man behöver flytta fokus och satsa mycket mer i tidiga faser innan väsentliga kostnader uppkommit så att beslut och kontrakt kan få större chans att lyckas. Detta gäller även om man skall konkurrensupphandla materiel då man kan ha kontrakt där man utprovar och låter dessa prov och försök vara en del av utvärderingen. I slutändan bör detta leda till att FMV som kund på marknaden har en bättre kompetens att värdera leverantörer och tekniska lösningar och därmed undvika eventuella fallgropar på ett bättre sätt. Förutsättningarna till detta torde i alla fall förbättrats.

Jag ser intresserat fram emot den eventuella debatt som detta inlägg kan skapa och den negativa respons jag misstänker detta kan få. Den tar ju kanske inte så stor hänsyn till nuvarande materielförsörjningsstrategi som den borde.

Handläggaren

”Skönmålning upphör” kommenderat i Norge

I Norge har landets nya försvarsminister Ine Eriksen Søreide kommenderat ”skönmålning upphör” i den norska försvarspolitiken och Forsvarets situation. I sitt nyårstal vid Oslo Mililitære Samfund chockade Eriksen Søreide med att beskriva en helt annan bild av det norska försvarets operativa förmåga än vad som varit aktuellt under den förra regeringen.

”Ved inngangen til et nytt år er det derfor godt å kunne slå fast: vi har et forsvar som holder en svært høy kvalitet.

Så langt er bildet gjenkjennelig. Dette er en historie som er blitt fortalt flere ganger før, også fra denne talerstolen. De siste årene har denne beskrivelsen blitt krydret med uttrykk som «at omstillingen er fullført», «fullfinansiert forsvar» og at vi er i «full balanse».

Fra tid til annen har jeg tenkt at slike fyndord ikke utgjør hele virkeligheten – at de virker tilslørende. Alt for ofte har vi blitt presentert for det jeg vil kalle en «redigert virkelighet».

…

Jeg er ikke her for å skjønnmale. Jeg vil snakke om de utfordringene Forsvaret har i dag og framover. Jeg vil ha utfordringene opp på bordet. Bare slik kan vi løse dem.”

För den som inte hängt med i norska försvarspolitik kan meddelas att den liksom den svenska genomgått en kraftig omsvängning mot internationella insatser. En kalldusch utgjordes bland annat av det norska deltagandet i Operation Allied Force där det visade sig att landets flygvapen inte hade den erforderliga förmågan att delta i flygoperationerna över Jugoslavien utan istället fick en mer tillbakadragen roll. Nu har hela den norska försvarsmakten omorganiserats på ett sätt liknande den svenska mot mindre insatsförband framförallt inriktade mot internationella insatser. Dock har under de senaste åren återtagning skett mot nationellt försvar och en tyngdpunktsförflyttning norrut i det militära försvaret. Även om ett antal NATO-övningar genomförts i Nordnorge visar det sig dock nu att det funnits allvarliga brister i den norska militära förmågan, därav försvarsministern ord.

I torsdagens Aftenposten bekräftade Norges nye ÖB den bild Eriksen Søreide förmedlade och konstaterar att emedan förmågan till internationella insatser har varit god, så finns det stora brister det nationella norska försvaret. Allvarligast är att grundorganisationen har en för låg bemanningsgrad i fredstid för att kunna hålla hög beredskap.

Det är en situation vi känner igen från Riksrevisionens rapporter i Sverige om bland annat bemanningen av Flygvapnet och Marinen samt Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser. Kännetecknande är t ex Marinens problem med att bemanna sina fartyg, då samma personal som ska bemanna fartygen i den nya slimmade organisationen av kostnadsskäl också ska bemanna skolor och staber med resultatet att fartygen ligger för kaj. Tyvärr uppvisar Norge samma problem med sina fregatter.

Det vore tillnyktrande om man i Sverige kunde ta lärdom av den norska utvecklingen inom försvarspolitiken, allra helst omedelbart då vi inom kort står för en mycket viktig milstolpe i svensk försvars- och säkerhetspolitik. I slutet av mars ska nämligen Försvarsberedningen presentera den rapport som ska ligga till grund för kommande försvarsbesluts avseende Försvarsmaktens organisation.

Att det föreligger en mycket stor diskrepans avseende läget i det svenska försvaret var alltför tydligt under Folk och Försvars nyss genomförda rikskonferens i Sälen. Värst är att denna diskrepans inte bara råder mellan partierna utan att Regeringen, försvarsmaktsledningen, Försvarsmaktens personal och inte minst Riksrevisionen har vitt skilda uppfattningar om läget. Det bådar inte gott för ett nytt försvarsbeslut eftersom det då blir näst intill omöjligt att avhjälpa de brister som finns.

På detta problem finns bara en enda lösning och det är att man sväljer stoltheten och istället tar lärdom av det ryska exemplet och genomför flera och regelbundna beredskapskontroller. Utan den omfattande beredskapskontroll som genomfördes hösten 2009, ”av en händelse” samtidigt som den ryska övningen Zapad 2009, skulle läget i Försvarsmakten ha varit än värre. Tyvärr verkar en av lärdomarna från beredskapskontrollen ha varit att detta var så effektivt att vi inte har råd att göra om det.

En tragisk tradition i Försvarsmakten över de senaste 20 åren har varit att använda just övningsverksamhet som budgetregulator. Detta har varit tydligt tidigare, inte minst hösten 2013, men kommer att bli än tydligare i år eftersom Försvarsmaktens ekonomi är mycket ansträngd. Vi har en regering som berömmer sig om att ta kontroll över utgifter, vilket bland annat lett till omfattande detaljstyrning i Försvarsmaktens materielanskaffning. Tyvärr inte sällan med förmågeglapp och reduktioner som följd. Att från och med 2008 bryta ut ett särskilt anslag för internationella insatser från verksamhetsanslaget är också ett exempel på detaljstyrningen.

Regeringen har under åren blivit allt tydligare i vad man förväntar sig i övningsverksamhet av Försvarsmakten och detta accentueras ytterligare i regleringsbrevet för 2014. Detta är välkommet.

Mitt förslag för att tillse att Försvarsmakten övar mer kvalitativt är därför enkelt.

Bryt ut ytterligare ett särskilt anslag i försvarsbudgeten, nämligen ett anslag för kvalificerade övningar. 

Kvalificerade övningar utgörs av de respektive stridskrafternas övning: Flygvapenövningen, dess marina motsvarigheter Swenex och Joint Challenge. Inte minst bör anslaget användas till just en till två försvarsmaktsgemensamma beredskapskontroller årligen och en större försvarsmaktsgemensam övning, vilket är något Försvarsmakten länge saknat. Det är nu nämligen över 20 år sedan Försvarsmakten genomförde en större försvarsmaktsgemensam övning.

Genom avdela ett särskilt anslag minskar möjligheten att övningar såsom dessa används som budgetregulator, vilket alltid är fallet idag. Det är inte en samtränad pluton eller JAS-rote som gör Försvarsmakten effektiv. Det är förmågan att leda och logistiskt försörja samtränade bataljoner, brigader, flyg- och marinstridskrafter och att använda dessa i gemensamma operationer.

Att öva i sitt förband och i den roll man anställts för vad som ger också den stolthet och känsla av mening hos personalen som Försvarsmakten så illa behöver för att just kunna behålla personalen.

Mer om det aktuella läget i Norge: Forsvars- och sikkerhetsbloggen. Det tål att läsas och att samtidigt reflektera över såväl läget i svensk försvarspolitik som det säkerhetspolitiska läget i Sverige och Östersjön.

Mer läsning på söndagen: Kvällspostens Amanda Wollstad om problemen i försvarspolitiken, Bo Pellnäs i UNT om utsikterna för ett nordiskt försvarssamarbete

Värnplikt igen – ja eller nej?

Jag har under dagen blivit intervjuad om mina åsikter om värnplikten och det faktum att 58 % av svenska folket enligt TV 4 opinionsundersökning tyckte det var en dålig idé att avskaffa värnplikten.

Jag är varken för värnplikt eller eller emot yrkesförsvar. Jag skulle mycket gärna se en kombination.

Genom en värnplikt som omfattar bägge könen kommer försvarets folkförankring att stärkas. Fler människor kommer att ha insyn i och känna sig delaktiga i det som är en demokratis yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ett lands säkerhetspolitik och försvar får aldrig bli något som ”dom” håller på med. Det är alla ”vi” som utgör landet.

En värnplikt och allmän mönstring betyder ingalunda att man behöver ha det utbildningstvång med rättsliga påföljder som förut förelåg avseende värnplikten, utan man kan ha möjlighet att inrikta sig på de ungdomar som är mest intresserade av värnplikten. Något som redan idag tillämpas med framgång i våra grannländer Danmark och Norge.

Räcker det då inte med nuvarande system med ett yrkesförsvar? Nej, inte enligt min mening. Många ungdomar vill inte stanna de 6-8 år som en fullständig heltidsanställning i Försvarsmakten innebär, men de kan samtidigt tänka sig att göra en viss tid i Försvarsmakten. Glädjande nog ser många militär erfarenhet som meriterande. Detta skulle starkt hjälpa till med rekrytera de deltidsanställda soldater som Försvarsmakten är i så stort behov av att ha då de ska utgöra basen av personalstyrkan, men samtidigt har haft svårare att rekrytera.

Det man går miste om idag är alla dessa ungdomar och framförallt går försvaret miste om de ungdomar som under sin tjänstgöring upptäckte att en vidare anställning i Försvarsmakten faktiskt var något för dem. Många av de bästa cheferna jag har haft inom Försvarsmakten hade aldrig haft en tanke på en officersbana förrän under sin värnplikt. En könsneutral mönstring skulle också öka inflödet av kvinnor i Försvarsmakten, vilket alla är rörande överens om är eftersträvansvärt.

Det är vid det här laget ett lika känt som sorgligt faktum att rekryteringen till officersyrket har sjunkit katastrofalt. Förra året skickade 300 unga in ansökningar till 180 platser på officersprogrammet. Av dessa sållades ett inte så litet antal bort av olika skäl innan egentlig uttagning kunde påbörjas. I år verkar antalet ansökningar ha gått upp till över 500. Det är åt rätt håll men fortfarande långt ifrån de siffror som var gällande under värnpliktstiden. År 2010 då värnplikten lades vilande var antalet ansökningar 1600.

Blir det då inte dyrare med värnplikt? Det är inte så säkert. Yrkesförsvaret är dyrare än värnpliktsförsvaret. Övergången till yrkesförsvar och de problem med att framförallt behålla personalen den tid som kalkylen förutsatte kostar stora pengar. Jämför man det underlag som användes då beslutet om införandet av yrkesförsvar togs, uppskattar jag med stöd av FOI:s rapport fördyringen till ca 1,5 mdr över de planerade kostnaderna.

Moderaterna tweetade idag under Folk och Försvar att kostnaden för mönstringsplikt skulle bli minst 85 mkr dyrare. Yrkesförsvarsreformen beräknades på att ca 5 % av de anställda soldaterna skulle sluta årligen och med en tjänstgöringstid på i snitt 6 år. Siffrorna för 2013 visar att ca 15 % av de anställda soldaterna slutar och därtill hamnar snitttjänstgöringslängden väl under 6 år. Enligt Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, är den årliga merkostnaden 45 miljoner kr på kort sikt och 90 miljoner kr på lång sikt för varje procent av de anställda soldaterna som slutar över de förväntade fem procenten. Motsvarande siffror för varje år kortare snittjänstgöringstid är 95 respektive 195 miljoner kr. Sålunda ser vi endast där en merkostnad just nu på över en miljard kr. Väl värt att ställa mot kostnaden för att återinföra allmän mönstring.

Dagens lösning med enbart ett yrkesförsvar gör också att Försvarsmaktens organisation kommer att ha svårt att växa vid behov. Den ursprungliga kalkylen för insatsorganisation 2014 och yrkesförsvaret bygger på att man kan rekrytera ca 4 % av varje årskull, enligt FOI. Det är internationellt sett mycket högt. Att nu soldater slutar sin anställning i förtid ökar rekryteringsbehovet. Skulle omvärldsituationen i framtiden kräva att insatsorganisationen växer, blir detta mycket svårt med tanke på det redan mycket stora rekryteringsbehovet jämfört Sveriges ”ringa” befolkning.

Nu spelar det ingen större roll huruvida man har heltidsanställda soldater eller värnpliktiga så länge personalen inte är ordentligt övad. Värnpliktens stora svagheter under dess sista 15 år var att ekonomin aldrig tillät repetitionsövningar och att allt färre grundutbildades. Tyvärr verkar det ekonomiska läget nu inte heller medge ordentliga övningar för dagens personalförsörjningssystem. Idag är insatsorganisationen fylld med värnpliktiga på de personalrader som inte är besatta av anställda soldater. Dessa kan dock inte övas med undantag av att regeringen genomför inkallning. Här finns det behov av en viss lagöversyn för att skapa möjlighet att få till de samövade och insatsberedda förband som beställdes i inriktningspropostionen 2009.

Frågan om en eventuell återgång till värnplikt om så bara partiell tål att diskuteras vidare. Det är dock glädjande att se att så många svenskar stöder värnplikten och att frågan har aktualiserats under Folk och Försvars rikskonferens. Vi har haft för mycket av antingen eller i den svenska försvarsdebatten. Vi behöver mer av både och.

Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

“So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”

Sun Tzu, The Art of War

Reglerteknik – hur man följer
Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

’
Säkerhetspolitik vs reglerteknik
Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.

Förmågan att observera
Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.

Förmågan att styra
Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.

Minska fördröjningarna
Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

Mikael ”Duke” Grev



Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3, SVT, 2, AB, AB Debatt, Hbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, Skipper, YA, SMP, TV 4, Fb, DA

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

"Försvaret har blivit svagare"

Försvaret har blivit svagare konstaterar SvD i en artikel nu på morgonen. Flygtimmar, körmil och sjödygn har sjunkit markant för alla Försvarsmaktens viktigare materielsystem, vilket rimmar illa med retoriken om att vi idag har ett starkare försvar än för 15 år sedan, menar SvD. Ej heller detta kommer som någon överraskning. För den som läst Försvarsmaktens årsredovisningar har det varit uppenbart.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser.

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Ett oövat försvar är inte trovärdigt. SvD:s bilder talar för sig själva.

Norge ointresserat av gemensam nordisk incidentberedskap

Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att ”experter sågar flygsamarbetet” (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.

Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.

”Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.

 – I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern.”

Detta ska man bära i åtanke för den svenska ”Islandsinsatsen” där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till ”övning” istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.

Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:

”Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger”

Det gäller tydligen åt andra hållet också.

SvD

Helt om i fokus för svenskt försvar?

Det märks onekligen att det snart är Folk och Försvars årliga rikskonferens Sälen med tanke på all försvarspolitisk bevakning i media.

SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att ”försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).

Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog – Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.

Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.

Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.

Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.

Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.

Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.

Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.

Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog – del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.

Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:

Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!

DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA

Det tveksamma nöjet att få rätt

Under dagen publicerades den nyskrivna Prolog – del 4 hos Frivärld Magasin. I del 4 skriver jag om den försvarspolitiska utvecklingen sedan 2009 och framförallt under det senaste året. Prolog del 1-3 skrevs inför förra årets rikskonferens i Sälen och avhandlade försvarsbesluten fram till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009.

På Twitter påminde under dagen Annika Nordgren-Christensen om det inlägg hon för drygt 5 år sedan publicerade på sin blogg i vilket ett antal personer verksamma eller med intresseområden inom försvars- och säkerhetspolitiken och så även jag, fick svara på en rad frågor inför framtiden. Det var med viss spänning jag läste detta inlägg och såg att jag inte hade så mycket att skämmas för i mina profetior. Däremot är det inte alltid ett nöje att få rätt i efterhand.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Afghanistanveteraner om tolkarna och deras rätt till asyl

Fyra svenska afghanistanveteraner, däribland David Bergman (stundom gästskribent på WW), skriver i tisdagens SvD på Brännpunkt om de afghanska tolkarnas rätt till asyl och adresserar migrationsminister Tobias Billström i debattartikeln.

”Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband.”

Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.

Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.

Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.

Vändning vid botten?

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem lär bli en av de större försvarsfrågorna under 2014, då just det nuvarande systemet kommit att bekräfta många av de farhågor som funnits kring ökade kostnader. Argument som viftades bort för fyra år sedan med att det nog skulle lösa sig. Idag har vi ett första facit och det är inte några glädjebesked direkt.

Det är därför klokt agerat av Regeringen att tillsätta en utredare av personalförsörjningssystemet. Klokare hade naturligtivs varit att genomföra utredningarna om yrkesförsvar och värnplikt innan beslut fattades i Riksdagen 2010 istället för att utredningarna kom att levereras ca ett år efter beslutet. Det skulle också dröja flera år innan nödvändiga lagrum beslutats för att möjliggöra vissa delar av personalförsörjningssystemet.

Yrkesförsvaret i sin nuvarande form är redan nu ännu en ”gökunge” inom försvarsbudgeten. De ursprungliga kalkylerna som Försvarsmakten levererade inför Inriktningspropositionen 09 och belslutet om att lägga värnplikten på is i fredstid, talade om månadslön för soldater på 17 000 kr, 15 % avgångar under GMU och årliga förtida avgångar bland anställda soldater om 2,5 %.

För att frigöra medel till de ökade personalkostnaderna pekade Försvarsmakten i sitt underlag (HKV 23 383:51503 2009-01-30) inför inriktningspropositionen på att det skulle krävas förändringar i grundorganisationen som riksdag och regering var tvungna att besluta om. Som bekant har inga grundorganisatoriska förändring skett sedan 2009.

FOI uppskattade i november 2010 i sin rapport om det nya personalförsörjningssystemet (Riksdagens beslut om värnplikten fattades maj 2010) att kostnaderna mycket väl skulle kunna bli 1-1,5 mdr kr dyrare årligen än planerat. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors var inte värst pigg på att diskutera vad FOI kommit fram till annat än i svepande ordalag om rationaliseringseffekter som ej vägts in.

FOI konstaterade i sin rapport att variationer utifrån Försvarsmaktens kalkyl för personalförsörjningen skulle kunna bli mycket dyrbara. I känslighetsanalysen användes bland annat följande kostnadssiffror:
                                                                                               Kort sikt      Lång sikt
1 % förändring i avgångar under utbildning (GMU)  15 mkr         30 mkr
1 % förändring i årliga avgångar under kontrakt        45 mkr         90 mkr
1 år förändring i genomsnittlig kontraktstid                95 mkr         195 mkr
1000 kr förändring i månadslön (17 000 kr)              185 mkr        185 mkr

I FOI rapport redovisades ett ”worst case”-scenario om 30 % avgångar under GMU, 10 % förtida avgångar per år under kontraktstid och en genomsnittlig kontraktstid på 6 år för både GSS/K och GSS/T.

I veckan kom siffrorna för 2013. Ännu har Försvarsmakten inte presenterat någon prognosticerad genomsnittligt kontraktstid. Förlusterna under GMU i form av personer som ej går vidare till anställning uppgår i snitt till 40 %. Vad gäller anställda GSS/K så sjönk de förtida avgångarna från 19 % år 2012 till 15 %. Glädjande var här att fler soldater återkom som GSS/T. Under 2012 höjdes också soldatlöner med 1000 kr till en lägstalön om 18 000 kr.

Sammantaget handlar det alltså om flera miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med de kalkyler som användes då besluten om det nya personalförsörjningssystemet fattades.

Konsekvenserna blir mycket kännbara. Allt tyder på att 2014 kommer att bli ett mycket knapert år inom Försvarsmakten där verksamheten kommer att gå på sparlåga likt de svåraste åren under 00-talet. Det här riskerar att späda på den redan besvärliga personalsituationen då en givande verksamhet är ett av de bästa sätten att behålla personal. Den största fördelen med ett yrkesförsvar, att ha en ständigt gripbar och välutbildad personal, fallerar också då man varken har råd att öva den och ej heller har möjlighet att öva den då personal i alltför hög takt roteras in och ut ur förbanden. Tiden rinner också hastigt iväg nu för möjligheten att implementera en effektiv och trovärdig svensk försvarsmakt när nu det säkerhetspolitiska omvärldsläget ter sig allt bistrare.

Det kan vara läge för Försvarsmakten, berörda politiska instanser och inte minst utredaren Stefan Ryding-Berg att plocka fram FOI:s nu tre år gamla rapport, som hittills visat sig slå in. Det finns nämligen ett antal rekommendationer där. Det är bara att hoppas att 2012 utgjort botten i personalförsörjningssystemet.

Jag är inte ett dugg förvånad om vi inom något år åter har ett system som till del bygger på värnplikt, om än till största delen frivillig sådan och allra helst helt könsneutral.

Som avslutning kan jag rekommendera denna ledare av Claes Arvidsson. Det är alltid lika intressant att gå tillbaka i arkiven och jämföra med faktiskt utfall.

Tyvärr ej tillgängligt på nätet är den tankeväckande artikel i gårdagens DN om en nationell samhällsplikt, bland annat i syfte att i högre grad väcka ungas intresse för nödvändiga yrken som idag har svårt att rekrytera, t ex vissa sjukvårdsyrken. Tål att diskuteras djupare.

SR, 2, SvD, DN

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien 2

JAS 39NG demonstrator
Copyright SAAB AB

Fler detaljer har klarnat jämfört med när gårdagen inlägg ”Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien”skrevs. Inlägget nedan bör därför läsas i kombination med gårdagens.

SvD Näringsliv berättar under kvällen att Regeringen, inte oväntat, öppnar för att hyra ut JAS 39C/D till Brasilien till dess nya flygplan kan levereras. Vidare berättas i artikeln att Flygvapnet nu disponerar 87 JAS 39C/D och att ytterligare 11 ska tillverkas för att fylla F100-programmet (modifiering av JAS 39A till JAS 39C/D). Vad SvD inte nämner är att JAS 39 D inte byggs från JAS 39B utan av två stycken JAS 39A och att modifieringen prioriterade anskaffning av tvåsitsiga JAS 39D framför JAS 39C (Försvarsmakten gick på den internationella trenden att ha en kvalificerad baksits där en operatör skulle assistera piloten vid exempelvis komplexa attackuppdrag. Dock fanns aldrig några pengar att anställa eller utbilda sådan personal, varvid det blivit en återvändsgränd)

När nu de sista 11 flygplanen ska modifieras är det flygplan som Flygvapnet aldrig kommer att se eftersom Schweiz har blivit lovat 12 flygplan från och med 2015. Flygvapnet kommer med andra ord aldrig att nå de i Riksdagen beslutade 100 flygplanen utan kommer sedan i höstas bara att bli mindre. En process som Brasilienaffären kan accelerera.

Visserligen kan man utnyttja ytterligare ett antal JAS 39A till att bygga JAS 39C och 39D, men vem ska betala för dessa modifieringar? Svenska staten, SAAB eller Brasilien? Vem ska stå med svarte Petter när flygplanen gjort sitt i och med att leveranserna av JAS 39E/NG börjar rulla?

Vidare kommer det att vara mycket bråttom i affären med Brasilien då man just i dagarna fasar ut sin enda moderna stridsflygplanstyp (franska Mirage 2000B/C från 80-talet) och vill kunna flyga JAS 39 för att bevaka OS 2016. Slutleveranser till svenska flygvapnet av F100 lär av den anledningen inte heller bli aktuellt. Snarare blir det som med AJS 37-modifieringarna på 90-talet att de sista flygplanen kördes direkt från den upphandlade modifieringen till skroten, även om det i det här fallet kan handla om ytterligare modifiering till JAS 39E.

Till Brasilien ska också läggas Slovakiens intresse att leasa 6 st JAS 39C/D under motsvarande period samt det faktum att redan inom kort kommer flygplan att börja tas ur tjänst i Flygvapnet för att modifieras till JAS 39E.

Inte en lovande utveckling för svensk försvarsförmåga i ett allt kärvare säkerhetspolitisk läge i närområdet när man redan innan ett nytt försvarsbeslut reducerat Försvarsmaktens stridsflyg med över 30 %. Det här är en fråga som Försvarsutskottet måste ta sig an så fort som möjligt.

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien

Det var ett oerhört glädjande besked som kom i onsdags kväll att Brasilien väljer att anskaffa 36 st JAS 39 NG. Affären öppnar därtill för ytterligare försäljning till Brasilien och är även en inköpsport för den sydamerikanska marknaden där bland andra Colombia tidigare visat intresse. Chile var tidigt intresserat av JAS 39, men kom istället att välja F-16.

Än är inte alla detaljer offentliggjorda eller ens klara. Mer och mer börjar dock komma fram. I intervjuer med brasilianska företrädare har framkommit att Brasilien har för avsikt att skydda OS 2016 med JAS 39 vilket ska lösas genom att få låna in JAS 39C/D. Man kommer även att ha möjlighet att sälja vidare lokalproducerade JAS 39. Det sistnämnda har även bekräftats av Saab idag.

Affärer av den här storleken innebär också motköp. Tidigare har 150 % motköp utlovats, men vad som är aktuell siffra idag är oklart. Motköp behöver i regel inte göras enbart i form av krigsmateriel utan kan även ske i andra former. Två motköp i form av krigsmateriel och som diskuterats tidigare är den kommande brasilianska transportflygplanet KC-390 som nämnts som en möjlig ersättare till Sveriges Tp 84 Hercules, samt skol- och lätta attackflygplanet (propeller) Super Tucano. Det sistnämnda komplicerar dock Schweiz-affären då även den kan innehålla svenska anskaffning av nytt skolflygplan. Det är hög tid. Nuvarande skolflygplan SK 60 räknas flyga fram till ca 2018.

Ersättaren till Tp 84 Hercules är en intressant fråga. Sedan beslutet om övergång till ett ”insatsförsvar” i första hand inriktat på internationella insatser år 2004, vilket innebar avveckling av stora delar av den svenska nationella militära logistiken, har Försvarsmaktens transportbehov ökat dramatiskt. Idag är Försvarsmakten helt beroende av snabba flygtransport för att överhuvudtaget kunna flytt den över landet vitt spridda organsiationen till en någorlunda effektiv slagordning och transportbehovet kommer bara att öka. Det nu beslutade nordiska samarbetet kring transportresurser kommer i första hand att avhjälpa detta behov i fredstida produktion. För mer läsning kring svenska flygtransportbehov hänvisar jag med varm hand till Observeraren.

Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga är just hur interimslösningen ska gå till den absolut mest intressanta aspekten. Flygvapnet är redan idag hårt pressat (även) på stridsflygsidan av flera skäl. Leveranstakten på JAS 39 C/D modifierade ur äldre JAS 39A/B skars ner för några år sedan för att låta Saab ha något att göra i väntan på kontrakt på exportorder eller JAS 39E. Samtidigt flyttades aldrig slutdatumet för användning av JAS 39A/B. Effekten blev då ett klassiskt förmågeglapp där man ej kunde kringgå det politiska beslutet att sluta flyga JAS 39A/B, medan långt ifrån alla JAS 39C/D var levererade varvid antalet JAS 39 i Flygvapnet sjönk dramatiskt från 140 till väl under 100.

Parallellt med detta har funnits de logistiska problemen i och med införandet av datasystemet PRIO och även svårigheter med att köpa in reservdelar och utbytesenheter. En fråga som FMV generaldirektör Lena Erixon adresserade på försvarsföretagsdagarna där hon beskrev hur en liten o-ring med lång leveranstid kunde få flyglan att stå på backen i månader. Dessa svårigheter förvärras även av att Sverige i exportkontrakten förbundit sig till att säkerställa en viss tillgänglighetsnivå hos exportkunderna, varvid leveranser av reservdelar prioriteras till exportkunderna över det svenska flygvapnet.

Situationen med få skrov kommer att förvärras då Regeringen i sitt kontrakt med Schweiz utlovat motsvarande en division JAS 39C/D att leasas av Schweiz från och med 2015 som interimslösning. Dessa kommer att tas ur det svenska flygvapnets flygplanpark, varvid svensk operativ förmåga kommer att nedgå med motsvarande antal. Samtidigt utbildas också utländska piloter precis som tidigare i Sverige, vilket tar i anspråk en icke oansenlig del av Flygvapnets flygtidstilldelning. När då flygtidstilldelningen sjunker på grund av Försvarsmaktens mycket ansträngda ekonomi är exportåtagandena fortsatt prioriterade.

Av ovanstående skäl är det så intressant att få reda på hur man avser lösa interimsflygplanen till Brasilien. En lösning vore att Saab förhandlar med Sydafrika om att få hyra sydafrikanska JAS 39, då landet för närvarande ej har råd att operera alla, och leasa ut dessa till Brasilien. Affären med Brasilien är liksom den med Sydafrika ej ”government-to-government” utan ett köp direkt från Saab. I fallet med Sydafrika innebar detta att piloterna utbildades av Saab och ej av Flygvapnet. Likväl blir det dock ansträngande för Försvarsmakten då Saab provflygarresurser kommer genom rekrytering från Försvarsmakten. Enligt Sveriges Radio och brasilianska media om förhandlingar med Sverige rörande interimslösning och försvarsminister Karin Enström ska lovat sin brasilianske motpart att landet kan flyga JAS 39 Gripen redan innan de första JAS 39NG levereras 2018. I Expressen heter det dock att ”varken försvarsmakten, försvarsexportmyndigheten eller Saab känner till något löfte om att Sverige ska låna ut Gripenplan”.

Det återstår att se vem som har rätt. Frågan har definitivt potential att bli en stötesten i kontraktet. Blir det så att Flygvapnet måste avsätta ytterligare en division JAS 39C/D för exportstöd blir den svenska operativa förmågan mycket allvarligt påverkad. Som lök på laxen talas det också om att Slovakien nu ska få hyra 6 st JAS 39C/D från Sverige (Gripen News). En ytterligare aspekt är naturligtvis hur ytterligare en order till Saab påverkar leveranstakten till Sverige respektive Schweiz då samtliga länder förväntar sig leverans från och med 2018.

I beslutet om JAS 39E hette det att Förvarsmakten absoluta minimumbehov av den mycket mer kapabla JAS 39E var 60 flygplan om dessa kompletterades med ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Risken är nu att man redan med JAS 39C/D ramlar ner mot dessa siffror, i ett allt sämre säkerhetspolitiskt läge där Flygvapnets utgör den största delen av svenskt skalförsvar och utan att något kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem finns att tillgå.

Här krävs det att man håller tungan i rätt mun och att väl avvägda bedömningar görs för att nå en lösning utan att göra avkall på svensk försvarsförmåga, men samtidigt ro i hamn den för Sverige och långsiktigt även för Flygvapnet mycket viktiga ordern.

Media: SvD, GP, DN, HD, AB
Bloggar: Gripen News, Observeraren

Försvarsmaktens informationsdirektör om ofrivillig avanonymisering

På Försvarsmakten Kommenterar har nu Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten publicerat ett inlägg med sin och myndighetens syn på Ofogs avanonymisering av mig. Det är ytterst viktiga och tänkvärda ord som förtjänar en vidare spridning.

Erik var en av de första personer jag tog kontakt med efter samtalet från Ofog. Vi har genom åren haft kontakt, men endast via mail och Twitter och i tisdags var första gången jag pratade med honom direkt och han bekräftade också att han inte tidigare känt till min identitet. Jag är oerhört tacksam över det stöd som Erik med flera uttryckt för mig de senaste dagarna. Ett stöd som för mig varit långt ifrån säkert.

Igår intervjuades jag av Norrländska Socialdemokraten där jag bland annat frågades om min åsikt om Ofog och dess metoder. Som jag sade till journalisten kan jag stödja vissa av Ofogs målsättningar, men jag tar avstånd från deras metoder. Sverige ett demokratiskt land med representativ demokrati där vi genom allmänna val väljer våra politiska företrädare. Det står envar fritt att uttrycka sina åsikter och genom yttrandefriheten påverka den allmänna opinionen så länge man håller sig inom de lagar som är grundvalarna för vår demokrati. Ofogs sätt att påverka innebär däremot att man ofta ställer sig ovanför svensk lag och agerar på ett sätt som går ut över andra medborgare, där man i första hand angriper budbärare istället för budskap. När Ofog manifesterar gör man det ofta genom lagbrott där skattebetalarna får stå för notan, oavsett om det gäller skadegörelse eller andra aktioner, där målet är att skapa politisk opinion. När Ofog gör åverkan på materiel inhyrd av Försvarsmakten eller ägd av staten är det alltid i slutänden skattebetalarna som får betala för återställandet, liksom kostnaderna för framtida bevakning. Försvarsmakten finns till av en anledning och det är att vårt demokratiska styre bestämt att en sådan myndighet ska finnas.

När det görs åverkan på infrastruktur på en delad militär och civil flygplats i samband med de internationella flygövningar som Ofog manifesterat mot utsätter man inte bara militär flygtrafik för risk. Samma risk drabbar även de många civila trafikflygplan och de hundratals passagerare som varje dag nyttjar flygplatsen. Möjligen har detta inte detta alltid varit Ofogs verk utan av en svans till gruppen, men resultatet blir ändå detsamma. På vilket sätt stärks demokratin av detta ofoget?

På sin hemsida har Ofog börjat publicera vissa svar på reaktioner som varit framförallt i media. Jag har inte för avsikt att kommentera dessa vidare eftersom jag redan har sagt vad jag behöver säga i frågan. Jag vill dock klargöra att vilka som vetat om min identitet bland överordnade har för mig varit okänt till i tisdags kväll då jag såg mig nödgad att orientera dessa. Detsamma gäller hur chefer i Försvarsmakten sett på bloggen och dess innehåll. Att t ex chefen F 21, överste Fredrik Bergman, enligt egen uppgift redan kände till min identitet, liksom att Bergman och Lagersten uttryckt stöd för mig, använder nu Ofog som ett argument för att rättfärdiga sitt agerande.

Gjort är gjort, men detta är för mig ytterligare ett bevis på att personerna inom Ofog återigen ser sig själva och sina mål som överordnade de medel man använder. Medel som därtill är reserverade för dem och ingen annan gruppering.


Senare ikväll eller imorgon ett inlägg om det brasilianska Gripen-köpet och eventuella konsekvenser för svenskt försvar.

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw
Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.

Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.

Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Ute i ljuset

Jag har redan beskrivit delar av händelseförloppet i min debattartikel på Dagens Industri, men tänkte ändå fylla på lite här.

Under tisdagskvällen efter jobbet satt jag och skrev på ett inlägg om Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser när min privata telefon ringde från ett hemligt nummer. Det visade sig vara en aktivist från Ofog som meddelade att man skulle outa mig eftersom jag som anonym hade ett för stort inflytande för att det skulle kunna vara demokratiskt accepterat och att jag kunde vara ett redskap för försvarsindustrin eftersom jag skrivit så positivt om försvarsindustrin och framförallt JAS 39 Gripen. De av er läsare som följt bloggen ett tag vet att det definitivt inte bara varit ros utan även en hel del ris, nu senast inte minst på grund av utvecklingen i Archeraffären med Norge.

Efter samtalet med Ofog började jag orientera diverse chefer i Försvarsmakten om vad som förestod. Båda sådana som visste och sådana som inte visste, men skulle behöva veta. En sak var gemensam och det var att de uttryckte sitt fulla stöd för mig och också uppskattning för bloggen.

En central fråga när man har diskuterat min blogg är just anonymiteten. Jag har velat vara och förbli anonym av flera skäl. Från början handlade det om att kulturen i Försvarsmakten inte uppskattade personal på låg nivå som var för frispråkiga i offentligheten. Några av de åsikter jag då hade uttryckt utåt uppskattades inte. Den kulturen uppfattar jag i hög grad är borta idag, men kvarstår tyvärr på vissa håll inom myndigheten. Om takhöjden förut var hög för att alla stod på knä så är den i alla fall nu så hög att flera av oss faktiskt kan stå upp.

En annan aspekt var att just anonymiteten gjorde att mitt budskap blev det centrala. Folk läste bloggen och uppskattade den för just det som skrevs – inte för vem som låg bakom. Jag hade aldrig haft samma genomslag om det framkommit att jag var en simpel löjtnant, vilket jag var i början. De debattartiklar jag författade och skickade in till olika större tidningar i samband med den försvarspolitiskt stormiga våren 2008 när halva Försvarsmakten skulle läggas ned av Regeringen (innan Georgien), refuserades alla. Att då ha en blogg och kunna länka till alla intressanta artiklar i SvD, DN med flera som använder sig av Twingly, blev ett utmärkt redskap. På senare år har det istället blivit så att flera aktörer inom försvarspolitiken, tidningar och tv har velat ha med mig och få mina synpunkter. Informationen har varit det viktiga.

Den tredje anledningen till att vara anonym har varit just mitt yrke. Vi har inom Flygvapnet ofta eftersträvat att hålla undan namn och bild på oss själva av sekretesskäl. Bara för att det kalla kriget tog slut, slutade inte företeelsen med ”tavelförsäljare” som av någon anledning bara hälsar på piloter och annan nyckelpersonal i Försvarsmakten. Nu är det kanske inte längre just tavlor som säljs och nations- eller aktörstillhörigheterna har också delvis blivit andra. Kommer identiteten en gång ut är den för alltid ute. Det är av goda skäl som Försvarsmaktens personal i internationella insatser endast uppträder med förnamn och ibland inte på bild. Det finns tyvärr flera exempel på personer vars anhöriga fått hembesök även om vi i lilla Sverige vill tro att sådant inte händer här. Alla som kommer på hembesök är heller inte lika harmlösa som Ofog. Själv får jag nu finna mig i att jag väl mer eller mindre är bränd nu. Samtidigt så hoppas jag att det kommer att öka allmänhetens intresse för försvarspolitiska frågor och de mycket stora summor pengar som läggs ner på allt för lite försvarseffekt.

En målsättning med bloggen har alltid varit att kommentera svensk försvars- och säkerhetspolitik som jag ofta har tyckt vara (och är) helt uppåt väggarna, men även ge min syn på skeenden inom Försvarsmakten, vilket jag gjort som privatperson och aldrig på tjänstetid. Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.

Att så verkligen har varit fallet har jag fått en tydlig bekräftelse på det senaste dygnet då jag blivit fullkomligt överöst av glada tillrop och stöd i bloggens kommentarer, Twitter, blogginlägg, Facebook och inte minst även jobb-mailen. Nu på kvällen anlände även ett blombud med ett personligt tack från Officersförbundets och dess ordförande Lars Fresker för vad bloggen har gjort för svensk försvarsdebatt och upplysning. Alltihop så värmande att man blir rörd.

Ett annat bevis har varit omtanken om min anonymitet. Jag uppskattar att några hundra av Försvarsmaktens anställda och en del utanför myndigheten känt till min identitet, samtidigt som många andra inte gjort det. Sakta men säkert har det spritts vem Wiseman var, men de som vetat har bara berättat det för andra som de tyckt varit rätt människor att känna till det. Ibland har jag varit förvånad vilka som känt till att jag var Wiseman, och ibland förvånad över motsatsen. Mest underhållande har det dock varit att höra andra diskutera bloggen, till exempel vid lunchbordet i Högkvarterets matsal.

Min avsikt är att fortsätta med bloggen, men formatet kommer kanske att bli lite annorlunda. På vissa sätt kanske jag inte kan ta ut svängarna på samma sätt, medan jag kanske kan bli lite mer frispråkig på andra områden. Det återstår att se om inflytandet består eller ökar.

Hittills idag har bloggen haft ca 18 000 besök, vilket är nytt rekord. Det förra var 11 000 och sattes när DN uppmärksammade ett inlägg jag skrev om den svenska incidentberedskapen. De av er nytillkomna läsare som ramlat in här tack vare någon av medias artiklar förväntar er säkert lite försvars- och säkerhetspolitisk diskussion och det kommer det också att bli imorgon i form av ett gästinlägg av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som kommenterar Riksrevisionens skarpa kritik mot Regeringen och Försvarsmakten för situationen i det svenska försvaret. Ett ämne som jag själv skrev om i förrgår.
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2, SvD Ledare
Bloggar: Mats Sander, Sjätte mannen, Skipper, Cynismer, 2, Soilander, Cornucopia, Staffan Danielsson, Tillfälligt skeppsbrott, Väpnaren

Gästinlägg: Avslöjandet och applåderna

Den som noggrant följer försvarsdebatten på Twitter kunde igår se att Ofog gick ut med ett pressmeddelande att man avslöjat vem som står bakom pseudonymen Wiseman. En relativt välkänd hemlighet inom delar av Försvarsmakten och jag är på sätt och vis förvånad över att ingen gjort det tidigare. Min syn på saken kommer jag att delge imorgon. Till dess erbjuds detta gästinlägg från Boatswain, känd gästbloggare hos Skipper. (Intervju hos SvD)

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Avslöjandet och applåderna

Det antimilitäriska nätverket Ofog har avslöjat försvarsbloggaren Wisemans identitet.

Om Ofog kan man tycka mycket, vems ärenden de egentligen går och även sättet de bedriver sina aktioner på. Det tänkte jag lämna därhän.

Man har valt att avslöja identiteten på bloggaren p.g.a. att han, enligt dem, utgör en så stark maktfaktor och att människor med den typen av inflytande ska kunna granskas. Vad de då missat är att flera tusen personer granskar hans blogg dagligen och är fria att bruka kommentarsfunktionen för att framföra avvikande eller för den delen liknande uppfattningar. Ofog framhåller ofta sin kamp för demokratiska värderingar men glömmer då bort t.ex. trakasserierna av en Försvarsmaktsanställd under Pridefestivalen 2011 och även Wisemans uppenbara vilja att nyttja sin yttrandefrihet genom det anonymt skrivna ordet på sin blogg. Man avslutar sitt avslöjande med en något hårresande jämförselse; ”Boforsaffären, Sydafrikamutorna och Saudiskandalen är alla klara bevis på vilka som gynnas av hemlighetsmakeriet i försvarsfrågor” ( Lisa Behrenfeldt, aktiv i nätverket Ofog). Nog ordat om det, gjort är gjort och kan inte återkallas.

Jag lider dock med Wiseman som inte fick chansen att själv välja när, var, hur och framförallt om han ville presentera sig själv.

Utan att på något sätt förhäva mig, eller för den delen jämföra mig med Wiseman, så tror jag att vi drivs av samma faktorer; Vi vill förändra, förbättra, debattera och genomlysa den verksamhet som Försvarsmakten bedriver och därmed även indirekt den politiska styrningen av myndigheten. Att jag valt att publicera mina gästinlägg (på en annan försvarsblogg) är helt enkelt för att jag aldrig skulle nå ut med mina åsikter på så bred front på något annat sätt.

Därvidlag har Ofog rätt, Wiseman har blivit en maktfaktor som påverkar beslutsfattare och även visar på vikten att fatta genomtänkta beslut då allt förr eller senare kommer upp till ytan.

Avslöjandet väcker sannolikt funderingar i många kretsar kring huruvida det faktum att skribentens identitet numera är röjd kommer rendera i t.ex. repressalier eller stoppad karriär för vederbörande.

Något sådant ser jag som helt otänkbart.

Försvarsbloggare i allmänhet och Wiseman i synnerhet, p.g.a. att han var först och är störst, har oss kollegors fulla stöd och uppskattning! Något annat har jag aldrig hört ens knystas ett ljud om. Att han, väl underbyggt, har trampat på en del ömma tår i vissa sakfrågor kan inte förnekas men vem ska granska försvarspolitiken och Försvarsmakten annars då gammelmedia i väldigt stor utsträckning kastat in handduken i dessa ämnen.

Den enda sunda reaktionen från menig till general borde rimligen bli ryggdunkningar, applåder och stående ovationer. Något annat vore ett tecken på att man inte delar Wisemans vilja att förbättra vår myndighet och dess försvarseffekt. Sen behöver man inte alltid hålla med i alla ämnen som lyfts upp på bloggen genom åren men det hästjobb och den ambition som uppvisats under åren är inget annat än djupt imponerande. Jag vill drista mig till att säga att det finns ingen annan kollega, som under de åren Wiseman varit aktiv, så brett har strävat efter förbättring och upplyst såväl politiker som Försvarsmaktsanställd om viktiga frågor som han gjort. 

Till er alla som läser försvarsbloggar har jag en uppmaning: Fundera och forska inte så mycket efter vem/vilka som döljer sig bakom anonymiteten bland bloggskribenterna. Det tjänar ingen på förutom att det stillar den egna nyfikenheten. Deltag istället i debatten genom kommentarer och egna inlägg, först då kan vi driva Försvarsmakten åt rätt håll. Skribenterna bör få välja själv huruvida de ska vara anonyma eller inte och skälen till varför de vill vara det är i sammanhanget ointressanta. Läs istället innehållet i texterna och fundera över vad som står där istället för vem som står bakom det.

Om viljan att förbättra sin arbetsplats och dess kollegors tillvaro genom tusentals timmar av arbete på obetald fritid bestraffas så är Försvarsmakten inte en arbetsplats för mig. 

Wiseman: Ta åt dig av berömmet du kommer få, det är du värd!

/Boatswain

Wiseman kommentar: Tack för de vänliga orden, Boatswain!

Var vår verklighet

Med grunden i trettiotalets socialdemokrati har svensk politik och svenska partier skytt juridisk kontroll av politiken som pesten. Allt tal om en författningsdomstol som skulle kunna pröva lagligheten av politiskt fattade beslut faller platt. I Sverige, på riksnivå, är det politiska majoritetsbeslut (eller åtminstone en majoritet av avlagda röster i riksdagen) som gäller. I och med […]

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den ”ryska påsken” några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser” och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i ”försvarsbeslutet” (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla ”antingen eller” som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

”Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*”

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten ”Frivilliga soldater istället för plikt” som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.

Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt ”wag the dog”-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.

Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som ”ryska påsken”.

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.

SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp

*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering
Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

”Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund”


Det är lätt att instämma med Haglund.

Illaluktande upphandling

Skärmdump från FMV hemsida

SvD fortsätter att förtjänstfullt följa den svenska-norska lastbilsanskaffningen, där uppköpsmyndigheterna verkar ha misskött sitt uppdrag så pass att den slutligen utvalda leverantören, MAN, i slutskedet kunde höja sitt bud med 1,5 mdr kr. Ett förfarande den med gott minne känner igen från anskaffningen av helikopter 14 där NH Industries kunde göra samma sak i slutskedet. En faktor som sannolikt bidrog till att endast 18 helikoptrar anskaffades och inte 25 som var tänkt från början.

Allt fler komprometterande fakta framkommer nu rörande lastbilsanskaffning som man väl närmast kan beteckna som en härva. ”Svenska” Scania, som var ett företagen som förlorade upphandlingen var tidigare i veckan starkt kritisk till hur upphandlingen gått till, inte minst att MAN sedan man fått veta att man var ensam kvar ostraffat kunde höja sitt bud och därmed vara dyrare än Scania. Igår kunde dock SvD berätta att Scania nu dragit tillbaka sin överklagan av FMV:s beslut, även fast Förvaltningsrätten gett företaget rätt i sin anmälan. Något som Aktiespararna förklarar med att Scania till 62 % ägs av Volkswagen som även äger MAN till 100 %. Volkswagen gör därmed en mycket större vinst på att MAN säljer lastbilar med högre avkastning till Försvarsmakten än det smärtar att Scania går miste om en stororder.

En av aspekterna som gör affären synnerligen illaluktande är det faktum att en svensk officer med mycket god insyn i upphandling mitt under upphandlingen sökte tjänstledigt från Försvarsmakten och påbörjade sedan en ny anställning hos ett bolag i samma koncern som just MAN.

Vi kan alltså konstatera att Sverige i lastbilsaffären kastar bort 1,5 mdr kr, det vill säga samma summa som en ubåt kostar och dessutom en inte oväsentlig del av den hiskeliga summa som Försvarsmaktens materielanslag är tjockt de kommande tio åren. Vad vi kan vara helt säkra på är att beredande och beslutsfattande personal i detta ärende sitter helt säkert. Tjänstemannaansvaret är ju avskaffat sedan snart 40 år och att tappa bort skattepengar i detta omfång är ointressant jämfört med soldater som skjuter vådaskott eller felaktiga reseräkningar.

En intressant fråga är också vad som gjorde att Försvarsmakten för ett år sedan plötsligt beslutade sig att ändra sin kravspecifikation till ett enklare och billigare fordon. En ändring som dock ej kom att påverka anskaffningen. Vad föranledde ändringen och på vems initativ skedde den?

Kan då Regeringen nu ha fortsatt förtroende för FMV:s generaldirektör Lena Erixon efter att myndigheten nu förlorat 1,5 mdr kr ur försvarsbudgeten utslaget på ett antal år? Regeringen har ju varslat om att järnnypor krävs i materielförsörjningen för att hålla ordning på ekonomin och meddelade i somras att man ser över möjligheten att direktstyra all Försvarsmaktens (ej FMV) materielplanering/anskaffning. Varken anskaffningen av lastbilar eller Archer har heller löpt smärtfritt rörande samarbetet mellan FMV och dess norska motsvarighet FLO.

Regeringen, liksom flera andra försvarspolitiska företrädare, har sedan länge lanserat nordiskt samarbete kring materielanskaffning som en starkt kostnadsbesparande åtgärd, där Archerprojektet alltid framhållits som det goda exemplet där 400 miljoner kr sparats (på vilket sätt och på vad har aldrig deklarerats). Att nu en gemensam lastbilsanskaffning med Norge i syfte att sänka anskaffningskostnaden renderat i en rejäl prishöjning är klart besvärande och kan säkerligen förklara försvarsministerns ovilja att idag kommentera det hela till SvD.

Rekommenderar starkt SvD Näringslivs artikel om hur upphandlingen gick till och vad som skedde vid olika tidpunkter.

Tyvärr genererar nu FMV:s sida felkod 404 (sidan saknas) för flera av artiklarna rörande lastbilsupphandlingen. Dock finns en ny artikel på förstasidan som under rubriken ”Prestanda till rätt kostnad – FMV upphandlar hjulfordon i samarbete med Norge”

SvDN