Utfrågning av våra nya försvarspolitiker



I samband med det senaste riksdagsvalet fick vi som bekant en hel del nya politiker i riksdagen. Därmed blev det också en omsättning i riksdagen olika utskott. Försvarsutskottet var ett av utskotten som fick många nya ledamöter och därför tänkte jag genom ett antal inlägg hjälpa er läsare att ta reda på var dessa nya försvarspolitiker står i ett antal högaktuella frågor som de har att ta ansvar för inom sitt nya förvärv.

Försvarsutskottet består av 17 ledamöter. En del av dessa känner vi sedan tidigare. Försvarsutskottets nya ordförande Allan Widman (fp) är förmodligen den mest kända inom försvarskretsarna. Kvar i utskottet från tidigare mandatperiod sitter förutom Allan Widman även följande ledamöter.

Hans Wallmark (m)
Johan Forssell (m)
Åsa Lindestam (s)
Peter Jeppsson (s)
Kent Härstedt (s)
Mikael Oscarsson (kd)
Mikael Jansson (sd)


Nya Ledamöter

Men nu är det inte de gamla, utan istället de nya ledamöterna och deras åsikter runt försvarsfrågan som vi ska fokusera på. Omsättningen i utskottet har som sagt varit stor och det är inte alltid positivt i tider då det verkligen behövs kontinuitet och stabilitet inom försvarspolitiken.
Men nu förhåller det sig ändå som så att vi har nio nya ordinarie ledamöter vilket innebära att mer än 50% av utskottet är utbytt. Med tanke på det allvarliga läget i omvärlden samtidigt som vårt eget försvar inte bara är anorektiskt avseende storlek och numerär, samt att behovet av materielomsättning är enormt så finns det all anledning att ta pulsen på våra nya ledamöter då det är dessa individer som ska utskottsbereda alla ärenden som har direkt bärighet på vårt framtida försvar.
De nya ledamöterna i försvarsutskottet är nedanstående:
Stig Henriksson (v)
Daniel Bäckström (c)
Roger Richtoff (sd)
Jan R Andersson (m)
Lena Asplund (m)
Jakop Dalunde (mp)
Alexandra Völker (s)
Mattias Ottosson (s)
Paula Holmqvist (s)
Samtliga ledamöter fick i slutet av november tio korta frågor att besvara. Frågor som är minst sagt högaktuella och av den karaktären att ledamöterna ofrånkomligt kommer att tvingas sätta sig in i dessa inom ramen för utskottets arbete. 
De flesta har svarat mycket utförligt vilket är bra! Någon har svarat kortfattat, och några har inte svarat överhuvudtaget (ännu) vilket givetvis är olyckligt då det i värsta fall kan uppfattas som att intresset för det nya politikområdet är svalt. 
Jag har informerat de ledamöter som inte har svarat om att de fått utsträckt tid till söndag då jag avser påbörja redovisning av svaren här på bloggen från och med måndag.

Frågeställningar:

  • Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
  • De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
  • Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
  • Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
  • Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
  • Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
  • Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
  • Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
  • Var står du när det gäller RB 5 (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013)?
  • Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Först ut blir Vänsterpartiets nya utskottsledamot Stig Henriksson som har ersatt tidigare ledamoten Torbjörn Björlund. Henrikssons svar kommer att publiceras på måndag.

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?



Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. ”Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov.”


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. ”Det är det vi kan göra politiskt just nu” säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.

”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas ”inom ram”.

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?


Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken – underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.

– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.

– Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.

– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.

– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.

Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Almedalen: Den militära personalens syn på försvarspolitiken

Jag har under dagen försökt följa de flesta intressanta försvarspolitiska seminarier. Tyvärr har jag ingen möjlighet att kommentera alla. Däremot så har jag kommenterat de flesta via twitter. Vill du ta del av mina och andras synpunkter så skaffa ett twitterkonto omgående, där förs det en ständigt pågående försvarsdebatt.

Ett av de mest intressanta seminarier under dagen var det som arrangerades av Officersförbundet. Deltagande var Lars Fresker, Peter Hultqvist (s) samt Johan Forssell (m).

Seminariet inleddes med att Officersförbundet redovisade hur Försvarsmaktens personals förtroende för försvarspolitiken konstant har sjunkit. Resultatet är förödande. Endast 4% har stort förtroende för regeringens sätt att hantera försvarsfrågor, 14% instämmer till del att man har förtroende. Hela 46% av Försvarsmaktens personal har inte förtroende för regeringens försvarspolitik. Jag skulle kalla detta för en förtroendekris av stora mått.

Jag tycker de efterföljande diskussionerna mellan Hultqvist och Forssell speglar det hela rätt bra. Se gärna seminariet här nedan, det är helt klart värt att se!

Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning



I dag fortsätter serien av inlägg inför årets Almedalenvecka (blev tidigare i dag korrigerad av Staffan Dopping när jag i det första inlägget benämnde tillställningen för politikerveckan). Gårdagens inlägg berörde det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Dagens inlägg ska i stället avhandla försvarspolitiken och den omfattande pajkastning som här pågår då många partier, inklusive det största regeringspartiet Moderaterna, har gjort att det som borde präglas av breda uppgörelser istället har blivit ren partipolitik och oftast slutar med pajkastning.

Sverige måste vara relativt unikt när det kommer till hanteringen av rikets säkerhet.  Jag har svårt att tro att politikerna – oavsett parti – i nationer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle tillåta att respektive lands försvar näst intill utraderades på det sätt som våra politiker oavsett partitillhörighet har tillåtit ske i Sverige. Jag tror heller inte att man hade tillåtit detta ske i något av de övriga nordiska länderna. Men i Sverige är det alldeles uppenbart fullt möjligt. Försvarsbeslutet 2000 blev det verkliga startskottet på försvarets långa störtlopp ned för en brant utförsbacke. Socialdemokraterna avvecklade förband och därefter har Moderaterna lett en reform som i sin helhet kan ifrågasättas om den var genomtänkt eller genomförbar. Framför allt var den inte finansierad vilket bidragit till att förfallet fortsatt. Jag sticker ut hakan och påstår att aldrig tidigare har vårt försvar varit så litet i numerär som nu, och aldrig har det funnits så lite pengar till övningsverksamhet sett till hela Försvarsmakten.

Det har gått så långt i den försvarspolitiska debatten partierna sinsemellan, att det nu inte längre handlar om vem som har den bästa försvarspolitiken. Istället handlar debatten ofta om vilket parti som har den minst dåliga. Det säger en hel del om nivån på det hela. #lågnivå var ordet.

Försvarsberedningen som är en parlamentarisk sammansättning med uppgift att lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut har också haft några hinkar med grus i maskineriet. Att Karin Enström tillsatte Cecilia Widegren som ordförande i denna beredning har med facit i hand och enligt insatta källor inte bidragit till att beredningens arbete flutit på enkelt. Så sent som under redovisningen av rapporten i mitten av maj så gick Widegren till frontalangrepp mot Socialdemokraterna och hävdade att det var olyckligt att S inte orkade hela vägen.

Men innan dess, under slutet av försvarsberedningens resa mot målet så hände något i världen. Putin tog en del av Ukraina och hävdade att Krim nu var en del av Ryssland. Plötsligt blev försvarsdebatten seriös och saklig. Alla var överens om att försvaret måste stärkas. Till och med Moderaterna som hela tiden hävdat att man minsann genomfört ”stora satsningar” på försvaret började helt plötsligt lova både det ena och det andra och sa att nu skulle det satsas – på riktigt.

Många var det som blev positivt överraskade i tron och förhoppningen om att försvarspolitikerna nu skulle ta sig i kragen och och bli konstruktiva, och att det missbrukade ordet ”breda uppgörelser” skulle bli verklighet. Försvarsberedningen fick dessutom förlängd tid med anledningen av händelserna i Ukraina. Men seriositeten blev kort och de som hade hoppats på att det nu var slutflummat i försvarspolitiken bedrog sig. Bara några veckor senare sköt Alliansen hela försvarsberednngen i sank genom att några dagar innan rapporten skulle redovisas gå ut och i detalj tala om hur försvarsbudgeten skulle se ut. Konsekvensen av detta innebar att det mer eller mindre omöjliggjorde en ”bred uppgörelse” över blockgränserna.

Problemet med Alliansens finansieringlöfte, som man ogärna ville tala om, vara att den att den låg flera mandatperioder bort innan den skulle ge någon reell effekt. Mer om detta i ett senare inlägg.

I försvarsdebatten kopplat till de marina frågorna så har i stort sett inga riksdagspolitiker (i den öppna debatten) engagerat sig för det faktum att samtliga Marina nybyggnadsprojekt vad avser ytstridsfartyg är helt strukna ur materielplanen. Inte heller fattas det några beslut om livstidsförlängning av befintliga fartyg trots att det finns medel avsatta. Marinen kommer på grund av detta att drabbas av sotdöden inom 10 år om denna kräftgång tillåts fortsätta.
Man skulle kunna tro att hela det seriösa försvarspolitiska etablissemanget skulle gå taket när sådana uppgifter kryper fram – men icke. Endast Peter Jeppsson (s) har drivit en hård linje mot regeringen för att föra upp denna fråga på dagordningen. Responsen har dock uteblivit.

I stället blir tonläget från många riksdagspolitiker mycket högt då Marinens musikkår hotas med nedläggning, så även politiker tillhörande Moderaterna. Då måste man ställa sig frågan varför ett sådant förslag har lagts fram av Försvarsmakten? Grunden till detta kommer från regeringen anvisning (RB5) som anvisar Försvarsmakten att minska personalkostnader med 500 miljoner kronor årligen. Omsatt i personal blir det 15% av Försvarsmaktens totala numerär. Då är det inte konstigt att man väljer att stryka en musikkår istället för motsvarande mängd personal som en fartygsbesättning utgör. 

Men att Försvarsmakten ska skära bort flera tusen befattningar bekymrar alltså våra politiker mindre än att Marinens musikkår hotas av nedläggning. Moderatpolitiker som öppet kritiserar detta borde således i stället gå hem till försvarsminister Enström och ifrågasätta stolligheterna med RB5 som utgör orsaken till det hela. (Jag bör i sammanhanget tillägga att jag också vill ha kvar Marinens musikkår som är en fantastisk tillgång. Men om prioriteringar nu måste ske väljer jag en bibehållen fartygsbesättning framför musikkåren).

Försvarspolitiken fortsatte – trots Rysslands annektering av Krim – i samma fotspår som tidigare som om inget hade hänt. Skyttegravskriget mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter på tidigare inslagen väg. Peter Hultqvist kritiserar Karin Enströms nymoderata underfinansierade försvarspolitik, och Karin Enström i sin tur raljerar över hur Socialdemokraterna ska kunna bilda regering med V och MP som vill skära i försvarsanslaget. tramset har nu gått så långt att försvarsministerns till och med indirekta frågor om hur S ska komma överens med tokskallarna i F! som helt vill avveckla försvaret.

Det är med andra ord intet nytt under solen i den svenska försvarsdebatten. 

Frågor runt försvarspolitiken som bör diskuteras i Almedalen blir således:

  • Varför har försvarspolitiken som skall utgöra grunden för rikets säkerhet i stället övergått till att präglas av pajkastning och partipolitik i syfte att locka väljare? Är inte politikområdet för viktigt för sådant trams?
  • Är försvarsberedningens roll nu utspelad när partierna (Alliansen) uppenbart inte bryr sig om utfallet eller breda uppgörelser utan beslutar om finansiering på egen hand?
  • Hur kommer det sig att en musikkår får mer politisk och medial uppmärksamhet än att hela försvaret håller på att haverera p.g.a. politiska beslut?
  • Hur kommer det sig att Rysslands agerande gentemot Ukraina ”glömdes bort” bara efter några veckor och att den försvarspolitiska pajkastningen nu fortsätter som tidigare?

Tidigare inlägg:
Del 1 – Säkerhetspolitisk härdsmälta

Replik Schulte och ett upprop

Resultatet av en fortsatt prolongerad försvarsbudget?


Efter en stunds radiotystnad på bloggen avser jag i detta inlägg replikera på moderaten Fredrik Schultes synpunkter på vårt försvar där hans utgångspunkt i stort innebära att den pågående försvarsreformen är rätt, att vi lägger orimligt mycket pengar på försvarsmateriel,  men att vi ändå ska ha ett modernt utrustat och välövat försvar. Ekvationen går inte ihop och vi är nog få som delar Schultes uppfattningar om sakernas tillstånd.


Det är bra att det förs en debatt, och det är bra att Schulte ger sig in i den av flera skäl. Argumentationen bevisar nämligen flera saker. Dels bevisar den att Moderaterna har blivit så nya att det numera finns otaliga partimedlemmar och riksdagspolitiker som varken har en grundläggande förståelse för ämnesområdet eller för den delen ens har något intresse i försvarsfrågan lägre. På ett sätt är det bra att detta klarläggs för väljarna som då kan ta ställning till om man vill lägga en röst på ett parti som misshandlar försvarsfrågan på det sätt man gjort under de senaste två mandatperioderna. Med det inte sagt att det kommer att bli bättre med en röd-grön regering efter nästa val. Risken är uppenbar att störtloppet i den svarta pisten utan påtagen hjälm fortsätter rätt in i liftkön. Men det är även här som den mest oroväckande och ovärdiga debatten uppstår. Moderaterna har nämligen helt slutat intressera sig för att förbättra sin egen katastrofala försvarspolitik. I stället lägger man allt fokus på att tala om hur mycket sämre de politiska motståndarna är, och således fortsätter utarmningen av försvaret utan att någon från Moderaterna bryr sig.

Schulte ställer i sitt inlägg ett antal frågor till mig som jag givetvis tänker besvara. Men jag avser även att bemöta några av de mest märkliga påståendena. Schultes text i fet/kursiv stil.

– Med all respekt Skipper, men du kan inte först strunta i att ta reda på vart partierna står i försvarsfrågan och sedan beklaga dig på partiet du röstade på för att de inte levde upp till dina felaktigt uppställda förväntningar. Det är minst sagt märkligt.

Redan här har Schulte uppenbart glömt partiets historia och vad som hände i perioden före och efter valet 2006. Nu förhåller det sig som så att det spel som utfördes bakom kulisserna inför valet 2006 där det var uttalat mellan partiledarna, i synnerhet mellan Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt, att försvaret skulle reduceras till förmån för andra reformer – inte på något sätt kommunicerades till väljarna. Om detta höll man tyst för att inte Moderaterna skulle tappa många av sina gamla trogna väljare.

Avståndstagandet från den tidigare försvarspolitiken förvånade många av Moderaternas egna riksdagsledamöter. Men det var först efter segervalet 2006 i samband med att Moderaternas partiledning bestämde att man skulle skrota den gamla försvarspolitiken. Många äldre moderater har sagt att det gjordes för att Per Schlingmann övertalat partiledningen att det skulle finansiera det nya kampanjtänkandet.

Det var heller inte klarlagt för väljarna innan valet 2006 att Anders Borg – utan att kommunicera detta med försvarsministern beslutat att skära mångmiljardbelopp på försvaret. Detta kommunicerades från finansminister Anders Borg på scenen i Almedalen 2007 där försvarsministern helt ovetandes om denna nyhet själv satt i publiken och lyssnade. Detta var droppen som fick Odenberg att själv ställa sin ministerpost till förfogande. Det var heller inte kommunicerat till oss väljare att denna besparing kort därefter skulle effektueras genom att den s.k. genomförandegruppen som 2008 utan närmare analys strök ett stort antal planerade och nödvändiga materielprojekt med syftet att frigöra pengar till ett av jobbskatteavdragen.

Det har heller inte framgått i partiets försvarspolitiska program att den moderatledda regeringen under de senaste åren skulle reducera antalet stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon och korvetter eller att nödvändiga materielbeslut skulle förhalas så att outnyttjade medel från materielanslaget därmed skulle gå tillbaka in i statskassan. Detta har kommit som fullständiga överraskningar varje gång och kommunicerats till svenska folket som ”satsningar”.

Fredik Schulte, jag är dock glad över att du så ärligt kommunicerar att den som tror på att Moderaternas försvarspolitik skulle verka för ett relevant och finansierat försvar har felaktigt uppställda förväntningar. I den frågan är vi i dag helt överens nu när alla kort ligger på bordet.

1. Är det rimligt att Sveriges försvarsmaterielanslag som andel av den totala försvarsbudgeten ska vara nästan 70% högre än USAs?

Utan att ens räkna på det så är svaret tveklöst JA, och Schultes jämförelse med en av världens största ekonomier och således även världens största militärmakt är helt irrelevant i sammanhanget. Det Schulte dessutom bortser från är att USA:s militära utgifter som andel av BNP ligger på hela 4,2% och Sveriges ligger på 1,1% och sjunker stadigt. Skamgränsen är passerad för länge sedan och är snart en hel procent under vad som rekommenderas för en NATO-medlem som dessutom åtnjuter skydd enligt artikel 5. Sverige står däremot ensamma!

Att Schulte ens ställer frågan på det sätt som han gör tyder dessutom på en stor okunskap, något som tyvärr är genomgående för våra politiker när det kommer till försvarsfrågan. Det finns ingen som kräver militär detaljkunskap, det vore helt orimligt. Men det minsta man kan kräva är att känna till i stora drag är vad riksdag och regering faktiskt har beställt av Försvarsmakten.

Schulte anser alltså att anslaget för försvarsmateriel är för högt(!) Detta påstående ska ställa i paritet med att Försvarsmakten nu har ett enormt materielbehov som är direkt knutet till vad riksdagen beställt, men som inte är finansierat. Beloppet som saknas för att bara finansiera den materiel som saknas för att sätta upp den beställda insatsorganisationen, den som Schulte dessutom anser är den rätta, ligger runt 30 miljarder under de närmaste 10 åren. Det är till stor del därför som Försvarsmakten nu anger att den beställda organisationen IO14 aldrig kommer att kunna realiseras.


2. Är det rimligt att försvaret givet de resurser som idag spenderas ska fokusera på att utbilda så många 19 åringar som möjligt framför att ha ett operativt fungerande försvar som kan mobiliseras på kort tid och faktiskt användas till något?

Schultes syn på att 19-åringar (läs tidigare värnpliktiga) skulle vara värdelösa och oanvändbara i ett försvar är skrämmande och ovärdigt en riksdagspolitiker. Det som näst intill alltid glöms bort i debatten är att i synnerhet Flygvapnet och Flottan, de enheter som utgjorde skalförsvaret under värnpliktstiden ständigt hade gripbara resurser. Dessutom i en betydligt större omfattning än i dag. Men detta vill de som vurmar för yrkesförsvaret ej se.

Om man istället vänder på frågan. Hur fungerande är den nuvarande modellen jämfört med värnpliktsförsvaret? Det Schulte ej känner till är de stora avgångarna av GSS som sker okontrollerat spritt över året istället för som under värnpliktstiden var vid kända tidpunkter vilket innebar att värnpliktiga vid olika förband kunde omsättas vid skilda tidpunkter. Övergången till anställda soldater och sjömän har som ett exempel inneburit att en sjöman på en ubåt kan säga upp sig och på samma dag lämna tjänsten m.a.a. en kort uppsägningstid i kombination med innestående semester och uttag kompensationsledighet. Då står ubåten utan besättningsman och kan i värsta fall inte gå till sjöss för att lösa sina uppgifter. Lämnar flera på samma gång inför skolstarter etc. kan läget bli katastrofalt.

Det regeringen inte alls kompenserat Försvarsmakten för vid övergången till ett yrkesförsvar är för de kostnadsökningar detta personalförsörjningssystem innebär. Detta leder i sin tur till färre övningar mindre gångtid på fordon, fartyg och flygplan vilket innebär en försämrad försvarsförmåga. Detta är något som riksrevisionen och många andra pekat på, men som regeringen konstant ignorerar.


3. Bedömer ni att framtidens krigsföring kommer vara sådan att man bör prioritera kvantitet (återigen att utbilda så många 19 åriga värnpliktiga som möjligt) framför att ha ett försvar som i sin kärna består av professionella utbildade soldater och kompetenta soldater? Gör i så fall hela västvärlden fel i att ställa om till en yrkesarmé?

Min bestämda uppfattning är att vi i framtiden behöver en kombination av värnpliktiga och anställda GSS. Värnplikten har bevisats utgöra en betydligt bättre rekryteringsgrund än vad nuvarande system kan åstadkomma. Vi får genom värnplikt dessutom att snitt av befolkningen vilket är av godo. Genom värnplikt får man dessutom ett bättre rekryteringsunderlag till de olika officerkategorierna och ett naturligt flöde in till GSS-kategorin.

De förband med stora volymer som arméförbanden bör definitivt utgöras av en stomme av värnpliktiga. Det nuvarande systemet med GSS/T är kanske det sämsta påfundet av alla där slutprodukten aldrig närmelsevis kommer att komma upp till samma nivå som en värnpliktig soldat nådde. Att tjänstgöra 38 dagar under en period av fyra år talar sitt egna språk. När regeringen nu går in och styr om innehållet mot att öka andelen GSS/T i försvarsmakten kommer det inte att bidra till det Schulte skriver rörande det önskvärda slutläget med ”professionella och kompetenta soldater”(!)

Vidare så har inte Schulte gjort hemläxan ordentligt när han påstår att hela västvärlden ställer om till en yrkesarmé. Alla våra grannar; Finland, Norge och Danmark har kvar värnplikt, vissa i kombination med ett yrkesförsvar. Tyskland som har gått från värnplikt till ett yrkesförsvar likt Sverige överväger nu att återta värnplikten då nuvarande system inte fungerar och det har dessutom blivit oerhört kostsamt, något som inverkar på den totala förmågan. Likheterna med Sverige är slående, enda skillnaden är att vår regering inte kommit till den insikten. Antingen får man betala det som krävs, eller så får man tänka om.


4. Givet att anslagen är oförändrade, anser ni att försvaret så som det såg ut före Alliansregeringen, som så gott som inte kunde användas till något men som var baserat på värnplikt är att föredra framför målbilden med en välutbildad och välutrustat yrkesarme som kan mobiliserar på kort tid? Menar ni på allvar att dagens lösning är ett sämre sätt att använda pengarna på?

 Svaret på den här frågan/påståendet är i stort givet här ovan. Dagens yrkesförsvar är varken välutbildat (då övningstiden krymper p.g.a. krympande ekonomi) eller för den delen välutrustat (av samma anledning). Återigen får vi ett bevis på hur stor skillnaden är mellan verkligheten ute på förbanden kontra den politiska uppfattningen är. Skillnaden däremellan har nog aldrig varit så stor som nu. Dagens pesnalförsörjningssystem är inte finansierat, vilket innebär att dagens lösning per automatik blir sämre. Det är det kortfattade och enkla svaret. Att Försvarsmakten själva försvarar nuvarande system grundar sig mest sannolikt i att det var myndigheten själva som verkade hårt för nuvarande personalförsörjningssytem då ”långtbortistandoktrinen” var påtaglig under den strategiska ”time-outen”. Det gör kanske för ont att erkänna att man valde fel?


5. Tycker ni det är bra med den tidigare ordningen där den naturliga karriärtrappan handlade om att som officer sluta som byråkrat och sikta på en livstidsanställning istället för att som det Amerikanska försvaret prioritera att ha en operativt fungerande försvarsförmåga utan att behöva en lång tidsperiod för att mobilisera?

Här är Schultes fråga oklar och obegriplig då han uppenbart blandar officerare med anställda soldater och sjömän (GSS). En officer har alltid varit en tillsvidareanställning, både före och efter regeringens s.k. försvarsreform. Här kommer lagar och förordningar som ex. LAS in, vilket förhoppningsvis är känt av alla riksdagspolitiker. Det är GSS som är tidsbegränsat anställda vilket innebär att frågan blir irrelevant.

Officerare krävs på alla nivåer i Försvarsmakten. Av den anledningen är det naturligt att man under den första halvan av sin tid tjänstgör ute på förband för att (för vissa) ta steget vidare till staber, skolor och högkvarter när man blir äldre. En fullt naturlig gång som man inte kan komma ifrån utan att erbjuda officerare tidigare pension (55+) som man gjorde under tidiga 00-talet. Men detta kostar givetvis pengar, ännu mer pengar.

Något paradoxalt skriver Schulte om att man som ”officer sluta som byråkrat” i något raljerande ordalag. Då ska man ju vara medveten om det inte är Försvarsmakten själva som önskar sig en omfattande byråkrati. Det är istället den politiska nivån som Schulte själv representerar som i vissa fall ställer orimliga krav på myndigheten Försvarsmakten när det kommer till redovisning, uppföljning och svar på olika utredningsuppdrag där tidsramarna ofta är mycket snäva. Dessa direktiv har de senaste åren dessutom utökats. Frågan bör således besvaras av Schulte och inte av mig huruvida det är rimligt med denna omfattande byråkrati.


6. Hur stor försvarsbudget bör vi ha och hur skall eventuella satsningar finansieras? Skattehöjningar, nedskärningar i välfärden, andra besparingar?

Frågan är helt fel ställd! Tågordningen borde vara att riksdagen beslutar vilket försvar Sverige ska ha och vad detta ska klara av. Därefter ska regeringen tillse att Försvarsmakten har den budget som krävs för att åstadkomma detta försvar. Så bör det fungera i ett demokratiskt land som Sverige. 

Så som läget ser ut i dag har riksdagen beslutat om hur organisationen skall vara utformad, samtidigt som regeringen inte tillser att finansieringen för den beställda organisationen är tillräcklig. Istället skär regeringen i numerär avseende stridsvagnar, stridsfordon, flygplan och fartyg. Detta benämns sedan i nymoderata termer som ”satsningar”.
I dagsläget så behöver anslaget utökas med närmare fem miljarder årligen för att det som är beställt av riksdagen ska kunna finansieras. Detta är det enkla svaret. Men huruvida det är rätt försvar kan man diskutera. Vill vi ha ett försvar som kan försvara Stockholm mot ett begränsat angrepp i en vecka så måste regeringen skjuta till fem miljarder. Vill man ha ett försvar som kan mer än så, ja då får man också lägga till betydligt mycket mer.


Det kan även vara på sin plats att citera kollegan Wiseman när det kommer till de ekonomiska förutsättningar som givits av regeringen under de två senaste mandatperioderna.

Likaså är det en logisk följd av att budgeten för utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets säkerhet) sjunkit med 3,0 % sedan hösten 2006 (justerat för inflation), medan allt större delar av försvarsbudgeten kommit att gå till internationella insatser, löner, lokalhyror och stödprocesser. 

Ska man bryta den nedåtgående trenden i försvar kräver det reella tillskott och satsningar. Försvarsmakten har sedan våren 2012 pekat på att det saknas mångmiljardbelopp årligen för att realisera den av regering och riksdag beställda insatsorganisation 2014 till decennieskiftet. 2014 ser därtill ut att bli det magraste året på mycket länge inom Försvarsmakten.

Det börjar bli allt mer tydligt för gemene man och kvinna att regeringen missköter, och använder utgiftsområdet (UO 6) som en budgetregulator för statsbudgeten. Det har nu gått så långt att det har startas ett ”bondetåg” likt vad som gjordes för exakt 100 år sedan där man då som nu protesterar mot den huvudlösa nedrustningen av försvaret som pågår. Den här gången genom en virtuell budkavle. För den som vill göra sin röst hörd och skriva under mot nedrustningen av vårt försvar gör det här.
Men det är inte bara Försvarsmakten och försvarsfrågan som misshandlas av regeringen. I går kom en alarmrapport även från Kustbevakningen som konstaterar att ekonomin inte räcker till för att kunna lösa de uppgifter man är ålagd att lösa och att svaren från regeringen dessutom uteblir. 

Vi börjar närma oss skarpt läge nu. Vi har under ett antal år talat om för regeringen att vi skulle få röda siffror 2015 och 2016. Nu börjar vi närma oss det läget och vill ha ett besked från regeringen, säger Lena Jönsson, ställföreträdande generaldirektör för Kustbevakningen.

Jag väljer att avsluta mitt inlägg här. Men jag kan ånyo konstatera att den nuvarande moderata synen på försvarspolitiken fortfarande kan liknas med att beställa en Volvo 240, säga att man köpt en Ferrari, men endast betala för en Nissan Micra. Tyvärr blir detta alltid bekräftat då representanter från de nya Moderaterna ger sig ut i debatten för att argumentera för reformens förträfflighet. Schulte är bara en i raden av dessa.

P.S. Att Schulte i inledningen av sitt inlägg tillämpar någon ny sorts härskarteknik som går ut på att hävda att han blir ”påhoppad” är tyvärr ett osmakligt tilltag som tar fokus från sakfrågan. Men det kanske är den enkla vägen att avfärda faktabaserad kritik mot en dysfunktionell försvarspolitik och då den egna argumentation brister? D.S.

En gulgrön röra?



När vi nu är inne i 2014 och ett nytt riksdagsval stundar inför hösten så kan det vara på sin plats att se vilken syn de olika partierna har på försvarspolitiken. Som opinionssiffrorna ser ut nu så kommer socialdemokraterna att bilda regering till hösten, men inte utan stödhjul.

Miljöpartiet, partiet som har propagerat för ett ickevåldsförsvar är ett av dessa stödhjul. Nu får vi verkligen hoppas att Socialdemokraterna gör upp försvarspolitiken med något annat parti än just Miljöpartiet. Så här skrev nämligen partiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg i en motion till riksdagen i samband med att liggande inriktningsproposition från 2009 skulle klubbas.

Peter Rådberg m.fl. (mp) framhåller i kommittémotion 2008/09:Fö295 att i dag består armén av tio förband, vartill kommer amfibieregementet som organisatoriskt ingår i marinen. Dessa elva förband bör kunna krympas till sex förband med i genomsnitt 800 soldater i olika stadier av utbildning eller tjänst i Sverige samtidigt (yrkande 5). 

Vidare bör antalet JAS-plan i aktiv tjänst minskas från 100 till knappt 70 och antalet flygflottiljer från i dag tre till två (yrkande 7). 

Då det operativa behovet av ubåtsvapnet inte längre finns bör dessutom antalet ubåtar i aktiv tjänst som ett första delmål för 2009 reduceras från fyra till tre för att sedan på sikt helt avvecklas (yrkande 10), och de marina stridskrafterna bör koncentreras till en huvudbas (yrkande 11).

Om miljöpartiet fortfarande står fast vid detta får vi hoppas att man inte får något inflytande över försvarspolitiken efter kommande val. Det skulle ytterligare öka det pågående förfallet som startades av socialdemokraterna och sedan ytterligare har accelererat under Moderaternas styre.

Förhoppningsvis kan det under året komma en rad kortare intervjuer med respektive partis försvarspolitiska talespersoner här på bloggen.

Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?


Vissa dagar blir man mer trött och uppgiven på den moderatledda försvarspolitiken än andra. I dag är en sådan dag då man undrar om Karin Enström bedriver sin försvarspolitik på en helt annan plats och under helt andra förutsättningar än de som vi andra har att förhålla oss till? Karin Enström har i dag svarat på Peter Jeppssons skriftliga fråga, och svaret väcker mer frågor än vad det ger svar. Den moderatledda försvarspolitiken har i dag tagit ytterligare ett steg mot den totala systemkollapsen.

Peter Jeppson ställde en fråga till Karin Enström angående det regeringsbeslut som saknas för att de två fartygen HMS Kalmar och HMS Göteborg ska kunna genomgå nödvändiga materiella åtgärder för att kunna ersätta sju befintliga fartyg. För den av er läsare som inte är insatta i ämnet så rekommenderas att läsa Jeppssons ursprungliga fråga här, och mitt blogginlägg i ämnet här för att klarlägga nödvändiga ingångsvärden.

I dag svarade(?) försvarsminister Karin Enström på Jeppsons fråga, och svaret förbryllar, förvånar, och skapar förundran (min fetstil).

Svar på skriftlig fråga 2013/14:78Marinens personal- och rustningsplan
den 30 oktober 

Svar på fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan 

Försvarsminister Karin Enström 

Peter Jeppsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på marinens planerade avvecklingar samt modifieringar av fartyg som Jeppsson menar skapar ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.  

Försvarsmakten ska försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet. Myndigheten ska också upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta. 

Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem.

Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas. Det gäller även under det att materielsystem omsätts genom avveckling, ombyggnation eller anskaffning.

Faktum är att jag utöver att bli förvånad, även blir riktigt besviken och arg på detta högst inkompetenta svar. Det är inte värdigt en svensk försvarsminister att leverera sådan undermålig smörja i något som ska föreställa ett svar till en ledamot i riksdagens försvarsutskott, och något som direkt påverkar vår förmåga till att upprätthålla rikets territoriella integritet!

Vad är det då för fel på försvarsministerns svar kanske någon fortfarande undrar?

  • Försvarsmakten kan inte bedriva verksamhet utan fartyg. Det är just därför Jeppsson ställer frågan för att påvisa för försvarsministern att det krävs regeringsbeslut för att säkerställa det som ministern nu påstår är Försvarsmakten ansvar att lösa?
  • Det verkar inte ens som om försvarsminister Enström är medveten om att regeringsärende 12/6 som rör modifiering av de två fartygen ligger på regeringens bord, och att Försvarsmakten väntar på ett beslut, och att man redan nu har väntat för länge? Rustningsplanerna och bemanningsplaner får konstant revideras på grund av denna vanskötsel! Har försvarsdepartementet tappat bort ärendet? Är det därför inga beslut kommer, och att det är därför Karin Enström är helt oförstående till frågan?
  • Man kan även fundera på huruvida regeringen är medvetna om sitt eget direktiv som handlar om att man har fråntagit Försvarsmakten möjligheten att fatta beslut om materielåtgärder likt denna genom att alla ärenden överstigande 200 miljoner ska beslutas av regeringen?
  • Karin Enström har uppenbart inte ens läst Jeppsons fråga, för hade hon gjort det, hade inte svaret varit ett svar likt ”goddag yxskaft”. Jeppson inleder hela frågan med att förklara att sex bevakningsbåtar samt vedettbåten HMS Jägaren kommer att avvecklas inom kort. Det är liksom anledningen till att de behöver ersättas. Karin Enström replikerar med att ”myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”. Ministern hänvisar till att Försvarsmakten ska lösa uppgifterna med fartyg som ska avvecklas samt enheter som har andra uppgifter… Man tar sig för pannan! Att HMS Jägaren ingår i bevakningsbåtskompaniet är en annan felaktighet i ministerns svar, men det är dock inte det viktiga den här gången
  • Man kan utöver ovanstående soppa utläsa ett annat budskap mellan raderna. Att Försvarsmakten inom befintlig ram och med tilldelade medel ska lösa uppgiften utan att regeringen ska behöva fatta några nya beslut. En sak är säker Karin Enström. Sverker Göransson äger vad jag vet ingen fungerande trollstav som kan trolla fram fartyg som inte kostar något.
Detta sammantaget gör att det redan låga förtroendet för Karin Enström och moderaterna i försvarsfrågan har urholkats ytterligare. det givna svaret borde vara att regeringen avser fatta beslutet rörande RÄ 12/6 i en mycket nära framtid, och samtidigt förklara varför det har dragit ut på tiden.
Försvarsmakten kan inte lösa uppgifter om inte regeringen fattar nödvändiga beslut, och i det här fallet är det Försvarsmakten som har budgeterat för åtgärderna. Det krävs inte ens att regeringen skjuter till extra pengar om någon nu trodde det. Det är ett formellt beslut som ska fattas, inte mer än så!
Det är sådant här riksdagspolitiker som Annicka Engblom borde rasa över, istället för att rasa över Marinens Musikkår. Det gäller för övrigt alla andra seriösa försvarspolitiker också. Det här handlar om att ge förutsättningar för daglig skarp verksamhet som snart inte är möjlig att genomföra samtidigt som övrig verksamhet och övningar ska genomföras med andra enheter.
Jag är oerhört besviken på Karin Enström och på Moderaterna – igen. Den ansvarsfulla politik som man själv ofta och gärna hävdar att man bedriver gäller uppenbart inte försvarsområdet. Det politikområdet har man lämnat.

(Med anledning av den här soppan kommer det utlovade gästinlägget med anledning av bloggens 3-årsjubileum att publiceras i morgon i stället)

Karin Enström är oss svaret skyldig!

På bilden kan de två avrustade korvetterna av Göteborgsklass som inlägget avser
beskådas. Fartygen har legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.
Foto: www.femorefortet.se (Marindagen 2012)

Många gånger tidigare har Försvarsmaktens materielfrågor varit ett återkommande ämne i försvarsdebatten. Nästan lika många gånger har frågan handlat om varför regeringen undviker att ta helt avgörande materielbeslut. På regeringens bord finns ett antal underlag från Försvarsmakten, men regeringen har en mycket dålig ovana att skjuta dessa beslut på framtiden utan att motivera varför.


För att ge en kort bakgrund så har regeringen i regleringsbrevet till Försvarsmakten gett direktivet att all materielanskaffning överstigande 200 miljoner skall generera ett regeringsärende. D.v.s Försvarsmakten får inte själva fatta beslut om anskaffning som överstiger detta belopp.  Därför landar de flesta viktiga materielbesluten på regeringens bord, och Försvarsmakten kan bara snällt sitta och vänta på beslutet. För att gå och tjata om beslut hos regeringen gör inte en myndighet.

Med anledning av detta extremt dåliga beteenden från regeringens sida att förhala beslut, eller i vissa fall skjuta det på obestämd framtid så innebär det att Försvarsmakten i vissa fall förlorar en del av försvarsanslaget då man först budgeterat för ett projekt som man har förväntat sig att regeringen ska fatta beslut om. När regeringen sedan inte fattar dessa beslut så kan Försvarsmakten (FMV) inte arbeta upp hela materielanslaget, vilket innebär att delar av anslaget går tillbaka in i Anders Borgs statskassa. Detta då Försvarsmakten enbart tillåts att spara en viss del av de pengar man inte använder, ett s.k. anslagssparande.

Med anledning av hur illa regeringen hanterat Försvarsmaktens materielärenden så kan man nästan drista sig till att tro att regeringen systematiskt utnyttjar den här möjligheten för att få tillbaka en del av försvarsanslaget för andra syften än att stärka vår försvarsförmåga.

Ett av alla regeringsärenden som regeringen inte fattar några beslut runt är de absolut nödvändiga materielåtgärderna som krävs för att bygga om två korvetter (se bilden) till vedettbåtar som därefter är planerade att ersätta sju befintliga fartyg som ska avrustas och utgå ur organisationen av olika anledningar. Allt enligt det regeringsärende som benämns RÄ12/6, något som även C LEDS, Jan Salestrand skrev om här på bloggen för någon månad sedan.

Riksdagledamoten Peter Jeppsson (s) har förstått och insett konsekvenserna av fortsatta ”ickebeslut” från regeringens sida i detta ärende, och därför ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström(m).  


Fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan
 

av Peter Jeppsson (S) 

till försvarsminister Karin Enström (M) 

Sex bevakningsbåtar kommer att avrustas 2015, och vedettbåten HMS Jägaren kommer att avrustas 2016. 

Enligt plan kommer ytstridsfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar att byggas om till så kallade vedettbåtar, för att sedan kunna utföra bevakningsuppdrag. HMS Kalmar beräknas vara i drift i mitten av 2016, och HMS Göteborg beräknas vara i drift i mitten av 2017. 

Jag har följande fråga:
Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på ovan nämnda förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet?


Jeppsons fråga är högst relevant och Karin Enström har nu enligt reglerna fyra arbetsdagar på sig att författa ett skriftligt svar på fråga hon nu har fått. Det här handlar inte bara om vår nationella försvarsförmåga, utan också om rikets möjlighet (och skyldighet) att upprätthålla vår territoriella integritet genom att med fartyg kunna utföra sjöövervakningsuppgifter till sjöss. Det finns utöver det här ärendet flera andra marina materielfrågor som är aktuella, men där regeringsbeslut saknas.
Enligt Försvarsmaktens ursprungliga plan skulle åtgärder på dessa båda fartyg påbörjats redan under 2013 i syfte att kunna ersätta de sju fartyg som avvecklas redan 2015. Den planen ser mer och mer omöjlig ut med hänsyn till att regeringen förhalar beslutet.
Tyvärr har jag en känsla av att Enströms svar kommer att se ut ungefär så här.

Sverige ska ha ett modernt försvar, utformat och dimensionerat för att försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld. Med den pågående försvarsreformen tar alliansregeringen ansvar för Sveriges försvar och genom regeringens satsningar på försvaret stärks försvarsförmågan. 


I dag är försvarsförmågan betydligt bättre än när reformen inleddes 2009. Redan tidigare i år har regeringen genomfört stora satsningar på Marinen i samband med beslutet att renovera ett antal stridsbåtar.

Vi kan åtminstone glädjas över att det finns en riksdagsledamot som engagerar sig i Marinens framtid, och således vår försvarsförmåga. Bra Peter Jeppsson! Låt oss hoppas på att hans engagemang återföljs av andra riksdagsledamöter än enbart Allan Widman (fp).

Karin Enström är oss nu svaret skyldig!

Gästinlägg: Moderaternas retorik – Ett hot mot de(m)okratin



Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.


(Inlägget kan se konstigt ut i den mobila versionen av inlägget, därför läs det i webbversionen)

/ Skipper

—————————————————————————————————————


Människan ljuger aldrig så mycket som efter en jakt, under ett krig eller före ett val / Otto von Bismarck


Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.

Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.

Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.

Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.

Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?

Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.

Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.

Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?

Vad har då moderaterna sagt?

Moderat lögn/vilseledning

Sanningen som folket borde höra

”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren
Flyget har inte fått någon uppgradering än. 
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp. 
Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning. 
Länk: Skipper
”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”

Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg / Cecilia Widegren

Länkar: GP, SvD

Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.

Länkar: Wiseman, Skipper 12Skövde Nyheter

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström

Länk: SVT
Nej det gör den inte.

Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper,
Försvar & Säkerhet

”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren

Länk: Expressen

Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning. 

Länk: Wiseman

”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär”
– Cecilia Widegren och Hans Wallmark

Länk: UNT

Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga. 

Länk: VLT, Skipper

”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström

Länk: Borås Tidning

De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.

Länk: Wiseman 

”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström

Länk: Sveriges Radio

Nej.

Länk: Wiseman

”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)

Länk: Wiseman

”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)

Länk: Ny Teknik

Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E.

Länkar: Skipper, Wiseman

”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström

Länk: SvD

Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej.

Länkar: Wiseman 1, 2

Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.

Länk: Fredrik Schulte

(Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik)

Kommentar överflödig
”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark

Länkar: HD

Nej.

Länkar: Skipper, Wiseman 1, 2

”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl.

Länkar: UNT, Wiseman

Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.

Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman

”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström

Länkar: SVT1, 2, SvD

Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik.

Länkar: SvD, SMP, Wiseman 1, 2

”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret?
”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström

Länk: Fri värld

Minskning av personalkostnader på 500 Mkr

Länk: Wiseman

”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren

Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper

Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.

”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”.

Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.

Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?

Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.

/ Boatswain

Gästinlägg: Trolöshet (m)ot väljare

Det senaste utspelet från Moderaterna om så kallade ”satsningar” på försvaret har berört och upprört väldigt många. Här på bloggen noterades ett nytt besöksrekord under gårdagen med över 8000 besök på en och samma dag. Det är givetvis roligt med många läsare, men samtidigt oerhört bekymmersamt att det ska föranledas av att våra folkvalda försvarspolitiker modifierar sanningarna så till den milda grad att det tangerar vad som skulle kunna anses vara ren lögn.  

Det börjar onekligen kännas som att det senaste utspelet möjligen var droppen som fick bägaren att rinna över hos många försvarspolitiskt engagerade, men det börjar nu även höjas röster hos den bredare allmänheten och framför allt inbitna moderater. En av dessa är signaturen Sea Bear som här på bloggen skriver ett oerhört tänkvärt gästinlägg. Låt oss hoppas att några moderatpolitiker läser det och reflekterar över innehållet!

/ Skipper
———————————————–
Under hela min livstid har jag varit en trogen sympatisör med ett och samma riksdagsparti. Jag har varit aktiv i dess ungdomsförbund, alltid velat dela med mig och argumentera för vad partiet står för, och varför man bör lägga sin röst just där. När jag stod vid valurnan första gången var det lätt, och så fortsatte det att vara fram till valet 2010, då jag plötsligt tvekade något. Jag stod där och slets mellan två alternativ. En del av mig ville inte välja samma valsedel som vanligt, medan en annan del fortfarande var övertygad om min politiska ställning.


Min tvekan grundade sig på den försvars- och säkerhetspolitik som ”mitt parti” förde. Då jag dels är försvarsanställd men också har ett stort allmänintresse för dessa frågor så påverkade detta givetvis mitt ställningstagande. Men någonstans föll mina resonemang in i att man måste se till helheten, försvars- och säkerhetspolitik är ändå bara en liten del av en mängd viktiga politiska områden. Dessutom, vem skulle hantera dessa frågor bättre?!

Jag är moderat! Det kommer jag fortsätta att vara, ända till den 14 september 2014. För min röst i förra valet kan ju knappast återtas och läggas på någon annan innan dess.

Jag gillar ju egentligen de ”nya moderaterna”, jag har uppskattat deras förmåga att reformera, och de vågar vara pragmatiska och inte kila fast sig för mycket i gamla tyckanden. Men nu börjar jag tveka. Den moderata retoriken i försvarsfrågor är för närvarande löjeväckande, man vinklar allt för att göra sken av satsningar, och vår förmåga relativt andra är ju inte så dålig – eftersom de andra är så dåliga…eller hur!? Jag behöver inte rapa upp detaljer om märkliga uttalande, för det har våra försvarsbloggare redan gjort på ett så förtjänstfullt sätt. Men hursomhelst skulle jag nog vilja påstå att dessa satsningar snarare är inskränkningar eftersom de i huvudsak sker inom ram. Jag skulle nog också vilja påstå att andra inte är så dåliga som det påstås, och att vår förmåga relativt andra tvärtom inte är särskilt bra. Vi som jobbar inom myndigheten försvarsmakten ser, hör och förstår hur det förhåller sig, och att detta inte korrelerar med den bild våra moderata försvarspolitiker målar upp.

Trots min politiska grundsyn börjar man nu fundera på om moderaterna skönmålar även andra områden. Det är lätt att leka med siffror och man behöver tydligen inte ens tala sanning när man för fram sin politik. Jag vill ju inte tro det, men jag är inte längre säker! Jakten på väljare och en valvinst verkar viktigare än att stå upp för sina värderingar, i alla fall i försvarsfrågor. För inte är det väl så Karin Enström, att när du och din make(officer) vid köksbordet för tio år sedan diskuterade försvaret ville se det ni ser idag. Inte heller hade ni väl förväntat er att dina gamla kollegor skulle ha en diametralt motsatt uppfattning mot vad du och dina nya kollegor har.  Visst, jag tror inte att man vinner val på att profilera sig med satsningar på försvaret, men marginalerna är små och man kan mycket väl förlora på grund av att svika detta politikområde.

Jag är knappast ensam om att vara tidigare troende moderat bland försvarsmaktens anställda. Vi har nog varit ganska många. Det har också blivit mer tydligt att det faktiskt finns en hel del människor även utanför grindarna som också vurmar för försvars- och säkerhetsfrågor, och kanske är även de gamla moderater.  Jag får frågor från familj och vänner varje dag (många moderater) som frågar hur det egentligen förhåller sig, då de följt den allt intensivare försvarsdebatten. När jag får dessa frågor säger jag sanningen, och det tror och hoppas jag att de flesta gör. Som ringar på vatten sprider sig missnöjet med den moderata försvarpolitiken och då i synnerhet för de skönmålningar och lögner(missbedömningar?) som ideligen uttrycks. För att bromsa och kanske kunna vända detta missnöje ger jag några enkla tips till våra moderata försvarspolitiker nedan.

Till våra moderata försvarspolitiker:

Förhoppningsvis följer ni ledarsidor, bloggar och sociala medier i jakten på att studera vad era potentiella väljare tycker. Uppenbarligen har ni inte uppfattat budskapen, eller så bortser ni bara från det ni ser och hör. För om ni ska ha en chans att återta förtroende inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs ett hårt arbete fram till valet 2014. Några tips på vägen är:

  •         att börja tala sanning (ärlighet varar längst)
  •         att revidera omvärldsuppfattningen och inse den förskjutning som sker i maktbalansen
  •         att genomföra eventuella satsningar utomram
  •         att fundera på om vår totala LV-kapacitet verkligen är tillräcklig
  •         att fundera på om ny teknik alltid kan ersätta numerär
  •         att fundera på om inte Gotland ändå är en rätt strategiskt viktig plats
  •         att delvis återinföra värnplikt
  •         att våga föra en politik för medlemskap i NATO

Jag rekommenderar er som försvarspolitiker att ta er tiden att reflektera över dessa enkla tips. Välj en tid strax före ni ska gå och lägga er, när barn och make/maka/sambo gått och lagt sig och allt är lugnt omkring er och inget kan störa era tankar. När du grundligt funderat över dessa tips, gå och lägg dig. Förhoppningsvis har du svårt att sova, vaknar upp dagen efter med påsar under ögonen men med en förbannad vilja att förändra, går till jobbet och slår näven i bordet och tar tag i saken. 
Alternativt somnar du med gott samvete – och förlorar en röst!

/ Sea Bear

De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad!

Att De Nya Moderaternas försvarspolitik är synad i sömmarna och utdömd som orealistisk på allehanda försvarsbloggar och av en enad expertis vet vi alla sedan länge. Men att detta nu har spridit sig till en större allmänheten och landets ledarskribenter och övriga debattörer är nu fakta. För De Nya är detta ett enormt bakslag, men för Sverige är det ett framsteg då det förhoppningsvis tvingar Moderaterna att göra om, och göra rätt?

VLT skriver i dag en försvarsanställd och före detta moderat väljare ett debattinlägg med rubriken ”Det säger kras i det moderata glashuset”. Ett riktigt skarpt inlägg vilket jag lyfter fram i valda delar här nedan.

Widegren och Wallmark anklagar de rödgröna för att vilja minska försvarsanslagen. Då kan det var skäl att komma ihåg hur den respekterade moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick 2007, i protest mot att finansministern meddelat att man tänkte minska försvarsanslagen med tre miljarder.

Alliansregeringen har i stor brådska avskaffat värnplikten, utan att ta sig tid att utreda och förbereda detta, vilket fick till följd att det blev kaos med personalförsörjningen. Man har från försvarsdepartementets sida bedrivit en smutskastningskampanj mot överbefälhavaren.

Widegren och Wallmark verkar väldigt nöjda över sakernas tillstånd. Men deras verklighetsbild har knappast någon förankring bland oss som jobbar inom försvaret.

Men jag tror att de flesta lätt genomskådar retoriken. Vill man ha ett hyfsat starkt svenskt försvar skall man inte rösta på De Nya Moderaterna i riksdagsvalet nästa år.

Artikeln är en respons på Cecilia Widegrens och Hans Wallmarks egna debattartikel som publicerats os  flera tidningar den senaste veckan. Bland annat hos UNT. W & W skriver själva om Alliansens satsningar på Försvarsmakten…

Alliansregeringens försvarsbeslut 2009 var det första sedan mitten av 1990-talet som inte syftade till att spara. Senast i höstens budget tillförde regeringen 300 miljoner, sammanlagt två miljarder extra under de kommande åren. Statsminister Fredrik Reinfeldt har klargjort att Moderaterna är villigt att skjuta till ytterligare medel till försvaret i den kommande budgeten. Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär.

Vi vet sedan tidigare att renovering av stridsbåtar och underhåll av flygplatser benämns som ”satsningar” i den nymoderata retoriken. Något som de flesta har genomskådat vid det här laget. Men även ledarredaktionerna har vaknat till liv. Nya Wärmlands Tidning skriver en mycket skarp ledare med kritik mot hela det försvarspolitiska etablissemanget och den tystnad som fortfarande råder efter de ryska enorma övningar som just avslutats. Även försvarsberedningens rapport får skarp kritik för den enorma missbedömning man har gjort av rysk förmåga som inte alls är på en låg nivå längre…

Det kanske största offret för den gigantiska ryska militärövning som inleddes för en dryg vecka sedan är den svenska försvarspolitikens rosenröda drömmar. Ändå har det inte hörts ett ljud från ansvariga försvarspolitiker. Antingen är de för chockade eller också, mer troligt, befinner de sig alltjämt i en förnekelsefas.

Försvarsberedningens rapport, som kom så sent som i förra månaden, kan man därför lika gärna slänga i papperskorgen. Den är resultatet inte av skarpa analyser utan av politiskt önsketänkande och kompromissande och har definitivt blivit frånsprungen av verkligheten i och med den här senaste ryska militärmanövern. I rapporten hävdades det till exempel att Ryssland var långt från att kunna öva i samma storleksordning som det gamla Sovjetunionen.Likaså ter sig ursäkten om den ryska militära upprustningen att den sker från en ”låg nivå” skrattretande. Den låga nivån hade man på 1990-talet, inte nu.

De Nya moderaternas kort är nu synade från alla håll. Det går inte längre att förneka omvärldsutvecklingen i Ryssland, det duger inte att skönmåla Försvarsmaktens förmågor och problematiska personalförsörjningssystem, och det håller inte längra att fortsätta med den kontinuerliga underfinansiering som pågått sedan många år tillbaka. Det är hög tid att inse att ni har hanterat försvarsfrågan på ett felaktigt sätt och att ni missbedömt situationen. Det är därför dags att kavla upp ärmarna och börja ställa saker tillrätta!

Till: Karin Enström (m)

Foto: Försvarsmakten

I början vad den här månaden skrev tre kadetter från Karlberg en debattartikel med rubriken ”Vi är inget särintresse, Enström” riktad till dig som försvarsminister. En artikel som i sin helhet sätter fingret på den märkliga retorik som du och ditt parti använder er av när ni pratar om Försvarsmakten.

Den oro som kadetterna förmedlar till dig är tyvärr helt befogad, på alla plan. De är bekymrade över att du ena sekunden säger att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”, för att kort därefter meddela att du tänker skära ner Försvarsmaktens redan mycket anorektiska organisation till under skamgränsen.

Du och dina partikollegor påstår att Försvarsmakten genom er så kallade försvarsreform nu är användbar, tillgänglig och flexibel och att den kan möta morgondagens hot som är komplexa oförutsägbara och gränslösa. Nu gör du i stället något helt annat och vill byta ut en stor del av den kontinuerligt tjänstgörande personalen till tidvis tjänstgörande personal som endast tjänstgör 38 dagar var fjärde år.  Detta trots att ni tidigare sagt att det är viktigt att Försvarsmaktens förband primärt ska utgöras av stående förband. Hur kommer detta att påverka användbarheten, tillgängligheten och flexibiliten ur ditt perspektiv?

När det kommer till vår försvarsförmåga, som enligt ditt parti och dina partikollegor bara för en tid sedan var helt enastående. Ni var då noga med att alltid hänvisa till den nu berömda NATO-värderingen och påstod att försvaret är i toppklass och att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot allt utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp.

Vid årsskiftet tröttnade ÖB som bekant på att du och dina medarbetare på försvarsdepartementet inte lyssnade och förklarade därför hur illa ställt det egentligen är, att Sverige endast kan försvaras på en plats i en vecka under förutsättning att du, eller rättare sagt Anders Borg skjuter till 4,5 miljarder varje år. Skillnaden mellan den nymoderata dikten, och ÖB:s sanningar kunde inte bli större än så.

Du säger trots dessa mycket konkreta fakta i intervjuer att hela Sverige skall försvaras, för att bara några månader senare deklarera att ett utökat försvarsanslag är inte att tänka på trots att det är du och ditt parti som beställt den organisation som Försvarsmakten just nu håller på att sätta upp. I stället kritiserar du Försvarsmakten, din gamla arbetsgivare och dina gamla kollegor, för att ha lämnat i från sig ett undermåligt underlag.

Du säger att ni genomför satsningar på Försvarsmakten, när ni i praktiken genomför reduceringar. Den största satsningen ni gjort inom försvarspolitiken under er tid i regeringsställning är att köpa ”super-JAS”. Men i själva verket halverar du Flygvapnet när du reducerar från 100 till 60 flygplan, vilket i sin tur innebär att vi knappast kommer att kunna sätta upp fyra stridsflygdivisioner och två utbildningsdivisioner på F7 i framtiden med en sådan reducerad flygplanspark. Detta kallar du för en ”stor satsning”. Att ni dessutom förhandlat fram en klausul i kontraktet som innebär att det går att avbryta köpet om inte Schweiz köper flygplanen gör ju inte saken mindre märklig! Behövs ”super-JAS” bara om Schweiz behöver samma flygplan?

Karin Enström! När du kommenterar säkerhetspolitiken och läget i vårt omedelbara närområden så som den enorma upprustning som Ryssland nu genomför där man satsar ofantliga 500.000.000.000 EURO (femhundra miljarder) på de väpnade styrkorna så väljer du att kalla det för en modernisering och undviker aktivt att använda ordet upprustning, det vill säga att du inte benämner saker för vad de är. Varför? Om du får följdfrågor så hävdar du att moderniseringen sker från en mycket låg nivå

I den allmänna försvarsdebatten så hävdar du konstant att försvarsförmågan är bättre än när alliansen tillträdde 2006, och din kollega Cecilia Widegren hävdar att försvarsförmågan är bättre nu än på 20 år. Så frågan är då varför ni försöker modifiera sanningarna?

När du för någon dag sedan svarade kadetterna, vilket i sak var bra att du gjorde, så fortsätter du med en retorik som är mycket svår att begripa? Du har förvisso justerat tiden tre år framåt rörande hur bra försvarsförmågan är och har ändrat till att den är bättre nu än år 2009. Alltid något. Du nu är du närmare sanningen. Men du talar fortfarande om att ni stärker försvarsförmågan genom ”satsningar” och att utan personalen så finns inga kvalificerade förband. Det rimmar illa med dina senaste direktiv till Försvarsmakten där du beordrar en reducering av Försvarsmaktens personal.

Man undrar onekligen hur det egentligen fungerar inom Nya Moderaterna? Varför måste du och dina partikollegor ständigt skönmåla den egna förmågan och nedvärdera upprustningen i Ryssland, och varför hävdar du fortfarande att hela Sverige skall försvaras när du vet att det är omöjligt just nu? Det är bara några av de frågor som vi skulle vilja få besvarade!

Bland dina egna partikamrater finns det de som hävdar att den svårbegripliga retoriken grundar sig i toppstyrning och grupptryck inom partiet. Vi är många som tyvärr tror att det är en helt korrekt bedömning av läget.

Karin Enström, det vore mycket glädjande om du och dina partikamrater i er fortsatta retorik började att benämna saker för vad de är och slutade med skönmålningen av den svenska försvarsförmågan. Vem vinner på sådant? Åtminstone inte Sverige!

Tid till sjöss eller operativ effekt?

Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.

Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.

Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.

När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.

Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.

Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.

Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.

Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.

För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.

Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.

Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.

Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.

Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker  är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!

I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.

Bloggar: Lantvärnet

Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!


Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.

Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.

Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad  satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.

Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.

De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?

Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…

Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?

Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!

*** *** *** *** *** *** *** ***

I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.

För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!

”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.

Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.

Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering.   ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”

Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.

Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?

Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?

Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av.
 Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar:  – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund

Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.

Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!

Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?

Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD

Vi befinner oss mitt i systemkollapsen!

För bara några minuter sedan fick vi en bekräftelse på att vi inte alls är på väg mot en systemkollaps.. Vi är mitt uppe i den!

Efter alla turer den senaste tiden om ”en-veckasförsvar” så hade nog de flesta hoppats på att budskapet på något sätt hade gått fram. Så är tydligen inte fallet! Som alla nu förstår så borde sanningen i själva verket beskrivas som ett ”en-dagarsförsvar” eftersom vi varken har personal eller materiel ännu. Det krävs som bekant 4,5 miljarder kronor ytterligare varje år för att nå upp till ”en-veckasförsvaret”.

När försvarsberedningens ordförande och moderaternas etta i försvarsutskottet Cecilia Widegren (m) i kväll på twitter skriver följande rader så inser vi nog alla att förståelsen från Moderaternas sida, för såväl försvarspolitiken som för Försvarsmakten, är att betrakta som noll! Man har inte lyssnat på Försvarsmakten, på media, på opinionen, på oppositionen, på övriga partier inom Alliansen eller på svenska folket. Att de inte lyssnar på försvarsbloggarna var förvisso väntat, men att man lyssnat på någon av de förstnämnda hade man åtminstone kunnat hoppas på.

Cecilia Widegren (m) skriver i dag följande på twitter som svar till Aftonbladets Anders Lindberg som skriver ”Inte för att M:s försvarspolitik är särskilt lyckad i övrigt.”  

”Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg.”

Detta om något är en tydlig bekräftelse på att vi är mitt uppe i systemkollapsen! Inget har gått fram, inget kommer sannolikt att gå fram. De moderata försvarspolitikerna har redan innan bestämt sig att verkligheten skall anpassas efter den moderata kartan och inte som brukligt är, tvärt om.

Försvarsreformen stärker inte försvarsförmågan på något sätt. Det är helt motsägelsefullt då hela IO14 är anpassad för att kunna bedriva insatser utanför Sveriges gränser. Detta samtidigt som man i skrift säger att man skall prioritera det nationella försvaret. Det kan liknas med att köpa en Ferrari och strax där efter säga att den primärt skall användas för vedtransporter och vägplogning. Moderaterna har under sin tid vid rodret fattat beslut om att reducera stridsflyget med -40 JAS 39, artilleriet med -24 artilleripjäser och man vill nu reducera den fasta personalen i Försvarsmakten med 800 personer. I Moderaternas värld kallas detta för ”en satsning” och att man ”stärker försvarsförmågan”! Listan på tokigheter kan säkert göras längre.

Jag ställer mig ytterst tveksam till att ÖB Sverker Göranson har påstått ovanstående, och om han sagt det så var nog inte innebörden av det menat att tolkas på det sätt som man nu har gjort. Detta skulle enligt Cecilia Widegrens feltolkning/missuppfattning/sammanblandning i så fall innebära att försvarsförmågan här och nu skulle vara bättre än den var under tidsperioden 1993-2003 vilket alla normalbegåvade förstår är helt befängt! Det innebär i praktiken att försvarsförmågan skulle vara bättre nu än före försvarsbesluten FB-04, FB-00 och FB-96….

Skönmålningen fortsätter. Vi är mitt inne i systemkollapsen!
Uppgivenheten blir nu allt mer påtaglig för var dag som går, och för varje uttalande som detta…

JAS, Hans Wallmark och FM rekrytering


Tre händelser från dagen värda att kommentera!


I dag röstade Schweiz i ständerrådet om en anskaffning av JAS 39 Gripen, den första av två politiska omröstningar som kommer att efterföljas av en folkomröstning. 22 för och 20 mot. Konstigt nog blev ett JA i praktiken ett NEJ.  Antalet JA-röster räcker alltså inte till för att det skall kunna tolkas som ett JA när det kommer till ekonomin. Finansieringen kräver således en större majoritet än två rösters övervikt.

Vår egen finansminister Karin Enström (m) gör sin egen tolkning av dagens besked, och går helt emot Schweiz egen försvarsminister i tolkningen utfallet…

– Det är ett positivt besked från Schweiz när det gäller Gripen. Det är vi glada för, säger försvarsminister Karin Enström (M), trots att finansieringen fick nej. 

Jag ser det som ett ja till Gripen och att planeringen och processen fortsätter.  

Maurer säger att det är ett nej till Gripen, vad tänker du om det?  

– Han är försvarsminister i Schweiz, och jag tolkar ändå det här som ett ja till gripen.

Det här blir extra intressant när det kommer till finansieringen av de egna 60 JAS 39E som regeringen nu beställt, och den klausul som innebär att Sverige kan dra sig ur hela affären om inte Schweiz köper flygplanet.

Sverige vill ha en partner i köpet av Gripen för att kunna dela på kostnaderna. Men om Schweiz drar sig ur kan även Sverige göra det, enligt Enström. 

– Vi har skapat oss handlingsutrymme. Skulle Schweiz inte fullfölja sin del kan vi besluta om vi vill gå vidare eller inte. Vi har möjlighet att avbeställa, säger Enström.

Det ska onekligen bli intressant hur man väljer att motivera en sådan urdragning ur ett rent säkerhetspolitiskt perspektiv om man kulle hamna i ett sådant läge. Vi an redan nu räkna ut att hela anskaffningen av JAS då kommer att ses som ett moderat industristödprojekt från den samlade pressen, och inte ett säkerhetspolitiskt sådant. Trovärdigheten för regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle då urholkas ytterligare.

Detta sa karin Enström (m) inför omröstingen i SVT morgon.

Media:DN, SvD
Bloggar: Sjätte mannen
——————————————————————————

Dagens andra händelse värd att kommentera berör en debattartikel skriven av Hans Wallmark (m) hos Frivärld. Artikeln är att betrakta som rent snömos, och i vissa fall på gränsen till hyckleri. Wallmark inleder med att prata om solidaritetsförklaringen. (Den ensidiga.)

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Samtidigt kommer inte vårt land att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. 

Det mest intressanta är att han tar upp NATO-frågan i mycket gåtfulla ordalag där han tar upp vilka förutsättningar som skulle krävas för ett medlemsskap, men lägger därefter över skulden på Socialdemokraterna(?) för att inte vilja ta sig an debatten om ett NATO-medlemskap!

Det finns anledning att beklaga denna brist på nyanser och avsaknad av ledande S-företrädare som ens vågar pröva argumenten. 

Wallmark kastar onekligen sten i glashus när han lägger fram ämnet på det sätt han gör. Wallmark kanske bör ställa sig frågan hur många gånger moderaterna i öppen debatt aktivt förespråkat ett NATO-medlemskap? Hur många motioner har de moderata riksdagsledamöterna skrivit i ämnet?

Wallmark kanske har missat det faktum att försvarsberedningen i uppdraget från försvarsdepartementet inte ens tillåtits att behandla frågan om ett NATO-medlemsskap? Det har Staffan Danielsson (c) tidigare avslöjat i brist på att uppdraget till beredningen inte har offentliggjorts i sin helhet. Vilka ytterligare direktiv finns det i styrningen till beredningen som vi inte känner till?

Johan Forssell (m) hyllar självklart Wallmarks artikel.

Men den här bloggen anser tvärt om att Wallmark inte alls övertygat den senaste tiden. Detta av två huvudsakliga anledningar.

För det första har han på sin blogg skrivit ett inlägg som innehåller rena lögner om det tidigare så ”dåliga försvaret” innan alliansregeringen tillträdde, och hur bra det nu blivit när Alliansen har styrt upp de gamla ”pappersförbanden”. Wallmark vägrar dessutom konsekvent att ta debatten på sin egen blogg, och svarar inte på en enda kommentar. Bättre vore det väl då att göra som Tolgfors, att helt stänga ned kommentarfunktionen.

Vidare så förundras man över Wallmark, när han i en riksdagsdebatt för någon vecka sedan säger följade från talarstolen (anförande 69).

Fru talman! Onekligen har den så kallade enveckasdiskussionen förekommit nu en tid i Sverige. Det intressanta är bara i förhållande till vad – en vecka i förhållande till vad? Det finns en mängd olika bakomliggande förutsättningar som varken Julia Kronlid eller jag känner till. Jag kan mycket väl erkänna att det är en klatschig formulering. Men frågan är hur mycket relevans den har och vad det egentligen är den beskriver. Och hur såg det ut tidigare? Var det sju dagar, fem dagar eller tre dagar? 

Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen.

Om Hans Wallmark nu syftar på att det är Ryssland som avses i uttalandet om kartbilden, vilket debatten tidigare uteslutande handlat om, så kanske det kan vara värt att upplysa Wallmark om att Ryssland i vår omedelbara närhet även består av enklaven Kaliningrad, inlämt mellan Litauen och Polen, som huserar merparten av ryska Östersjömarinen i örlogshamnen Baltijsk.

Man får hoppas att Hans Wallmark har geografin klar för sig. Men uttalandet om att man måste passera flera länder innan man når Sverige känns onekligen märkligt! Man kan därför ställa sig frågan vem det är som tänker bort vad?

Hela debatt har tidigare kommenterats här på bloggen i ett tidigare inlägg.

Bloggar i samma ämne: Oscar Jonsson

——————————————————————————

Det sista saken från dagen värd att kommentera är ett gästinlägg hos Wiseman om rekrytering. Ett mycket bra och tänkvärt inlägg!

Det märkliga är att man hör samma sak överallt, på förbanden, men även av civila ute i vardagen. D.v.s. att budskapet från FM när det kommer till rekrytering allt för ofta är oklart och missvisande.

Försvarsmaktens rekryteringskampanjer må skapa uppmärksamhet och en livlig debatt som kampanjen ”vad håller du på med” uppenbart gjort. Men hur många är det som lockas till att verkligen ta en anställning som GSS i Försvarsmakten p.g.a. just den kampanjen? Hade de som rekryterades under/efter perioden för kampanjen kommit ändå? Och hade en annan mer rättvisande kampanj där man rekryterar personal till Marinen, Flygvapnet och Armén istället för till Försvarsmakten genererat fler ansökningar?

Jag och många med mig är helt övertygade om det!

Dessvärre vill FML inte ens prova det greppet, om ens vid ett enda tillfälle och därefter utvärdera, trots att förslaget tagits upp flera gånger från olika håll.

Mitt förslag är att varje försvarsgrenschef (medveten benämning) med hjälp av en reklam/film-byrå ta fram sin egen rekryteringskampanj med Tv-reklam, trycksaker m.m. Gör detta på prov och försök en gång och utvärdera resultatet. I tider då rekryteringen haltar så mycket som den för nu så måste det vara svårmotiverat att inte ens försöka med ett sådant alternativ!

För övrigt så anser jag att FM borde byta till en annan PR-byrå. Det kanske vore en idé att anlita någon som gjort framgångsrika långkörare som ex. ICA-reklamen, eller LOTTO-reklamen. De har förstått vad som fungerar. Eller kanske räcker det med att ”försvarsgrenscheferna” använder combat camera? Då kan det bli så här bra med enkla medel.

Bloggar om rekryteringen: Försvarsmakten, Allan Widman

På Öland är försvaret inget särintresse!

Som bekant förklarade ÖB för en tid sedan att Sverige kan försvaras på en plats i högst en vecka, om regeringen skjuter till en avsevärd summa pengar skall tilläggas. Något som statsministern enligt sitt senaste uttalande inte verkar ha några som helst planer på att göra.

Några veckor senare fortsatte ställföreträdande insatschefen Berndt Grundevik att förklara vilka fem strategiska platser som Försvarsmakten kommer att tvingas välja mellan att kraftsamla till. Norrbotten, Stockholm, Gotland, Göteborg eller Skåne är de platser som möjligtvis kan hoppas på Försvarsmaktens skydd i händelse av ett angrepp mot landet.

Man kan då konstatera att den sydöstra landsänden inte kommer att husera något som helst militärt försvar så när som på något enstaka hemvärnsförband.

På Öland har man tagit detta på allvar! Något som varje svensk medborgare borde göra. Man kanske helt enkelt är mer medvetna om sitt utsatta läge om man bor på en ö där den enda förbindelsen utgörs av en lång bro över Kalmarsund? På södra Öland i Mörbylånga kommun har innevånarna insett att man nog får klara sig själva nu när statsministern fastställt att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar. ”Därför har vi inte ett heltäckande försvar” även om hans försvarsminister fortfarande ständigt hävdar att ”Hela Sverige skall försvaras”?

Av den anledningen har innevånarna i Mörbylånga kommun tagit saken i egna händer och startat en insamling till förmån för försvaret av södra Öland.

Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.

Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Ölänningarna har alltså börjat samla pengar till en luftvärnsrobot på ett konto som Mörbylånga kommun förvaltar. Man kan möjligen tro att detta skulle vara ett tidigt aprilskämt i en lokaltidning, eller bara ett i raden av lokala inslag i den försvarsdebatt som som nu blossat upp, men som man från regeringen kan fortsätta att nonchalera.

Men för regeringen kan sådant straffa sig i längden! Det finns två oerhört viktiga slutsatser som man hoppas att våra styrande politiker drar av denna tragikomiska solskenshistoria.

  • Svensken har insett att hela Sverige varken kan, eller kommer att försvaras med nuvarande nivå
  • Svensken vill att hela Sverige skall försvaras vilket förutsätter en seriös försvarspolitik
Så här vill vi inte ha det på Öland!