Kategoriarkiv: Gästinlägg

Gästinlägg: Att koka en halv höna…

I dessa tider med ekonomiska svårigheter för Försvarsmakten är det många som hävdar att det var bättre förr. Det kanske det var men nu är inte förr.
FM:s personalförsörjning kommer ofta i skottlinjen och inte minst höjs röster för återuppväckt värnplikt.
Förvaltare Håkan Lindberg som har erfarenhet från alla försvarsgrenar och högkvarter ger oss här i ett gästinlägg sin syn på hur nuvarande personalförsörjning kan anpassas för att ge bättre effektivitet.

/C
_______________________________________________________________________


”Att koka en halv höna och låta andra halvan lägga ägg”

Ovan nämnda citat lär härstamma från en replik av Nikita Chrustjov vid en debatt i FN på 1950-talet och jag tycker det väl speglar den debatt vi har i riket angående om för och nackdelar med fast anställda resp. värnpliktiga eller olika mixturer av dessa kategorier. Att det nuvarande personalförsörjningssystemet är en baklängesmiddag av bibliska mått håller nog de flesta med om men nu gäller det att laga efter läge med de tillbuds stående verktygen.

Jag skall i detta inlägg göra ett försök till att klara av det som anges i rubriken allegoriskt översatt till Försvarsmaktens försörjning av sjömän, soldater, gruppchefer och officerare.

Vad är det då vi har för krav på det ideala systemet?

  • Bra rekryteringsbas för anställda
  • Effektivt utnyttjande av utbildningstid.
  • Hög beredskap för insatser inom och utomlands.
  • Hålla en hög och jämn personell kvalitet så att förbanden kan genomföra mer kvalificerade uppgifter/övningar över tiden. 
  • Inte för dyrt.
  • Folkförankring
  • Tillräckligt många sökande utan att behöva tillgripa plikt.
  • Utgöra en kader för snabb tillväxt.

Dessa krav kan självklart inte alla lösas med ett Alexanderhugg men jag ser möjligheter att skapa ett lite annorlunda system än vad vi har idag som bättre motsvarar det vi vill ha. Basen i mitt resonemang att grunden för att få en anställning inom FM är att man har genomfört en sammanhängande militärtjänst innefattande 3 mån GMU som ser ut som dagens för att kunna bibehålla valfrihet fram till befattningsutbildningen som är max 6 månader. Sedan vidtar en 1.a tjänstgöring om 12 månader.

Detta ger något liknande en längre värnpliktsutbildning med en inbyggd valmöjlighet efter 3 månaders GMU att välja annat förband än det man gjort densamma på.
För Hemvärnets del ser jag att man genomför GMU+ 6 mån befattningsutbildning. Då tillförs Hv en individ som har längre utbildning än vad en vpl G hade på 90-talet.

Under dessa maximalt 21 månader utgår samma ersättning som under GMU d.v.s 4500 i dagpenning samt 4500 kr/ mån i skattefri tjänstgöringspremie som betalas ut först efter genomförd 1.a tjänstgöring och räknas från det att befattningsutbildningen påbörjas. Denna premie blir då 81 000kr.

När ca 6mån av 1.a tjänstgöringen återstår hålls ett utvecklingssamtal där individen och förbandet diskuterar dennes fortsatta engagemang. Detta kan utmynna i anställning som K eller T sjöman, soldat, att individen lämnar FM men krigsplaceras, engagemang i frivilligorganisation(Hv) eller att individen fortsätter till officersutbildning. Möjligheterna är många.

Den individ som genomgår fullständig militärtjänst utan fortsatt engagemang krigsplaceras i mellan 5-10 år med skyldighet att delta i KFÖ.

Vilka fördelar har då detta system:

  • Möjlighet till krigsplacering av personal
  • Bättre stabilitet i personalförsörjningen av sjömän och soldater
  • En rejäl premie som stimulerar till fullständigt genomförande(18×4500=81 000)
  • Möjlighet att hålla betydligt högre tempo i grundläggande utbildning p.g.a avsaknad av arbetstidsreglering.
  • Ett system som är tydligt för de sökande och ger en ordentlig premie.

Nackdelarna är att kostnaderna blir gissningsvis inte lägre än i dagsläget men kommer förhoppningsvis inte öka samt att ett antal styrande dokument måste omarbetas.

Vi har ett behov av att fylla våra fåtaliga krigsförband med personal, att ha hög beredskap och skapa en kader av kompetent personal inför det behov av tillväxt som vi vet kommer men inte när.
Detta måste lösas på annat sätt än genom plikt då varken det existerar brett politiskt stöd eller ekonomiska resurser för detta.

Håkan Lindberg

Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Gästinlägg: Försvarspolitik vs Reglerteknik – hur man följer

Som bekant pågår just nu Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och försvarsfrågorna tar stor plats i media. Normaltillståndet inom svensk försvarspolitik har varit eftersläpning jämfört med situationen i omvärlden och när vi idag har ett försvar närmast helt inriktat och organiserat för internationella insatser, visar omvärldssituationen att det finns anledning att det i stället finns anledning att också se om det nationella försvaret. Ett ämne som kan sägas ha dominerat agendan i Sälen.

Mikael Grev, även känd som Duke från sin tid i Flygvapnet, har skrivit ett antal gästinlägg tidigare på WW. I det här inlägget applicerar han reglerteknik för att förklara den svenska försvarspolitiken.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

“So it is said that if you know your enemies and know yourself, you can win a hundred battles without a single loss.
If you only know yourself, but not your opponent, you may win or may lose.
If you know neither yourself nor your enemy, you will always endanger yourself.”

Sun Tzu, The Art of War

Reglerteknik – hur man följer
Att följa verkar enkelt men är förvånande svårt vid komplexa skeenden och otydlig styrning. Hur stor fördröjningen är beror på systemet i sig men är nästan alltid större än man först kan tro.
Inom reglerteknik är detta studerat in i minsta detalj. Att förstå systemets egenskaper är en ett krav för att uppnå bra följeförmåga. Om styrningen av husets element inte tog hänsyn till trögheten i värmeregleringen så skulle vi vakna med is i skägget. Eller så skulle surdegen dö av värmeslag vid ett väderomslag. Det man kan vara säker på är att resursutnyttjandet inte blir optimalt med ett dåligt reglersystem.

Exempel på in- och följesignal. Notera område A och B, mer om dessa nedan

I ett reglersystem finns det alltid en fördröjning. Den uppstår eftersom processerna för att avläsa och styra inte kan vara oändligt snabba. Vid en fördröjning bildas ett nivåglapp vilket vid en viss tidpunkt är skillnaden i nivå mellan den som har initiativet och den som följer efter.
Det som ger upphov till fördröjningen och därpå följande nivåglapp är framförallt två processer:
1) Fördröjningar i avläsningen av initiativsignalen. Eftersom alla förändringar sker över en viss tid blir det en fördröjning mellan observation 1 och observation 2.
2) Fördröjningar i styrningen av den egna nivån. Till exempel går element att ställa om ganska snabbt men det tar tid för temperaturen i huset att öka.

’
Säkerhetspolitik vs reglerteknik
Säkerhetspolitik är ett exempel på ett reglersystem. Man analyserar sin säkerhetssfär och justerar den egna militära förmågan därefter. Optimalt skulle säkerhetsläget vara proportionell mot den egna förmågan vid varje tidpunkt, det vill säga att man följer utan fördröjning. Detta gäller i alla fall för ett försvarsinriktat land som Sverige. Men det gäller kanske inte för ett land som försöker ”rycka ifrån” sina grannar för att skaffa sig ett övertag, eller för någon som använder militär förmåga i syfte att understödja politiken.

Insikten om hur reglersystemet säkerhetspolitik fungerar är viktig för de som styr. Framförallt är det viktigt att förstå att man inte har omedelbar kontroll över den egna förmågan och att läsa av andras förmåga sker med fördröjning. Det går inte att enbart vara reaktiv och samtidigt ha en förmåga som är proportionell mot säkerhetsläget. Är man enbart reaktiv ligger man alltid efter, likt ett trögt reglersystem. Kanske så mycket efter att man ligger helt i motfas, eller populärare uttryckt: bäst när det inte gäller.

Jag har redan nämnt att Sverige följer – och inte leder – när det gäller militär förmåga. Det är inte en kontroversiell ståndpunkt. Många andra länder använder sin offensiva förmåga för att vinna politiska fördelar. Det gör inte vi. Men vi måste kunna värja oss mot dem som gör. Genom att vara så uttalat inriktat på försvar (inte anfall) som Sverige är så har man genom hög militär förmåga en dämpande effekt på säkerhetsläget i närområdet, inte tvärt om som vissa argumenterar för.

Förmågan att observera
Det kan tyckas vara mycket enkelt att följa en förmågeutveckling. I ett öppet samhälle med avtal och Open Skies vet vi nästan exakt hur mycket materiel alla har, hur mycket de övar och hur mycket pengar de satsar. Vi upplever felaktigt att vi inte har någon fördröjning i analysen annat än tiden det tar att skriva en rapport.

Fördröjningen uppstår då det inte finns en prestigelös mottagare av analyserna. Människor behöver tid för att ändra sin åsikt om ett budskap. Först ska de som analyserar (MUST, FRA) ha tillräckligt med tid för att göra en trendanalys. Det är enkelt och går fort när det överensstämmer med mottagarens önskan om resultatet. Det är dock alltid känsligt att hävda förändring. Ingen vill ropa varg. Mottagandet av de första förändringsanalyserna leder enbart till en beställning av fler analyser tills det är klarlagt att det sker det sker en förändring hos dem man observerar. Varje människa i kedjan mellan analytiker och politiker lägger till en ofrivillig psykologisk fördröjning som inte ska underskattas i sin helhet. Notera att det inte finns en ”objektiv” nivå att jämföra mot.

När väl analysen tydligt pekar på en förändring så måste mottagaren ta till sig budskapet. Här uppstår en ytterligare fördröjning eftersom Försvarsmakten inte har till uppgift att övertala. FM lämnar kallt sina hemliga analyser. Om mottagaren inte vill lyssna på det örat – vad skälet än må vara – så sker ingen övertalning.

När hotbild och egen förmåga börjar gå i otakt lämnar Försvarsmakten konsekvensanalyser. Men de stämplas lätt som särintressen eftersom mottagaren ännu inte anser att den observerade nivån nämnvärt förändrats.

Om resultatet av analysen inte resonerar med vad man önskar lägga medel på (vilket sällan är Försvaret) så leder konfirmationsbias till att budskapet tolkas åt det håll man tycker. Det finns alltid källor som har samma åsikt som sig själv och vi människor tenderar att läsa och ta till oss dessa. Få lägger ner lika mycket tid på att läsa saker man inte håller med om. Enbart externt tryck (bloggare, media osv) och rejält med tid kan svänga skutan så att mottagaren uppfattar det ”sanna” budskapet, eller i alla fall såsom avsändaren menar det. Desto mer dogmatisk mottagaren är desto längre tid tar det dessutom att ta till sig meddelandet. Även extern påverkan som valår, opinionslägen, budgetunderskott, personligheter (på alla sidor) för in komplicerade beroenden i detta steg.

För en faktisk förändring i säkerhetsläget kommer det således att ta flera år innan de som ytterst styr försvarsförmågan verkligen anser att en förändring skett och är beredda att agera. Om detta råder ingen tvekan.

Förmågan att styra
Att styra är inte så enkelt som det kan verka. Jag tror det är många som hört orden: ”Hur svårt kan det vara?!”. Det är alltid svårare än man tror. Mycket beror på att man inte inser i hur komplext ett system är och vilka beroenden som finns. Det ser enkelt ut från utsidan. Samma sak gäller för Försvarsmaktens verksamhet. Kanske mer än för andra områden då det är en både komplicerad och nödvändigt svårpenetrerad verksamhet.

Många tror att om man tillför pengar så ökar man direkt försvarsförmågan. Det är dock en väsentlig fördröjning mellan ökade anslag till erhållen försvarsförmåga, åtminstone om det är lite mer än justeringar av övningstid. Fördröjningen mellan beslut och effekt blir dessutom längre och längre för varje år eftersom vapensystemen blir mer avancerade, med längre utvecklingstider som följd. Amerikanska F-35 Joint Strike Fighter är ett exempel. Det flög första gången 2006, beställdes långt innan dess (MOU med Storbritannien 1995) och bör få operationell effekt om några år. Således över 20 år från vilja till effekt.

Vi sätter oss dessutom själva i en allt större knipa genom att i djupaste fred skapa komplicerade regelverk för upphandlingar och materielbeställningar som snarast verkar vara optimerade för advokatarvoden än effektivitet, eller för den delen bästa resultat.

Att styra sin egen förmåga innebär även att nyktert kunna utvärdera den. Det finns idag – vilket är tydligt från partiledarnas föredrag i Sälen – diametralt olika uppfattningar om vår egen förmåga. Detta kan tyckas märkligt eftersom de har tillgång till all information. ÖB, och i princip hela Försvarsmakten, tillsammans med sakkunniga utanför politiken målar upp en mycket dyster bild. De som leder och är ytterst ansvariga ser något helt annat. Man kan inte styra om man inte ens känner – eller vill känna – sig själv.

Minska fördröjningarna
Det går till viss del att minska fördröjningarna genom punktinsatser. Till exempel använda oberoende expertgrupper (med tillräcklig tyngd) och införa ett tydligare ledarskap. Men man kommer ändå alltid att ligga efter om man följer, frågan är bara hur mycket. Att ligga efter skapar en obalans som inte är önskvärd och blir destabiliserande faktor. Om ingen har ett militärt övertag så är risken mindre för en väpnad konflikt eftersom kostnaden blir högre och utgången oviss.

Om vi ser på område A i figuren ovan så är det en farlig tid. Initiativtagaren har initiativet och ökar snabbt förmågan. Avsikten att använda den kan ändras över en natt, till exempel för att hantera interna uppror genom en extern fiende.

Ser vi tillbaka på andra världskriget så är det i detta område som dåligheterna började. Utfallet hade förmodligen varit fredligare om länderna runt omkring Tyskland bättre följt med i upprustningen. Då hade det aldrig skapats ett betydande militärt övertag som senare kunde utnyttjas.

Om vi nu befinner oss i det farliga område A, vilket vi vet om runt 10 år, så är vi nu några år förbi 1925 års försvarsbeslut (stor nedrustning i Sverige, likt de senaste försvarsbesluten). Man ska vara helt på det klara med att även om vi beslutar om betydligt mer medel till försvaret idag så kommer inte avsedd effekthöjning förrän om 10-20 år.

Ser vi istället på område B så är det en dyr period. Vi har precis haft en sådan överkapacitet 10-20 år tillbaka i tiden. Då var nivån hos den dimensionerande fienden låg medan vi höll oss kvar med en kostsam överkapacitet.

Vi ska vara glada att vi – löst uttryckt – är på samma sida som USA. De har under 20 år haft ovan nämnda militära övertag, något som de opportunt utnyttjat för att tillskansa sig fördelar på olika ställen i världen. Vem tror att den andra sidan inte skulle göra detsamma om rollerna blir ombytta? Vår världspolis är kraftigt på dekis och drar sig tillbaka från Europa. Att byta sida och se detta som en fördel när faktum står för dörren skulle kunna vara en enkel lösning. Men jag vägrar att tro att detta är vad regeringen är ute efter med sin politik.

Mikael ”Duke” Grev



Rikskonferensen i media: SvD, 2, 3, SVT, 2, AB, AB Debatt, Hbl, BLT, DI, SR intervju med försvarsministern, BT, PJ, Skipper, YA, SMP, TV 4, Fb, DA

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats



Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över. 

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

———————–

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? – kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:

  • Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer. 
  • Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav. 
  • Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav. 
  • Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås. 
  • Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt. 

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

  • Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt. 
  • Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat. 
  • Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare. 

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

  • Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning. 
  • Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad. 
  • De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV. 
  • Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen. 
  • Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal. 
  • Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda. 

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;

  • Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd. 
  • Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön. 
  • Ett alltmer auktoritärt Ryssland. 

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

Gästinlägg: Avslöjandet och applåderna

Den som noggrant följer försvarsdebatten på Twitter kunde igår se att Ofog gick ut med ett pressmeddelande att man avslöjat vem som står bakom pseudonymen Wiseman. En relativt välkänd hemlighet inom delar av Försvarsmakten och jag är på sätt och vis förvånad över att ingen gjort det tidigare. Min syn på saken kommer jag att delge imorgon. Till dess erbjuds detta gästinlägg från Boatswain, känd gästbloggare hos Skipper. (Intervju hos SvD)

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Avslöjandet och applåderna

Det antimilitäriska nätverket Ofog har avslöjat försvarsbloggaren Wisemans identitet.

Om Ofog kan man tycka mycket, vems ärenden de egentligen går och även sättet de bedriver sina aktioner på. Det tänkte jag lämna därhän.

Man har valt att avslöja identiteten på bloggaren p.g.a. att han, enligt dem, utgör en så stark maktfaktor och att människor med den typen av inflytande ska kunna granskas. Vad de då missat är att flera tusen personer granskar hans blogg dagligen och är fria att bruka kommentarsfunktionen för att framföra avvikande eller för den delen liknande uppfattningar. Ofog framhåller ofta sin kamp för demokratiska värderingar men glömmer då bort t.ex. trakasserierna av en Försvarsmaktsanställd under Pridefestivalen 2011 och även Wisemans uppenbara vilja att nyttja sin yttrandefrihet genom det anonymt skrivna ordet på sin blogg. Man avslutar sitt avslöjande med en något hårresande jämförselse; ”Boforsaffären, Sydafrikamutorna och Saudiskandalen är alla klara bevis på vilka som gynnas av hemlighetsmakeriet i försvarsfrågor” ( Lisa Behrenfeldt, aktiv i nätverket Ofog). Nog ordat om det, gjort är gjort och kan inte återkallas.

Jag lider dock med Wiseman som inte fick chansen att själv välja när, var, hur och framförallt om han ville presentera sig själv.

Utan att på något sätt förhäva mig, eller för den delen jämföra mig med Wiseman, så tror jag att vi drivs av samma faktorer; Vi vill förändra, förbättra, debattera och genomlysa den verksamhet som Försvarsmakten bedriver och därmed även indirekt den politiska styrningen av myndigheten. Att jag valt att publicera mina gästinlägg (på en annan försvarsblogg) är helt enkelt för att jag aldrig skulle nå ut med mina åsikter på så bred front på något annat sätt.

Därvidlag har Ofog rätt, Wiseman har blivit en maktfaktor som påverkar beslutsfattare och även visar på vikten att fatta genomtänkta beslut då allt förr eller senare kommer upp till ytan.

Avslöjandet väcker sannolikt funderingar i många kretsar kring huruvida det faktum att skribentens identitet numera är röjd kommer rendera i t.ex. repressalier eller stoppad karriär för vederbörande.

Något sådant ser jag som helt otänkbart.

Försvarsbloggare i allmänhet och Wiseman i synnerhet, p.g.a. att han var först och är störst, har oss kollegors fulla stöd och uppskattning! Något annat har jag aldrig hört ens knystas ett ljud om. Att han, väl underbyggt, har trampat på en del ömma tår i vissa sakfrågor kan inte förnekas men vem ska granska försvarspolitiken och Försvarsmakten annars då gammelmedia i väldigt stor utsträckning kastat in handduken i dessa ämnen.

Den enda sunda reaktionen från menig till general borde rimligen bli ryggdunkningar, applåder och stående ovationer. Något annat vore ett tecken på att man inte delar Wisemans vilja att förbättra vår myndighet och dess försvarseffekt. Sen behöver man inte alltid hålla med i alla ämnen som lyfts upp på bloggen genom åren men det hästjobb och den ambition som uppvisats under åren är inget annat än djupt imponerande. Jag vill drista mig till att säga att det finns ingen annan kollega, som under de åren Wiseman varit aktiv, så brett har strävat efter förbättring och upplyst såväl politiker som Försvarsmaktsanställd om viktiga frågor som han gjort. 

Till er alla som läser försvarsbloggar har jag en uppmaning: Fundera och forska inte så mycket efter vem/vilka som döljer sig bakom anonymiteten bland bloggskribenterna. Det tjänar ingen på förutom att det stillar den egna nyfikenheten. Deltag istället i debatten genom kommentarer och egna inlägg, först då kan vi driva Försvarsmakten åt rätt håll. Skribenterna bör få välja själv huruvida de ska vara anonyma eller inte och skälen till varför de vill vara det är i sammanhanget ointressanta. Läs istället innehållet i texterna och fundera över vad som står där istället för vem som står bakom det.

Om viljan att förbättra sin arbetsplats och dess kollegors tillvaro genom tusentals timmar av arbete på obetald fritid bestraffas så är Försvarsmakten inte en arbetsplats för mig. 

Wiseman: Ta åt dig av berömmet du kommer få, det är du värd!

/Boatswain

Wiseman kommentar: Tack för de vänliga orden, Boatswain!

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!


Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret…. En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider. 

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. ”Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion”. Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg  
  
/ Skipper


—————————


Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.


Vad innebär det då att ta hela ansvaret?  

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsiktutanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris.  Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?


Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.


Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här. 
Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?
//SeaBear

————————–

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen


/ Skipper

Gästinlägg: Funderingar kring foldern Marinens utveckling

Foto: Försvarsmakten
Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.

Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.

/ Skipper

————————————-

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utveckling på Marinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.

Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.

• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.

• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.

Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.

Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan – bra MI!

Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.

Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.

/Boatswain

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

——————————-

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda…

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Gästinlägg: Outsourcing-sekten

Jag har några gånger tidigare skrivit på bloggen om övertron i Försvarsmakten på outsourcing, där man de senaste åren outsourcat även tjänster som torde vara kärnverksamhet. Ett exempel är flygunderhåll på flygplan och helikoptrar, där mycket ringa till ingen insyn finns i avtalen (Officersförbundet har försökt få ut dem) och där en följd av flexibiliteten för Försvarsmakten avseende nyttjande sjunkit. Ett annat exempel är användandet av civila vaktbolag för att sköta skalskyddet på många förband, där man idag istället för att mötas av militärpersonal möts av nog så proffsiga Securitas-vakter. Märkligt, med tanke på att bevakning av militära anläggningar är en uppgift som ska lösas såväl i krig som i fred och att vi idag dessutom har ett yrkesförsvar. Hur är avtalen skrivna? Står Securitas där även den dag det smäller? Ett tredje exempel är städpersonal som över tiden upphandlas från olika städbolag, inte sällan utländska storbolag – utan att upphandlingen görs säkerhetsskyddat. Medvetenheten om vilken klassning städpersonalen har är enligt min erfarenhet låg. Är städaren en riktig städare? Svårt att veta när såväl bemanningsföretag som bemanningsföretagets personal roteras med täta mellanrum.

 Frågan man kan ställa sig är hur det kan bli billigare att ett företag löser samma uppgift och betalar sin personal både bättre lön så till den grad att försvarsmaktsanställda säger upp sig för att jobba för företaget och dessutom gör en lämplig vinst på köpet? Ett argument som man ofta stöter på vid diskussioner av ämnet är att ”företaget alltid levererar”, varvid man kan fråga sig om det man egentligen köpt sig fri från helt enkelt är ett ledarskapsproblem?

Jag är övertygad om att outsourcing är något vi tyvärr kommer att få se allt mer av då Försvarsmakten tvingas dra ner sina egna personalkostnader efter politiska påbud samtidigt som ingen begränsning finns avseende upphandling av tjänster.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Outsourcing-sekten

Foto: Jimmy Crona, Comcam / Försvarsmakten

Den senaste tiden har outsourcing på många fronter framhävts som en universell lösning på organisatoriska problem, senast inom försvarslogistiken. Argumentet ”billigare och bättre” används ofta och baserat på vad som presenteras är det svårt att tro att metoden har några nackdelar alls. Men trots lovord finns tecken på att outsourcing tvärtemot sitt syfte istället kan leda till ökade kostnader. Nedan diskuteras några uppenbara men sällan nämnda nackdelar.

Rätt använt kan outsourcing vara ett utmärkt verktyg. Grundtanken är att leja ut vissa uppgifter för att låta medarbetarna fokusera på huvudtjänsten vilket i förlängningen leder till högre produktion och större vinst för företaget. Det genomförs exempelvis när företag helt saknar specifik kompetens eller bedömer det som mer kostsamt att upprätthålla egen personal med rätt kompetens än att leja in utifrån vid behov.

Ett grundläggande tankefel som berör diskussionen är att principer för ledning av vinstdrivande företag används i tjänsteinriktade organisationer, detta är inte unikt för försvaret utan något av en modern samhällssjuka. Men det finns bristande stöd för att det blir en bra lösning, snarare tvärt om. I ett vinstdrivande företag är pengarna målet och verksamheten är medlet att nå dit medan i en tjänsteinriktad organisation är själva verksamheten målet och pengar är medlet som krävs för att nå dit. Detta kan medföra att organisatoriska åtgärder som leder till positiva effekter i en av typ-organisationerna kan bli katastrofalt dåliga i den andra.

Med detta faller ofta ”bättre & billigare-argumentet”. I en tjänsteinriktad organisation blir effekten så enkel som att billigare blir sämre och att bättre måste få kosta mer pengar.

Alldeles oaktat vilken typ av organisation vi driver och med vilka ledningsmetoder bör även de fyra nedanstående aspekterna av outsourcing tas med i ekvationen.

  1. Reducerad kontroll – kontrollen inom ramen för kontraktet ges till en extern aktör vilket minskar möjligheten att styra egen verksamhet. Detta är särskilt centralt för en organisation som kräver att tjänsterna skall fungera i kris och krig.

  2. Dolda kostnader – Man skall aldrig vara naiv inför faktumet att företag måste göra profit och motiveras av att göra maximal ekonomisk vinst. De kommer att leverera exakt det som regleras i avtal, och bortglömda eller uppkomna behov kommer att bli föremål för en omförhandling med extra kostnader. Detta är ofta den ledande orsaken i de fall där outsourcingen blir dyrare än det hade varit att behålla tjänsten inom organisationen.
  3. Bristande sekretess – extern personal är okänd personal och mycket som en organisation gör skall inte skådas av utomstående. Eventuell kostnadsvinst riskerar därmed att direkt förloras i ökade krav på säkerhetstjänst.
  4. Kvalitetsproblem – Ett företags vinstmarginal kommer från att leverera tjänster med tillräckligt god kvalitet till högsta möjliga kostnad. Om de måste kompromissa i någon av dessa kommer de sannolikt försaka kvalitén till förmån för fortsatt vinst.


Riskerna är även beroende av vilken del av verksamheten som outsourcas. Om tjänsterna är perifera som lokalvård eller fastighetsskötsel blir risken minimal, men riskerna ökar ju närmare huvudtjänsten vi kommer. Om man väljer att outsourca ett helt funktionsområde måste det även ifrågasättas om det verkligen finns ett sätt att få ett företag med högre avlönade medarbetare att göra exakt samma arbete billigare än soldater inom organisationen.

Rätt använt kan outsourcing vara ett bra verktyg. Men då det finns tydliga och allvarliga faror måste ett sådana beslut kännetecknas av en grundlig analys baserad på alla faktorer. En utmärkande egenskap hos en sekt är att förneka information som motsäger grundtesen. Vi får hoppas att ovanstående faktorer tas med i bedömningen så att så viktiga beslut inte fattas i en outsourcing-sekt.

David Bergman
Kapten i armén / doktorand i psykologi

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten



Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga – den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

——————————————–


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.

Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;

1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).
2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget ”en prolongerad ekonomi” och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

—————————————–

Vårt läge

Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö – och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.

Sjöfartens betydelse

Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.

Marinens läge

Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 – 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.

Framtiden

I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av – en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:

  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.

Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att

  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.

Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.

Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

Gästinlägg: Trosbekännelsen



Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper 

———————————-


Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro…. 

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

  • Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.
  • Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.
  • Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

Replik: Thomas Engevall

Flottiljamiral Thomas Engevall skrev för några dagar sedan ett gästinlägg i egenskap av KÖMS ordförande med rubriken ”Att önska sig en försvarsdebatt – och att ta den när den kommer”. Tyvärr genererade inte inlägget någon större diskussion om försvarsdebatten som både undertecknad och gästskribenten hade hoppats på. I stället kom många frågor om system PRIO upp tillsammans med en hel del annat (av mindre vikt).


Thomas svar blev för långt för att publicera som kommentarer, och av den anledningen så publiceras hans svar istället i ett nytt inlägg. Börja gärna med att läsa ursprungsinlägget med kommentarer via länken här ovan.

/ Skipper
—————————–

Nu har det gått några dagar sedan mitt gästinlägg på Skipper publicerades och flera av kommentarerna har efterfrågat en respons, och att jag inte ”fegar ur” när det hettar till. Jag väljer att svara i någorlunda kronologisk ordning på de inlägg som kommit men kanske inte på det sätt som alla önskar.

Skattebetalaren 31/10 19:23;

Mitt inlägg handlade inte om PRIO:s förtjänster eller tillkortakommanden och jag skrev inte heller inlägget i rollen som PRIO-chef utan i rollen som ordförande i KÖMS. Jag tänker därför inte besvara alla PRIO-frågor här men däremot ha dem i minne till ett kommande inlägg på FM egna bloggar kring månadsskiftet november/december då jag kommer att beröra alla de frågor som kommit in hitintills i PRIO-hänseende. Men eftersom du var först ska du få ett svar i alla fall. Nej, jag kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste vi gjort att gå ut med devisen ”det är inte PRIO som ska anpassas till FM – det är FM som ska anpassas till PRIO”. Det fyllde dock en funktion och det är att reta upp en massa folk i onödan. Det hade varit bättre och säga att vi ”inte i onödan ska göra egna anpassningar av PRIO utan så långt möjligt nyttja standardfunktionaliteten i systemet – vilket innebär att verksamheten i många fall kommer att få anpassa sig till systemet. När det verkligen behövs kommer vi dock att justera i systemet.” Att argumentet ändå använts beror på att alla specialjusteringar av systemet som vi gör vid varje uppdatering måste betalas igen och igen. Det blir därför väldigt dyrt att ha för många speciallösningar i systemet och de länder som slagit in på den vägen, bl.a. Danmark, har avrått oss å det kraftigaste för att göra samma misstag. De har därför en klart sämre lösning än vad vi har det i en rad aspekter, tro det eller ej.

Gustav 31/10 21:05

Du sätter fingret på något som jag faktiskt anser är centralt för frågeställningen kring varför man mycket sällan ser aktiva företrädare för FM ge sig in i debatten på bloggarna. Det handlar inte om att dra med svansen mellan benen, det känner jag väldigt få som faktiskt gör, men, det är faktiskt måttligt inspirerande att debattera på kommentarsfälten med anonyma individer, som ofta men inte alltid, i princip idiotförklarar den som ger sig in i debatten, beskyller en inkompetens, ryggradslöshet eller använder andra invektiv. Jag har lättare att ta att bli ”idiotförklarad” av någon som står för det öppet. Även om jag inte blivit förklarad mindre vetande (än i vart fall) av hemvärnskapteten Jan-Olov Holm så har han min fulla respekt för att han alltid står för sin åsikt, oaktat om jag håller med honom eller inte i den enskilda frågan.

När det gäller de seriösa bloggarna i sig som Skipper, Wiseman och några till har jag, som jag skrev en förståelse för att man håller sig anonym, mest för att det bibehåller interesset och låter argumenten tala snarare än att argumenten bedöms efter vem ”Skipper” egentligen är. Det spelar därför ingen roll om ”Skipper” är en fänrik, en kommendörkapten eller amiral.

Men, kommentatorerna hade i mitt tycke vunnit på att uppträda under eget namn. Det skulle säkert också rensa upp i den allmänna tonen och helt säkert underlättamöjligheterna att få in politiker, medarbetare på alla nivåer i FM, m.fl. i debatten.

Ibland far även ”Skipper” iväg. Inläggen kring Cecilia Widegren och Karin Enström vinner inga poäng hos någon av dem och de lär aldrig ens överväga att ge sig in debatten på just denna blogg. Ju högre skrik – desto lägre sannolikhet. Att ”bita märke” i någon är sällan konstruktivt och läsarna är tillräckligt kunniga ändå för att kunna dra sina egna slutsatser om vad som är riktat till den egna väljarkåren alternativt en del av den politiska verkligheten i övrigt och vad som är mer ”på riktigt”.

Commander

Tack och bra att du inte somnat in helt. Ska kolla i min STM (Signaltabeller Marinen) i morgon och återkommer.

Anonym 1/11 07:13 (m.fl.)

Oklart om det är mig du menar men det är ju ändå viss humor i att påstå att någon är feg när man inte vågar stå med eget namn…

Anonym 1/11 10:35

Inga kommentarer, går i linje med mitt inlägg. Hur att nå ut är frågan, där mottas tacksamt goda förslag. En annan att nyttja i info-sammanhang är ju Henrik Hjelt som också är RO, men han kanske är bränd mht den PRIO-film han gjorde för många år sedan…

Trident 1/11 16:48

Har missat ”Robotmålet i Arboga”, vad är det? När det gäller konstruktiv debatt så är såväl Kungl. Krigsvetenskapsakademien som Kungl. Örlogsmannasällskapet utmärkta forum för att säga sin mening även i känsliga frågor. Du är alltid välkommen att komma med raka debattinlägg till Tidskrift i Sjöväsendet, dock under eget namn. Det finns flera sådana där, bland annat det jag hänvisar till av Bo Rask i TiS nr 2/2013.

Tack också för positiv feedback i slutet av inlägg 2.

Bygdemajorens inlägg

Svar kommer på FM blogg i kommande månadsskifte enligt ovan.

Teaterdirektören 3/11 00:45

Först, jag ingår inte i Försvarsmaktsledningen (FML). Det finns för övrigt ingen som helst anledning för FML eller FM i övrigt att ge sig in i en debatt kring en fråga mellan en riksdagsledamot och Försvarministern. Är inte Peter Jeppsson nöjd med svaret kan han ju precisera frågan själv, det finns inget som hindrar honom i det.

Min egen erfarenhet från framläggningar för FML (de senare åren kring PRIO av naturliga skäl) är att det visst blir en bra och konstruktiv debatt men att den inte alla gånger förs öppet och publikt. Men, med viss insikt från mina jämnåriga kollegor i civila företag och på andra platser, så förs debatt inför och efter föredragningar oftare ute i FM än i de flesta större företag och andra myndigheter.

Kommentaren om vad jag anser om yngre kollegor begriper jag inte. Vad jag anser om anonyma kommentatorer har du uppfattat helt korrekt.

Har du en kopia på bilden på C-G Fant kan du ju skicka över den på lämpligt sätt.

Anonym 3/11 10:00 med kommentarer

Inga ytterligare kommentarer

Skipper
Väl i kommentarer för mig för denna gång. Forsatt lycka till med bloggandet!

GMY

Thomas Engevall

——————————————

Föredelen med egen blogg är att man kan besvara saker direkt, och det avser jag att göra med anledning av den förvisso ringa men ändå sakliga kritik som riktas mot den här bloggen och det som berör försvarsminister Enström och försvarsberedare Widegren.
Bloggen skriver inte OM Enström och Widegren som privatpersoner eller ens generellt som politiker. Det som däremot ofta tas upp på denna plats är i stället vad de säger och vad de skriver i sina roller som främsta företrädare för nuvarande försvarspolitik. Karin Enström är försvarsminister och således rikets främsta företrädare för Sveriges försvarspolitik. Cecilia Widegren har tre centrala roller. Vice ordförande i försvarsutskottet, Moderaternas försvarspolitiska talesperson samt inte minst som ordförande i försvarsberedningen som ska lägga grunden och inriktningen för vårt framtida försvar.

Jag har precis som Engevall konstaterar riktat mycket skarp kritik mot dessa båda damer i sina roller inom försvarspolitiken vid ett flertal tillfällen. Det tänker jag fortsätta att göra så länge deras uppfattning samt framför allt deras uttalanden går stick i stäv med min egen uppfattning.  Jag anser att deras upprepande skönmålning av läget har gått alldeles för långt, så långt att det i bland kan tangera att betraktas som lögn. Detta kommer jag aldrig att acceptera!

Jag har inga föreställningar om att dessa två kommer att ta en debatt på någon försvarsblogg, inte heller tror jag att de läser några försvarsbloggar. Johan Wiktorin gjorde för KKrVA räkning ett tappert försök genom sin intervju med försvarsministern. Men när svaren på frågan om vad ministern tycker är det sämsta beslutet som tagits istället besvaras frågan med vad hon tycker man gjort bra…. Ja, då är det ridå!

Dessa båda damer (och även flera andra försvarspolitiker) skulle vinna respekt om de bara sa som det var, att regeringens prioriteringar (läs ekonomi) inte medger mer, och att det är ett medvetet val man gör att inte satsa på FM. Nu säger man en sak och gör en annan. Det kan jag som försvarsvän och försvarsbloggare aldrig sitta still och bara acceptera. Det är bland annat därför vi försvarsbloggar existerar. Glöm aldrig det!

/ Skipper 

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper   
————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att 

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt! 

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att 

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”. 

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.
Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor. 

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer

Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av ”födelsedagen”.


För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA – Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera. 

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper
———————————————————

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;

  • Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”. 
  • Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.
  • Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).
  • Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.

Thomas Engevall

Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Gästinlägg: Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process

Glädjande nog så har Officersförbundet inkommit med ytterligare ett inlägg i debatten kring Försvarsmaktens ersättningsnivåer för insatser och än lär inte sista ordet vara sagt. Jag kommer att skriva minst ett ytterligare inlägg i frågan och beröra en annan aspekt av ämnet.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fortsätt debatten, men glöm inte förbundets demokratiska process!

Först en viktig utgångspunkt för debatten kring ersättningarna vid nationell insats (§ 27). Försvarsmakten följer inte den tillämpning som vi kommit överens om och Officersförbundet har påkallat tvisteförhandling avseende detta. Om paragrafen tillämpades korrekt är det ytterst sällan den nu avtalade ersättningen skulle betalas ut. Utifrån detta faktum prioriterade vi andra ersättningar i samband med förhandlingarna om ett nytt avtal.

Vilket leder oss över till frågan om ersättningens storlek. I Officersförbundets fackliga program från 2011 skrivs följande:

”Löner och anställningsvillkor ska vara konkurrenskraftiga och minst i nivå med arbetsmarknaden i övrigt. Särskilda villkor ska finnas för att kompensera för de risker och umbäranden som verksamheten innebär.”

 ”Medlemmens kunskap och kompetens ska ge en bättre ekonomisk avkastning. Investeringar i alla former av kompetenshöjningar ska löna sig och all tid som individen står till arbetsgivarens förfogande ska ersättas.”

Dessa meningar, som beslutades av medlemmarna 2011, leder vårt arbete. Lönen är grunden och ska vara en ersättning för innehavd kompetens och det som görs på normal arbetstid. I övrigt ska risker och umbäranden kompenseras. Därutöver ska även arbetstid utöver den normala alltid kompenseras.

För oss gäller det att fördela de pengar som finns i potten (Försvarsmaktens anslag) på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Den fråga Officersförbundets styrelse och officersföreningar normalt ställs inför vid förhandlingar om ersättningar är: Om vi höjer just denna ersättning (exempelvis den för internationell insats), vad ska vi dra ner på?

En sak kan jag säga: Vi vill alltid mer än Försvarsmakten anser sig ha råd med. Det är därför vi förhandlar.

På WW ställs nu frågan hur vi ska balansera ersättningarna mot varandra. Där kan jag bara be er att fortsätta debatten. Medvetna medlemmar ställer högre krav på Försvarsmakten – och på sitt fackförbund. Officersförbundet vilja är föränderlig och styrs av vad du som medlem vill och vad du kommunicerar via förbundets demokratiska process.

Samtidigt som vi lyssnar och följer vad som skrivs på bloggarna är den demokratiska processen helig för förbundets legitimitet. När kansliets förhandlare förhandlar gör de det med mandat från förbundsstyrelsen. Avtalsfrågorna är de som ligger i topp när vi har styrelsemöten och som engagerar hetast. Styrelsens medlemmar jobbar ute på förband och lever dagligen i verksamheten.

På våra avtalskonferenser hämtar vi in underlag från våra officersföreningar, samt även via direkta förfrågningar till föreningarna mellan avtalskonferenserna om behov uppstår.

Fortsätt debattera – men inte bara på nätet. Prata med dina fackliga företrädare, skriv motioner, nominera i val och gör din vilja hörd.

Demokratiska processer kan ibland ses som omständligt och tidskrävande – men ingen har hittills kommit på något bättre. Det är faktiskt för att försvara sådana vi drar på oss uniformen varje morgon.

Soldat eller officer – Agera! Ring din lokala Officersförening! Säg att det här vill du! Säg att du vill komma i kontakt med valberedningen, eller skriv en motion!

Vänligast,

Lars Fresker
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27

Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!

Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.

Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.

Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.

Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.

Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:

”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.

3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)

Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.

Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.

Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.

Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.

Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.

Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.

Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.

Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.

Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.

Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.

Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.

Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg: Det är mycket nu!

Under det gångna året med ökade krav på beredskap och uppkomna nationella insatser har allt fler av Försvarsmaktens anställda fått stifta bekantskap med ”§ 27”. Paragrafens innebörd och ersättning har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Inlägget beskriver varför. Jag avser utveckla ämnet något i ett senare inlägg.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Det är mycket nu!

De flesta försvarsanställda vet ännu inte om det med den 8 oktober 2012 så fattade Officersförbundet och Försvarsmakten ett avtal vars innehåll avsevärt sänker de anställdas lön för insatsverksamhet. Avtalet reglerar att alla anställda på order av ÖB eller C INS kan kallas upp för att tjänstgöra inom ramen för planerad eller uppkommen insats till det ypperliga priset av “0,0099 * I-lön + 264:-” vilket motsvarar ca. 442 kronor för en soldat som tjänar 18.000 och 510 kronor för en officer som tjänar 25.000 kronor i månaden.

I det tidigare “insats- och beredskapsavtalet (i-avtalet)” så utgick ersättning om 8 timmars övertid samt ersättning för ett övningsdygn om man var planerad 8 timmar den dagen. För någon som på stående fot kommenderas ut på insats en helg så är löneskillnaden mellan det gamla och nya avtalet nu 11.935 kronor!*

Visst kan man tycka att det gamla avtalet kanske var orimligt, att 12.000 kronor för en helg var mycket pengar. Eller? Hur mycket är det värt att utan förvarning tvingas avboka helgplanerna och framrycka till ett skogsparti, en radarcentral eller ett skyddsobjekt för att arbeta dygnet runt upp till 16 dagar i sträck? En sak är säkert. Det är värt betydligt mer än 442 kronor om dagen.

Det nya avtalet, likt det gamla, avtalar även bort arbetstidsregler, omplaneringstillägg osv. Det är samtidigt så diffust att det i princip kan användas för i princip vilket verksamhet som helst utöver “uppkommen händelse” och “beredskapskontroll”.

Självfallet har Försvarsmakten börjat utnyttja detta nya avtal på bred front och ett antal förband underställda C INS tjänstgör nu regelbundet med stöd av detta avtal. Förmodligen för att det är den billigaste verksamhet som finns.

Som skattebetalare rekommenderar jag Försvarsmakten att omedelbart sluta betala ut övertidsersättning, beredskapstillägg eller jourersättning. Använd istället detta avtal rakt över. Det finns inget som hindrar er, ty Officersförbundet har gått med på tidernas avtal!

Som anställd är jag bekymrad och frustrerad över vad som hänt. Jag har alltid tyckt att Försvarsmaktens avtal varit rättvisa och förmånliga. Att även om lönen inte alltid varit den bästa så har man kompenserats med ledig tid. Att nu behöva tjänstgöra utan vare sig ledighet eller vettig lön som kompensation känns inte uppmuntrande.

Som fackmedlem så uppmanar jag Officersförbundet att riva upp detta avtal direkt! Det är ett hån mot fackföreningsrörelsen och ett hån mot oss anställda. Det finns inga som helst anledningar att sälja ut sig. Att få mindre betalt per timme för övertidstimmar är skandal. Grunden måste vara att vi får betalt för de timmar vi faktiskt arbetar. Allt annat bör vi strejka emot!

Sebastian Bay
Civil tjänsteman

* I det gamla “i-avtalet” utgick 16 timmar övertid om man var oplanerad. En helg beräknas kvalificerad övertid med ex. 25.000/72 = 347 kronor per timme. 347 x 32 timmar = 11.111 kronor plus 2 x 988 kronor (för övningsdygn). Totalt: 13.087 kronor. Det nya avtalet innebär 2 x 510 kronor om man tjänar 25.000 kronor per månad. Totalt alltså 1020 kronor samt uppskjuten ledighet om man tjänstgjort på en dagen som man varit planerad att vara ledig. Det utgår även 66 kronor per dag om insatsen varit uppkommen.

Gästinlägg: Reviderade betyg



Normalt sett undviker vi att publicera detaljer som berör enskilda förband, dels p.g.a. att det intresserar en högst begränsad läsekrets, dels då jag har lärt mig att det finns väldigt många ömma tår där ute. Gör dock ett undantag den här gången då skribenten av det föregående gästinlägget gärna vill följa upp med positiv kritik. Samtidigt är det bra att det finns individer ute på förbanden som är engagerade och utgör ögon och öron för att bidra till detaljer i försvarsdebatten.

Att inte något förband i nuläget kan konkretisera vilka eventuella befattningar som kommer att påverkas av FM Org 18 är helt naturligt då arbetet i Marinen knappt har påbörjats. Man ska också ha klart för sig att dessa förändringar kommer att ske successivt fram till 2018.


Något jag verkligen håller med om är att samtliga förband måste bli bättre på intern information! Då slipper vi inlägg likt detta och föregående gästinlägg här på bloggen och vi kan i stället lägga allt krut på att föra den externa kampen för en levande försvarsdebatt, för ett relevant förvar och mot de som aktivt motverkar detta genom skönmålning och en oansvarig försvarspolitik.

/ Skipper


———————————
Delar man ut kritik så ska man även dela ut beröm när så är befogat.

I mitt förra gästinlägg daterat 15/10, varnade jag för den oro som sprids bland de anställda och konstaterade att bristen på information gör detta än värre. HKV och förbanden hamnade i skottgluggen och betyget icke godkänt delades ut med en frekvens om skulle ge en rektor magsår. Sedan dess har båda sjöstridsflottiljerna informerat sin personal.

3. sjöstridsflottljens personal informerades den 17/10 via ett Flottiljchefsbrevriktat till de anställda.
Vid 4. sjöstridsflottiljen informerades personalen i Flottiljchefens veckobrev den 18/10. Här kommer en personalorientering att äga rum den 22/10 och det vore märkligt om ämnet inte berörs då också.

Bra jobbat båda flottiljcheferna!

Chefen 3.Sjöstridsflottiljen informerade om tre av de punkter jag tog upp som bidragande till nuvarande ovisshet och bl.a. om hur FM Org 18 kan komma att påverka flottiljen. I korthet handlar det om ett fåtal befattningar (vilka?) som ska förändras i nivå samt eventuellt fler bemanningsuppdrag på SSS. Det utökade antalet bemanningsuppdrag på SSS skulle möjligen kunna vara konsekvensen av att Provturskommando Marinen flyttas från 3.Sjöstridsflottiljen till SSS vilket, om så är fallet, i realiteten inte borde innebära så stora förändringar. Är det ytterligare bemanningsuppdrag utöver dessa blir läget värre då detta kan komma att påverka insatsförbandets vakansläge.

I Chefen 4.Sjöstridsflottiljens veckobrev står det följande:

Det vi ska göra är att ett fåtal befattningar som idag bemannas av taktiska officerare ska ersättas med specialistofficerare. Vidare ska ett fåtal specialistofficerare ersättas av GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän). Sammanlagt ska 14 befattningar hanteras. Ingen kommer att sägas upp. Inte heller kommer någon att få byta kategori med anledning av FM Org 18.

I likhet med förbandschefen i syd ger här C 4. sin bild av den plan som för tillfället ligger som underlag för förbandets förändring i och med FM Org 18. Bra information men även här saknas detaljerna om vilka befattningar som avses förändras. Det kanske inte är beslutat än utan bara antalet som ska förändras? Glädjande är att informationen om FM Org 18 denna vecka kvantitetsmässigt (knappt) slår mängden text om arbetet vid 42.Minröjningsdivisionen…

Det vore djärvt och inte särdeles klädsamt av mig att tillskriva mig äran för att förbandscheferna informerade personalen men utifrån deras brev kan det konstateras att de i alla fall verkar läsa försvarsbloggarna vilket är glädjande.

Efter revidering av betygen så ser det på de marina förbanden ut som följer:

1.Ubflj: 

Ingen information

3.Sjöstridsflj: G

4.Sjöstridsflj: G

Marinbasen: VG (informerade redan 14/10, dvs. innan mitt inlägg, ser fram emot komplettering)

SSS: Ingen information

Amf 1: Ingen information
Jag skriver mina gästinlägg av en anledning; att på mitt sätt bidra till att verksamheten, högt som lågt, ska bli bättre i FM. Det är inte för att irritera förbandschefer utan för att göra dem medvetna om ett problem jag och flera andra identifierat. Förhoppningsvis blir informationsspridningen bättre framöver, det tjänar vi alla på. Förslagsvis kan informationsavdelningarna på förbanden nyttjas mer för intern information än för extern (rekrytering). Det är bättre att få fler att stanna kvar och rekrytera färre än vice versa.

Återigen, bra jobbat!

/Boatswain