Kategoriarkiv: Hybridkrigföring

"Almedalen har fallit" – recension

Igår spenderade jag eftermiddagen med att plöja Erik Lewins ”Almedalen har fallit”, vilket var en behaglig och tänkvärd upplevelse. Utan att avslöja för mycket så handlar boken om ett omfattande terrordåd mot Almedalsveckan 2016 där den svenska statsledningen är den huvudsakliga måltavlan för terroristerna, även detta utgör just den ytliga betraktelsen och bedömningen av skeendet. Boken speglar sedan krishantering inom den svenska förvaltningen där flera myndigheter försöker enas om vem som för befälet i frånvaro av en tydlig regering, och framförallt också vilken situation landet befinner sig i. Råder krig varvid Försvarsmakten leder försvaret av landet eller handlar det om ett fredstida terrordåd där Polisen för befälet över Försvarsmakten?

Lewin speglar mycket bra problematiken med det jag brukar referera till som spelet i gråzonen. När regeringen förklarat att krigstillstånd råder är Försvarsmakten den myndighet som för befälet (och vem har befogenheten i statsministerns frånvaro eller om vederbörande kan bedömas icke beslutsför?). Till dess är det polisen som för befälet, såvida det inte är tydligt att det rör sig om ett angrepp från eller incident orsakad av främmande makt. Sålunda faller det som brukar kallas ”hybridkrigföring” inom den domän där polisen för befälet och ska leda insatser mot en motståndare med en sannolik kärna ur en annan stats specialförband.

På det hela är Almedalen har fallit mycket läsvärd, speciellt om man tar sig tid att reflektera över hur det svensk förvaltning fungerar enligt lag. Krigföringen i gråzonen som hybridkrigföringen syftar till, gör att ett land som Sverige är särskilt sårbart då det råder vattentäta skott mellan olika myndigheter och lagen förutsätter att situation X eller Y råder, inte en blandning dem emellan. Av bl.a. den anledningen ser jag fram emot Almedals-seminariet om hybridkrig och terrorism som hålls på tisdag. Jag uppfattar att de flesta ansvarig är väl medvetna om problematiken idag, men samtidigt råder den vanliga Idas sommarviseproblematiken – det händer inget om inte någon sätter fart och i exakt den situationen har vi nu varit i över ett år. Vad gäller lagstiftning har vi sedan 2006 haft en terrorlagstiftning om hur Polisen kan begära stöd av Försvarsmakten, men intresset att öva denna och framförallt öva den kritiska ledningskedjan har inte imponerat. Just den kritiken märks också i boken.

Bokens upplösning faller under det övertydliga och med som jag uppfattar det mycket svag grad av realism, men är nödvändig för att förklara för den läsare som inte är insatt i hybridkrigföring, vilseledning och påverkansoperationer. Därutöver kan konstateras att hade det scenario inträffat som boken skildrar hade Försvarsmakten gått till Givakt, då scenariot är snarlikt just detta som skulle ha utlöst det som förr benämndes som kupplarm. Boken berör dock inte något av detta utan staten Sverige hanterar här lugnt situationen som om det vore just ett icke-statligt terrordåd. Om det är realistiskt eller inte utifrån Sverige idag får läsaren själv bedöma.

Almedalen har fallit är som sagt en klart läsvärd bok som jag varmt rekommenderar. Handlingen håller ett mycket bra tempo och är väl värd att reflektera över i ett större perspektiv. Perfekt för hängmattan, eller om man hinner, inför Försvarspolitisk Arenas alla seminarier i Almedalen. Förhoppningsvis slipper vi i år och framöver ett scenario likt det som beskrivs.

Julkalender 2014: Lucka 5 – Beredskapspolisen

”Polisen utgör en betydelsefull resurs även vid ett väpnat angrepp. Polisens beredskap måste därför vara god och förmåga finnas att snabbt höja beredskapen ytterligare. Polisens uppgifter i dessa sammanhang är främst att genom intensifierad ytövervakning och spaning begränsa sabotageförbandens rörelsemöjligheter och att genom rörlig övervakning utöva tillsyn av samhällsviktiga anläggningar samt i vissa fall svara för bevakning och försvar av dessa.”
… 
”Vid all polistjänst bör inriktningen vara att – vid sidan av andra arbetsuppgifter – insamla underrättelser angående angriparens verksamhet. Polisens insatser är av stor betydelse för totalförsvaret, särskilt när det gäller att under en krisutveckling få fram underlag för beslut om beredskapshöjningar. De iakttagelser angående säkerhetshotande verksamhet som görs av allmänheten torde i allmänhet först komma till den öppna polisens kännedom. De är därför viktigt att dess samverkansvägar med Säkerhetspolisen och berörda militära myndigheter hålls öppna och aktuella.”

Ur Rikspolisstyrelsens författningssamling  FAP-artikel 132-1

Jag skulle egentligen kunna citera flera paragrafer ur det dokument varifrån ovanstående citat är taget. Detta inlägg rör nämligen polisen och närmare bestämt Beredskapspolisen och Särskilda Beredskapspolisen och särskilda påfrestningar på samhället.

Förordning (2008:1097) om beredskapspolisen:

”1 § Beredskapspoliser ska kallas in till polismyndigheterna under höjd beredskap eller då regeringen har beslutat om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. 

 2 § Beredskapspoliser som har ingått avtal med Rikspolisstyrelsen om tjänstgöring får också kallas in till en polismyndighet vid allvarliga eller omfattande störningar på samhället från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, eller vid risk för sådana störningar. 

 3 § Beredskapspoliser får delta i polisverksamhet som bedrivs med anledning av en sådan situation som avses i 1 eller 2 §.”

Enligt förordningen om beredskapspolisen från 1986 fick beredskapspoliser tas i anspråk då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer. Från 1996 skedde också komplettering med den särskilda beredskapspolisen. Från början tänkt att omfatta 8000 personer, men senare reducerad till 1500 poliser. Till skillnad från beredskapspolisen skulle den särskilda beredskapspolisen kunna tas i anspråk även i fredstid och kom att användas skarpt två gånger, nämligen efter stormen Gudrun 2005 och vid fågelinfluensan 2006. Vid tillkomsten var det tänkt att den särskilda beredskapspolisen när så behövdes skulle komplettera de 16000 ordinarie poliser som då fanns.

2009 avvecklades beredskapspolisen, men den särskilda beredskapspolisen levde vidare till 2012, starkt motarbetad av rikspolisstyrelsen och polisfacket, men uppskattad av länspolismyndigheterna som försökte få använda resurserna vid ett antal särskilda tillfällen utan att få gehör (efter att den tidigare beredskapspolisen avvecklats, kom den särskilda att byta namn till just beredskapspolisen, men benämningen ”särskilda” används fortsatt i inlägget).

Grundutbildningen av en särskild beredskapspolis omfattade endast 19 dagar, vilket var en del av kritiken. För att få behörighet att söka utbildning var man tvungen att ha genomgått värnpliktsutbildning. Den korta utbildningen vägdes dock upp med att man uppträdde gruppvis och att gruppchefen utgjordes av en ordinarie polis. Vid starten satsades stora resurser på den särskilda beredskapspolisen och man utvecklade även en särskild automatkarbin för dessa poliser i form av CGA 5 (en något kortad AK 5, men med möjlighet endast till enkelskott). Den årliga kostnaden för de 1500 poliserna låg på mellan 10 och 20 miljoner kr så det var inga stora kostnader.

2012 ansåg dock regeringen att den särskilda beredskapspolisens roll var överspelad. 1996 fanns 16000 poliser i Sverige och 2012 ca 20000.

Den stora fördelen med den särskilda beredskapspolisen var att dessa hade samma befogenheter som en ordinarie polis, till skillnad från Försvarsmaktens personal som i fredstid endast kan vara skyddsvakter (militärpolis undantaget). Vid särskilda påfrestningar på samhället kunde de särskilda beredskapspoliserna med andra ord utgöra en god förstärkningsresurs till samhället – utan att man behövde belasta polisens resurser i andra delar av landet eller tvingas till omprioritering från andra uppgifter regionalt. Ett exempel är den skogsbranden i Västmanland i somras där ordinarie poliser från de omgivande kommunerna fick lösa en rätt långdragen bevakningsuppgift istället för att lösa de ordinarie uppgifter som fortsatt behövde lösas i hemkommunen. Den dåvarande Krisberedskapsmyndigheten (numera MSB) var också sin rapport 2008 om beredskapspolisen mycket positiv efter erfarenheterna från stormen Gudrun och rekommenderade ökad användning av resursern.

Det större och mer oroande exemplet utgörs av krigföringen i gråzonen av den typ som Sverige förberedde sig på under 80-talet i form av det strategiska överfallet med sabotageförband som första våg (en av bakgrunderna till den särskilda beredskapspolisen), men framförallt den krigföring som Ryssland använt sig av i Ukraina, nämligen den lågintensiva hybridkrigföringen. I denna gör man sitt yttersta för att agera med så kraftiga medel som möjligt i fredstid, utan att bryta gränsen för att folkrätten ska betrakta situationen som väpnad konflikt. För Sverige innebär detta mycket stora problem. Ådalen 1931 lever fortsatt starkt kvar i svensk lagstiftning, vilket gör att en situation motsvarande den på Krim eller för den delen östra Ukraina under våren, skulle bli en fråga för polisen och inte Försvarsmakten. Om detta vittnade i somras Försvarsmaktens insatschef i Almedalen som kallt konstaterade detta faktum.

Onekligen är just gråzonen mellan krig och fred i svensk lagstiftning en mycket stor sårbarhet som ger en motståndare mycket stor handlingsfrihet att agera. Den särskilda beredskapspolisen hade i detta fall utgjort en mycket god förstärkningsresurs. Eftersom regeringen 2012 inte på något sätt lyckades ta till sig den redan då allt värre utvecklingen i Ryssland, så var det heller inte så märkligt att man inte kunde förutspå något framtida behov av en förstärkningsresurs för polisen. Jag tror inte någon har undgått informationen om polisens allmänna belastning idag och det är inte svårt att förutspå hur den belastningen skulle se ut i händelse av ett gråzonsskede. Liksom fallet för krigssjukvården lär den inte ha blivit mindre.