Kategoriarkiv: IO14

50-talet i repris?

Det var skrämmande nära var min tanke i dag när jag efter ett tips av en god vän börjat läsa Haverikommissionens Slutrapport RM 2015:01 men allteftersom jag fortsatte att läsa förändrades känslan ifrån en lättnad till en malande oro. Rapporten visar på resultatet av en tendens som pågått hela det här seklet, nämligen minskade resurser och försvarsmaktens minskade förmåga att utbilda och vidmakthålla sin personals skicklighet.

I det här fallet så beskrivs hur en individ blivit antagen till flygskolan och i sin utbildning på flygskolan, F7 och F21 fått sin utbildning uppdelad och fördröjd så att individen inte haft förutsättningar att slutföra sin utbildning på ett säkert sätt. Haverikommissionen skriver: ”Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflygutbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet.”.

Händelsen som utreddes var att en stridspilot under utbildning vid sitt hemmaförband nästan kolliderar med ett annat flygplan under ett utbildningspass. Utredningen visar en rad omständigheter som gjort att individen inte hade den utbildningsståndpunkt som förväntades vid den tidpunkten. Bloggrannen Cornucopia problematiserar över reservdelstillgången och då i synnerhet Prio som bakomliggande orsak. Jag behöver därför inte skriva om det här utan jag går vidare och diskuterar mjukare frågor. För att återknyta till föreliggande inläggs rubrik, under 50-talet växte flygvapnet personellt och materielmässigt ur sina resurser. Vi fick se hur framväxten av ett stort och modernt flygvapen skördade både liv och flygmaskiner. Där och då saknades det egentligen inte resurser utan rätt sorts resurser saknades. Då skedde flygplanutvecklingen snabbt och flygmaskiner drogs med fel vi i dag knappast skulle ha accepterat samt att den flygande personalen togs ut efter princip om att de olämpliga faller ifrån under utbildningens gång. Kryddar vi dessa förutsättningar med att straffa misstag så kommer vi inte att lära oss om det är fel på materielen, utbildningen eller uttagningen av personal, jag skrev om det i inlägget: ”Blame Culture, Just Culture eller No Blame Culture?”.

Haverikomissionen redovisar att ”Högkvarteret” med berått mod accepterar resursbristerna med de medföljande minskande personella färdigheterna: ”Inom Högkvarteret är man medveten om detta, men har bedömt förmågetillväxten som tillräcklig för uppgiften och för den aktuella verksamheten.”. faran med detta är att vi nu har den omvända situationen jämfört med 50-talet. Vi har inte tillräckligt med flygmaskiner och vi har inte tillräckligt med personal och den personal vi har ger vi otillräcklig utbildning. Det vi har är en ärlig kultur där vi i rapporten kan läsa om hur flygeleven upprepade gånger påpekar att denne inte tillräckligt snabbt kan tillgodogöra sig (den bristfälliga) utbildningen, något som för 60 år sedan med största sannolikhet skulle lett till avskiljande från utbildningen. I takt med att försvarsmaktens resurser krymper som Wiseman och Skipper redovisat kommer vi att organisatoriskt befästa försämringen. Dåliga utbildningsförutsättningar leder till mindre skickliga piloter som i sin tur går vidare och blir rote- och gruppchefer som ska lära ut sina sämre kunskaper under dåliga utbildningsförutsättningar. Inte nog med att resurserna krymper, organisationen ska också enligt liggande försvarsinriktningsproposition utökas så att utbildningsdivisionerna på F7 ska bli en insatsdivsion, i samband med det allt försämrade säkerhetspolitiska läget utanför våra gränser ökar kravet på incidentberedskap vilket tar resurser från utbildning. Den farliga spiralen ifrån 50-talet upprepas, inte på grund av växtvärk utan på grund av förtvining.

Detta är inte heller bara ett problem för flygvapnets stridsflygdivisioner, inom marinen har vi återkommande fått uppgifter om minskad tid sjöss där personal allt mindre övar b.la. navigering och uppträdande under goda förhållanden. Personalen blir allt mindre skicklig och de ska i sin tur lära ut till yngre kollegor som inte får förutsättningar att inhämta och befästa hög kunskap. Behöver jag också utveckla problemet att man ifrån Arméstridskrafterna rapporterar att ett kraftigt reducerat kompani genomfört KFÖ?

Var rädda om er därute, gör ert bästa men inte till vilket pris som helst.

Tillägg: som vanlig var Wiseman snabbare att skriva….

J.K Nilsson

Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste … Continue reading →

Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret

Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring … Continue reading →

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?

Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.

Den andra delen handlade om att ÖB ansåg att den operativa förmågan som Försvarsmakten bygger är helt rätt. Jag var den första att uppmärksamma detta genom ett blogginlägg, något som Försvarsmakten besvarade redan dagen efter, och som sedan även media uppmärksammade. 
ÖB och Försvarsmakten fortsatte därefter en aktiv kampanj där budskapet att ÖB:s bästa råd och rekommendation till politikerna och Försvarsmaktens personal att den organisation som vi nu bygger är operativt relevant. Bland annat genom nedanstående video som publicerades den 11 april. ÖB skrev dessutom en artikel på SvD Brännpunkt den 17 april med rubriken ”Försvarsmakten är inte kraftlös” .

I den senare kommunikationen så har ÖB förtydligat vad han egentligen menar med den operativa relevansen och förklarade det hela så här.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ….. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.

ÖB säger i videon ovan att ”läget i vår omvärld är mycket allvarligt”. Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.

Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön – Gotland – är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.

Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag – aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.

För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).

På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.

Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?

Intern skönmålning och uteblivna övningar

Försvarsmakten publicerade i onsdags en artikel på webbsidan där det fortsatta arbetet efter delårsrapporten skulle beskrivas. Tyvärr verkar det inte bättre än att Försvarsmakten likt regeringen målar upp en bild av verksamheten som möjligen inte delas av alla längst ut i organisationen.

Reformen av Försvarsmakten löper i stort enligt plan, med ett bättre verksamhetsresultat än motsvarande period förra året. Det finns dock ett antal faktorer som påverkar omställningen till den nya insatsorganisationen, IO14.

För det första måste man bena ut vad som i sammanhanget avses med ”reformen”, men allt tyder på att det är uppsättandet av IO14 som avses. Man bör även bena ut vad ”enligt plan” innebär.

Tidigare har man sagt att IO14 skulle vara intagen 2019, men allt tyder på att klartecken inte kommer att kunna lämnas tidigast 2023 medan andra bedömare hävdar att den aldrig kommer att kunna intas. Anledningen är givetvis ekonomi och rekrytering.

För att kunna ge klartecken i guld till regeringen så bör en insatsorganisation var bemannad och utrustad på rätt sätt och i rätt omfattning. Ett annat krav borde rimligen vara att den också är övad, men låt oss för en stund bortse från denna lilla parentes.

Vi vet alla att rekryteringen haltar betänkligt, i synnerhet rörande GSS/T. Till detta ska läggas alla de allt för tidiga avhoppen från GSS/K samt alla tjänstledigheter för studier som det ansöks om, och som Försvarsmakten inte kan neka till. Det är ett hinder av flera för att kunna sätta upp och bemanna IO14. Som vi nu vet har man även aviserat reduceringar på 500 miljoner kronor vilket skulle innebära att 15% av officerare och civilanställda ska plockas bort från en redan mycket anorektisk organisation. Det kommer garanterat att omfatta nyckelpersonal som är viktig för att kunna utbilda ny personal.

Ett annat hinder är materielförsörjningen. Härom veckan när det var tal om att hela Marinen skulle läggas ner, vilket senare förklarades med att omsättningen av nya fartyg skjuts på framtiden. D.v.s ännu ett bakslag. Det ofinansierade materielberget uppgår nu till enorma summor. Det talas om 30-50 miljarder beroende på hur man räknar.

Bara detta talar mot att reformen löper enligt plan.

Lägg sedan till en kraftfullt reducerad ambitionsnivå rörande övningar under innevarande budgetår. Vi gasade under våren, nu är det således dags att bromsa igen.

– För att förbättra balansen mellan verksamhet, personal och ekonomi minskas kostnaderna för förbandsverksamheten med cirka 160 miljoner för återstående del av året och resterande reduceringar tas på Försvarsmaktens centrala verksamhet, säger Bengt Svensson. 

För övningsverksamheten innebär det att marinövningarna Northern Coast och SWENEX genomförs, men minskas i omfattning. Planerad utveckling av förmågan att uppträda i sammansatta förband förskjuts mot 2014. 

En brigadstridsledningsövning ställs in medan markstridsövningarna Höstlöv och Joint Challenge genomförs om än förkortade och med färre förband. Uppbyggnaden av den nationella stridsgruppen fortsätter, medan förmågan i brigad påverkas och förskjuts mot 2014 och 2015. 

Flygövningen Arctic Challenge Exercise genomförs men reduceras och totalt sett sker ett mindre flygtidsuttag på JAS 39, helikoptrar, skolflygplan och transportflyg. Förmågeuppbyggnaden för bland annat basbataljonerna förskjuts mot 2014.
Hemvärnets övningar genomförs men ambitionen reduceras. 

För logistik- och ledningsförband sker minskad verksamhet som en följd av reduceringar inom övningsverksamheten.

Som vi ser är det inga små reduceringar i förmågeuppbyggnaden vi kan utläsa. Oroväckande med detta är att vi således skjuter detta på framtiden och att förmågan rörande kvalificerad väpnad tar längre tid att uppnå. Som vi ser förskjuts många delar till 2014. Då ska man vara väldigt medveten om att 2014 redan nu ser ut att bli et mycket svårt år rent ekonomiskt, svårare än 2013. ÖB varnade tidigare för att ekonomin bortom 2015 inte är i balans mätt mot verksamhetens behov. Det ser onekligen ut som att 2015 inträffade redan 2014, och att framtiden ser ännu värre ut. Trots detta säger generalmajor Bengt Svensson.

– Jag bedömer att de viktigaste förbandsmålsättningarna nås under 2013 och att det som utgår i år i huvudsak ska kunna inplaneras under 2014 och 2015.

Med risk för att erhålla ytterligare en stämpel som svartmålare så påstår jag att reformen av Försvarsmakten haltar rejält, och det beror på rekryteringsproblematiken och ekonomin. Viss del av rekryteringsproblematiken kan även den härledas till ekonomi då högre löner givetvis skulle öka attraktionskraften. Att ekonomin haltar ska inte Försvarsmakten belastas för, även om man bör kunna se över det faktiska behovet av vissa förband så som exempelvis ROL, numerär och storlek på diverse staber etc.

Men huvuddelen av problemet ligger som bekant på regeringen och ingen annan. Det går inte att hålla en Försvarsmakt på svältkost hur länge som helst. Men så länge Försvarsmakten redovisar att allt går enligt plan, så kommer definitivt inget att hända. Låt oss hoppas att man är tydligare i kommunikationen med departementet än vad man är i artikeln.

I samma ämne: Försvar & Säkerhet, Wiseman

Försvarsförmågan: Höjda anslag eller NATO?

Detta inlägg utgör crescendot i de poster som berört Sveriges säkerhetsstruktur och förhållande till NATO. Svarar jag inte på någon aspekt eller vill Ni att något mer ska behandlas är kommentatorfältet öppet! Utgångspunkten för min argumentation är att vår försvarsmakt bör ha en grundläggande förmåga för ge handlingsfrihet för att skapa säkerhet (för att låna Jan … … Läs mer →

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.

Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.

Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.

Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.

För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre ”nice-uppgifter” såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.

Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.

Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se