Kategoriarkiv: NATO

Sagan om NATO-medlemskapet

Vill man börja helgen med ett leende på läpparna rekommenderas ett besök i Ymnighetshornet där Lars Wilderäng bjuder på det svenska NATO-medlemskapet i Sagan om ringen-tappning. Mycket underhållande!

/Faramir

Deltog för övrigt tillsammans med Annika Nordgren-Christensen i seminarium hos Frivärld igår om min Prolog-serie. Vi var rörande överens i de flesta frågor. Seminariet lär dyka upp i videoarkivet så småningom.

Bonsai-försvaret

Pensionerade Kommendören Lars Wedin skrev under veckan på sin blogg ett intressant och läsvärt inlägg under namnet ”En Svensk väg in i NATO”. Han menar att det i spåren av den försvarsskris vi befinner oss i har startat en mer intensiv debatt om ett svenskt NATO-medlemskap, vilket är helt korrekt. Men Wedin tvivlar på att ett sådant någonsin kommer att komma till stånd då det finns ett allt för stort politiskt motstånd. Han menar också att den svenska försvars- och säkerhetspolitiken felaktigt och naivt bygger på ”en förhoppning om hjälp” om Sverige utsätts för ett allvarligt säkerhetspolitiskt hot.

Wedin menar helt riktigt, något som vi övriga debattörer också ständigt upprepar, att man inte kan bygga politiken på förhoppningar utan att den istället måste grundas på egen försvarsförmåga, något som i sig ökar möjligheten att ta emot stöd. Det gäller både så länge vi står ensamma, men även om vi i framtiden går in i NATO.

Wedin myntar i sitt inlägg också ett nytt uttryck – Bonsai-försvaret

Nu är inte Sverige ensamt om att rusta ned. Detta sker över hela Europa i finanskrisens spår. Man talar om Bonsai-försvar: små välordnade försvarsmakter utan förmåga. Detta motiverar inte att det svenska försvaret också skall vara svagt – tvärtom!

Wedin avslutar inlägget med att konstatera att Sverige genom att ha väntat så länge med att gå in i NATO och samtidigt nedrustat försvaret så har Sverige satt sig i en svår position och därmed kanske redan förlorat handlingsfriheten att själv välja.

Problemen med vårt försvar är tyvärr oändliga när man börjar gräva. Wedin pekar i sin artikel på den kraftfullt minskade numerären i Försvarsmakten avseende fartyg, stridsflygplan och stridsvagnar etc. Försvarsmakten har själva i sin egen perspektivplan (PerP) trots den anorektiska organisationen förordat att man bör satsa på kvalité framför kvantitet. Detta är givetvis helt rätt så tillvida att man har en numerär att spela med. Men precis som Wedin påpekar så är numerären i dag under kritisk massa. Det finns således ingen numerär att skära i. Stridsfartyg, ubåtar, stridsflyg, luftvärn, artilleri är bara några exempel där den låga numerären på ett alldeles påtagligt sätt bidrar till att ÖB kallt konstaterar att det enbart är Stockholm som kanske kan försvaras någon gång i framtiden.

Allt handlar om underfinansiering men även att vi gör rätt saker för pengarna.

Wiseman har i sina två senaste inlägg ”Vikande trend och kompetensskuld”  (Del 1 och Del 2) målat en mycket tragisk bild när det kommer till flygtidsuttag i Försvarsmakten där vi under en tioårsperiod får se en kraftfullt nedåtgående spiral där man varje år tycks acceptera en nedgång som sedan planeras att återtas. Men någon återtagning tycks aldrig ske och istället skär man ytterligare lite i produktionen för varje år. Även här tycks ”Bonsai-försvaret” passa bra som beskrivning på sakernas tillstånd.

Samma sak gäller inom de övriga två försvarsgrenarna. Det otäcka är att vi som befinner oss mitt i verksamheten i många fall har slutat att reagera då ekonomiska neddragningar, minskad övningstid och besparingar på alla håll och kanter har blivit mer en regel än ett undantag under varje budgetår. Detta innebär i förlängningen givetvis en minskad försvarsförmåga! Det otäcka är att det sedan mitten av 90-talet enbart finansen som styr vilken försvarsförmåga Sverige kan åstadkomma och inte på något sätt det säkerhetspolitiska behovet.

När det kommer till nyttjandet av försvarsanslaget finns givetvis områden som definitivt borde granskas. Man kan fråga sig om Försvarsmakten får ut maximalt av anslaget 1.3 (materielanskaffning)? Försvarets Materielverk debiterade sin största kund Försvarsmakten närmare 15,9 miljarder kronor under 2012. Studerar man produktion och leveranser under samma tidsperiod blir jag tveksam om vi får ut maximalt för den summa som debiteras.

När man läser FMV årsredovisning från 2012 kan man konstatera att närmare 80 sidor av den totalt 147 sidor långa dokument består i att redovisa (krav från regeringen) de konsulttjänster som FMV upphandlar från primärt civila företag. Den totala summan av konsulttjänster uppgick under året till 2 292 miljoner kronor. Detta kan ställas i paritet med FMV interna personalkostnader som ligger på 1 187 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt dra några förhastade slutsatser av dessa siffror då merparten av kostnaderna säkert är helt nödvändiga. Men när den totala försvarsförmågan ständigt reduceras p.g.a. att ekonomin brister bör man kanske se över om materielanskaffningen sköts på det mest kostnadseffektiva sättet. Jag konstaterar bl.a. att Gemensam Ledningscentral – GLC fortfarande genererar konsultkostnader som sedan debiteras Försvarsmakten. Det finns mer saker man reagerar över, och om inte FMV redovisat posten på ett felaktigt sätt så har man under 2012 även köpt konsulttjänster kopplat till de avvecklade helikoptersystemen 6 och 11 för 4,4 miljoner där ett företag i Stockholm vid namn Etteplan debiterat största delen. Frågan är om vi gör rätt saker för det ständigt minskande (teknikfaktor/inflation) försvarsanslaget?

Det finns som bekant åtskilliga exempel på andra stora projekt som har hanterats undermåligt med delat ansvar av regeringen, FMV och försvarsindustrin. Visbyprojektet är ett i raden där Försvarsmakten beställt och betalat för sex korvetter, men sedan enbart erhållit fem(!) – dessutom närmare 10 år för sent. Helikopter 14 är ett annat sorgebarn som skapat förmågeglapp, och det är alltid kunden (Försvarsmakten) som i slutänden blir drabbad, och därmed även vårt lands försvarsförmåga.

Under kommande vecka avser jag att återuppta min påbörjade serie av inlägg kopplat till Försvarsmaktens materielanskaffning. Där blir det tillfälle att återkomma till ämnet.

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Norge ointresserat av gemensam nordisk incidentberedskap

Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att ”experter sågar flygsamarbetet” (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.

Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.

”Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.

 – I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern.”

Detta ska man bära i åtanke för den svenska ”Islandsinsatsen” där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till ”övning” istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.

Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:

”Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger”

Det gäller tydligen åt andra hållet också.

SvD

Ytterligare tecken på att regeringen reducerar Marinen?



Årets första inlägg blir en uppföljning avseende Marinens numerär av kvalificerade ytstridsfartyg i form av korvetter, ett ämne som tidigare fått mycket plats här på bloggen med anledning av att det handlar om vår marina försvarsförmåga och möjligheten till ett trovärdigt skalförsvar. Frågan är så pass illa hanterad av nuvarande regering att den ständigt måste bevakas och hållas vid liv. Det har inte hänt något nytt i frågan, däremot har jag funnit ytterligare uppgifter som pekar på att regeringen på egen hand, utan riksdagens medgivande, minskar numerären från sju till fem.  

Frågan har som sagt varit föremål för flera inlägg här på bloggen tidigare. Senast när Peter Jeppsson såg till att ta frågan ända in i riksdagens kammare i december. Inlägget jag skrev efter Jeppssons debatt med Karin Enström har blivit det mest lästa inlägget någonsin här på bloggen, något som tyder på att det finns ett mycket stort engagemang i den aktuella frågan.

Jag har givetvis fortsatt forskningen i det aktuella ämnet och har funnit ytterligare intressant fakta som förvisso inte är nytt, men som tidigare ej har placerats i kontexten numerären ytstridsfartyg.

Det handlar om något som Moderaterna och försvarspolitiska regeringsföreträdare själva lutat sig mot  under lång tid, nämligen den s.k. NATO-värderingen av Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Dessa värderingar ska däremot INTE blandas ihop med verklig försvarsförmåga då dessa värderingar enbart bygger på riksdagens inriktningbeslut samt en intagen insatsorganisation IO14 (något som nu aldrig kommer att bli verklighet). Med anledning av att regeringen ständigt tillskrivit dessa värderingar stor vikt och trovärdighet så får man betrakta underlaget avseende materielsystem samt numerär som regeringen tillhandahållit NATO som korrekt.

I årets utvärdering av det svenska försvaret konstaterar Natos expertis att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. (Regeringen juli 2011)

Om vi börjar med att titta på PARP-väreringen (Planning and Review Process) från 2011 så kan vi till att börja ytterligare en gång slå hål på Karin Enströms påstående att man tidigare inte har beslutat om antalet korvetter i insatsorganisationen. I det översatta NATO-dokumentet från 2011 står följande att läsa angående Marinen samt numerär av ytstridsfartyg i sammanfattningen (min fetstil).

I slutet av 2014 kommer marinstridskrafterna att bestå av sju ytstridsfartyg (inbegripet fem nya korvetter av Visbyklass med en begränsad minröjningskapacitet), sju minröjningsfartyg , två stödfartyg, fyra ubåtar, ett ubåtsräddningsfartyg, ett signalspaningsfartyg, en amfibiebataljon och en marin logistikbataljon. 

Här anger således NATO baserat på underlag från svenska regeringen, i ett dokument som dessutom är översatt av försvarsdepartementet, att Marinen skall bestå av sju korvetter! Detta i enlighet vad som sammanfattas på riksdagens webbsida direkt efter att riksdagen fattade det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet 2009 som berör Försvarsmaktens organisation och numerär. Trots detta förnekar försvarsminister Karin Enström flera gånger att ”antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar….” 

Personligen anser jag det skrämmande att en minister tillåts fara med så pass mycket osanning inför riksdagen utan att någon reagerar!
Men nu över till det som i sammanhanget är ännu mer intressant, men samtidigt mycket bedrövande. PARP-värderingar genomförs varannat år, och i somras var det då dags för en förnyad värdering. Men här har regeringen helt uppenbart ”justerat” underlaget som NATO den här gången utgått från i sin analys. Så här sammanfattas Marinen i underlaget från juni 2013.

Marinen kommer att omfatta fem korvetter av Visbyklass, som förväntas tas i aktiv tjänst senast 2014, fem uppgraderade minröjningsfartyg och två ubåtar som ska uppgraderas i slutet av 2015. Två nya ubåtar kommer att förvärvas efter 2018.


På samma plats som Marinen sammanfattades i det föregående underlaget från 2011 så återfinns i den senaste rapporten nu enbart fem Visbykorvetter istället för sju ytstridsfartyg. På samma sätt har antalet minröjningsfartyg reducerats från sju till fem.

Det mycket olyckliga i sammanhanget är att detta ligger helt i linje med vad Karin Enström ger uttryck för i svar på skriftliga frågor och i senaste riksdagsdebatten. Att den moderatledda regeringen inte sätter försvarsförmåga i första rummet ter sig tyvärr alldeles uppenbart.

(Längre fram i dokumentet återfinns ånyo siffran sju avseende ytstridsfartyg. Uppgifterna i detta stycke ser dock ut att vara copy/paste från tidigare underlag. Frågan återstår att se vad som är korrekt fakta då uppgifterna motsäger varandra. I det ena fallet är det en uppenbar reducering av fartyg signerad regeringen, och i det andra ett bevis för att Karin Enström far med osanning. Vilket som är värst överlåter jag till andra att bedöma.) 

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw
Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.

Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.

Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien ”Universalnyj soldat”, del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

  Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk. Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”. I den andra delen ser vi […]

Sveriges radio uppmärksammar bristerna i försvaret

Sveriges Radio uppmärksammar i dag Försvarsmaktens redovisning av perspektivtudien, där myndigheten mycket tydligt konstaterar att IO14 aldrig kommer att kunna realiseras med fortsatt samma (låga) nivå på försvarsanslaget.

Man konstaterar också att Sverige inte längre ensamt kommer att kunna försvara sig mot ett väpnat angrepp. Även om vi sannolikt aldrig har kunnat det, så markerar det ändå ett vägskäl när det uttalas så tydligt som man nu gör.

Mikael Oscarsson (kd) är den av de som intervjuas som drar de kloka och korrekta slutsatserna, d.v.s. att försvarsanslaget måste ökas samtidigt som Sverige nu bör gå med i NATO. Att välja antingen den ena eller den andra av dessa vägar är ingen framgångsfaktor. Det är kombinationen som ger rätt effekt.

Peter Hultqvist (s) sätter sig som vanligt på tvären i NATO-frågan och vurmar för det nordiska samarbetet. Wiseman konstaterade häromdagen följande på twitter i en debatt om NATO kontra modeordet ”nordiskt samarbete”.

Lätt att tro att nordiskt samarbete är lösningen på allt. Så är ej fallet. Börjar få samma vibbar av vurmen för nordiskt samarbete bland #föpol som för NBF för 10 år sedan. 

Så är det onekligen. Än så länge har varken S eller SD påvisat något konkret förslag på nordiskt samarbete som skulle ge motsvarande försvarseffekt som ett NATO-medlemskap skulle ge. Det räcker inte heller med att S och SD har sina egna idéer om hur detta ska gå till, det kräver att de nordiska länderna som redan är medlemmar av NATO är av samma åsikt, och det har vi sedan tidigare fått svar på.

Det är bra att SR lyfter frågan! Det kanske kan vara starten på en offentlig och nödvändig NATO-debatt. Förutsättningarna för en lyckad sådan är att att bristerna avseende nuvarande försvarsförmåga kommer till allmän kännedom. I annat fall kommer mannen och kvinnan på gatan fortfarande tro att vi har en jättearmé, ett av världens största flygvapen, och att det ständigt ligger kryssare och jagare runt hela vår kust. Jag har själv gjort stickprovskontroller, och man häpnar över okunskapen.

Här har media ett stort ansvar att ta.

Media: SR
Direktlänk till inslaget här

Trettio flygsekunder från Ryssland

Den senaste trailern inför Steadfast Jazz 2013.

Enligt Polens näst största tidning kommer en del av den stora Nato-övning i Nordeuropa som inleds denna vecka att genomföras trettio flygsekunder från Ryssland.

Övningen Steadfast Jazz 2013 blir den största hittills för Nato Response Force (NRF). Antalet aviserade övningsdeltagare är 6,000, inklusive några svenska stabsofficerare. Siffran framstår dock inte som särskilt imponerande om man jämför med septembers rysk-belarusiska Zapad-övning som inklusive de samtidiga beredskapsövningarna i området omfattade 50,000 enligt Försvarsmaktens analys. Zapad 2013 skulle ursprungligen innebära 13,000 soldater.

Steadfast Jazz 2013 drar formellt igång nu på lördag den andra november och håller på under en vecka.