Sea Bear – Försvarsbloggare

Gästinlägg: Språkbruk i Marinen

Dags att publicera ytterligare ett inlägg, och den här gången är det en återkommande gästskribent i egenskap av SeaBear som skriver.

Ämnet för det här inlägget är något annorlunda eftersom det inte handlar om de vanligt förekommande ämnena så som försvarsanslaget, materiel eller om personal. Det handlar i stället om en så pass enkel sak som språkbruket i Försvarsmakten, och i det här fallet Marinen. Språkbruket har den senaste tiden varit föremål för en hel del diskussioner, och vad kan då vara bättre än att diskutera ämnet och låta personalen i Försvarsmakten komma till tals.

Efter att ha läst och funderat över slutsatsen i inlägget så kan jag inget annat göra än att instämma!

/ Skipper

——————-

Anyone for english? Eller ska vi ta det på ren svenska…

Ämnet för detta inlägg kommer avhandla något som tyckas vara av karaktären ”smaksak”. Men enligt min uppfattning är detta en fråga som är långt mycket viktigare än vad många tycks tro. Ibland måste vi se förbi vad var och en föredrar och istället försöka se till verksamhetens bästa.

Det hela handlar om huruvida vi ska nyttja svenska eller engelska som orderspråk i den svenska marinen.

Efter att under ca 20 års tid samövat och opererat tillsammans med andra nationer inom ramen för internationella övningar och insatser, har vi långsamt anpassat allt från reglementen, orderverk och sättet att uttrycka oss. Det har varit en naturlig väg att gå då internationella insatser styrt agendan och kraven på interoperabilitet därmed ökat.

Men är kravet på interoperabilitet lika med krav på att nyttja det engelska språket? Interoperabilitet är i min värld förmågan för system att samverka. Detta kan handla om system där vi kan utbyta information, gemensamma mallar och orderverk, till del använda gemensamma reglementen och i viss omfattning nyttja samma procedurer. I nästan alla delar handlar det om förmågan att kommunicera, vilket enligt min mening är en grundbult i interoperabiliteten. Denna grundbult tar sig ofta uttryck i tal eller skrift, varför det då blir viktigt att behärska det engelska språket.

Svensken i allmänhet är bra på engelska! Vi håller jämfört många NATO-nationer en hög kvalité i det engelska språket och vi har således en god grund för vår interoperabilitet. Vi har goda förutsättningar att samverka med andra nationer ur ett språkligt perspektiv, medan ”hårda” system som kan samverka fortfarande lämnar övrigt att önska.

Av ovanstående kan man lätt förledas tro att det engelska språket är en självklarhet att använda för inte underminera vår förmåga att samverka med andra nationer. Men man kan också vända på resonemanget och säga att vi naturligt har, och alltid kommer ha, en tillräcklig förmåga till denna språkliga samverkan.

Men om vi nu är så bra på engelskan, kan vi väl lika gärna nyttja den även inom ramen för våra nationella övningar och insatser?

Där är mitt entydiga svar nej! Ytterst av den enkla anledningen att den verksamhet som marinen bedriver är alldeles för viktig för att inte tillgodose fullständig förståelse och bästa möjliga effektivitet. Hur bra vi än är på engelska så kommer få av oss behärska engelskan bättre än svenskan. Om vi använder svenskan som orderspråk kommer vi naturligtvis ha lättare att läsa, skriva, och viktigast av allt – förstå. När vi läser och skriver på svenska får vi alltså effekter såsom:

– Att man läser och förstår snabbare och med mindre utrymme för tvetydigheter.

– Att man skriver snabbare och med en väsentligt bättre precision i språket.

– Att vi genom precisionen i språket också kan bli mer kortfattade och koncisa.

Vill vi verkligen tumma på förståelsen och öka risken för tvetydligheter? Vill vi att våra medarbetare och operatörer ska behöva lägga extra tid på sitt skrivande, bara för att man måste bearbeta den språkliga dimensionen? Oavsett vad vi föredrar för språk tror jag vi alla kan skriva under på att svaret på dessa frågor är nej. Jag vill mena att utifrån ovanstående strecksatser och frågeställningar kommer svenskan säkerställa det vi önskar medan engelskan riskerar äventyra det.

Utgångspunkter för vidare diskussion

När man funderar över vad språkvalet kan påverka kommer jag fram till en kärna som utgörs av tre punkter som bör beaktas. Jag anser att när man diskuterar marinens orderspråk bör man koncentrera sig till följande:

· Förståelse

· Effektivitet

· Interoperabilitet

Det handlar om människor som kommunicerar i en skarp militär verksamhet. Vilka krav ställer vi på detta egentligen?

Förståelsen är kanske den viktigaste punkten där tydlighet, enkelhet och språklig precision är ledord. Utan förståelse är kommunikationen mellan människor inte värt någonting, och därför måste fullständig förståelse alltid eftersträvas. Att inte kunna tyda eller formulera sig utan minsta tvetydigheter i de situationer som kan uppstå där militärt våld SKALL eller EJ SKALL brukas är inte acceptabelt. Vi har en verksamhet som vid extrema situationer är beroende av medarbetarnas ryggmärgsbeteenden. Modersmålet sitter i ryggmärgen och vi ska inte skapa filter som begränsar eller skapar hinder för detta.

Effektivitet bör vara ett nyckelord i all militär verksamhet. Att inte eftersträva maximal effektivitet i vår kommunikation är att stjäla effekt från något annat. Man bör lägga kraft på rätt saker, och då måste allt som stjäl tid och energi ses över. Här kan man se effekter i allt från förberedande orderskrivning, till ren stridsledning i realtid där ordrar och rapporter skall produceras – skickas – tas emot – tolkas – för att sedan leda till någon form av handling. Effektivitet når man genom att göra rätt saker, man gör det enkelt och man gör det snabbt. För att åstadkomma detta är språket en viktig del och där svenskan i vårt fall är vida överlägsen engelskan. Har vi råd att inte eftersträva effektivitet och enkelhet, har vi råd att inte optimera vår beslutscykel, har vi råd att inte handla i tid!?

Interoperabilitet är av stor vikt för att samordna våra egna stridskrafter med andras. Kommunikationen mellan oss och andra måste säkerställas, men ur perspektivet interoperabilitet handlar det om tillräcklighet. Det handlar inte om att göra allting likadant, utan alla har sina nationella procedurer utöver den gemensamma standarden. Interoperabiliteten säkerställs av att vi brukar samma orderverk och till del samma reglementen och procedurer som våra tänkta allierade. Språket är som jag skrivit en viktig parameter, men kravet på språklig förmåga bör ses som en tröskel vi skall överstiga. Den tröskeln är vi redan långt över, och den kan tillgodoses genom återkommande internationella övningar där engelskan naturligt blir orderspråket. I händelse av skarpa multinationellt samordnade insatser är jag övertygad om att vi kommer kunna hantera språket och samverkan med andra nationer. Det är inte oviktigt. Men, interoperabiliteten får inte diktera kraven för våra nationella behov och inskränka vår förmåga att ytterst försvara vårt land.

Därför bör vi eftersträva fullständig förståelse, maximal effektivitet och tillräcklig interoperabilitet. När vi fortsätter våra resonemang kring vilket orderspråk vi ska använda i Marinen hoppas jag att detta beaktas.

Dags att bryta vår svenska trendkänslighet

Vi svenskar har en tendens att vara väldigt trendkänsliga, och vi värderar sällan våra egna kvalitéer. Vi ser ofta upp till hur marina enheter från andra nationer gör(läs NATO), och tror med traditionell svensk flathet att, de gör rätt – vi gör fel!

Under femton års tid har vi nu anpassat oss efter dessa intryck, vilket i många avseenden är bra, men det har i vissa fall gått för långt! Vi måste inse att vi inte är NATO-medlemmar, vi är inte betjänta av alla delar i vår nationella kontext och vi måste våga bryta ut de delar som vi inte anser passa oss. En sådan del är just språket. Man brukar ju prata om att pendeln svänger med åren, och nu håller pendeln tydligt på att svänga tillbaka till ett mer nationellt präglat försvar.

Vi har börjat återta förmågan till territoriell integritet och förmågan att möta väpnat angrepp. Dessa uppgifter är de svåraste vi har att hantera, och i dessa uppgifter står vi formellt ensamma. Vad vore då mer naturligt än att nyttja det svenska språket!

// SeaBear

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt.

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är.

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström.

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

————————

Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat. Vem är det, var finns han?

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

Gästinlägg: Ringar på vattnet och en klump i magen

Det rasar en kris i östra Europa och vi beskådar en situation som vi inte varit i närheten av på mycket länge. Senast vi såg något motsvarande var det på Balkan, men det finns en väsentlig skillnad denna gång då det är Ryssland som utövar aggressionen. Vi hade ju lagt kalla krigets dagar bakom oss och säkerheten i Europa och dess närområde tolkades av vissa som säker och orubblig.

Men hur säkert är det egentligen?! Just nu gräver krisen i Ukraina ett djupt dike mellan öst och väst, och vi börjar se frukten av det vissa av oss länge befarat. Ryssland har under de senaste åren gått mot ett allt frostigare förhållande till väst, och man kan i vissa fall se tendenser till vad som kan ses som proxykrigföring, dvs att de indirekt gäckar väst. Ett exempel på detta var oviljan att agera mot Syrien och Assadregimen. Putin har utan tvekan ambitioner att återta en stormaktsposition och kommer sannolikt inte ge efter om det innebär en försvagning. Men hur långt är Putin villig att driva konflikten, är vi på väg mot ett krig, och vad blir följderna av detta i övriga Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att säga, men man måste nog ändå våga förstå att konflikter skapar ställningstaganden, ställningstaganden skapar motsättningar, och motsättningar kan skapa fler konflikter….och så sprider sig ringarna på vattnet! Vi får inte blunda inför detta och vara så naiva att vi gör antaganden att vi i fredliga Sverige aldrig kommer att påverkas.

Men det är just precis dessa antaganden våra politiker gör. Försvarsberedningens rapport från 2013 pekar visserligen på en oro för utvecklingen i Ryssland sedan Putin kom till makten, och man konstaterar att Ryssland med alla till buds stående medel kommer eftersträva och upprätthålla en stormaktsposition. Man ser detta, man oroas inför detta faktum men man avfärdar riskerna!

Vi lever i ett av världens mest gynnsamma områden. Vi har god ekonomi, levnadsstandard och miljö, och vi har levt i fred i 200 år. Detta är ju i grunden positivt, men det för oss också in i en villfarelse att vi är immuna mot framtida kriser och konflikter. Det är enligt min mening en farlig tanke, och vi riskerar att stå inför en konflikt utan att ha de rätta verktygen gripbara!

Det är många som skriver om krisen i Ukraina nu, och likaså om paralleller till våra baltiska vänner på andra sidan östersjön. Men jag vill ändå relatera till detta exempel och påpeka att det faktiskt är möjligt (gud förbjude!) att samma sak händer där. Det kan handla om ryska minoriteter som vädrar morgonluft av en utveckling som den i Ukraina. Det kan vara av energi och geopolitiska skäl där Baltikum fortfarande har en beroendeställning mot Ryssland. Man kan även tänka sig att Ryssland i sin misstänksamhet mot väst vill säkerställa tillgänglighet till handelsvägar och försörjning i väst, samt sörja för framtida militär handlingsfrihet. Glöm inte bort att ryska hamnar i östersjöområdet består av två ”flaskhalsar” varav den ena en enklav. Om jag hade dessa förutsättningar, och misstänkte att någon skulle vilja påverka eller skära av mina hamnar hade jag varit allt annat än nöjd! Inte helt osannolikt att Ryssland skulle välja att agera om diket mellan öst och väst fördjupades, och vilka skulle då bli trampade av den ryska björnens tassar!

Att Sverige skulle hamna i en direkt konflikt är kanske osannolikt. Däremot är sannolikheten inte obefintlig att vi indirekt dras in i en konflikt då vi har historiskt starka band till de baltiska staterna, och dessutom en solidaritetsklausul att förhålla oss till. Med den deklaration vi gjort där kommer vi inte stå passiva och vända våra vänner ryggen. En kris eller krigssituation i vår del av Europa skulle påverka oss, och vår neutralitet är ingenting värd då vi med solidaritetsklausulen lovat bort oss till snudd på samtliga NATO-länder. Inget ont i detta, Sverige bör också ta del i ett gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa!

Men om vi skulle hamna i ett prekärt läge, där vi direkt eller indirekt engageras i en konflikt i vårt närområde, vad skulle vi då göra? Räcker det med god svensk diplomati? Har vi ett försvar dimensionerat för att hantera en sådan situation?

Diplomati i all ära, och den ska vara vårt förstahandsalternativ. Men vi måste också inse att vissa (läs Ryssland) inte tänker som vi vill att de ska tänka. De pratar inte samma språk som oss när vi diskuterar rätt eller fel, det är bara att titta på vad som händer nu och likaså när Syrien diskuterades i FN säkerhetsråd. Vi har olika kultur och synsätt och vi kommer sällan eller aldrig kunna pådyvla dem vårt sätt att betrakta saker. Vi ser nu tydligt att det ryska sättet att spänna musklerna innefattar militära maktmedel, prioriteringen är inte att ta förhandlingarna kring bordet. Man ska inte glömma bort att även om diplomati anses vara första valet för att lösa en konflikt, får man sällan tillräcklig tyngd i diplomatin utan uppbackning av militär förmåga. Vi måste kunna sätta emot, och om de drar sina vapen måste tröskeln av vår försvarsförmåga vara så hög att de överväger fortsatt diplomatisk lösning. De ska tvingas inse det – inte vi! För oss är den lösningen redan en övertygelse!

Våra försvarspolitiker måste förstå att vår säkerhet inte är för given, att freden inte är oändlig och att politiska floskler inte räcker för att upprätthålla den. Jag har senaste dagarna följt twittrande från ett antal moderater som uttrycker fördömanden och hänvisar till brott mot folkrätten och FN-stadgan och att Ryssland måste visa respekt mot Ukraina osv. Jag håller med dem i allt, men det är inte dessa självklarheter vi behöver höra eftersom vi svenska ”twitterföljare” redan tycker likadant. Om Putin mot förmodan skulle läsa deras twitter skulle han skita fullkomligt i dem. För Putin, han tycker INTE likadant!

Vad som däremot vore önskvärt är att dessa istället för att twittra politiska floskler, kavlade upp ärmarna och tog sig en funderare på hur vi åstadkommer ett försvar värt namnet, och som kan utgöra den efterfrågade tröskeleffekten. Jag vet att moderata försvarspolitiker framhåller att vi förbättrat beredskapen och ökat försvarsförmågan, och att nu vi skulle hantera en situation som denna bättre än för 8 år sedan.

För många av oss FM-anställda är vi inte i närheten av det ljus som försvarsminister Enström o Co ser. Men visst har vi förbättrat våra rutiner avseende beredskap, och med den försvarsreform vi genomgått får vi snabbare våra förband på fötter. Men vi har inte tillräcklig numerär av vare sig plattformar eller soldater/sjömän för att utgöra relevant effekt. Vi har inte all materiel och teknik som vore nödvändig för att inneha avgörande förmågor, och även om vi hade det måste man vara medveten om att teknik inte rakt av ersätter numerär.

Ibland får jag känslan att våra politiker tror att försvaret kan anpassas efterhand vår omvärld förändras, även i korta perspektiv. Nu är utvecklingen oroande i östra Europa, kanske kommer det påverka våra politikers syn och prioriteringar avseende försvars- och säkerhetspolitik. Men detta politikområde måste vara långsiktigt och inte bara reagera på enskilda händelser. Vi måste hålla en tillräcklig förmåga över tiden, och vi ser nu tydligt att ett par dagar räcker för att vända bilden av vår säkerhet ut och in. Inom andra politikområden agerar vi mestadels internt inom landet, vi äger alltid initiativet och kan anpassa och parera politiken efterhand utan att allt faller igenom. Vi kan nu konstatera att när det gäller försvar – och säkerhetspolitik äger vi inte initiativet och vi kommer inte hinna parera snabba förändringar i vårt säkerhetsläge.

Slutsatser

Efter de senaste dagarnas utveckling måste vi nu erkänna att säkerhetsläget i vårt närområde kan förändras mycket snabbt. Konflikter som inte direkt innefattar oss kan snabbt få följder som påverkar oss och vår egen säkerhet, detta får inte förringas. Vi måste ha de rätta verktygen att hantera sådana situationer, vilket är såväl professionell diplomati som relevanta militära maktmedel. Våra politiker måste få upp ögonen och inse att försvaret idag inte har tillräcklig förmåga. De måste inse att vi FM-anställda inte är försvarshypokondriker som inbillar oss att vi inte har tillräcklig förmåga, börja lyssna på oss istället!

Jag vill att Sverige ska ha en försäkring som garanterar vårt land och våra medborgare trygghet. Den försäkringen tecknar man inte per telefon och man gör det inte samma dag som krisen kommer.

Man hoppas nu att Ryssland och Putin ska lyssna på omvärlden och att situationen på Krim-halvön och övriga Ukraina svalnar. Ringarna på vattnet av denna konflikt hoppas jag inte når oss denna gång, för det vet jag inte om vi kan hantera.

Jag avslutar där med en klump i magen!
// SeaBear

———————————

Läs även detta viktig inlägg hos Wiseman om att inhämtning pågår. Måste läsas av alla försvarsanställda och alla som arbetar med svensk försvar och säkerhet på något sätt.

/ Skipper

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!

Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret…. En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider.

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. ”Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion”. Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg

/ Skipper

—————————

Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chefinnebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.

Vad innebär det då att ta hela ansvaret?

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsiktutanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris. Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?

Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.

Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här.

Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?

//SeaBear

————————–

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen

/ Skipper

Gästinlägg: Trosbekännelsen

Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper

———————————-

Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro….

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.

Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.

Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper

————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt!

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”.

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.

Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor.

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…

Att hanteringen av försvarsfrågan både berör och upprör står klart. De katastrofala konsekvenserna av regeringens senaste dåliga påhitt, regeringsbeslut 5, har tagits upp här på bloggen i de senaste tre inläggen. Det är dock alldeles uppenbart att många, till och med inom Försvarsmakten, ännu inte förstått följdeffekterna som drabbar hela Försvarsmakten när detta beslut förverkligas. Av den anledningen är det av största vikt att ämnet måste lyftas fram i ljuset!

Någon som förstått detta är dagens gästskribent SeaBear, som även tidigare skrivit läsvärt gästinlägg här på bloggen.

Se även till att följa SeaBear på Twitter.

————————————————————————————————–

Notoriskt fortsätter Cecilia Widegren m. fl (M) att upprepa regeringens ”satsningar” på försvaret. Lika notoriskt fortsätter försvarsminister Karin Enström med att… inte säga någonting alls. Allt är fortsatt rosenskimrande och regeringen stärker den svenska försvarsförmågan med sina enorma satsningar.

Widegren kan vi lika gärna sluta lyssna till, eftersom hon själv slutat lyssna till verkligheten. Snart är väl oljebyten på ”gulskyltade” fordon också en långsiktig satsning som stärker vår försvarsförmåga. Seriöst Cecilia Widegren, det börjar bli pinsamt! Jag skulle bra gärna vilja veta på vilka grunder du och övriga moderata försvarspolitiker drar era slutsatser när det gäller försvarsförmågor. Jag får ofta uppfattningen att ni verkar veta bättre än de som faktiskt jobbar i Försvarsmakten? Hur kan det som för en militär är en reducering, i stället vara en satsning för en politiker? Eller är det kanske så illa att det finns några karriärsivriga företrädare inom Försvarsmakten som sätter sin egen framtid högre än att återge verklighetens konsekvenser av er förda politik? Låt oss hoppas att det inte är det sistnämnda, då är vi riktigt illa ute! Jag är rädd att Widegren kommer fortsätta med samma retorik. Men så länge hon gör det kommer vi försvarsdebattörer envist fortsätta berätta sanningen.

Lika tjatig som Widegren är i sina budskap, lika tyst är försvarsministern. Det är väl ändå hon som i sitt ämbete ska föra taktpinnen? Om man inte visste bättre skulle man lätt kunna förledas till att tro att hon varken tycker eller tänker alls. För det enda som hörs därifrån är en misstänkt bandspelare inställd på repeat och som matar oss med frasen ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå – från mycket låg nivå – från mycket låg nivå…..”

Jag tillhör de som accepterar att det är de politiska ambitionerna som styr vad vi ska förmå att göra med vårt försvar. Militär verksamhet är inget självändamål, det är ett politiskt instrument och verktyg för att skydda, påverka och stödja oss själva och andra i olika situationer. Oavsett om jag håller med eller inte, måste jag acceptera att det är politiken som dikterar ambitionen och de villkor som försvaret sedan har

att rätta sig efter.

Vad man dock kan förvänta sig är att våra politiker lyssnar till den verklighet som råder, och inte negligerar vår omvärld bara för att eventuella förändringar med hänsyn till detta inte ryms i de tänkta anslagen.

Men alldeles oavsett vilka ambitioner man har, måste det vara balans mellan medel och uppgifter. Således borde alltså ett oförändrat anslag innebära förändrade uppgifter i takt med inflationen. Men så är det givetvis inte! Istället satsar ju som bekant moderaterna? Eller hur är det egentligen.

När regeringen nu genom RB5 ger försvarsmakten uppdraget att sänka lönekostnaderna med 500 miljoner kronor fram till 2019 (beräknat på 2013 års prisnivå) förändras givetvis inte ambitionen. Detta skall försvaret klara genom rationaliseringar, och genom att trycka arbetsuppgifter och ansvar längre ner i systemet. I Försvarsmaktens svar på regeringens uppdrag kan man utläsa att en förskjutning skall ske från officerare till specialistofficerare och vidare till GSS. Vad innebär då detta i praktiken?

För det första så är det en generell lönesänkning då man flyttar arbetsuppgifter från officerare till specialistofficerare. Jag tror ju absolut att en specialistofficer kan göra jobbet lika bra som en officer, men varför skulle det vara intressant att göra samma jobb för en lägre lön? Eller ska inte specialistofficerarnas löner växa i takt med det ansvar de får?

För det andra minskas personalen med ungefär 2000-2500 personer vilket i praktiken innebär att ansvar, administration, utbildning och underhåll som dessa haft skall föras över på kvarvarande personal. Är det något personalen i Försvarmakten INTE behöver just nu så är det detta.

För det tredje behöver försvarmakten kontinuitet i sin verksamhet, vilket blivit väsentligt sämre sedan värnplikten avskaffades. Med större andel tidvis tjänstgörande och färre kontinuerligt, vilket är en del i styrningen i RB5, kommer det sannolikt bli ännu sämre.

Möjligheten att efterleva den moderata ambitionen med ett tillgängligt, användbart och flexibelt försvar påverkas utan tvekan negativt av denna besparing. Det är otvivelaktigt så att detta leder till försämrad operativ förmåga, vilket Försvarmakten också pekar på i sitt svar till regeringen. Den moderata ambitionen med tillgänglighet och användbarhet får sig här en riktig törn. Att inta en organisation som är ekonomisk behöver ju inte betyda att förmågan och effekten ökar. Kontentan i detta fall blir bara att obalansen mellan medel och uppgifter växer ännu mer. Tro inte att vi kommer se någon ambitionssänkning från regeringen! (Det är givetvis inget jag vill se.)

Regeringen måste nu börja tala klarspråk. Styrande försvarspolitiker och myndigheten Försvarsmakten måste börja gå i takt, annars kommer vi aldrig få slut på den här cirkusen.

Man måste istället för att föra ut en massa floskler förklara vad såväl satsningar som ekonomiska åtstramningar faktiskt leder till. Vad blir skillnaden, och hur påverkas försvarsförmågan. Att modernisera och renovera är inte en satsning, det är ett naturligt och nödvändigt sätt att följa teknikutvecklingen. Att ersätta gammal materiel med ny är oftast inte heller en satsning, det är snarare en livstidsförlängning av en förmåga. I min värld är en satsning något som bidrar till att öka förmågan, dvs vi kan göra något mer eller vi kan göra något bättre än tidigare. De satsningar vi erfarit den senaste tiden leder oss snarare i motsatt riktning!

/ SeaBear

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Gästinlägg: Trolöshet (m)ot väljare

Det senaste utspelet från Moderaterna om så kallade ”satsningar” på försvaret har berört och upprört väldigt många. Här på bloggen noterades ett nytt besöksrekord under gårdagen med över 8000 besök på en och samma dag. Det är givetvis roligt med många läsare, men samtidigt oerhört bekymmersamt att det ska föranledas av att våra folkvalda försvarspolitiker modifierar sanningarna så till den milda grad att det tangerar vad som skulle kunna anses vara ren lögn.

Det börjar onekligen kännas som att det senaste utspelet möjligen var droppen som fick bägaren att rinna över hos många försvarspolitiskt engagerade, men det börjar nu även höjas röster hos den bredare allmänheten och framför allt inbitna moderater. En av dessa är signaturen Sea Bear som här på bloggen skriver ett oerhört tänkvärt gästinlägg. Låt oss hoppas att några moderatpolitiker läser det och reflekterar över innehållet!

/ Skipper

———————————————–

Under hela min livstid har jag varit en trogen sympatisör med ett och samma riksdagsparti. Jag har varit aktiv i dess ungdomsförbund, alltid velat dela med mig och argumentera för vad partiet står för, och varför man bör lägga sin röst just där. När jag stod vid valurnan första gången var det lätt, och så fortsatte det att vara fram till valet 2010, då jag plötsligt tvekade något. Jag stod där och slets mellan två alternativ. En del av mig ville inte välja samma valsedel som vanligt, medan en annan del fortfarande var övertygad om min politiska ställning.

Min tvekan grundade sig på den försvars- och säkerhetspolitik som ”mitt parti” förde. Då jag dels är försvarsanställd men också har ett stort allmänintresse för dessa frågor så påverkade detta givetvis mitt ställningstagande. Men någonstans föll mina resonemang in i att man måste se till helheten, försvars- och säkerhetspolitik är ändå bara en liten del av en mängd viktiga politiska områden. Dessutom, vem skulle hantera dessa frågor bättre?!

Jag är moderat! Det kommer jag fortsätta att vara, ända till den 14 september 2014. För min röst i förra valet kan ju knappast återtas och läggas på någon annan innan dess.

Jag gillar ju egentligen de ”nya moderaterna”, jag har uppskattat deras förmåga att reformera, och de vågar vara pragmatiska och inte kila fast sig för mycket i gamla tyckanden. Men nu börjar jag tveka. Den moderata retoriken i försvarsfrågor är för närvarande löjeväckande, man vinklar allt för att göra sken av satsningar, och vår förmåga relativt andra är ju inte så dålig – eftersom de andra är så dåliga…eller hur!? Jag behöver inte rapa upp detaljer om märkliga uttalande, för det har våra försvarsbloggare redan gjort på ett så förtjänstfullt sätt. Men hursomhelst skulle jag nog vilja påstå att dessa satsningar snarare är inskränkningar eftersom de i huvudsak sker inom ram. Jag skulle nog också vilja påstå att andra inte är så dåliga som det påstås, och att vår förmåga relativt andra tvärtom inte är särskilt bra. Vi som jobbar inom myndigheten försvarsmakten ser, hör och förstår hur det förhåller sig, och att detta inte korrelerar med den bild våra moderata försvarspolitiker målar upp.

Trots min politiska grundsyn börjar man nu fundera på om moderaterna skönmålar även andra områden. Det är lätt att leka med siffror och man behöver tydligen inte ens tala sanning när man för fram sin politik. Jag vill ju inte tro det, men jag är inte längre säker! Jakten på väljare och en valvinst verkar viktigare än att stå upp för sina värderingar, i alla fall i försvarsfrågor. För inte är det väl så Karin Enström, att när du och din make(officer) vid köksbordet för tio år sedan diskuterade försvaret ville se det ni ser idag. Inte heller hade ni väl förväntat er att dina gamla kollegor skulle ha en diametralt motsatt uppfattning mot vad du och dina nya kollegor har. Visst, jag tror inte att man vinner val på att profilera sig med satsningar på försvaret, men marginalerna är små och man kan mycket väl förlora på grund av att svika detta politikområde.

Jag är knappast ensam om att vara tidigare troende moderat bland försvarsmaktens anställda. Vi har nog varit ganska många. Det har också blivit mer tydligt att det faktiskt finns en hel del människor även utanför grindarna som också vurmar för försvars- och säkerhetsfrågor, och kanske är även de gamla moderater. Jag får frågor från familj och vänner varje dag (många moderater) som frågar hur det egentligen förhåller sig, då de följt den allt intensivare försvarsdebatten. När jag får dessa frågor säger jag sanningen, och det tror och hoppas jag att de flesta gör. Som ringar på vatten sprider sig missnöjet med den moderata försvarpolitiken och då i synnerhet för de skönmålningar och lögner(missbedömningar?) som ideligen uttrycks. För att bromsa och kanske kunna vända detta missnöje ger jag några enkla tips till våra moderata försvarspolitiker nedan.

Till våra moderata försvarspolitiker:

Förhoppningsvis följer ni ledarsidor, bloggar och sociala medier i jakten på att studera vad era potentiella väljare tycker. Uppenbarligen har ni inte uppfattat budskapen, eller så bortser ni bara från det ni ser och hör. För om ni ska ha en chans att återta förtroende inom försvars- och säkerhetspolitiska frågor krävs ett hårt arbete fram till valet 2014. Några tips på vägen är:

att börja tala sanning (ärlighet varar längst)
att revidera omvärldsuppfattningen och inse den förskjutning som sker i maktbalansen
att genomföra eventuella satsningar utomram
att fundera på om vår totala LV-kapacitet verkligen är tillräcklig
att fundera på om ny teknik alltid kan ersätta numerär
att fundera på om inte Gotland ändå är en rätt strategiskt viktig plats
att delvis återinföra värnplikt
att våga föra en politik för medlemskap i NATO

Jag rekommenderar er som försvarspolitiker att ta er tiden att reflektera över dessa enkla tips. Välj en tid strax före ni ska gå och lägga er, när barn och make/maka/sambo gått och lagt sig och allt är lugnt omkring er och inget kan störa era tankar. När du grundligt funderat över dessa tips, gå och lägg dig. Förhoppningsvis har du svårt att sova, vaknar upp dagen efter med påsar under ögonen men med en förbannad vilja att förändra, går till jobbet och slår näven i bordet och tar tag i saken.

Alternativt somnar du med gott samvete – och förlorar en röst!

/ Sea Bear