Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Politikerutfrågningen 1/9: Stig Henriksson (v)


I lördags skrev jag ett inlägg där jag bland annat konstaterade att vi har bytt ut mer än hälften av ledamöterna i försvarsutskottet. Av den anledningen har jag har ställt tio frågor till dessa nya ledamöter i syfte att få höra var de står i dessa mycket centrala och viktiga frågor som de har att hantera i sitt nya och mycket viktiga ämbete.

Från och med i dag kommer jag att påbörja publiceringen av svaren och först ut blir Stig Henriksson som representerar Vänsterpartiet och som ersatt Torbjörn Björlund i försvarsutskottet.

Stig Henriksson är född 1955 i Yrttivaara, Gällivare kommun men representerar i dag Västmanlands län.  Stig är riksdagsledamot sedan valet 2014 och har tidigare varit kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Fagersta kommun. Han var ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse 2004–2006 och är det ånyo sedan 2014.

Här nedan redovisas Stig Henrikssons svar på mina tio frågor.
—————
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

IO14 är operativt relevant men lider stor brist på personal. Innan den är uppfylld kommer den inte att kunna lösa sina uppgifter. Dessutom hävdar vi att den måste kompletteras med ett modernt och troligen större dimensionerat Hemvärn för att uppgifterna ska kunna lösas. IO14 är anpassat efter ett rörligt försvar men utan ett kompletterande territoriellt försvar så får den svårt att lösa sin uppgift. I annat fall måste den dimensioneras till betydligt fler uppgifter.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Numerären i Marinen är troligen för liten idag. Exakt hur den ska dimensioneras är svårt att svara på, men man bör överväga frågan om ubåtar och amfibiestyrkor.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Vi har ju motsatt oss köpet av JAS 39E, det är en väldigt dyr affär. JAS C/D har förmågor, med någon uppgradering, som täcker våra behov några år till. Vid ett skarpt läge behöver vi nog ha minst 50-60 plan operativa samtidigt. Det är en stor kostnad men den är ändå mindre än vad inköp av JAS 39E innebär.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Gotland behöver i första hand ett utökat och mer modernt Hemvärn som är stationerat där. Om dessutom IO14 övar mer runt och på Gotland så räcker det. Då har vi kvar flexibiliteten samtidigt som det territoriella försvaret ger ett utrymme i tid.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Vi ser i första hand ett samarbete med de andra nordiska länderna. Vi har idag inlett ett djupare samarbete med Finland och även Norge är positiva, trots deras Nato-medlemskap. Det ger också bättre självständighet och fler möjligheter att samarbeta utifrån den aktuella situationen. Vi behöver också framhålla andra lösningar än det rent militära och då är ett utökat nordiskt samarbete mindre kontroversiellt än andra konstellationer.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Trycket på Nato-medlemskap hat ökat p.g.a. händelserna i Ryssland, men det är framför allt orsakat av politiska orsaker och inte rent försvarsmässiga. Situationen har, menar vi, utnyttjats av politiker och vissa politiska partier, för att lyfta fram ett mer ideologiskt perspektiv. När vi dessutom vet att Ryssland inte har ens 15% av USA:s försvarsbudget så blir bilden ännu tydligare. I debatten har det låtit som om vi har ryssarna stående på tröskeln, därav ropen på ett Nato-medlemskap, men det är långt till ett ryskt anfall på just Sverige. Vi behöver titta på samarbeten, vilket görs idag, men vi ska ta tid på oss och lyfta fram fler perspektiv. Därför ser vi inte något akut behov av att utreda just ett Nato-medlemskap nu. Men det behövs en breddad diskussion om vad ett medlemskap egentligen innebär. Nato har ju t.ex. medlemmar som innehar kärnvapen, vad innebär det för oss t.ex.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Den absolut viktigaste frågan är personalförsörjningen. Vår inställning är den att vi inte kommer att lösa det om vi inte på allvar börjar prata om att införa värnplikten igen. Det tillsammans med mer övningsverksamhet är det som måste prioriteras. Materialsidan är problematisk, men där kan vi upprätta en längre planering så att vi kommer i fas. Då behövs dock en ordentlig genomlysning av vilka prioriteringar vi behöver göra. Därav problemet med JAS 39E. Vi hade behövt lyfta andra frågor, t.ex. frågan om framtidens luftvärn.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Vi behöver framför allt omprioritera. Resonemanget om % av BNP är inte fruktbart, det är behoven som ska styra och då är BNP ett alldeles för grovt begrepp. Om vi idag ligger på 1,1 – 1,2 % så kan det innebära att vi kommer upp i 1,3 – 1,4 % men det är inte så relevant – vi ser det som en anpassnings efter Natos krav.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Viss relevans i RB 5. Det stora problemen kvarstår dock. Hur löser vi personalförsörjningen? Vilken material behöver prioriteras? Vilka samarbeten är acceptabla? 
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Vi har idag en alldeles för låg uthållighet. Framför allt behöver civilförsvaret utökas och utvecklas. Vi har funderingar på att jämsides med den militära värnplikten införa någon slags civil värnplikt. ”Enveckasförsvaret” och ÖB:s utspel var ju egentligen en varningssignal. Vi behöver naturligtvis ha en tillräcklig uthållighet för att kunna försvara oss själva helt och hållet. Hur länge det behövs är ju svårt att sia om, men minst 3 månader är nog en försiktig gissning. Helst ska vi ha en framför hållning på ett halvår, beroende på hotbilden. Ansvaret ligger naturligtvis på det politiska planet, även om det i första hand blir Försvarsmakten, MSB och ett utökat Civilförsvar som sedan ska utveckla den verksamheten mot ett uthålligare försvar. Vi vet t.ex. att vi idag inte löser mer än 50% av vår livsmedelsförsörjning inom landet, vilket är alarmerande.

——————-
Därmed tackar jag Stig för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Cecilia Widegrens/Annicka Engbloms avlösare, nämligen moderaten Lena Asplund.

Valguide 2014: Vänsterpartiet

Näst i tur i den försvarspolitiska valguiden är Vänsterpartiet som här företräds av Torbjörn Björlund.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Utvecklingen i Ryssland är oroande. Vi behöver dock ha djupare analyser av utvecklingen i Ukraina och den konflikten för att kunna dra konsekvenser. Utvecklingen i Ukraina var inte problemfri innan Rysslands annektering av Krim, men det ursäktar inte annekteringen. En analys borde vara att försöka undersöka hur stort stöd Ryssland egentligen har i Krim och i östra Ukraina. Det avgör också fortsättningen av konflikten. Jag ser inget direkt militärt hot mot Sverige i nuläget. Ryssland är upptaget med annat och inget annat land har visat något agg mot Sverige… Däremot kan man fundera på vad Nato-debatten leder till. Vissa länder behöver inte visa tänderna för att få tillgång till vårt territorium.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Vi behöver ha ett Försvar som kan försvara hela landet under något längre tid än en vecka… Ska vi samarbeta ska vi i första hand göra det med de nordiska länderna. Det kan vara både geografiskt begränsat men också t.ex. materialsamarbeten.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Personalförsörjningen. Det var ett stort misstag att släppa värnpliktssystemet till förmån för yrkesförsvaret.

4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Vi behöver nog föra till mer resurser men också göra omfördelningar. Super-JAS var ett misstag att beställa i det här läget, den blockerar mycket av investeringsbehovet. Kan vi dessutom släppa t.ex. EU:s stridsgrupper så kan vi använda de pengarna till ett bättre eget Försvar. Omfördelningar är viktigt för att få balans i ekonomin.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Omöjligt att säga. Det kan vara en ökning med 0,1-0,2% som är tillräcklig. Det beror som sagt på omfördelningen och ett eventuellt återinförande av ett förbättrat värnpliktssystem.

6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– [Blankt /Wiseman]

7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Nato är en kärnvapenallians. Den är starkt dominerad av USA. Vi kan hamna i situationer där vi tvingas delta i internationella operationer som är kontraproduktiva till vad vi vill.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– Vi vill alltid ha en FN-resolution som bas. Det vore märkligt om FN inte stod bakom en sådan insats.



9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi vill återinföra värnplikten men också förändra den. Total mönstring som ett första steg, sedan möjligheten att välja militär eller ”civil” värnplikt. Vi behöver dock ha möjligheten att plocka ut de som bäst passar för vissa militära befattningar med en pliktlag i ryggen.

10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– I framtiden kan vi tänka oss en ”civilplikt”. Modifierad så att det finns många vägar att välja. Utbildning inom sjukvård, transporter, livsmedelsförsörjning, biståndsarbete m.m. är exempel på vad den kan innehålla. När och hur det ska införas måste dock utredas först.


Försvarspolitiskt morgonpass med Vänsterpartiet

Morgonpassen hos Försvarspolitisk Arena fortsätter med Vänsterpartiet där Torbjörn Björlund och Stefan Lindborg står på scenen.

De två enskilt viktigaste frågorna för Vänsterpartiet var:
– Återinför värnplikt
– Tillse att Sverige fortsatt är alliansfria, d.v.s. ett tydligt NEJ till NATO

Med bakgrund av att man, helt rätt, samtidigt talar i termer av att det säkerhetspolitiska läget är kraftfullt försämrat så ter sig den andra punkten här ovan som en paradox. Vänsterpartiet har i sin skuggbudget deklarerat att man vill skära i försvarsanslaget, något som Allianspartierna ständigt använder som trumfkort när man ska diskutera försvar med Socialdemokraterna.

I debatten om värnplikt konstaterade Björlund helt kallt att: ”Vi ska veta att en del av våra krigsförband i dag är bemannade av f.d. värnpliktiga eftersom nuvarande personalförsörjning inte fungerar.” Björlund anser att partiell värnplikt, som det finns stöd för bland andra partier är en bra start. Personligen anser jag att det vore den i särklass bästa lösningen, något jag har förordat under en längre tid.

Stefan Ring ställde vänstern mot väggen i frågan om försvarsindustrin där V skriver att man vill satsa på en svensk försvarsindustri, men samtidigt vill föra över pengar från materielanslaget och samtidigt vill stoppa försvarsmaterielexporten. En paradox som Björlund inte kunde besvara på ett sätt som är begripligt mer än att han primärt ville stoppa ”Super-JAS”.

I de avslutande frågorna ansåg båda två att försvarsanslaget måste höjas, vilket går stick i stäv med partilinjen där man vill reducera försvarsanslaget med 3,5 miljarder på tre år. Vänsterpartiet är därmed i mina ögon inget parti man kan luta sig mot när det blåser dystra säkerhetspolitiska vindar över Europa och vårt närområde, i synnerhet inte då man också säger blankt nej till NATO.

Se seminariet här nedan.

Gästinlägg: Långt ifrån solidariskt

De svenska soldaternas uppgift i Afghanistan är att skydda mänskliga rättigheter och ge civilbefolkningen skydd så de kan jobba, gå i skola och rösta i demokratiska val. Systematiskt utsätts soldaterna för väpnade angrepp och en kamp på liv och död har blivit soldaternas vardag. Vissa soldater har sårats, andra har stupat. Ändå fortsätter unga kvinnor och män att frivilligt åka till Afghanistan för att ge det afghanska folket sitt yttersta.

Det är beundransvärt av våra soldater att göra detta. Jag har själv tjänstgjort i Afghanistan och sett det professionella arbete som våra soldater gör. De gör det för att de vill hjälpa till, de gör det för att våra folkvalda politiker har bestämt att det är just dit de ska åka.

När politiker bestämmer sig för att skicka soldater till andra sidan jorden för att riskera och vissa fall förlora sina liv så är det viktigt att politikerna också står upp och stödjer insatsen fullt ut. Soldaterna som kommer hem ska respekteras och politikerna ska vara tacksamma för det jobb som soldaterna gör för Sverige och det afghanska folket.

Miljöpartisten Peter Rådberg som sitter i försvarsutskottet verkar ha en annan uppfattning. När svenska soldater kommer hem, lemlästade och med men för livet väljer han istället att kritisera insatserna och leta fel som soldaterna kan ha begått. Soldaterna som har riskerat sina liv för hans beslut borde nu granskas och frågas ut. Varför? De har dödat motståndsmän i strid.

Det kan verka overkligt för en miljöpartist i försvarsutskottet men sanningen är den att i väpnade konflikter så händer det att soldater stupar. Man uppträder i fientliga miljöer där man inte kan lita på någon. Det är ett påfrestande arbete som även kan knäcka den bäste.

Peter Rådberg som glatt påhejas av vänsterpartisten Torbjörn Björnlund, vill nu ha en förklaring till varför svenska enheter har dödat ett antal milismän under en av många strider i Afghanistan. ÖB har blivit kallad till försvarsutskottet för att förklara vad som egentligen har hänt. Detta möte är förvisso bestämt sedan tidigare. Kunskapen och förståelsen för vad ett försvar gör i väpnade konflikter och vad dess soldater tvingas göra är onekligen frånvarande för vissa riksdagsmän.

Det är nästan tragikomiskt att representanter från miljöpartiet och vänsterpartiet inte vet att svenska enheter utsätts för påskjutningar och därigenom får genomlida väpnade strider. Deras okunskap är än mer oroväckande med tanke på att Försvarsmakten löpande delger information till försvarsutskottet angående insatserna. Händelserna som soldaterna har utsatts för kan man även läsa om i böcker och tidningar. Hur kan då denna information undgå ledamöter i försvarsutskottet?

Det är på hög tid att våra folkvalda politiker börjar uppskatta det arbete våra svenska soldater gör. Vare sig det ligger i en politikers intresse eller ideologiska övertygelse så är det ändå på sin plats att de ger den respekt våra unga svenska kvinnor och män förtjänar.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat för Moderaterna

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna ”dödat dussintals” motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

”Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken – men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats.”

Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan ”tolkats” i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?

Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – ”Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker”
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – ”Det nyfikna försvarsutskottet”

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.

De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen