Försvarsbloggare

av Gunnar Lindqvist

 
FÖRE SEPTEMBERVALET DEBATTERADES det mycket om de viktiga frågorna om välfärden, skolan, forskning och arbetslösheten. Däremot var det relativt mindre diskussioner om vår yttre och inre säkerhet. Det var egentligen märkligt eftersom säkerhet utgör grunden för att vi kan bygga vidare på vårt fria samhälle liksom möjligheten till positiv utveckling inom välfärd och kultur.

Det globala säkerhetspolitiska läget har försämrats väsentligt sedan några år, inte minst för vårt land. Efter Sovjetunionens sönderfall 1990 ansåg många att vi bara behövde ett minimalt försvar. Vi hade ju ingen presumtiv fiende. Men de som hade erfarenhet var inte lika optimistiska. Resultat är att vi nu endast har ett alldeles för litet försvar. Säkerhetsläget kan på kort tid bli kritiskt.

När det ser ut som att vi inte har något hot mot vårt land är det frestande att krympa försvaret till ett minimum såsom man gjorde 1925 och 2000. När det senare växer upp hot tar det mer än tio år att bygga upp ett tillräckligt starkt försvar. En fråga är: Hur lång tid innan hotet blir verkligt kan man räkna med någon form av nådatid. Det kan vara allt från några månader till några år. Det beror även på vilken underrättstjänstorganisation och vilken beslutskraft som finns. För att processerna inte ska komma ur fas med varandra måste man alltså alltid dimensionera försvaret så starkt att det bara tar en del av de tio åren innan man har ett tillräckligt starkt försvar.

Sverige har varit neutralt och alliansfritt sedan Napoleonkrigen i början av artonhundratalet. Det var en bra politik fram till mitten av 1930-talet. Efter det första världskriget förstod få att det hade skapats ett helt nytt spänningsfält mellan världens länder.

Vår neutralitet och alliansfrihet har lovordats av många, inte minst av politiker. Orsakerna att vi blev neutrala och alliansfria under det andra världskriget och det kalla kriget har aldrig blivit beskrivna för medborgarna på ett rätt sätt, utan dessa har blivit matade med myten om den ”lyckosamma” Neutraliteten och Alliansfriheten.

Bakgrunden till vår neutralitet och alliansfrihet
Neutralitet innebär att man inte väljer sida mellan två stater som är i krig eller kris. Alliansfrihet är att inte binda sig solidariskt till andra stater. När en vanlig medborgare och vissa politiker talar om neutralitet menar man ofta båda begreppen.

Sverige har fört en neutralitetspolitik och alliansfri politik i snart 200 år. Innan dess hade landet varit med i olika allianser vid flera tillfällen i historien. De viktigaste var Kalmarunionen under senmedeltiden och alliansen med Frankrike under 1600-talet. Resultat av det 30-åriga kriget blev i stort sett att Tysklands enande fördröjdes i 200 år och att Sverige blev en militär stormakt. Dock baserades denna stormakt på varken en tillräckligt stor folkmängd eller en tillräckligt stark ekonomi. Efter napoleonkrigen insåg man att: 1) vi inte längre skulle lägga oss i andras krig och 2) vi inte skulle skicka ut våra soldater att förblöda på främmande slagfält. Sverige blev neutralt. Det var då ett riktigt beslut. Nu, i början av 2000-talet, har man frångått dessa två principer.

Vid olika tidpunkter har frågan om vår neutralitetspolitik och alliansfrihet varit uppe till diskussion, men knappast tillräckligt seriöst från politiskt håll.

1800-talet
Under 1800-talet diskuterades vid tre tillfällen mellan Sverige-Norge om man skulle avvika från neutraliteten.

Gränsen på Sønderjylland mellan å ena sidan hertigdömena Holstein, Lauenburg och Slesvig och å andra sidan Danmark var sedan länge ett trätoämne. De tre hertigdömena tillhörde sedan medeltiden det Tysk-romerska riket. Hertigarna kom från olika tyska furstehus, bl a danska kungar. 1806 avskaffades Tysk-romerska riket av Napoleon. 1815 bildades i stället Tyska Förbundet av 39 tyska stater bl a kejsardömet Österrike, kungariket Preussen, hertigdömet Holstein m m. (Men inte Slesvig). Det Tyska förbundet var till början en ganska lös församling. 1848 ville Danmark närmare knyta till sig Slesvig och Holstein. Det ville inte de tyskar som bodde där. Oroligheterna i Slesvig-Holstein innebar en klar motsatsställning mellan Danmark å ena sidan och Preussen och Österrike å andra sidan. Resultatet blev det Slesvig-Holsteinska kriget 1848–51. Sverige-Norge deltog inte direkt i kriget, men stationerade drygt 4 000 soldater på ön Fyn. Det var en markering om att Sverige-Norge inte skulle acceptera tyska trupper i Nordjylland. Dessa trupper kom hem när stillestånd uppnåddes hösten 1848. Men efter kort tid tog parterna upp stridigheterna igen. En preliminärfred åstadkoms i juli 1849. Under tiden fram till freden 1851 öppnades två buffertzoner: Preussiska trupper stationerades i södra Slesvig, Svensk-norska i norra Slesvig. Freden 1851 blev till fördel för Danmark. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget i den anda som utvecklades under Skandinavismen.

Ryssland hade sedan 1300-talet expanderat geografiskt. Turkiet, det osmanska sultanatet, var på nedgång under 1700-talet. Detta omfattande välde började kallas för Europas sjuke man. Genom att erövra Ukraina fick Ryssland hamnar vid Svarta Havet. Nästa steg skulle vara att erövra utfarten till Medelhavet. Tidpunkten var propagandamässigt väl vald till 400 år efter det kristenheten hade förlorat Konstantinopel till de muslimska turkarna. Frankrike och Storbritannien motsatte sig Rysslands krav. Orsaken var att balansen mellan Europas stormakter skulle bli helt annorlunda. Kriget varade från 1853 till 1856 och utspelades i huvudsak på Krim och i Östersjön för Frankrike och Storbritannien. En annan front var Moldavien.

Frankrike och Storbritannien ville ha med Sverige-Norge på sin sida. Sverige, med Oscar I som kung, hade nog vissa förhoppningar om att återerövra ”vår östra rikshalva”. Om Finland var med på detta var nog mycket tveksamt. Där hade man förmodligen själva helst velat bilda en egen stat redan då. Förhandlingarna mellan de fyra länderna ledde inte till något inträde i kriget från Sverige-Norges sida, men väl till de s k Novembertraktaten, vilka kan anses som ett avsteg från vår neutralitet och alliansfrihet. Dessa avtal gällde en bit in på 1900-talet. Dock gavs de brittiska och franska flottorna tillfälle att proviantera på Gotland och i Stockholms södra skärgård på sin färd mot Bomarssund på Åland.

1863 hade Preussen under Bismarcks ledning skapat en stark organisation inom Tyska Förbundet. Nu krävde man tillbaka vad man förlorat i kriget 1848–51. Även nu diskuterade man om Sverige-Norge skulle ställa upp på Danmarks sida. Men så blev det inte. Danmark stod därför ensam. Efter några månaders krig kapitulerade Danmark. Kriget brukar kallas dansk-tyska kriget. Tyska Förbundet tog tillbaks alla tre hertigdömena. Flera frivilliga från Sverige-Norge deltog i kriget 1863. Men skandinavismen dog efter kriget.

Kort därefter, 1866, tvingade Preussen kejsardömet Österrike att utgå ur Tyska Förbundet. Nu samlades alla tyska delstater under Preussen och bildade kejsardömet Tyskland. Tyskland angrep Frankrike och vann 1870-71.

Det första världskriget
Kring sekelskiftet 1900 hade vårt försvar minskats. Trots ökat krigshot vidtogs bara små åtgärder för att rusta upp. Det gick så långt att medborgarna själva spontant började samla in pengar till försvaret inför hotet om ett världskrig. Bondetåget och Gustav V:s borggårdstal orsakade regeringskris. En förstärkning av försvaret påbörjades.

Första världskriget orsakades av flera faktorer. Det var balansen mellan stormakterna, Rysslands strävan efter att ta ansvar över de slaviska staterna, kampen om kolonierna m m. På ena sidan var Frankrike och Storbritannien (ententen), Ryssland, USA, Italien, Japan m.fl. På den andra sidan Tyskland och Österrike/Ungern (centralmakterna), osmanska riket m.fl. Kriget varade mellan 1914 till 1918. Vi lyckades var neutrala i Skandinavien.

Under oktoberrevolutionen 7 november 1917 bestämde bolsjevikerna att flera delar av Ryssland skulle få bli nya stater; bl a Finland. Den 6 december proklamerade Finlands lantdag landets självständighet. Sverige erkände den nya staten 4 januari 1918.( Samma dag som Sovjetunionen)

I början av 1918 fanns fortfarande ca 40 000 ryska soldater i Finland. Landets befolkning delades i två läger: De vita (mest i norra, mellersta och östra Finland) och de röda (mest i södra Finland). De vita hade förberett frihetskampen genom att träna s k jägare i Tyskland. I slutet av februari 1918 började inbördeskriget/frihetskriget mellan vita och röda på grund av en röd statskupp i Helsingfors.

De vitas regering i Vasa begärde att få köpa vapen och ammunition från Sverige och att få transitera krigsmateriel från Tyskland genom Sverige. Man vädjade även om direkt svensk intervention. På den frågan blev svaret nej. Orsaken till den negativa attityden berodde mycket på att våra politiker hade olika åsikter om vilken som borde segra; de vita eller de röda. Vid den här tiden visste man ju ingenting om vad kommunism leder till. Men vår reaktion då liksom under vinterkriget 1939-40 är fortfarande i friskt minne hos vår granne. Man tycker sig inte ha upplevt någon större solidaritet från Sverige.

Ålands befolkning var till största delen svensktalande. Dessa visade sig vilja att tillhöra Sverige. En delegation sändes till Stockholm i början av februari 1918 för att begära av kung Gustav V att han skulle låta Åland återförenas med Sverige. Men det fanns ryska soldater kvar på ön. Regeringen i Sverige antog att risk fanns att dessa soldater skulle vända sig mot befolkningen. Sverige skickade den 13 februari transportfartyg till Åland, eskorterade av fartyg från Flottan, för att evakuera de ålänningar som direkt ville flytta till Sverige. Men nu kom också både vita och röda soldater från Finland till Åland. Dessa inledde strider mot varandra. Sverige skickade då några större krigsfartyg, en bataljon från armén samt tre kompanier från kustförsvaret till Åland. Efter förhandlingar kom man överens om att evakuera ryssar, vita finnar och röda finnar till önskade hamnar.

Vid separatfreden i BrestLitovsk den 3 mars 1918 mellan Tyskland/Österrike och Ryssland tvingades Ryssland att ge ifrån sig flera länder, exempelvis Finland och Polen. Nu kunde Tyskland mer aktivt stötta de vita i Finland. Både Tyskland och Finland anmodade svenskarna att åka hem. Den 5 mars kom enheter ur tyska flottan till Åland. De svenska enheterna lämnade över evakueringen till tyskarna. (Man blir förvånad med vilken snabbhet beslut och handling kom till.)

1919 gjorde ålänningarna ännu en folkomröstning som åter visade att nästan alla på Åland ville tillhöra Sverige. Frågan hänsköts till det nya Nationernas Förbund. Vid förhandlingarna i Genève 1920 beslöts att Åland skulle tillhöra Finland. Dock beviljades Åland en viss självständighet. En av orsaken till beslutet var kanske att finsksvenskarna i Finland inte ville att Åland skulle bli svenskt.

1920- och 1930-talen
Fundamentala upptäckter och uppfinningar gjordes under dessa år. De kom att vara betydelsefulla i många avseenden. Då upptäcktes halvledarna (en förutsättning för hela datautvecklingen), då upp-fanns radarn, jet- och raketmotorn och då åstadkoms den första kärnklyvningen. Flygbolag etablerade transkontinentala linjer.

Politiskt ändrades världen avsevärt. Från att ha dominerats av starka och tekniskt utvecklade länder med omfattande kolonier gick vi in i en era där de olika politiska ideologierna kom att kämpa mot varandra. Tyskland, Japan och Italien med nationalrasistiska idéer började våldföra sig på andra länder. Det nyligen bildade Nationernas Förbund hann inte leva upp till sin tänkta roll. De demokratiska länderna hann inte slå sig samman i en tillräckligt stark allians. Förhandlingar med Hitler var meningslösa. En erfarenhet från dessa år och allt sedan dess är att man aldrig kan lita på en uppgörelse med en diktatur. Få människor ute i världen insåg vartåt det barkade. Egentligen borde vår och andras neutralitetspolitik redan då ha omprövats. Men tiden var inte mogen.

I Sverige hade man med 1925-års försvarsbeslut vidtagit en nedrustning. Man ansåg att ingen skulle vara så galen att han startade ett andra världskrig. Tyvärr fanns det sådana. 1939 hade vi ett dåligt, omodernt försvar. Man hade dock vaknat 1936 och påbörjat en upprustning och byggande av en försvarsmaterielindustri. Per-Albin Hansson framförde att: ”Vår beredskap är god.” Det var en nöd-lögn. Vi var inte rustade förrän inpå 1950-talet, flera år efter det att andra världskriget var slut.

Den beslutade nedrustningen år 1925 var dock i flera avseenden inte så genomgripande som dagens nedrustning och omstrukturering är av försvaret.

Det andra världskriget
1939 utbröt det andra världskriget. Det gick inte att stoppa eftersom axelmakterna hade fått ett för stort försprång i sina rustningar. Tyskland och Sovjetunionen började med att dela Polen och de baltiska länderna. Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. Sovjetunionen krävde 1939 flottbaser i finska viken. Finland nekade och det s k 100-dagarskriget började. Finland begärde hjälp, men Sverige ville inte gå in i kriget. Dock etablerades ett svenskt flygförband i norra Finland med flygplan och personal från vårt flygvapen. Mycken krigsmateriel transporterades över till Fin-land. Många frivilliga från Sverige deltog i Finlands armé, bl a Svenska Frivilligkåren på cirka 7 000 man som insattes i Norra Finland.

Under andra världskriget byggde vårt land upp en ganska heltäckande försvarsmaterielindustri för att bli mindre beroende av import av krigsmateriel.

Sverige, liksom de flesta andra europeiska staterna, förklarade sig neutralt. Efter det att Polen och de baltiska staterna hade slaktats av Tyskland och Sovjetunionen och efter det att Tyskland ockuperat Frankrike (med undantag av dess sydöstra del), Belgien, Nederländerna, Luxemburg och flera stater på Balkanhalvön var Tyskland klart för att bryta Ribbentrop-Molotov-pakten och invadera Sovjet. Tyskarna behandlade de europiska staterna på olika sätt. Vissa blev allierade med Tyskland: Ungern, Finland och Rumänien. Norge ockuperades därför att Tyskland behövde ubåtsbaser i dess fjordar. Danmark ockuperades också. Orsaken var att täppa till inloppen till Östersjön.

Hur resonerade tyskarna om Sverige? Den relevanta frågan i Berlin var: fick man mest järnmalm från ett neutralt eller från ett ockuperat Sverige? De som svarade för krigsindustrin och de som planerade för armén i Tyskland måste ha kommit till slutsatsen att man fick mest järnmalm och band minst ockupationstrupp om Sverige fick vara neutralt. Det var alltså den tyska regeringen, och ingen annan, som beslöt att Sverige inte skulle ockuperas utan förbli neutralt. Tyskarna kunde räkna. Rätt eller fel? Det spelar ingen roll. Hade de kommit till ett annat resultat hade vi blivit ockuperade. Detta resonemang kan synas vara utan verkliga referenser, men klar logik leder dock till ovanstående slutsats.

Det var alltså inte vår regering som fattade beslutet om vår neutralitet under andra världskriget. Teoretiskt skulle regeringen kunnat ha allierat sig med Tyskland eller med de allierade. Men båda alternativen måste ha varit svåra för vårt land. Vår regering hade bara att göra det bästa av verkligheten. Vi kan inte klandra den svenska regeringens ledamöter. Men Tyskland hade flera krav på vårt land som stred mot neutraliteten. Man byggde en ubåtsspärr över Öresund. Man transporterade tyska trupper genom Sverige. Efteråt anser våra grannar att vi inte kunde ha gjort något annat, men de inser även att vi tjänade på kriget.

En annan fråga är: Förlängdes kriget på grund av våra malmleveranser? I så fall hur länge? Det kan vi aldrig få klarlagt. Varje ny månad av kriget i Europa betydde ca en halv miljon dödade. Att kalla vår neutralitetspolitik lyckosam måste vara felaktigt, kränkande och makabert.

Det kalla kriget 1945–1990
Det säkerhetspolitiska läget efter andra världskrigets slut blev inte så bra som man hade tänkts sig. Ett nytt spänningsfält uppstod mellan kommunism och demokrati. Ingen vågade avrusta. Dessutom utvecklades en terrorbalans mellan stormakterna på grund av tillkomsten av kärnvapen. Nato, Atlantpakten, bildades 1949 (1951) och Warszawapakten, WP 1955. Perioden från 1945 till 1990 kom att kallas det kalla kriget.

Erfarenheterna från andra världskriget var länge levande. Sverige gjorde ingen markerad nedrustning. Försvarsminister Sven Andersson lär ofta ha sagt: ”Aldrig mer 1939”. Efter diskussioner mellan politiker, försvaret m m bestämde man att Sverige inte skulle skaffa kärnvapen. Det var nog bra. Vi skulle leva under USA:s kärnvapenparaply, vad det nu betyder.

Åren strax efter andra världskriget tog Sverige initiativ till ett skandinaviskt försvarsförbund. Sovjet förbjöd Finland att delta med hänvisning till vänskaps- och biståndspakten. Norge och Danmark var intresserade under förutsättningen att Sverige gick med i Nato. Deras och flera andra västeuropeiska staters erfarenhet från andra världskriget var att neutralitet ej skyddar mot krig.

Under det kalla kriget var vår neutralitet och alliansfrihet verkligen ett stöd till Finland och till oss själva. Enligt vänskaps- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen kunde den senare ensidigt placera militärförband i Finland, om Sovjetunionen kände sig hotat. Det vill säga att det fanns en uppenbar risk att järnridån hade flyttats till Bottenhavet om Sverige blev medlem i Nato. Detta var den verkliga orsaken till neutraliteten under denna tid. Men varje regering i Sverige under det kalla kriget hoppades att Nato skulle lyckas hålla fred inom och kring Europa. Samtidigt räknade alla våra regeringar under denna tid med att Sverige skulle få hjälp från Nato om vi ändå blev an-gripna, detta utan att vara medlem i Nato.

Sovjet och Tyskland var de länder som förlorat mest människor under andra världskriget. Vår regering erbjöd Sovjet och även Polen stora krediter efter kriget som en gest till dessa länder. Men tyvärr, kanske som en ytterligare gest till Sovjet, erkände den svenska regeringen dessförinnan mycket snabbt annekteringen av de tre baltiska länderna. Detta borde inte ha skett. Dessutom sände vi till-baka baltiska flyktingar till Sovjet. Dessa brister på ”solidaritet” glöms inte av våra grannar.

Under denna tid informerades medborgarna bara om att vår neutralitet och alliansfrihet berodde på vår lyckosamma neutralitetspolitik under andra världskriget. I verkligen tog man nu fram operativa planer tillsammans med Nato. Dessa hölls aktuella fram till ca 1980. Troligen förstördes de i början av 1980-talet. Allt detta var känt av många i Washington, London och även i Moskva. Dessutom samarbetade vi med flera Nato-länder inom krigsmaterielsektorn under denna epok. I samband med Sveriges anknytning till Marshall-planen tecknades ett avtal mellan USA och Sverige om teknikinformationsutbyte och materielleveranser till Sverige. I början av 1960-talet strukturerades samarbetet mer i detalj mellan respektive försvarsgrenar. Vad var orsaken till att vi bara vände oss västerut för detta samarbete? Det var av två orsaker: 1) vi var ideellt orienterade till de demokratiska länderna. 2) man skulle inte få ett djupt teknikutbyte om man vände sig till båda stormakterna.

Alla dessa aktiviteter var hemliga för medborgarna. Det gällde speciellt för arbetet med de operativa planerna. Inom materielsektorn var dock många involverade.

Man frågar sig vem som blev lurad? Både på Nato-sidan och på WP-sidan (Sovjetunionen) kände man till aktiviteterna ovan. Var det så känsligt för Sovjetunionen att man där ville låtsas att de inte kände till verkligheten? De som blev lurade var i alla fall de svenska medborgarna.

Under det kalla kriget deltog vårt försvar i många fredsbevarande operationer under FN:s mandat.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge
I början av 1990-talet sönderföll Sovjetunionen. Unionen delades i 15 länder. Nu fanns det bara en supermakt kvar. I Ryssland började en omställning mot kapitalism.

En parlamentarisk utredning i Sverige ansåg nu att neutralitetspolitiken inte var befogad. Dessutom teoretiskt inte möjlig eftersom det inte fanns mer än en stormakt. När man efter några år gick in i Europeiska Unionen, EU, blev man allierad med denna organisation. Man blev alltså inte helt alliansfri. Men den militära alliansfria politiken var fortfarande berättigad, tyckte de flesta i utredningen. Folkpartiet ansåg dock att Sverige borde bli medlem i Nato. Risken för krig ansågs av många ringa. I Ryssland började försvaret rosta ihop. Bland svenska politiker rådde åsikten att det skulle ta mer än tio år innan Ryssland skulle utgöra ett hot.

Sedan 1990 har många av de europeiska öststaterna anslutits till Nato, dock inte Ukraina. Dessa länder hade erfarenhet av ockupation, annektering och kommunistdiktatur. De insåg snabbt att tryggheten fanns i en Nato-anslutning. USA började undersöka möjligheten att Ryssland skulle bli intresserad av att ansluta sig till alliansen. Men det nya Ryssland ville inte komma in som en mindre vik-tig nation. Senare meddelade Obamas regering (strax efter dess början) Ryssland, att det inte förnär-varande var aktuellt med Nato-medlemskap för Ukraina!

Sedan slutet av 1990-talet har Sverige nedrustat det mesta av det som fanns under det kalla kriget. Försvaret övergick från invasions- till insatsförsvar, vilket betydde att man skulle få ett ”vassare” försvar, men ett försvar som inte kan försvara hela landet utan bara delar. Men samtidigt skulle för-svaret delta i fredsbevarande insatser under FN:s mandat. Det betydde också att gå ifrån att rekrytera värnpliktiga till att anställa frivillig personal. Ett mycket genomgripande beslut.

En stor del av försvarsmaterielindustrin har försvunnit. I kris och krig är det inte som idag att det är köparens marknad. Anskaffningarna styrs nu mest mot enbart köp från ”hyllan”. Men när arbetslösheten ökade har man börjat att mer intressera sig för inhemsk industri. Det finns tre sätt att garantera att materielen finns på plats när den behövs:

• En täckande inhemsk försvarsindustri.
• Ett stort inköp i tid innan kriget börjar.
• Att delta i en allians där leverans kan garanteras.

Några försvarsmaterielindustrier finns kvar, men för övrigt har inte Sverige bestämt sig för något av de ovan tre alternativen. Det har varit mycket tal om försvarsekonomin. Det har resulterat i en detaljstyrning av ekonomin. Risken är då att byråkratin blir tyngre och att man därför får mindre fokus på det viktigaste. Det vill säga materielens effekt, verkan och tillgänglighet.

Idag har vi ett litet försvar som är dimensionerat för fredsförhållanden. Men vi har inte tillräckliga resurser för att bevaka vårt territorium, än mindre vår zon av Östersjön. Nuläget inom försvaret är att antalet förband inom armén minskats med omkring 80-90 %. Kvaliteten på markförbanden har dock blivit mycket bättre än före 1990. Marinen och flygvapnet har minskat nästan lika mycket som armén. Dessutom har man svårighet att rekrytera personal. Vi måste förmodligen göra som t ex Danmark d v s återinföra en begränsad värnplikt.

De svenska förbanden som verkar utomlands måste anses vara mycket effektiva. Sverige samövar med Nato. Vi är med i Partnership for Peace. Det är bra, men innebär inte att Sverige har samma fördelar som de anslutna staterna. Många av dessa måste fråga sig varför Sverige tror sig få samma fördelar som de utan att vara medlem. Generalsekreteraren för Nato deklarerade nyligen klart att Sverige inte kan få samma förmåner som medlemmarna. Tankarna från våra regeringar är sedan viss tid att vi skall väsentligt utveckla samarbetet med Finland och de norra Nato-medlemmarna. Det skulle troligen inte uppskattas av övriga Nato-medlemmar. Det har ju för övrigt prövats tidigare på 1940-talet. Det är inte så bra att försöka smyga in i Nato och få samma fördelar som de som bidrar enligt reglerna till den gemensamma säkerheten. Våra Nato-grannar brukar säga: svenskarna deltar i debatter inom Nato, men sätter sig på 1:a parkett när beslut skall fattas.

I början av 2000-talet kom så den ensidiga solidaritetsförklaringen från vår regering, där vi utan några bindningar lovar att hjälpa våra grannar. Samtidigt väntar vi oss att grannarna kommer till vår hjälp. Men hur har denna deklaration blivit tolkad av våra grannar? De anser att Sverige sällan eller aldrig varit solidariskt, utan tvärtom svikit många gånger. Exempel är vårt förhastade godkännande av Sovjets annektering av de baltiska staterna. Sverige måste visa prov på solidaritet innan grannarna tar förklaringen på allvar. Dessutom vet grannarna att vi har ett mycket svagt försvar.

Sedan Putin blev president har Ryssland utvecklats till ett auktoritärt styrt land. Han har klart deklarerat att han skall återuppbygga Ryssland till en stormakt. Han har sedan mer än tio år börjat bygga ett nytt försvar, både kvalitativt och kvantitativt. Landet har stora naturtillgångar men brist på människor. Landet har idag en befolkning som är mindre än hälften av vad Sovjetunionen hade 1990. Nu har Ryssland börjat återskapa sin forna storhet bl a genom annektering av delar av grannstaterna. Vi måste nu inse att det säkerhetspolitiska läget har förändrats till det sämre.

Erfarenheten från andra världskriget säger att det tog mer än tio år att bygga upp ett något så när tillräckligt försvar. Då var andra världskriget redan slut för flera år sedan. Förutsättningarna för att bygga upp ett adekvat försvar i dag är inte bättre. Vilken förvarning kan vi få innan en konflikt som allvarligt hotar vårt land dyker upp? Det kan röra sig högst om något år. Vi bör alltså vara till minst 70 % beredda i fredstid. Många kan tycka att detta resonemang är alltför osäkert. Men vilken annan metod är bättre? Många kanske vill ta större risker. Men ingen kan ta ansvaret för ett sådant spel.

Flera opinionsundersökningar har pekat på att majoriteten av våra medborgare inte anser att Sverige skall ansluta till Nato. Men successivt närmar man sig 50/50. Vilken information har medborgarna fått från våra regeringar? Den består enbart av myten om den ”lyckosamma neutraliteten”. Där på-står man att neutralitet innebär minst risk att drabbas av krig. De flesta mindre och medelstora länderna i Europa var 1939 neutrala. Nästan alla drogs in i andra världskriget.

Det säkerhetspolitiska läget har blivit sämre under 2000-talet
Dominerande orsaker är:

• Rysslands aggressiva uppträdande. Putin har på allvar börjat annektera grannarnas territorier för att återställa Rysslands stormaktsstatus.. Hans största problem nu och på sikt är en för liten befolkning.
• Terror av fanatiska muslimer i stora delar av Jorden. Dessa grupper, som säger sig stödja sig på Koranen, har som mål att etablera teokratiska republiker eller kalifat.
• Latenta globala macroekonomiska problem. Västvärlden skapar förutsättningar för lågkonjunktur och hög arbetslöshet bl.a. genom för litet sparande. Brist på naturtillgångar är också att vänta.. Därtill kommer alltför stora skillnader i födelsetal mellan olika befolkningsområden. Positivt är tendensen att jordens befolkning synes nå ett maximum om några decennier.

Ett stort problem för Sverige är Rysslands agerande i Östersjöområdet. Nu provocerar Ryssland vårt land i luften och till sjöss. Vår stora granne vill därvid bevisa att Sverige inte kan försvara sitt territorium och inte heller kan hålla ordning i vår zon i Östersjön. Sanningen är att Sverige utgör ett säkerhetspolitiskt vakuum.

Vi bör verkligen förstärka vårt försvar. Det finns två vägar för vårt land:

1. Förbli neutrala och militärt alliansfria
2. Bli medlem i NATO

Alternativ 1: Vi måste, liksom under kalla kriget bygga upp ett mycket större försvar än det vi har idag. Det duger inte att tro att vi får hjälp av NATO bara för att vi är med i Partnership for Peace, Det är en stor skillnad att vara medlem i NATO eller att inte vara det. Kostnaderna för detta alternativ blir större än för det försvar vi hade i mitten av kalla kriget på grund av fördyringar inom materielområdet.

Alternativ 2: För att få veta vad det kostar att bli medlem i NATO kan man studera Norges försvarskostnader eller studera den utredning som Finland gjort i samma ärende.
Valet mellan de två alternativen beror naturligtvis inte mest på vad de kostar utan på vilken säkerhet de ger.

En annan fråga är hur mycket vi har råd att lägga på Försvaret? Försvarskostnaderna var 2,5 % av BNP 1980, men bara 1,1 % av BNP år 2012. Vi svalt inte 1980. Och tidigare, under det kalla kriget, var försvarsbudget ännu större i förhållande till BNP.

Slutsats

• Vi måste förstärka vårt försvar inför det nuvarande säkerhetspolitiska läget och inför framtiden.
• Solidaritetsförklaringen gör inte vår säkerhet bättre.
• Innan val av alternativen enligt ovan måste medborgarna få en relevant information om vår neutralitet och alliansfrihet, där man talar om sanningen och avskaffar felaktiga myter. Först då kan Sveriges medborgare ta ställning till alternativen.
• Vi måste bestämma oss för medlemskap i NATO eller inte.

Att inte välja något av dessa alternativ eller bara göra marginella förbättringar är oansvarigt.