Icke ubåt!

Försvarsmakten gick redan igår ut med information som gör gällande att myndigheten bedömer att den optiska ubåtsobservationen vid Stora Höggarn var en arbetsbåt med namnet Time Bandit. Försvarsmakten klassar enligt SvD också ner Kvimans iakttagelse från trolig ubåt (2) till icke ubåt (5).

Redan igår kväll stod det klart att Försvarsmakten hade klassat ner observationen. Csaba Bene Perlenberg, ledarskribent hos GP som direktrapporterade från Utrikespolitiskt konvent i Göteborg skrev då följande på twitter.



Sven-Olof Kvimans observation är enligt Försvarsmakten ingen ubåt. Istället menar man enligt vad som framkommit i SvD att han och hans fru istället har observerat båten på bilden här nedan. Båten är en arbetsbåt tillhörande Sjötransporter i Stockholm AB.

Arbetsbåten Time Bandit

SvD skriver den 11 januari skriver  att "Försvarsmakten tonar ner händelsen".

- Vi kan inte klassificera att det var en ubåt. Vi har en observation, den är trovärdig, det finns en bild, men bilden kan vi inte tolka mer än att det är ett föremål som rör sig genom vattnet. På den här bilden ser man ytterligare ett antal fartyg och vi har inte fått in någon annan rapport från det här området i samma tidshärad


Det intressanta i sammanhanget är hur Försvarsmakten värderar de andra observationerna som har skett, i synnerhet den som gjordes samma dag av ett annat ögonvittne i samma områden nämligen Frantisek Alexander Zvrskovec som var ute med sin båt. I DN anser han att det inte är någon tvekan om att det var en ubåt han såg.

– Vi kör här varje dag. Jag åker ut mot Stora Höggarn och då ser jag ett ubåtstorn snett bakifrån. Jag kommer närmare ubåten och är 200–300 meter ifrån honom. Sedan svänger jag in i hamnen på Stora Höggarn. 
- Det är ingen tvekan om att det var en ubåt du såg? 
 - Det är ingen tvekan alls, nej, nej. Jag är helt säker. Under alla dessa år vi har varit här har jag sett många ubåtar.

Vidare finns ytterligare en observation norr om Vaxholm som sker dagen efter d.v.s. den 1 november från Resarö i Vaxholm. I media har denna observation kopplats ihop med observationen vid stora Höggarn.

– Jag bor på Resarö och har fönster ut mot Trälhavet. Vid 17-tiden var det fortfarande dager. Jag tittar ut genom fönstret och ser ett svart ubåtstorn. Det rör sig i farleden från Stockholm och går sedan ut mot Saxarfjärden.

Försvarsmakten har tidigare (5/2) genom en kort notis meddelat att man "bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp."

I går lördag klockan 21.30 lade Försvarsmakten ut ytterligare en kort notis på webbsidan där man informerar att analysarbetet fortsätter, att man redovisat arbetsläget samt att den redovisning kommer inte att offentliggöras eller kommenteras.


Den här gången undviker jag att uttrycka egna åsikter runt den senaste nyheten.

Läget är akut!

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev


Oroväckande oproffsig rysk propaganda

Den "förbättrade" bilden av en M1A2 Abrams som den ryska militära TV-kanalen använder. Notera vapenskölden på tornet.

Under rubriken "Amerikanskt pansar beskjuter Mariupols omgivningar" har de ryska väpnade styrkornas officiella TV-kanal Zvezda publicerat bilden ovan. Det tar bara några sekunder att hitta originalbilden.

Här är originalbilden av den amerikanska M1A2 Abrams som man "berikat" med ett blågult ukrainskt statsemblem på tornet. Den är alltså tagen i Texas 2013. Allt detta togs upp på Twitter för en vecka sedan, då Zvezda publicerade "nyheten". Jag förutsatte att i alla fall någon tidning skulle ta upp saken eftersom det var en så pass allvarlig anklagelse - amerikanska stridsvagnar vid fronten. Därtill inte från vilken källa som helst, Zvezda lyder under Rysslands försvarsdepartement. Jag trodde fel, eftersom detta inte verkar ha nått vanliga medier.

Betyder denna ovanligt oproffsiga propaganda något?

Kan vi lita på staten?



Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Katt och råtta lek över Östersjön

Reflektion

Då var det återigen dags för en nära incidentöver Östersjön, 07APR15, höll ett Ryskt jaktflygplan av modellen SU-27, bedömt på att flyga in i ett Amerikanskt signalspaningsflygplan av modellen RC-135, som närmast var det ryska jaktplanet enbart sex (6) meter ifrån det Amerikanska flygplanet. Det ryska agerandet mot det amerikanska signalspaningsflygplanet över internationellt vatten och i internationellt luftrum, har föranlett en skarp Amerikansk diplomatisk protestnot.

Enligtdet Ryska Försvarsministeriet, Generalmajor Igor Konashenkov, så flög det amerikanska signalspaningsflygplanet direkt an mot ryskt luftrum, s.k. "stöt", utan transponder påslagen, varvid rysk incidentberedskap lyfte för att identifiera den okända flygfarkosten. Enligt honom, fick det ryska agerandet signalspaningsflygplanet att ändra kurs.

Denna form av närgången uppvaktning har även skett mot svenskasignalspaningsflygplan, då flög man cirka tio (10) meter ifrån flygplanet kontra denna incident som var riktad mot det amerikanska signalspaningsflygplanet då man var så nära som sex (6) meter. Internationella regler stipulerar att man får ej gå närmre än 50 meter i sidled och 150 meter i höjdled. Ett ytterligare antal liknande incidenter har berörts i internationell press dels inom norden dels på andra geografiska platser i Rysslands närområde under 2014.

Att det Amerikanska signalspaningsflygplanet genomfört en s.k. "stöt"mot ryskt luftrum håller jag inte för otroligt, då det brukar vara en gängse procedur hos både Väst och Ryssland, för att framtvinga en reaktion, något som man gjort sedan 1950-talet, utnyttjandet av transponder eller ej blir svårare att kommentera, dock har både USA och NATO gjort en stor sak av att Ryssland ej utnyttjar det, varvid både USA och NATO skulle förlora mycket av sin trovärdighet vid ett sådant agerande.

Vad som dock bör vara utom allt tvivel är att en incident, d.v.s. kollision i luften, måste varit mycketnära, då det amerikanska utrikesdepartementet väljer att skicka en skarp protestnot till Ryssland för dess agerande över internationellt luftrum. Således blir bedömningen att vi den 07APR15 var mycket nära att få en kraftigeskalering av säkerhetsläget i Östersjöregionen.

Att Ryssland ogillar den svenska och amerikanska signalspaningen i Östersjön, även om den sker över internationellt vatten, blir mycket tydlig, då Rysslands Generalstabschef, ValerijGerasimov, enskilt nämnerSverige som ett av länderna som aktivt genomför signalspaning med flygplan mot Ryssland.

Varför genomför man då signalspaning från flygplan? Av den enkla anledningen att man förlänger sin räckvidd för att kunna fånga upp radiotrafik, nya radarsystem som utplacerats m.m. kontra om man enbart skulle förlita sig på sina signalspaningsresurser man har placerad på fastlandet. Exempelvis så kan en markpejl fånga en VHF signal inom 30 km avstånd, kontra ett flygplan på 3,000 m höjd kan fånga samma signal på 250 km avstånd, räckvidden blir ännu längre inom HF området.

Det finns inga internationella konventioner som förbjuder signalspaning likt den FRA genomför med signalspaningsflygplan över Östersjöns internationella luftrum. Signalspaningen är bedömt indelad i två kategorier dels en strategisk som syftar till att erhålla en normalbild kring signal verksamheten över Östersjön dels en riktad signalspaning då försök, övningar av intressant karaktär sker eller när särskilda underrättelsebehov föreligger.

Ser man historiskt så förefaller det vara den riktade signalspaningen som erhållit mest uppvaktning d.v.s. jaktflyg sänds upp för att få den spanande parten att avbryta sin verksamhet och varit den med dödlig utgång för nationer. I Östersjön är det mest kände exemplet den Sovjetiska nedskjutningen av den svenska DC-3 som genomförde signalspaning för FRA, som skede i samband med en Sovjetisk flottövning i Östersjön och s.k. "stöt"genomfördes även.

I December 2014, skrev jag ett bedömande rörande händelseutvecklingar i Östersjöregionen under första och andra kvartalet 2015, där nämnerjag att sannolikheten för en incident i luften över Östersjön får ses som hög, detta baserade jag på utifrån de tidigare incidenterna och den ökande övningsverksamhet i Östersjöregionen, denna incident bekräftar det antagandet och gör att denna bedömningen kvarstår.

Bedömt kommer vi få se fler incidenter under KV II 2015, då Rysslands President, Vladimir Putin, 09APR15 bekräftadeatt den nuvarande höga övningsverksamheten kommer fortgå under 2015, vilket kommer föranleda ökad signalspaningsverksamhet i Östersjön av de västliga nationerna. Förhoppningsvis inträffar ingen incident, inträffar en så får vi hoppas att det enbart blir materiella förluster och inte mänskliga oaktat vilken av parterna som blir den drabbade.

Vad som dock är säkert, är att incidenten den 07APR15 höjt spänningen i Östersjöregionen ytterligare ett snäpp och sannolikheten att relationerna kommer normaliseras mellan Väst och Ryssland ytterligare flyttats bortåt ett snäpp.

11APR15 20:40 Ändrat i begreppsapparaten, till stöt som är den korrekta svenska termen för anflygning.

12APR15 18:15 Enligt U.S. European Command (EUCOM) talesperson, Kapten Greg Hicks, var RC-135 planets transponder operationell under flygningen.

Have a good one! // Jägarchefen

Om nationaldagen och symbolernas betydelse

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Adenviken 6 juni 2009. HMS Stockholm firade nationaldagen genom att samlas på fördäck och sjunga nationalsången.

Ett försvar har två uppgifter. Dels som symbol för riket eller nationen, dels genom den våldsmakt det har att utöva mot en angripare. Det förstnämnda har varit i debatten under dagen genom den diskussion som uppstått kring Försvarsmaktens närvaro i Umeå under det gemensamma nationaldagsfirandet.

Som garnisonschefen sagt i intervjuer så för han bäst diskussionen gentemot Umeå kommun genom samtal framöver. Hur det kommer att se ut i Umeå nu och i framtiden är en fråga som kommer att adresseras lokalt. Är fordon ett problem så är fördelen med militär att närvaron går att anpassa. Det går utmärkt med fanvakt och musikkår också om viljan finns. Däremot väcker som sagt ämnet ett antal principiella frågeställningar som väcker känslor tvärs över åsiktsspektrat och såväl Aftonbladets, Dagens Nyheters som Svenska Dagbladets ledarsidor har kommenterat frågan med likalydande uppfattning.

Det finns ingen lag eller skyldighet att en arrangör ska bjuda in Försvarsmakten att delta i olika ceremonier. För nationaldagen ser det olika ut i landet och där det finns garnisonsorter eller hemvärn så är oftast ett militärt förband närvarande med självklarhet. Men det är upp till arrangören. Passar det inte, så passar det inte.

Motiven i Umeå för att Försvarsmakten inte ska vara med är dock enligt min mening inte genomtänkta. De är inte vanliga men heller inte ovanliga och dyker upp ett par gånger per år i anslutning till evenemang, övningar och liknande.

Orsaken skulle vara att nya medborgare kan ha med sig traumatiska erfarenheter och att blotta åsynen av militär skulle vara problematisk. Att exkludera Försvarsmakten från sådana sammanhang med någon slags förment omtanke blir faktiskt mera galet då det skapar känslan och bilden av Försvarsmakten som något farligt, och som medborgarna behöver vara rädda för. Med Sverige som nytt land är det precis motsatsen som är sanningen.

För att förklara detta behöver jag återvända till symbolfrågan som är mycket viktigare än vad vi normalt reflekterar över. Sverige är utan jämförelse ett av världen mest sekulära och progressiva länder. Det visar relevanta internationella jämförelser.1 Det som starkast kommer till uttryck är de värden som Sverige och dess medborgare ger uttryck för som viktiga. Här återfinns hälsa, frihet, ärlighet, familjetrygghet, rättvisa och en värld i fred.2

Det är till denna värdegemenskap som alla nya medborgare söker sig till. Detta då Sverige är ett av världens mest generösa flyktingländer sett till sin storlek som erbjuder människor en fristad utan våld och förtryck.

Det som kritiken mot militär närvaro eller övningar helt missar är att rikets samhällsbärande funktioner har till uppgift att skydda och upprätthålla just denna fristad och att ge alla människor i Sverige en förutsättning för att leva just utefter den värdegemenskap som alla i landet själva önskar. Det gäller försvar, polis och rättsväsende. Svärdet, spöknippen, bilor och vågskål i kombination med tre kronor blir därmed symboler för dessa grundläggande värdens själva existens och inte som något som ska eller kan förknippas med en repressiv stat. Utan försvar, utan polis, utan rättsväsende finns inte förutsättningar för en självständig demokratisk stat med trygghet för alla.

Är det någon gång det är lämpligt att markera just detta och att Sverige har dessa funktioner som garant för självständig nation fri från yttre tryck eller påverkan är det vid ceremoniella tillfällen då värden, solidaritet och ny gemenskap ska högtidlighållas. En patriarkal syn på att nya medborgarna inte kan tänka eller sätta saker i sitt nya sammanhang förminskar dessa som fria individer.

Jag ifrågasätter inte att nya medborgare eller asylsökande kan ha våldsamma erfarenheter från var man kommer. Det ställer stora krav på ansvariga att förklara, berätta och visa att i Sverige så är myndigheter med våldsmonopol inte medborgarnas fiender utan dess försvarare. De får då också en insikt i att just försvar och polis går i bräschen för integrering och att vi välkomnar medarbetare med skilda ursprung och etnicitet som få andra myndigheter. Nationaldagen är dessutom ett tillfälle för alla att möta veteraner som gjort insatser för FN och Sverige i världens konfliktområden till skydd för den enskilde. Att exkludera Försvarsmakten är också att exkludera dessa.

Oaktat hur nationaldagen firas är det ett tillfälle för alla i Försvarsmakten att bära uniform och med fasthet och stolthet möta allmänheten och dess frågor. För oss handlar det inte bara om att i skydd av hemmets trygga hörn säga att yttrandefrihet och människovärde ska försvaras, vi är också beredda att de facto med våra liv göra det.

Jag tjänstgör i Försvarsmakten och jag försvarar dig!

Erik Lagersten
Försvarsamaktens informationsdirektör

1 World Values Survey
SOM institutet – Svenska trender

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Signaleffekt I

På förmiddagen började en bild av ett mail cirkulera på Twitter. I skrivelsen omtalas att Gammlia (Västerbottens museum) tillsammans med Umeå kommun inte vill att Försvarsmakten deltar i nationaldagsfirandet hos dem, då man ska välkomna "nya svenskar" under ceremonin. Man har också meddelat att beslutet är inte förhandlingsbart. Försvarsmakten ska istället planera för att genomföra sitt firande av nationaldagen samt Garnisonens dag på annan plats i Umeå.

Jag är nog inte den ende som förvånas över detta besked från Gammlia och Umeå kommun. Uppsåtet är förmodligen vällovligt, men samtidigt bör de bägge instanserna tänka över de två signaler som deras agerande skickar. För det första sänder man en signal till som har som uppgift just att värna våra fri- och rättigheter att de inte hör hemma på den dag då just detta firas. Det här späder dessutom på en "vi och dom" källa mellan civilsamhället och försvar, vilket just är det problem vi förmodligen alla skulle vilja slippa, där det militära blir en separat del av staten.

För det andra, och långsiktigt värre, är den signal man skickar till de "nya svenskar" man tror sig värna. Förmodligen är man rädd att uniformer och militär är något dessa förknippar med negativa upplevelser som förtryck. Gammlia och Umeå kommuns agerande befäster då att så är fallet även i Sverige – den egna militären är något man ska frukta. Fokus borde istället vara att visa att i Sverige har vi ett samhälle som fungerar på ett bättre sätt och där just allas fri- och rättigheter är det som försvaras.

Jag kan inte annat än djupt beklaga detta föga genomtänkta beslut i Umeå.



Om Human Factors Integration – moral och stridseffekt

Thomas EngevallI dagspress och på sociala media har Försvarsmaktens arbete inom området som kallas ”Human Factors Integration” (HFI) beskrivits under den senast veckan. Vissa av inläggen och kanske främst de där givna kommentarerna har haft en ifrågasättande och sarkastisk ton till Försvarsmaktens HFI-arbete och även till de individer inom myndigheten som jobbar med frågorna.

För mig som försvarslogistikchef och för Försvarsmakten som myndighet är det hela egentligen mycket enkelt. Vår personal, oaktat om de är kvinnor eller män, om de är stor- medel- eller småväxta, ska vara utrustade med uniformer, vapen och personlig utrustning som passar och som gör dem effektiva i utbildning, övning och strid. På ett likartat sätt behöver vi, när vi genomför större modifieringar eller nyanskaffar materiel i allmänhet, se över vad som kan göras för att systemen ska kunna användas av så stor andel av vår personal som möjligt.

Detta sagt, all utrustning och alla system kommer inte att vara möjlig att anpassa för alla. Exempelvis har det under alla år ställts vissa max- och minimått när det gäller längd och vikt på de som ska bli piloter för att säkerhetsutrustningen ska fungera. Sådana krav kommer att fortsätta att finnas för ett antal system, men de kommer att vara undantag – inte regel.

Man kan tycka att allt detta är självklarheter, men samtidigt går det inte att bortse från att det fortfarande finns problem som inte är lösta. Speciellt gäller detta utrustning för kvinnor i Försvarsmakten, trots att många år har gått sedan kvinnor först anställdes eller blev soldater/sjömän. Tiden i sig har därför visat sig inte lösa problemen utan en mer systematisk inställning och attityd krävs, därav Försvarsmaktens HFI-arbete.

För de som mot förmodan tycker denna typ av arbete inte behövs eller till och med är löjligt (vilket jag tror och hoppas att ingen inom Försvarsmakten gör), rekommenderas att prova att tillbringa ett halvår i insats med hög hotbild kombinerat med en för stor hjälm, ett icke anpassat kroppskydd, för stora eller för trånga kängor och ett vapen som inte är optimalt utformat. När (och om) de sedan kommer hem från en sådan insats känner jag mig helt säker på att de bytt åsikt om vikten av HFI. Jag är också helt säker på att de också efter en sådan insats skulle se på de personer som jobbar med dessa frågor på samma sätt som jag gör – med respekt.

Min uppfattning är klar – i slutänden handlar det om respekt för medarbetarna och om hela organisationens moral och stridseffekt.

För den som vill veta mer om orsakerna och tankar kring HFI rekommenderas läsning av  länkat PM där begreppet beskrivs mer i detalj.

PM Human Factors Integration

Thomas Engevall
Konteramiral och försvarslogistikchef

Svåra utmaningar även för Norden

av Stefan Forss

Utåt råder skenbart lugn. Inget av de nordiska länderna ser sig i dagsläget hotat trots Rysslands allt hårdare retorik och snabbt iscensatta storskaliga militära övningar i närområdet. Denna övningsverksamhet kommer enligt försvarsminister Sjoigu att ytterligare intensifieras under året. Denna nya ”normala” lägesbild medför allt större krav på vår beredskap och vår förmåga att kunna tolka läget rätt. Därtill har vi att förhålla oss till Rysslands alltmer tuffa agerande i Ukraina. Tung rysk krigsmateriel uppges alltjämt strömma in landet. I baltstaterna är man kanske snäppet mer pessimistiska än vi i Norden, men något akut krigshot ser man inte.

Men eftersom krigandet i Ukraina temporärt avmattats till något som kanske med god vilja kan tolkas som vapenvila, finns bland Rysslands vänner redan en spirande önskan om avtrappning av sanktionerna mot Ryssland och en återgång till ”business as usual”. Bland dessa finns även EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, tidigare kommunisten Federica Mogherini (New York Times 28/3, 2015; http://www.nytimes.com/2015/03/29/world/europe/fragile-cease-fire-in-ukraine-inspires-little-confidence-in-west.html ).

Allmänt bedöms att hamnstaden Mariupol kommer att vara Rysslands nästa militärstrategiska mål i Ukraina. Där har vapenvilan varit enbart skenbar (Se AP-artikel på http://m.apnews.com/ap/db_306481/contentdetail.htm?contentguid=u84R6NBn). På ukrainska sidan bedöms att det bara är en tidsfråga innan ett större anfall är att vänta. Intressant är ju att självaste TASS (http://tass.ru/en/world/784646) rapporterade om att ryska generalöversten Aleksandr Lentsov, formellt i egenskap av OSSE-inspektör, utsattes för beskjutning i samma område nära Mariupol för en tid sedan. Allmänt antas att Lentsov är den som faktiskt leder de ryska styrkorna i Ukraina och här var han kanske bara och bekantade sig med krigsskådeplatsen.

Rysslands verkliga strategiska mål i Ukraina har varit föremål för en hel del diskussion. Yale-professorn Timothy Snyders analys (DN, 24/3, http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/) övertygar. Rysslands avsikt är att avskilja Ukraina från Europa. Men ”det är rimligt att tro att Moskva har en ännu större plan för disintegration” i vår världsdel.

”Trots en högstämd retorik om rysktalandes och andras rättigheter har Moskva uppvisat ett svalt intresse för de rysktalande vars hemland nu ödelagts av den ryska interventionen. Ryssland tycks inte heller ha för avsikt att annektera Luhansk och Donetsk, utan föredrar att lämna kvar dem i ett katastroftillstånd som en utmaning för både Ukraina och EU”, skriver Snyder. Carl Bildt har träffsäkert beskrivit Folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk som republiker utan folk.

För att undergräva EU har ”Ryssland odlat upp klientstater [som Ungern och] försökt värva nya (Cypern, Grekland, Bulgarien, Serbien, Österrike, Tjeckien, Slovakien)”. Flera av dessa länder är med nordiska mått korrumperade. Rysslands autoritära, fascistiska och kleptokratiska regim erbjuder skrupellösa eliter samarbetsmöjligheter och fördelar som inte kan förbises.

Klart är dock att Rysslands gunst kräver ett pris. Greklands statsminister Alexis Tsipras fraterniserar nu öppet med Ryssland. Han anser att sanktionerna mot Ryssland inte leder någon vart (http://www.theguardian.com/world/2015/mar/31/alexis-tsipras-greece-russia-relations) och avser att även närvara vid Segerdagsparaden i Moskva den 9 maj, liksom också Tjeckiens president Milos Zeman. Flera europeiska statschefer står sannolikt i kö. Andra som förväntas närvara är dignitärer som Nordkoreas Kim Jong-un och Kinas Xi Jinping.

Finlands president Sauli Niinistö har dock tackat nej. Även under mer normala förhållanden kan man fråga sig varför Finland som angreps av Sovjetunionen skulle ha anledning att fira just den dagen. Företrädaren Halonen fanns nog på plats för tio år sedan. Putin hade då bara någon dag tidigare sagt som sin uppfattning att Sovjetunionens sammanbrott var en av det förra seklets största katastrofer.

Det väckte uppmärksamhet att Ryssland med öppna armar tog emot företrädare för den europeiska extremhögern, inklusive nynazister till en konferens i St. Petersburg för en tid sedan (Moscow Times, 22/3, http://www.themoscowtimes.com/news/article/russian-european-far-right-parties-converge-in-st-petersburg/517839.html). De hade inga problem med ordningsmakten. Det hade däremot en liten skara motdemonstranter som protesterade mot mötet och som veterligen omhändertogs bestämt. Visst står detta i bjärt kontrast till Sovjetrysslands framgångsrika kamp då Nazitysklands soldater förvägrades tillträde till Leningrad under 900 dagar av belägring.

En av USA:s främsta Rysslandsexperter, professor Stephen Blank hävdar att Rysslands egentliga kamp inte handlar om Ukraina utan om Europa. Det är inte Donbass det gäller, utan det är det nya ryska imperiet som står på spel (http://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/in-ukraine-the-real-fight-is-for-europe). ”Putin avser inte endast att rasera säkerhetsordningen i Europa, Kaukasus och Centralasien, han säger även att ryska staten som sådan inte kan tolerera ett suveränt Ukraina, utan Ryssland kan överleva endast som ett imperium. Vi bör ha helt klart för oss vad just detta innebär. Om man uttrycker det rakt på sak betyder imperium ett permanent konflikt- eller krigstillstånd”, skriver Blank.

Även erfarna och insiktsfulla finska observatörer som minister Jaakko Iloniemi har kommit till likande slutsatser. Den raserade europeiska säkerhetsordningen utgör det största aktuella säkerhetshotet i Europa.

Att utvecklingen i Ukraina kommer att bli långt mer avgörande för den framtida situationen även i vår region har dessvärre inte sjunkit in tillräckligt hos beslutsfattarna. Ifall Ukraina faller helt eller hamnar i rysk kontroll vore det inte bara ett svek mot det ukrainska folket utan även förödande för oss på lite längre sikt.

Revolutionen på Majdan handlade om människor som i frihet slöt sig samman mot en förutsägbar stat med syftet att uppnå lag och rätt och europeisk förutsägbarhet, menar Snyder och nästan alla andra utom Rysslands lakejer. ”Det civila samhället, den ukrainska staten och den europeiska integrationen skulle bli en ömsesidigt förstärkande treenighet.”

”Det ryska projektet att utradera både Ukraina och EU i namn av en alternativ världsordning bör varken överraska eller lura någon. Man kan ifrågasätta om en sådan desintegration ligger i Rysslands intresse, men det är trots allt en politik som bygger på en korrekt förståelse av historien. Om Majdan handlade om medinflytande, självständighet och Europa så handlar Rysslands anti-Majdan om propaganda, konspiration och imperium”, avslutade Snyder sin förträffliga artikel.

Då Ryssland lagt korten på bordet och utmanat omvärlden har man särskilt i Europa och USA haft svårt att enas om någon så robust ståndpunkt att det skulle ha avskräckande inverkan på Rysslands agerande. Pratet om att konflikten i Ukraina inte har någon militär lösning är tom retorik. I de flesta fall är det tvärtom. En aggressor har inga särskilda incentiv att backa ifall risken för militära motåtgärder bedöms som obetydliga. Den som inte låter sig övertygas kan ta till sig överste Bo Hugemarks eminenta analys den 26/3 om självavskräckningens verkningar på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://blog.svd.se/sakerhetsradet/2015/03/26/gastinlagg-hugemark-varnar-for-sjalvavskrackning/).

I Finland har vi erfarenhet av hur politiska lösningar med Sovjetunionen blev möjliga först efter att två hårda krig hade slutat oavgjort 1940 och 1944 och då röda arméns försök att åstadkomma det av ryska statsledningen eftersträvade resultatet, d v s Finlands ockupation hade misslyckats. Då Stalin efter andra världskrigets slut fick bekanta sig med nya kartor sammanfattade han resultatet rörande imperiets utbredning på följande sätt för sina närmaste medarbetare:

”I norr är allt i sin ordning. I Finland som gjorde oss så mycket ont flyttade vi gränsen längre bort från Leningrad. Baltstaterna som varit ryskt territorium sedan urminnes tider har vi återtagit, Vitryssland och Ukraina är i vår hand, liksom också Moldavien. I väster är allt därmed som sig bör.”

Att Putins Ryssland är på samma väg bör inte överraska någon. Hur långt Ryssland förmår förverkliga sina ambitioner är däremot en helt annan sak. Självfallet är förutsättningarna inte enbart teoretiska så länge ledarskapet i väst vacklar och de viktigaste aktörernas interna relationer är ansträngda. Det defaitistiska och försvarspolitiskt introverta Tyskland, som alltjämt tyngs av djupa skuldkänslor från andra världskriget, är trots sin ledande ställning i Europa direkt olämpligt att axla rollen som ledare för europeisk säkerhet. Aldrig mer krig med Ryssland är Tysklands allt överskuggande politiska linje och därmed är också landets trovärdighet som solidarisk allianspartner i Nato och EU tvivelaktig. Landets försvarsbudget har dalat till ynkliga 1,1 procent av bnp, och av den går en oproportionerligt stor del till yrkesarméns löner. Materielunderhållet är eftersatt, vilket lett till svag operativ tillgänglighet och nyanskaffningarna har snarast uteblivit. Men kanske botten är nådd?

”Special relationship” mellan USA och UK har i praktiken upphört. I USA har man med bestörtning tagit del av britternas fortsatta nedskärningar i försvaret. Då Natos europeiska traditionella stöttepelare vacklar så betänkligt har USA:s inställning till Nato avsevärt försämrats. Att Natos militära kommendör (SACEUR) general Philip Breedlove haft ytterst svårt att få audiens i Vita huset har varit känt en längre tid, men det är närmast oerhört att president Obama nyligen även nobbade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på dennes besök i Washington. Kan signalen vara klarare? Från USA:s synvinkel gör européerna alltför lite för sitt försvar och har bidragit till en förfärlig soppa i Ukraina, som de inte klarar av att hantera.

I USA står Ukraina trots allt överraskande lågt på agendan och president Obama har ingen aptit alls att ta någon ledande roll i hanteringen av krisen. Det har främst Tyskland fått göra och resultatet är känt. Merkel och Steinmeier har aktivt förträngt Fredrik den stores ordspråk: Diplomati utan vapen är som musik utan instrument.

I amerikanska kongressen och bland militärer och forskare har emellertid en allt starkare opinion yrkat på ett större amerikanskt engagemang och militärt stöd till Ukraina i form av defensiva vapen. Tillsvidare har det inte lett till resultat. Men bl.a. tidigare Natokommendören general Wesley Clark yrkar nu i Newsweek på att Ukraina bör beväpnas omedelbart (http://www.newsweek.com/wesley-clark-ukraine-must-be-armed-right-now-319348).

En helt annan kategori påverkare finner man bland ålderstigna dignitärer som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, båda starkt präglade av kärnvapenhotet under kalla kriget. De föreslog var för sig redan för ett år sedan att krisen i Ukraina skulle biläggas enligt vad som helt enkelt kan betecknas som en finlandiseringsmodell från kalla kriget. Att detta väckte anstöt i Finland var bara naturligt.

Men Brzezinski är inte alls ångerfull, utan fortsätter att späda på. Vid en konferens i Bryssel den 20 mars satte han fortsättningsvis tummen ned för Ukrainas integration med EU och Nato, som ju realistiskt är ett långtidsprojekt trots att principen finns inskriven redan i Helsingforsdokumentet från 1975. Men desto värre var att Brzezinski nu också uttryckte ett klart motstånd mot finskt Natomedlemskap. Den finska Nato-optionen, d v s Finlands rätt att själv ansöka om medlemskap när man finner det lämpligt, gav han inte mycket för. Det är Natos medlemsländer som slutligen avgör om Finland skulle beviljas tillträde eller inte, menade Brzezinski helt riktigt. Han hänvisade till de forna krigen mellan Finland och Ryssland som något som enligt honom skulle påverka USA:s ståndpunkt.

Det sista argumentet är en förolämpning. Att Finland försvarade sig mot Sovjetunionen och lyckades bevara både suveräniteten och det nordiska demokratiska statsskicket lägger han därmed Finland till last. Tyskland självt blev tidigt Natomedlem. Även för Polen som utsattes för sovjetiskt angrepp i september 1939 och tvingades därmed i krig med Sovjetunionen, har detta inte varit något hinder för Natomedlemskap.

Pinsamt för Brzezinski är att han är kappvändare. ”När ska Finland komma med i Nato”, frågade Brzezinski ivrigt Hufvudstadsbladets nuvarande ledarskribent Yrsa Grüne i Riga 2002. Intressant är att han då tyckte att Finland vunnit över Sovjetunionen i krig.

Att prognostisera framtiden är vanskligt. Men för att vi i Norden ska kunna hantera situationen är det nödvändigt att de nordiska länderna koordinerar sina försvarsansträngningar kraftfullt och tillsammans (Breaking the Nordic Defense Deadlock, http://www.strategicstudiesinstitute.army.mil/pubs/display.cfm?pubID=1253). Här är den transatlantiska länken naturligtvis av alldeles central betydelse. Många finska politiker och beslutsfattare inser dessvärre inte hur beroende av USA Finlands försvarsmakt redan är. Finland tog detta helt avgörande militärpolitisktpolitiskt steg redan vid slutet av kalla kriget. Om man nu i Finland förkastar den transatlantiska länken på politiska grunder så gör man det utifrån ren okunnighet eller från neutralitetsnostalgiska premisser. Bakåtsträvarna bör dock inse att det för finländsk del också handlar om Finland som nordiskt land. Någon bättre referensram har Finland inte.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Militärt försvar – fredsbevarande?



I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.
Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 
Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.

                                                                 **


Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

 
Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

- Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

- Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

- Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

- Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

- Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

- Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

 
Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

 

                                                          *****

Tack för uppmärksamheten



 

Försvarsmaktens befattningstyper

Den befattningsstruktur som återfinns i system PRIO innebär att det finns två typer av befattningar i Försvarsmaktens organisation: C-befattningar och O-befattningar.

O-befattningar innebär att det finns krav på "militär kompetens" - detta manifesteras också genom att denna typ av befattningar ofta benämns "militära befattningar". I princip är det minsta kravet på militär kompetens GMU.

C-befattningar benämns "oberoende befattningar". Det finns alltså inte något specifikt krav på "militär kompetens" eller "civil kompetens", utan både militär personal och civila arbetstagare kan söka.

En försvårande faktor för alla befattningar är att Försvarsmaktens kravprofiler fortfarande är mycket grunda och endast omfattar de fyra kriterier som togs fram under den senaste omstruktureringen.

De facto har detta inneburit att cirka 400 yrkesofficerare idag sitter på C-befattningar - delvis som ett resultat av den senaste omstruktureringen. Samtidigt "ojas" det på förbanden att det saknas yrkesofficerare i O-befattningar.

Det är också så att det är mycket svårt att sätta en civil arbetstagare på en O-befattning - i princip är detta bara möjligt om hon eller han är reservofficer eller kanske GSS/T.

Så här kan det inte vara. Det måste bli ordning och reda på Försvarsmaktens befattningsstruktur.

Denna blogg föreslår helt enkelt följande.
  • Om en yrkesofficer söker och får en C-befattning ska hon eller han avsluta sin anställning som yrkesofficer och bli civil arbetstagare. Detta ska vara en del av anställningens villkor, på samma sätt som regelverket runt byte av tjänstegrad och personalkategori.
  • Försvarsmakten ska inte längre genom arbetsledningsbeslut placerare yrkesofficerare på C-befattningar.
Det kan inte vara rimligt  att en yrkesofficer kan arbeta under lång tid på en C-befattning (som kanske dessutom återfinns i basorganisationen) och ändå kunna åtnjuta pension vid 61 års ålder, samtidigt som hennes eller hans kollega på parallellbefattningen är civil arbetstagare med tjänstgöring i flera internationella insatser och pension vid 65.

Till saken hör att C-befattningar från början benämndes "civila befattningar" - efter hand luckrades detta upp och den nya benämningen "oberoende befattningar" infördes. Varför?

GMY

Sinuhe

Si vis pacem, para bellum – Beredskapskontroll 16-21MAR15

Sammanfattning

Den av Ryssland genomförda beredskapskontrollen, 16-21MAR15, omfattade dels samtliga ryska militärdistrikt dels en huvuddel av försvarsgrenarna. Övningens tyngdpunktsområde kom att vara inom det norra och västra militärdistriktet. Bedömt övades ett ryskt motagerande mot ett västligt strategiskt överfall längs Rysslands hela västra landgräns. Beredskapskontrollen visar på att Ryssland har uppnått god ledningsförmåga och kan på kort tid övergå till ledningsförhållanden under krigstid och snabbt omgruppera förband till möjliga koncentrationsområden i händelse av en konflikt. Bedömt är de ryska uppgifterna rörande antalet deltagare i beredskapskontrollen samt mängden materiel i huvudsak korrekt.

Analys

Allmänt.Inledningsvis skall skrivas att denna analys gör inte anspråk på att vara en komplett analys av vad som skett under den aktuella beredskapskontrollen, huvudfokus har varit det norra och västra militärdistriktet, dock kommer övriga distrikt även till del beröras. Vissa övningsmoment har ej berörts i analysen, då de bedömt ej tillfört läsaren något, och vissa har säkert även missats i den stora rapportering som skett kring denna beredskapskontroll. Likt tidigare vill jag påpeka att denna analys ej har någon koppling till Försvarsmakten, någon annan statlig eller icke statlig verksamhet, utan detta är min högst personliga bedömning av vad som skett och övats under den aktuella tidsperioden.

Den 16MAR15 klockan 08:00 (GMT+3) beordrade Rysslands President, VladimirPutin, en beredskapskontroll omfattande enheter i det Norra militärdistriktet (MD N), enskilda förband i det västra militärdistriktet (MD V) samt luftlandsättningstrupperna. Enligt Rysslands Försvarsminister, SergeyShoygu, skulle beredskapskontrollen omfatta 38,000 soldater, 41 örlogsfartyg, 15 ubåtar, 110 luftfarkoster och 3,360 olika materielslag såsom pansarskyttefordon, artilleripjäser, stridsvagnar m m.1 Rysslands Försvarsminister påpekande även 16MAR15, att en strategisk ledningsövning skulle påbörjas den 17MAR15.2 En tydlig indikator på att övningen skulle öka i omfattning var dels den strategiska ledningsövningen för generalstaben dels att sambandsförband inom MD Ö 16MAR15 påbörjade en omfattande övning för utbyggnad av sambandsförbindelser.3

Enligt Rysslands biträdande Försvarsminister, Anatoliy Antonov, informerades OSSE, Organisationen för säkerhetoch samarbete i Europa, om övningen i dess inledningsskede, senast 17MAR15, och hur stor den var. Likväl skall det enligt honom ej brutit mot Wiendokumentet om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder från 2011 (WD11). Enligt honom omfattade övningen, 8,700 soldater, 400 pansarskyttefordon, 100 artilleripjäser över 100 mm, 70 stridsflygplan och 30 helikoptrar.4

En viktig faktor att beakta i denna och andra beredskapskontroller är WD11, då dess egentliga giltighetsområde ur ett Ryskt perspektiv berör dess västra landgräns intill Uralbergen,5 likväl behöver övningarna ej föranmälas enligt WD11 om förbanden ej haft kännedom om övningen innan, dock får övningen ej överstiga 72 timmar, här skall beaktas att det är effektiv övningstid, således ej uppmarsch, koncentration osv. Överstiger övningen 72 timmar kan inspektion begäras.6

Vad skede då under beredskapskontrollen i stort? Inledningsvis kan vi se att beredskapskontrollen ökade i omfattning under de tre initiala dagarna (16-18MAR15). Denna gradvisa ökningen, hänger troligtvis ihop med att detta var den första egentliga stora övningen för den nyligen inrättade, nationella ledningscentret för de ryska väpnande styrkorna, man ville bedömt gardera sig att ledningssystemen skulle fungera, varvid en gradvis ökning, säkerställer detta och man kan i ett tidigt skede identifiera brister i ledningssystemet och åtgärda dessa.

Tre olika övningar förefaller genomförts, en omfattande MD N, en omfattande generalstaben med övriga underordnande militärdistrikt, en omfattande delar av de strategiska avskräckningsstyrkorna. Generalstaben har dock inom ramen för sin övning, styrt de övriga två övningarna. Avslutningsvis förefaller huvudfokus varit inom MD N och MD V, då den huvudsakliga truppkoncentrationen har varit där, för den genomförda beredskapskontrollen, det vill säga den Karelska och Baltiska operationsriktningen.

När beredskapskontrollen avslutades 15:00 (GMT+3) 21MAR15 omfattades cirka 80,000 soldater, cirka 12,000 olika materielslag d.v.s. stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o.dyl., 65 örlogsfartyg och 15 stycken ubåtar samt över 220 luftfarkoster. Beredskapskontrollen hade då genomförts med utvalda förband inom samtliga militärdistrikt i Ryssland.7 En intressant faktor är den genomförda dubbleringen av deltagande trupp samt luftfarkoster, utifrån de initiala uppgifterna, vad avser materiel så har det ökat nästan till fyra gånger så mycket som vad som först delgavs, vad avser örlogsfartyg har man även där uppnått en dubblering, kvarstående är antalet ubåtar.

Det övergripande övningsscenariot förefaller varit ett väpnat angrepp med mark-, luft- och sjöstridskrafter mot Ryssland. Det huvudsakliga konfliktområdet förefaller varit inom MD N/V d.v.s. Västeuropa, med mindre delar i de övriga strategiska riktningarna, d.v.s. Södra (S) och Östra (Ö) militärdistriktet, den spelade motståndaren förefaller varit en större högteknologisk part.

Vad avser målsättningar med beredskapskontrollen förefaller den övergripande inom MD N varit att verifiera att det nya militärdistriktet har förmåga att leda militära operationer. Delmål förefaller varit att öva styrketillväxt till de arktiska baserna vid Franz Josef Land och Novaja Zemlja dels via lufttransport dels via sjötransport.8 Inom MD V förefaller den övergripande målsättningen varit övning av ledningsstrukturerna inom hela den Baltiska operationsriktningen samt öva styrketillväxt till Kaliningrad Oblast.

Både Försvarsministern och Generalstabschefen, Valerij Gerasimov, förefaller vara nöjda med det initiala utfallet av beredskapskontrollen, framförallt framhäver man hur väl ledningen har fungerat under beredskapskontrollen från det nationella ledningscentret. Likväl att MD N har en fungerande ledningsstruktur som kan lösa anbefallda uppgifter. Således förefaller man tillrättalagt de brister i ledning man hade under de initiala beredskapskontrollerna 2013 och del av 2014.9

Komplexiteten i denna övning är ej det deltagande antalet förband, då t ex Zapad'13 hade motsvarande storlek, utan det är ledningen av det stora antalet utsprida förband inom samtliga arenor över hela Ryssland, som visar på en rejäl förmågehöjning vad avser ledning hos de ryska väpnande styrkorna. Förmågan att leda det stora antalet förband över en sådan stor yta, medför även att man bör höjt sin förmåga att ha en god lägesuppfattning över stora geografiska ytor, vilket är en grundförutsättning i det nutida ickelinjära och fragmenterade stridsfältet.

Luftlandsättningstrupperna.Delar av 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo, omfattades omedelbart av den beordrade beredskapskontrollen, de ingående delarna förflyttade sig till koncentrationsflygfält under den 16MAR15 för att kunna påbörja ilastning samt flygtransport till aktuellt operationsområde.10 Under den 17MAR15 påbörjades ilastning av de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen vid dess ilastningsområden.11De ingående delarna ur 98. förflyttades under dygnet den 17MAR15 till Olenegorskom genom lufttransport, totalt sett omfattades två (2) stycken luftlandsättningsregementen från Ivanovo.12

45. Specialförbandsbrigaden i Sokolniki ur luftlandsättningstrupperna, förefaller även varit ett av förbanden som redan under den 16MAR15 ingick i beredskapskontrollen.13De ingående delarna i beredskapskontrollen ur förbandet förefaller omgrupperat tillsammans med 98. Luftlandsättningsdivisionen den 17MAR15 till Olenegorskom i MD N.

Under den 17MAR15 omfattades även delar av 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov av beredskapskontrollen. De ingående delarna påbörjade förflyttning till ilastningsområden för att möjliggöra vidare lufttransport till aktuellt operationsområde.14Under förflyttningen till ilastningsområdet genomfördes ett antal grundläggande övningsomoment såsom förflyttning genom CBRN belagt område, åtgärder vid eldöverfall samt fältarbeten.15

Inledningsvis under 18MAR15 luftlandsättes förband ur dels 45. Specialförbandsbrigaden dels spaningsenheter ur 98. Luftlandsättningsdivisionen på dels Novaja Zemljadels Frans Josefs land. Luftlandsättningen genomfördes dels med fallskärmssystemet Arbalet-2, vilket är en styrbar vingfallskärm dels med fyra (4) stycken MI-8 helikoptrar.16 Syftet med insättandet av spaningsenheterna var för att möjliggöra en senare intransport av de övriga delarna ur luftlandsättningstrupperna.17 Därutöver nedkämpade spaningsförbanden även kritiska installationer för den spelade motståndare på de respektive i syfte att möjliggöra intransporten.18 Någon efterföljande intransport av personal ur luftlandsättningsförbanden till dels NovajaZemlja dels Frans Josefs land förefaller ej genomförts.

Den 19MAR15 påbörjades de praktiska övningsmomenten för 76. Luftlandsättningsdivisionen, totalt omfattades över 2,000 man i övningsmomenten och 120 olika materielslag, övningen genomfördes vid övningsfältet Strugi Krasnyye. Av dessa dryga 2,000 man luftlandsattes med fallskärm, cirka 700 man med tillhörande 10 stycken pansarskyttefordon. Luftlandsättningen understöddes av tio (10) stycken IL-76 transportflygplan.19Övriga ingående delar genomförde taktisk förflyttning, dels längs väg dels i betäckt terräng för att förflytta sig till övningsområdet.20 Styrkemässigt omfattades således två (2) stycken luftlandsättningsregementen varav en (1) bataljon luftlandsättes, ur 76. Luftlandsättningsdivisionen. Den luftlandsatta bataljonen var dock ej fullständig i vad avser tyngre materiel såsom fordon o dyl.

Den 19MAR15 genomfördes även övningsmoment med 45. Specialförbandsbrigaden ur VDV i MD N. De ingående delarna genomförde en taktisk lufttransport som understöddes av tolv (12) MI-24 attackhelikoptrar och över 20 stycken MI-8 transporthelikoptrar. Enheten tog och säkrade den militära flygplatsen Severomorsk-3, varvid motståndarens förmåga att utnyttja den omintetgjordes.21 Utöver detta övades de ingående delarna ur 98. Luftlandsättningsdivisionen den 19MAR15 i att försvara flygfält, enheten försvarade Olenegorskom, där en motståndaren, 80. MekB – bedömt dess spaningsförband, försökte påverka flygfältet, motståndaren försökte genomföra tre överfallsföretag, dock upptäcktes och nedkämpades han.22

Under den 20MAR15 fortsatte övningsmomenten för 76. Luftlandsättingsdivisionen vid Strugi Krasnyye. Övningsmomenten omfattade bl.a. mörkerstrid, försvarsstrid, bekämpning av obemannade luftfarkoster, spaningsmoment genomfördes även. De ingående enheterna förefaller tagit en infallsport motsv., då försvarsstriden skulle genomföras intill luftvärns- samt mekaniserade enheter ur MD V tagit sig fram till dem.23

I södra militärdistriktet (MD S) omfattades även delar av 7. Luftlandsättningsdivisionen i Novorossijsk, i östra militärdistriktet (MD Ö) omfattades delar ur 11. och 83. Luftburnabrigaden i Ulan-Ude respektive Ussurijsk.. I centrala militärdistriktet (MD C) omfattades delar ur 31. luftlandsättningsbrigaden i Uljanovsk.23 Här skall beaktas att luftlandsättningstrupperna är organisatoriskt ej knutna till något av militärdistrikten utan är en fristående strategisk vapenslag i de väpnade styrkorna. Dock överfördes operativ kontroll över de ingående enheterna ur luftlandsättningstrupperna till respektive MD under den genomförda beredskapskontrollen.24

98. Luftlandsättningsdivisionen förefaller dels övat tagande avinfallsport dels försvar av infallsport. Tagandet genomförs i samverkan med 45. Specialförbandsbrigaden vid öarna Novaja Zemlja och Frans Josefsland. Försvarsuppgiften löstes vid Olenegorskom. Varav man förefaller övat dels försvar av egen terräng vid ett skymningsläge dels tagande av terräng vid ett skymningsläge.

45. Specialförbandsbrigaden förefaller övat tagande avinfallsport dels vid de två öarna Novaja Zemljaoch Frans Josefs land dels på fastlandet vid flygplatsen Severomorsk-3. Varav vid Novaja Zemljaoch Frans Josefs land förefaller det varit en svag motståndare man övat mot, medan vid Severomorsk-3 en stark motståndare. Oaktat är det ett högrisk företag som enbart genomförs i ett skymningsläge d.v.s. tidsrymden mellan fred och krig, då har man möjlighet att lyckas med sådana företag, då en motståndare ej hunnit vidta adekvata försvarsåtgärder.

76. Luftlandsättningsdivisionen förefaller genomfört en taktisk luftlandsättning, bedömt en vertikal omfattning med fallskärm, med en bataljon i syfte att ta en knutpunkt, därefter har två till tre bataljoner genomfört en framrusning, bedömt en infiltrationsmanöver om motståndare funnits alternativt en forcerad framryckning om ingen motståndare funnits mellan de två enheterna, i syfte att ansluta till den luftlandsatta bataljonen. Därefter har de två luftlandsättningsregmentena hållit knutpunkten slutligen intill dess de mekaniserade förbanden har anslutit till dem. Vilket är i grunden en klassisk manöver för de ryska luftlandsättningsförbanden.

Avslutningsvis vad avser luftlandsättningsförbanden så förefaller cirka 4-5,000 soldater ur denna förbandstyp övats under beredskapskontrollen inom MD N/V. Vad man särskilt bör beakta är den nu utvecklade förmågan vad avser luftlandsättning på öar i vad som förefaller vara större enheter. Då öar generellt sett har sämre väderförhållanden än längre in på fastland, så tyder detta på att man en god förmåga att luftlandsätta under sämre väderförhållanden.

Markstridsförband.80. MekB (Mekaniserad Brigad) i Alakurtti omfattades omedelbart, 16MAR15, av den beordrade beredskapskontrollen, utöver detta omfattades även 200. MekB i Pechenga, 61. Marininfanteribrigaden i Sputnik samt 522. Kustrobotbrigaden i Olenya Guba. Inledande övningsmoment för dessa förband var att förflytta sig till koncentrationsområden på Kolahalvön, under denna förflyttning genomförde övningsmoment avseende förflyttning i CBRN belagd terräng, åtgärder vid eldöverfall samt flygangrepp samt maskerings- och fältarbetstjänst. Vissa marininfanteriförband förflyttade sig även till koncentrationsområden som tillika var ilastningsområden.26

Den 17MAR15 omfattades bedömt även kustförsvarsförbanden i Kaliningrad Oblast av beredskapskontrollen,27 vilka förband som ingått i Kaliningrad Oblast har ej gått att klarlägga. Övningsmoment som kustförsvarsförbanden bl.a. har genomfört, är mörkerstrid, fältarbetstjänst, försvarsstrid och ledning. Totalt skall fyra (4) stycken bataljonsstridsgrupper deltagit i beredskapskontrollen ur förbanden i Kaliningrad Oblast. Dem 17MAR15 beordrades även förflyttning av Iskander markrobotsystem till Kaliningrad Oblast, bedömt från 26. Markrobotbrigaden i Luga, förflyttningen genomfördes med hjälp av landstigningsfartyg ur Östersjömarinen.28 Bedömt rör det sig om bataljoner ur 7. och 79. MekB samt 25. Kustrobotbrigaden och 244. Artilleribrigaden.

15. MekB i MD C, Samara, omfattades även av beredskapskontrollen den 17MAR15.29 Övningsmoment som brigaden genomförde under den aktuella beredskapskontrollen förefaller varit inom ramen för fredsbevarande och fredsframtvingande operationer. Bland annat har man övat separation av stridande parter, bevakning av infrastruktur, eskorttjänst m.m. Totalt omfattades över 600 soldater och 200 materielslag ur 15. MekB.30

Likväl den 17MAR15 ilastade delar ur 61. marininfanteribrigaden landstigningsfartyget Kondopoga, Ropucha klass, BTR-80 samt MT-LB ilastades tillämpat fartyget, efter ilastning utlöpte fartyget till havs, där order skulle mottas vart landstigning skulle ske.31 Övriga delar ur 61. marininfanteribrigaden fortsatte beredskapskontrollen genom att öva försvar av Norra marinens basområde, där de under den 20MAR15 framgångsrikt nedkämpande en motståndare som försökte ta viktiga byggnader inom basområdet.32

Den 18MAR15 ökade beredskapskontrollen med följande markstridsförband, 25. MekB i Vladimirskij Lager, 138. MekB i Kamenkadessa två brigader sammantaget deltog med 1,500 soldater och 500 olika materielslag. 25. MekB kom att genomföra övningar i samverkan med 76. Luftlandsättningsdivisionen i Strugi Krasnyyemedan 138. MekB kom att genomföra övningar vid Kiríllovskiy.3339. MekB i Yuzhno-Sakhalinsk, MD Ö, kom även att omfattas av beredskapskontrollen den 18MAR15, totalt omfattades där 1,000 man samt över 300 olika materielslag.34 Övningsmomentet för 39. MekB var strid mot en landstigande och luftlandsatt motståndare, striden understöddes bl.a. artilleri samt flygunderstöd.35

Delar ur 810. Marininfanteribrigaden vid Temryúk kom även den 18MAR15 att omfattas av beredskapskontrollen. Övningsmoment som ingick var bl.a. åtgärder vid flygangrepp samt strid mot irreguljär samt reguljära motståndare,36 bedömt ingick även skydd av ingenjörsförband. Delar av 11. Ingenjörsbrigaden omfattades samtidigt av beredskapskontrollen,37 totalt var över 450 soldater och 200 olika materielslag ianspråktagen för dem i beredskapskontrollen. Uppgiften ingenjörsförbandet kom att lösa var färjetrafik.38

Under 18MAR15 påbörjade även spetsnazförbanden inom MD V och C övningar inom ramen för beredskapskontrollen, inom MD V kom cirka 1,000 spetsnazsoldater omfattas av övningen, övningsmoment inom MD V omfattade bl.a. Strid i bebyggelse (SIB), inom MD C omfattade övningen tillämpande stridsskjutningar, understöd av fordon samt helikoptrar och förflyttning i svårtillgänglig terräng, omfattningen på övningen i MD C är oklar.39

Den 19MAR15 omfattades även en bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB i NizjnijNovgorod av beredskapskontrollen.40Den 17MAR15 påbörjades även en större övning för mekaniserade förband, stridsvagns- och pansarskytteförband, i det aktuella området som omfattade 1,500 man och över 500 olika materielslag, dock är det oklart om denna övning ingick i beredskapskontrollen.41Den bataljonsstridsgrupp ur 9. MekB som den 19MAR15 gick in i beredskapskontrollen kom att öva fältarbetstjänst, ledningstjänst och försvar.42

Den 19MAR15 beordrades även 10. Spetsnazbrigaden i Molkino, MD S, att ingå i beredskapskontrollen. Totalt omfattades över 300 och 30 olika materielslag. Övningsmomentet som förbandet förefaller genomfört är att inledningsvis intransportera en mindre spaningsstyrka med hjälp av helikopter, därefter har inhämtning genomförs bl.a. med UAV, slutligen har en större styrka förflyttat sig dels med fordon dels med helikopter under den 20MAR15 för att nedkämpa en irreguljär motståndare.43

Under den 17-18MAR15 beordrades även 95. Stabsbrigaden i ChernayaRechka att ingå i beredskapskontrollen, bedömt omfattades även 9. Stabsbrigaden och 1. Stabsbrigaden i Mulinorespektive Sertolovo, då totalt över 3,000 sambandssoldater ingick i beredskapskontrollen inom MD V. Förbandet/-en kom att upprätta radiolänkförbindelser inom MD V vid sju (7) stycken platser. Utöver detta betjänades även satellitförbindelser och videokonferensmöjligheter, för att ledningen skulle kunna utövas dels inom militärdistriktet dels nationellt.44

Under den 17-18MAR15 beordrades även en bataljon ur 20. Markrobotbrigaden i Spassk-Dalnyy att delta i beredskapskontrollen. Bataljonen genomförde under den 19MAR15 skarp robotskjutning vid övningsfältet Primorskom kraye med SS-21 (Tochka-U). Målet som bekämpades var dels en uppbyggd ledningsplats dels avyttrad materiel, skjutavståndet var ett tiotal kilometer.45

Generellt förefaller det vara bataljonsstridsgrupper ur respektive markstridsförband som deltagit i beredskapskontrollen. Detta korrelerar väl med fjolårets (2014) verksamhet enligt de väpnade styrkornas årsrapport, då en satsning genomfördes på att öka förmågan att i bataljonsstridsgrupper kunna strida i okänd terräng, då uppnådde 57% av markstridsförbanden godkänt, varvid man bedömt fortsatt med denna övningsverksamhet under 2015. Likväl är det även mycket troligt att man har respektive inryckningsomgång placerad i samlade bataljoner, varvid den snart utryckande grundutbildningsomgången har övats under beredskapskontrollen.

Tyngdpunkten på markstridsförbandens övningsverksamhet förefaller utifrån förbandsomfattningen varit i MD N/V. Generellt förefaller man övat en kombination av både försvars- och anfallsstrid, både mot, enligt dem själva, reguljära och irreguljära motståndare, dock själva magnituden av övningen samt de ingående vapensystemet tyder med hög sannolikhet på att det var reguljär strid man övade mot en reguljär motståndare.

Övningsmomentet följer enligt fjolårets identifiering samma mönster. Inledningsvis utgångsgrupperar förbanden till koncentrationsområden, därefter genomförs grundläggande övningsmoment främst avseende personlig färdighet, uppträdande i CBRN miljö, fältarbeten för egen överlevnad d.v.s. maskering och skydd. Därefter genomförs grundläggande stridsmoment som slutligen övergår till övning av grundläggande stridssituationer i förbandsram.

Sjöstridsförband.Inledningsvis, 16MAR15, kom enbart den Norra marinen omfattas av den genomförda beredskapskontrollen, enligt de initiala uppgifterna skulle 41 ytstridsfartyg och 15 stycken ubåtar delta i beredskapskontrollen.46 Då Norra Marinen bedömt har cirka 40 ytstridsfartyg totalt,47 så skulle i sådant fall huvuddelen innefattas, vilket ej var/är troligt m.h.t. underhålls- och reparationsarbete, vilket kunde vara en indikator på att Östersjömarinen skulle delta i kontrollen, då man även nämner att delar av MD V skulle ingå.

Det initiala, 16MAR15, övningsmomentet Norra marinen förefaller genomfört är att man utnyttjat sin minröjningsförmåga, för att möjliggöra en säker utpassage av dels ubåtar dels ytstridsfartyg från sina baseringsområden.48 Detta är ett naturligt förfarande, då in- och utloppsområden till baseringsområdena oftast är få och därmed kanaliserande, därför vill man i ett skymningsläge säkerställa att en motståndare ej placerat ut minsystem motsv. i dessa passager.

Under den 17MAR15 fortsatte minsökning samt ubåtsjaktförfarande vid utloppsområdena samt dess angränsande områden till havs, ubåtsjakten genomförde dels med flyg dels med helikoptrar.49Återigen är detta ett naturligt förfarande vid skymningsläge för att kunna möjliggöra utspridning av sina sjöstridsförband. Under 17MAR15 kom Norra marinens basområde att utsättas för luftangrepp, varvid sjöstridskrafterna försvarade sig med sitt egen luftvärn. Fem (5) stycken sjöstridsgrupper ur Norra marinen kom även att förflytta sig från sina baseringsområden till dels Norska Havet dels Barentshav.50

Den 17MAR15 kom även Östersjömarinen att omfattas av beredskapskontrollen.51 Över 20 örlogsfartyg, ytstridsfartyg samt ubåtar, från Östersjömarinen kom att ingå i beredskapskontrollen. Fartygen kom att fördela sig i ett antal ytstridsgrupper i Östersjön och genomföra sjöstrid mot luft- och sjömål dels med robotar dels med fartygsartilleri, därutöver kom man öva mintjänst52 och bedömt ubåtsjakt.

Under den 18MAR15 genomförde korvetten Soobrazitelnyy skarp robotskjutning mot målrobot avfyrad från robotbåten P-257 i Östersjön, totalt ingick tio (10) stycken örlogsfartyg i det momentet.53 Under den 18MAR15 upptäcktes även tre (3) stycken KILO ubåtar 30 nautiska mil från Lettiskt territorialvatten.54 Då man tidigare delgivit att ubåtar ur Östersjömarinen skulle delta i beredskapskontrollen, kan vi säkert anta att dessa tre (3) gjorde det. Vad som gör händelsen intressant är att Östersjömarinen på pappret skall ha två (2) stycken KILO ubåtar, således är minst en (1) av de upptäckta ubåtarna en ubåt ingående i provturskommando (PTK) för antingen export eller för överföring till någon av de andra marinerna, bedömt Svarta havsmarinen.

Under den 18MAR15 genomförde Norra marinen, luftförsvarsövningar mot angripande flygstridskrafter, sjöstrid övades inom ramen för sjöstridsgrupper, likväl övades uppträdande inom ramen för sjöstridsgrupper i områden med sjöminor. Ubåtsjaktövningar genomfördes även. Eskort av landstigningsföretag förefaller även övats under dagen.55

Under natten 17-18MAR15 beordrades även Svarta Havsmarinen att delta i beredskapskontrollen. Totalt kom över tio (10) fartyg ur Svarta Havsmarinen delta i beredskapskontrollen. Fartygen förefaller varit organiserade i sjöstridsgrupper likt Östersjömarinen och Norra marinens agerande under beredskapskontrollen. Det initiala övningsförfarandet har varit att genomföra minröjningsoperationer samt ubåtsjaktföretag,56 bedömt för att säkerställa en säker utpassage för sjöstridsgrupperna ur baseringsområdet.

Under den 19MAR15 förefaller övningsverksamheten varit densamma, som tidigare dagar hos Norra marinen, en möjlig fokusering på minröjningsförmåga kan ha skett under dagen. Landstigning mot oförsvarad kust genomfördes även då de ilastade delarna ur 61. Marininfanteribrigaden landsteg under denna dag. Svarta havsmarinen förefaller fr.o.m. den 19MAR15 varit organiserade i tre stycken sjöstridsgrupper, en renodlad stridsgrupp, en ubåtsjaktgrupp och en minröjningsgrupp.57

Börjar vi med Östersjömarinen är det intressant att man bedömt återigen förflyttat Iskander robotsystem med hjälp av Östersjömarinen, detta får ses som en renodlad styrkedemonstration från Rysk sida, ur en marin synvinkel, så är det intressant att se att man förefaller inneha relativt högberedskap för att genomföra dessa förflyttningar med sitt landstigningstonage i Östersjöregionen. Likväl rör det sig tydligen återigen om dryga 20-talet fartyg som krävs för att genomföra den operativa transporten, utifrån agerandet under den "Ryska Adventen", då enligt de ryska siffrorna återigen 20-talet fartyg deltog i denna beredskapskontroll.

Den egentligt intressanta saken är upptäckten av de tre (3) KILO ubåtarna inom ramen för den beordrade beredskapskontrollen, då som tidigare skrivit Östersjömarinen enbart har att tillgå två (2) KILO ubåtar så visar detta på att PTK ubåtar mycket väl kan utnyttjas i operativ verksamhet. Detta är i sig ingen revolutionerande nyhet för de yrkesverksamma, dock bör man ha detta i bakhuvudet hädanefter, då det kommer till styrkejämförelser o.dyl. då vi i sådant fall i praktiken har betydligt fler ryska ubåtar i Östersjön än de två som tillhör Östersjömarinen.

Norra Marinen förefaller övat tre (3) tydliga moment under beredskapskontrollen. Det första har varit att säkerställa spridning av dels de egna ytstridsfartygen dels andraslagsförmågan, stort fokus förefaller ha legat på agerandet vid själva utspridningen från basområdena vidare ut till havs. Det andraövningsmomentet förefaller varit dels att skydda det egna basområdet dels andraslagsförmågan genom att upprätta en skyddsskärm i dels Norska havet dels Barentshav. Det tredjeövningsmomentet förefaller varit öva styrketillväxt antingen i form av landstigning av oförsvarad kust till de yttre posteringarna som finns i Arktis.

Luftstridskrafter.Luftstridskrafternas verksamhet under det första dygnet, 16MAR15, av beredskapskontrollen förefaller varit mycket låg, bedömt beror detta på förberedelser inför ombaseringar, sjö- och markstridskrafternas förberedelser inför förflyttningar till koncentrationsområden o dyl.

Under den 17MAR15 påbörjade Norra marinens luftstridskrafter ubåtsjaktförfarande,58 denna verksamhet korrelerar med den övriga sjöstridsverksamheten som under det aktuella dygnet var inriktad på att säkerställa utpassage av sjöstridsgrupperna till dels Norska havet dels Barentshav. Ubåtsjaktflygplan av modellen IL-38 och helikoptrar av modellen KA-27 genomförde luftburen ubåtsjakt.

Under den 17MAR15 ombaserades även tio (10) stycken IL-76 transportflygplan från Pskov till Ivanovo,59transportflygförbandet kom att transportera delar ur 98. Luftlandsättningsdivisionen samt 45. Specialförbandsbrigaden tillOlenegorskom, totalt kom förbandet att flyga 3000 km under denna operativa transport.

Under den 17MAR15 påbörjades även ombasering av ett antal luftstridsförband, från MD V till MD N. Totalt rörde det sig om över 50 luftfarkoster som förflyttades mellan 400 till 4,000 km. Sent under 16MAR15 eller tidigt under 17MAR15 transporterades betjäningspersonal, från ordinarie flygbaser, ut till de flygbasområden som skulle motta luftfarkosterna.60

Under 17MAR15 omlokaliserades över 30 helikoptrar, MI-8 och MI-24 över 1,500 km från sina baseringsområden i dels Pushkin 922. Flygbasen dels Vyazma 6965. Flygbasen. Förflyttningen kom att genomföras taktiskt och i förband, med mellanlandning i Ryska Karelen, förbandet kom under sina basering i MD N att genomföra trupptransporter samt understöd av marktrupp.61

Det strategiska bombflyget genomförde under 17MAR15 även ett sammansatt företag, med TU-22M3 samt TU-95 bombflygplan, mot Norra marinens baseringsområden, anfall genomfördes även med SU-25, anfallshöjd var mellan 200 - 2000 m. Syftet var att öva luftförsvarsresurserna kring baseringsområdena.62 Norra marinens fartyg utsattes även för luftangrepp under detta företag.

Under 18MAR15 genomfördes ombasering från Ryssland till Kaliningrad Oblast av fyra (4) stycken SU-27, fyra (4) stycken SU-34, samt två (2) stycken AN-26 och en (1) AN-12 transportflygplan. NATO incidentberedskap gick upp och följde det ryska flygföretag. Detta var även första gången för NATO incidentberedskap under 2015 man var tvungen att gå upp och möta ett ryskt flygföretag, då ingen färdplan inlämnats och inga transponders utnyttjades av de ryska flygplanen.63

Inom MD S genomfördes även ombasering av flygförband under 18MAR15, dels ombaserades tolv (12) stycken SU-25 från Stavropol till Primorsko dels ombaserades tio (1) stycken MI-8 och MI-24 från Korenovsk. Förbandet kom att lösa trupptransport samt flygunderstöd till marktrupp under beredskapskontrollen.64

Under kvällen 18MAR15 natten 19MAR15 genomförde SU-27 jaktflygplan och SU-24 attackflygplan mörkerflygning över Östersjön från sin basering i Kaliningrad Oblast. Övning genomfördes bl.a. i flygunderstöd av marktrupp under mörker samt luftstrid, markmålen utgjordes bl.a. stabsplatser samt fältarbetsmateriel hos den tilltänkta motståndaren.65

Ett attackföretag bestående av TU-22M3, TU-95MS samt TU-160 ur det strategiska bombflyget genomförde även attackföretag mot mål dels i Arktis regionen dels i Kolahalvön under 18MAR15. Syftet var dels öva luftförsvaret dels genomföra attackföretag mot högvärdiga mål för det strategiska bombflyget.66

Under den 19MAR15 genomfördes ett flygföretag med MI-24 och MI-8 helikoptrar från 562. flygbasen i MD C, som syftade till att dels nedkämpa en motståndare dels minera ett område med dels stridsvagnsminor dels personminor från helikopter över 300 minor las ut under flygföretaget. Syftet var att hindra en framryckande motståndare som var på väg att bryta igenom de egna försvarslinjerna.67

Under den 19MAR15 omfattades över tio helikoptrar, MI-8 samt MI-28N, inom MD S även av beredskapskontrollen, helikoptrar kom att understödja specialförbandsoperationer inom MD S.68 Under 19MAR15 påbörjas även luftransportföretag att genomföras inom MD Ö, främst för att genomföra trupptransporter till Sakhalin. Det strategiska transportflyget utnyttjar både IL-76 samt AN-26 för detta, totalt genomförs över 20 stycken transportföretag.69

Under 20MAR15 genomförde strategiska bombflyget ett flygföretag i Barentshav med TU-95MS som understöddes av SU-27 jaktflyg. Under flygföretag skyddade jaktflyget bombflyget, genom att bekämpa fientliga luftfarkoster på långt avstånd, på gränsen till räckvidden för de egna jaktrobotarna.70

Under 20MAR15 genomfördes även i Murmanskområdet ett kombinerat flygunderstödsföretag, med SU-24M, MI-24 och MI-8, för markförband. Totalt ingick över 50 luftfarkoster i det kombinerade flygunderstödsföretaget. Syftet var att förhindra motståndarens styrketillväxt samt att nedkämpa hans förband som var under framryckning.71 Under 20MAR15 understöddes även 76. Luftlandsättningsdivisionen av MI-28N attackhelikopterföretag.72Likväl genomförde det strategiska bombflyget företag i Barentshav under 20MAR15, TU-22M3 samt TU-95 agerade som ett kombinerat företag. SU-33 jaktflygplan genomförde även över 30 jaktföretag under dagen.73

Luftstridskrafterna förefaller varit inriktade mot att genomföra dels luftstrid dels markunderstöd. Vad som är intressant är utnyttjandet av minutläggning med helikoptrar i beredskapskontrollen då detta är en förmåga som man tydligt signalerat under första kvartalet 2015 att man övar vid andra övningstillfällen. Det strategiska bombflyget förefaller varit inriktad mot att dels bekämpa högvärdiga mål dels bekämpa sjömål. Detta faller inom ramen för dess ordinarie konventionella uppgifter.

Strategiska avskräckningstrupperna. Under denna beredskapskontroll kom även de strategiska avskräckningstrupperna, Rysslands kärnvapen förband, att ingå, två (2) av tre delar i kärnvapentriaden, flyg och ubåt. Jämfört med tidigare beredskapskontroller är detta ett nytt moment att flera delar av kärnvapentriaden ingår. Under den s.k. Ryska Adventen ingick enbart det strategiska bombflyget.

Av de 15 deltagande ubåtarna skall ett flertal varit ballistiskt bärande ubåtar.74 Symboliskt blir att Rysslands Generalstabschef, Valerij Gerasimov, genomförde visitation under beredskapskontrollen, 18MAR15, av en ballistisk ubåt.75 Likväl är frambaseringen av tio (10) stycken TU-22M3 till Krimhalvön76 under beredskapskontrollen, tydligt kopplad till den strategiska avskräckningsförmågan, då inga kände konventionella flygföretag genomförts av dessa under beredskapskontrollen, utan då blir kopplingen tydligare mot den diskussion rörande kärnvapenförmåga på Krimhalvön som förts veckorna innan beredskapskontrollen.

Att inte det tredje benet, markrobotförbanden, övades under beredskapskontrollen, skall snarare ses som en deeskaleringsfaktor och inte att man saknar förmågan att öva alla delar samtidigt. Hade man från Rysk sida ändock övat den delen under en landsomfattande beredskapskontroll hade man mest troligt utlöst en förmågemobilisering inom dels USA dels NATO, för att sannolikheten att beredskapskontrollen hade kunnat tolkats som ett förestående överraskande angrepp, hade i sådant fall varit mycket hög.

Om Ryssland kommer fortsätta att öva dess strategiska avskräckningstrupper i en liknande omfattning under de kommande beredskapskontrollerna, kommer man ändrat normalbilden markant, då detta ej varit normalförfarande tidigare, varvid Rysslands beteende kommer bli än mer svårtytt och säkerhetssituationen än mer instabil.

Logistik.Sjukvårdstjänst förefaller även belysts under beredskapskontrollen inom MD N. I beredskapskontrollen skall över 180 stycken medicinskt utbildad personal deltagit, läs ur sjukvårdsförband, bl.a. 85 doktorer, 15 sjukvårdsgrupper ur luftlandsättningstrupperna m.m. Lagerstatus av sjukvårdsmateriel berördes även inom MD N enligt uppgifter så har MD N 100% uppfyllnad av medicinsk utrustning samt 95% uppfyllnad av förbrukningsvaror såsom blodlager o.dyl.77

Den 19MAR15 d.v.s. i mitten av beredskapskontrollen delgavs vissa logistik uppgifter kring förbrukning o.dyl. Vid det datumet hade man t.ex. förbrukat över 177 ton ammunition, 3,700 ton drivmedel och 127 ton livsmedel. Logistikförbanden hade spritt över Ryssland över 100 olika fältreparationsförband, totalt hade man då genomfört 530 olika typer av reparationer och enbart 51 olika typer av fordon hade varit tvungen att omhändertas.78

Stämmer uppgifterna rörande reparationsstatusen för beredskapskontrollen, så har man höjt materielstatusen markant sedan den första beredskapskontrollen 2013, då fordon ej startade eller havererade i en relativt stor omfattning. Vilket i förlängningen innebär att man har höjt sin egen beredskapsgrad markant på de ryska väpnade styrkorna för att omedelbart kunna påbörja militära operationer i någon strategisk riktning.

Ledning.Inledningsvis kan vi konstatera att ledningsförband har varit involverad i samtliga militärdistrikt,79 huvudfokus för dem förefaller varit upprättande av sambandsvägar, främst med radiolänk, samt betjäna stabsplatser. Detta är en ny företeelse inom ramen för beredskapskontrollerna, att MD Ö påbörjade sin sambandsuppbyggnad redan under 16MAR15 har bedömt att göra med de stora geografiska ytor som detta distrikt omfattar.

De deltagande förbanden har var fjärde timma inrapporterat status på sina förband, här ingår troligtvis personal, drivmedel, ammunition, stridsvärde, genomförde och kommande verksamhet som ett minimum, till den nationella ledningsplatsen. Utöver detta har man vid ledningsplatsen kunnat följa förbandens verksamhet i realtid, kan bedömt jämföras med ett blue-force tracking system.80

Vad som även förefaller ske är att viss stridsvärdes information kontinuerligt rapporteras in med det nationella ledningssystem. Något man trycker på är att detta ledningssystem möjliggör en centraliserad ledning, varvid beslutsstöd och beslut kan fattas i ett snabbare tempo än tidigare. Denna ledningsfilosofi är inget nytt för Ryssland där man anser att det är lägst brigadchef som skall ha handlingsfrihet i valen och lägre förband följer uppgjord operationsplan d.v.s. har mycket liten handlingsfrihet.

Utnyttjandet av denna form av ledning, gör Ryssland mycket sårbara för påverkan av sambandsvägarna, slås dessa ut kan ingen centraliserad ledning utövas av den högsta nationella ledningsnivån, likväl så kommer det orsaka en systemkollaps nedåt i organisationen, då "huvudet ej längre kan styra extremiteterna". Bedömt har Ryssland tänkt på detta redan, så en logisk uppbyggnad bör vara att militärdistrikten över tiden skall vara beredd att överta ledningen inom sina respektive områden.

Likväl bör en fortifikatorisk skyddad stabsplats med samma förmåga som den i Moskva finnas, för det faller på sin egen orimlighet och ryskt tänkande, att detta är den enda nationella ledningsplatsen med denna förmåga.

Vad som även är mycket intressant ur ledningsförhållanden är att vitryska generalstabsofficerare deltog inom ramen för beredskapskontrollen som ett lednings och samverkanslag.81I JAN15 delgavs uppgifter även att Vitryska generalstabsofficerare deltagit i en utbildning rörande modern rysk operationskonst, och bedömt även ledningsfilosofi, i St Petersburg. I utbildningen ingick även hur arbete sker i modern rysk stabsmiljö samt utnyttjande av datoriserade stabsverktyg.82

Att vitryska förband har uppgifter inom dels MD V Östersjöregionen dels MD N har kunnat utläsas utifrån rapporterade övningsmönster samt deltagande i vissa specifika övningar, tydligast blev detta under Zapad'13 då vitryska luftlandsättningsförband erhöll utbildning i landstigning av 336. Marininfanteribrigaden samt genomförde landstigningar inom ramen för den övningen. Denna beredskapskontroll visar ytterligare på hur inordnade de vitryska väpnade styrkorna är i den ryska operationsplaneringen, samt att man ökat graden då man nu deltar på stabsofficersnivå i beredskapskontroller. Bedömt kommer vi under 2015-16 se vitryska förband delta i beredskapskontroller som leds från Ryssland.

Vad övades. Inledningsvis kan vi säkert fastställa att övningen omfattande en reguljär konflikt mellan Ryssland och Väst i dess västra landgränsområde, magnituden av övningen dess geografiska storlek de ingående övningsmomenten samt de ingående förmågorna visar tydligt på det. Konflikten omfattade hela den västra landgränsen inklusive Vitryssland d.v.s. den Karelska och Baltiska operationsriktningen.

Nedanstående är en bedömning av ett möjligt övningsscenario utifrån den genomförda övningsverksamheten:
  • Den 16MAR15 har förhållanden mellan väst och Ryssland drastiskt försämrat varvid man väljer att genomföra en partiell beredskapshöjning inom dess två västra militärdistrikt, MD N/V, delar av det östra militär distriktet omfattas även då dess geografiska storhet gör det svårt att erhålla ett högt tempo i en mobilisering av förband och utspridning av dessa. Förbanden kommer utgångsgruppera och spridas till skyddade koncentrationsområden, för att därifrån kunna påbörja väpnad strid.
  • Den 17MAR15 inleds omfattande flyg- och robotangrepp mot de norra delarna av Ryssland. Ryssland påbörjar då en mobilisering av de innevarande förband som finns att tillgå, då en mobilisering av värnpliktiga förband ej bedöms hinna genomföras. Konflikten är inledningsvis begränsad till det norra militärdistriktet, där Rysslands andraslagsförmåga finns att tillgå. Huvudfokus under dagen för Ryssland är att genomföra en spridning av dess sjö och luftstridskrafter för att därefter kunna påbörja offensiva operationer.
  • Den 18MAR15 påbörjas offensiva sjö- mark- och luftstridsoperationer av Ryssland i syfte att begränsa motståndarens styrketillväxt i dess norra militärdistrikt. Konflikten sprider sig även nu till dess västra militärdistrikt, då sjö- och luftstrid genomförs över Östersjön. Luftlandsättningsförband samt markstridsförband inom det västra militärdistriktet understöda av markrobotförband påbörjar offensiva operationer längs hela den Baltiska operationsriktningen. Övergripande syftet är bedömt att skydda Östersjömarinens baseringsmöjligheter i Kaliningrad Oblast.
  • Den 19-20MAR15 inleds en motoffensiv av de ryska mark-, sjö- och luftstridskrafterna i syfte att slå den angripande motståndaren. Markstridsförbanden ansluter till de luftlandsatta förbanden på det taktiska djupet av motståndarens behärskade område. I slutskedet av motoffensiv befästs och försvaras tagen terräng, under den 21MAR15 upphör konflikten.

Ovanstående övningsmönster korrelerar dels mot den genomförda övningsverksamheten dels mot tidigare kända ryska scenarion hur ett angrepp mot Ryssland skulle kunna tänkas genomföras.

I och med att två av tre delar i kärnvapentriaden även omfattats av beredskapskontrollen, är det fullt möjligt simulerat utnyttjande av kärnvapen har övats under beredskapskontrollen. Dock finns det ingauppgifter om det i dagsläget, då sådana uppgifter ej brukar delges, jämför t.ex. med Zapad'09, då utnyttjande övades, men uppdagades långt senare. En trolig tidpunkt för ett sådant övningsscenario blir dock under 18MAR15 i sådant fall.

Slutsatser

Nedan följer några av de tydligaste slutsatserna man kan dra av den genomförda beredskapskontrollen:
  1. Övningssiffran 80,000 soldater totalt ingående i beredskapskontrollen, med över 220 luftfarkoster samt 60 fartyg och 15 ubåtar, kan mycket väl stämma, dock är det främst bataljonsstridsgrupper som övats inom ramen för markstridsförbanden, så en realistiskt bedömning bör vara att någonstans mellan 60-80,000 soldater totalt har övats, här bör beaktas att klargöringspersonal o.dyl. även ingår då de omfattas av beredskapskontrollen, troligtvis är det nedre antagandet mer korrekt.
  2. Beredskapskontrollen i sig omfattade samtliga ryska militärdistrikt, delar av de strategiska avskräckningstrupperna, luftlandsättningstrupperna samt luftförsvarsförbanden och marinförbanden. Varvid denna beredskapskontroll främst bör ses som en praktisk lednings- och stabstjänstövning, detta förklarar även det vitryska deltagandet i beredskapskontrollen. Man genomförde således en total kontroll av det nationella ledningssystemet för att leda de ryska väpnande styrkorna i händelse av en konflikt över hela ytan. Det omfattande deltagandet av ledningsförband indikerar även detta, då ett sådant stort deltagande av de tidigare ej noterats i beredskapskontrollerna.
  3. Sett utifrån tidigare berdskapskontroller, historiskt 2013 intill dags datum, har de berört en (1) till två (2) militärdistrikt, så blir detta den geografiskt största beredskapskontrollen man genomfört då hela Ryssland berördes. Vad som dock är tydligt, är att de problem med ledningssystemen man hade under 2013 och del av 2014 nu är avhjälpta. Man har nu bedömt uppnått en god ledningsförmåga, utifrån att man under sådana korta tidsförhållanden, över en sådan stor geografisk yta, kan bygga upp sambandsnät och därutöver, utöva nationell ledning från en plats över hela den geografiska ytan.
  4. Övergripande övningsscenario förefaller varit en omfattande konflikt i anslutning till Rysslands hela västra landgräns, det Vitryska deltagandet i beredskapskontrollen på ledningsnivå indikerar detta, fokusområdet förefaller varit den Karelska operationsriktningen, detta är i sig ej anmärkningsvärt. Såsom jag bedömde tidigare var en större övning i det området, MD N, att vänta under denna tidpunkt. Vad som gör det anmärkningsvärt är att man bedömt övat hela ledningskedjan inom både den Karelska och Baltiska operationsriktningen under fältförhållanden från högsta nationell ledningsnivå, ned till taktiska förband, därutöver övriga militärdistrikt i Ryssland, med mycket ont om tid till förfogande för att bygga upp sambandsvägarna.
  5. Sett historiskt, då beredskapskontrollerna nu genomförts under två (2) år så kan en normalbild börja skönjas, beredskapskontrollerna infaller ungefär vid samma tidpunkter, dessa i sin tur korrelerar väl med slutskedena för respektive inryckningsomgång i Ryssland. Varvid de beredskapskontroller av större karaktär till del bör kunna ses som oannonserade slutövningar som en del i en slutövningsserie, vilket även bataljonsstridsgrupps deltagandet är en indikator på, för den snart utryckande värnpliktiga personalen. De mindre beredskapskontrollerna berör troligtvis den kontrakterade personalen och infaller på mer oregelbundna tidpunkter. Nyttjas beredskapskontrollerna som ett slutövningsförfarande, bör man relativt säkert kunna mäta förbandens krigsduglighet (KDU) då övningsförutsättningarna ej kan kännas till i förväg av deltagande personal, varvid slutsatsen blir trolig.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Desantura 1(Ryska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12,13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25(Ryska)
Lettiska Försvarsministeriet 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands President 1 (Ryska)
Russian Ships 1(Engelska)
Sputniknews 1(Engelska)
TASS 1, 2, 3(Engelska)
TvZvezda 1, 2. 3, 4, 5, 6(Ryska)
OSSE 1(Engelska)
US Department of State 1(Engelska)

Slutnoter

6Organization for Security and Co-operation in Europe. Vienna document 2011. 2011. Sid 26
47http://russianships.info/eng/today/läst 150403 – Dessa siffror korrelerarväl med andra källorsåsom Military Balance.


Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen - i alla fall på nätet - tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut - vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Geopolitiken talar för Nato (1)

av Johan Tunberger

Min tes är att den geopolitiska situation vi befinner oss i är under snabb utveckling och att frågan om svenskt medlemskap i Nato måste ta detta i beaktande.

Ibland hävdas att begreppet geopolitik implicerar något oföränderligt. Motståndare till Natoanslutning hävdar ofta att det som kallas 1812 års politik – kodifierat i alliansfrihetsdoktrinen – ”tjänar oss väl” eller ”har tjänat oss väl”. Språkbruket varierar som bekant.

Försvarsminister Peter Hultqvist har bland annat inför Krigsvetenskapsakademien i närmast entusiastiska ordalag beskrivit de många militära samarbeten Sverige deltar i. Han beskriver hur vi spinner oss in i en allt tätare kokong fylld med militära utbyten med grannar och väststater. Exempelvis transiterar AWACS-plan över Sverige och svenska Flygvapnet och Marinen övar med Nato eller bilateralt med USA. Försvarsberedningen har givit motsvarande framställning.

För varje utomstående måste Sverige framstå som en väststat och den deklarerade alliansfriheten som näst intill obegriplig. För hur kan ett land välja den märkliga säkerhetspolitiska lösningen att betraktas som egentligen tillhörande en allians men samtidigt i närmast evangeliska termer avvisa tanken på dess militära återförsäkring. Som många har påpekat, torde detta vara den mest utsatta säkerhetspolitiska situation en stat kan försätta sig i.

Samtidigt uppträder ryska stridskrafter demonstrativt provokativt mot oss. Ubåtskränkningarna bedömer jag var avsedda att bli upptäckta för att påvisa vår maktlöshet. Nyheter om ryska militära provokationer tenderar att värderas ned i svenska media. Ryska stridskrafter uppträder än mer frekvent provokativt mot de baltiska staterna och ryska makthavare rasslar med kärnvapen. Detta rapporteras knappast i svenska media.

Jag vill alltså hävda att 1812 års politik, en säkerhetspolitisk linje som litet lättvindigt uttryckt går ut på att dra ned huvudet mellan axlarna och från denna position försiktigt betrakta en ofta ond omvärld, knappast är hållbar i ett läge där den geopolitiska situationen är stadd i snabb förändring.

På 1800-talet och under det första världskriget höll den därför att Sverige låg i Europas periferi och tillgången till svenskt territorium knappast var krigsavgörande. Redan under andra världskriget var läget annorlunda. Sverige klarade sig genom malmexporten och därmed att vara medkrigförande – detta är Wilhelm Agrells formulering – till Hitlertyskland under ett antal år. Under det kalla kriget spelade vi under täcket med västmakterna, vilket var känt av Sovjetunionen, men inte av svenska folket.

De geopolitiska förändringarna är många och djupgående. Arktis växer i betydelse. Östersjön har blivit en vital transportled för rysk olja och naturgas.

Viktigast är dock att Ryssland – ett skräckvälde för att citera utrikesminister Wallström – slagit in på en revanschistisk linje, vilken som minimum verkar syfta till att återupprätta Sovjetunionens inflytelsesfär i ”det nära utlandet”. De ryska väpnade styrkorna rustas upp i snabb takt. De militära anslagen värnas när den ekonomiska krisen framtvingar stora neddragningar på andra samhällsområden.

Upprustningen innebär att stora delar av den ryska krigsmakten är snabbt rörlig i olika riktningar och håller hög beredskap. Denna utveckling har förstärkts av satsningarna på fjärrstridsmedel, som ger förmåga att snabbt kunna dekapitera exempelvis den svenska försvarsmakten.

Moskva har under Putin också visat en påtaglig förmåga att agera kvickt och ta omvärlden mer överraskning. Villrådigheten i väst har förstärkts av ett skickligt bruk av s. k. hybridkrigföring på en nivå som ligger någonstans i skymningszonen mellan krig och kris.

Samtidigt pågår en minskning av västsidans militära resurser i Europa. De amerikanska styrkorna har minskat, om än i långsam takt. De brittiska och tyska dras ned och förfaller delvis på ett sätt som vi känner igen hemifrån.

Den svenska Försvarsmakten är mer att se som en incidentvakt än ett egentligt försvar. Det har stora luckor på snart sagt alla områden och förfallet fortskrider. Inte ens om anslagen skulle höjas med de fyra miljarder om året som man begärt skulle resultatet i bästa fall bli annat än 2009 års beställning på en i första hand expeditionär styrka, främst lämpad för utomeuropeiska insatser. Den aviserade höjningen på en knapp miljard om året kan bara bromsa förfallet en smula.

Numerären är låg. Fredsförbandens lokalisering i den svenska geografin ger ett uttryck för det militärkommunala komplexets dödsryckningar snarare än för ett operativt tänkande. Resultatet är en struktur där förment fredsrationella skäl prioriterats in absurdum. Större delen av Försvarsmaktens behov av nödvändiga insatsvaror, som reservdelar, är exempelvis koncentrerade till några sårbara lagerbyggnader i Arboga. Häromdagen hörde jag en uppgift om att det svenska försvaret skulle kunna vara insatsberett på tre månader; det nämndes som ett framsteg.

De geopolitiska förändringarna, den ryska revanschismen parad med upprustning, de västliga militära neddragningarna och vår egen självförvållade militära impotens, kräver eftertanke.
Ofta framförs i debatten att ett svensk medlemskap i Nato skulle öka risken för att vi dras in i militära förvecklingar; detta genom att på något sätt dra på oss ryska militära åtgärder, som annars inte skulle verkställas, så länge vi är alliansfria. Detta är att fästa stor tillit till ett Ryssland som brutit mot FN-stadgan, den europeiska fredsordningen, 1994 års avtal som garanterar Ukrainas suveränitet och integritet och som utan att blinka blåljugit om rysk militärs roll på Krim och östra Ukraina.

Mot denna bakgrund tror jag att det är få som skulle hävda att de baltiska staterna skulle vara säkrare om de stod utanför Nato. Att hävda att den ensidigt deklarerade svenska alliansfriheten skulle ha större ”verkansgrad” än rättsligt bindande mellanstatliga traktater för att skydda oss mot angrepp är att bygga luftslott. Ett svenskt medlemskap skulle däremot ha påtagligt avskräckande effekt genom att garantera militärt stöd i händelse av en allvarlig kris.

Utan tvivel skulle ett svenskt Natomedlemskap väcka rysk ovilja, åtminstone under en övergångstid, helt enkelt för att Moskva skulle se det som en inskränkning av sin handlingsfrihet. Jag har svårt att inse att det skulle strida mot det svenska intresset.

Om en allvarlig kris skulle uppstå i vårt närområde, kanske mest sannolikt som ett ”hybridintrång” i någon eller några av våra grannstater utgör ett i praktiken oförsvarat Sverige en osäkerhetsfaktor. Genom att besätta vitala delar av landet – jag tänker särskilt på Gotland – skulle Ryssland kunna avregla ett stort operationsområde i sitt ”nära utland” med potentiellt katastrofala konsekvenser, inte bara för oss.

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle, förutom den politiska avskräckning det skulle innebära, ge möjligheter att i fred förbereda och öva snabba och effektiva förstärkningar och därmed täppa till en del av de många luckorna i svensk militär förmåga. Förstärkningar är bara militärt trovärdiga om de förberetts och övats i fred.

Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

 

Not

1. Krönikan bygger på ett inlägg av författaren i Krigsvetenskapsakademiens avd VI.

Behövs det civila försvaret också?

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.


Behövs det civila försvaret också?


·         Ska människor få frysa ihjäl och byggnader frysa sönder och bli obrukbara vid omfattande fjärrvärmeavbrott?

·         Finns förmågan att drivmedelsförsörja många utspridda reservelverk över längre tid?

·         Har blåljusmyndigheter tillgång till bränsle även vid omfattande störningar i drivmedelsförsörjningen?

·         Har samhällsviktiga verksamheter tillgång till el vid eleffekt- eller elenergibrist?

·         Ska kollektivtrafik i Sverige som drivs med fordonsgas fungera även om naturgasleveranser till Europa störs?

De flesta tycker nog som jag att det är rimligt att energianvändare, allra minst samhällsviktiga, har tillgång till den energi de behöver. I vardagen, vid större samhällskriser och kanske även vid höjd beredskap?

Men det sker inte av sig själv, och brister finns redan idag i vardagen. Hoten mot en trygg energiförsörjning är många och varierande. En stor del av vår energiförsörjning hanteras av företag på internationella marknader. Det är till stora delar en framgångsfaktor som minskar vår sårbarhet! En trygg energiförsörjning skapasi första hand i vardagen av dem som producerar, distribuerar och använderenergi.Utöver det behövs en förmåga att lindra konsekvenser om störningar och avbrott ändå inträffar. Statens uppgift är bland annat att skapa tydliga spelregler för marknadens aktörer och säkerställa att krishanteringsåtgärder finns om det värsta inträffar. Insatser för en trygg energiförsörjning behöver anpassas till hur samhället förändras och till de specifika förutsättningar som gäller för just energiförsörjningen. Krishanteringen kan exempelvis inte bygga på svenska särlösningar vid internationella störningar eller eftersträva parallella försörjningsvägar vid sidan av normala flöden. Många olika aktörer har en roll i vardagen, och många av de här aktörerna behöver därför också ha en roll även vid kris.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats. Det innebär att vissa hot har tillkommit eller ökat, även mot energiförsörjningen. I diskussionen om bristande finansiering av det svenska försvaret ser jag sällan resonemang om vad som ska försvaras. Argumentationen stannar ofta vid försvarsmaktens förmåga och behov. Om det civila försvaret någon gång nämns kan det kommenteras med att det saknas en operativt ansvarig myndighet eller att samhällets förmåga att stödja försvarsmakten brister. Jag upplever en obalans och bristande kunskap i diskussionen. Risken är att det här leder till felaktiga prioriteringar och beslut. Riksdagen har antagit mål för Sveriges säkerhet. Vi ska värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Oavsett hur mycket försvarsmaktens förmåga utvecklas kommer den inte att räcka till för att värna det som ska skyddas. Grundläggande för att Sverige ska fungera som nation vid höjd beredskap är att vi även i vardagen har en robusthet för det som är viktigast i samhället, som kan och utvecklas vidare för kris och krig.

Hur uppnår vi den här robustheten? Exemplet Energimyndigheten och energiförsörjningen kan belysa några aspekter. Energimyndigheten har bland annat ansvar för Sveriges olje- och drivmedelsberedskap, för trygg naturgasförsörjning samt för att planera och i den utsträckning regeringen beslutar genomföra ransonering av energi vid bristsituationer. Myndigheten ska inom sitt ansvarsområde för energiberedskap även bedriva omvärldsbevakning och analys samt utveckla och samordna samhällets krisberedskapsförmåga och stödja andra myndigheter med expertkompetens. Energimyndigheten är dessutom en av flera myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskap och höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen.

En grundläggande robusthet, tydliga ansvar och roller etc redan i vardagen inom energiförsörjningen utgör en förutsättning för en välfungerande krishantering och planering för höjd beredskap. Det finns ingen nytta med att utveckla parallella krishanteringsåtgärder för fredstida störningar och störningar i krig. Förutom höga kostnader, oklarhet kring ansvar och roller samt gråzonsproblematik skulle åtgärder som utvecklas endast för en fungerande energiförsörjning till samhällsviktig verksamhet vid höjd beredskap vara svåra att upprätthålla och förvalta i vardagen. Det civila försvaret behöver alltså integreras med och komplettera, i vissa fall ersätta, de åtgärder som skapas för fredstida kriser. Eftersom attacker skulle kunna inriktas mot bland annat energiförsörjningen innan höjd beredskap råder är det troligt att krigets krav i vissa fall bör vara dimensionerande för en utvecklad krishanteringsförmåga i vardagen.

Det senaste decenniet har Energimyndighetens anslag för att skapa förutsättningar för en trygg energiförsörjning kraftigt reducerats. Tidigare tilldelades medel genom Utgiftsområde Försvar. Några sådana medel finns inte längre kvar, utöver möjligheten att söka tillfälliga projektmedel i mindre omfattning genom MSB. Samtidigt har många omvärldsförutsättningar förändrats inom energiförsörjningen. Ett löpande utvecklingsbehov finns hos alla aktörer som är beroende av eller påverkar förutsättningarna för produktion, lagring och distribution av energi. Energimyndigheten bidrar inom det egna ansvaret till en utveckling av marknaders funktion och samhällets förmåga att förebygga och lindra konsekvenser av störningar och avbrott. Det sker med en allt högre kostnadseffektivitet tack vare ökad integrering med andra myndighetsuppgifter, regelverk etc. Trots minskade anslag har myndigheten idag bättre förutsättningar än tidigare att verka för en trygg energiförsörjning i samhället i vardag och kris. Men utvecklingen sker i en relativt långsam takt. Prioritering sker mellan många angelägna åtgärder. Utvecklingsinsatser som bedöms mindre viktiga än de som är mest prioriterade skjuts på framtiden. De åtgärder som har utvecklats är fokuserade på fredstida förutsättningar och behov. Exempelvis har ett uppdaterat planeringssystem för ransonering av drivmedel inte bedömts som lika viktigt som andra åtgärder, då fredstida störningar i första hand kan hanteras med de beredskapslager som finns och utvecklats sedan 70-talets oljekriser.

Möjligen skulle andra prioriteringar ha gjorts om uppdraget tidigare varit att stärka det civila försvaret. Ransonering av drivmedel kan vara en viktig åtgärd att ha förberedd inför höjd beredskap. Men civila myndigheter med ansvar för planering för höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen har varken fått förtydligade uppdrag eller resurser för omfattande utvecklingsarbete. Inför 2015 äskade Energimyndigheten två årsarbetskrafter för att påbörja en analys av vad planering för höjd beredskap innebär i förändrade förutsättningar och behov. Vad ett utvecklat civilt försvar inom exempelvis olje- och drivmedelsförsörjningen kostar är omöjligt att svara på innan en analys är genomförd. Som en jämförelse innehåller dagens beredskapslager av olja värden för tiotalet miljarder kronor. Från (den icke beslutade) budgetpropositionen hösten 2014, utgiftsområde Försvar: ”Regeringen anser att aktörer med ansvar inom det civila försvaret ska ha en hög förmåga att hantera sina uppgifter under höjd beredskap. Detta ligger inom myndigheternas ordinarie ansvar och ska ske med befintliga anslag”. Men några sådana resurser finns inte idag hos majoriteten av de civila myndigheter som har ansvar och nödvändig sektorsspecifik kompetens för att återuppta planeringen av det civila försvaret.

Höjd beredskap ställer delvis andra krav än vad dagens fredstida krishantering tillgodoser. För ett utvecklat totalförsvar behöver även det civila försvaret utvecklas. Alla aspekter av det civila försvaret. Det måste göras integrerat med en ökad robusthet i vardagen och inför fredstida kriser. Även analyser om vad som skulle behöva förändras eller utvecklas kräver resurser som idag saknas hos många civila myndigheter. Dagens försvarsdebatt får inte baseras på en felaktig bild av samhällets förutsättningar och behov. Det bör finnas en bättre balans i diskussionen om det framtida försvaret och om åtgärder som behöver finansieras. För ett fungerande totalförsvar är det viktigt att de civila myndigheternas roll i utvecklingen inte glöms bort eller missförstås. Alla dessa civila myndigheter bör få förutsättningar att ta sitt ansvar, genom tydligare styrsignaler och grundläggande finansiering för uppgifterna. Oavsett hur mycket eller lite som satsas på en välfungerande försvarsmakt kommer samhällets förmåga att skydda det som är viktigt vid höjd beredskap även i framtiden att brista om vi inte tar det civila försvarets förutsättningar och behov på större allvar.

Mikael Toll, Chef enheten för trygg energiförsörjning, Energimyndigheten

Brandbekämpning sommaren 2015?




I Dagens Industri kunde vi i lördags läsa att Försvarsmakten nu totalavvecklar sina helikoptrar av typen Hkp 10, kanske mer känd som Super Puma. Helikoptern anskaffades primärt för Flyg- och Sjöräddning, men har också använts för många andra uppdragstyper i Försvarsmakten. 

En för staten smidig lösning hade givetvis varit att Sjöfartsverket hade övertagit dessa helikoptrar istället för att köpa nya, eftersom det finns mycket flygtid kvar i dessa skrov. Men Sjöfartsverket ansåg att "det inte var ett möjligt alternativ", vilket även uppmärksammades på ledarplats. Jag har från initierade källor dessutom fått information att Sjöfartsverkets helikopterupphandling i skrivande stund skall vara föremål för granskning från UG. Vi får väl se vad utfallet blir där.

När Helikopter 10 nu försvinner från Försvarsmakten finns det risk för att ytterligare ett förmågeglapp uppstår i vår bräckliga samhällsstruktur. Nämligen förmågan till skogsbrandsläckning i statlig regi. 

Tyvärr glömmer vi fort, men det tål att påminna om förra sommarens omfattande skogsbränder. Den i Västmanland var den största skogsbranden i Sverige sedan 50-talet med 13 800 hektar drabbad skog. och 25 nedbrunna eller brandskadade byggnader. Tack och lov så skördade branden endast ett dödsoffer.

Försvarsmakten skall stödja samhället vid påfrestningar, med tillgängliga resurser

Detta är således inte längre en av huvuduppgifterna som det var tidigare vilket innebär att inga särskilda uppdrag tilldelas Helikopterflottiljen då uppgiften ej får vara dimensionerande för verksamheten. 

Dimensionerande verksamhet för den relativt lilla Hkp 16 flottan omfattar bland annat beredskap för polisen, specialförbandens verksamhet och beredskap, beredskap för NBG15, utbildning av nya besättningar, samt initial samverkan med utvalda förband ur mark- och sjöstridskrafterna. Utöver detta tillkommer flyguppdrag för bl.a. FML och stöd till FMV osv.

Nedanstående text har jag erhållit från initierad personal vid helikopterflottiljen.

-------------

Flygvapenchefen har i olika forum påtalat att han inte med gott samvete kan stå utan brandbekämpningsförmåga från helikopter under sommaren 2015, vilket är ett ytterst klokt slutsats. Detta innebär att OPEVAL för att kunna flyga Hkp 16 med brandbalja är inplanerat under våren 2015, med ambitionen att "ett begränsat antal Hkp 16-besättningar" ska kunna genomföra brandbekämpning under sommaren 2015. Däremot är detta inget som specifikt uttrycks varken i VU eller VO för HkpFlj.

På förbandet har man helt enkelt själva klämt in detta p.g.a. att det finns en vilja hos personalen att visa samhället att vi kan leverera denna viktiga förmåga även från Hkp 16. Att inte ha den möjligheten i somras skapade frustration i augusti förra året då man inte kunde bidra med Hkp 16 i släckningsarbetet.

Anledningen till att införandet av brandbekämpningsförmåga med Hkp 16 inte gjorts hittills är enkel. Det finns få skogsbränder att bekämpa i Afghanistan. Många delförmågor stod tillbaka under införandet av 16-systemet och deployeringen till Afghanistan. Att flyga med brandbalja är bara en av flera. Det är därför väldigt mycket som vi just nu omhändertar i många olika rör, men det kommer att ta tid. Ett sådant forcerat införande skapar ett enormt bogsvall som förr eller senare måste hanteras.

Man måste dock komma ihåg är att bara för att baljor är levererade, och att en OPEVAL genomförts, samt att grundutbildning är klar, så innebär inte det att fullständig förmåga finns. Precis som all annan verksamhet så krävs erfarenhet och mängdträning för att bli riktigt effektiva. Troligtvis kommer detta inte att uppnås under året till den grad som kan önskas. Däremot finns det piloter på förbandet ur både gamla armé- och marinflyget som tidigare genomfört denna verksamhet  med andra helikoptersystem så ett visst kollektiv minne finns tack och lov kvar.

En mängd brandbaljor för Hkp 16 finns hos FMV och inväntar leverans till FM. Antagligen påbörjas detta i samband med att OPEVAL genomförs under våren.

Det finns dock en risk att detta inte kommer att kunna genomföras enligt förbandets plan. Främst pga resursbrist kopplat till alla andra prioriterade uppgifter som åligger förbandet i kombination med att FMV måste leverera baljorna.

----------------

Vi kan då konstatera ett antal faktorer:

- Försvarsmakten gör sig nu av med sina Hkp 10 som effektivt nyttjades under släckningsarbetet förra sommaren. Det finns givetvis olika skäl till detta, men det kommer innebära att förmågan till skogsbrandbekämpning och att kunna bidraga vid omfattande sjöräddningsinsatser (läs Estonia) nedgår.

- Helikopterflottiljen har enligt uppgift inte ett officiellt uppdrag att bygga upp kompetensen för att kunna släcka bränder.

- Även om Flygvapnet och Helikopterflottiljen på eget gott initiativ försöker bygga upp en begränsad förmåga till sommaren så är det inte säkert att alla resurser och verktygen finns när den mest kritiska torra sommarsäsongen kommer.

Slutsatsen blir då tyvärr den att statens totala beredskap för att kunna bekämpa omfattande skogsbränder med större helikoptrar riskerar att vara sämre eller lika dålig under sommaren 2015 som under sommaren 2014.

Jag skrev förra sommaren tre inlägg i ämnet som blev lästa i stor omfattning:
En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!
Förtydligande angående Försvarsmaktens stöd till samhället

Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.


Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som "non-swimmer" så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten


Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).


Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.


Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35


Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.


Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.


Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.


Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Svensk försvarsindustri – good or bad?

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att bedriva plakatpolitik som litet land och tro att man kan förändra världen – ens litegrann – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas av dess omvända logik. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska summor – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands berör inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenskt. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu och att man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt som passar svensk försvar och sedan bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig gravt. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige, främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per krona till vår försvarsmakt.

Vänligen,
Mikael Grev