Det är dyrt att vara fattig! Tyvärr.

För den riktigt goda sakens skull och för den nu gällande inriktningen på den svenska utrikes och säkerhets-politiken så gäller det för våra politiker att leva upp till den utan att ett kostar ansiket vare sig utåt eller inåt.  Enligt MSB är säkerhetspolitik följande:

En ny syn på säkerhet

Gränsöverskridande samarbete, handel och integration främjar, enligt den svenska regeringen, en positiv utveckling i stora delar av världen. Men globalisering kan också innebära ökad sårbarhet genom att enskilda händelser snabbt kan få regionala eller globala återverkningar. I detta ligger en ökad sårbarhet mot säkerhetshot som terrorism, spridning av massförstörelsevapen, organiserad brottslighet, pandemier och miljökatastrofer.

Detta samarbete som man här talar om kan vara det samarbete som finns inom Nordefco. Läs mer om detta samarbete på www.nordefco.org tyvärr så är sidan på engelska och inte på våra nordiska språk.

Men tillbaka till det som egentligen berör oss svenskar. Jo, Sverige vill samverka med de övriga nordiska länderna. Det är ju ett mycket gott syfte till att göra det och i den synen på säkerhetspolitik som finns och som är beslutad i Sverige. Men, är egentligen den vanlige svensken (inklusive jag) medveten om vad detta egentligen innebär? Jag tror inte det utan man förlitar sig till de folkvalda att de tillse att det är Sveriges väl i utrikespolitiska frågor och även välfärdhetsfrågor såsom arbete nationellt som främst gagnas före större politiska poäng inom den internationella politikersfären.
Såsom det nu verkar gestalta sig så är det mer att den internationella kostymen som kommer att ha en avgörande roll i det beslut som kommer i närtid vad gäller den taktiska transport resursen som Sverige idag förfogar över. Ja, den borde ha kunna nyttjats på ett mer effektivt sätt än vad som görs idag och där igenom vara ett bättre verktyg för våra politiker. Men, att som man nu i politikersammanhang fundera på att avveckla ett antal väl fungerande flygplan för att ersätta dessa med nya flygplan och placera dessa utanför Sveriges gränser för att få kredit i den nordiska klassen är egentligen förkastligt ur skattebetalarnas synvinkel. Att ersätta gamla flygplan som inte har något andrahandsvärde (jämför med det man får för en bil då man vill byta till en nyare) med något färre helt nya flygplan med i princip samma tillgänglighet är att undanhålla många miljoner till bland annat andra områden inom statsekonomin som till exempel äldrevård, integration och barnomsorg. Varför ska man på bekostnad av dessa områden spendera i engångskostnad motsvarande 2 miljarder (minimum) kronor för att blidka våra nordiska länder. Detta då Sverige har en fullt fungerande flotta av taktiska transportflyg idag och som fortfarande kan operera minst i 15 till 20 år framåt. Är det så att det politiska poängen väger tynger än de ekonomiska? I så fall borde det vara så att man startar med ett samarbete med att de flygplan som man har i respektive land samordnar och nyttjar tillsammans. Detta torde vara en början till en framkomlig väg utan att det kostar de svenska skattebetalarna en onödig summa pengar för att Sverige kan visa och stå upp till den säkerhetspolitiska inriktning som idag gäller. Politiker: tänk efter vad era beslut och inriktningar egentligen kostar oss skattebetalare och vad skulle man kunna göra för att kompromissa för att uppnå Nordefco grund? Ta och börja med det vi har och samarbeta med att genomföra transporter åt varandra för att sedan kunna utöka cooperabiliteten framöver på andra områden. Tyvärr så känns det som om att det bara är inom transportflyget som detta är aktuellt ochinte inom stridsflyg, helikopter eller inom vip och spaningsflyg detta samarbete gäller. Av denna anledning så känns det som om att hela samarbetsöverenskommelsen med de övriga nordiska länderna kommer till korta.

Så här ska rekrytering till FM se ut…

Försvarsmaktens havererade rekryteringssatsning är nu i ropet. Det som de flesta insatta i försvaret begrep från början blir nu en alltmer pinsam realitet för politiker och försvarsmaktsledningen. Nya panikåtgärder i form av 150 miljoner till rekryteringsåtgärder avses satsas. Problemet är att de konsulter som Försvarsmakten anlitar har en helt skev bild av vad det handlar om. Filmsnuttar med missvisande aktiviteter ger fel signaler. Det som behövs är närkontakt. Ut bland folk i varuhus och köpcentra, haka på julmarknader och annan torghandel, ha representation på flygplatser och resecentrum, ut i skolorna och på universiteten, ja kort sagt, där människor finns. Dessutom, rekryteringen skall fortgå över tiden, så gott som dagligen på minst ett ställe varje helg i de större orterna. Det kräver resurser, naturligtvis men det kommer att löna sig. Därutöver kan Försvarsmakten öppna fasta rekryteringscentra på några av de största orterna. Skapa ett rent rekryteringsförband med rätt resurser helt enkelt.Det räcker inte att dyka upp då och då på större mässor eller flygdagar. Sluta med stora försvarsmaktsdagar, för dyrt och ger för lite effekt. Börja med små mobila enheter enligt ovan. Alternativet till en fortsatt misslyckad rekrytering är att plocka ut den förrådsställda värnplikten igen, kanske det vore det allra bästa?

Sanningen om de svenska C-130H Hercules

Under den senaste tiden har det florerat många inlägg i diverse bloggar om de svenska C-130H Hercules eller TP84 som Försvarsmakten benämner dem. I dessa inlägg har det diskuterats högt och lågt om den status som de åtta flygplan som försvarsmakten förfogar över idag. De flesta av dessa inlägg har deklarerat att de är i ett uselt skick, på gränsen till icke luftvärdiga och att de mer eller mindre är skrot som det inte är någon ide att fortsätta att operera med. De är heller inget att modifiera då de är så gamla så att det är oekonomiskt att göra detta. De behöver ersättas av ett nytt, fräscht, hippt flygplan med en massa nya finesser och elektronisk utrustning som gör att flygplanet går längre, snabbare, kan lasta mer, har en MTBF (Mean time between failure) som är så hög som det bara går att få samt att de sällan behöver genomföra underhållsåtgärder men då det behövs till en minimal kostnad.

Sedan minst 2009 har Lockheed (Hercules tillverkare i USA) med FMV hjälp följt upp de åtta flygplanen ur ett antal parametrar under flygpass. Dessa parametrar har sedan legat till grund för en studie vars syfte varit att se hur mycket uppskattad tid det finns kvar i de åtta flygplanen.
Detta resultat har under oktober månad delgivits till MSK Flyg och till FMV i samband med Herules operators meeting och även efterföljande möten. Resultatet av denna studie pekar entydigt på ett par saker:
1. Försvarsmakten har underhållt sina flygplan väl. 2. De har opererat sina flygplan med stor proffesionalism och hanterat flygplanen med varsamhet trots att de varit i fintliga miljöer och opererat. 
Dessa två huvudorsakerna ger i förlängningen av studien att i samtliga åtta flygplan, oberoende av årsmodell, så finns det cirka 45 till 55 procent livslängd kvar i dessa skrov. Bedömt så kommer de då att räcka till att operera i ytterligare 15 till 20 år. Det är svårt att sätta en klar bortre gräns beroende på hur de kommer att användas i framtiden. Denna fakta att det finns så mycket ”liv” kvar i flygplanen får mej som skattebetalare att fundera vidare. Varför vill försvarsmakten ersätta dessa åtta flygplan med nya istället för att modifiera de nuvarande för en bråkdel av vad det skulle kosta att införskaffa nya flygplan som ersättare?
 Varför denna iver?

Jo, regeringen vill se ett utökat samarbete inom norden i taktiskt transportflyg och Norge och Danmark opererar redan idag den tilltänkta efterföljaren till C-130H, nämligen C-130J. Danmark har fyra stycken flygplan och Norge har för tillfället tre stycken flygplan men väntar på ytterligare ett flygplan som ersättning till det flygplan som så tragiskt försvann i våras. Sverige, Norge och Danmark har genomfört en studie i hur detta samarbete skulle gå till. NORTAT. Den visar några intressanta punkter. Bland annat:

  • Norge och Danmark är inte beredda att flytta från sina existerande baseringar för att samgruppera alla flygplanen. Sverige kan tänka sig att gruppera både i Norge och Danmark utan förbehåll.
  • De kostnader som idag Norge och Danmark har för sitt underhåll av sin flotta på fyra flygplan är 14 respektive 14,6 miljoner Euro ( Med en Euro kurs på 8,60 blir det 120,4 respektive 125,5 miljoner kronor. Sverige underhåller sina åtta flygplan till en kostnad mellan 80 och 115 miljoner kronor per år de senaste fem åren.
  • Norge och Danmark har en besättningsratio till antalet flygplan som är i princip dubbelt så hög som Sveriges.
  • Tillgängligheten på flygplan i Norge och Danmark är inte högre trots att de har nya flygplan.

Dessa punkter om ekonomi och tillgänglighet oroar mej som skattebetalare. Det verkar som om att Sverige trots allt har väldigt bra kostnadsläge på sina befintliga flygplan i jämförelse med Norge och Danmark.

Mer i NORTAT står det att man kan start ett samarbete på en operativ nivå. Dvs att man baserar som man gör idag och man opererar de flygplan som man gör idag men att man samordnar de behov som finns inom norden för att kunna flyga varandras laster eller samordna lasterna. Detta är ett riktigt bra alternativ då det torde medföra att Sverige kanske kan få tillgång till transportresurser från Norge och Danmark och viceversa. Dock finns det problematik inom dessa samarbeten och under fjolåret hade just försvarsmakten detta problem med transporter för att etablera och understödja den JAS insats som man gjorde över Libyen. Sverige är med i C-17 samarbete i Ungern men där fanns ej resurser att tillgå när Sverige som mest behövde dem.

Vad är då det mest kostnadseffektiva att göra för att kunna ha en taktisk flygtransportförmåga?

Jo, Modifiera de befintliga åtta flygplanen så att det uppfyller de tvingande krav som finns för att flyga i militärt luftrum. Modifiera de system (Ganska få system) som man ser har behov av detta så att flygplanen klarar dessa 15 till 20 år till. (Pengar finns avsatta för modifieringar i gällande materielplan.)  Se till vilka förmågor som flygplanen ska ha för att till exempel stödja SF-operationer. Med nya C-130 J kommer det att bli  problem att landa och starta på de platser som  de vill till och från.
Dessa modifieringar kommer inte ens att kosta 3/4 av vad EN ny C-130J kostar. Till detta kommer reservdelar, komponenter som behöver köpas in i en första omgång. Kanske kan man klara sig med en begränsad mängd med markutrustning som behövs för att underhålla flygplanen. Kanske får vi låna denna av Norge eller Danmark.

Kvarstår gör då den enskilt största frågan för oss: Hur ska Sverige bete sig när man placerar ett insatsförband på annan nations territorium? Blir det som motsvarande det NATO samarbete som Norge och Danmark har sedan länge och hur skall man dela upp resurserna om det behövs? Detta är en prekär fråga och den skulle säkerligen ha varit mycket enklare att besvara om det hade varit ett insatsförband med JAS 39 som stomme. Då hade nog politikerna inte varit lika positiva till att permanent gruppera utanför Sverige.

Så de stor hakarna i detta är att Sverige kommer inte att tjäna en enda skattekrona (min och din skatt) på att samgruppera och sälja ut de nuvarande åtta flygplanen samt hur ska detta med att permanent förlägga ett insatsförband utanför Sveriges gränser hanteras tillsamman med neutralitetsinriktningen?

Fas 3 infört i Syrien

Fas 3 har inletts i Syrien. Enligt Mao’s teorier om gerillakrig och den militära kampen, så följs terrorism och gerillakriget av en konventionell krigföring. Den uppstår via plundring av motståndarens baser och/eller tillförsel utifrån.

De första indikationerna på detta har blivit synliga i veckan. Här är exempelvis den första dokumenterade nedskjutningen av helikopter med vad som förefaller vara en luftvärnsrobot. Den islamistiska grupperingen Al-Nusra Front har kommit över stridsfordon, vilket vi kan se i detta filmklipp från östra Syrien.

Det innebär att oppositionen nu kommer att försöka ta de viktigaste geografiska och politiska målen. De kokar ned till tre, Aleppo, Damaskus och Latakia som är basen för alawiterna. Mycket talar för att de går mot Aleppo först. Stora delar kring Aleppo behärskas redan, och staden är landets ekonomiska centrum.

För Assadregimen innebär detta att den har passerat sin kulminationspunkt, om inget mycket oväntat händer. Som jag ser det har regimen nu tre huvudalternativ.

Det första, desperata alternativet är ett anfall mot Israel för att samla Arabvärlden. På ytan kan man tro att uppståndelsen över Israels operation mot Gaza skulle finna en sådan resonansbotten. Alternativet är ett dåligt alternativ för Assad. Dels är hans styrkor klart underlägsna de israeliska förbanden, dels är stora delar av arabvärlden inte intresserade av att hjälpa Assad. Dessutom skulle regimen vara tvungen att släppa terräng i Syrien för att samla de egna styrkorna. Mycket låg sannolikhet alltså. Möjligen kan jag tänka mig att regimen gör en större beskjutning för att pröva reaktionerna externt. Möjligen kan regimen pröva liknande aktioner vid gränserna till Jordanien, Libanon och Turkiet också.

Nästa alternativ är att få till stånd en militär intervention utifrån. När det gäller Hizbollah så verkar rörelsen vara delad i sin uppfattning. Mindre enheter slåss i Syrien utanför Homs, medan linjen i stort tycks vara att konservera sina krafter i Libanon. Nästa möjlighet är Ryssland som ju har robotkryssaren Moskva och en jagare ur Svarta havsflottan i östra Medelhavet. Det finns en ganska stor befolkning ryssar i Syrien, varför en evakuering skulle kunna bli aktuell liksom en lokal landstigning vid den rysk-syriska flottbasen i Tartous för att säkra materiel och personal. I veckan blev det också känt att Ryssland flugit in 240 ton syrisk valuta sen i somras för att hjälpa regimen att betala för sig. Det ryska stödet kommer nog inte ta sig mer direkta ingripanden än så.

Därmed återstår Iran som ju har mest att förlora på Assads fall. Den islamiska republiken kan antas förstärka sina mindre kontigenter i Syrien för att försöka vinna tid. Möjligen kan detta adderas av miliser från Irak som vill skydda regimen. Stödet utifrån förefaller rimligt till en viss nivå.

Detta kan ändras av en faktor. Om rebellerna under sitt eventuella övertagande av Damaskus skulle förstöra shiitiska helgedomar som Sayyidah Zaynab-moskén, så skulle helvetet bryta lös. Moskén innehåller graven till profetens sondotter Zaynab. I Damaskus finns också Bab al-Saghir-begravningsplatsen, där en annan sondotter också ligger begravd liksom deltagare från slaget vid Karbala år 680. Just de stora attentaten invid helgedomar i Karbala 2003, 2004 och 2007 var starkt bidragande till en polarisering mellan shiiter och sunniter i Irak, och det krävdes en stor förstärkning av amerikansk trupp för att tillfälligt stabilisera läget.


Det tredje, och mest troliga alternativet för Assad att försöka sig på, är att regimen försöker spela ut olika grupper mot varandra. Så har exempelvis redan kurdiska miliser tillhörande PYD slagits med just Al-Nusrafronten kring Aleppo. I detta sammanhang är den kristna befolkningen nyckeln för en eventuell framgång att behålla viss makt för Assad. Eftersom en del rebellgrupper skanderar: ”Alawiterna till graven, och de kristna till Libanon”, så ökar det rädslan bland landets minoriteter för vad som ska hända efter regimens fall. Hittills har en del syrier försökt att hålla sig vid sidan av inbördeskriget, men i takt att kompromissutrymmet i princip försvunnit så blir det allt svårare att hålla sig utanför. 


Mycket talar för att vi ser början på slutet för regimen, men den kommer troligen försöka skapa en situation som påminner om inbördeskriget i Libanon som ju pågick mellan 1975-1991. Om rebellerna uppträder odisciplinerat och förstör shiitiska helgedomar ökar risken kapitalt att vi hamnar där, men med stort irakiskt och iranskt inslag.


(Uppdatering kl 11:10) Kusligt. När inlägget las ut, så sprängdes två bilbomber i den drusiska och kristna stadsdelen Jaramana i sydöstra Damaskus som krävde minst 29 människors liv. (Uppdatering slut)

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

En riksrevisor det bor i staden…

Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa.”

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.”

Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda. 
Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.) 
Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående.”
Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68). 

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.
Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet


Blogg listad på Bloggtoppen.se

En bloggares drivkrafter

Vad är det egentligen som driver oss försvarsbloggare att spendera tid på våra bloggar – tid både att skriva inlägg och att sedan försöka belysa de kommentarer som brukar ramla in?

För min egen del började det mest som ett sätt att fylla ett behov att försöka förklara ”hur det skulle vara”. Jag är en ordningsam egyptier som råkade bli perifert inblandad i den reformerade personalförsörjningen i ett ganska tidigt skede. Ganska tidigt stod det klart att det krävdes krafttag för att få ordning på nomenklaturen – detta eftersom många medarbetare inom Försvarsmakten inte hade hela bilden klart för sig.

Ett exempel på en inbyggd felaktighet var att våra GSS från början delades in i ”anställda GSS” och ”kontrakterade GSS”. Akronymerna var AGSS och KGSS. Det är säkert någon av mina läsare som minns detta.

Sedan konstaterade någon att detta inte var speciellt väl valda begrepp eftersom även de så kallade ”kontrakterade GSS” skulle vara anställda. Det var nog i samband med detta som de nuvarande akronymerna GSS/K och GSS/T föddes.

Som sagt, min första drivkraft var att utifrån min egen rudimentära kunskap försöka förmedla hur saker och ting förväntades hänga ihop. Det var en utmaning!

Så småningom fick jag också via mail från läsare uppslag till nya inlägg. Många av de inlägg som handlat om Försvarsmaktens strukturer kommer från idéer som jag fått utifrån. Jag tackar och bockar!

I det stora hela betraktar jag mig som en mycket lätt kopia av Wiseman, som trots allt är oändligt mycket mera påläst än vad jag är – dessutom inom ett bredare område. Respekt, Wiseman.

Om jag efter några år ska bedöma vad som varit det viktigaste och bästa (och kanske roligaste) jag totat ihop så skulle jag nog vilja framhålla följande.

  • Allt som jag skrivit om GSS/T och reservofficerare. Jag kan tyvärr inte säga att jag är mer optimistisk rörande dessa kategorier idag än för två år sedan – men det rör sig i alla fall kraftfullt just nu för de tidvis tjänstgörande. 
  • Inlägget om namn på krigsförband i allmänhet och manöverbataljonerna i synnerhet. Behovet av att fatta beslut i frågan verkar för övrigt akut eftersom Livgardet söker personal till ”Livgardets 7. bataljon” medan kamraterna på K 3 kallar samma krigsförband för något helt annat (förhoppningsvis det korrekta namnet: 31:a luftburna bataljonen).
  • Båda inläggen om kvaliteten på myndighetens platsannonser. Bottenmärket är tyvärr ännu inte nått.
  • Inlägget om samordning inom garnisonerna och ett slutligt lämnande av Axel Oxenstiernas organisation av armén. Jag är säker på att utvecklingen kommer att visa att inläggets huvudidé är rätt. Det behövs inte fyra kommendörer och en överste i Blekinge. 
  • Hela diskussionen ”om galonering” – det blev en lång tråd med högt tonläge.

Men det viktigaste inlägget jag skrivit var nog det om återinrättande av försvarsgrenarna. Jag är helt övertygad om att en sådan åtgärd i sig skulle leda till en kraftfullt förbättrad enkelhet och tydlighet. Låt armén ta huvudansvaret för underrättelsearenan, flygvapnet för ledningsarenan och marinen för logistikarenan. Det kan inte bli tokigare och otydligare än vad det är nu.  

GMY


Sinuhe

Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas…

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga – vare sig den är nationell eller internationell – står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.

Allan Widman

  

 

Regeringsbeslut 7

Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.

Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 – 2019.

Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.

Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.

Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten – dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.

Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.

Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert ”värnpliktskramarna” att piggna till – i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera. 

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband – organisationsenhet – INFOS – FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.

Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen. 

Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
  • Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:

  1. Varierande utbildningsvägar
  2. Internationella samarbeten
  3. Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning

  • Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
  • Ha en lägre andel officerare
  • Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.

Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.

Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.

Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?

”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.

Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.

Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).

Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.

Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.

GMY

Sinuhe

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.

Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.

Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.

Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.

För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre ”nice-uppgifter” såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.

Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.

Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

Lön för mödan

Försvarsmakten höjer ingångslönerna för soldater och sjömän till lägst 18000:-. Det var ett välkommet besked i höstrusket. Soldaternas lön har varit på tok för dålig och det finns de som valt bort yrket för den dåliga ersättningen.

Det har höjts röster för att den nya lönenivån kan ge sergeanter mer lön än 1.sergeanter, att det kan vålla stor oreda i organisationen. För egen del har jag inga större problem med att en underställd tjänar mer än jag förutsatt att det finns goda skäl för det. Sådana skäl kan vara specialistkompetens eller fler år i tjänst.
OR6 (1.Sergeant) är i dagsläget en instegsgrad för många men OR5 (Sergeant) är den mest seniora soldatgraden. Det är ur mitt perspektiv inte alls självklart att en nyutexad 1.Sergeant med GMU+KMU och SOU ska ha mer betalt än en Sergeant med mer än dubbelt så lång anställning.

Lönehantering är viktigt och det är avgörande att det blir rätt för att organisationen ska vara välmående. Ökningen av soldaternas löner var välkommen och nu hoppas vi på att höstens lönerevision gör att lönepusslets bitar ligger i ordning. Nu får soldater och sjömän lön för sin möda åtminstone.

/Cynisk

Alternativet till ”Gilla läget”, finns det?

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på  skriver Wiseman med anledning av försvarsministerns senaste försök att försvara/förklara regeringens försvarspolitik i allmänhet och finansieringen av nya JAS Gripen-äventyr i synnerhet. Situationen torde inte på något sätt vara unik för politiker och även vi militärer […]

Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?


Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?
Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 
Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL
Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·        
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·        
Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·        
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Flygstridskrafter
·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·        
Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.
För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.
Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.
Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.
Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.
I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.
Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.
Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”
Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.
J.K Nilsson

Strid om Vätterns luftrum

Striden om huruvida FM ska få bedriva fortsatt övningsskjutningar vid skjutmålen kring och i Vättern hårdnar. flera aktioner genomfördes under gårdagen genom tända eldar och klockringning i kyrkor. Saken gäller att FM vill utöka skjutverksamheten då lagda uppdrag nu kräver en högre förmåga. Utökningen skulle i så fall innebära att FM skulle komma upp i ett nyttjande som motsvarar 10 till 15 % av vad som var normalt under kalla kriget. De aktuella skjutmålen har använts av FM i närmare sjuttio år! Aktivisterna, vars talespersoner inte tillför ”ursprungsbefolkningen” i området kring Vättern, framför argument som att djurlivet tar skada, vattnet blir sämre och bullret ger problem. Det finns dock inga som helst fakta som styrker dessa misstankar och vare sig vatten, djurliv eller fiske har tagit skada tidigare trots en mycket hög nyttjande del sedan 1940 fram till mitten på nittiotalet. I den by som är mest utsatt finns det dock ingen som klagar,nämligen Karlsborg. 6700 invånare varav 3000 är knutna till FM i någon form betyder att aktivisterna inte gör sig besvär att värva supporters där. Det handlar alltså om ett antal i närtid inflyttade personer som gör sig till tolk för en icke existerande majoritet. Några hundra supportrar kan väl knappast göra sig till talespersoner för ett område som består av närmare 400 000 människor.

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och – varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: ”Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt”. Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet – helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit ”samma förband borta som hemma”. Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      

 

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

”Internationella insatser som merit för veteransoldater

Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?”
 
I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu – i ÖB:s närvaro – givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.
 
 
Allan Widman

Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten

Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.

Kn David Bergman