Det otillräckliga trendbrottet
Av Johan Wiktorin, avdelning I
Att följa försvarsekonomin är i dagens politiska miljö nästintill omöjligt. Tidigare kunde vi följa upp mot IO 14, men den kopplingen har försvunnit, eftersom vi med Försvarsöverenskommelsen (FÖK) fått en liten större organisation med ny bataljon, flera stridsflygdivisioner och en mekaniserad stridsgrupp på Gotland som tydligaste exempel. IO 14 har tynat bort och något ännu odöpt har tagit över dess roll.
Men, även utan kopplingen är det svårt att hänga med. Alla tycks vara överens om att det skett trendbrott, men sen går åsikterna isär. De hårt kämpande försvarspolitikerna såg glada, eller rättare sagt lättade ut, när överenskommelsen presenterades. Andra menade att det var ett totalt svek mot försvarsbehoven.
Här kommer ett försök att reda ut vad som förhåller sig till vad och när i alla underlag och tidigare beslut. Längs nollinjen går den tidigare planerade ekonomiska nivån.
I samband med att Försvarsberedningen förra året vid den här tiden presenterade sin överenskommelse, så såg uträkningen ut så här.
I denna var avdrag gjort för så kallade satsningar genom omfördelningar från det internationella anslaget samt administrativ rationalisering. Som synes i diagrammet nedan, så kännetecknades denna överenskommelse av för lite och för sent. Först 2024 skulle försvarsbudgeten ha ökat med 4,9 Mdr/år (presenterat som 5,5 Mdr/år). 10 år efter Ukrainakrigets början.
I december och januari var det så dags för Försvarsmakten att svara på den gamla regeringens anmodan om vad pengarna skulle räcka till. Något som kommit bort i debatten var att myndigheten utgick från de planerade nivåerna, det vill säga beredningens förslag som omsatts i Finansutskottets betänkande under hösten 2014. Det framgår av myndighetens svar (s. 32) i december.
I januari återkom Försvarsmakten med förtydliganden kring ekonomin. Nu angavs bristen i fast prisläge till 15,5 Mdr för 2016-2019 och 6 Mdr för 2020-2024. I Försvarsutskottets utfrågning nyligen angav ÖB att det enskilt för året 2020 var 2 Mdr, vilket tentativt innebär 1 Mdr/år ytterligare för 2021-2024. Nedan är Försvarsmaktens underlag omräknat i förhållande till beredningens med 4 Mdr extra för 2016-2019 och 3,5 för 2019 = 15,5 Mdr.
Den nya överenskommelsen förhåller sig också till beredningens resultat. Här har 3-400 milj kr dragits bort varje år för att kompensera de höjda ungdomsarbetsgivaravgifter som blir verklighet enligt den nya regeringens planer från 2016. Intressant nog är FÖK på en högre nivå 2020 än vad Försvarsmakten är. Om man prolongerar därefter, så gäller det 2021 och 2022 också. I byråkratier är det nivåerna som är viktigast
Här har också överenskommelsen inneburit en utredning av materielförsörjningen som bedömt kommer att förbättra den ekonomiska bärkraften i materielplanen. Viktigast är att få kompensation för teknikinflationen på försvarsmateriel.
Eftersom de ekonomiska nivåerna höjs samtidigt som FÖK inte tar in beredningens önskelista från förra året, så blir obalansen mellan uppgifter och resurser mindre än tidigare.
Problemet är att den reala uppgiften är för liten. Det blir allt tydligare att vi får ett försvar för Territoriell integritet som klarar av försvar i en riktning under alltför kort tid. Under förutsättning att vi får en lång förvarningstid.
Något som det går att sätta både ett och två frågetecken för. I slutet av april vittnade SACEUR tillika USA:s högste befälhavare i Europa för senaten och medgav att flera stora ryska övningar överraskat honom. Det finns enligt general Breedlove stora brister i både inhämtning och analysförmåga för detta land, som har mer i underrättelsebudget än vad hela vårt försvar kostar.
Vid Folk och Försvars utbildning i fredags uppträdde Säkerhetspolisens generaldirektör Anders Thornberg med beskedet att den ryska militära underrättelsetjänsten (GRU) är det största hotet mot Sverige med sin krigsförberedande verksamhet.
Något säger mig att den informella försvarsgruppen som ska vårda FÖK och det nybildade Säkerhetspolitiska rådet kommer att få snabbinkallas både en och två gånger det kommande året för att ta nya beslut. Risken är nämligen stor att Finansdepartementet för åttonde året i rad har tagit fel på omvärldsutvecklingen. Kanske dags att låta svensk säkerhet vägledas av analys istället för förhoppningar? Ansvaret faller nu tungt på den nya regeringen.
——————–
Lästips: Tillsammans med Blue Institute har undertecknad tittat på den geopolitiska risken och Sveriges ekonomiska exponering i NO Europa för Svensk Tillväxtbarometer. Vad står på spel? är titeln på rapporten, och vi har mycket att förlora om vår del av världen förlorar sin tidigare stabilitet.
I Skuggan Av Baltikum Del 2 – Nutid vs Framtid
Bild 1. Nordkalotten. |
Bild 2. Kärnvapentriaden. |
Bild 3. Fördröjnings- och försvarsområde. |
Tillbaka till Gotland
I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.
Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.
Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.
Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.
WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.
Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.
Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.
Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.
ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.
Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.
Ett av flera tidigare inlägg om Gotland
Medial normalisering av propaganda kring segerdagen
Vapenstilleståndet i Europa trädde i kraft den 8 maj 1945 kl 2301 då de tyska styrkorna lade ner sina vapen. I Sovjetunionen hade klockan redan passerat midnatt, varvid den 9 maj blev dagen man högtidlighöll i Sovjetunionen och numera högtidlighåller i Ryssland och de övriga f.d. Sovjetrepublikerna. Men där andra länder nöjer sig med att minnas de stupade och krigets offer och gör detta genom uppvisning av veteranmateriel, går segerdagen i Ryssland liksom i Sovjetunionen lika mycket ut på att uppvisa makt och användas som ett redskap för avskräckning. En central del i förmedlingen utgörs av tv-kanalen RT där journalisterna på den tydligaste av brittisk engelska förmedlar det ryska perspektivet och den ryska historieskrivningen, iklädda St Georgsbandet och talandes om ”våra förfäder” i ”det stora patriotiska kriget”, för att i nästa stund tala beundrande om den nya ryska militära makten. Lyssnar man bara på språket, går tankarna närmast till Sky News eller BBC, men det är också syftet.
De senaste veckorna har nyhetsrapporteringen varit full av ryska krokodiltårar över att ingen av de västerländska världsledarna avsåg att närvara vid gårdagens firande. En rapportering som upprepats i svenska media, så även igår och som bidrar till hur svenska media omedvetet nu gör sitt i normaliseringen av den ryska propagandan. Ingen journalist frågar sig varför inte Putin kommer till London eller Paris den 8 maj för att högtidlighålla segerdagen där. När Sovjetunionen drogs in i kriget mot nazismen, hade Storbritannien och Frankrike redan bekämpat densamma i två år och tagit aktiv ställning mot den. Nu förväntar sig Putin att ledarna i dessa länder ska komma till Moskva så att de kan visas upp och stödja den ryska historieskrivningen, som alltmer blir en återgång till den sovjetiska. I den svenska rapporteringen igår ifrågasattes inte heller denna historieskildring som nu åter förmedlas. Ingen påpekar faktumet att Stalin under andra världskriget två tidigare år var allierad med Hitler och att dessa delat Europa mellan sig, varvid Stalin erhöll rätten till östra Polen, Baltikum och Finland. Det är heller inte det andra världskrigets slut som firas såsom svenska media påstår, utan just slutet på "det stora patriotiska kriget", utspelat mellan den 22 juni 1941 och den 9 maj 1945.
Ingen journalist problematiserar heller varför just de sovjetiska förlustsiffrorna var så enormt höga jämfört med andra länder. Dagens officiella ryska historieskrivning har reviderat ner sifforna till 8,7 miljoner stupade soldater, mot 5 miljoner för Tyskland (på alla fronter). Den tidigare sovjetiska historieskrivningen talade om väl över 15 miljoner stupade och det gör även annan forskning (se t.ex. Journal of Slavic Military Studies vol 9, nr 2, 1996). En orsak till de oerhörda förlustsifforna var 30-talets grymma utrensningar, som inom Röda Armén innebar att kanske så många som drygt 7 % av alla officerare avrättades, företrädesvis högre chefer och högre officerare. Det ledningsvakuum som detta medförde i Röda Armén bidrog självfallet till de höga förlustsiffrorna. Media nämner heller inte hur de sovjetiska soldaterna sågs som kanonmat, där människoliv lätt kunde offras, hur sovjetiska soldater i början sändes i strid utan vapen, för att om de överlevde, plocka vapen från stupade. Ej heller Stalins order om att skjuta retirerande och att det inte fanns några sovjetiska krigsfångar, bara förrädare vars familjer skulle arresteras. Ingen nämner heller hur krigsfångar som återkom från Tyskland efter kriget sändes till Gulag liksom befolkning som hamnat på områden ockuperade av Tyskland. Vissa blev kvar i lägren ända till 1955, när de släpptes i den allmänna amnestin under Chrustjovs avstalinisering av Sovjetunionen. Det sovjetiska föraktet för den egna sidans människoliv under kriget saknar närmast historiskt motstycke. De umbäranden Sovjetunionen fick utstå i de allierades gemensamma besegrande av nazismen ska inte förringas, men man ska heller inte glömma det egna ansvaret till att förlusterna blev så höga, eller landets ursprungliga ställningstagande i andra värlskriget.
Idag gäller det för Kreml att åter exploatera Sovjetunionens kamp mot nazismen till fullo för att stärka den ryska självkänslan, nationalismen och för att fokusera befolkningen på ett yttre hot. I sina tal i samband med firandet manade president Putin åter till kamp mot nazismen i världen, vilket återmatas genom media då det är ett budskap många vill ta till sig. Ingen problematisering erbjuds dock kring budskapet och det faktum att de nynazistiska rörelserna i Europa erhåller stöd från just Ryssland. För bara några veckor sedan bjöd det ryska partiet Rodina (vars tidigare partiledare numera är förste vicepremiärminister för rustningsfrågor) in Europas extremhöger och nazistpartier till möte i St Petersburg. Från Sverige deltog Svenskarnas parti. Ett möte där det fåtal motdemonstranter som fanns, snabbt togs om hand av rysk polis. Ur rysk synvinkel är den europeiska högerextremismen nämligen dubbelt tacksam. Man kan både utmåla den som något att försvara sig mot (som nazismen i Putins tal), men framförallt eftersom den bidrar till att söndra EU och därmed öka de ryska möjligheterna till inflytande.
Där det förlorande Tyskland sedan länge gått vidare, vänder sig Ryssland återigen till nationalismen och fornstora dagar för nationens sammanhållning. Tyvärr med bidrag även från svenska media, där den mest nyanserade bilden faktiskt förmedlades av Aftonbladet TV, trots att tidningens kultursida anslutit sig till den sovjetiska versionen av andra världskriget. Vi står nu mitt inne i en ny tid av säkerhetspolitisk osäkerhet där Ryssland gör sitt yttersta för att positionera sig och där informationsvapnet spelar en avgörande roll. Den normaliseringen av propagandan som vi kunnat bevittna de senaste dagarna är precis vad man vill uppnå. Det krävs framledes betydligt mer av reflektion från svenska journalister kring det budskap som Kreml pumpar ut.
Nu hände det.
Föredrag AFF seminarium på FHS 7 maj
OMFALL EDMUND
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.
Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.
För att vara helt säker på att inte missa det -
Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan
Vill du bidra till omfallet eller använda det - maila gärna info@totalforsvar.org
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget "omfall". Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för "Omfall EDMUND" (en och annan drar säkert på munnen).
Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för "6:e generationens krigföring" påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste - de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.
Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.
Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.
Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.
Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar - framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.
Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.
Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat "inbrott" i kombination med sabotage.
D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som "stöldgodset" från Ringhals i Göteborgs hamn.
D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.
Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.
D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.
D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.
D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.
D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.
D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en "honungsfälla" för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.
D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.
D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.
D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.
Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.
Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.
På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.
Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.
I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.
Krismötet
D+5 håller MSB krismöte med SOSUV- och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.
Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.
Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?
Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.
Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:
- Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt - vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
- Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
- Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
- Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
- Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
- Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
- Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
- Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
- Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
- Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
- Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
- Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
- Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
- Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
- Om regeringen tar beslut om mobilisering - vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?
Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: "Försvara oss mot vad?")
Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.
Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.
Spår av de allierade i Sverige
Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.
För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska "polistrupperna" så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.
Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn "Lucky Strike", se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.
I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla "förorten" Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot "gamla skolan". Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 - de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.
Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.
Vi kanske ses i Karlsvik?
Håll (rätt) gräns!
Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in.
Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej.
– Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå med i Nato. Då finns det ingen anledning att utreda det.
Varför är det hugget i sten att Sverige inte ska gå med i Nato?
– För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Det är inte bra om två militärallianser har direktkontakt, säger Löfven.
När det gäller NATO-utredning är resonemanget fullt logiskt om man står för S linje i frågan och är övertygad om att den inte ska eller bör förändras. Löfven har helt rätt: Om man anser att den fastslagna militära alliansfriheten ska gälla (oavsett allt annat, får man förmoda), varför ska man då utreda saken?
Man kan såklart ha synpunkter på den inställningen. Jag har det. Men ett argument kan jag bjuda nej-sidan på: Om inte S under några förhållanden tänker medverka till att föra Sverige in i NATO, då skulle en utredning ge falska förespeglingar om motsatsen. Dessutom skulle ett förnyat nej efter utredningen tolkas som ett än starkare svenskt avståndstagande till medlemskap. Och ett upplevt uppdaterat nej vore mer skadligt än det nuvarande läget. Vad gäller samarbetspartierna i den försvarspolitiska överenskommelsen, lär de dock skruva sig i plågor med tanke på hur man har försökt beskriva uppgörelsen i den delen. Men det är ändå en annan historia.
Detta resonemang bygger dock på att det nuvarande läget (läs: mer diffusa uppfattningar om den militära alliansfrihetens förtjänster) inte är samma sak som att Sveriges högste politiska ledare signalerar undergiven acceptans för ryska synpunkter på våra säkerhetspolitiska vägval, underliga resonemang om två (?) militärallianser mot varandra och buffertzontänkande. Det är inte bara olyckligt utan direkt skadligt. Statsministerns resonemang kan inte förklaras eller viftas bort, vilket Bo Theutenberg gör upp med här och det är inte heller första gången som en daterad världsbild/mystiska gränsdragningar manifesteras i offentligheten. Vi minns utrikesminister Wallströms ord i januari:
– Menar man att vi blir säkrare om Natos gräns går vid Sveriges gräns gentemot Ryssland?
Läget är ganska förtvivlat. Det verkar som om Löfven och regeringen 1. inte har studerat kartor och NATO:s utveckling de senaste åren och 2. saknar folk som har jobbat med säkerhetspolitik (inom det militära området) det senaste decenniet. Det sistnämnda kan exemplifieras: Urban Ahlin är talman och Oscar Stenström är statssekreterare hos närings- och innovationsministern. Statsministerns och utrikesministerns resonemang står dock i bjärt kontrast till de säkerhetspolitiska delarna i den försvarspolitiska proposition som nu ligger på riksdagens bord. Försvars- och utrikespolitiken måste hänga ihop och budskapen måste inte bara ligga i Sveriges intresse utan vara samstämmiga i centrala delar.
Om det nationella säkerhetsrådet inte hade bestått av ministrar i Löfvens regering, hade det sammankallats på mindre uppseendeväckande grunder än hans funderingar i Sydsvenskan. Det vore en investering att inleda nästa sammanträde med en dragning av Geo SE (Försvarsmaktens stödenhet för kartor och geografisk information). Det är nämligen bra om man ser samma sak när man blickar utanför Sveriges gränser. Därefter bör försvarsminister Hultqvist på Hultqvistskt vis säga som det är. Det vore särskilt bra om denna dragning ägde rum innan nästa kontakt mellan Sverige och Finlands nya regering, där – beroende på resultat i Helsingfors – Sverige en tid framöver eventuellt axlar det institutionella minnet av det finsk-svenska militära samarbetet. Om det skulle föras liknande resonemang där som här, är det svårt att vara optimistisk.
. . . . . . . .
Moderata riksdagsledamöter agerar med en interpellationsdebatt att se fram emot (Karin Enström) och skriftlig fråga (Sofia Arkelsten).
Patrik Oskanen skriver om saken, liksom Sten Tolgfors och Jesper Värn. Först ut att uppmärksamma intervjun med Löfven var Fredrik Johansson, gästbloggare hos SvD (även länkad ovan).
Angriparen
Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.
Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.
Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas - militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet...
Åter till språkbruket - under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet "angriparen". Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken "Anfall mot Sverige" som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.
Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.
Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och "insurgenter"; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.
De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare - börjar bli ganska få. Officerare förresten - vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?
Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket "Stormakt Röd". Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade "Stormakt Röd"? Något som blev övertydligt i böckerna "Operation Garbo" och "Anfall mot Sverige" var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.
När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några "avgörande slag". Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.
Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och "brända jordens taktik". Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.
Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:
1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer,
4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.
1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).
Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.
Av det skälet - och många andra - anser vi att Sverige bör gå med i Nato.
(Lägg gärna Jägarchefens inlägg "Fait accompli" till ovanstående resonemang)
En stor svensk gåta
"Norska trupper från Sverige" dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.
Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?
Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären "Den svensknorska truppen" handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att - med hjälp av amerikanskt transportflyg - på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.
Jag har själv ännu inte sett "Den svensknorska truppen" men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.
Fait accompli
Försvarsöverenskommelsen – avtryck i omvärlden
av Helge Löfstedt
Vill föra fram några reflexioner kring vilket avtryck den svenska försvarsöverenskommelsen från 17 april kommer att göra i omvärlden. Och detta då i form av hur man tolkar utvecklingen i form av försvarsutgifter som andel av BNP. Först en förklaring: försvarsutgifter som andel av samhällsekonomin dvs (bruttonationalprodukten) utgör ett index som används både när man vill jämföra försvarssatsningar i olika länder med varandra och vid jämförelser över tiden. Motsvarande index används inom andra samhällssektorer.
Den senaste uppgiften i Military Balance 2015 är att de svenska försvarsutgifterna år 2014 utgjorde 1,17 % av BNP. Detta kan jämföras med motsvarande värden i de nordiska grann-länderna (Danmark, Norge och Finland). Här väljer jag att använda medelvärdet för dessa tre länder som år 2014 var 1,36 %. Det vill säga de svenska försvarsutgifterna utgjorde en mindre andel av samhällsekonomin än vad de gjorde i de nordiska grannländerna
För tio år sedan var de svenska försvarsutgifterna 1,60 % av BNP, medelvärdet för de nordiska grannarna var 1,43 %. För tjugo år sedan var motsvarande värden för Sverige 3,0 %, och medelvärdet för de nordiska grannarna var 2,17 %. Dvs i Sverige satsade vi för tio år sedan mera på försvaret än grannarna och för tjugo år sedan ännu mera. Sedan några år är däremot förhållandet det omvända – Sverige satsar mindre på försvar än vad man gör i de nordiska grannarna.
Om Sverige år 2014 skulle haft motsvarande värde på andelen av BNP till försvar skulle förvarsutgifterna 2014 behövt höjas med ca 7 Mdr kr från konstaterade 41,7 till 48,8 Mdr kr,
vilket utgör en avsevärd höjning .
Försvarsbeslutet som det publicerade den 17 april innebär en höjning under femårsperioden 2015 till 2020 till 46,7 Mdr kr, dvs en höjning med 5 Mdr. Det kan tyckas vara ganska nära värdet 7 Mdr som behövdes för att nå till det värde som de nordiska grannarna hade 2014.
Men man måste också beakta att även BNP ökar. Om man antar att BNP ökar med 2 % under de fem åren till 2020 måste det svenska försvarsanslaget öka i motsvarande grad för att behålla konstandsandel av BNP. Det innebär en ökning med 4,3 Mdr kr till 2020. Den ökning av försvarsanslaget som försvarsöverenskommelsen innebär skulle då medför bara en marginell ökning av den andel av Sveriges BNP som går till försvar.
Men detta var bara första steget i de bedömningar som behövs. Nästa steg är att också beakta allmän inflation och den kompensation som försvaret får för de prisökningar som ingår i inflationen som totalt sett väntas förbli låg under de närmaste åren. Samtidigt tyder mycket på att försvaraet inte kompenseras fullt ut för de prisökningar som faktiskt föreligger. Detta innebär att försvarsanslaget nominellt kommer att utvecklas svagare än BNP så att den redan marginella ökning av försvarsutgifter som andel av BNP kommer att ytterligare reduceras. Sammantaget tyder de bedömningar jag kan göra att försvarsanslaget för år 2020 uttryckt i andel av BNP kommer att ligga kvar mycket nära det värde som angavs för 2014.
Den marginella höjning i försvarsutgifterna uttryckt i andel av BNP motiverar då på sin höjd att termen trendbrott används som karakteristik av försvarsöverenskommelsen, men knappast termen upprustning.
När man skall jämföra med grannländerna måste vidare hänsyn tas till att det inte är osannolikt att de kommer att öka sina försvarsbudgetar uttryckt i andel av BNP. Detta med hänsyn till att Nato har satt som mål att samtliga länder skall öka sina försvarsutgifter så att nivån 2 % nås år 2025. Om de nordiska grannarna i jämn takt höjer sina försvarsanslag enligt denna Natoambition kommer det gemensamma medelvärdet för deras försvarsanslag att höjas till ca 1,7 % av deras BNP år 2020. Detta medan det svenska värdet ligger kvar nära 1,17. Dvs gapet mellan grannarna och Sverige ökar påtagligt. Nu är det långt ifrån säkert att de nordiska grannarna höjer försvarsanslaget i så hög grad som denna enkla beräkning förutsätter. Men höjningar blir det och det är inte osannolikt att det blir en viss höjning med avseende på försvarsutgifterna som andel av BNP.
Sammantaget verkar det således troligt att Sverige trots höjningarna i försvarsbeslutet, så som det rapporterades, fortfarande kommer att sticka ut som avvikare när det gäller satsningar på försvar.
Avslutningsvis några reflexioner kring tolkningen av dessa siffror. Här vill jag föra in ett resonemang om solidaritet. Små länders bästa chans att militärt stå emot stormakter är att samverka – formellt eller informellt, reellt eller indirekt. Viktigt i detta är då att solidariskt och likvärdigt svara för den ekonomiska bördan för samhällsområdet försvar. Tolkningen av de siffror som jag här har ”jonglerat” med blir då att den svenska politiska opinionen visar fortsatt svagare vilja än grannarna när det gäller att solidariskt ta ansvar för den militära säkerheten i närområdet.
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA
Ett nytt Högkvarter
Vår framtida marin
Avgörande materielsystem i vår framtida Marin
Sammanfattning
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.
Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.
Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.
”Jag stannar tiden”
Huvudpersonen i "Jag stannar tiden" följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade "svarta döden", så nära som möjligt.
Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.
"Jag stannar tiden" handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och... klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.
Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.
Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.
Men till att börja med, missa inte "Jag stannar tiden".
Varför skall vi inte sälja vapen till Saudiarabien?
av Magnus Sjöland
I Sverige och speciellt inom vissa grupperingar har det blivit en sanning att vi inte skall sälja vapen till Saudiarabien. Gynnar detta framväxten av mer liberala lagar, mer mänskliga rättigheter, friare ställning för kvinnorna eller större tolerans mot andra religioner? Mig tycks det inte så.
Saudiarabien är ett av jordklotets rikaste länder med enorma oljefyndigheter, vilka är lätta att utvinna. Oljan ligger bildligt talat precis under sanden i öknen och är en av de största kända fyndigheterna. Saudiarabien har också några av de muslimska ländernas största helgedomar inom sina gränser, Kaba i Mecka och profeten Muhammeds grav i Medina. Landet har styrts av ett kungahus under många år, Islam är statsreligion och 85% av befolkningen är sunnimuslimer.
Saudiarabien har ett svårt säkerhetsläge med många instabila stater i närheten och ett expansivt Iran, samt att IS har styrkor i dess närhet. Enligt folkrätten har Saudiarabien en skyldighet att ha ett försvar och skydda sin befolkning mot aggressiva inkräktare. Om de inte har något försvar så finns en icke ringa sannolikhet för att Iran, IS eller någon annan skulle försöka ta över landet med dess stora rikedomar och helgedomar.
1992 fick Saudiarabien en ny grundlag som reglerar hur landet skall styras, samt stadgar vissa personliga rättigheter. Dessa rättigheter, samt de mänskliga rättigheterna är under omfattande internationell kritik. Domsluten är oförutsägbara då domstolarna tolkar sharia, islamisk rätt, individuellt och domsluten blir svåra att förutse. Politiska partier, fackföreningar och andra religioner än Islam är förbjudna. Kvinnorna har inte samma rättigheter som männen. Dödsstraff tillämpas även om antalet dödsstraff per år sjunker år för år. Dödsstraff kan utdömas för bland annat mord, smuggling av droger, våldtäkt, samkönad sexuell aktivitet och väpnat rån.
På många områden har vi samsyn mellan länderna och på andra har vi fundamentalt olika kulturella åsikter i moral och etik. Vi anser i Sverige att det är rätt med abort och samkönade äktenskap. Vi anser att det inte är allvarliga brott att stjäla eller häda Gud eller med utomäktenskapligt sex eller ljuga eller att dricka sig redlös på alkohol. I Sverige anser vi att dödsstraff inte är acceptabelt, inte ens om en massmördare tas på bar gärning. Här skiljer vi oss från Saudiarabien, som har en helt annan kultur. Båda kulturerna har en moral som växt fram under många generationer, vilken som är ”rätt” kan man fundera över, men både vi och dom förfasar sig över hur de andra lever! Båda kulturerna tar intryck av varandra och av nya moraliska idéer, t ex kommer man nu 2015 att kunna välja kvinnor i kommunalvalen för första gången i Saudiarabien och vi i Sverige har skärpt våra lagar runt prostitution.
Förändringar av människors etiska och moraliska ståndpunkter är en långsam process, som inte kan stressas fram. Vissa åsikter, om t ex abort, kommer nog att vara en evig fråga för mänskligheten. Om vi tittar på Sverige så är det inte så många år sedan vi ändrat vår lagstiftning inom områden där vi idag kritiserar Saudiarabien. Fri abort infördes 1975. Kvinnor hade inte samma rättigheter som män i Sverige för inte så många år sedan. Vi införde kvinnlig rösträtt 1921, då även gifta kvinnor blev myndiga. Vi var en icke-demokrati för inte så många år sedan där Kungen (t ex Gustav III) styrde efter eget gottfinnande. Homosexuella har ansetts psykiskt sjuka, och det har varit olagligt även här. Blev lagligt 1944 och slutade ses som en psykisk sjukdom 1979. Fram till i början av 1800-talet var dödsstraff det vanligaste straffet i Sverige och avskaffades i två steg, 1921 i fredstid och 1973 i krigstid.
Vad är det som de som inte vill sälja vapen till Saudiarabien vill uppnå? Vill de att någon skall attackera landet och ta över det? Vilka i så fall? Eller är det en mer och större medmänsklig önskan om att om inte Saudiarabien får köpa vapen från Sverige, så kommer säkerheten att öka i världen? Om Sverige slutar sälja vapen till Saudiarabien, kommer de ha möjlighet att köpa dessa från någon annan? Vad jag vet är Sverige det enda landet som pratar om att inte sälja till Saudiarabien och därmed så verkar det hela verkningslöst. 85% av alla vapen som säljs till Saudi kommer från USA.
Saudiarabien styrs av ett kungahus och inte på samma sätt som i EU med demokrati och med allmänna val. Vi har även i Sverige ett kungahus och i många länder i världen så styrs man av någon annan form än demokrati enligt Västeuropeisk modell. Skall man då automatiskt inte få rätt att försvara sig och sin befolkning mot en invasion? Vad är det som gör att ett land som inte är demokratiskt inte skall försvara sig? Blir ett land automatiskt demokratiskt om det inte får köpa vapen? Är det demokratiska länder som skall invadera det icke-demokratiska landet och sedan införa demokrati?
Europa har jordklotets blodigaste historia under de senaste 1000 åren, med en enorm mängd krig och barbari. 30-åriga kriget, 1:a och 2:a världskrigen för att nämna några. Vi har haft de mest krigiska staterna i världen och nu tror vi att vi har kommit på lösningen för att äntligen få fred i Europa. Det stavas samarbete mellan länderna, inte sanktioner, blockader och att försöka sko sig på sina grannars bekostnad. Vi har bildat EU, som det största fredsprojektet i mänsklighetens historia. Vi har nu handel, studentutbyten, gemensam valuta, forskning, utvecklingsprojekt, ekonomi, lagar och försvarsprojekt tillsammans. Detta för att minska på klyftorna mellan ”vi” och ”dom”. Exempelvis så bygger Frankrike och Tyskland (gamla arvsfiender) stridsflyg tillsammans, vissa delar kommer från Tyskland och andra från Frankrike, svårt att kriga med ett flygplan som saknar motor, som byggs av fienden!
Vore det inte en bra idé att sprida detta fredsprojekt och dess tankegångar och framgångar, i stället för blockad och sanktioner? Om vi i stället ökar handeln, kulturutbyten och studentutbyten så ökar vi chanserna för att goda idéer sprider sig och vi på sikt får då mer mänskliga rättigheter, bättre hälsa, bättre miljö och bättre ekonomi i världen.
Om vi säljer vapen till Saudiarabien så kan vi skriva in villkor i avtalen, vi kan öka utbyten på andra områden mellan länderna och bygga samarbete i stället för murar. Vi kan överföra bättre miljöteknik, bättre skolor, högre utbildning och berätta om våra värderingar. Vi kommer att lära oss av dem och de av oss, livet är komplext och vi är inte av en mer överlägsen kultur än deras. Vi har alla olika bekymmer i livet, livspussel som skall läggas, ekonomi som skall gå ihop, barn som skall fostras och ett liv som skall levas. Sverige har gängkriminalitet, högst andel singelhushåll i världen, stor konsumtion av lyckopiller, droger, socker och alkohol, svårt att motivera våra ungdomar och på många områden ett moraliskt förfall. Vi kanske också har något att lära?
Vi kan studera två länder som varit under blockad i många år av ett enat väst, Nordkorea och Iran. Har det blivit bättre i dessa länder efter alla år av blockader? Har de vapen, trots att de inte får köpa några? Mitt svar är att de har så mycket vapen de vill ha, det går alltid att få tag på om du kan betala. I dessa två stater finns det även nukleära anläggningar, trots alla sanktioner.
De som inte vill sälja vapen till Saudiarabien, vill de att landet skall bli ett nytt Nordkorea? Isolerat med en svältande befolkning, det kan väl inte vara intentionen? De som vill sluta sälja vapen, vill de även sluta sälja annat också? Som mat, kläder, teknologi, papper, bilar och utbildning? Om det bara är vapen som skall blockeras, vad är det för speciellt med denna handelsvara i jämförelse med lastbilar eller kläder?
Om Sverige avsiktligt slutar sälja vapen, så kanske Saudiarabien inte vill köpa något annat heller från Sverige? I så fall krymper Sveriges ekonomi, Saudiarabien missar några av våra paradprodukter och båda länderna blir fattigare. Färre arbetstillfällen i Sverige och i Saudiarabien och ett minskat kulturutbyte och därmed en minskad chans att få till förändringar på människosyn och den enskilda människans rättigheter enligt vårt västerländska synsätt.
Det tycks mig som om den effektivaste och mest humana lösningen vore ett ökat utbyte mellan länderna, inom kultur, skola, miljö, forskning och handel. Inte genom sanktioner och blockader. Då kommer vi på sikt att få en större öppenhet och fler mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Saudiarabien har en flera tusen år gammal tradition, ett arv och en kultur att försvara, det är deras skyldighet att försvara sig mot inkräktare.
Författaren är VD och ledamot av KKrVA
SvD Kolumn: Därför måste undervattenskränkningar tas på allvar
Inriktningen av vårt försvar!
------------------