Sökresultat för ”karl” – Sida 11

Ett lärororikt 75-årsminne

av Bo Hugemark Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar […]

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket ”allt för fältförbanden”. Visa nu att detta fortfarande är fallet!

Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.

Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som ”non-swimmer” så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten

Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).

Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.

Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35

Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.

Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.

Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.

Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så ”tyst” som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning. Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.

Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

– ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

– robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

– insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning. Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder. Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln. Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

http://karlisn.blogspot.se/2015/03/isolerat-angrepp-mot-sverige-varfor-inte.html?spref=twhttp://karlisn.blogspot.se/2015/03/isolerat-angrepp-mot-sverige-varfor-inte.html?spref=tw

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar.

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet. Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

*****

April April, och lite till…

En gång om året, den första april, får man enligt tradition skoja med sin omgivning. Självklart så var morgonens inlägg om ett återinförande av tre museihelikoptrar i aktiv tjänst ett aprilskämt. Det finns ingen sanning alls i detta påstående, det är rent påhitt från början till slut.

Ett aprilskämt blir som bäst när det råder tvekan om huruvida det är sant eller inte. Den här gången lyckades jag inte alls lika bra som förra året då jag skrev att Cecilia Widegren skulle bli operativ chef för OSSE i Ukraina. De flesta genomskådade det hela direkt, men tidningen Skövde Nyheter trodde att det var sant och kontaktade Widegren för en kommentar.

Årets aprilskämt var nog för uppenbart, även om jag vet att åtminstone några köpte budskapet. För att Försvarsmakten skulle kunna svara direkt om media mot förmodan skulle höra av sig så informerade jag i förväg Infostaben via Informationsdirektören om vad som komma skulle. Men den här gången hade nog till och med media genomskådat det hela som ett aprilskämt – tror jag åtminstone.

Jag gav bedömt lite för många pusselbitar i inlägget den här gången som pekade på att allt var ”hittepå”. Här är några av dessa:

– Konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” finns givetvis inte- 1-4 skulle symbolisera 1 april.

– Att det gamla ”Marinflyget” skulle återuppstå som organisation är nog tyvärr helt otänkbart.

– Att legendariske ubåtsjägaren Göran Frisk vid 72 års ålder skulle bli chef är nog lite för bra för att vara sant.

– Sonaroperatörersträning på Marinmuseum enligt STANAG 0401 (0401 syftandes på 1 april).

– Finansiering genom att använda ”miljöpengen” eller rättare sagt mässpengen som så länge jag vet har legat på 8 kronor per man och dag för personal mönstrad på fartyg. Den kommer man inte långt med. Det räcker nog knappt till en tankning.

– Anslagssparande på 1.4-anslaget (Syftades på 1 april).

– Hydrauloljan med det speciella M-numret M2015-150401. Klickade man på länken så hände något…

– Baseringen enligt den tidigare marinflygindelningen under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern istället för helikopterdivisionen väckte nog också viss misstanke.

Jag har medvetet inte publicerat några kommentarer förrän nu av uppenbara skäl. Kommentarerna bevisar att de flesta genomskådade det hela rätt snabbt, vilket även framkom av kommentarerna på Twitter. 🙂

————————–

Åter till ordningen, och lite mer om sjöoperativ helikopter!

Bristen på tillgång av sjöoperativ helikopter kan dock inte nog understrykas. Operationen i Stockholms skärgård hösten 2014 gav i handen att många av våra tidigare förmågor har legat i malpåse i allt för många år, och att vissa förmågor helt har försvunnit.

Jag anser trots mitt aprilskämt, att idéen med att hyra in åtminstone Y70 samt 72 med flygförare inte är helt dum i väntan på Hkp 14. Det skulle i den bästa av världar ge oss begränsad luftburen ubåtsjaktförmåga här och nu, men framför allt att det skulle kunna bidraga till samverkan och taktikutveckling för fartygens del i väntan på Hkp 14. Problemet är att det förmodligen är omöjligt av en rad anledningar som ekonomi, regelverk, avtal, sekretess och en mängd annat administrativt. En sådan lösningen kan vi nog därför avskriva.

Det skrevs och pratades som sagt mycket om bristen på sjöoperativa helikoptrar efter Operation Örnen. Förvisso deltog, efter bästa förmåga, Hkp 15 som ett stöd åt spanande enheter, men det är ingen helikopter byggd för ubåtsjakt.

Det har tidigare skrivits spaltmetrar om förseningen av Hkp 14 samt om det operativa misstaget att pensionera Hkp 4 innan dess efterträdare var levererad. Detta är tyvärr sanningar som vi idag får leva med. Den förlorade förmågan återtas inte snabbare genom att enbart konstatera vad som gjorts eller inte gjorts och hur dumt det var. Nu måste fokus vara framåt.

Det är nu viktigt att så fort som möjligt, med kraftsamlade resurser, ta emot Hkp 14F, utrustad för marina uppgifter, och att därefter utveckla dess förmågor. Systemet börjar levereras under 2015 och initialt handlar det om att testa och lära sig systemet för att kunna utbilda nya besättningar.

Då Hkp 14 som alla andra materielprojekt, passerar FMV innan leverans till försvarsmakten är det viktigt att FM ställer krav på FMV att tillsätta alla tillgängliga resurser för att snabba upp mottagande av systemet. Det handlar om att tillse att helikoptern bli operativ med ledningsystem, radar, FLIR, sonar, datalänk (8000) som gör att helikoptern kan kommunicera krypterat med fartyg samt integrering av undervattensvapen. Det sistnämnda är i dagsläget ytterst bekymmersamt då en ny torped inte kommer att levereras förrän efter 2020 och beställning av integrering på helikoptern som tidigare återfanns som projekt AA.3943401 i den öppna materielplanen från 2012 i den senare utgåvan är borta. Inte bra!

Försvarsmakten bör, om så inte redan sker, ställa högre krav på att FMV forcerar införandet av Hkp 14. Det är helt orimligt att en helikopter ska kunna bli så oerhört mycket försenad utan att någon inom FMV ställs till svars för vad som händer och framför allt vad som inte händer.

Under tiden FMV tar emot och provar Hkp 14F och successivt överlämnar dessa till Försvarsmakten är det viktigt att Flygvapnet bistår Marinen i mantrat ”Här och Nu!” som hörs överallt i Försvarsmakten just nu. Vad har flygvapnet att bidra med ”här och nu”?

Flygvapnet disponerar idag ett antal Hkp 15 samt Hkp 14D som kan stödja marinen i uppgifter på den sjöoperativa arenan.

Hur man använder en Hkp 15 börjar bli relativt känt hos fartygsförbanden, en mindre plattform för ytövervakning och begränsade ubåtsjaktuppgifter. Den kan även landa på fartyg. De gråmålade Hkp 14 med beteckning ”D”, som sedan 2014 synts till i trakterna runt F 17 flygplats och Karlskrona örlogshamn är inte utrustad med den spaningsutrustning som version ”F” kommer att få, men kan delvis användas likt en HKP15, men med bättre uthållighet.

Kan marinen redan i år börja öva med Hkp 14D kommer man att ha hunnit putsa av en hel del grundläggande samverkansbehov när det åter blir dags att bedriva fri och bunden ubåtsjakt tillsammans. Fartygen kan börja använda Hkp 14D som plattform för att träna vissa ubåtsjaktmoment vilket ger helikopterbesättningarna nödvändig träning inför mer komplex träning med Hkp 14F. Detta är i dag redan fullt möjligt att genomföra, om tydliga krav på detta ställs av högre chef. Hur ser dessa krav ut idag?

Vilka krav ställer ÖB på MTCH och FTCH? Vilket stöd begär MTCH av FTCH? Vilka krav ställer FTCH på Helikopterflottiljen?

Det finns många dokument som i allmänna ordalag beskriver att ”den sjöoperativa förmågan med medeltung helikopter skall återtas”, men få pekande händer som ger en tydlig order på när, var, hur och med vilka medel!

Det har skrivits en hel del i media bl.a. om att hyra in ubåtsjakthelikoptrar från andra länder och att avbryta upphandlingen av Hkp 14 och påbörja en ny upphandling. Att hitta en leverantör för leasing av ubåtsjakthelikoptrar med spaningsutrustning och övriga system anpassade för svenska förhållande är ingen realistisk lösning. En ny upphandling skulle försena införandet ytterligare ett antal år och knappast vara ekonomiskt försvarbar.

Istället måste vi nu, med alla till buds stående medel, fokusera på att underlätta införandet av Hkp 14F och samtidig ställa krav på att visa effekt med de helikoptrar som redan levererats.

Förmågeuppbyggnad måste som sagt ske ”Här och nu”!

Ubåtsjaktförmåga här och nu!

Vissa dagar är bättre än andra. I dag kom ett mycket glädjande besked! Svensk ubåtsjaktförmåga kommer enligt en säker källa temporärt att förstärkas upp med tre gamla trotjänare med syfte att fylla förmågeglappet fram till dess att Hkp 14 blir operativ.

Efter höstens ubåtskränkning har det varit en omfattande diskussion rörande avsaknaden av luftburen ubåtsjaktförmåga med helikopter. Som bekant är Hkp 14 försenad och det är oklart när den är fullt ut operativ med ledningssystem, sensorer och vapen. Detta har inneburit ett förmågeglapp eftersom föregångaren Hkp 4 avvecklades innan efterträdaren var operativ.

Men nu har en arbetsgrupp jobbat hårt med att sedan oktober förra året hitta en temporär lösning. Strax efter midnatt fick jag ett mail med den goda nyheten att det nu står klart att Marinen kommer att hyra in tre avvecklade Hkp 4 som i dag står på två olika museer genom ett nytecknat leasingavtal.

Det handlar om helikoptrarna Y64 som står på Flygvapenmuseum i Linköping samt Y70 och Y72 som står på Aeroseum i Göteborg. Helikoptrarna är vidmakthållna i samma skick som när de skänktes från Försvarsmakten. Övriga helikoptrar av typen är sålda till Columbia Helicopters. Museerna har genomfört regelbundet underhåll och motorkörningar med jämna mellanrum för att tillse att de har hållits i luftvärdigt skick. Filmklippet här nedan är från en motorkörning vid Aeroseum den 8 maj förra året. Då trodde nog ingen att helikoptern skulle återinsättas i aktiv tjänst.

Visst får man en tår i ögat. /NOR
Posted by Yngve Blå on den 8 maj 2014

För att inte belasta personalen på 3. helikopterskvadronen i Kallinge, som i dagsläget flyger in sig på den kompetenta och efterlängtade efterträdaren Hkp 14, så kommer man att ta in pensionerade ubåtsjägare (flygförare, spanare, sonaroperatörer och tekniker) på konsultavtal enligt den så kallade ”1-4 klausulen” enligt flygföraravtalet ALFF. Ubåtsjaktkonsulterna kommer att samlas inom en fristående enhet man valt att kalla för ”Marinflyget”. Chef för Marinflyget (CM) sägs bli en tidigare kommendör vid namn Göran Frisk. Detta har jag dock ej lyckats få bekräftat.

Sonaroperatörerna har sedan ett antal veckor genomfört operatörsträning på den materiel som finns hos Marinmuseum i Karlskrona. Där finns en komplett Hydrofon 204 inklusive operatörsstol. Utbildningen genomförs enligt STANAG 0401 (Standard Nato Agreement).

För att finansiera detta så har man nyttjat den buffert som byggts upp genom de hemtagningseffekter man gjort inom Marinen sedan några år tillbaka då man drog in den så kallade ”miljöpengen” som tidigare gick till mässarna på Marinens fartyg. Detta har i praktiken hanterats genom ett medgivande av utökat anslagssparande på 1.4-anslaget.

All lös materiel för driftsättning av helikoptrarna har även den förvarats väl på Aeroseum och på Flygvapenmuseum. Det enda problemet har tydligen varit att få tag på en särskild hydraulolja (av typen ATF typ D med M-nummer M2015-150401) som enbart har använts till Hkp 4, men den ska enligt uppgifter finnas på centrallagret i Arboga där den tack och lov ännu inte har hunnit utgallrats.

Baseringen av de återinsatta helikoptrarna är enligt uppgift inte spikad, men ett alternativ som har diskuterats i projektgruppen ska vara att det baseras en helikopter vardera på Berga, Säve och Kallinge under beteckningarna 11e 12e och 13e helikoptern.

Välkommen tillbaka du kamouflagemålade helikopter, må du fortfarande ha sting i pinget!

Y 64 utanför Flygvapenmuseum

Y70 på Säve inför motorkörning i Aeroseum regi

Y72 i berghangaren på Aeroseum

Gästinlägg: Frihetens garanti

Varannan vecka skriver jag som de flesta känner till en kolumn i Svenska Dagbladet. Efter varje publicering så får jag en stor mängd mail. Tyvärr hinner jag inte svara på alla. För någon dag sedan kom det ett mail som stack ut från mängden både avseende innehåll och längd. Mailet visade på det faktum att det finns ”vanliga människor” i Sverige som – på riktigt – är oroliga över den militära händelseutvecklingen i vårt närområde. Jag hörde av mig och frågade Pelle, som skribenten heter om jag fick publicera hans mail som ett gästinlägg här på bloggen vilket jag fick. Nu får även ni andra läsa detta tänkvärda mail.

/ Skipper

———————–

Hejsan!

Jag är civilist i ordets vänligaste bemärkelse. Jag driver ett kulturkvarter. Här spelas barnteater och rockkkonserter. Det dansas i repsalar och målas i ateljéer. Det är färgglatt och rart. Här odlar unga män skägg och diskuterar filmmanus. Vi har ett litet bibliotek för förbjudna böcker, för att lyfta yttrandefrihetsfrågor. Här verkar feminister som vill hitta en fristad, och invandrarkillar som vill göra något för att motverka spridningen av religiös radikalisering. Min arbetsplats är både resultat av, och förutsättning för, ett öppet och demokratiskt samhälle. Här finns ett driv för samhällsutvecklingen. Jag möter mängder av människor som vill uttrycka sig, skapa och leka. Vi jobbar med nyföretagande, Makerspace och Science park. Jo, det finns ett folkhälsovärde också. Dessutom vill stadsutvecklarna ha oss med. Ett starkt kulturliv gör en stad populär.

Jag kan inget om militära spörsmål, och jag skulle inte kunna göra någon större nytta i krig. Visserligen har jag en kort utbildning inom civilförsvaret – jag skulle i kevlardräkt oskadliggöra substridsdelar efter flyganfall innan andra kunde plocka ut folk ur skyddsrum. Men det är 20 år sedan min enda repövning, för min roll behövdes inte mer, bomber skulle ju inte falla mer. Och visst är jag glad över den fridfulla tid vi levat i. Så var inte fallet under barndomen, då Viggenplanen ständigt lyfte från F13 över vår sommarstuga. Nu spelas Sveriges största rockfestival på samma flygflottilj, och jag deltar i konferenser med musikbranschen.

Trots begränsad kompetens, kan jag begripa att en miniubåt inte ensam puttrar över Östersjön för att besöka Lidingö och vinka till fotograferna. Jag begriper att det inte bara sitter en uppmärksamhetstörstande kapten där inne, utan elitsoldater som har fientligt uppdrag mot mitt sätt att leva. Jag begriper också att det sker mycket som jag aldrig får reda på, system och underrättelser, satellitbilder och radarvågor som någon pusslar med, långt ovanför mitt kulturkvarter. Även jag begriper att en ubåt kräver underhåll, transporthjälp, uppdrag och basering. Samma sak med flygplanen. Jag förstår att de inte bara råkar kana in över gränserna. Någon har valt att köra in över Öland och visa upp missilerna under vingarna. Jag begriper också att någon sitter och planerar betydligt allvarligare saker, som vid behov kan genomföras mot mig. Och jag ser hur vi börjar relativisera Gotland i media, som en fristående plätt land som nog nästan egentligen inte är svensk. Som för att förbereda oss inför någon annans övertagande. Och visst kan vi ta emot gotlänningarna som flyktingar, det är ju en litet antal i det stora hela och de blir ju lättintegrerade, med språket och allt. Omhändertagande är vi ju bra på.

Relativiseringen av våra grundläggande värden är en märklig upplevelse, rent förnedrande. Jag blir också frustrerad nu när vi återigen kallar ut soldater i skärgården, men uselt utrustade utan förutsättningar att lösa sina uppgifter. Jag begriper att enkla stridsbåtar inte gör någon nytta i ubåtsjakter. Jag läser ibland om frustrationen hos officerare, det förefaller som om våra politiker helt enkelt inte tar in behoven. Kanske är det sant. För länge sedan, när vår värld såg ut att bli fredligare, bestämdes om avveckling av många militära verksamheter, med villkoret att vi snabbt skulle kunna återställa dem om världsläget försämrades. Jag uppfattar att världsläget har blivit rätt rejält sämre under ganska många år, men utan att det där villkoret har följts. Som om jag rev våra scener när de inte används, utan att kunna ställa upp dem igen. Jag skulle få sparken och avtvingas skadestånd.

När kritiken nu börjar synas i media, görs alltsammans bara till en internmilitär fråga, och en kamp mellan departement. Och visst har förre statsministern kallat försvaret för ett särintresse. Men jag påstår, utifrån mitt hörn av samhället, att det är precis tvärtom. Det jag arbetar med kräver en grund som garanterar min frihet. JAS-piloter och ubåtsjägare rycker ut för min skull. Och tvärs över Östersjön sitter nu någon som inte gillar den friheten, inte gillar feminister, inte internationalism, västerländsk konst eller prideparader. Dessutom använder den där regimen de mest vidriga metoder för att få sin vilja fram. Jag kan jobba livet ur mig för medborgarnas rätt att skapa och uttrycka sig. Men vad hjälper mitt arbete, när någon redan utför fientliga uppdrag två mil från mitt riksdagshus. Mina representanter där inne har gång på gång visat att de faller undan för påtryckningar utifrån, och det drabbar mig i min vardag.

Det kan komma ett läge när vår statsminister återigen behöver ljuga om att vår beredskap är god. Kommer jag att tvingas tystna, eller lägga ned verksamhet, eller själv portförbjuda artister som vill framföra något obekvämt? Det har hänt förr. Ture Nerman – från min stad, åkte i fängelse av just dessa skäl. Karl Gerhard blev censurerad för ett simpelt kuplettnummer när vår regering böjde sig för en tyrann. Vi har konstnärer idag som drabbas hårt av vidriga krafter, utan stöd från statsmakten eller opinionsbildare. Måste jag bli medlöpare för ett ryggradslöst samhälle när vi inte har något att sätta emot?

Kanske är framtidens konflikter så abstrakta, att de är över innan vi begriper det. Då är frågan ännu viktigare. På vilket sätt kommer mitt handlingsutrymme att begränsas, för att mina representanter inte investerat i den säkerhet jag förutsatt? Och vilket samhälle är det som ska försvaras? Risken är att jag bara blir ännu en flykting i en ström västerut. Moralen förefaller också låg hos politiker och media, som nu förbereder mig för angrepp jag inte kommer att kunna skydda mig ifrån. I söndags stod poliser med automatvapen och bevakade ett möte i mitt kvarter. Det som nyss vara absurt blir vardag, och jag ska bara vänja mig. Visst är jag naiv. Det finns saker jag inte vet något om, men jag kan inte arbeta med samma uppgivenhet inför vidrigheterna.

Hur kan jag då förvänta mig att någon ska skydda min värld, min yttrandefrihet och min livsstil, utan förutsättningar? Hur kan jag understå mig att tvinga ut soldater för att skydda mig, utan att skicka med dem utrustning, utbildning eller underhåll. I förstone är det oförskämt. I nästa steg, vid ofred, så är det katastrofalt, och de pengar vi ändå lägger blir bortkastade. Jag har hört uttrycket ”en hög lägstanivå” hos kända band som spelar här. De måste kunna göra ett toppframträdande varje gång, oavsett förkylningar och vikande spellust. De kan inte arbeta utan stabiliteten som bra instrument och rutin faktiskt skapar och de kan inte slänga sin utrustning efter varje turné. Varför kan en sådan lägstanivå vara så viktig hos ett rockband, när detsamma inte gäller för samhället som ska garantera att de kan fortsätta spela?

Det enda syfte jag kan förstå, är att alltsammans är ett intrikat spel för ännu större trygghet och konfliktfri tillvaro för mig som medborgare. Men är det så? Utifrån vad jag uppfattar på militärer och politiker, förefaller det snarare vara en omfattande defaitism och ilska som uppstått över orimliga villkor.

Vad är då alternativen? Crowdfunda privata sonarslingor i Bråviken? Anställa egna ubåtsspanare? Starta en egen milis? Det är naturligtvis görbart, men framstår som onödigt och egentligen kontraproduktivt. En stat och nation finns ju redan, och kompetent folk som vill göra jobbet. Men finansieringen uteblir. Kan jag då dra av i deklarationen för privata säkerhetstjänster? Larmminor? Eget luftvärn? På ryska kartor finns en stor riktningspil rakt in i min stad, som en inledning på eventuell konflikt. Och redan innan en sådan, kommer jag att märka av en svag statsmakt på inskränkningar i mitt yrkesarbete.

Pacifism är en sympatisk modell, men den kräver starka vakter för att inte bli överkörd. Då är mantrat om en moralisk stormakt bara en kuliss för moraliska storsnackare, och sådana blir till åtlöje. Extremister och despoter mjuknar inte för att vi inte skyddar oss. Detta är kärnan i Sveriges försvar. Det civila livets möjligheter att frodas och utvecklas. Ja, det kostar pengar. Men är det någonstans skattepengarna ska gå, så är det till frihetens garanti.

Vänliga hälsningar

Pelle Filipsson
Norrköping

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

En viskning från förr

Sammanfattning

Under det kalla kriget, genomförde Sovjetunionen omfattande krigsförberedelser med sina underrättelseorganisationer dels i Västeuropa dels i Nordamerika för genomförande av sabotage av kritisk infrastruktur, så skede även i Sverige. Den Svenska säkerhetspolisen har uppgivet att den Ryska underrättelsetjänsten genomför krigsförberedelser i Sverige, den Tyska säkerhetstjänsten, uppger att man ser framför sig att den ryska underrättelsetjänsten kommer genomföra en återgång till gamla KGB metoder. Varav sabotageförberedelser är ett mycket troligt område, utifrån betoningen i den ryska operationskonsten på dolda insatser med bl a specialförband innan en konflikt öppet utbryter.

Analys

Allmänt.Enligt Reuters, 25FEB15, så har den Tyska säkerhetstjänstens, Verfassungsschutz, chef, Hans-Georg Maaßen, påtalat att Rysslands underrättelseinhämtning har ökat i kölvattnet av händelseutvecklingen i Ukraina. Vad som är oroväckande i hans uttalande är att den tyska säkerhetstjänsten ser framför sig en återgång till användandeav gamla KGB metoder i Rysslands utrikes underrättelsetjänst. Varav han belyser de två mest kända metoderna, riktaddesinformation för att påverka beslutsfattare och stöd/infiltration av olika grupperingar för att destabilisera ett land.¹

Vad är det då den Tyska säkerhetspolisens chef avser, då han säger att man kommer se en återkomst av gamla KGB metoder? Vad som förefaller ha skett efter Sovjetunionens sönderfall och under Boris Jeltsins tid som President, är att residenturena både de legala och illegala kraftigt skurits ned, i vissa länder så har t ex GRU enbart bestått av en militärattaché.² Denna nedskärning framtvingande troligtvis en tydlig prioritering, vilket kom att bli strikt inhämtning inom områden som Ryssland hade behov av såsom teknik- och industrihemligheter o dyl.

Då Rysslands nuvarande President, Vladimir Putin, kom till makten vid sin första mandatperiod, ökade de ekonomiska ramarna markant för de ryska säkerhets- och underrättelsetjänstorganen.³ Troligtvis det den Tyska säkerhetstjänstens chef avser är att underrättelseorganisationerna nu har övergått till krigsläge, vilket innebär att man påbörjat krigsförberedande åtgärder, något som bekräftas indirekt av den svenska säkerhetspolisen (SÄPO).⁴ De krigsförberedande åtgärderna bör ha varit en av de saker som tydligt bortprioriterades då de ekonomiska ramarna var mindre och den säkerhetspolitiska situationen mer stabil.

Men vad innefattar då krigsförberedelser för en underrättelseorganisation, om vi bortser från de två ovanstående exemplen av den tyska säkerhetspolisens chef, så innefattar det inhämtning av information för att kunna föra strid inom det aktuella landet dels med konventionella resurser såsom flygplan, markrobotar o dyl dels med okonventionella resurser såsom specialförband, sabotageförband o dyl.

Detta inlägg kommer beröra de okonventionella resurserna, dvs de enheter som Sovjetunionens underrättelsestrukturer förfogade över för att genomföra sabotage i händelse av en konflikt. Inledningsvis måste man få klart för sig att både KGB utrikesdirektorat samt GRU genomförde dessa förberedelser, oftast utan samordning trots ett skrivet direktiv från 1960, kring samordning av dessa operationer,⁵vad avser GRU förberedelser finns ytterst lite bekräftad dokumentation, KGB förberedelser för sådan verksamhet finns dock relativt utförligt beskrivet i det sk Mitrokhin arkivet.

Skede då planering av sabotage mot mål i Sverige av den sovjetiska underrättelsetjänsten? Ja enligt Mitrokhin arkivet skedde det.⁶ När planeringen aktivt påbörjades framkommer ej, men mest troligt i mitten på 1950-talet, då t ex i ett flertalet övningsscenarion från Warszawapakten under 1950-talet så ingår Sverige som stridande part med NATO och i ett scenario från 1958 så inleds konflikten mellan NATO och Warszawapakten med att en flottstyrka från NATO löper ut från Karlskrona.⁷ Men dessa scenariobilder, blir 1950-talet en trolig startpunkt för omfattande sabotageförberedelser i Sverige av den Sovjetiska underrättelsetjänsten.

Finns det då ett behov av denna typ av krigföring fortfarande? Onekligen är det så, dock inte i samma omfattning som under det kalla kriget, då många sabotage numera kan genomföras genom elektroniska attacker antingen via nätverk eller på annat sätt. Dock så kommer det fortfarande finnas mål som fysiskt måste påverkas och sett till nuvarande ryska operationskonst som betonar utnyttjande av specialförband o dyl så ligger det än mer i tiden än under det kalla kriget.

Hur var då denna organisation för sabotage uppbyggd? Den förefaller vilat på tre ben, en inhämtningsdel, en stöddel och en verkansdel. Två delar var verksamma redan i fredstid, detta var inhämtningsdelen samt stöddelen. Huruvida verkansdelarna övades i fred, är oklart, men att rekognosering av verkansdelarna av dess mål kan ha sett i fredstid, är fullt möjligt.

Stödorganisation.Till verkansdelarna, fanns en lokal stödorganisation bestående av stödagenter, dessa var bofasta medborgare i de aktuella länderna. Personen man sökte skulle helst vara mellan 20-45 år gammal. Vederbörande skulle helst jobba som elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, tekniker och liknande arbete. Vederbörande skulle helst inneha ett rörligt jobb, dvs resa mycket i tjänsten, äga ett eget hus, sommarstuga eller äga mark. Personer man ej inriktade sig mot inom denna kategori var, djupt kristna, aristokrater, konservativa, personer med alkoholproblem eller sexuella avvikelser. Vederbörande förefaller även vara delaktig i själva operationen utifrån beskrivningen.⁸

KGB rekrytering av stödagenter blir ett direkt motsatsförhållande till hur GRU rekryterade stödagenter till de professionella spetsnazförbanden, enligt Vladimir Rezun mer känd under synonymen Viktor Suvorov. Enligt honom skulle stödagenten helst vara en person i åldern 55-65 år gammal, inte ha genomfört någon militärtjänstgöring, ej tillgång till hemlig information, äger ej vapen, ingen politisk anknytning, ej träffat Sovjetiska medborgare och helst lever ett ensamt liv. Vederbörande tillförs medel så att t ex ett avsides hus kan införskaffas, där förvaras, mat, drivmedel, vatten o dyl, personen fungerar således som en stödpunkt.⁹

Vad som framkommer utifrån Mitrokhins uppgifter och Rezun beskrivning är att det mest troligt fanns inom stödorganisationen två typer av stödagenter, den ena som var mer aktiv i en operation dvs en aktiv stödagent den andra fungerande mer som en stödpunkt dvs en möjlighet för enheten att dolt återhämta och höja stridsvärdet s.a.s. en passiv stödagent. Detta styrks även till del ur Rezun beskrivning där han påtalar att vissa stödagenter även skulle kunna spela en mer aktiv roll,¹⁰då är åldersspannet 55-65 ej troligt utan mer troligt blir 20-45.

Varken i Mitrokhins uppgifter eller Rezuns beskrivningar, förefaller stödorganisationen aktivt tilldelats några former av vapen eller sprängmedel, utan all denna hantering genomfördes av residenturen i det aktuella landet. Utan stödorganisationen skulle i olika grader stödja verkansdelarna då dessa skulle lösa sina uppgifter. Den aktiva stödagenten kan då t ex stöttat med förflyttning mellan olika punkter, hjälpt in verkansdelarna till sina mål och andra likartade uppgifter.

Detta ger även en tydlig sektionering i händelse av att säkerhetstjänsten i det aktuella landet skulle erhålla indikationer kring en agent i stödorganisationen, likväl om agenten skulle avslöja sitt dolda värv för det aktuella landets säkerhetstjänst, blir skadorna minimala, verkansdelarna kan fortfarande lösa sin uppgift, då enbart en del av den totala planen har avslöjats.

Inhämtning.Denna del för sabotagenätverken löstes både av den legala och illegala residenturen i landet. Tre typer av uppgifter kan man spåra i Mitrokhins uppgifter, den första är klassisk inhämtning av mål genom information och planering, den andra är rekognosering av innästlingsvägar och den tredje avslutande är praktisk underhållstjänst för verkansdelarna vilket främst omfattande upprättande av upplag.

Inhämtningav information för planering av sabotage, genomfördes både med öppna och dolda metoder. Vad avser öppna metoder utnyttjandes officiella studiebesök antingen vid sabotageobjektet eller likartat objekt,¹¹ för att få fram information om sårbara delar för att möjliggöra ett sabotage. Vad avser doldametoder förefaller både illegalister och agenter utnyttjats för att erhålla adekvat information för sabotageplanering.¹²

Den sammanställda informationen bearbetades därefter och sammanställdes till en uppgiftsfolder, jmf engelskans targetpack. Det objekt som skulle utsättas för sabotage fotograferades oftast i flertalet vinklar, den sårbara delen markerades tydligt, skyddsåtgärder kring objektet beskrevs i detalj, lämpligaste inmarsch- och utmarschvägar till objektet markerades m m. Informationen sammanställdes därefter på mindre kartor som verkansdelen kunde utnyttja.¹³

Denna inhämtning, bearbetning och planering, tog oerhört lång tid, som ett exempel kan nämnas operation KEDAR, som var täcknamnet på sabotage förberedelserna i Kanada, förberedelserna för detta tog hela tolv (12) år, de inledes 1959 och var färdiga 1971.¹⁴Därefter får man förutsätta att planerna reviderades efterhand då nya mål tillkom eller försvann. I Sverige skulle residenturen, genomföra planläggning mot fyra (4) till sex (6) större mål varje år, med större mål avses troligtvis ledningsplatser, hamnar, raffinaderier o dyl.¹⁵

Rekognosering av innästlingsvägar genomfördes dels av illegalister dels av civila stödagenter eller Sovjetiska medborgare som fått möjlighet att genomföra en utlandsresa. Innästlingen av verkansdelarna föreföll antingen ske via fallskärm eller från havet via ubåt eller motorbåt. Rekognoseringen som genomfördes kring dessa innästlingsvägar var mycket omfattande.¹⁶

Landstigningsplatserna för innästling via vatten, undersöktes noggrant, information rörande tidvatten, bottenförhållanden, möjligheter för antingen ubåt eller motorbåt att utnyttjas på platsen, här får förutsättas dolt, inhämtades.¹⁷ Vad avser landsättningsplatser via luften, skulle det vara ett öppet område minst 1,5 km långt och 0,5 km brett, ingen bebyggelse fick finnas i anslutning till platsen.¹⁸ Vad avser luftlandsättningsplatser så ger de måtten både möjlighet till fallskärmsfällning eller landning med flygplan, här skall särskilt beaktas att under hela sovjettiden hade man bl a kvar ett stort antal AN-2 flygplan.

Objektet som skulle utsättas för sabotage fanns inom en radie av 120 kilometer (km) från innästlingspunkten, oftast fanns flertalet andra högvärdiga mål (HVM) inom samma område, varvid verkansenheten troligtvis hade en huvuduppgift och ett flertal beredd uppgifter. Kartor framställdes över alla HVM inom denna radie för verkansenheten. Upplag placerades alltid i anslutning till innästlingspunkten.¹⁹

Vad avser underhållstjänsten, förefaller det ålegat residenturen att upprätta upplagen samt upplagsnycklarna,²⁰själva intransporten av materielen till upplagen, beskrivs inte i Mitrokhin arkivet, varpå det antingen smugglats in illegalt eller via diplomatpost. Detaljerade upplagsnycklar upprättades för varje upplag.

Upplagen som upprättades av residenturen, placerades i närheten av innästlingspunkten, de bestod oftast av tre beståndsdelar, radio, vapen med sprängmedel samt pengar. Dessa förefaller placerats på tre olika platser dock i närheten av innästlingspunkten. Upplagen förefaller varit försåtsminerade för att inga bevis skulle kunna finnas i händelse av avsiktlig eller oavsiktlig upptäckt, minst ett radioupplag har sprängts då polis försökt omhänderta upplaget under slutet av 1990-talet.²¹

En annan mycket intressant sak som framkommer i Mitrokhin arkivet, är hur både residenturen i Västtyskland och Italien, instrueras i att införskaffa uniformer till verkansenheterna. Uniformerna är inte enbart kopplad till de respektive ländernas försvarsmakter, utan även andra statliga verksamheter, såsom tillsyningsmän, järnvägspersonal, polis o dyl.²²

Har det då funnits liknande upplag likt de ovan beskrivna i Sverige? Några vapenupplag har officiellt ej hittats dock har man i Sverige upptäckt och omhändertagit radioupplag, detta skede dock innan Mitrokhin arkivet avslöjades, dessa har upptäckts i södra Sverige närmare bestämt i Skåne. Så att upplag likt ovanstående har funnits i Sverige även med vapen och sprängmedel, är nog inte otroligt.²³

Verkansdelarna.Ytterst lite är beskrivet kring verkansdelarna i Mitrokhin arkivet, de går under benämningen DRG, diversionnyye razvedyvatelnyyegruppy, vilket på svenska blir ungefärligt, sabotage- och spaningsgrupper.²⁴ I en utvärdering från 1969, förefaller man vara mycket nöjd med statusen på dessa delar då utbildningen har utvärderats.²⁵ Utöver detta framkommer det att verkansdelarna i ett område i USA, efter genomfört sabotage skulle ta sin tillflykt till bergsområden.²⁶Detta är dock explicit det enda som nämns om dem bortsett från inhämtningsdelarna och stöddelarna kring dessa sabotage- och spaningsgrupper.

Kopplat till utrustningsdetaljer o dyl så kan vi dock förutsätta att dessa grupper som minst bestod av tre (3) till fyra (4) individer. En chef, en signalist och en fältarbetsspecialist och troligtvis en sjukvårdare. Mest troligt behärskade minst en i gruppen det språk som var aktuellt i det land de skulle verka i, detta utifrån det faktum att i minst två länder har residenturerna införskaffat lokala uniformspersedlar.

Slutsatser

Ser vi till hur den nuvarande Ryska operationskonsten betonar vikten av utnyttjande av underrättelsedrivna operationer samt utnyttjande av specialförband i de förberedande skedena inför en konflikt kan ett antal slutsatser dras av den sovjetiska underrättelsetjänstens tidigare verksamhet, då de nuvarande ryska är direkt arvtagare till dem.

Sannolikt har sabotageförberedelser påbörjats vad avser inhämtning, bearbetning och planering, utifrån ovanstående genomgång, då SÄPO explicit nämner att Rysk underrättelsetjänst genomför krigsförberedelser i Sverige. Vad som dock ej kan klarläggas är om Rysk underrättelsetjänst fortfarande förfogar över liknande grupper såsom DRG eller om man numera enbart delger informationen till det nya ryska specialförbandskonceptet.
En högre grad av medveten och vakenhet krävs av det svenska samhället i dagsläget, mycket åligger SÄPO, Polismyndighet och Försvarsmakten, om att upplysa samhället återigen kring detta. Då man explicit har betonat att krigsförberedelser genomförs, då den nya typen av rysk krigföring tydligt använder sig av ett liknande koncept, så krävs vaksamhet hos ”detektiven allmänheten” för att kunna motverka förberedelserna av denna verksamhet.
Uppbyggnaden av dessa sabotageförberedelser är i sig mycket enkla, men enkelheten gör att de med hög sannolikhet hade lyckats. Dagens öppna gränser och möjlighet till rörlighet, ökar sannolikheten till att ett liknande koncept, har en än högre grad av möjlighet att lyckas.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Foregin Policy 1(Engelska)

Reuters 1(Tyska)

SR 1(Svenska)

Oxford Analytica 1(Engelska)

Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. 2001

Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011

Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989

Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014

Slutnoter

¹http://de.reuters.com/article/domesticNews/idDEKBN0LT0YU20150225läst 150226

²http://foreignpolicy.com/2014/07/07/putins-secret-weapon/läst 150226

³https://www.oxan.com/analysis/dailybrief/samples/UKIntelligenceThreat.aspxläst 150227

⁴http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857läst 150227

⁵Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 361

⁶Ibid. Sid 364

⁷Holmström, Mikael. Den Dolda Alliansen. 2011. Sid 255-256

⁸Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360-361

⁹Suvorov, Viktor. Spetsnaz. 1989. Sid 116-117

¹⁰Ibid. Sid 119

¹¹Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 360

¹²Ibid. Sid 360, 366

¹³Ibid. Sid 364

¹⁴Ibid. Sid 364

¹⁵Ibid. Sid 364

¹⁶Ibid. Sid 360

¹⁷Ibid.

¹⁸Ibid. Sid 365

¹⁹Ibid.

²⁰Ibid. Sid 360, 364

²¹Ibid. Sid 364-365

²²Ibid.

²³Jansson, Nils-Ove. Omöjlig Ubåt. 2014. Sid 176

Frånstedt, Olof. Spionjägaren Del 2. 2014. Sid 204

²⁴Andrew, Christopher. Mitrokhin, Vasili. The Sword And The Shield. Sid 359

²⁵Ibid. Sid 377

²⁶Ibid. Sid 364

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Gästinlägg: Vad är värt att försvara?

Gästinlägg från civilanställda i Försvarsmakten har hittills lyst med sin frånvaro på bloggen, men här kommer äntligen ett sådant signerat Eleanor Wiklund som är lärare på Sjöstridsskolan i Karlskrona.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––

Vad är värt att försvara?

Visst har det väl hänt att jag känt suget av att få skriva av mig mina tankar och funderingar om vårt försvar och vår försvarspolitik. Men det finns så många andra som gjort, och gör, detta på föredömligt sätt och därför har det aldrig blivit av. Så varför har jag nu plötsligt bestämt mig för att skriva något som rör just försvaret av vårt land?

För det första vill jag göra klart att även om jag är anställd av Försvarsmakten, så är det i första hand som bekymrad och engagerad medborgare i landet Sverige samt försvarsvän i stort som jag skriver detta inlägg i den pågående debatten.

Fast kanske vore det bättre att se detta som ett öppet brev. Ett brev som jag vill rikta till alla er andra som också är medborgare i vårt land, oavsett om du bor i storstan eller på landsbygden, om du jobbar i kassan på ICA, som förskolelärare, i den lokala pizzerian eller som chef på ett IT-företag. Var du än befinner dig och vad du än gör så skulle jag vilja be dig om en sak.
Ta en liten stund och fundera på vad i vårt land och vad i vårt samhälle som du, när det kommer till kritan, verkligen värdesätter. De fundamentala och grundläggande byggstenarna som om de inte fanns, skulle göra vårt land till något helt annat än det land som vi är vana vid att leva i.

Vad kom du fram till? Var det dina barns rätt till fri utbildning? Din mormor som kunde få en ny höftled när hennes gamla var utsliten? Din homosexuella brors möjlighet att visa sin kärlek till sin partner öppet? Din bästa väns möjlighet att utöva sin religion oavsett trosuppfattning? Din granne som fick en bostad och en väg in i samhället efter att ha flytt från ett krig som rasar i en annan del av vår värld? Eller var det din kusin, djupt engagerad i kvinnors rätt, som obehindrat kunde delta i en aktion som fördömer mäns våld mot kvinnor?

Det här är nämligen några av alla de saker som vi i vårt land allt för ofta tar för givet. Det som vi egentligen menar när vi pratar om demokrati. Rätten att få leva i ett samhälle där man får tycka olika, vara olika, men ändå behandlas på ett respektfullt sätt. Ett samhälle som tar hand om oss när vi själva inte kan, som ger oss förutsättningarna för ett bra liv.
Och ja, jag är medveten om att även vårt samhälle inte är perfekt och att det finns ett flertal områden där det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Men ändå, visst är vårt land rätt fantastiskt?!

Och det är just det som är pudelns kärna. Vi, som land, har haft möjligheten att under århundraden bygga upp just det samhället vi lever i idag. Jag vill påstå att en oerhört viktig orsak till detta är att vi har haft ett starkt försvar som utgjort en förutsättning för att våra politiker i sin tur har kunnat föra en politik som hållit oss utanför krig.

Men vårt försvar är bara så starkt som vi bygger det. För det krävs engagemang, och det engagemanget börjar hos oss, medborgarna. Våra politiker väljer vi för att de ska agera i vårt intresse. Om vi inte visar att vi lägger stor vikt vid våra demokratiska värderingar och försvaret av dessa så kommer sagda politiker inte heller att vilja avvara några resurser ur statsbudgeten för att skapa det starka försvar vi så väl behöver.

Så jag vill be dig, medborgare i landet Sverige, att börja visa ditt engagemang. Prata med människor runt omkring dig, väck en debatt om samhällets grundläggande värderingar och hur dessa försvaras. Fråga dina politiker, oavsett partitillhörighet, hur de ställer sig till dessa frågor.

För det är ändå vi, medborgarna, som bör visa vad vi värdesätter i vårt samhälle och att vi bryr oss om att Sverige ska fortsätta vara ett land som har möjligheten att försvara dessa värderingar.

För att lyckas med detta behöver fler, än de redan idag initierade, skapa sig en uppfattning om försvaret av vårt land och börja sätta press på våra politiker för att visa att det här är en fråga som rör oss alla.

Eleanor Wiklund

För Sverige i tiden – del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast – närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap ”hjälpte” KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia – den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt – är medlemmar i NATO – utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan – vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i – så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas – struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för ”satsningar” om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan – än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten ”kräver” fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma – vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord – ”vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.”. I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare (”tillsammans blir vi klokare”), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:

ÖB hävdar på FoF i Sälen att det är det starkaste och vassaste försvar Sverige någonsin haft. Läs talet http://t.co/6gsGbzsmOA #sakpol
— Lena Asplund (@lenaasplund) 9 februari 2015

Deltar strax i aktuella debatten om det säkerhetspolitiska läget. Kommer tala om vikten av en breddad hotbild och insatser för fred.
— JakopDalunde(@JakopDalunde) 22 januari 2015

Vi måste återfå ubåtsjaktsförmågan m helikoptrar. Sen finns det andra eftersatta områden så som luftvärn o att det saknas tusentals soldater
— Mikael Oscarsson (@MikaelOscarsson) 14 november 2014

Om ett par timmar inleds vapenvilan i #Ukraina. Låt oss hoppas att alla respektera den! (och om någon bryter den; låt priset bli högt).
— Hans Linde (@linde_hans) 14 februari 2015

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Örlogsbesök i Baltijsk

I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.

När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.

Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.

Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.

Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell ”krog” på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.

Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk ”patrull” under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..

Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.

Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.

Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.

Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska…

Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.

Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.

Ubåtar och försvarsanslag

Fredag jämna veckor innebär att jag skriver i Svenska Dagbladet. Från och med i dag skriver jag även i BLT var sjätte vecka, vilket är nog så viktigt eftersom långt ifrån alla läser de rikstäckande tidningarna. Försvarsdebatten måste föras på bred front och jag hoppas kunna bidraga till den på detta sätt.

I Svenska Dagbladet valde jag att skriva om ubåtsfrågan. Den känns mer angelägen än någonsin att belysa. Att främmande makt kränker våra vatten tas inte på på det allvar som situationen kräver. I oktober när Försvarsmakten genomförde Operation Örnen i Stockholms skärgård så var det en världsnyhet. Rapporteringen fick omåttliga propotioner där media förvisso gick långt över gränsen för vad som är ok, vilket är något jag kommer att avhandla i ett framtida inlägg.

Men nu verkar nyhetsvärdet plötsligt vara mindre, och det känns nu som att frågan inte tycks tas på samma allvar. Att hitta balans i rapporteringen verkar vara en utopi.

Men vari ligger då allvaret? Betänk att någon faktiskt genomför operationer långt inne i vår skärgård. Föreställ dig att det åkte runt främmande örlogsfartyg i vår skärgård, eller att det flög attackflygplan från främmande makt över Stockholms stad. Det här är samma sak, men skillnaden är att det till huvuddelen sker dolt. Det här är givetvis extremt allvarligt och ett problem som måste hanteras.

I min artikel i SvD nämnde jag ubåtsjaktstudien som pågått sedan 2013. Att genomföra studier inom Försvarsmakten är viktigt av flera skäl. Dels ger den en god bild på vår nuvarande förmåga, och dels ges möjlighet att analysera de framtida behoven och var insatserna måste sättas in för att öka förmågan. Studien är av naturliga skäl sekretessbelagd och jag hade när jag skrev artikeln i SvD enbart tagit del av en öppen redovisningi samband med KÖMS sammanträde i måndags. Men den gav ändå en god fingervisning åt vilket håll resultatet pekade. Men det var å andra sidan ingen överraskning eftersom det mesta är avvecklat. Senare i veckan genomfördes de årliga Marinstridsdagarna i Karlskrona där andra intressanta föreläsningar i ämnet ubåtsjakt genomfördes.

Den alltid lika entusiasmerande Christian Allerman föreläste som vanligt om Ryssland. Alltid lika viktigt och därmed även mycket uppskattat. Den här gången fokuserade han en del på Spetznazförbandet norrom Baltijsk i Kaliningradenklaven, d.v.s. 561. OMRP där det konstaterats att man opererat med miniubåtssystemen Triton-1 och Triton-2. Möjligen opererar man i dag med den nyare Triton NN. Huruvida det finns andra farkoster och miniubåtar ska man nog låta vara osagt.

Kommendören av första graden, Nils-Ove Jansson som skrivit den nyutgivna boken ”Omöjlig Ubåt” var också på plats och föreläste i ämnet. Han berättade om att det tidigare har förekommit flera kränkningar av Stockholms inre vatten, d.v.s. innanför förträngningen Oxdjupet. Hans åsikt var dessutom även att det var fullständigt riskfritt att uppträda på detta sätt, något jag dock inte håller med om fullt ut. Givetvis finns det en risk med att uppträda i ett område med bara en enda väg in och ut även om ubåtsskyddskompaniet i Vaxholm är avvecklat sedan länge och Marinens resurser är begränsade jämfört med vad som fanns på 80- och 90-talet.

Kopplat till ubåtshotet och vår egen ubåtsjaktkapacitet som noggrant monterats ned bit för bit så kommer det givetvis att krävas en stor summa pengar för att bygga upp den igen. Intressant är det då att Försvarsmakten i dag inlämnar sitt kompletterande underlag som är ett svar på ett antal frågor ställda av regeringen. Svaren är kopplade till ekonomin och vad den omtalade ”basplattan” kommer att kosta. Svaret blev 4 miljarder.

I skrivande stund har jag inte tillgång till försvarsdepartementets frågeställning varför det blir svårt att analysera svaren i detalj. Vad vi kan konstaterar är att prognosen rörande behoven tycks ha reducerats. Tidigare har Försvarsmaktens, men även FOI analyser pekat på att behovet för att kunna slutföra den politiska beställningen från 2009 är 5 miljarder (4-6 enligt FOI). Nu pratas det stället om basplattor och förmågeökning i fem steg till en kostnad av fyra miljarder.

Man skriver i termerna av att detta kommer att öka försvarsförmågan. Min bedömning är att det istället handlar om att åstadkomma det som alla tror redan finns. Man skulle kunna likna det med att gå från minus till noll (där noll ansätts som beställd nivå i beslutet från 2009). Att omsätta befintlig materiel på grund av ”end of life” alternativ att förnya det som är gammalt ökar inte förmågan, det innebär istället att förmågor vidmakthålls, vilket är något helt annat. Att fylla upp befintliga förband med personal är extremt viktigt, men det innebär i bästa fall att den förmåga som redan förväntas finnas kan förverkligas. Nya Moderaternas försvarspolitiker talade gärna om att försvaret före Alliansens försvarsreform enbart var ”pappersförband”. Som jag ser det handlar basplattan till stor del om att förvandla IO14 från just pappersförband till riktiga förband.

Men nu är verkligheten sådan att händelser och uttalanden som ”en-veckasförsvaret, ryska påsken, Krim och ökad rysk aktivitet ställer högre krav än att beslutet från 2009, d.v.s. IO14 slutförs. Det krävs mer än att bara gå från minus till noll. Försvarsförmågan måste stärkas och då handlar det om att gå från noll till plus.

Det var bland annat detta som jag avhandlade på BLT ledarsida i min krönika – Omvärlden bryr sig inte om politiskt prat. Det krävs således betydligt mer än 5 miljarder om året för den faktiska förmågeökningen. Omvärlden väntar inte heller på att de politiska kvarnarna ska mala klart i det vanliga långsamma tempot.

Men för att avsluta där jag började, d.v.s. med ubåtsjaktförmågan, så är den givetvis också kopplad till försvarsanslaget och nödvändiga ökningar. I Försvarsmaktens underlag där kostnaden för steg ett till fem ansätts till 4 miljarder antyddes det i korta ordalag om ökad ubåtsjaktförmåga.

Vidare föreslås resurser till kvalificerade ytfartyg, liksom till verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga, där ubåtsjakt utgör en del.

Dessvärre så finns det en risk att det enbart är omsättning av RBS-15 och Torped 45där den sistnämnda komponenten har bärighet mot just ubåtsjaktförmågan. men båda komponenterna är omsättningsprojekt som redan ligger i materielplanen och har så gjort länge. Med andra ord vidmakthållande av förmågor. Tittar man vidare så kan jag konstatera att ytstridsfartyg också nämns. Men här ser det inte ljust ut.

Vi föreslår att den operativa förmågan primärt ska höjas genom de fem stegen. Därefter bör, om resurserna räcker, ytterligare materiel som fler stridsflygplan och ubåtar anskaffas enligt Försvarsberedningens förslag, säger generaldirektör Peter Sandwall.

Försvarsberedningen föreslog bland annat anskaffning av ytterligare tio stycken JAS 39E, ett långräckviddigt robotsystem för precisionsbekämpning av markmål, fyra nya taktiska transportflygplan, en utökning av antalet ubåtar till fem, utökade åtgärder mot korvett typ Gävle, ett kustrobotsystem samt nytt bataljonsartilleri. Försvarsmakten bedömer merkostnaden för dessa åtgärder till cirka 15 miljarder kronor och de utfaller i huvudsak i perioden från 2020.

Modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall i enlighet med ursprungsplanen ligger således utanför den omtalade ”basplattan” som kostar 4 miljarder. Läser man mellan raderna i Försvarsmaktens decemberunderlag så fokuseras åtgärderna på att hålla fartygen vid liv. HMS Gävle är sedan länge tyvärr avrustad i väntan på den planerade omfattande modifieringen. Nu tycks det enbart handla om att med hjärtstartare försöka få igång henne och att hålla systerfartyget Sundsvall vid liv med mindre materielåtgärder. Några marina förmågeökningar är det med andra ord inte tal om.

Försvarsmakten avser i närtid genomföra remodifiering av två korvetter av typ Göteborg för att medge tillgänglighet några år in på 2020-talet. Korvetterna benämns därefter korvett typ Gävle. Att i närtid modifiera och livstidsförlänga korvetterna för att medge tillgänglighet efter 2030 har inom givna ekonomiska ramar operativt prioriterats lägre än andra systemförändringar.

I dag ligger försvarsanslaget på 1,15% som andel av BNP. När Fredrik Reinfeldt och Alliansregeringen tillträdde 2006 låg försvarsanslaget på 1,5% som andel av BNP. Det har således reducerats med hela 0,35% sedan dess. Skulle dagens besked om siffran 4 miljarder infrias så skulle vi återigen nå strax över 1,2%.

För att återgå till nivån från 2006, d.v.s 1,5% av BNP så skulle det krävas en ökning på 12 miljarder. Ska vi nå upp till den eftersträvade ”NATO-nivån” 2% så krävs det en ökning på 32 miljarder. Så långt ifrån verkligheten befinner vi oss idag.

Påverkansoperationer och kapade TV4-konton (Uppdaterat 13.20)

Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna ”Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar”. Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.

Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.

Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är kapade. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.

På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

På TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015

Jag kan också konstatera att konton för TV4 Gävle, TV4 Skellefteå, TV4 Sundsvall fortfarande finns kvar, men är inaktiva sedan stationerna avvecklades i samband med den sista sändningen. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan även dessa konton kapas.

Det bekymmersamma runt detta är inte att det skrivs på ryska idag. Det riktigt allvarliga i detta kopplat till frågan om desinformation och informationsoperationer blir inte aktuellt förrän i framtiden, under förutsättning att dessa konton förvaltas av någon som har ett högre syfte.

Lek med tanken att Sverige någon gång i framtiden börjar utsättas för regelbundna kränkningar och påtryckningar från exempelvis Ryssland. Samtidigt byter dessa twitterkonton, numera i rysk ägo, skepnad. Alla gamla tweets på ryska tas bort, den officiella TV4 logotypen placeras på kontot, bakgrunden ersätts med bilder på kända nyhetsuppläsare, och en till synes trovärdig nyhetsrapportering på svenska påbörjas. Kontot retweetas och får snabbt ånyo en rad svenska följare som förutsätter att kontot är ett officiellt TV4 konto.

Här återfinns således problemet. Har alla svenskar som använder twitter för nyhetsinformation förmågan att skilja på korrekt information från svenska redaktioner eller ”anpassad information” från ryska källor med informationsoperationer som specialité? Jag tror inte det. Mot detta är det svårt, nästan omöjligt att skydda sig annat än att vara uppmärksam. Jag anser dock att det finns en inofficiell skyldighet från TV4 att tillse att tidigare använda konton inte faller i orätta händer.

Påverkansoperationer mot Sverige är en realitet redan idag. Det finns både twitterkonton och bloggar som skrivs på svenska med högst anmärkningsvärt innehåll, och i vissa fall står det fullständigt klart att syftet är att sprida desinformation. Jag har flera gånger noterat att tweets från dessa konton sprids och delas i en inte ringa omfattning. Syftet är därmed uppnått.

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig vara i rysk ägo. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

TV4 Göteborg har noll följare, och följer noll andra konton. Trots det var kontot ändå aktivt för så sent som en timme sedan, dessutom är den senaste tweeten retweetad av en person vilket givetvis gör det hela än mer märkligt eftersom ingen följer kontot….

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet. Mycket intressant!

Påverkansoperationer och övertagna TV4-konton (Uppdaterat 14.00)

Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är övertagna. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.

På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

🇰 / ДТП в Ростовской области:столкнулись Peugeot и грузовик💝
— TV4Uppsala (@TV4Uppsala) 18 januari 2015

På TV4 Växjös konto ser det ut så här.

Microsoft готовит обновление офисного пакета для WP-смартфонов: Наконец, на официальной странице колумбийского… http://t.co/HRySQWk0vY
— Гари Панфилов (@tv4vaxjo) 18 januari 2015

Uppdaterat 13.20:

Ytterligare två TV4 konton visade sig stå under rysk förvaltning. Det är TV4 Göteborg samt TV4 Norrköping-Linköping, d.v.s. tre av Sveriges sex största städer rent befolkningsmässigt.

Землю в ближайшие дни ожидает сильнейшая магнитная буря / #it🚬
— Чекушинa Ева (@tv4goteborg) 18 januari 2015

Samma sak gäller för kontot TV4 Norrköping-Linköping. Endast en följare, trots det så tweetas det med hög takt på ryska, senast för bara två timmar sedan.

🌴#Происшествие : В ДНР планируют вывезти обломки разбившегося Boeing🌃
— Чернозубов Валерий (@TV4NkpLkp) 18 januari 2015

Uppdaterat 14.00:

Tidigare medarbetare på TV4 Uppsala har hört av sig och vill korrigera fakta. Kontot som idag heter @TV4Uppsala är inte TV4 Nyheterna Uppsalas gamla twitterkonto. Detta konto avslutades i samband med att stationen avvecklades.

Min kommentar: Problemet med twitter är att så fort ett konto avslutas så öppnas det direkt upp för någon annan att registrera sig under samma kontonamn. Det hamnar alltså inte i karantän som man kanske kan tro. Av den anledningen finns det alltså anledning för exempelvis TV4 att behålla kontrollen över konton från numera nedlagda stationer.

Se Anders Lindberg från 40.00 in i klippet om påverkansoperationer. Mycket intressant!

Svensk – Finsk ubåtsjakt

Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

Under Folk och
Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige
och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska
vatten kommer att läggas under
året.

För att lyckas med
det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt
ledningskoncept, ett svenskt
HNS-koncept samt styrningar från
respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg,
vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom
respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har
två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta
inlägg gemensamt.
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov
och vägen framåt och därmed stimulera
alla parter att göra sitt yttersta
för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer
inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger
ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland

och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa

exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning

att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten

under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även

om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt

tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där

respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och

BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist

beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern

Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden

som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a

upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning

som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina

förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i

Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom

Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och

ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska

och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade

sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska

god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket

god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande

förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna

HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp

insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar

– s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet

med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint

Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är

faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars

är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)

Sverige och Finland är ju – vad en amerikan skulle säga – ”joined at the hip” därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans.

För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd ”ATU” (Amphibious Task Unit) eller ”SFATU” (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska – i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare.

Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens ”underrättelseoperation” benämnd ”Örnen” som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen.

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden.

Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)

2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

4 x Hamina FAC: 32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen?

4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare

2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

36 st Jurmo Stridsbåtar.
Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

Nylands Brigad

(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.

Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet.

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en ”besökares” INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår. Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Interoperabilitet på mellan svensk- och finsk marin ledningscentral testades för första gången kl 14.35 – måndagen den 12e januari 2015!

Bibehållandet av en nationell gard

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas.

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering:

Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.

Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.

Uppgift:
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

Enheter från Nylands brigad

Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska – föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett – förhoppningsvis – geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera.

Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) – om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik

Foto: TT

Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett ”best case”-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats.

D1 – Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid.

D2 – Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska – utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport.

Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att ”hoppa bock” med spaningsgrupperna.

Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna.

D4 – På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 – En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 – Plötsligt får en minjakt kontakt med en ”möjlig ubåt” som senare kan klassas upp som ”konstaterad ubåt”. Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i – ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas….

….. Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop

styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
Speed is of essence!
Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man

måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt.

Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras.

Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam.
Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla

(utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?).
Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi

nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
Öva Öva Öva!

Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

: Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild

Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor – eller till vilka förband som helst – som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte – HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.

Scenario och avgränsningar

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs.

2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

4 x Hamina FAC: 32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen?

4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare

2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

36 st Jurmo Stridsbåtar.
Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

Nylands Brigad

(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar – populärt kallad ”fisk” som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet.

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en ”besökares” förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Interoperabilitet

Interoperabilitet på mellan svensk- och finsk marin ledningscentral testades för första gången kl 14.35 – måndagen den 12e januari 2015!

Bibehållandet av en nationell gard

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle – om en analys från finsk sida så medger – också kunna användas.

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering:

Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.

Uppgift:

Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää

Enheter från Nylands brigad

Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera.

Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik

Foto: TT

D3 – De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Möjligheter

Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
Lagstiftning – både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop

styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär

Speed is of essence!
Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man

måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt.

Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras.

Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam.

Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla

(utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?).

Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi

nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras

Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
Öva Öva Öva!

Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med ”Ja” besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

: Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Analys: Lidingö-ubåten

Media fortsätter med viss uppföljning rörande DN:s uppgifter om ”Lidingö-ubåten” den 31 oktober 2014. SR P1 publicerar en intressant intervju med uppgiftslämnaren övtl Sven-Olof Kviman med kommentarer från ställföreträdande insatschefen konteramiral Anders Grenstad som är väl värd att lyssna på.

Det jag noterar när jag lyssnar på intervjun med Sven-Olof Kviman i SR Studio 1 är den absoluta övertygelse som han uttrycker. Att gå ut i riksmedia och lämna uppgifter likt dessa är givetvis ett stort steg att ta för vem som helst. Kviman skulle riskera sitt anseende om det senare skulle kunna ledas i bevis att uppgifterna är felaktiga. Jag är tveksam till att man tar den risken om man inte är helt övertygad om vad man har sett.

Konteramiral Anders Grenstad kommenterar uppgifterna för Försvarsmaktens räkning, och jag kan inte göra annat än att dela hans bedömning att fler individer borde ha sett ubåten, eftersom det hela sker under dagtid i en mycket trafikerad led där andra båtar och fartyg finns i området. Det är något som Kviman själv anser är mycket märkligt, och så även undertecknad.

Jag håller det dock inte för osannolikt att det efter medias rapportering kommer att komma in ytterligare uppgifter från individer som både har sett och kanske även fotograferat föremålet, men som där och då gjorde bedömningen att ”ingen främmande ubåt går i ytläge mitt inne i Stockholm en vecka efter den största svenska ubåtsjakten (korrekt benämning – underrättelseoperation) sedan kalla kriget, och att den därför måste vara svensk”. Om detta vet vi inget i dag, men kanske blir vi klokare med tiden.

När jag läser kommentarerna (som i vissa fall inkluderar grundlösa spekulationer) från mitt föregående inlägg i ämnet så kan jag konstaterar att det råder viss okunskap rörande bildkvalitén från en mobilkamera. Kviman har givetvis sett föremålet bättre och skarpare än vad bilderna förmedlar.

Ett foto som i detta fallet är taget med en mobiltelefon blir sämre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Grenstad tar upp det faktum att bilden är för dålig för att kunna fastställa att det är en ubåt, därav bedömningen möjlig ubåt. Runt den bedömning råder därför inga oklarheter.

Men har man som Kviman hade, en bra kikare, så hamnar saken i ett helt annat läge. Ögat är bättre än mobilkameran, och kikaren gör dessutom ögat ännu bättre. Just detta tror jag är anledningen till att Kviman är så övertygad. Kviman säger ”Jag ser en ubåt, punkt slut.”

På samma sätt är det den bristfälliga bilden, och bristen på andra källor som gör att Försvarsmakten inte kan klassificera observationen som annat än MÖJLIG.

Slutsatserna vi måste dra av detta, i dag precis som förr, är att vikten av tydliga bilder eller film är en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska kunna göra rätt bedömningar baserade på oemotsägliga fakta. Hade Kviman tagit en bild med mobiltelefonen genom sin kikarlins (prova själva, det fungerar), så hade saken förmodligen hamnat i annan dager och man hade med betydligt större säkerhet kunnat bekräfta alternativt förkasta Kvimans uppgifter.

Det som talar för Kvimans uppgifter är hans fullkomliga övertygelse (glöm ej att han såg den i kikare) över att det var en ubåt, samt att det är just han som är rapportör.

Det som talar mot uppgifterna är tidpunkten, platsen, uppträdande och därmed nivån av risktagning. Lägg där till det som Anders Grenstad trycker på, att det inte finns någon annan som har sett något.

Risken är nog tyvärr överhängande att vi aldrig får veta de exakta förhållandena, under förutsättning att det inte kommer in andra vittnesuppgifter och/eller fotobevis.

Media: SvD, SvD, Expressen, SR, Aftonbladet,

Uppdaterat 13.20:

Uppdaterat 13.20:

Uppdaterat 14.00:

Gemensam Svensk – Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten

HNS (av Reservofficer1)

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet.

Tid till insats(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Interoperabilitet

Bibehållandet av en nationell gard

Förslag som följer

3-4 st Rauma

1-2 Katanpää

Enheter från Nylands brigad

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

Övriga enheter/funktioner

Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik

Möjligheter

Frågeställningar

Konklusion

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

HNS (av Reservofficer1)

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet.

Tid till insats(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Interoperabilitet

Bibehållandet av en nationell gard

Förslag som följer

3-4 st Rauma

1-2 Katanpää

Enheter från Nylands brigad

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

Övriga enheter/funktioner

Ett spelat scenario kallat ”Örnen 2” för att testa tider och logik

Möjligheter

Frågeställningar

Konklusion

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Tid till insats
(inkallande – embarkering- ombasering – debarkering och gruppering – påbörjande av att lösa uppgift)

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI