Sökresultat för: karl

Det dolda hotet del 2 – Nätverken

Sammanfattning
Ryssland utnyttjar sig av dolda nätverk i ett presumtivt målland för en konflikt, dessa nätverk syftar till att möjliggöra dolda underrättelse- och specialförbands operationer i de förberedande skedena av en konflikt och under själva konflikten. En välfungerande säkerhetstjänst krävs för att omintetgöra dessa nätverks förmåga att kunna verka, finns denna förmåga hos säkerhetstjänsten så kommer man bedömt lyckas vinna manöverutrymme vid en påbörjad konflikt och möjligtvis även få ett övertag i konflikten.
Analys
Allmänt.I det förgående inlägget(som bör läsas om ni ej har gjort det för att förstå sammanhangen i detta inlägg) tittade vi på vilka dolda mekanismer i den nu antagna ryska operationskonsten som finns, i detta inlägg kommer vi fördjupa oss ytterligare i detta och försöka åskådliggöra dess strukturer eller nätverk som möjliggör att man under en längre tid kan förbereda och destabilisera ett målland för att vid en konflikt snabbt kan neutralisera mållandet.
I detta inlägg kommer vi främst beröra de mekanismer som arbetar i skede 3, 5 och 6 vid en konflikt som innefattar Ryssland och ett annat land (benämns målland i dessa inlägg). Innan de mekanismer som är i arbete i dessa skeden beskrivs djupare krävs en viss begreppsförklaring, som uteblev i det förgående inlägget i denna serie, för att öka förståelsen för vad som de facto beskrivs. Som nämnts i det föregående inlägget är i huvudsak denna operationskonst underrättelse- och specialförbandsorienterad, varvid dessa begrepp kräver en viss förklaring.
Underrättelseofficer, det finns två typer av underrättelseofficer den legala och den illegala, den illegala benämns illegalist. Den legale underrättelseofficeren kan dels vara en försvarsattaché som har ackreditering som diplomat på en ambassad, hans inhämtning är känd av alla i mållandet, oftast genomför han öppen inhämtning dvs han besöker förband, mässor o dyl. En annan typ av legal underrättelseofficer är en ambassadtjänsteman oftast även han med ackreditering som diplomat, men med en täckbefattning dvs han kan stå som t ex kulturattaché. Det är företrädesvis den med täckbefattning som genomför rekrytering av källor, skulle hans verksamhet upptäckas riskerar han ingen straffpåföljd förutom utvisning i och med sin diplomatiska immunitet. Denne person är även den som driver källorna vad som populärt kallas källdrivare.
Källor, ett stort antal källor finns, som förhoppningsvis kan förklaras kortfattat för er läsare, dessa är, Agenter som indelas i huvudagent, agent, stödagent och inflytelseagent, utöver dessa finns källor som betrodd person, betrodd kontakt, omedvetna källor och sovande källor. Nedan följer en kortfattad förklaring kring respektive begrepp:
  • Huvudagent, den som kontrollerar agenter eller understödjer underrättelseofficeren i rekrytering av agenter.
  • Agent, den som insamlar hemlig information i mållandet.
  • Stödagent, en individ som hjälper agenten med att förmedla information till huvudagenten eller underrättelseofficeren, tillhandahåller säkra utrymen, identifikationshandlingar m m allt för att agenten skall kunna arbeta, kan även understödja specialförband med säkra utrymen, transporter o dyl.
  • Inflytelseagent, en individ som försöker dolt påverka med idéer makthavare eller den allmänna opinionen.
  • Betrodd person, en individ som är ideologiskt motiverad att hjälpa den främmande makten, kan vara omedvetet eller medvetet, dessa individer rekryteras ej till agenter.
  • Betrodd kontakt, är en individ som på sina egna villkor lämnar hemliga eller oftast icke hemliga uppgifter som är till hjälp för den främmande makten, dessa kan utvecklas till agenter på sikt.
  • Omedvetna källor, detta är individer som omedvetet lämnar uppgifter till den främmande makten, oftast genom att framhäva sig själva och genom smicker från den främmande makten fortsätter att ge information, eller på ett omedvetet sätt går i den främmande maktens ledband, sk ”nyttiga idioter”.
En annan form av källor är sovande källor, med vilket jag menar är den stora mängd av fd informatörer till de fd Warszawapaktländernas underrättelsetjänster, bedömt hade Sovjetunionens två inhämtningsorgan, KGB samt GRU, fullständig kontroll över dessa informatörers identiteter. Dessa identiteter har troligtvis bibehållits av Rysslands nuvarande motsvarigheter till dessa organisationer, häri ligger nu den stora faran, om dessa individer fortfarande har någon form av förmåga att inhämta information eller påverka i samhället, så kommer troligtvis dessa organisationer genomföra ett närmande mot dessa individer och åter kräva dess tjänster, troligtvis med en form av utpressning att man ej kommer avslöja vad de tidigare gjort i sitt liv.
Med denna begreppsförklaring så skall vi nu se vilka strukturer som är i arbete i de tidigare nämnda skedana. Detta är illegala underrättelsenätverk, stridande nätverk och kriminella nätverk. Vad avser de illegala underrättelsenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 och i vissa fall i skede 3 då specialförbandsoperationer genomförs som kräver understöd av en fungerande organisation i mållandet som är inriktad på att understödja vid stridande operationer. Vad avser de stridandenätverken är dessa främst aktiva i skede 5, 6, 7, 8 med en tyngdpunkt på skede 6. Vad avser de kriminella nätverkenär dessa bedömt främst aktiva i skede 3, främst med att genomföra smugglingsoperationer och i inledningsskedet av skede 6.
llegala underrättelsenätverk. Under hela det kalla kriget lade Sovjetunionen ned ofantliga summor på att upprätta sk illegala underrättelsenätverk, dessa nätverk bemannades av illegalister och styrdes i respektive land av en illegal residentur. Den illegala residenturen var de som styrde illegalisterna och dess verksamhet i mållandet, själva syftet med denna verksamhet var att kunna fortsätta att bedriva underrättelseverksamhet i mållandet i händelse av krig, då dess ordinarie underrättelsepersonal som oftast arbetade på ambassaderna med diplomatisk ackreditering ej skulle kunna fortsätta med sin underrättelseinhämtning.
Har Ryssland fortsatt i samma bana som Sovjetunionen efter dess sönderfall med ett vidmakthållande av illegala underrättelsenätverk och residenturer i länder runt omkring dem? Bedömt är svaret ja på den frågan, de dyrköpta erfarenheterna efter andra världskriget inom andra områden har Ryssland fortsatt att förvalta, varav att säkerställa underrättelser i händelse av krig var en av de mest dyrköpta, således är det högst sannolikt att man fortsatt utnyttjar sig av dessa metoder.
Sett till illegalisten, dvs underrättelseofficeren, är det oftast en person som fått en sk legend, dvs vederbörande skall ha en täckhistoria som beskriver hela individens liv intill dags datum med detaljer, oftast tar det mycket lång tid (3-5 år) att utbilda en illegalist, dels skall språket läras samt de tekniker som krävs att kunna verka som illegalist dels skall täckhistorien memoreras till perfektion. När väl illegalisten är färdigutbildad flyttas han från sitt moderland till ett transitland, syftet med transitlandet är oftast att skaffa sig ett medborgarskap i det för att ytterligare säkra identiteten för illegalisten, när detta är uppfyllt förflyttar han sig till mållandet, för att där påbörja sin verksamhet.
Residenturen är oftast förklädd till någon civil företagsverksamhet, vilket kan motivera en till- och frånströmning av personer till platsen. Dock behöver fallet ej vara så, utan andra platser kan även utnyttjas. Residenturen stöds oftast av en stödofficer från ambassaden, stödet omfattar vanligtvis pengar för att kunna genomföra verksamheten, likväl kan andra ackrediterade diplomater med underrättelsebefattning arbeta mot residenturen, men oftast försöker man minimera kontaktytorna mellan den öppna och dolda underrättelseverksamheten, för att verksamheten ej skall röjas.
Kommunikationen mellan det illegala underrättelsenätverket genomförs oftast med enkelriktad kommunikation på kortvågsbandet (KV/HF) eller med hjälp av fältbrevlådor (på engelska Dead Letter Box – DLB), enkelt beskrivet är en fältbrevlåda en dold plats i terrängen eller motsv där man kan placera ett meddelande. Vad avser den enkelriktade kommunikationen är det vad som benämns nummersändare dvs uppdragsgivaren använder sig av engångskrypto i form av talserier som skickas till mottagaren som sedan dekrypterar meddelandet. Denna form av kommunikation är mer eller mindre 100% säker under förutsättning att man ej lyckas få tag på den kodbok som gäller, vilket skedde under del av andra världskriget vilket möjliggöra Venona, som var en amerikansk ledd operation som syftade till att dekryptera denna form av meddelanden som Sovjetunionen hade skickat, detta gjorde att bl a Svensk säkerhetstjänst lyckades identifiera ett antal Sovjetiska agenter.
Dock krävs det av personalen ingående i det illegala nätverkat att sambandsfärdigheter upprätthålls i kortvågskommunikation med dess högkvarter. Häri ligger en stor del av den nationella signalspaningen, upptäcka denna typ av kommunikation mellan illegalister och dess högkvarter. Denna form av kommunikation övas med jämna intervaller, för att i krig kunna förmedla uppgifter från mållandet. I fred är det vanligaste förfarandet att fältbrevlådor utnyttjas där ackrediterade underrättelseofficerare medför meddelandet till ambassaden som i sin tur sänder det, i och med att de har sändningstillstånd i mållandet.
Det illegala underrättelsenätverket rekryterar dels agenter själva i mållandet dels skall de vara beredda att överta ledningen av de rekryterade agenterna från det legala underrättelsenätverket i händelse av krig. Oftast är de som rekryteras av det illegala underrättelsenätverket sk sovande agenter, de erhåller utbildning o dyl i fred, för att kunna träda i kraft i händelse av en säkerhetspolitiskt spänd situationen som kan övergå till en öppen konflikt mellan Ryssland och mållandet. Detta är främst denna organisation som skall understödja de ryska spetsnazförbanden i händelse av att en konflikt uppstår mellan Ryssland och mållandet.
Det illegala nätverket upprättar även upplag i mållandet dels vad avser kommunikationsmedel dvs kortvågssändare dels vad avser övrig utrustning som krävs för att kunna verka i en konflikt. Exempel från kalla kriget visar på kortvågssändare som man funnit på svensk mark som tillhört illegala underrättelsenätverk ur minst ett fd Warszawapaktsland, några offentliga exempel på vapengömslen har ej framkommit, därmed inte sagt att man ej funnit sådana. Däremot har man i Västeuropa funnit vapengömslen tillhörande fd Sovjetiska illegala underrättelsenätverk.
Den svagaste länken i det illegala underrättelsenätverket är kontaktytan mellan det legala underrättelsenätverket och det illegala. Lyckas mållandets kontraspionage finna denna kontaktyta kan man börja nysta upp det illegala nätverket. Då uppstår helt plötsligt frågeställningen skall man agera mot det illegala underrättelsenätverket dvs lagföra dem eller skall man låta verksamheten fortgå? Oftast faller valet på det sistnämnda man håller dem under uppsikt för att därmed i händelse av en spänd säkerhetspolitisk situation kunna ”slå” sönder nätverket. Valet av denna metod är enkel, man vet att ett nytt illegalt nätverk kommer enbart upprättas om man slår sönder det, varvid det kan vara bättre att välja tidpunkten då man verkligen kan vinna något på att slå sönder det.
Finns då illegala underrättelsenätverk i Sverige, definitivt, det fanns när Sovjetunionen föll sönder, dessa nätverk lades inte ned när staten Ryssland uppstod, utan de har enbart ändrat skepnad under årens lopp, de finns i våra två grannländer Finland och Norge, där man har varit mer öppen i sin beskrivning av denna verksamhet så naivt vore att tro att denna verksamhet ej försiggår här.
Stridande nätverk. En av de stora rädslorna under det Kalla Kriget i hela Västeuropa var sovande Sovjetiska sabotagenätverk som skulle träda i kraft vid ett skymningsläge, då skulle sabotage o dyl ske mot viktiga installationer för stridskrafterna samt mot krigsviktiga och samhällsviktiga installationer. Något som nutida information har visat, var en befogad rädsla hos dessa nationer.
Utnyttjandet av både enskilda sabotörer och grupperingar i västvärlden var något som både KGB och GRU arbetade med under Sovjettiden, exempelvis har man funnit vapendepåer spridda över Västeuropa som Sovjetunionen iordningställde inför en konflikt. Likväl fanns depåer upplagda längs den Mexikansk-Amerikanska gränsen där man hade tänkt utnyttja individer ur Sandinist gerillan för att genomföra sabotage och väpnad strid inne i USA i händelse av en konflikt. Således Ryssland har ett förflutet av att utnyttja grupperingar inom målländer och att successivt bygga upp en struktur samt underhållssäkerhet för att möjliggöra sabotage och strid på djupet inom presumtiva målländer.
Upprättas då sabotagenätverk av Ryssland, likt Sovjetunionen gjorde, bedömt genomförs och har en en sådan uppbyggnad genomförts en längre tid av dessa strukturer i västliga länder. Bedömt har man två (2) olika typer av väpnade strukturer dels har man renodlade sabotage nätverk som drivs av den illegala residenturen i mållandet dels har man större massor av provokatörer som skall kunna bedriva partisan liknande krigföring i mållandet.
Generalöverste Anatoliy Zaytsev, skrev i VPK (140903), Voyenno-Promyshlennyy Kuryer, att man från rysk sida måste förbereda sig för att strida utan frontlinjer, då större truppkoncentrationer ej kommer kunna samlas för ett angrepp, främst utifrån de tekniska inhämtningssystem som finns såsom satelliter, härvid föreslår han en form av partisankrigföring likväl måste man från rysk sida kunna möta en motståndares krigföring som baseras på partisankrigföring. Denna form av krigföring menar han på lämpar sig mycket väl vid låg- och mellanintensiva konflikter, vilket även kan tolkas som stadierna innan ett krig, främst utifrån att det rör sig om lätt rörliga förband som främst skall genomföra eldöverfall med långräckviddiga system mot kritiska system som därefter omgrupperar.
En möjlig uppbyggnad av en sådan partisanrörelse kan vara de gymnasieelever från Litauen ur den ryska diasporan som åkt till Ryssland på militärläger anordnade av det Ryska Försvarsministeriet, dessa läger är även kända för att utgöra en rekryteringsgrund till Ryazan högre militära luftlandssättnings utbildning, instruktörer därifrån deltar även i utbildningen av ungdomarna, där man traditionellt utbildat dels VDV personal dels Spetsnaz personal. . Den utbildning som ungdomarna förefaller erhållit är första hjälpen, motstånd mot förhör, psykologiska operationer (att beakta är att detta är troligtvis hur man sprider propaganda o dyl inte hur man planlägger psykologiska operationer), vapentjänst, närstrid och som minst patrullkarls strid.
Mer riktad form rekrytering av enskilda individer genomförs även, exempel från Tyskland under 2014. En artikel från Tyskland visar på att enskilda individer som tränar det Ryska närkampssystemet ”Systema”, som främst används av de ryska spetsnazförbanden, har försökts rekryteras av den ryska militära underrättelsetjänsten, vid dessa träningsinrättningar i Tyskland. Många av instruktörerna utanför Rysslands gränser är även fd spetsnazsoldater, vissa individer har även inbjudits till Ryssland för att få paramilitärutbildning, vid en ej namngiven plats ca 14 mil norr om Moskva. Huvudfokus för rekryteringen av individerna förefaller varit personal som arbetar inom den Tyska Försvarsmakten, Polisväsendet och övriga säkerhetsstrukturer.
Bedömt är den riktade rekryteringarna avsedda mot renodlade sabotörer, som i ett skymningsläge kommer träda i kraft och förstöra för mållandet totalförsvarsviktig infrastruktur och därmed möjliggöra ett snabbt krigsförlopp för Ryssland. Dessa individer kommer troligtvis efter genomförd utbildning ha mycket lite kontakt med den illegala residenturen för att ej röjas av mållandets säkerhetstjänster. Den stora rekryteringsmassan såsom exemplet med de litauiska gymnasieeleverna är bedömt tänkt att utnyttjas dels i inledningsskedet av en konflikt dels under en konflikt. I inledningsskedet är det bedömt dessa individer som kommer utgöra den hårda kärnan vid destabiliserande demonstrationer o dyl och under konflikten kommer dessa organisera sig som motståndsceller och bedriva störstrid på djupet av mållandets territorium i syfte att främst binda resurser.
Ur ett svenskt perspektiv så rekryteras troligtvis enskilda individer till sabotagenätverk. Däremot finns det ej i Sverige någon Rysk diaspora som kan tänkas användas som i de baltiska staterna, vilket skulle kunna utgöra grunden för ett stridande nätverk, däremot finns det gott om extrema grupperingar, som troligtvis kan förledas att gå ens ärenden och därmed utgöra dels den hårda kärnan vid våldsamma demonstrationer i ett destabiliseringsskede dels utgöra en form av motståndsrörelse vid en konflikt. Häri bör man särskilt beakta säkerhetspolisens uppgifter om att stora mängder svenska kartor har köpts upp av individer som jobbar för den ryska underrättelsetjänsten. Dessa kartor behövs ej i Ryssland, utan snarare är de avsedda för svenskar som skall lösa uppgifter inom svenskt territorium.
Kriminella nätverk. En intressant sak som uppdagas när man studerar litteratur kring Sovjetunionens dolda underrättelseverksamhet men även nutida Rysslands, är utnyttjandet av kriminella nätverk, för att med dessa kunna lösa underrättelseuppgifter. Nu bör understrykas att det ej är något unikt med detta och Ryssland är ej heller ensamma om att utnyttja sådana nätverk i underrättelseoperationer.
Enligt SOCOM har Ryssland sedan 2008 i varje militär operation de genomfört utnyttjat kriminella nätverk på olika sätt, i förberedelserna inför en konflikt, ser man även historiskt så utnyttjades t ex kriminella nätverk (flyktingsmugglare) av Sovjetunionen i Sydamerika för att kunna smuggla in vapen o dyl i USA för de stridande nätverken där, således finns det en hög sannolikhet att SOCOM analys stämmer.
Enligt den tyska tidningen Bild, så finns det ett ryskt kriminellt nätverk i Tyskland som leds av fd KGB personal. Detta nätverk skall vara militärt herrarktiskt organiserad och delat in Tyskland i områden, där olika underenheter arbetar. Häri ligger nu en stor fara om SOCOM analys stämmer, varvid man utnyttjar kriminella nätverk för att genomföra dolda operationer med nationella syften, stämmer den Tyska tidningens uppgifter och SOCOM så finns en tydlig koppling till att krigsförberedelser i sådant fall har genomförts även mot Tyskland från Rysk sida.
Ej att förglömma är den Estniske underrättelseofficeren Eston Khover som kidnappades på Estniskt territorium av bedömt ryska specialförband. Enligt de estniska myndigheterna så undersökte han just kriminella nätverk med kopplingar till FSB, således är det rimligt att tro att vad det i själva verket handlade om var, kopplingar till ryska krigsförberedelser på estnisk mark.
Utnyttjandet av kriminella nätverk är varken något nytt och inte heller något unikt för just Ryssland, dock är det bedömt en dimension som ytterligare måste tas hänsyn till i en allt större omfattning vad avser krigsförberedelser. Tidigare handlade det främst om ett utnyttjande av kontakter och möjligheter att dolt förflytta personal eller materiel in till målländer, att jämföra med hur smugglare under andra världskriget utnyttjades av diverse olika nationers underrättelseorganisationer. Nu kan det i en högre utsträckning utnyttjas för att destabilisera målländer.
Bedömt kommer de kriminella nätverken i huvudsak utnyttjas för införsel av utrustning i mållandet samt specialförbandsenheter, enligt tidigare känt mönster, dock finns även en möjlighet att dessa nätverk utnyttjas i de mer destabiliserande skedena av mållandet, då dessa kan utgöra en grogrund för att orsaka våldsamma upplopp framför allt om nätverken har en stor geografisk spridning inom mållandet, samt understödja dessa upplopp med diverse olika medel.
Slutsatser
I och med att denna operationskonst är så beroende av dolda förberedelser och ett dolt agerande, blir det tydligt att ett stort fokus måste sättas på att identifiera dessa nätverk, för att därefter kunna följa dem och i ett visst skede omintetgöra dessa dvs lagföra dem. Lyckas man med detta försvåras och omintetgörs Rysslands förmåga att kunna utkämpa en konflikt med denna typ av operationskonst och man tvingar fram en mer reguljär krigföring kontra en asymmetrisk och okonventionell som nu är fallet.
Häri ligger även den stora utmaning för ett mållands säkerhetstjänst, när, var och hur väljer man att slå sönder dessa nätverk, då det i praktiken är en omöjlig uppgift. För det sönderslagna nätverket kommer på sikt att ersättas med ett nytt. Bedömt måste man välja ett tillfälle då man anser sig ha tydliga indikationer på att en konflikt är förestående, varvid att man då väljer att lagföra dessa individer, då kommer operationen att börja halta och man har själv skapat sig manöverutrymme för att kunna vidta andra åtgärder och möjligtvis lyckas man även deeskalera situationen.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
AP 1(Engelska)
Bild 1(Tyska)
Delfi 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
FAS 1(Engelska)
FMSO 1(Engelska)
Huffingtonpost 1(Tyska)
Jägarchefen 1(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
The Daily Mail 1, 2(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
Counter-Unconventional Warfare White Paper, SOCOM, 2014
Det Sovjetiska hotet mot Sverige, Jovius Dragan, 1978
FMFRM 3-201 Spetsnaz, USMC, 1991
Spioner och spioner som spionerar på spioner, Forsberg Tore, 2003
Spionjägaren Del 1, Frånstedt Olof, 2013
Spionjägaren Del 2, Frånstedt Olof, 2014
Illegalister, Grigorjev Boris, 2009

Pax Baltica?

Har idag publicerat följande i BLT.

Onsdag och torsdag samlas politiker, tjänstemän och massmedia till försvars- och säkerhetspolitisk konferens i Karlskrona. Som namnet antyder ligger tonvikten för detta mångåriga evenemang på säkerhet och utveckling i och runt Östersjön.

För fem år sedan hade jag förmånen att tala på Pax Baltica. Under rubriken ”måttlig till dålig sikt” varnade jag för utvecklingen i Ryssland och efterlyste såväl svenskt medlemskap i Nato som bättre insatsförmåga hos flygvapnet och marinen.

Allt eftersom åren har gått får man nog säga att sikten österut har klarnat. Kriget i Georgien 2008 har fått sin efterföljd i Ukraina och nu är hela Europa, för att inte säga hela västvärlden, djupt oroade över Rysslands strategiska avsikter.

Vladimir Putin har flera mål med sin aggressiva politik. Det mest uppenbara är att återskapa en rysk maktsfär som omfattar hela för detta Sovjetunionen och – kanske – delar av det som utgjorde den övriga Warszawa-pakten. Primärt handlar det inte om att erövra territorium, utan om att stoppa pågående integration med väst.

Med frusna konflikter som i t.ex. Ukraina, Georgien och Moldavien förhindras effektivt anslutning till EU och Nato. I ett nästa steg ökar sedan påtryckningarna om anslutning till den av Ryssland skapade Euroasiatiska handelsunionen. Denna har mycket lite att göra med frihandel och ekonomisk utveckling, men desto mer med påtvingat säkerhetssamarbete under rysk överhöghet.

Därtill syftar Putins politik till att säkra hans egen ställning i Ryssland. För något år sedan var det en minoritet av det ryska folket som ville se honom som återvald president 2018. Genom att måla upp fiender i väst och i Ukraina har detta helt förändrats. Varje steg som tagits på Krim och i Ukraina har ökat Putins popularitet. 
Den ryske presidentens uttalanden om att landet hotas av USA och Nato framstår i väst som absurda. Men denna världsbild har han på kort tid lyckats förankra hos stora delar av den ryska befolkningen. Och känslan av utsatthet nyttjas nu för att snabbt begränsa det som finns kvar av mänskliga rättigheter och öppenhet i det ryska samhället.

Den fientliga retoriken mot utlandet och allt som inte är ryskt har skapat stor handlingsfrihet för det ryska ledarskapet. Samtidigt kan inte heller Putin undgå att se att det är ett monster han skapat, ett monster som hela tiden måste utfodras med mer misstro, mer hat och fler konflikter. 
Med stor beslutsamhet har USA och EU riktat ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Successivt kommer dessa öka trycket mot landet. Till sist blir frågan inte bara om Putin vill ändra sin politik, utan om han då kangöra det?

                    Allan Widman

Oundvikligt luftburet hot

Filmen ”Nationens beredskap — händelser med farliga ämnen” ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln ”Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi” (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: ”Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig”. Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på – vilket Anna Bratt gjort – är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att ”frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi”.

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium ”tätt som en ubåt” och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige – särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

”I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används […] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan.”

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det ”system av system” som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Den Ryska Hösten Del 2

Sammanfattning
Den av Ryssland genomförda kränkningen med attackflyg, 140917, var bedömt en politisk påtryckning med hjälp av öppna militära maktmedel. Påtryckningen syftar bedömt till att hindra ett fortsatt fördjupat Svenskt NATO samarbete. Likväl kan den genomförda kränkningen ingått i ett övningsmoment i den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast syftande till att slå en utlöpande sjöstridsstyrka från Karlskrona med hjälp av flyg- och sjöstridskrafter.
Analys
Denna vecka, 438, har bjudit likt många tidigare på en hel del säkerhetspolitiska överraskningar. Vad som givetvis är den största händelsen är den i onsdags, 140917, genomförda kränkningen av svenskt luftrum med ryskt attackflyg, en (1) rote SU-24, vid Öland. Vad som gör denna händelse intressant är att kränkningen skedde samtidigt som en beredskapskontroll var beordrad i Kaliningrad Oblast för den ryska Östersjömarinens kustförsvarsförbanden. Övningen består/bestod av över 1,000 soldater och 250 olika materielslag såsom stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser o dyl. Utöver detta är även korvetten Soobrazitelnyy ur Östersjömarinen till sjöss, bedömt även ytterligare ytstridsfartyg. Bedömt hör den genomförda kränkningen och den beordrade beredskapskontrollen samman. För de som följt med den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen, så drar ni er säkert till minnes att Ryskt attackflyg under hösten 2013 genomförde övningsangrepp mot Sverige, i Svensk Flyginformationsregionen, så dessa övningsförfaranden under hösten verkar vara ett återkommande fenomen.
En möjlig förklaringsmodell till den genomförda kränkningen kan gå att finna i den senaste veckans allt mer hätska retorik mellan Ryssland och de baltiska staterna. Likväl det svenska Host Nation Support (HNS) medlemskapet med NATO samt vår särskilda partnerskapsstatus med NATO och den tidigare planerade försvarsplanen av Baltikum, OP GUARDIAN EAGLE. Troligtvis hör samtliga dessa skeden samman, till vad som lett fram till kränkningen och vad man troligtvis övar i Kaliningrad Oblast just nu.
Börjar vi med GUARDIAN EAGLE så framkom 2010 dessa planer något i ljuset i och med Wikileaks avslöjande av diplomatisk korrespondens där dessa planer framgick. I stort är detta den operation NATO kommer igångsätta i händelse av att Artikel 5 måste utnyttjas för att skydda de baltiska staterna. Denna planering igångsattes inte förrän efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008. Enligt Edward Lucas ingår även utnyttjandet av Svenskt luftrum i dessa planer sedan 2011. Trupptillförsel sker bedömt med dels luftfarkoster dels fartyg till de Baltiska staterna i händelse av ett iståndsättande av denna operation.
Ser vi vidare till det ingångna HNS mellan Sverige och NATO så framgår det med all tydlighet att det inte enbart handlar om att kunna mottaga trupp från NATO länder, för att kunna genomföra multinationella övningar utan även kunna bistå dessa vid transporter i händelse av kris och krig. Här bör ni läsare nu beakta GUARDIAN EAGLE och sambandet med HNS mellan Sverige och NATO. Geografiskt finns det en smal landremsa mellan Polen och Litauen som möjliggör trupptillförsel till de Baltiska staterna, denna landremsa ligger dock mellan Kaliningrad Oblast och Vitryssland. I händelse av en konflikt kommer denna landremsa med all sannolikhet stängas, varvid möjligheten till tillförsel av förband omöjliggörs. Likväl är det en logistisk svårighet att snabbt få förband till Estland landvägen från Polen. Varvid utnyttjandet av Svenskt territorium dels med luftfarkoster dels med fartyg öppnar stora möjligheter att snabbt tillföra förband till Baltikum.
Utöver detta har även Sverige erhållit en särskild status med ett fördjupat samarbete som partner land till NATO, vad detta fördjupade samarbete de facto innebär har än ej offentliggjorts, men att en tyngdpunkt kan ligga kring att möjliggöra GUARDIAN EAGLE utifrån det ingångna HNS avtalet är ingen omöjlighet, sett till den senaste tiden spänningar som återkommit mellan Ryssland och de Baltiska staterna. Här blir det viktigt att återkoppla till Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev uttalande i Juni 2013. Ett svenskt och/eller finskt närmande till NATO kommer kräva en motåtgärd frånRyssland, var vad han sa, lägger man samman dels HNS dels ett fördjupat samarbetsavtal mellan Sverige och NATO, så klarnar bilden till varför en tydlig kränkning av Svenskt luftrum har genomförts. Häri skall särskilt även beaktas att Finland även har ingått HNS med NATO samt även fått ett fördjupat samarbetsavtal med NATO, vilket kan förklara en stor del av kränkningar som genomförts de senaste månaderna av finskt luftrum från rysk sida.
Likväl har den retoriska tonen under de senaste veckorna mot de baltiska staterna från rysk sida blivit markant hårdare, denna hårdare retoriska ton påbörjades efter kidnappningen av den estniske säkerhetsofficeren Eston Kohver. Vari föranlett att NATO varit mycket tydlig med att en upprepning av det ryska agerandet på Krimhalvön fast i Baltikum mycket väl kan medföra att NATO kommer utnyttja Artikel 5 enligt NATO stadgan. Vilket återigen medför att vi kommer åter till GUARDIAN EAGLE.
Sist men inte minst skall vi återkomma till den pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast. En viktig faktor man skall ha med sig är att det är kustförsvarsförbanden som utnyttjas i denna beredskapskontroll, sett ur förbandssammansättning så förefaller det vara en förstärkt bataljonsstridsgrupp som övas, inga uppgifter har framkommit rörande utnyttjande av kustrobot i dagsläget. Detta ger på hand att det troligtvis är en övning som syftar till att mäta förmågan att slå en landstigen motståndare eller försvara ett kustparti mot landstigning. Detta skulle även förklara varför korvetten Soobrazitelnyy befinner sig till sjöss just nu.
Sett till beredskapskontrollen och det genomförda luftstridsföretaget så kan man mycket väl övat med sjö- och luftstridskrafter ett anfall mot en utlöpande sjöstyrka från Karlskrona, häri ligger nu det intressanta var det en Svensk sjöstyrka eller en NATO sjöstyrka som agerar inom ramen för GUARDIAN EAGLE med svenskt stöd utifrån HNS? Dock förklarar det inte den genomförda kränkningen, ett sådant övningsagerande kan lika väl genomföras utan att kränka svenskt luftrum, likt den ”ryska påsken”. Härvid blir det troligare att själva kränkningen var ett öppet riktat budskap till den svenska statsledningen, sen om det är ödets ironi eller en väldigt riktad signal att den genomfördes samtidigt som Försvarsutskottet fick information rörande utvecklingen i Östersjön av bl a C MUST, kan man enbart sia om, men det skulle vara ett väldigt ryskt agerande så definitivt inte omöjligt.
För om det nu förefaller som är det troliga att Ryssland valt att genomföra en övertydlig maktdemonstration mot Sverige pga ett närmande till NATO, så har man återfallit till ett beteende likt det under Kalla Kriget, vilket styrker tesen kring ett paradigmskifte i Östersjöregionen, för Sovjetunionen visste mycket väl att Sverige hade ett välutvecklat om än dolt samarbete med NATO och att vi ideologiskt då som nu var mer inriktat mot Europa och USA kontra Sovjetunionen och nu Ryssland. Vilket i sig gör det Ryska agerandet kontraproduktivt, den fastslagna linjen kommer inte ändras, den gjorde det ej under det kalla kriget trots upprepade påtryckningsförsök och denna linje kommer bedömt ej heller ändras nu. För de facto man försöker genom dessa påtryckningar enbart få Sverige att välja sida, NATO eller Ryssland, varvid den kulturella och ideologiska hemvisten bedömt kommer vara styrande för valet, vilket är västerut och ej österut.
Likväl är det en ödets ironi att den Ryska kränkningen sammanfaller med ett regeringsskifte likt Hårsfjärdsincidenten 1982 gjorde, då den av centern ledda regeringen hade besegrats i valet av Socialdemokraterna. För vad som blir tydligt är att den Socialdemokratiska regeringen nu står inför ett tydligt vägval, skall man välja att prioritera en av klassiska uppgifterna för staten dvs hävda dess territorium, vilket kommer kräva stora omfördelningar av statsmedel, eller skall man välja att negligera denna kränkning som en engångsföreteelse, 1982 blev valet väldigt tydligt, man valde att åter satsa på Försvaret av Sverige efter ett dryga decennium med neddragningar utifrån en sedd avspänning, likt vi har sett nu under dryga två decennier.
Avslutningsvis vill jag påminna om vad Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013 sa, det är mycket troligt att Sverige kommer utsättas för påtryckningar med militära maktmedel för att påverka dess politiska inriktning från Främmande makt. Detta är vad vi precis fått se exempel på, utnyttjande av militära maktmedel öppet för att påverka, frågan är då, hur mycket sker dolt?
Slutsatser
Bedömt är den Ryska kränkningen en maktdemonstration mot Sverige, för att öppet med militära maktmedel påverka vår nuvarande linje med ett närmande till NATO för att därigenom lösa en del av vår utsatta säkerhetspolitiska situation. Bedömt har man valt att utnyttja den nu pågående beredskapskontrollen i Kaliningrad Oblast som ett led i denna påtryckning. Härvid hoppas man på att skapa en opinion hos det svenska folket mot att dels avbryta ett närmande till NATO dels inta en neutral ställning i Östersjöregionen, vilket på sikt skulle gynna Ryssland.
För Sveriges nya Socialdemokratiskt ledda regering, krävs nu ett tydligt försvars- och säkerhetspolitiskt ställningstagande om man vill kunna bevara sin egen förmåga att fritt kunna agera och ej tvingas in i någon annans agerande. Detta är den enskilt viktigaste frågan för dem att omhänderta i dagsläget, för omhändertas ej denna fråga, kommer de övriga frågorna som de vill kunna driva under 4 år ejkunna realiseras.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Aftonbladet 1(Svenska)
Expressen 1, 2,3(Svenska)
Försvarsmakten 1 (Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3(Ryska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
SvD 1, 2, 3(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Deception, Lucas Edward, 2012

Nytt läge i flera avseenden!

Su-24 Fencer



Rubriken syftar på att vi snart har en ny regering, och förhoppningsvis också en ny och bättre försvarspolitik. Rubriken syftar även på dagens nyhet om att ryska stridsflygplan har kränkt svenskt luftrum.

Att vi har ett mycket svårt parlamentariskt läge har nog inte undgått någon. I dag fick Stefan Löfven och Socialdemokraterna uppdraget att försöka bilda regering och därmed också det svåra uppdraget att få igenom en budget. Det enda samarbetet som verkar finnas, det mellan S och MP väger väldigt lätt i sammanhanget. Om Vänstern lägger ner sina röster och/eller Sverigedemokraterna röster mot Löfvens budget så har Löfven misslyckats med sitt uppdrag. Vadsom helst kan således hända och det är långt i från klart.

Om vi ändå förutsätter att Stefan Löfven trots alla hinder lyckas lägga ett pussel som gör att vi får en Socialdemokratisk regering i Sverige så tror jag det är Peter Hultqvist som till slut kommer att erhålla försvarsministerposten och som därmed kommer frigöra Karin Enström från hennes börda på Jakobsgatan. När den nya regeringen är bildad så tror jag att alla försvarsdebattörer bör ge regeringen viss arbetsro innan vi börjar skjuta skarpt igen. Om vi isolerar frågan till försvarspolitiken så är det givetvis lätt att redan på förhand döma ut det som omöjligt att lyckas med ett regeringsalternativ där Milöjöpartiet ingår, eftersom de tidigare aviserat kraftfulla nedskärningar. Men att bilda regering handlar om att åstadkomma kompromisser, och jag är övertygad om att Socialdemokraterna inte kommer att vika sig från sin tidigare ståndpunkt som har varit att Alliansregeringens försvarspolitik har varit skadlig för Sverige. Kopmpromisserna kommer att ske inom andra områden.

Jag tror inte ett ögonblick på att Socialdemokraterna kommer att frångå det man kommit överens om inom försvarsberedninen, och jag tror dessutom att en ny S-regering kommer att öka anslagsnivån till utgiftsområde försvar jämfört med vad Alliansregeringen kunde åstadkomma, om än marginellt bättre. Peter Hultqvist hade fått mandatet från partiet att i förhandlingarna i samband med försvarsberedningen öka anslagsnivån med 900 miljoner mer än Alliansens bud fram till 2018. Det var då Cecilia Widegren kontrade med ett bud på 75 miljoner och därmed kraschade försvarsberedningen. Jag bedömer därmed att Socialdemokraterna tar med sig dessa +900 miljoner in i kommande budgetförhandlingar.

Redan under valnatten deklarerade både C och FP att man kunde tänka sig att göra upp med Socialdemokraterna i vissa frågor, och försvarsfrågan nämndes särskilt. Folkpartiet kommer garanterat att stödja ett ökat anslag, men jag är inte lika säker på att Centerpartiet gör det då man inte på något sätt profilerat sig i försvarsfrågorna under de senaste mandatperioderna utan har istället lydigt gått i Moderaternas koppel och hållit sig helt till den moderata agendan. Oavsett så är det en styrka att man så tidigt i processen pratat om blocköverskridande överenskommelser inom försvarspolitiken, för det kommer att krävas.

Men alldeles oavsett budgetutfall och partitillhörighet så tror jag att Peter Hultqvist kommer bli en mycket bra försvarsminister som dessutom kommer att bli omtyckt av Försvarsmaktens personal. Det är förhoppningsvis slut med skönmålningarna och sakernas tillstånd kommer sannolikt att beskrivas på samma sätt som de upplevs av personalen på insidan. Det skulle inte förvåna om Hultqvist kommer att ses som en ny Anders Björck framöver.

Läget i vårt närområde 

I går hade försvarsutskottet ett extrainsatt sammanträde tillsammans med utrikesutskottet. På agendan fanns bland annat dragningar från Carl Bildt (UD) och Gunnar Karlsson (C MUST) om läget i Ukraina och vårt närområde. Även ÖB, C LEDS och C INS fanns med vid mötet och hade sina egna punkter på ärendelistan.  Det hör inte till vanligheterna att försvarsutskottet informeras om pågående verksamhet av dessa befattningshavare. Normalt sett rapporterar ÖB och MUST direkt till regeringen.
Det är däremot helt nödvändigt att våra politiker får dessa dragningar, och jag är förvånad att det inte sker oftare med hänsyn till nuvarande läge. Mina kontakter säger att det för många blev en ögonöppnare, vilket tyder på att informationen var både viktig och förmodligen också oroväckande. 
Samma dag som detta möte hölls släppte Försvarsmakten information om att man nu vill ha färre hemligheter, d.v.s. bli mer öppna med vad man håller på med på marken, till sjöss och i luften. Detta är något som vi försvarsdebattörer efterfrågat länge och något som Försvarsmakten själva tidigare tagit upp.
Men det hann inte ens gå ett dygn innan den första rapporten kom allmänheten till livs.  Alldeles nyss fick vi information om att flera ryska stridsflygplan under gårdagen har kränkt svenskt luftrum. Huruvida det är Försvarsmakten som har lämnat uppgifterna till media eller om det är en läcka likt under ”ryska påsken” framgår inte. Det mesta tyder tyvärr på det senare alternativet.
Händelsen ska enligt media ha inträffat i går vid lunchtid, d.v.s. exakt samtidigt som försvarsutskottet satt och fick information från högsta militärledningen om läget i Östersjön. Möjligtvis bara en slump… Eller?
Enligt uppgifter ska det ha varit en rote Su-24 (attackflygplan) som startat från Kaliningradenklaven och flugit mot svenskt luftrum. Kränkningen ska ha skett ett antal kilometer in i svenskt luftrum i närheten av Öland (sannolikt ej över Öland eftersom svenskt luftrum sträcker sig 12 distansminuter/22 kilometer ut från svenskt landterritorium, eller för att vara helt korrekt från baslinjen). Det ryska flygföretaget ska senare ha mötts upp av svenskt jaktflyg.
Min bedömning är att detta är en högst medveten kränkning vilket skulle innebära att vi ånyo har ett helt annat läge än tidigare och att vi nu går mot samma läge som råder i Finland där kränkningarna har ökat i stor omfattning den senaste tiden. Att en rote Su-24 som startar i Kaliningrad och flyger mot svensk kust inte skulle ha koll på sitt eget läge ter sig osannolikt. I media spekuleras det om det möjligen var en test av den svenska incidentberedskapen, något som förefaller sannolikt. Detta var normalbilden under kalla kriget, men då vek man av innan man närmade sig svenskt luftrum. Att fortsätta in över svenskt territorium avviker från normalbilden.
Försvarsmakten kommer att lämna rapport till UD enligt normalrutin. Återstå att se om detta dokument offentliggörs i enlighet med Försvarsmaktens uttryckta önskemål under gårdagen om mer öppenhet.
Från ryska ambassaden i Stockholm säger man till Aftonbladet att 

– Vi kan tidigast ha en kommentar i morgon bitti. Men inte ens då är jag säker på att vi kommer att släppa något uttalande.


Vi har som sagt ett nytt läge i flera avseenden. Vi ett svårt parlamentariskt läge och en ny regering har inte råd att slarva bort försvarsfrågan i förhandlingar med försvarsfientliga partier så som Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Situationen i stort med krig i Europa och ett oroligt närområdet påminner till del om Hårsfjärdenincidenten 1982 som inträffade precis i regeringsskiftet då regeringen Palme tog över efter regeringen Fälldin. Även om det i skrivande stund inte är lika dramatiskt som då, så har vi trots allt ett skarpt läge som inte får schabblas bort.


Försvarsberedningen tror inte på sin analys

Karlis Neretnieks kommentarer till Försvarsberedningens betänkande i samband med Kungl Krigsvetenskapsakademiens sammankomst 10 sep 2014 Vi kan konstatera att våra försvarsberedningar har otur. Georgien 2008. Nu Ukraina 2014. Det som slår mig mest i betänkandet är diskrepansen mellan analys och föreslagna åtgärder. En i huvudsak god analys där slutsatserna, åtgärderna, sedan har en i det […]

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

———————— 


Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat. Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

Användbart försvar…

I veckan som gick skrev jag även en artikel i Blekinge Läns Tidning tillsammans med vårt kommunalråd i Karlskrona, Börje Dovstad. Även denna artikel publiceras nu här:

Just nu rasar skogsbränder runtom i Sverige. Glädjande nog bidrar Försvarsmakten med resurser både på marken och från luften. Det är hemvärnssoldater och helikopterflottiljen som lämnar ett avgörande stöd till brandbekämpningen.

Som en konsekvens av, bland annat, att värnplikten förklarats vilande, tas alltmer av den försvarspolitiska debatten upp av frågan om hur vårt militära försvar ska förankras hos det svenska folket.

Med rätta lyfter man upp de frivilliga försvarsorganisationerna, Hemvärnet, tidvis anställda soldater och veteransoldater som viktiga broar mellan försvaret och samhället.

En minst lika relevant aspekt handlar om Försvarsmaktens stöd till samhällets krishantering. I försvarsberedningen fick Folkpartiet gehör för att de rättsliga förutsättningarna för ett ökat stöd skulle utredas. Minst lika viktigt är att Försvarsmakten har den praktiska förmågan att också kunna leverera detta.

De helikoptrar, från F17 i Kallinge som nu deltar i släckningsarbetet, föreslogs avvecklas bara för ett par år sedan. Frågan om deras vara eller inte vara kommer inom kort upp igen.

Bakgrunden är att Försvarsmakten fortfarande väntar på nya, medeltunga helikoptrar. Dessa har kraftigt försenats och fortsätter att kosta stora utvecklingspengar, som tränger undan annan verksamhet i helikoptervapnet.

Det har blivit en ovana i det svenska försvaret, att avveckla fungerande och betalda plattformar innan ersättning är på plats. Det har lett till både glapp och tapp i våra förmågor.

Om de Superpumor som nu släcker bränder i Bergslagen försvinner, minskar försvarets möjligheter att bidra med släckningsinsatser från luften radikalt. Sak samma gäller förmågan att medverka vid sjöräddning på det sätt som skedde i samband med Estonias förlisning 1994.

Det är mycket bra att det nu finns en tydlig vilja till försvarssatsningar både i Karlskrona och i Ronneby. Regeringen investerar i nya helikopterhangarer i Kallinge och de satsar på nya och livstidsförlängda ubåtar i Karlskrona.

Det bådar för en ljus framtid för försvaret i Blekinge. Likväl finns det skäl att erinra sig om att leveransen av kontinuerlig, operativ förmåga är av minst samma existentiella vikt.

Den som ständigt kan ge relevant stöd i krissituationer, civila såväl som militära, förtjänar sin plats. Därför ska vi inte bara glädja oss åt vad framtiden kan komma att ge, utan också vad vi klarar här och nu. Det är själva innebörden av ett användbart försvar.

 

Allan Widman

 

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

 Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.
Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

 Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.
Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Brittisk försvarspolitisk rapport – ord och inga visor

Av Karlis Neretnieks, ordförande avdelning I Den 31 juli publicerades en förvarspolitisk rapport utarbetad av den brittiska parlamentets försvarsutskott. Rapporten skall ligga till grund för brittiska förslag och ställningstaganden under Natotoppmötet i Wales i september i år. Här får vi alltså en förhandstitt på några av de frågor som kommer att behandlas vid Natos kanske […]

Felinformerade, felciterade eller bara naiva?



Jag hade tänkte skrivit ett lugnt och långsamt inlägg om ubåtsjakt i kväll. Men som jag misstänkte så skulle Mikael Holmströms artikel om den reducerade Marinen, som jag kommenterade här på bloggen i går, följas upp av andra skribenter. Men jag hade i detta sammanhang inte förväntat mig så många amatörmässiga kommentarer från våra försvarspolitiker som i dag presenteras i SvD uppföljande artikel, därav rubriken.

När SvD kontaktade försvarspolitiker från samtliga partier för att få en kommentar på gårdagens artikel så lyckas dessa herrar och dam hitta den ena anledningen och förklaringen efter den andra för att förklara sakernas tillstånd.

Peter Rådberg (MP) verkar inte ens ha förstått vad det hela handlar om och börjar tala om att det viktigaste är att upprätthålla incidentberedskapen. Lite av en paradox i sig själv då Rådberg vill minska hela försvaret. Staffan Danielsson (C) menar att det är bemanningens fel. Allan Widman (FP) skyller också på bemanningen samt menar att problemet inte är antalet fartyg utan att vi inte använder och utnyttjar de plattformar vi har idag på ett bättre sätt. Det är intressant att det är just Allianspartierna som skjuter in sig på bemanningsproblematiken. Det innebär indirekt att man underkänner sin egen reform både vad avser personalförsörjningssystemet men även antalet personalrader i Marinen vilket har en direkt koppling till försvarsanslagets storlek.

Den här gången är det Mikael Oscarsson, Mikael Jansson, Torbjörn Björlund och Peter Hultqvist som når upp till godkänt. De har förstått att färre fartyg inte rimmar med att samtidigt öka den marina närvaron i Östersjön. Björlund menar till och med att det hela är hyckleri från regeringen. Problemet med Björlunds uttalande är att Vänsterpartiet vill minska försvarsanslaget, så det argumentet faller rätt så platt när det i det här fallet kommer från just honom.

Ingen verkar dock ha funderat på att det möjligtvis kan vara den politiska underfinansieringen som är orsak till att antalet kölar och därmed möjligheten till ökad närvaro på Östersjön nu istället minskar?

Magnus Jönsson, chef för 3. Sjöstridsflottiljen sammanfattar det hela i en enda mening. ”Öka närvaron till sjöss kan vi ju inte säga att vi gör när vi minskar antalet skrov.”


När det kommer till politikerna så får Peter Hultqvist dock betyget VG i ärlighet. Han utesluter inte att det på längre sikt kan bli nödvändigt med fler fartyg för att klara den ökade närvaron. På kort sikt vill Peter Hultqvist öka personalen och tillföra större ekonomiska resurser. ”Det är det vi kan göra politiskt just nu” säger Peter Hultqvist. Just det sistnämnda rörande vad som är möjligt just nu gör att trovärdigheten ökar eftersom det är ett ärligt och uppriktigt svar även om man självklart hade önskat mer.

Karin Enström levererar trots att hon är Sveriges försvarsminister de mest märkliga svaren. Enligt henne är försvarets låga bemanning ett hinder för att kunna vara tillräckligt närvarande på Östersjön. Detta hade inte varit särskilt anmärkningsvärt om hon inte samtidigt , alldeles på egen hand, beordrat Försvarsmakten att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen där officerare kan komma att minskas med över 1000 tjänster och GSS/K med över 500. Det är obegripligt att en minister så obehindrat kan tala mot sig själv och sina egna beslut på detta sätt. Det hade varit en sak om regeringen tagit sitt förnuft till fånga och beslutat om att häva RB5, och därmed även kommunicerat detta till Försvarsmakten. Men så är inte fallet enligt Erik Lagersten så sent som bara för en vecka sedan.

”Vare sig i dessa anvisningar eller i annan form har Försvarsmakten erhållit någon formell styrning att RB5 inte gäller.”

Vad många dessutom verkar glömma bort är att det är det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget som utgör bakgrund för att den här debatten ens existerar just nu. Tidigare har det funnits ett enormt ointresse av att diskutera antalet fartyg i Marinen. Att våra politiker då istället flyttar fokus och diskuterar detaljer om några fler anställda hit eller dit samtidigt som Ryssland hotar Ukraina med kärnvapen är inget annat än märkligt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

Dubbla besättningar är fantastiskt bra i fredstid, om man bara vill ha fartygen ute till sjöss mer tid än i dag. Men dubbla besättningar är obsolet i krig, då är det endast numerär och vapen som räknas. När ett örlogsfartyg väl behövs på riktigt kommer händelseförloppen vara väldigt snabba, och då kommer det ej finnas tid eller möjlighet att byta besättningar.

Tänker man enbart i termer av fredsproduktion som våra politiker nu verkar anses vara dimensionerande då man säger att det inte behövs fler fartyg, ja så kan man lika gärna dra det hela ytterligare ett steg längre. Då finns det ju egentligen ingen större anledning att lägga militära resurser på att syssla med en sådan grundläggande verksamhet som sjöövervakning. Då kan man likt vad man gör redan i dag hyra in Frivilliga flygkåren och Sjövärnskåren för att titta på fartyg. Jättebilligt blir det också. 

Trots bakgrunden till att denna diskussion nu existerar så tar ingen politiker upp det faktum att antalet fartyg i första hand måste baseras på att kunna möta krigets krav, inte hur sjöövervakning i fredstid ska lösas. Men det sistnämnda är givetvis enklare att hantera. Det går alltid att hävda att det ska lösas och tas ”inom ram”.

För övrigt så bör det tilläggas att enbart mer tid till sjöss inte skapar utökad försvarsförmåga, inte ens med dubbla besättningar. För att skapa utökad försvarsförmåga krävs kvalificerade övningar i större förband, och i samverkan med Flygvapnet. Sådant kostar pengar, och det är pengar som inte finns i dag. Det tål ånyo påminnas om att Försvarsmakten i år har 144 miljoner mindre att öva för jämfört med föregående år, något som ingen annan ännu har uppmärksammat. Detta trots löften om ökad närvaro, som den här debatten egentligen handlar om. Vilka av mediahusen blir först med att skriva om detta?


Ingen vet hur läget i vårt omedelbara närområde kommer att utveckla sig. Inte heller vet man hur snabbt saker kommer att utveckla sig. Det vore därför klädsamt om våra politiker hade tagit en annan utgångspunkt i diskussioner som dessa och faktiskt erkände att numerären fartyg här och nu är alldeles för liten. Det hade också varit klädsamt om den verkliga orsaken – underfinansieringen kunde användas som förklaring någon gång. 


Uppdaterat:

BLT publicerar nu också en artikel i ämnet.

Annicka Engblom (M) vill se både ökade resurser och fler fartyg till marinen och är en av få som nu faktiskt pekar på underfinansieringen, men ger samtidigt Försvarsmakten kritik.

– Vi har pekat ut prioriteringar både i budgeten och i försvarsberedningen om att stärka marinen och flygvapnet och därför ställer jag mig frågande till hur försvarsmakten prioriterar. Det stämmer inte överens med den politiska planeringen.

– Jag kan bara säga att vi har en lång kust att täcka och alldeles för få enheter idag

Peter Jeppson (S) har också förstått problematiken i sin helhet.

– Att gå ner från sex fartyg till två gör skillnad i vilket område du kan täcka. Fartygen kanske kan ligga ute lite längre, men det är färre antal fartyg ute och det ser jag som ett jättebekymmer.

– Om vi ställer krav på Försvarsmakten, oavsett om det gäller personal eller materiel, så måste vi också tilldela pengar.

Det är glädjande att det finns några politiker som både förstår problematiken, och som förstår vad som krävs för att kunna lösa problemen. Dock är det så att Försvarsmakten inte kan agera på försvarsberedningens rapport. Det vore att förekomma hela processen även om jag i sak håller med.

Bloggar: Jagarchefen 

Marginaliseringseffekten

Reflektion
Detta inlägg handlar om hur man kan bortse från ett grundläggande problem i en säkerhetspolitisk debatt och välja att omvandla det till ett flygsäkerhetsproblem eller bemanningsproblem och därmed negligerar det egentliga problemet och väljer att lösa ett enklare problem. Givetvis tänker jag på hur en kraftigt försämrad säkerhetspolitisk situation som ger spill effekter i form av en ökad militär övningsverksamhet som i grunden enbart syftar till att visa förmåga och därmed mäta sig med en motståndare kan bli ett flygsäkerhetsproblem.
Anser jag nu att det är fel att Flygvapnet funderar på lösningar på detta flygsäkerhetsproblem, nej det tycker jag inte, till del ingår det i myndighetsansvaret men det är ej en uppgift som åligger flygvapnet, utan det är luftfartsverket som äger det egentliga problemet. Men ser man generellt nu i den Svenska nyhetsrapporteringen så är det inte nyheter som att Ryssland genomfört den största luftförsvarsövningen på 25 år i vårt närområde, genomför t ex offensiva attackflygs- och sjöstridsföretag i vårt närområde, utan det är att den civila luftfarten riskerar att kollidera med flygplan. Nu anser jag att det är rätt att media lyfter detta i och med att förlusten i människoliv skulle vara ofantliga om ett civil trafikflygplan och en militär luftfarkost kolliderade. Men återigen VARFÖR lyfts inte grundproblematiken, vi har en direkt ohälsosam nedåtgående trend i säkerhetsspiralen för Sverige som nationalstat, det blundar man för är min uppfattning både inom media och även politiskt, men man väljer att konkretisera problematiken till som dagens exempel flygsäkerhet.
Men i mitt sinne blir det rätt skrämmande att man lyckas marginalisera det säkerhetspolitiska problemet till flygsäkerhet. För man har nu både från Marinen och Flygvapnets sida påtalat den markant ökade övningsverksamheten, den markant mer offensiva karaktären i övningsverksamheten och till den grad att man till och med har ”höjt på ögonbrynen” nästintill varje dag den senaste månaden. Om man då inte från både politiskt och massmedialt håll inser att det är på riktigt nu, är det beklämmande, för då är man antingen i chock och väljer att negligera det hela eller så väljer man avsiktligt att inte diskutera ämnets området antingen av okunskap eller så av anledningen att man anser att det hela saknar värde i den allmänna debatten, varav vi får hoppas att det inte är det sistnämnda för det vore som att man hade blundat för att U-137 (S-363) gick på grund i Karlskrona (Torhamnaskär).
Likväl blir debatten än mer ofokuserad och problem undvikande då t ex Försvarsberednings ordförande Cecilia Widegren påtalar att det är aktuellahändelser som måste styra Försvarsmaktens utveckling, vad hände med tio (10) års återtagande helt plötsligt? Skulle vi inte ha den tiden på oss för att upptäcka förändringar i vårt närområde som skulle påvisa en negativ säkerhetspolitisk utveckling? Likväl så blir både Försvarsberedningens utlåtande avseende ökad personalmängd till Flottan pga svårighet med sjögångstid likväl som Karin Enströms utspel idag (140714) avseende att svaret på Flottans problem heter mer personal, hur undrar jag mig stilla i sinnet hänger det ihop med RB5? För fortfarande är min uppfattning att det är valda delar av den politiska nivån som säger att RB5 gäller inte längre, men har Försvarsmakten fått den ordern från Försvarsdepartementet? Man brukar ju säga att det går fort i hockey, men när började det svänga så här rejält i säkerhetspolitik? Säkerhets- och försvarspolitik bygger på strategi som är långsiktig, flera år framåt, och det är inget man ändrar på veckobasis som nu verkar vara fallet. 
Exemplen kan göras många, men grundproblemet kvarstår man väljer att marginalisera det säkerhetspolitiska problemet eller om man så vill säga det hotet i vårt närområde mot Sverige. Så länge man väljer att göra det kommer debatten bli därefter och likväl så kommer inte den breda allmänheten få reda på än mindre förstå helheten av vad som händer och försiggår just nu i anslutning till vår gräns och vårt land. Detta är det mest allvarliga med marginaliseringen av den säkerhetspolitiska situationen, den breda allmänheten förnekas en korrekt lägesuppfattning, Erik Gustaf Geijer lär ha yttrat innan Karl Marx att religion är som opium för folket, jag tror att man nu kan säga att marginaliseringseffekten i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten har blivit samma sak, för så länge allmänheten inte vet om att det blåser storm i havet bredvid dem behöver de heller inte oroa sig för det, men för eller senare når även vågorna land.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1, 2(Svenska)
SR 1, 2(Svenska)
SvD 1, 2, 3, 4(Svenska)
Försvarspolitisk Arena 1(Svenska)
Försvarsberedningen 1(Svenska)

Rättelser med anledning av artikelserie i Hundsport

Foto: Nicklas Gustafsson/Combat Camera Tidningen Hundsport (HS) nummer 6 har som tema Statens tjänstehundsavel där Försvarsmaktens och polisens avelsverksamhet behandlas i tre artiklar. Dessvärre innehåller tidningen en rad felaktiga uppgifter. Försvarsmakten (FM) och polisen erhåller uppdrag av regering och riksdag. … Continue reading →

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.

Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.

Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.

Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten


Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.


/ Skipper

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang

I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare. 

Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack…. (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet…
För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.
I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.
Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.
Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.
—————————


09:00-09:35

Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? 
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

09:45-10:15

Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson

Plats: FPA

11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport. 
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA


14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?
Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform? 

Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA

16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden
Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.

Moderator: Sofia Arkelsten

Plats: Moderattältet

16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?
På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz

Plats: FPA

17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg

Almedalen: Tisdagens mest intressanta evenemang

Nedanstående är bara ett axplock av vad som går att följa under morgondagen. Det finns givetvis mer man borde se, men tiden räcker inte att följa allt varför vissa prioriteringar krävs. Jag kommer i möjligaste mån att försöka följa nedanstående evenemang under tisdagen. Det kanske viktigaste om man ska se en sak är evenemanget 16:30 -17:15 om läget i Östersjön.

——————

09:05-09:45

Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna

Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo

Plats: Försvarspolitisk Arena
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Allan Widman (FP) och Linda Nordlund (LUF)
Moderator: Marinette Radebo

Plats: Försvarspolitisk Arena

12:30-13:30
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen

Försvarsberedningen lämnade nyligen över sin senaste rapport. I den har den säkerhetspolitiska analysen kompletterats med anledning av den ryska aggressionen i Ukraina. Vilka är de ändrade slutsatserna? Vad får det ryska agerandet för säkerhetspolitiska konsekvenser?
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar

Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitikUngdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma?
Medverkande: Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF; Sara Skyttedal, förbundsordförande i KDU; Linda Nordlund, förbundsordförande i LUF; Erik Bengtzboe, förbundsordförande i MUF; Mattias Kristenson, säkerhetspolitisk talesperson i SSU; Stefan Lindborg, förbundsordförande i Ung Vänster
Moderator: Annika Nordgren Christensen

Plats: Försvarspolitisk Arena

16:30-17:15
Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?
Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.
Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner i och med denna nya säkerhetspolitiska situation
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskaps Akademin, Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld och Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD) 

Plats: Försvarspolitisk Arena
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna
Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
18:00-18:45
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. En exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten 
Plats: Försvarspolitisk Arena

Gästinlägg: Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Därför har Kristdemokraterna tagit initiativ till ett extrainsatt seminarium under Almedalsveckan med anledning av utvecklingen i Östersjön.

Tid: Tisdag 1 juli kl 16.30-17.15. Plats: Försvarspolitisk Arena, St Hansgatan 11. Det kommer gå att följa eventet live på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=D6PyuBP60XQ
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskapsakademin, Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld, Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD)

Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.

Bloggaren Skipper skriver att: ”Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del”

Bloggen Jägarchefen sammanfattar övningen så här: ”Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom Rysslands västra militärdistrikt bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för.”

Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner oss i? Ska vi ta den oro som uttrycks i de baltiska staternas på allvar?

Välkommen till ett av Almedalens allra mest brännande seminarier!

Mikael Oscarsson (KD)
Riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson