Sökresultat för: karl

Gästinlägg: Inspektören – Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

/C

__________________________________________________________________________

Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.

Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

  1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.

Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.

  1. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar. 
  1. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.

Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.

Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.

Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?

Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel? 

Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.

Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.

Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.

Soldat & Teknik om läget runt Östersjön

I senaste numret av tidningen Soldat & Teknik intervjuas undertecknad i en artikel med titeln ”Nytt läge i Östersjön – På väg mot ett nytt kallt krig”.

Eftersom det är lördag så gäller Cornucopias råd att aldrig skriva något av större vikt. Därför detta något lättare och korta lördagsinlägg. Lyfter i stället fram en artikel i tidningen Soldat & Teknik skriven av Patrik Lindell. Den är intressant på flera sätt, men framför allt ur den aspekten att försvarsdebatten nu även tagit klivet in i fyrfärgstidningmedia eftersom man här avhandlar situationen i Rysslands väpnade styrkor och den utveckling som sker samtidigt som man jämför med utvecklingen i andra Östersjöländer. Bra initiativ.

För den som är intresserad av ämnet så köp tidningen. Förutom att jag intervjuats inför artikeln och även citeras så ingår jag i en panel tillsammans med Lars Wedin (pa Kmd, KÖMS, KKrVA) och Kent Zetterberg (Professor vid FHS) där vi i anslutning till artikeln svarar på ett antal frågor och ger vår syn på läget i och runt Östersjön 1985 samt läget i dag 2014.

I morgon avser jag publicera ett uppföljande inlägg till Karlis Neretnieks artikel om försvaret av Gotland, men ur ett marint perspektiv. Till dess kan ni roa er med att läsa gästinlägget hos Cynismer där ”Inspektören” vill lägga ner Marinen och istället lägga allt krut på Kustbevakningen. Läs även repliken av Commander.

Gotland – ibland krävs speciella lösningar

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som […]

Försvara Gotland – Varför och Hur?

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar […]

En dam gör inget schackparti

Under pågående Ukraina-kris har det inte saknats politiker, debattörer, twittrare och andra som samlats under stridsropet ”Försvara Gotland!”. Man menar bland annat att det åter ska finnas grundutbildningsförband på ön. Många vill också se kustartilleri, kustrobot eller luftvärnsrobotar permanent grupperade i Östersjön. Mycket av det här är lätt att sympatisera med men det riskerar att bli en lätt poäng utan att det är rationellt ekonomiskt eller operativt. ÖB har ju visat måttlig entusiasm inför denna plötsliga uppställning bakom en ny Gotlandsbrigad, förmodligen för att han ser riskerna med att bryta om den underfinansierade IO14 mot något annat ännu mer underfinansierat. Det är ju också så att eventuella förband på Gotland måste skyddas genom system av system. Exempelvis måste markstridskrafter skydda ett luftvärnsförband eller ett sjömålsbekämpande förband.

Jag spelade schack med min son igår och det slog mig hur spelpjäserna kompletterar varandra så att den starkaste pjäsen ensamt inte kan uträtta så mycket som en bra uppställning av de mindre starka pjäserna. ”Damerna” Aster 30, Patriot, permanent flygdetachement, kustartilleri eller pansarregemente i Visby är stora satsningar som i sig vore användbara men kanske inte är rätt väg att gå. Om mindre kostsamma bönder, springare och löpare står rätt och inte offras i ett inledningsskede kan vi uppnå en avsevärd tröskeleffekt. Jag bedömer dock att de kostsamma luftvärnssystemen är helt nödvändiga för detta, varför jag återkommer till detta.

Expressens Anna Dahlberg skriver i mitt tycke bra saker om nationellt försvar av främst Gotland kontra den enligt henne enda rimliga vägen; återförsäkring via ett Nato-medlemskap. Ett fyndigt citat som återkastar skuggor på försvarsbesluten 2000 och 2004 är ”armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken”.

Vidare, ett mycket viktigt stycke: ”Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson. Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag. Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd. Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade.”

Detta fångar kärnan i problematiken. Politiskt skulle en satsning på en miljard årligen verka handlingskraftigt och sannolikt medge något vasst vapensystem på fem till tio års sikt som bevis för detta. Problemet är att ett luftvärnsrobotsystem inte är en ny försvarsdoktrin, och den nuvarande doktrinen (ingen formell allians, försvara en plats åt gången i hela riket med egen organisation)  ärligt talat känns rätt överspelad. Som bekant är ju materielunderskottet klart större än att kunna åtgärdas med ett begränsat ekonomiskt tillskott.

Operativt rörliga styrkor till lands, sjöss och i luften som kan användas i samverkan med Nato, inom och utom riket bör vara det vi bygger för framtiden. Dessa kan användas över ytan för att möta en regional kris, eller expeditionärt i exempelvis våra grannländer eller krishärdar i fjärran länder.

Att bryta om i grundorganisationen genom att flytta förband till Gotland ser jag som förödande för möjligheterna att behålla den kompetens som finns i försvarsmakten. Kompetens som är helt avgörande om vi ska kunna växa i en ekonomi med högre ambition. Tidigare flyttar av förband visar entydigt på svårigheter att få huvuddelen av personalen att flytta med. Det bör således undvikas in i det sista. Eventuella förändringar bör med andra ord vara nyuppsättningar av förband på befintliga garnisonsorter (ekonomiska och operativa samverkansvinster) eller nedläggning av ej operativt relevanta förband, i den mån sådana återstår.

Kort sagt vill jag satsa på att återta en del av den redundans som fanns inbyggt i det gamla militära och civila försvaret.

Några förslag:

  • För att hantera hotet från fjärrbekämpningsmedel måste luftvärnssystem med kapacitet att skydda civil och militär infrastruktur och förband anskaffas. Ett Nato-medlemskap kan överbrygga den tidsperiod som kommer krävas för att finansiera och förbandssätta detta.
  • Förstärk samhällets redundans mot påfrestningar. IT-säkerhet, energi- och livsmedelsförsörjning och annat kan inte helt bygga på det som är bäst ur marknadsekonomisk synvinkel. Detta är nödvändigt också för försvarsmakten.
  • Säkra förmåga till operativ rörlighet för de förband vi disponerar. Detta kräver både verkan, skydd och rörlighet och kan exempelvis omfatta bromateriel samt sjö-, mark- och lufttransportresurser. Utökade baseringsmöjligheter eller skydd för flygvapnet är ett annat exempel.
  • Tillåt försvarsmakten att öka personalramen så att insatspersonal kan verka i högre grad i sin ordinarie befattning. Mycket tid går till stödverksamhet som vakttjänst vid slott och kasernvakt samt instruktörstjänst som innebär frånvaro från ordinarie övnings- och insatsverksamhet.
  • Riktade avgångsåtgärder för äldre officerare kan underlätta övergången till IO14 genom att frigöra lönemedel till yngre personal, men kostar, och måste få kosta, pengar.
  • Påbörja omedelbart planering för att ta emot och stödja västliga stridskrafter (Nato).
  • Ledande politiker kan visa ledarskap och påbörja opinionsbildning för att på ett par års sikt kunna ansöka om Nato-medlemskap med tillräckligt stöd av folket. Om vi varit med i Nato hade våra politiska och militära ledare sammanträtt med 28 allierade under denna kris.

Sammanfattningsvis är detta inte de mest spektakulära satsningarna, men förtjänar enligt min mening både övervägande och finansiering.

Uppdaterat 14-03-09 kl 22.13: För tydlighetens skull ska inte ovanstående tolkas som att Gotland inte är helt centralt för vår territoriella integritet, och även för operationer i östersjöområdet. Dock tror jag inte på idén att sätta upp stående förband på en plats som försvarsmakten i det närmaste lämnat.


Uppdaterat 14-03-10 kl 21.38: Generalmajor Karlis Neretnieks skriver för Kungl Krigsvetenskapsakademien. Måste-läsning.

Möjlighet till omtag i försvarspolitiken



Med anledning av helgens snabba och oväntade utveckling i Europa verkar nu flera svenska politiker befinna sig i ett tillstånd av obehagligt uppvaknade. Vi är några som länge höjt ett varningens finger för den allt mer totalitära och auktoritära utvecklingen i Ryssland där indikatorerna varit många. Detta har i debatten länge bemötts med att släpa fram gamla uttryck som ”rysskräck”. Men när nu allmänheten och våra politiker vaknar ur drömmen om den eviga freden och en ny verklighet knackar på dörren så gäller det nu att dra kloka slutsatser och vidta nödvändiga åtgärder. Att springa på första bästa boll som sparkas in på spelplanen kommer inte att leda oss rätt, det krävs istället en ny och tydlig försvarsidé.

Idag mötte Putin media. Många blev uppenbart förvånad över att han ljög så ohämmat om att trupperna på Krim, med soldater utan förbandsbeteckningar inte var Ryska. Han sa att ”vem som helst kan ju köpa en uniform”. Han hävdade också att man inte hade gjort några truppförflyttningar till Krim utöver de som redan finns på plats vid de ryska baserna, och att beredskapsövningarna i Ryssland inte på något sätt hade med Ukraina att göra. Ett ohämmat ljug med andra ord. Vidare är Putin inom andra områden alldeles otäckt ärlig. Han sa bland annat att beredskapsövningarna som omfattade 150.000 man var planerade sedan länge, man hade bara inte berättat för någon att man hade planerat att genomföra dessa. Men eftersom Putin redan 2007 deklarerade att han struntade i CFE-avtalet så är det bara för övriga att gilla läget.

När många blir förvånade över dessa uttalanden, så blir undertecknad inte det minsta förvånad. Att ljuga hör till rysk retorik, i synnerhet om man är politiker eller militär, och särskilt om det gynnar egna intressen. Putin kommer fortsätta att ljuga, och det kommer att bli mer av den varan den närmaste tiden. I morgon möter Putin en hel delegation från NATO. Det ska bli intressant att höra hur Anders Fogh Rasmussen med följe kommer att förhålla sig till detta. Under kvällen har det även kommit uppgifter om att Vladimir Putin och hans strategiska robottrupper har skjutit en interkontinental ballistik robot från Kaspiska havet till ett målområde i Kazakhstan. En maktdemonstration med en tydlig signal till övriga världen om att det är Ryssland som nu ensamma dikterar villkoren!


Men åter till Sverige.

Den yrvakna regeringen under ledning av Moderaterna som så konstant hävdat att man minsann satsat på försvaret under flera års tid, öppnar nu upp för ”ytterligare förstärkningar”. Jag vill dock ge Karin Enström, Carl Bildt och även Fredrik Reinfeldt lite beröm för att de inte rusar iväg, utan vill göra detta på ett ordnat sätt. Risken är dock överhängande att det hela i slutänden blir en så kallad ”Skaraborgssatsning” där man skjuter till en i sammanhanget så pass obetydlig summa med syftet att det för allmänheten ska se ut som man faktiskt lägger pengar på försvaret, men som i själva verket inte ens täcker generella årliga kostnadsökningar.

Folkpartiet går i dag genom partiledaren Jan Björklund ut  och kräver justeringar. Folkpartiet brukar vara kloka när det kommer till försvarsfrågor, och framhåller mycket riktigt betydelsen av Gotland, så även idag. Men just nu pratar alla mer eller mindre uteslutande om att försvaret av Gotland måste stärkas. I sitt partiprogram vill Folkpatiet återuppliva pansarbrigaden och P18 på Gotland(!) Men är det verkligen i den änden vi ska börja, och är mer pansar verkligen rätt väg att gå år 2014?

Till att börja med så bör försvarsberedningen nu få en helt ny uppgift. Att Karin Enström i dag tog beslutet om att förlänga försvarsberedningens tidsfrist med 45 dagar är förvisso bra, men som sagt, hela arbetet skulle behövs göras om och göras rätt från början. Uppgiften försvarsberedningen erhållit är att fullfölja beslutet från 2009 som gör gällande att det är fortsatt reformering med målbilden IO 14 som gäller och inget annat. Problemet är bara den att IO 14 inte är anpassad för att försvara Sverige i Sverige.

ÖB Sverker Göransson gav sitt bästa råd i Sälen. Det var att fullfölja pågående reform och inte ändra ännu en gång. Jag kan förstå ÖB att han inte mäktar med ännu en förändring och vill att Försvarsmaktens personal ska få arbetsro. Men ÖB får ursäkta, för frågan är större än så. Här handlar det inte längre om att få arbetsro, nu krävs åtgärder i syfte att skapa verklig försvarsförmåga.

Det Sverige nu behöver är en fungerande och realiserbar försvarsidé som är krigsavhållande! En sådan saknas i dag, åtminstone så saknas en realistisk sådan då vi i varje nedmontering av försvaret har valt att behålla förmågebredden, dessutom fördelad på hela Sveriges avlånga land. Artilleri i norr, ingenjörer i Småland, luftvärn i sydvästsverige och pansar i Skaraborg. Detta är ett exempel på hur omöjligt det är att skapa en fungerande armé som ska kunna verka tillsammans i strid, eller för den delen kunna skydda Flygvapnets och Marinens känsliga infrastruktur. Detta sammantaget har inneburit att hela Armén samt även Amfibiebataljonen blivit något av kompetensbärare (demonstratorförband) inom respektive truppslag till begränsad nytta för försvaret av Sverige. Det var heller inte meningen efter försvarsbeslutet 2004, så särskilt förvånade borde varken våra politiker eller för den delen någon annan vara.

Vad säger då Försvarsmakten?

Ja just nu verkar Försvarsmaken inte säga någonting, och det ska myndigheten givetvis inte heller göra innan man får en förfrågan av regeringen. Till dess har man att förhålla sig till att fullfölja inriktninsbeslutet från 2009, och dessutom fortsätta att förbereda de personalreduceringar som regeringen beslutat om förra året hur märkligt det än kan tyckas vara i rådande omvärldsläge. Ta bort 500 miljoner från personalkostnaderna var uppgiften. Detta arbete kommer inte Försvarsmakten att avbryta förrän regeringen säger något annat. Att stoppa fortsatt reducering av Försvarsmakten borde dock vara en omedelbar åtgärd som regeringen själva har i sina händer. Reduceringen kan stoppas i morgon, och borde så göras.

Vad Försvarsmakten däremot har sagt, eller rättare sagt blivit anmodade att uttrycka sin åsikt runt är hur Försvarsmakten som myndighet ser på utveckling i ett längre tidsperspektiv. Detta har man gjort genom perspektivplanen. Men här har man som jag ser det gjort ett katastrofalt misstag den här gången. I tidigare utgåvor av PerP har det varit praxis att föreslå ett antal alternativ kopplat till finansieringen. Inför FB-04 hade man som exempel tagit fram fyra olika alternativ. Alternativen då var -6 mdr, -3 mdr, oförändrat anslag, +3 mdr. Hade man gjort på motsvarande sätt så hade detta i dag utgjort ett bra underlag för våra politiker att förhålla sig till. Då hade regeringen redan i dag kunnat ta fram och tittat på ett ”plusförslag” och därmed även se vad en sådan ökning hade kunnat medföra för ökning av försvarsförmågan. Åtminstone i stora drag. Detta är i dag omöjligt då Försvarsmakten enbart levererat ett underlag som innebär en prolongerad ekonomi, vilket i praktiken innebör en fortsatt årlig reducering. Mycket olyckligt.

Vad kostar då ökad försvarsförmåga?  

Helt omöjligt att svara på utan djupgående analyser. Men en sak är säker. Att behålla nuvarande organisation, att häva pågående personalreducering, att anskaffa/omsätta den materiel som redan idag saknas, att vidmakthålla all den materiel Försvarsmakten idag förfogar över, att bestycka korvetter med lv-robot, bibehålla nuvarande personalförsörjningssystem osv. osv. kommer att kosta. Lägg där till att återta övningsverksamheten till en normal nivå och framför allt öka flygtiden inom stridsflygsystemet – det kommer att kosta – väldigt mycket pengar.

Det är dessa pengar som regeringen inte ens är överens med Försvarsmakten att de verkligen saknas då man anser att försvaret är tillräckligt finansierat och därmed ignorerar de varningar ÖB gett under lång tid. Jag bedömer att ovanstående skulle kräva ett tillskott på närmare 5 miljarder årligen, och då ökar inte försvarsförmågan ändå i den omfattning som ett förändrat omvärldsläge nu kräver, och som även majoriteten av våra politiker också verkar kräva.

Försvarsidén

Av den anledningen anser jag att det är ”helt fel” (för att travestera en tidigare försvarsminister) att fortsätta på inslagen väg med IO14. Ett större omtag i nuvarande organisation måste därför ske, och en relevant försvarsidé måste tas fram. Med anledning av detta så bör försvarsberedningen därför erhålla ett helt nytt uppdrag som inte begränsas till att fullfölja reformen från 2008. Om ett sådant direktiv i en nära framtid möjligen skulle realiseras (vilket dock inget tyder på att det gör i dagsläget) så är mina 10 viktigaste rekommendationer för snabbt skapa en förbättrad försvarsförmåga följande.

  • Ansök om ett medlemskap i NATO omgående
  • Återinför värnplikt primärt för bemanning av armé- amfibie- och basförband (vilket även kommer att gynna rekryteringen till GSS/K, officersyrket och till hemvärn)
  • Anskaffa kvalificerat långräckviddigt luftvärn omgående – här finns inte tid att vänta
  • Bestycka Visbykorvetter med luftvärnsrobotar omgående
  • Säkerställ svensk ubåtsförmåga
  • Anskaffa relevanta attackvapen till Gripensystemet
  • Utöka den nu mycket låga numerären av ytstridsfartyg och säkerställ ubåtsjaktförmågan
  • Återta Flygvapnets bassystem för ökad överlevnad samt öka personalen inom basbataljonerna 
  • Fokusera därefter på att successivt övergå till ett skalförsvar med hög tröskeleffekt samordnat med ett medlemskap i NATO


Det absolut sämsta vi nu kan göra är att ta färjan till Gotland, serva, bemanna och öva med stridsvagnarna som står i det nya plåtskjulet vid Tofta och därefter säga till allmänheten att vi faktiskt satsat på försvaret och att vi nu kan känna oss lugna. Det gäller nu att tänka till och göra rätt saker i rätt ordning. Våra folkvalda politiker måste därför ta sitt ansvar och möjliggöra en förändring till det bättre, för nuvarande låga nivå är inte längre acceptabel.

Bloggar:
Wiseman
Annicka N C
Johan Wiktorin
Oscar Jonsson
Sjätte mannen 1
Sjätte mannen 2

Media:
SR Studio 1
P1 Morgon
SR (Enström)
SR (Försvaret på Gotland)
AB TV 1(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)
AB TV 2(Karlis Neretnieks)

Räddat från Newsmill: Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp


Då nyhetssidan NEWSMILL till synes helt har avvecklats och att webbsidan numera även ligger nere så har jag under kvällen försökt rädda mina artiklar som jag under de senaste åren skrivit på den platsen. Dessa artiklar kommer jag att återpublicera här på egen bloggplatsen.

Med anledningen av den pågående utvecklingen i Ukraina så är det intressant att blicka tillbaka på den egna synen på Ryssland. Återkommer senare med ett inlägg om händelser kopplat till utvecklingen i Ukraina 

Nedanstående artikel skrev jag på Newsmill den 25 juni 2012.

SKIPPER OM FÖRSVARSPOLITIKEN

Vi måste debattera om Sverige klarar ett väpnat angrepp

Publicerad: 2012-07-25 07:07, Uppdaterad: 2012-08-09 21:08

Officer: Försvarsdebatten tenderar att fastna i detaljfrågor som JAS Gripen. Vad vi främst bör debattera är den allra mest grundläggande frågan – klarar vi att försvara vårt land?


Att kunna hävda sitt territorium och vid behov kunna försvara sitt folk mot ett väpnat angrepp är grundläggande förutsättningar för en stat. Detta bör således vara den högsta och övergripande militära målsättningen för alla stater som förfogar över en försvarsmakt, så även för Sverige.

Den pågående försvarsdebatten tenderar att ofta fastna i detaljfrågor så som ”madrassdebatten”, frågor om personal och materielsystem. Att detta är viktiga saker att debattera råder det inget tvivel om, men fråga är om inte gemene försvarsdebattör i allmänhet, och den politiska nivån i synnerhet, bör lyfta blicken med jämna mellanrum och ställa sig frågan: klarar Sverige ett väpnat angrepp?

Att Försvarsmakten i första hand skall vara dimensionerad för att kunna möta ett väpnat angrepp på hemmaplan är nog de flesta rörande överrens om. I andra hand ska Försvarsmakten, om den politiska viljan och behovet finns, även kunna verka utanför Sveriges gränser i samverkan med andra.

Men när den primära uppgiften tenderar till att bli sekundär, om ens det, så måste man reagera. När försvarspolitiker utan tveka svarar JA på frågeställningen ”klarar Sverige ett väpnat angrepp?” blir man minst sagt förvånad, till och med förfärad. ÖB har ända sedan 2008 tydligt deklarerat att Sveriges förmåga att möta det väpnade angreppet börjar begränsas. Då var Håkan Syrén ÖB och Sten Tolgfors försvarsminister. Sedan dess har ytterligare nedmontering av förmågor skett och det faktum att man övergått till ett yrkesförsvar har inte på något sätt ökat förmågan till att möta det väpnade angreppet. Möjligen har det blivit lättare att skicka förband på så kallade ”långtbortistan-insatser”.

Under årets Almedalsvecka tydliggjorde ÖB åter igen, den här gången Sverker Göransson, på ett mycket konkret och begripligt sätt att försvarsanslaget efter 2015 måste ökas om ens nuvarande (låga) nivå på Försvarsmaktens kapacitet ska kunna bibehållas. I annat fall kommer avveckling av hela försvarsgrenar (armén, marinen eller flygvapnet) att vara ett tvunget grepp. Hamnar man i ett sådant läge kommer Sverige definitivt inte att kunna möta ett väpnat angrepp.

Även andra personer med djup kompetens i ämnet är ännu tydligare än vad ÖB kan vara utan att tvingas lämna sin post. Generalmajor Karlis Neretnieks, f.d. rektor vid Försvarshögskolan och rådgivare vid Försvarsdepartementet, hävdade nyligen i en SVT-intervju att försvarsförmågan i allmänhet är mer eller mindre obefintlig och att det numera helt demilitariserade och oförsvarade Gotland skulle falla inom sex timmar(!).

Samtidigt som många är oroliga för ovanstående faktum och kritiska till den försvarspolitik hävdar nuvarande försvarsminister Karin Enström (M) att Östersjön är ett fredligt hav och att länderna i vårt närområde minskar sina försvarsutgifter och att Rysslands försvarsreform mycket påminner om Sveriges men i större omfattning. Ja, det sista var åtminstone helt rätt. Ryssland avser att satsa 500.000.000.000 EURO på de väpnade styrkorna de närmaste åren. Man deklarerade dessutom alldeles nyligen att man ökar försvarsbudgeten med 25,8% nästa år. Det fredliga Östersjön patrullerades under den gångna veckan av ryskt strategiskt bombflyg (Tu22) med kryssningsrobotar. Något som Ryssland dessutom är väldigt noga med att deklarera öppet i media.

Något som inte Karin Enström skyltar med, är det faktum att Sveriges försvarsanslag i förhållande till BNP är det lägsta i Norden med sina 1,2%. Det innebär en halvering sedan 1996. Till detta faktum ska tilläggas att Sverige som bekant är alliansfritt vilket ställer ytterligare krav på egen förmåga att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Oavsett nuvarande alliansfrihet kommer inte Sverige ensamt att kunna kasta en angripare tillbaka ut i havet. Det handlar om att kunna stå emot det initiala angreppet och fördröja luftlandsättning och överskeppning till dess att hjälp från ”någon annan” förhoppningsvis anländer.

En av få positiva saker avseende den politiska inriktningen av Försvarsmakten är det tydligt uttalade närområdesperspektivet som ska gälla för marinen och flygvapnet. Detta måste dessutom omsättas i praktiskt handlande där försvarsmaterielanskaffningar, personalförsörjning och övningar måste möta den inriktningen. Våra Visbykorvetter saknar kvalificerat luftvärn i form av luftvärnsrobotar. Flygplansflottan måste inom ett antal år uppgraderas i syfte att kunna stå i paritet till vad som utvecklas för annat land i vårt närområde.

För ÖB krav på utökade försvarsanslag bortom 2015 i syfte att kunna omsätta försvarsmateriel visar politikerna ringa intresse för. En uppgradering av flygplansflottan, av media kallad Super-Gripen, eller E/F kommer att kräva medel utöver det ordinarie försvarsanslaget. Till detta har redan finansminister Anders Borg sagt nej till, vilket bekräftats i TV av statsminister Fredrik Reinfeldt.

Sista hoppet för att möjligen kunna återta viss förmåga till att möta ett väpnat angrepp får sättas till den kommande försvarsberedningen som ska ledas av Cecilia Widegren (M). Resultatet av den utredningen kommer att vara helt avgörande för Försvarsmaktens, och således Sveriges framtida försvarsförmåga. Vågar man hoppas på att utredningen därefter leder till att närområdesperspektivet förstärks ytterligare, att Gotland åter får stående förband och att en större satsning på såväl markbaserade som sjöburna luftvärnssystem genomförs, samt att det är definitivt slut med tiden av förbandsnedläggningar?

Det dimensionerande för Försvarsmakten måste vara den militära kapaciteten som finns i vårt närområde, inte den nuvarande viljan att använda den. Som bekant utökas kapaciteten nu i en nästintill oöverskådlig omfattning. Militär kapacitet tar åratal att bygga upp, samtidigt som en vilja kan förändras över en natt. Kommer försvarsberedningen att ta hänsyn till detta? Låt oss åtminstone hoppas!

När planekonomin möter marknaden

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att ”undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet”.

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att ”Thyssen Krupp Marine Systems … föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande.”

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): ”Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar – under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?”

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta  finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av ”beredskapskontrakt” som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att ”A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra.”

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.



Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv


Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.

Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.

Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.



Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/


Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/


Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.


Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik

Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?

Johan Forsell, m, skriver på Twitter ”Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel.” Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.

När sanningen kryper fram…



Att ”regeringen genomför satsningar på försvaret” har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare…

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.

Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som ”en puts i marginalen”. Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad – på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ….. Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017….. Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ….. Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats. 

Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen. 

Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )  

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.

Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.

För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten. 
Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.  
Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala. 
Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.  

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien ”Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten”. Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.
Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med ”anpassad ambition”. Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.
Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
  
Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva. 
Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes. 
Den omtalade ”putsen i marginalen” som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade ”satsningar” på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  



Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion ”Flytt av helikopterflottiljen till Kallax”med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.
Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 
Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 

Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.

Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.

Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.

Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?

Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 

Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 

Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.

Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.


Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret ”läs motionen”. Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.
Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.
Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?
En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.
Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?
Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

Svensk ubåtsförmåga är hotad!



Sveriges framtida ubåtsförmåga är hotad. Inte idag, inte i morgon, men bortom 2020 ser det oerhört mörkt ut just nu. Försvarsminister Karin Enström som i dag besökte förbanden i Karlskrona och Karlskronavarvet hade inte några positiva besked att komma med, snarare tvärt om.


Men vi börjar med att backa bandet till 2010. Under två efter varandra följande torsdagar (kors i taket) sommaren 2010 fattade regeringen två mycket viktiga materielbeslut för den svenska ubåtsförmågans fortlevnad. Det första beslutet som togs den 24 juni gällde halvtidsmodifiering av ubåt typ Gotland. Regeringen fattade då beslut om modifiering och livstidsförlängning av två befintliga ubåtar av Gotlandsklass. Här man man ha synpunkter på varför man inte fattade beslut om att vidmakthålla alla tre ubåtarna i klassen. Mer om detta senare.

Efterföljande torsdag den 1 juli, bara dagarna innan Almedalsveckan skulle dra igång så tog regeringen tillfället i akt att fatta beslut om anskaffning av nästa generations ubåt som gått under arbetsnamnet A26. Beslutet omfattade två nybyggda ubåtar som ersättning för de två ubåtarna av Södermanlandsklassen. Ett viktigt kort för Sten Tolgfors att ta med sig som en ny regeringssatsning till den försvarspolitiska debatten i Visby.

I den ursprungliga projektplanen skulle de nya ubåtarna levereras till Försvarsmakten 2018-2019.

A26 skulle bli den mest moderna konventionella ubåten i världen. Det enda negativa i sammanhanget är att den inte skulle förberedas för att bära kryssningsrobotar, ett vapen som hade gett ubåtssystemet ytterligare en dimension och skapat en enorm tröskeleffekt trots få enheter. Det andra negativa är serielängden. Att bygga två ubåtar i en serie innebär ett orimligt högt enhetspris. Men som vanligt när det gäller allt som berör svenska Försvarsmakten så är det dyrt att vara fattig.


Men det blev aldrig någon produktionsstart. I Malmö har ingenjörerna länge jobbat med att projektera den nya ubåten, regeringen har fattat de avgörande beslutet avseende anskaffning, men ändå blev det ingen beställning.

År 1689 anlades marinens eget varv under namnet Karlskrona örlogsvarv och senare Marinverkstäderna där skeppsbyggnad pågick i Marinens egen regi fram till 1961 då delar av varvet togs över av staten och blev Karlskronavarvet AB. År 1989 gick man samman med Kockums AB och bytte även namn till det senare. 10 år senare, närmare bestämt 1999 blev Kockums ett dotterbolag till Tyska HDW och början till förfallet startade. Sedan 2005 ingår varvet i Thyssen Krupp Koncernen, och det är här problemen börjar.

Det hela bottnar i att FMV och varvets ägare, det tyska företaget Thyssen Krupp Marine Systems inte kan komma överens om priset på produkten. TKMS vill bygga ubåten på löpande räkning. FMV vill köpa ubåten till ett fast pris. Vem som helst kan räkna ut att lägga en beställning i 8 miljardersklassen på löpande räkning är ohållbart. Vad gör man då om projektet förbrukat hela den avsatta budgeten och ubåten enbart är halvfärdig? När det kommer till den punkten har jag full förståelse för att man hamnat i ett dödläge.

Men varför har man då hamnat i en sådan situation? Runt detta kan man bara spekulera. Men min övertygelse är att tyska ägaren TKMS köpte upp varvet av en enda anledning, att plocka bort den största konkurrenten när det kommer till ubåtskonstruktion från marknaden.  TKMS har under många  år producerat sina egna ubåtar i Tyskland. De mycket välkända ubåtstyperna 206, 212, 214, 216 osv. Varvet projekterar nu för den senaste ubåtstypen 218 som är en huvudsaklig konkurrent till svenska A26.

Detta blir alldeles uppenbart när man tittar i ägarens produktkatalog över vilka ubåtstyper man har att erbjuda marknaden. Här finns inte A26 upptagen trots att den finns inom koncernen. Ett tydligt tecken på att man inte vill sälja den svenska konstruktionen. Av den anledningen är min övertygelse att man av rent affärsmässiga orsaker inte vill att affären ska bli av. Sannolikt har ambitionen från de tyska ägarna redan från början varit att svensk ubåtskonstruktion ska försvinna.

Kommer man att lösa den nuvarande låsta situationen?

Min bedömning är att detta inte kommer att ske så länge TKMS är ägare av det svenska varvet. Det som jag tror kommer att krävas är att någon annan köper loss hela den svenska delen. Denna någon är SAAB. Detta kommer inte att låta sig göras utan att svenska staten går in och hjälper till. TKMS kommer nämligen inte att sälja varvet till ett kompispris. I synnerhet inte om ambitionen har varit att plocka bort en konkurrent från marknaden. Det finns obekräftade uppgifter som gör gällande att SAAB är intresserade av att gå in som ägare.

Inte nog med detta så har även det svenska ubåtssamarbetet med Singapore, som pågått sedan man köpte de svenska utrangerade Sjöormenubåtarna av Sverige, nått vägs ände. Under många år har Marinen utbildat ubåtsbesättningar, och Kockums har modifierat svenska ubåtar för försäljning. Ett projekt som gynnat svensk industri. Men nu har Singapore valt att köpa två ubåtar av typen 218SG från TKMS vilket sätter sista spiken i kistan för ett ubåtssamarbete med Sverige som pågått sedan 90-talet.

Jag tror tyvärr det ser mörkt ut för svensk ubåtsförmåga i framtiden. Om situationen ska kunna lösas måste det ske mycket snart och jag tror att räddningen kan vara en kombination av statliga åtgärder tillsammans med att SAAB köper upp varvet. Men det måste som sagt gå fort. Lämnar ingenjörerna företaget för andra jobb i syfte att se om sitt eget hus är det förmodligen kört.

Vad händer om A26 inte kan realiseras?

Ett alternativ är givetvis att Försvarsmakten upphandlar ubåtar från annan leverantör med ytterligare förseningar och sannolikt även fördyringar som en konsekvens. Då är det tyvärr så illa att om man ska köpa Europeiskt så är TKMS/HDW det enda rimliga alternativet. Men att köpa ubåtar från företaget som havererade hela A26 projektet är i min värld ett högst olämpligt alternativ.

Risken är uppenbart överhängande att Sveriges ubåtsförmåga kommer att se sitt slut bortom 2020 om inte situationen kan lösas. Nuvarande situation innebär att de tre ubåtarna av Gotlandsklass kan gå ytterligare cirka tio år. I liggande plan ska ubåtarna Halland och Gotland genomföra en planerad halvtidsmodifiering under perioden 2015-2017 där bland annat sonarsystemet på de båda ubåtarna ska omsättas till en beräknad kostnad runt 350 miljoner. HMS Uppland, den tredje ubåten i Gotlandsklassen skulle inte erhålla denna uppgradering, vilket i praktiken gör att hon successivt kommer att falla för åldersstrecket.

Blir det ingen beställning av A26 kommer det inte heller bli någon HTM av Gotlandsklassen. Det kan vi nog tyvärr vara helt säkra på. Detta innebär att vi inom kort endast står med tre ubåtar byggda under tidigt 90-tal som möjligen kan leva vidare ca 10 år till utan större åtgärder. Men vad händer sen? Risken är att detta innebär slutet för svensk ubåtsförmåga och ett rejält bakslag för Marinen. Något som vore en smärre katastrof för vår redan anorektiska försvarsförmåga!

I sammanhanget kan det vara intressant att berätta denna historia.

Ubåtsflottiljen samlade för något år sedan ubåtsmän för en informationsträff. En av programpunkterna var just A26. Både FM och FMV hade en samordnad presentation kring projektet för att uppdatera personalen runt projektets utformning, tänkt ubåt samt vägen framåt.

I sammanhanget deltog ett antal erkänt kunniga och mycket initierade tidigare flottiljchefer som där uttryckte sin oro för att detta projekt kanske inte blir av och manade projektet, såväl på Försvarsmaktens sida såväl som hos FMV att se till att man fick alla politiska beslut och underskrifter på alla tunga dokument som krävdes snarast så att inte projektet skulle stoppa upp. Man såg redan då en uppenbar risk att projektet inte skulle bli av om man inte agerade snabbt. De initierade uttryckte en uppenbar oro.

FMV projektledare uttryckte som svar på denna oro att ”allt är lugnt, detta kommer att bli av, vi skall göra detta på rätt sätt, under ordnade och kontrollerade former. Alla beslut finns redan. Detta skall bli ett framgångsprojekt INTE en repris av Visbyprojektet…”

De som deltog vid mötet tyckte det var märkligt hur olika uppfattning det var mellan projektets personal (som kände/deklarerade att allt är i hamn) å ena sidan, och andra som oroade sig rejält. Det intressanta är att båda parterna är synnerligen insatta och dugliga män och kvinnor som alla vill ubåtsvapnets bästa. Likväl hade man en diametralt skild uppfattning i samma fråga.

Nu visade det sig tyvärr att de tidigare cheferna hade rätt när de oroande sig för projektet.

Hur detta ska sluta står skrivet i stjärnorna, och dessvärre så påverkar detta haveri även modifieringen av korvetter och vedettbåtar. Marinen har minst sagt stora problem framför sig. Att regeringen nu på allvar måste engagera sig torde vara uppenbart för alla parter. Från socialdemokratiskt håll har man tidigare uttryckt att stridsflyg- och undervattenssytem genom riksdagsbeslut borde klassas som nationella säkerhetsintressen. Frågan är om det kanske redan är för sent?

Låt oss nu hålla alla tummar som går för att detta löser sig till det bästa. Bakom allt detta finns även människor som riskerar att förlora sina jobb, något man också bör ägna en tanke.

Media: Ny teknik 1, 2, SvD, SvD




WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Marinstridsdagarna 2014

Det här blir en mycket kort sammanfattning av den första gemensamma dagen på det årliga återkommande Marinstridsdagarna som genomfördes inför 700 personer i Karlskrona konserthus i dag.

Marinchefen Jan Thörnqvist inledde med ett anförande och gav sin syn på sakernas tillstånd inom Marinen. Han belyste inledningsvis alla bra saker som genomförs dagligen och vad Marinen levererar, något man inte ska glömma bort. Men det mest glädjande är att han nämnde mer eller mindre samtliga punkter jag igår skrev om och hoppades skulle avhandlas. Det enda som inte berördes var FM Org 18 och dess påverkan på Marinen, men i övrigt avhandlades mer eller mindre alla ämnen där svar fanns.

Det var gottgörande för all personal att Marinchefens beskrivning av läget kunde kännas igen av personalen i Marinen. Det var en saklig, ärlig och en icke skönmålande beskrivning som gavs. Han uttryckte stor oro över alla strukna materielprojekt samt oro för de projekt där marinen inväntar regeringsbeslut. Utan åtgärder innebär det på sikt att marinen per automatik kommer att läggas ner då man kommer att sakna materiel. Han pekade särskilt på att ubåtsaffären måste lösas.

I sin presentation pekade han även på brister/fördelar runt grundläggande förmågor. Bilden som användes var identisk med den som Johan Wiktorin visade vid Folk & Försvars seminarium om Marinen i december. Skillnaden var att marinchefens cirklar med uthållighet (numerär) och skydd var illröda = mycket problematiska.

Jag uppfattade att många efter Marinchefens anförande erhöll en sorts ”vi-känsla” med innebörden av att ”nu spottar vi i nävarna och gör det bästa av saken”. Att leverera många mörka bilder inför en osäker framtid och ändå skapa en sådan stämning bland de som var på plats är ett gott betyg till Jan Thörnqvist i egenskap som Marinchef.

Detta följdes av två briljanta anföranden. Först av Christian Allerman (RO/KK) f.d. attache i Ryssland, som beskrev utvecklingen och den militära förmågeuppbyggnaden. Han pekade särskilt på att begreppet ”låg nivå” kan sluta att användas. Som vanligt mycket givande. Jag har sagt det tidigare. Alla politiker borde tvingas lyssna på Allermans anförande. Det behövs! Värt att notera är att Allerman lyfte fram Jägarchefens blogg som bra läsning om utvecklingen i Ryssland och i synnerhet rapporteringen efter Zapad. För övrigt höll Allerman på att bränna ner konserthuset (något överdrivet beskrivet) när han på scenen tände ett ”Arne Weise-ljus” och senare använde det som bokstöd för sitt manus. Men som sjöofficer var han givetvis välutbildad i skyddstjänst och kunde själv snabbt släcka ”branden”.

Nästa anförande stod FHS Tomas Ries för. Även detta en mycket proffessionell säkerhetspolitisk analys med fokus på Ryssland. Jag ska inte ge mig in på att referera Ries, mer än att konstatera att det var ett mycket sevärt anförande.

Fler föreläsare följde under dagen som jag väljer att inte kommentera i detalj.

Intressant var även att Marinchefen själv valde att kommentera försvarsbloggar och den försvarsdebatt som pågår. Jag uppfattade att han generellt sett ställde sig positiv till försvarsdebatten och uppmanade alla att delta, men ansåg att det numera ofta förekommer personangrepp på hans chefer och mot politiker, något han tog avstånd från. Detta var även något som C 4. tog upp i sitt senaste veckobrev, vilket tyder på att ämnet möjligen varit uppe för diskussion i den marina chefsgruppen?

Jag vill därför kort ge min syn på frågan då det dels är ett viktigt ämne, och dels p.g.a. att denna blogg möjligen är en av de bloggar som Marinchefen avser i sitt uttalande. Som alla återkommande läsare vet så tar den här bloggen avstånd från alla personangrepp, viket också framgår i reglerna för kommentarer. Det är många kommentarer med rena personangrepp som refuseras, något som dock ej syns för er som läsare. Av den anledningen granskas alla kommentarer. Ibland är det dock en hårfin gräns vad man ska släppa igenom.

Jag skulle i sammanhanget vilja ställa en motfråga till er som är bekymrade över den ibland hårda tonen i debatten. Vad anser ni utgör det största problemet av följande två ?

– Är det ansvariga politiker och ministrar som ibland står mycket långt från sanningen i sina skönmålningar om tillståndet i Försvarsmakten och det som rör rikets försvarsförmåga?  

– Eller är det att tonen i vissa kommentarer ibland är hård – ofta på grund av ovanstående?  

Jag uppmanar för övrigt alla chefer som önskar att delta i debatten. Ta chansen att bidra med er syn på sakernas tillstånd! Det fina med bloggar och tillhörande kommentarsfält är dessutom att det enkelt går att korrigera någon man anser far med osanning.

Marinchefen (MC) meddelade för övrigt att han i samband med att han erhållit en ny titel – inte kommer att gå runt på stan med en skinnväst med MC SWEDEN på ryggen…. Humor!

Tack Sjöstridsskolan för ett bra arrangemang!

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var ”ett hån mot personalen”. Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck – båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning ”Vi hade mätt på ett annat sätt” säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att ”Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga”. Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om ”hela Sverige ska försvaras” bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras – inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg – listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    

Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.

Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan – men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.

Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 2

Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD – Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt – Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare – Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD – Mer försvarssamarbete med Finland
SvD – ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD – Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN – Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN – Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN – MP tänker inte stoppa JAS affären
DN – S skjuter besluten framför sig
Expressen – Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen – Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen – Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen – Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV – Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV – Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet – Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet – Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet – Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet – Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT – När försvaret blev en slagpåse
BLT – Löfvén är bakbunden
BLT – Låt inte nostalgin styra
VLT – Kan Sverige försvaras
UNT – Många skäl till Allianser
YLE – Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT – Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT – Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT – Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarsministern och ÖB
SVT – Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT – De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 – Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt – vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 – Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 – Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 – Fler säker sig till försvaret
DT TV – Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten – Hultqvist föreslår webbmönstring
DI – Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik – Archer dröjer till 2015
SR – ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR – Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Folk & Försvar 2014 – Dag 1



Första dagen på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är till ända. Inga direkta överraskningar eller politiska utspel utöver det väntade. Dock har det ändå varit en intressant att följa debatten, i synnerhet att lyssna till statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö.

Jag avser inte skiva något längre inlägg om dagen. Istället har jag samlat de mest intressanta artiklarna och blogginläggen här nedan. Länkar till Folk & Försvar sändningar återfinns också här.

Kort sammanfattat kan jag konstatera att det som väckt mest uppmärksamhet är Fredrik Reinfeldts syn på försvarspolitiken och utvecklingen i vårt närområde (läs Ryssland). Inte på något sätt divergerade statsministern från den bild som av Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. målat upp rörande den lyckade försvarspolitiken signerat Moderaterna. De enda som fortfarande verkar hålla med Moderaterna om att regeringen stärker svensk försvarsförmåga är Moderaterna själva. Ryssland avfärdades av Reinfeldt på flera sätt, bland annat använde han Open Skies-avtalet som ett exempel på ett svenskt försvarssamarbete med Ryssland, vilket givetvis inte är helt korrekt.

I kvällens SVT Agenda så grillas försvarsminister Karin Enström av SVT:s Mats Knutsson med kritik mot just detta – huruvida regeringen veklingen stärker försvarsförmågan eller inte och om hur lyckade de nordiska samarbetena verkligen är och tog upp haveriet med Archer m.m.

Lika väntat så framförde försvarsminister Karin Enström sina standardfraser om att Alliansregeringen på olika sätt stärker försvaret , att försvarsförmågan i dag är bättre än 2006 och att man nu genomför satsningar på försvaret. Intet nytt under solen med andra ord. Frågan är hur många anställda i Försvarsmakten som känner igen sig i den beskrivningen? Varje gång man ser och hör vår försvarsminister så kan man inte låta bli att fundera på huruvida hon själv tror på det hon säger, eller om det är plikten och lojaliteten mot ”partiet” som går före de egna åsikterna?

I morgon fortsätter rikskonferensen där Stefan Löfven(s) och Jan Björklund(fp) inleder. Den riktigt intressanta dagen blir dock på tisdag.

Avslutningsvis en eloge till Folk & Försvar för en bra rikskonferens med betydligt mer spets i debatten och frågorna än föregående år. Detta beror till stor del på den briljanta moderatorn Pernilla Ström.

Här nedan återfinns länkar till artiklar och inlägg från dagen….


Skipper under Folk & Försvar
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Dåligt betyg till försvarspolitiken
SvD – Finskt intresse av starkt svenskt försvar
SvD – Reinfeldt: Militärt hot osannolikt
SvD – Försvaret har blivit svagare
SvD – Stockholm ska prioriteras under krig
SvD – Experter sågar försvarssamarbete
SvD – S & M vill hålla försvaret hemma
SvD – Analys: Ska bli intressant att se reaktionerna i Sälen
SvD – ÖB i intervju: Stockholm ska prioriteras vid militärt hot
DN – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
DN – Dåligt betyg till försvarspolitiken
Aftonbladet: Lena Mellin – Försvarsdebatten är infekterad
Aftonbladet: Försvarsministern sågar MP:s utspel
Aftonbladet: Miljöpartiet kräver fredskårled av EU
Aftonbladet: Reinfeldt om den ryska upprustningen
Aftonbladet: Reinfeldt – Militärt hot osannolikt
Expressen: TV från Folk & Försvar
Expressen: Dåligt betyg till försvarspolitiken
Expressen: Övade med kärnvapen mot svenska mål
Expressen – ÖB: Läsarna ska inte vara oroliga
DI – Reinfeldt ger NATO kalla handen
SVT – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
SVT – Försvaret fortsatt huvudvärk för Reinfeldt
SVT – Finsk expert: Svenskt försvar avskräckande exempel (Se inslaget!)
SVT – Salonius-Pasternak – Tvivlet på svensk försvarsförmåga ökar (Se inslaget!)
TV4 – NATO-frågan vinns inte med feltryckning i riksdagen
TV4 – Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige
TV4 – Försvaret har blivit svagare
TV4 – (m) försvarsutspel kritiseras
SR – Godmorgon världen – Försvaret i går, idag, i morgon (Lyssna!)
SR – Reinfeldt försvarade sin försvarspolitik
SR – Svenskarna mer positiva till NATO
SR – Nordiskt försvarsarbete döms ut av experter
HD Ledare – Kriget om hotbilden

Försvarsmakten:
Videoblogg: Infodir
Videoblogg: ÖB
Videoblogg: C INS

Bloggar:
Försvar & Säkerhet
Wiseman
Wiseman
Sjätte mannen
Staffan Danielsson
Johan Westerholm
James Mashiri
Rolf K Nilsson
Åsa Lindestam
Annicka Engblom
Cornucopia?
Johan Forssell

Övrigt:
MSB Pressmedelande om förtroende för svensk försvarspolitik

Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?

Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.

Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.

Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.

I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): 

”Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.”

Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:

”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:

• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.


• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.

• Vid behov stödja övriga samhället.

Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

• Till största del utgöras av stående förband.”

Lite kallt krig-nostalgi.

Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda.

Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter

När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.

Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.

Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.

Några kommentarer:

Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.

Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, ”chiefar”, systemtekniska officerare och så vidare.

Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.

För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.

Framtidens fartygsanskaffning?

För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:

”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”

Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.

Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.

Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?

I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.

Eldöverfallet i Gomorron Sverige

Min medförfattare i SVT om eldöverfallet han var med om.

Karl-Gunnar Norén, som jag skrev Spökpatrullen med, var imorse med i SVT Gomorron Sverige och missade du det kan du se klippet ovan från SVT Play.

Den genomskjutna matpåsen som Karl-Gunnar nämner och som han hade bakom nacken härrör alltså från en av hans resor här uppe i norr. Kravallpoliserna som kort skymtar i inslaget har inget direkt samband med vad Karl-Gunnar var med om utan skulle väl bara illustrera Egypten av idag. Under expeditionen fick Karl-Gunnar uppleva en massa historiskt intressanta saker som inte riktigt berörs i detta korta nyhetsinslag, men de kommer att beskrivas i kommande reportage i olika medier.

Min medförfattare blev igår beskjuten


Karl-Gunnar och jag.

Min vän och medförfattare Karl-Gunnar Norén ringde igår från öknen kort före midnatt. Han var samlad men också arg över att han just blivit utsatt för ett eldöverfall.

Det finns nu artiklar om beskjutningen i ett antal tidningar men mest givande är att lyssna till Karl-Gunnars egna ord om händelsen, vilket man kan göra via denna SVT-artikel.

Det var inte utan en del risker som Karl-Gunnar på plats i Libyen och Egypten samlade in material till vår gemensamma bok Spökpatrullen. För egen del tog jag inga risker alls eftersom jag inte kunde följa med på vare sig fjolårets eller årets resa (vilket jag idag är mycket tacksam för). Ett av syftena med den två veckor långa ökenresa som Karl-Gunnar idag avslutar var att samla in kompletterande material för en engelsk översättning av boken. Vi hann igår inte prata om den delen av resan utan pratade enbart om beskjutningen. Men jag är övertygad om att Karl-Gunnar funnit en hel del av historiskt intresse. Huvudsaken är givetvis att Karl-Gunnar liksom hans färdkamrater som genom ett mirakel överlevde minst elva träffar i fordonet.

Kom bara hem nu, Karl-Gunnar.

”Kan definitivt kastas på historiens sophög”

Rysk militärreklam är numera inte heller så pjåkig…

Hade inte tänkt blogga mer före jul men ibland dyker det upp saker. En sådan sak är artikeln ”Ryssland övar mer än någonsin” i senaste numret av den på senare år allt mer läsvärda tidningen Slagfjädern, ur vilken följande citat kommer:

”Alla påståenden om att de väpnade styrkorna i Ryssland befinner sig på en låg nivå och att de övar i liten omfattning kan definitivt kastas på historiens sophög.”

Hela artikeln, skriven av överstelöjtnant Jan Forsberg, är extremt läsvärd och kompletterar dagens stora försvarsnyhet av Mikael Holmström i SvD, ”Ryska upprustningen kommer att lyckas”.

I övrigt tänker jag en del på min medförfattare till boken Spökpatrullen, som i skrivande stund är på väg till Egyptens öken för att med terrängfordon, denna gång modernare, utforska några mycket okända områden. Karl-Gunnars nyfikenhet är det inget fel på. Förhoppningsvis lyckas han få iväg någon kort rapport från öknen som jag kan vidarebefordra före årets slut.

Om någon skulle ha missat det så har Sveriges största försvarsbloggare, Wiseman, ”outats” som det så vackert heter. Hoppas att Carl dock, liksom alla andra i Försvarsmakten, får en del välbehövlig vila de närmaste dagarna.

En del inom Försvarsmakten kommer trots allt vara i tjänst under jul och/eller nyår, och inte bara bland de som är utomlands. Ett särskilt tack till er!

Putin drar upp framtiden

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft