Sökresultat för ”karl” – Sida 16

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som ”Rysslands röst” läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en ”rättvis bild av Ryssland i alla länder”.

Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Försvarsmakten skändar död stridsflygare, uppdaterad

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18000947.ab Aftonbladet och expressen kan idag meddela att ett flygplan av typ S6 återfunnits i Vättern invid Karlsborg och piloten ligger kvar i vraket. Händelsen inträffade 1937. (följ länken ovan). Försvarsmakten har beslutat att inte bärga med anledning av att den döde flygaren förmodligen inte har några släktingar i livet. Försvarsmakten anser att griftefrid ska gälla vid platsen. Att det finns efterlevande kolleger tar man således ingen hänsyn till. Det är både oetiskt och skamligt att inte låta den döde begravas i vigd jord. Flygvapnet och dess chefer har under många år vårdat minnet av sina i flygtjänsten omkomna kamrater. Har svårt att föreställa mig att nuvarande Flygvapenchefen tillika Flygvapeninspektör kan vara nöjd med detta. Uppdaterad 131214 Det har nu visat sig att det finns släktingar till den den aktuelle piloten Stig Carlsson. Det tog Aftonbladet mindre än en dag att leta fram och intervjua vederbörande. FM ”stora ansträngningar men inte lyckats hitta anhöriga” är inte trovärdigt, förmodligen har man inte gjort någonting. Aktuell släkting anger i intervjun att piloten bör bärgas i begravas i Göteborg bland övriga avlidna släktingar. FM lär nog titta över detta igen och ompröva sitt beslut.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens ”hemliga fartyg” i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.

Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som ”gick med i Olof Palme” (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.

Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.

Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

”Två länder men ett artillerisystem” är en vision som nu fallit.

Foto Försvarsmakten

Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.

Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.

FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet

Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VG, AN
Sociala media: Cornucopia

Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

Gun-boat diplomacy in the Baltic Sea Region?

By Karlis Neretnieks, MG (Ret), Chairman Dept I Russia Today we see rapidly increasing Russian capabilities to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It has implications for most of Russia´s neighbours, […]

Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne. Johan, Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten […]

Ryska hösten

Sammanfattning

Den av Svensk media rapporterade flygövningen som genomfördes den 131028 i södra Östersjön bör ses i ett större sammanhang än som en begränsad övning enbart riktad mot de tre länderna, Sverige, Polen och Litauen, som det rapporterats om. Bedömt så har en mindre övningen liknande den som genomfördes på långfredagen 2013 mot Sverige genomförts. Övningen har bedömt varit ett svar mot den genomförda NATO övningen Steadfast Jazz 2013 som syftade till att öva Artikel 5 åtagande enligt NATO stadgan.

Analys

På morgonen den 131028 upptäckte radar att fem (5) flygplan som flög ut via Finska Viken från St Petersburg, planen var två (2) SU-27, två (2) TU-22M samt ett (1) A-50. Planen kom att förflytta sig ur Finska viken parallellt med de Baltiska staterna för att gå in i ett övningsområde. Det geografiska området som övningen genomförts inom är S Gotland V Litauen samt N Polen över internationellt vatten. Likväl är detta ej ett vedertaget övningsområde i och med att detta enbart kan upprättas inom eget FIR. Flygplanen skall ha befunnit sig på en flyghöjd av cirka 7,000 – 9,000 meter över havet och befunnit sig cirka fem (5) till sju (7) minuters flygtid från Svenskt territorium.

Bild 1. Ungefärligt övningsområde samt in- och utflygningsstråk.

Bild 2. Svensk FIR i södra Östersjön.

Övningen genomfördes i internationellt luftrum men förefaller till del bedömt även ha genomförts i Svensk flyginformationsregion (FIR). Vad avser FIR så är det dels en nationell angelägenhet delsansvarar även Sverige för säkerheten i sin FIR således uppstår det ett tydligt problem om någon nation oannonserat börjar öva i Sverige FIR. Likväl som Wisemanpåtalar, genomför man oannonserade övningar i någon annans FIR så har man ett tydligt bakomliggande syfte med det.

Övningen kom att genomföras under cirka två (2) timmar, där raka anflygningar genomfördes dels mot Sverige och då i form av Ölands södra udde dels mot Polen och även mot Litauen. Därefter kom styrkan att lämna övningsområdet och flyga åter via samma flygrutt som de anlände till övningsområdet.

Den Svenska incidentroten bedömt baserade vid F 17 i Ronneby vid tillfället kom att beordras upp för att genomföra identifiering och skuggning av vilken verksamhet som genomfördes av den Ryska Styrkan. Den svenska incidentroten skall ha följt det Ryska företaget på några kilometers avstånd. Likväl kom NATO Air Policing Mission i Baltikum skicka upp en incidentrote av Belgiska F-16 plan för att genomföra identifiering samt uppföljning av verksamheten som genomfördes .

Att övningsföretaget var av offensiv karaktär har framkommit utifrån de raka anflygningar som genomförts mot de tre tidigare nämnda länderna. Tidigare erfarenhet (i boken Luftens Dirigenter finns radarbilder över liknande företag som övats under 1980-talet i Östersjön) av liknade företag visar på att man bedömt har övat avfyringsförfarande av kryssningsrobotar med TU-22M planen.

Samma morgon lyfte två (2) stycken TU-160 bombplan samt två (2) stycken TU-95MS från Engels flygbas i Saratov Oblast. Dess flygväg genom Ryssland är fortfarande något oklar dock så passerade man Norges kust, vilket resulterade i att Norska flygvapnet skickade upp sin incidentrote bestående av två (2) F-16 jaktplan som följde den ryska rotens förflyttning längs Norskt luftrum. Därefter passerade roten mellan Island och Färöarna för att genomföra lufttankning NV om Irland över Atlanten, för att därefter fortsätta förflyttning över Atlanten via Karibien till Venezuela. Totalt sett tog förflyttningen tretton (13) timmar och distansen som avverkades var över 10,000 km. TU-95MS flygplanens uppgift skall ha varit att agera radiorelä vid områden som bedömdes ha dålig radiokommunikation.

Bild 3. Bedömd flygväg för TU-160.

Syftet med förflyttningen av två (2) TU-160 till Sydamerika var att genomföra stridsövningar i regionen och därmed även vissa att man har förmågan att förflytta sig med strategiskt bombflyg till en annan kontinent och där lösa stridsuppgifter.

TU-160 flygplanen patrullerade främst området i N Sydamerika och den karibiska övärlden. Planen kom även att förflytta sig till Nicaragua för att därefter förflytta sig åter till Venezuela. För att återvända via bedömt samma flyg rutt som tidigare dock så genomfördes lufttankning på återvägen över Norska Havet med understöd av II-98 lufttankningsflygplan för att landa åter vid Engels flygbas den 131105.

Således finns det via bekräftade media uppgifter om att en relativt stor flygstyrka lyfter från centrala Ryssland under morgontimmarna den 131028 för att sprida ut sig mot Västeuropa. Det finns även obekräftade uppgifter (dvs uppgifter som enskilda individer skrivit på forum) att ytterligare ett flygföretag skall ha lyft samma morgon, detta finns ej omnämnt i någon officiell rapportering varvid jag låter det vara därhän.

Således är det fyra (4) stycken strategiska bombplan som löper ut över Barens hav och Norska Havet samt två (2) stycken som löper ut över Östersjön under morgontimmarna den 131028. Varav det som flyger ut över Östersjön understödjs av jaktflyg samt stridsledningsflygplan.

I och med att det är TU-95MS som utnyttjas som reläflygplan bör man även beakta möjligheten att dessa även övat andra uppgifter parallellt med den huvuduppgift man har haft m h t den övning som genomfördes parallellt i Östersjön när TU-95MS befann sig dels över Barens Hav och Norska Havet dels över Atlanten. Likväl som man bör se det som troligt att TU-160 flygplanen även övat stridsföretag under sin förflyttning till Sydamerika i och med att det uttalade övningssyftet där var just att öva stridsföretag.

I mediarapporteringen har man sagt att det övades anfallsföretag mot Öland, detta bör man bortse från, mest troligt är det anfallsföretag bortom Öland som har övats när man har genomfört anflygning mot svenskt territorium. Nedanstående tabell visar på beväpningen som TU-22M kan bära, därmed kan vi dra några slutsatser mot troliga målval som kan ha funnits under övningsföretaget. Att observera är att tabellen även tar upp robottyper som troligtvis kan bäras av TU-22M. Att Beakta är att Kh-55 ej beröras i tabellen mht dess extrema räckvidd (3,000 km), dock är det fullt möjligt att det kan ha simulerats användning av denna.

DATA	Kh-65	Kh-22	Kh-31	Kh-35U
Robottyp	Kryssningsrobot	Sjömål	Markmål	Sjömål
Räckvidd	600 km	460-500 km	110 km	260 km

Bild 4. Ungefärliga räckvidder för möjliga vapenlaster på TU-22M.

Har Kh-22 utnyttjas täcks hela Kattegatt och del av Skagerrak samt hela Östersjöinloppet täcks. Således har Kh-22 utnyttjas har man haft stora möjligheter till att hindra eller försvåra insegling med örlogsfartyg i Östersjön samt trupptransporter på fartyg in till Östersjön.

Har Kh-31 utnyttjas så ser vi att de facto blir målvalet Ölands södra udde som faller inom porté. Dock så är det oklart om TU-22M kan bära Kh-31 samt det finns bättre leveransplattformar än TU-22M för Kh-31 för att genomföra markmålsbekämpning m h t att flygplanet är av strategisk karaktär så är detta således ej troligt.

Har Kh-35U utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-35U kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen.

Har Kh-65 utnyttjas så ser vi att stora delar av södra Östersjön täcks samt Karlskrona basområde för flottan. Likväl så täcks delar av Östersjöinloppet in samt Bornholm. Således skulle man med Kh-65 kunna hindra, försvåra intransport av trupp samt örlogsfartyg in i Östra delen av Östersjön från den platsen. Likväl som att bekämpa prioriterade markmål inom området.

Vad avser de två andra länderna (Polen, Litauen) som anflygningar genomfördes mot så blir bilden lite mer otydlig. Stora delar av kan redan nås från Kaliningrad Oblast eller från Ryskt territorium med hjälp av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobot om man skall hålla sig till konventionella stridsmedel. Vad avser Polen så kan anflygningarna ha varit riktad mot t ex Gdansk dock så bör övningen i sådant fall genomförts i ett mer nordligt område kontra den plats som det nu genomfördes i.

Vad avser Litauen blir det än mer otydligt för hela det området kan nås av antingen artilleri, raketartilleri eller markrobotfrån både Kaliningrad Oblast samt övrigt angränsande Ryskt territorium varvid utnyttjandet av strategiskt bombflyg således faller på sin egen orimlighet dvs det skulle vara att felutnyttja en strategisk resurs mot detta land likväl kan anflygningen genomföras från eget territorium mot Litauen man behöver ej flyga en omväg genom Finska viken till södra Östersjön för att nå avsedd verkan.

Vad avser det medföljande A-50 stridsledningsplanet så kan det ge en viss indikation på vad som har genomförts. Bedömt har det rört sig om ett ett stridsföretag, varvid flygledning krävs dels för att erhålla längre radarräckvidd delsför att kunna erhålla måldata utanför sin egen radarräckvidd. Givetvis kan även hela övningen varit en del i för att erhålla data för att analysera dels Svenska dels NATO förmågor i området. Med detta menar jag att man från Rysk sida mycket väl även kan ha haft en luftburen eller sjöburen plattform som genomfört signalspaning i anslutning till Svensk, Polsk eller Baltisk kust.

Således kan man redan här se några tydliga drag i vad som har skett. För det förstaär det ett stridsföretag eller inhämtningsföretag eller kombination av båda som har genomförts. Detta kommer man fram till genom att precis som Wiseman påpekar och som även jag påpekat rörande den Ryska påsken att Ryssland har så pass stora landområden som är obebodda som man kan öva över så man behöver ej fara till Södra Östersjön för att öva sina luftstridskrafter.

För det andra bör man ej se TU-22M och TU-160 flygningarna som två isolerade händelser. Bedömt har man genomfört en liknande övning om dock i mindre omfattning än den som genomfördes under Ryska påsken med det strategiska bombflyget. Detta bör man se ur ljuset att båda flygningarna genomförs bedömt samordnat i tid, dock finns inga exakta tidsuppgifter på de båda flygföretagen förutom att morgon har angetts.

Slutligen för det tredje kan man anta att fokus för själva övningen trots allt varit antingen mot Sverige eller mot Skagerrak, Kattegatt eller Nordsjön. Detta m h t om Polen varit målet bör man intagit en nordligare plats för att genomföra övningen på. Samt att utnyttja strategiskt flyg mot de Baltiska staterna från Östersjön faller på sin egen orimlighet då Ryssland har angränsande landgräns mot dem och därmed skulle förkorta anflygningssträckan markant samt minska risken för påverkan om man kom över den kontra runda de Baltiska staterna.

Slutsatser

Den förstaslutsatsen jag vill dra är att jag bedömer ej att Sverige var målet med övningen. Den s k Ryska påsken hade en tydligare karaktär av att Sverige var målet. Denna övningen bedömer jag var riktad mot Skagerrak, Kattegatt och Nordsjö området utifrån flygplanens geografiska placering. Bedömt vid händelse av ett skarpt genomförande har Ryssland initialt luftherravälde över det området mht att NATO luftstridskrafter i Baltikum nedkämpats i ett tidigt skede av indirekt bekämpning samt S-400 placering i Kaliningrad Oblast förhindrar i mångt luftrörelser över det aktuella området. Dels kommer det Polska flygvapnet bedömt ha ”fullt” upp att värja sig dels mot luftangrepp via Vitryssland samt utplacering av S-300 system nära den Polska gränsen i Vitryssland.

Den andra slutsatsen jag vill dra vilket jag redan berört ovan, är att jag bedömer att både TU-22M flygningen och TU-160 flygningen hör samman. Detta utifrån att flygplanen har bedömt förflyttat sig samtidigt i tid.

Således vad är det då som övades den 131028 på morgontimmarna i södra delen av Östersjön? Min bedömning är det som övades var att förhindra styrketillväxt av NATO stridskrafter sjövägen via Nordsjön in i Östersjön. Sverige bedömer jag ej var målet för den egentliga övningen med TU-22M flygplanen. Dock kan signalspaning genomförts för att inhämta data rörande hur delsSverige agerade vid övningen dels NATO agerade så övningen kan ha fyllt flera syften. Men huvudsyftet bedömer jag var att öva hur man skulle kunna hindra en styrketillväxt sjövägen till området.

Likväl bedömer jag att TU-160 flygplanen ingick i övningen dock var deras mål i Atlanten vilket är t ex fullt möjligt kan ha varit en simulerad hangarfartygsgrupp motsv. Således bör man se denna övning ur ljuset av NATO artikel 5 övning i Baltikum dvs Steadfast Jazz. Min bedömning är att Ryssland gjorde en tydlig motövning mot denna i form av att dels visa ”flagg” i området delsvisa att man besitter förmågan att kunna förhindra styrketillväxt i området sjövägen.

Styrketillväxt luftvägen försvåras ju markant m h t utplaceringen av S-400 i Kaliningrad Oblast vilket har visats i tidigare inlägg rörande den enklavens potential att kunna verka med olika former av robotsystem. Samt en sådan övning är ju mycket svår att kunna sägas ha genomförts m h t att system ständigt är operativa så att det blir svårt att säga när den genomförs. Däremot en förflyttning av flygstridskrafter märks likväl som sjöstridskrafter och övning med dessa.

Likväl skall man särskilt beakta det stundande EU toppmötet i Litauen avseende undertecknandet av frihandelsavtal med Östeuropeiska stater. Det kan även ha spelat in i valet av övningsplats, dock är frågan om effekten inte märks mer genom att återigen genomföra anfallsflygningar från eget territorium mot isåfall de Baltiska staterna. Dock får man definitivt ett större media genomslag att öva på detta sättet som nu genomförts men det kan likväl slå tillbaka rejält. Således faller jag tillbaka på resonemanget kring att det dels övats för att förhindra en styrketillväxt dels övats för att visa ”flagg” gentemot NATO övningen Steadfast Jazz.

Have a good one! // Jägarchefen

Stort tack till Wiseman för synpunkter avseende innehållet.

Källor

Air Power Australia 1(Engelska)

FAS 1, 2, 3(Engelska)

Expressen 1(Svenska)

Svt 1(Svenska)

Transportstyrelsen 1(Svenska)

RIA Novosti 1, 2, 3, 4(Engelska)

RIA Novosti 1(Ryska)

Litauiska Försvarsmakten 1, 2(Engelska)

Svenska Dagbladet 1(Svenska)

Röda Stjärnan 1(Ryska)

Tactical Missiles Corporation 1(Engelska)

Regeringen godkänner kommersiellt flyg på Ärna (uppdaterat 14/12: 10.00)

JAS 39 på plattan på Ärna under president Obamas besök. Foto Försvarsmakten

Regeringen har beslutat att avslå alla överklaganden avseende Ärna flygplats och istället godkänna civilt trafikflyg.

I en debattartikel i Upsala Nya Tidning redovisar Regeringen vad man anser vara betydande samordningsvinster och att flygplatsen är strategiskt viktig ur både civilt och militärt perspektiv. Som exempel på andra liknande flygplatser med liknande förhållanden ges Ronneby, Luleå och Visby.

Regeringen genom försvarsministern och infrastrukturministern övergår sedan till redovisa andra samhällsviktiga användningsområden för Ärna flygplats som flygplatsen redan idag fyller, eller till och med har fyllts, tills den verksamheten flyttades till Stockholm.

Huvudsakligt drivande för regeringens beslut verkar vara att sprida kostnaden på flera aktörer, vilket i sig är ett gott syfte.

Att göra Ärna till en civil flygplats var en tanke som uppstod under den strategiska time-outen då flottiljen i Uppsala lagts ner och internationella insatser skulle vara Försvarsmaktens huvudfokus. Idag har dock den militära inriktningen svängt 180 grader och det nationella försvaret har högre prioritet med anledning av de allt frostigare förhållandena i Sveriges närområde, vilket allmänheten bland annat kunnat ta del av i form av ”ryska påsken” och den anfallsövning som för två veckor sedan genomfördes över Östersjön mot Sverige, Litauen och Polen. Ärna, som oavsett vad ministrarna skriver i sin debattartikel, är en av Flygvapnets huvudbaser, har under de senaste åren fått en allt starkare nyttjandegrad. Under president Obamas sverigebesök skedde dygnet-runtoperationer från basen. Det militära nyttjande av Ärnabasen är sålunda på uppåtgående. Om Regeringens avsikt då är att det även ska bedrivas kommersiell flygtrafik från Ärna bör man även se över den snävt skriva miljökoncessionen så att inte civil flygtrafik i slutänden kommer att hindra militär användning för exempelvis incidentberedskap.

Vad avser Ärna varande en flygplats med möjliga samordningsvinster motsvarande Ronneby, Luleå och Visby håller jag det för att vara ej jämförbart. Ingen av dessa flygplatser har någon annan motsvarande flygplats i sin närhet varvid det fallit sig fullt naturligt för staten att samlokalisera trafiken till en flygplats. Vad avser Ärna ligger Arlanda ca 30 min bort med flygbuss och Västerås flygplats, med samma inriktning som den föreslagna för Ärna, ligger en timme bort. Får man tro prospektet från Uppsala Airport så är det just ovanstående två flygplatser samt även Skavsta flygplats som man ska konkurrera med när det gäller lågpristrafik.

Av den anledningen är på sin plats att ställa sig frågan vem som gynnas mest av konkurrensen – är det skattebetalarna eller lågprisflyget? Av alla de trafikerade flygplatser som idag finns i Sverige är det endast de största som går med vinst (med Arlanda i spetsen). Merparten av flygplatserna i Sverige är idag kommunalt ägda och här rör det sig oftast om rena förlustaffärer där kommunerna får gå in med stora belopp för att hålla igång flygplatserna och erbjuda lågprisflygbolagen mycket förmånliga villkor för att nyttja just deras flygplats. Skavsta, vars banor behöver ny beläggning, ägs idag till största del av ett spanskt bolag som inte är så värst intresserat av att betala 100 miljoner kr för detta, utan det lär bli minoritetsägaren kommunen som får gå in. Skavsta gick för övrigt med vinst för första gången i sin historia under förra året: +1,5 miljoner kr. Hur mycket av intäkterna som utgjordes av bidrag har jag ej kunnat hitta.

I Västerås är situationen snarlik. Flygplatsen är beroende av Ryanair för att hålla igång trafiken, även om flygplatsen fått ett visst uppsving när det gäller skolverksamhet sedan liknande verksamheter ej längre kan bedrivas på Bromma. I Västerås har det förekommit stark kritik mot kommunen sedan det framkommit att kommunen varje mandatperiod pumpar in ca 100 miljoner kr till flygplatsen och därtill ger Ryanair en rejäl rabatt för att man ska använda just Västerås flygplats och inte någon annan. Tittar man sedan runt på övriga flygplatser i medelstora svenska städer så är situationen snarlik, varvid det är sannolikt att situationen skulle bli densamma i Uppsala.

Att nu erbjuda även Ärna som ett alternativ för framförallt resenärer från Stockholm är att spela lågprisbolagen och framförallt Ryanair i händerna. Därmed kommer det finnas ytterligare ett alternativ att använda i förhandlingarna om var trafiken ska förläggas och den vinnande kommunen kommer att vara den som tar på sig störst kostnader själv. Frågan om vem som ska betala för Ärna flygplats blir intressant då bolaget Uppsala Airport knappast har ekonomin att stödja detta och det i så fall riskerar att bli Försvarsmakten som får stå för en stor del av kostnaderna. Pengar som i så fall kommer att tas från annan verksamhet.

Lågprisflyg lär knappast locka affärsresenärerna, då Arlanda ligger så pass nära och dessutom erbjuder lounger och möjlighet att checka in bagage till slutdestinationen – något som ofta är svårt med lågprisbolagen. För ankommande affärsresenärer lär också Arlanda förbli förstahandsvalet.

Om det är så att utvecklingen av Ärna till en civil-militär flygplats kommer att innebära minskade kostnader för Försvarsmakten och ingen negativ påverkan i form av nyttjande är det att förespråka. Jag har dock svårt att tro att så skulle bli fallet med tanke på de stora infrastrukturella investeringar som måste göras. Likaå har jag mycket svårt att se den samhällsekonomiska nyttan i att ha ännu en lågprisflygplats att konkurrera om resenärerna i Mälardalen, när trafikunderlaget på flera av de andra redan är för litet och flygplatserna redan får bäras under armarna av skattebetalarna.

UNT, DN, SR, 2
Uppsala Airports hemsida
Länsstyrelsens beslut från 2010 om Ärna flygplats (Försvarsmakten åtar sig att garantera gratis flygbussar genom kontraktsskrivande med operatör!)

Uppdatering 15/11 09.15: Även flygbranschen tror att Uppsala Airport kommer att få mycket svårt att få Ärna att bära sig ekonomiskt, särskilt med tanke på att kommunen ej tänker engagera sig ekonomiskt. (Även SVT, 2)

Uppdatering 14/12: Ryanair drar ner antalet linjer från Sverige och lämnar Karlstad helt. DN, SvD, Aft, SVT

Åter i Spökpatrullens spår

Spökpatrullfordon under uppvisning på Nya Zeeland härom dagen.

Det är med en hel del avund som jag kan berätta att min medförfattare Karl-Gunnar Norén om några veckor återvänder till Egypten för att både färdas i Spökpatrullens spår och utföra rent vetenskapligt arbete.

Ja, det finns faktiskt en hel del kvar att upptäcka i Egyptens öken, och inte bara relaterat till andra världskriget. Karl-Gunnars nya resa, som kommer att genomföras under jul och nyårshelgerna, kombinerar krigshistoria med renodlad ökenutforskning. Trots alla tekniska genombrott återstår mycket att fastställa genom ”primitiva” ökenresor med hjulfordon. Givetvis kommer jag blogga om hans nya ökenfynd och för den som genast vill få ett hum om vad det hela handlar om så finns vår gemensamma bok Spökpatrullen.

Gästinlägg: Trosbekännelsen

Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper

———————————-

Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro….

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.

Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.

Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

Gästinlägg: Att önska sig en försvarsdebatt – och ta den när den kommer

Med anledning av att den här bloggen i går fyllde tre år så har jag äran att presentera ett läsvärt gästinlägg signerat Thomas Engevall. Det finns passande nog även tre anledningar till att det extra roligt att just Thomas vill skriva ett gästinlägg med anledning av ”födelsedagen”.

För det första är skribenten flottiljamiral och tillhör således kategorin Försvarsmaktens högre chefer. Att en amiral så öppet och rättfram bidrar är för mig ett kvitto på att devisen ÖRA – Öppenhet, Resultat och Ansvar börjar fungera.

För det andra har Thomas sina rötter i Marinen, så vad passar bättre än att någon med en marin bakgrund ger sin syn på sakernas tillstånd en dag som denna på en försvarsblogg med marin karaktär.

Sist men inte minst så är Thomas Engevall ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet. En kunglig akademi som värnar om en aktiv marin försvarsdebatt i likhet med vad den här bloggen verkar för. Det är också i rollen som KÖMS ordförande som Thomas Engevall skriver dagens gästinlägg.

/ Skipper

———————————————————

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet (KÖMS) vill jag börja med att gratulera bloggaren ”Skipper” till tre år som försvarsbloggare. De marina bloggarna var sena i starten och låg länge i rejält lä av ”Wisemans Wisdoms” och ”Chefsingenjören”. Men, det som började för tre år sedan i en tämligen blygsam skala ungefär samtidigt som den nu tämligen avsomnade ”Commander’s log” har utvecklats till en av, enligt min uppfattning, tre ledande försvarsbloggare som nu existerar (de andra är Wisemans Wisdoms och Försvar och Säkerhet).

Som jag tidigare skrivit i KÖMS tidning, ”Tidskrift i Sjöväsendet (TiS)”, har jag en lätt kluven personlig inställning till fenomenet med anonyma bloggare. Jag skulle föredra ett läge där alla kände att det var möjligt och också välkommet att debattera försvarets nuvarande läge och kommande utveckling öppet under eget namn. Det som skulle avgöra ”utfallet” borde vara argumentens styrka i sig och inte ha någon koppling till vilken position, grad eller annat som den enskilde debattören har. Som debattör skall man ju inte heller behöva känna några betänkligheter om att själv hamna i beknip för de åsikter man för fram så länge man inte röjer sekretessbelagda uppgifter eller agerar kränkande mot övriga debattörer eller dem som debatten gäller.

Inom KÖMS försöker vi uppmuntra denna typ av debatt, dels bland våra egna ledamöter men också hos marina skribenter i övrigt, inte minst den yngre personalen. Jag tycker också att några av de bästa artiklarna som skrivits av yngre medarbetare i marinen för TiS under senare år lyckats kombinera argumentationens kraft, ett kritiskt förhållningssätt, nytänk och personlig integritet. TiS nr 4/2012 och TiS nr 3/2013 innehåller några sådana artiklar (de kan läsas via KÖMS hemsida).

Det är dock inte alltid lätt och jag inser att vi inte riktigt nått den ”ideala” världen i debatthänseende än. Det gäller för övrigt alla nivåer och man måste också rannsaka sig själv och sitt agerande när man säger sig vilja ha en öppen och fri debatt. Ett exempel som har lite av ”katten på råttan – råttan på repet” är kedjan enligt nedan;

Att man inom regeringskansliet blev klart upprörd på ÖB efter de uttalanden som lades fram i Almedalen 2012 samt i SvD inför Sälen 2013 är ingen ”rikshemlighet”.

Att ÖB i sin tur blivit klart störd på ett antal marina företrädares sätt att lägga fram de marina problemen är också känt, bland annat på KÖMS sekreterare för den artikel som var införd i TiS nr 2/2013.

Att MI var uppenbart irriterad över det debattinlägg som örlogskapteten (RO) Christian Hoas lade fram på KÖMS debattkväll på FHS den 2 september var tydligt för alla som var på plats. Hoas uppfattning om önskvärd marin utveckling avviker nämligen tämligen rejält från den marina utvecklingsplanen (inlägget kan läsas i nyss utgivna TiS nr 3 som återfinns på akademiens hemsida).

Jag kan f.ö. garantera att jag också blivit synnerligen irriterad (läs: urförbannad) över vissa inlägg i debatten, inte minst kring införandet av det system (PRIO) som jag jobbat med i ett antal år i mitt dagliga värv.

Att bli irriterad är således tämligen mänskligt men det gäller att komma vidare och inte låta irritationen ta över, då kväses debatt och meningsutbyte och effekten blir att många goda förslag aldrig kommer upp till ytan. I relation till ovansående händelsekedja har KÖMS beslutat inbjuda ÖB att vara högtidstalare på akademiens högtidsdag den 15 november, vilket han mycket glädjande har accepterat att vara. Vi har också beslutat ge Christian Hoas ett hedersomnämnande för hans artikel och debattinsats. Omnämnandet kommer formellt också att överlämnas i samband med vårt högtidssammanträde den 15 november då även förvaltare Håkan Lindberg som jobbar på Sjöstridsskolan kommer att få akademiens silvermedalj för att han kläckte idén och drev på det som blev debattnumren av TiS (2012:4 och 2013:3) och de marina debattkvällarna i Karlskrona och Stockholm som genomförts i januari och september i år.

Vi hade gärna bjudit in ”Skipper” också som tack för en treårig insats i den marina debattens värld men det är ju lite svårt att kombinera med bibehållen anonymitet.

I USA som ju i vissa områden ligger före oss (men i andra långt efter) har man under sju år genomfört en ”Milblog Conference”, en övning i jätteformat och med tiden mycket starkt stöd från den högsta ledningen i USA:s försvar. Dessvärre verkar tiden ha gått ifrån konferensen i sig men bloggandet är fortsatt mycket starkt. I ett av de tidigare programmen fanns inslag där anonyma bloggare aktivt deltog i debatten på konferensen via widescreen. Det hade varit inspirerande att göra något liknande i KÖMS regi, exempelvis i Sverigesalen på FHS, under en halvdag. Den enda oro jag har är att Sveriges litenhet gör att det kan vara svårt för den anonyme bloggen att ställa upp då man genom att inte fysiskt vara på plats möjligen kan ge ledtrådar till vem eller vilka som döljer sig bakom bloggnamnet. Men skulle jag ha fel i den oron så tar jag tacksamt emot intresseanmälningar så ska vi se vad som går att ordna.

Den utmaning som KÖMS har, och som även försvarsbloggarna i allmänhet och de marina bloggarna i synnerhet har, är att nå ut bortom ”de redan frälstas” krets. I den allt större konkurrensen om medieutrymmet är detta en grannlaga uppgift och ibland måste man provocera rejält för att debatten ska ta fart. De två inläggen av ÖB (”försvarsgrensnedläggelsen” och ”enveckasförsvaret”) fyllde väl den funktionen. Utan de två inspelen är det min bestämda uppfattning att debatten fortfarande hade stått och stampat om än mer högljutt bland Krigsvetenskapsakademien, KÖMS, försvarsbloggare m.fl.

Efter provokationen måste man dock ta sig vidare och likt björnen Baloo vara ”både listig och stark”, eller för att använda KÖMS valspråk ”Med förstånd och styrka”.

I det ligger, menar jag, att visa och berätta om alla de mycket bra insatser som genomförs, både hemma och borta, de svenska systemens styrkor och förmåga, personalens hängivenhet och kompetens och vad som faktiskt åstadkoms 24 timmar om dygnet 365 dagar om året.

I rent försvarsupplysningssyfte måste man också förklara för den svenska befolkningen vad de olika stridskrafterna (A, M, FV) kan göra, och gör, i hela konfliktskalan fred-kris-krig. För de marina förbanden är detta extra viktigt då exempelvis sjöfartsskydd redan idag är en viktig uppgift, inte enbart i Adenviken vart annat år.

Men, i det ligger också att påtala vilka utmaningar och problem som finns i försvaret i allmänhet och i marinen i synnerhet både på kort och låg sikt.

Min personliga uppfattning i den frågan är att de kortsiktiga utmaningarna återfinns kopplat till marinens bemanningsproblematik och det svåra vakansläge som finns. Att kunna bemanna de mest kvalificerade enheterna med dubbla besättningar är helt naturligt inom civil shipping och borde vara det för den svenska marinen också. Dubbla besättningar är den absolut billigaste och absolut snabbaste metoden att höja vår försvarseffekt inom det marina området. Med regeringens beslut om att Försvarsmakten skall minska personalkostnaderna med 500 miljoner per år känns just nu dubbla besättningar som tämligen avlägset men det förändrar inte sakförhållandena.

De långsiktiga utmaningarna handlar om moderninsering och nyanskaffning av vapensystem och fartyg. Att i tid kunna ta nödvändiga beslut och finna former för finansiering för detta oberoende av ekonomi är en utmaning av rang.

Om man studerar de nu befintliga bloggarna så menar jag att de bloggar som återfinns inom Försvarsmaktens paraply i princip koncentrerar sig på att beskriva dagens verklighet med positiva förtecken. Bra i sig men mycket till debatt är det inte. Försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Försvar och Säkerhet m.fl.) fokuserar väldigt mycket på problemställningar av skilda slag, såväl på kort som på lång sikt och ger en relativt sett mer negativ totalbild. Här finns mycket debatt men det är sällan som aktiva företrädare för Försvarsmakten ger sig in i den debatten annat för att rätta uppenbara fel. Debatten blir därför rätt ensidig. Om det på något sätt gick att hitta en kombination av såväl debatt kring problem och utmaningar, dagens verksamhet och hur försvaret med marinen bidrar över tiden till svensk försvars- och säkerhetspolitik vore det utmärkt.

Där har alla ett ansvar. Inom Kungl. Örlogsmannasällskapet kommer vi på olika sätt att fortsätta att uppmuntra debatt och diskussion i ämnet. Jag önskar ånyo Skipper ett stort grattis till 3 år som bloggare – den dagen du kommer ”ut ur den anonyma garderoben” kommer det inte att gå många minuter innan du (eller ni) föreslås för inval i akademien.

En av mina tidigare chefer, generallöjtnanten Claes-Göran Fant sa ofta att ”det är aldrig för sent för att ge upp”. Uttrycket misstolkades av många som att man skulle ge upp direkt. Det var precis tvärtom. Det gäller att kämpa på – man kan alltid ge upp senare – mycket senare.

Det gäller även för alla som engagerar sig i försvarsdebatten.

Thomas Engevall

Ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet

Rakt på sak om svenskt NATO-medlemskap

Nu går det att se FörsvarsForums fullbokade Natoseminarium från den 24 oktober i efterhand genom denna länk. Första delen omfattar Karlis Neretnieks (generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan) som beskriver vad NATO är samt Sverre Diesen (general och tidigare försvarschef i Norge) som talar under rubriken ”Ett litet lands inflytande i NATO”. I den andra delen ser vi […]

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin (Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm) ………………………………………………………………………………………………………………………… ”The power to hurt […]

Sovjets hemliga kartor över Sverige

Spetsnaz från Örebro är ett av de musikhistoriska inslagen i nya boken.

En av de aspekter med nya boken Ryska elitförband som väckt uppseende är de hemliga sovjetiska kartorna över Sverige. Att Sovjetunionen skapade extremt detaljerade kartor över andra länder, som Sverige, har länge varit känt men mycket om dessa kartor är ännu okänt.

En av de kartor över Sverige som min medförfattare Joakim von Braun och jag inte hade studerat när vi skrev vår bok var den över Sundsvall, som är lite extra intressant på grund av vissa objekt. Men tack vare den fenomenale Bo Sunnefeldt, känd från inte minst Pennan & Svärdet, kommer här med Bos medgivande ett komplement till vår bok om just Sundsvallskartan:

”Särskild färgsättning har gjorts av militärt intressanta objekt och samhällsviktiga installationer, till exempel hamnanläggningar, SJ:s lokstallar, det dåvarande luftvärnsregementet, oljedepåer, större industrier, post, telegrafstation med mera. Även terrängen – inklusive avgränsande vattendrag, höjdförhållanden, vattendjup samt till och med trädens höjd (!) – beskrivs noggrant.

På kartan finns också i princip all terräng och infrastruktur (med årstidsvariationer!) av militärt intresse komprimerat beskriven. Trots att texten saknar militär analys och slutsatser framgår det tydligt att underlaget är anpassat för en militär planläggning. Exempel på detta är beskrivningen av tidpunkter för besvärlig våghöjd, isläge, grynnor/grund, kajlängder, kranar, vattendjup och varvskapacitet. Större förrådsutrymmen jämte olje- och bränsledepåer i hamnområdet, även underjordiska, anges med bedömt innehåll. Inte bara flygplatsens läge i förhållande till staden framgår, utan även banans längd och beskaffenhet samt bedömd storlek på flygbränsledepån (cirka 20 ton).”

Sunnefeldts bedömning av kartans tillblivelse: ”Detaljeringsgraden har krävt manuell rekognoscering”. Nu vill du säkert se kartan ifråga och bäst är ju då att få se den i full storlek och det kan du göra på Karlsborgs fästningsmuseum som även har en tillfällig specialutställning som du nog vill se, ”Specialförband i världen”.

Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.

Allan Widman

PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla ”koll på varvet”. För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS

Genmäle till riksdagsledamot Annicka Engblom (M)

Svensk förvaltningsordning bygger på en allmän princip att riksdagen beslutar, regeringen verkställer och myndigheterna genomför. Normalt ankommer det inte på en ämbetsman att ha synpunkter på våra folkvaldas åsikter och beslut. Men detta förhållningsätt bygger också på ömsesidig respekt och … Continue reading →

The importance of Gotland

By Johan Wiktorin, editor and fellow in Dept 1 Bruce Acker wrote yesterday a thoughtful piece about Gotland’s strategic significance, where he put forward some hard questions to ponder. Since I am one of the proponents of strengthening Gotland militarily, I feel obliged to address Bruce’s concerns. It is true that the development of modern […]

Gästinlägg: Oro i leden

Publicerar i dag ännu ett tänkvärt gästinlägg från signaturen ”Boatswain”. Den här gången avhandlas FM Org 18 som är nästa löpa rörande Försvarsmaktens stundande personal- och kanske även organisationsförändring. Ett ständigt återkommande problem signerat våra politiker, och därmed även en aldrig sinande källa till oro hos en mycket lojal personalkår. I inlägget riktas kritik mot de marina förbanden där informationen enligt uppgift varit mer eller mindre obefintlig runt denna process och vad som komma skall. En möjlig anledning till att det skiljer avsevärt mellan hur Armén och Flygvapnet och Marinen har hanterat och informerat runt FM Org 18 kan vara att Marinen har valt ett annat arbetssätt hur att hantera detta. Arméns initiala arbete är mer eller mindre klart samtidigt som Marinen påbörjar sitt i dagarna.

Ett förband som varit tydliga i kommunikationen, och valt att köra ett rakt budskap utan omskrivningar är Marinbasen med chefen, kommendör Håkan Magnusson i spetsen. Något som fler förband i Försvarsmakten borde ta lärdom av.

”Arbetet med FM Org 18 utgår från den nuvarande organisationen och ska beslutas under andra kvartalet 2014. Arbetet omfattar hela Försvarsmakten, såväl insats- som basorganisation och alla personalkategorier. Genom att redan under första kvartalet 2014 ha en tydlig målbild för 2018 kommer Försvarsmakten att besluta om en detaljerad införandeplan, som för varje organisationsenhet beskriver vägen från FM Org 13 till FM Org 18. I och med det bedömer Försvarsmakten att det finns förutsättningar för att stegvis stryka, ändra och avgränsa befattningar men också nyanställa efterfrågad kompetens.” Arbetet med FM Org 18 har precis påbörjats och på onsdag 2013-10-16 kommer PROD M att besöka förbanden i Karlskrona för att diskutera hur arbetet skall bedrivas för att vi skall kunna lämna ett relevant underlag.”

”Förutom att FM Org 18 kommer att innehålla 1500 färre befattningar, kommer befattningar att ha en annan nivå och kategori. Enligt principen: OF/CF-befattningar kommer att bli SO/CR-befattningar, SO-befattningar kommer att bli GSS befattningar. Avseende kategori kommer K (kontinuerligt tjänstgörande) -befattningar bli T (tidvis tjänstgörande) vad avser OF, SO, CF, CR och GSS.”

”I arbetet med FM Org 18 är det inte uteslutet att Marinbasen kommer att omorganiseras med syfte att kunna lämna det stöd som insatsförbanden kommer att kräva.”

”Jag kommer att återkomma med information efter hand som arbetet fortskrider.”

Att FM Org 18 kommer att påverka Försvarsmaktens personal råder det inte några tvivel om. Av den anledningen måste all information spridas på bred front oavsett hur lite eller mycket information som finns. Desssutom har samtliga förbandschefer enligt säkra källor erhållit den uppgiften vid senaste ÖB chefsmöte. Det är alltid bättre att förekomma än att förekommas.

Men nu över till gästinlägget.

/Skipper

———————————————————

”Oro är den ränta du måste betala när du lånar bekymmer från morgondagen.”

Från fler och fler håll kommer indikationer på att personalen i flottan, främst den yngre, upplever en stor oro över sin tillvaro och stor osäkerhet vad beträffar den egna framtiden. Vadan denna oro:

FM Org 18: Vad händer med mig? Vad händer med min lön? Vad händer med mitt förband? Vad händer med min grad? Hur ser min framtid ut?

Materielplanen: Vilka fartyg ska byggas om och när? Detta påverkar i sin tur den långsiktiga personalplaneringen vilket gör att individen får nöja sig med kortsiktiga besked.

Nivåer på befattningar: Vilka befattningar ska ha vilken nivå och vilken kategori (OF/OR)? Just nu stora osäkerheter vilket leder till att individer ibland funderar mer på hur man ska hamna på ”rätt stol” än att göra ett bra jobb.

FM Ekonomi 2014 och framåt: 2014 ser ut att bli ett magert övningsår. Åren efter saknar just nu förutsättningar för att bli bättre.

Läget är kärvt.

Yngre officerare ska väl jobba på och inte fundera så mycket över vad som händer. Nja, jag har full förståelse för att de funderar och tycker det är bra att de håller sig uppdaterade på vad som händer inom försvars- och säkerhetspolitiken. Ett exempel på en av punkterna ovan är FM Org 18 och liknande exempel finns på övriga punkter också. Den här bloggen skrev den 10/10 om FM Org 18. Informationen om detta var enligt min bedömning inte då känd bland merparten av arbetstagarna ”nere på golvet”. Endast de som är väldigt aktiva på twitter och ytterst regelbundet följer försvarsbloggarna har kunnat ana att något var i görningen.

I slutet av förra veckan kom C 4. sjöstridsflottiljen veckobrev:

Från ÖB och FM produktionschefs chefsmöte förra veckan diskuterades Försvarsmaktens framtida organisation, FM Org 18. I denna berörs i stort alla förband i Försvarsmakten genom förändringar. Det jag vill vara tydlig med är att FM Org 18 är ett förslag eller en plan, d v s inte något som är beslutat. Det jag tar fasta på från mötet är däremot hur nöjd vår överbefälhavare är med det vi gör.

Källa: C4 veckobrev v.341.pdf

Här nämns FM Org 18 men inget mer. Lite uppgivet kan jag konstatera att ungefär lika mycket text berör veckans verksamhet på 42.Minröjningsdivisionens stab som citatet ovan. Utan att på något sätt förringa deras jobb, lika uppgivet dristar jag mig till att tro att FM Org 18 kommer påverka vår försvarsförmåga och alla i FM något mer än en veckas jobb för en handfull stabsmedlemmar.

Om 4.Sjöstridsflottiljen informerar dåligt i ärendet så är det än sämre på 3.Sjöstridsflottiljen där man valt att gå helt radiotyst till skillnad mot systerflottiljen på Berga som i alla fall bekräftat att något är i görningen.

Även om det inte finns konkreta beslut, vilket jag kan förstå, är det av yttersta vikt att personalen informeras om omfattning, alternativ, arbetsläge m.m. Vissa andra förband genomförde personalorienteringar redan i förrförra veckan – bra! Övriga: IG! Informationsbristen bidrar bara till spekulationer, ovisshet och oro.

Jag vet inte vilka styrningar som givits från HKV till förbanden angående vad som ska förmedlas och när, så min kritik till förbanden må vara felriktad. Om så visar sig vara fallet så får HKV i stället bära hundhuvudet för obefintlig information i rätt tid och förbanden skär därmed fritt. HKV kanske inte har givit några styrningar, då gäller det för förbanden att ta initiativet! Först i slutet på förra veckan kom det en blänkare på Emilia ang. FM Org 18, tyvärr har alla arbetstagare inte tillgång till den informationen. Budskapet är: ovisshet skapar oro och den har vi inte råd med!

Var är ÖB när det blåser storm och vi behöver information och ledarskap? Att vår högste chef är nöjd över det vi gör, vilket han ofta uttrycker i bl.a. Försvarets forum och bevisligen även på ÖB chefsmöten, gör väl alla glada och lyckliga, eller…? När hörde någon något annat? Självklart presteras det bra på många håll och många jobbar mycket mer än vad de har betalt för, av den enkla anledningen att de vill få allt att fungera bra. Men handen på hjärtat så känner vi väl alla att vi ibland gör något mindre bra. Därmed blir det ständiga mantrat om att vi gör ett så bra jobb urvattnat.

Min vädjan till ÖB blir därför: visa dig, led oss, stå upp för myndigheten gentemot politikerna och tala klarspråk och informera om vad som är i görningen.

Många får numera sin förbands- och försvarsinformation från bloggar i första hand. Det är lika mycket ett MVG till försvarsbloggarna (Wiseman, Skipper, Kkrva m.fl.) som ett IG till HKV/förbanden.

I mitt förra gästinlägg berörde jag i förbifarten sociala medier angående rekrytering och även internetuppkoppling ombord. Kopplat till informationsspridning så medger dagens teknik ett enormt informationsflöde tillgängligt för alla när som helst. Detta måste HKV och förbanden förstå, acceptera och hantera dvs. vara blixtsnabba med att förmedla rätt information i rätt tid. Annars kommer det fortsätta vara som nu, att t.o.m. chefer uppmuntrar underställda att söka information på bloggarna då det går fortare än inom den egna myndigheten. Även om bloggarna far med sanning och gör kloka analyser så sjunker förtroendet för högre ledning och HKV/förbanden tappar initiativet samt möjligheten att förmedla korrekt information och sin syn på vad som sker. Alla soldater vet att förhandssituationen är att föredra men just nu sker informationsspridning genom strid i efterhand även om Informationsdirektör Lagersten har lyft informationstjänsten och öppenheten flera nivåer de senaste åren.

Det sägs att det är dyrt att vara fattig men det är extremt dyrt att inte prioritera personalen. Att försöka hålla ned lönerna med några tusenlappar kommer bara att kosta mer i slutändan!

Om endast en duglig yngre officer slutar p.g.a. röran vi just nu befinner sig i måste denne ersättas med en ny. De växer inte på träd och kan heller inte hämtas från gatan. Om en Specialistofficer med fyra år i tjänst och som börjat bli varm i kläderna slutar tar det 5,5 år att få fram en ny med motsvarande erfarenhet. Vad kostar det och vad blir effekten med en vakans i flera år?

För att undvika ev. missförstånd och för att sammanfatta mitt budskap: Det är oro i leden och den beror till stor del på avsaknad av information, en information som kanske inte alltid finns, varken på HKV eller förbanden då politikerna ibland sitter på besluten. Denna ovisshet årgärdas bäst genom snabb och korrekt information även om det inte alltid finns så mycket att säga just nu, det är bättre att säga något än ingenting alls.

Varje individ vi tappar p.g.a. detta är en stor förlust som vi inte har råd med.

/Boatswain

Att sila mygg och svälja kameler?

Jag trodde knappt mina ögon när jag via en Twitterlänk läste Annicka Engblom (m) i den Blekingska lokalpressen i dag på morgonen. Det verkar dessvärre som att länken nu har förändrats och kräver betalning. Efter drygt ett års näst intill total offentlig tystnad när det kommer till försvarspolitiska frågor så rasar nu den moderata försvarspolitikern Engblom över att marinens musikkår hotas av nedläggning. Det här inlägget var från början betydligt mer kritiskt än vad det nu är vilket givetvis kräver en förklaring.

Till att börja med så ska jag klargöra min syn på försvarsmusiken och marinens musikkår. En försvarsmakt utan försvarsmusik är givetvis knappt tänkbar. Marinens musikkår är dessutom en förhållandevis billig verksamhet som håller absolut världsklass. Att marinens musikkår under många år har hanterats på ett uselt sätt råder det heller ingen tvekan om. Jag anser i grund och botten att försvarsmusiken bör vara en naturlig del av en försvarsmakt, och att marinens musikkår inte ska läggas ner. Därmed har jag klarat ur den sakfrågan.

Men….

Jag blir oerhört förvånad och framför allt besviken när en moderat försvarspolitiker efter dryga året av tystnad går ut och ”rasar” för att musikkåren i den egna hembygden ska läggas ner. Detta samtidigt som hela Försvarsmakten mer eller mindre håller på att kollapsa! Försvarspolitiken är som bekant tungt moderatstyrd i nuvarande regeringskonstellation, och det är Moderaterna som försatt myndigheten i nuvarande extremt svåra läge primärt genom att ha drivit igenom en oerhört dyr reform där personalkostnaderna skjutit i höjden och där materielsituationen sedan länge passerat gränsen ohållbar.

Att så som man nu gör, skylla problemen på den tidigare försvarsavvecklingen signerad Socialdemokraterna duger inte heller. Även om Socialdemokraterna saboterat oerhört mycket så kunde man vid den tiden till del gömma sig bakom att omvärldsläget hade förbättrats. Men så är inte längre fallet. Omvärldsläget har nu förändrats till det sämre relativt snabbt, och således borde även vår försvarsförmåga och därmed Försvarsmakten anpassas därefter, men så är inte fallet.

Moderaterna har samtidigt som den blev ”nya” helt och hållet distanserat sig från en ansvarstagande försvars- och säkerhetspolitik där partiledaren deklarerat Sveriges försvars som ett särintresse.

Apropå särintresse ska man som läsare av detta inlägg ha väldigt klart för sig att anledningen till att marinens musikkår nu hotas av nedläggning är ett direkt utfall av den moderatledda regeringens beslut, där man tvingar Försvarsmakten att spara 500 miljoner årligen på personalkostnader vilket innebär att 1500 tjänster ska tas bort!

Så grundfrågan handlar egentligen om att Försvarsmakten tvingas göra valet mellan att reducera bort en musikkår som är ett PROD-förband (oavsett vilken av dessa musikkårer), eller att ta bort mostvarande personal från ett INSATS-förband som kan leverera försvarsförmåga. Där är valet oerhört enkelt! Att handläggningen av ärendet däremot är gravt misskött är jag doc den första att skriva under på. Där får Livgardet göra om, och göra rätt.

Men som sagt, jag nöjer mig där just nu eftersom Engblom räddade situationen temporärt genom att skriva ett eget blogginlägg under dagen. Engbloms blogginlägg genererade dock fler frågor än det gav svar, och jag hoppas därför att dessa frågetecken inom kort istället rätas ut och blir utropstecken.

Engblom tar i sitt blogginlägg mycket kortfattat upp sin oro över Marinens numerär, Försvarsmaktens materielplan, utvecklingen i Ryssland, obalans i Försvarsmaktens ekonomi(?) och personalförsörjningen. Mer eller mindre samtliga tunga problemområden som man genom det egna partiets obegripliga försvarspolitik håller på att köra i botten.

Engblom förklarar också att det senaste årets totala tystnad har föranletts av en informationsinhämtning runt läget inom Försvarsmakten som genererat både oro och bedrövelse. Jag förstår Annicka helt och fullt i det avseendet. Vi är många som delar den oron och bedrövelsen hur Försvarsmakten konstant misshandlas och ständigt avkrävs nya reduceringar vilket varje gång påverkar vår försvarsförmåga i negativ riktning.

Men sedan händer något i Engbloms inlägg och plötsligt börjar man fundera över om vår oro verkligen beror på samma saker, och om vi ens delar samma oro? Det delas nämligen ut kängor till förbandschefer som vågat ta bladet från munnen och säga vad de tycker, och det delas ut pikar till Försvarsmaktsledningen, kulturer, strukturer, hierakier och till alla de som misstror det politiska systemet?

Engblom avslutar dock inlägget i något som faktiskt kan uppfattas som en tonart i dur och skriver följande.

Nu när proppen lossnat skulle jag även vilja berätta mina tankar om behövliga förändringar även av Högkvarteret. Av hur vi borde ta tillvara de goda erfarenheterna av den försvarsmaktsgemensamma perioden, men att tiden är kommen att återigen erkänna att krig i luften, på marken och på/under vattnet skiljer sig och kräver olika satsningar och strategier. Vi måste se att personal inte kan fylla uppgifter på förband, skolor, utlandsinsatser eller högkvarter samtidigt utan att de klonar sig. Vi måste se alla de goda idéer om utveckling som finns bland de försvarsmaktsanställda och att det finns många, många fler möjligheter till civil-militärt samarbete osv. Ovan ämnen får bli cliffhangers så länge. Om jag överlever de reaktioner jag förmodligen sätter i rörelse.

Av den anledningen så valde jag att skriva om hela det inlägg, där jag initialt hade tänkte avge svår artillerield i ren ilska mot det jag tycker så oerhört illa om, nämligen att ”sila mygg och svälja kameler”. Att i ena änden rasa över att en orkester är nedläggningshotad samtidigt som vi i den andra änden har en gravt numerärt underdimensionerad försvarsmakt som dessutom är underbemannad och dåligt utrustad. Något som sammantaget direkt leder till en mycket, mycket begränsad försvarsförmåga. Detta rimmar i mina öron oerhört illa.

Men då Annicka Engblom lämnar en mycket intressant cliffhanger där förhoppningsvis alla frågor kommer att besvaras inom kort, och där Annickas år av tystnad och informationsinhämtning nu förhoppningsvis kommer att återbetalas till väljarna. Av den anledningen så väljer jag att hålla inne med den skarpa kritiken den här gången. För jag vet nämligen att Annicka Engblom är en betydligt klokare försvarspolitiker än vad det senaste utspelet ger sken av. Låt detta därför bli ett kraftfullt avstamp för flera moderater att ta bladet från munnen och börja rasa över den katastrofala försvarspolitiken det egna partiet har fört under de senaste åren.

För övrigt har folkpartiets Allan Widman i dag varit oerhört tydlig med vad han anser om vår försvarsförmåga och hanteringen runt den. Återstår att se om Folkpartiet går från ord till handling?

Media: SvD, SR, DN, SVT, TV4,

Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt

Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen.

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige.

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats).

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater.

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.