Övning, Desinformation eller Inhämtningsoperation?

Sammanfattning

Den 28JAN15 meddelade det Ryska Försvarsministeriet i ett pressmeddelande att man påbörjat en större marinövning som skulle beröra mer eller mindre hela Östersjömarinen. Den övningen har därefter blivit flitigt diskuterad och till del sedd som en "ickeövning" och desinformation. Varav ett fördjupningsinlägg krävs kring själva händelsen då debatten förefaller blivit kraftigt infekterad rörande vad som skett och icke skett. Någon form av övning förefaller genomförts av den Ryska Östersjömarinen under det aktuella tillfället, dock förefaller ingen sjöstridsövning genomförts, varav själva övningen i sig även kan ha haft ett annat syfte.

Analys

Allmänt.Den 12MAR15 beskrev chefen för det Nordamerikanska luftförsvarskommandot samt det Norra kommandot, AmiralWilliam E. Gortney, vilken hotbild som finns inom hans geografiska ansvarsområde för den Amerikanska senatens försvarsutskott. Den hotbild han beskrev omfattade dels ickestatliga hot dels statliga hot som riktas mot hans geografiska ansvarsområde.1

Vad som är intressant i denna redovisning inför senatens försvarsutskott ur ett svenskt hänseende är givetvis Rysslands agerande mot dels NORAD dels NORTHCOM. Inledningsvis konstaterar man att den ryska flygverksamheten riktad mot NORAD under 2014, varit den högsta sedan kalla krigets avslut. Därefter har man konstaterat att flygningarna ofta har genomförts i samverkan med inhämtningsresurser för att kunna lagra och bearbeta NORAD agerande mot de ryska flygföretagen.2 Avslutningsvis konstaterar man även att det Ryska agerandet även varit av sådant art som man ej sett under det kalla kriget, såsom flygning med strategiskt bombflyg i den internationella flygkorridoren över den Engelska Kanalen.3

Vad som är mest intressant ur ett svenskt hänseende i denna öppna redovisning, är utnyttjandet av inhämtningsresurser parallellt som man genomför flygföretag med de strategiska bombflyget längs med USA luftrum. Detta innebär rent praktiskt att varje övning Ryssland genomför kan i sig även vara till del en inhämtningsoperation, i syfte att klarlägga olika former av informationsbehov, i allt från utnyttjande av tekniska system till en presumtiv motståndares agerande i olika skeden.

Den 28JAN15 meddelade den ryska marinen att man skulle påbörja en större övning, informationen delgavs bl.a. på det ryska Försvarsministeriets hemsida,4 denna nyhet slogs upp snabbt och stort, troligtvis p.g.a. att den s.k. "RyskaAdventen" fanns färskt i minnet hos de flesta som följer de ryska väpnande styrkornas utveckling.

Omfattningen av marinövningen skulle bl.a. vara: förberedelser förstrid, skadekontroll, åtgärder motsabotageförband detta skulle genomföras i hamn. Därefter skulle fartygen löpa ut i Östersjön för att genomföra sjöstridsövningar. Både marinbasen i Kaliningrad, Baltijsk, men även i St. Petersburg, Khronstadt, skulle beröras av övningen uppgav man, från Försvarsministeriets sida.5

Enligt det Ryska försvarsministeriet skulle hela Östersjömarinen delta i övningen,6 vilket skulle inneburit en återupprepning av den s.k. "Ryska Adventen" i storlek av flottövningen. Vad som dock talade mot en återupprepning av den övningen, var det vinterinryck av värnpliktig personal som hade genomförts några månader innan.7 Vilket i praktiken innebar att personalen vid den aktuella tidpunkten för övningen, som mest hade påbörjat sin befattningsutbildning.

Relativt omgående när övningen påbörjades fångade privata signalspanare upp radiotrafik från Östersjömarinen, totalt identifierade man tjugotvå (22) anropssignaler som är knutna till den Ryska Östersjömarinen.8 Vilket blev ytterligare en indikator på att den annonserade övningen ej berörde hela Östersjömarinen.

Vad som hände senare var att några större fartygsformationer förflyttade sig ej ut i Östersjön, den första egentliga bekräftelsen på att Ryska örlogsfartyg fanns i Östersjön blir 06FEB15 då en ubåt samt ett fartyg identifieras tio (10) nautiska mil från Lettisk territorialvatten.9 Viss rysk flygverksamhet förekom dock mellan 28JAN15 intill 06FEB15.10Dock gjorde den Litauiska Försvarsministern, Juozas Olekas, ett uttalande 01FEB15 att man hade kontroll över vilken verksamhet som Ryssland genomförde inom ramen för den annonserade övningen, vilket i sig talar för att någon form av övningen genomfördes, vilket man utannonserat.11

Därefter har man dels inom Försvarsmakten dels från Försvarsmakten tydligt preciserat att någon marinövningen genomfördes ej i Östersjön, utan det hela var de facto desinformation, för att nyttja ett ordval. Vilket blir själva essensen i detta inlägg, var det desinformation, var det en övning eller var det möjligtvis en inhämtningsoperation som genomfördes av Ryssland under några dygn i slutet av januari 2015?

Övning.Inledningsvis bör det klarläggas, var det en övning som genomfördes eller ej? Studerar vi det första uttalandet från Östersjömarinen så är man tydlig med att delge att övningen dels skall ske vid kaj dels i ett senare skede, ske till havs. Litauens Försvarsminister förefaller anse att en övning har genomförts, några omfattande flottrörelser genomfördes dock ej, varpå det förefaller enbart vara det första skedet som genomfördes av övningen.

Ser man till radiotrafiken under den aktuella perioden så förefaller man som minst övat sambandstjänst, varpå det logiska blir att man övat grundövningar vid kaj, vilket man även skriver man skall öva, för att i ett senare skede kunna gå till sjöss. Då den vinterinryckande personal precis bör har varit klar med sin grundläggande utbildning vid den aktuella tidpunkten, är detta logiskt att man då påbörjar sin befattningsutbildning med olika former av grundövningar vid sina respektive fartyg till kaj.

Fortsätter man att studera original uttalandet, så specificeras inte i tid närfartygen skall gå till sjöss, utan enbart när dess övningar, vilket bör läsas som grundövningar, är klara så kommer fartygen släppas ut till sjöss för olika former av stridsövningar. Det mest troliga svaret blir, ja en övning genomfördes, dock vid kaj för att öva grundläggande färdigheter med nya besättningar för att i ett senare skede kunna gå till sjöss med en fungerande besättning.

Dock finns ytterligare en faktor som kan ha förorsakat att man ej gick till sjöss, under den aktuella perioden var det stundtals dåligt till mycket dåligt väder, varvid man helt enkelt kan ha valt momentet med att gå till sjöss p.g.a. utbildningsståndpunkten hos besättningarna kopplat till vädret.12 Det intressanta är dock att detta uttalande förefaller utlöst ett antal reflexivabeteenden, vilket kan ha varit ett bakomliggande syfte till publiceringen.

Desinformation.Var det desinformation som Ryssland genomförde med sin publicering avseende marinövning den 28JAN15? Först och främst måste man ha klart för sig att för att en lögn, vilket i grunden desinformation är, skall fungera så måste den innehålla en hög grad av sanningar, annars genomskådar mottagaren av lögnen det relativt omgående, därefter måste det finnas ett syfte med desinformationen.

Vad var sanningarna då i detta pressmeddelande? Den första sanningen förefaller vara att man de facto genomförde någon form av övningsverksamhet vid fartygen som låg vid kaj, den andra är att radiotrafiken tilltog under den aktuella tidpunkten, vilket i sig kan styrka att någon form av övningsverksamhet genomfördes. Vad var lögnen i sådant fall? Det var att fartygen ej gick till havs.

Vad var syftet i sådant fall med denna desinformation? I grunden syftar desinformation till att förleda en motståndare, i detta fall skulle inte det troligtvis upptäckas förrän efter något dygn då inga fartyg gick till sjöss, då bör syftet med denna desinformation i sådant fall varit att studera vilka åtgärder vidtar man i händelse av att vi går ut med sådan här information.

Återigen krävs det att man studerar uttalandet, vill man hårdra det hela så är det snarare hur vi i väst valt att tolka ett pressmeddelande, hade man från rysk sida istället skrivit "när besättningarna behärskar dessa grundövningar kommer fartygen släppas till sjöss för att påbörja stridsutbildning, vilket är om drygt en månad", då hade ingen höjt på ögonbrynen.

Det som skede nu, var att man förefaller utlöst ett antal reflexivabeteenden dels hos media dels hos Försvarsmakterna runt Östersjöregionen med detta pressmeddelande. Jämför vi med den "Ryska Adventen" då inget pressmeddelande gick ut kring övningen från det Ryska Försvarsministeriet förrän drygt en vecka efter övningen hade avslutas,13 så blev effekten betydligt större denna gång rent massmedialt.

Var det då desinformation? På det blir svaret både jag och nej. Ja vid en hastig genomläsning av pressmeddelandet så kan man se det som det, då man får uppfattningen att flottan skall gå till sjöss efter grundövningarna är genomförda. Nej då man de facto inte skriver någon tidpunkt för att man skall gå till sjöss, förutom att när grundövningarna är genomförda så kommer man påbörja stridsövningar, vilket kan vara från det att pressmeddelandet gick ut intill tids ände.

Inhämtningsoperation.En inhämtningsoperation syftar främst till att besvara en frågeställning som uppstått inom sin organisation. Metoden man väljer för att besvara denna frågeställning är själva inhämtningsoperationen, dessa metoder kan variera både i storlek och om det sker öppet eller dolt. Denna form av operationer genomförs av alla och har genomförs under en lång tid så det är inget nytt eller unikt.

Det mest kända exemplet, post kalla kriget i Sverige, vad avser inhämtningsoperation, inträffade 2011 vid en svensk flygflottilj som även vid det aktuella tillfället ansvarade för incidentberedskapen. En utländsk militärattaché hade fattat posto vid den aktuella flottiljen, samtidigt påbörjade främmande makt anflygning mot Svenskt luftrum, beslut om insättande av incidentroten fattades, varvid den lyfte, parallellt med detta bedrev även främmande makt signalspaning inom det aktuella geografiska området.14

På detta sätt klarlade främmande makt troligtvis ledtider, d.v.s. hur lång tid tar det från det att svensk förvarning i form av radar upptäcker ett företag, till det att stridsledning fattar beslut om insättande av incidentrote till det att incidentroten är luftburen och kan avvärja en kränkning. Likväl kartlades med stor sannolikhet även s.k. sambandsvägar, d.v.s. hur radiotrafiken till ansvarig flottilj vidare till incidentroten går tillväga, till hur signalmeddelandena är uppbyggda.

Då den s.k. "Ryska Adventen" inträffade, genomfördes ett antal beredskapsåtgärder hos staterna runt Östersjön, bl.a. Sverige ökade sin inhämtningsförmåga under den aktuella tidpunkten både till sjös och i luften för att följa den ryska verksamheten,15 Litauen höjde sin markstridsberedskap hos de förband som är predestinerade att inneha en snabbare reaktionstid mot hot,16 alla dessa åtgärder grundades troligtvis på informationsinhämtning på ett eller annat sätt mot Ryssland för att anpassa sin egen beredskap. Vilket i sig, ej är konstigt, Ryssland agerar på liknande sätt då länder i dess närområde genomför olika former av övningar.

I en intervju med den tidigare chefen, Amiral IgorKasatonov, för Svartahavsmarinen i RIA Novosti, 13MAR15, så kommer annekteringen av Krimhalvön upp i intervjun, varpå han menar att den till stor del möjliggjordes tack vare att man lyckades dupera NATO underrättelsetjänst, läs även övriga västliga underrättelsetjänster, genom att man med olika metoder lyckades dölja förberedelserna samt agerandet.17

I händelse av en konflikt mellan Ryssland och någon nation i Östersjöregionen, krävs likt på Krimhalvön en förmåga att dolt kunna genomföra sina förberedelser, i Östersjöregionen i en än högre grad än vad som var fallet på Krimhalvön mot Ukraina. Förmågan att dolt kunna genomföra dessa förberedelser kan enbart byggas upp genom att studera hur en presumtiv motståndare reagerar på olika former av agerande och därmed kan metoder utvecklas för att dölja förberedelserna.

Likväl kan man dupera sin motståndare till att vidta felaktiga åtgärder om man känner till hans åtgärder i olika skeden, s.k. reflexivkontroll. Men för att man skall kunna agera dolt, dupera sin motståndare m.m. så måste man iscensätta olika former av "övningar" i olika storlek för att kunna observera och inhämta information kring hur en presumtiv motståndaren agerar.

Genom att öppet gå ut med att man skulle genomföra en flottövning med stora delar av Östersjömarinen dels vid kaj dels till havs, drygt två (2) månader efter man genomfört en i storlek liknande flottövning samt påbörjade omfattande signalering med sina fartyg, så utlöste man mest troligt ett antal åtgärder hos samtliga Östersjöstater som man kunde studera. Såsom vilka beredskapsåtgärder vidtas, hur snabbt agerar man, hur inhämtas information rörande vår verksamhet såsom HUMINT, SIGINT, OSINT m m.

Slutsatser

Vad blir slutsatsen då av allt detta?
  1. Bedömt genomfördes en övning, dock genomfördes enbart delar av vad som sas skulle övas, i det pressmeddelande som gick ut via det Ryska försvarsministeriet, anledningen till varför samtliga delar ej genomföras kan vara många.
  2. Planerat eller oplanerat fick ryska underrättelseorganisationer troligtvis en god insyn i vilka åtgärder Östersjöstaterna avser vidta i händelse av ett liknande agerande som under den "Ryska Adventen" d.v.s. ett snabbt kraftsamlat agerande av de ryska väpnade styrkorna, utifrån det pressmeddelande man skickade ut 28JAN15.
  3. Samtliga Östersjöstater förefaller på ett eller annat sätt reagerat på det pressmeddelande som släpptes av det Ryska Försvarsministeriet, varpå man troligtvis startat ett antal reflexmässiga beteenden för ett agerande i sådana situationer som pressmeddelandet beskrev. Genom att studera dessa reflexmässiga beteenden kan man i ett senare skede utöva reflexiv kontroll.
  4. Bedömt fick ryska underrättelseorganisationer även en god insyn i vilka förmågor Östersjöstaterna förfogar över att genomföra inhämtning mot de ryska väpnade styrkorna i Östersjöregionen, varpå metoder kan utvecklas för att dupera dessa förmågor som Östersjöstaterna förfogar över.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

CNN 1(Engelska)
DELFI 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1, 2(Svenska)
Lettlands Försvarsmakt 1, 2, 3(Engelska)
RIA Novosti 1(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3(Ryska)
Senatens Försvarsutskott 1(Engelska)
SvD 1(Svenska)
TASS 1(Engelska)
Weather Underground, 12(Engelska)

Slutnoter

1Senate Armed Services Committee. Statement of Adm William E. Gortney. 2015. Sid 4
2Senate Armed Services Committee. Statement of Adm William E. Gortney. 2015. Sid 5
5Ibid
6Ibid
8Delgivet underlag av privata signalspanare, vars uppgifter under lång tid visat sig vara korrekta, såsom under den Ryska Adventen, då dessa uppgiftslämnare långt innan officiella bekräftelser delgav flygningar med TU-22/95 i Östersjön.


Fortsatt underfinansiering, ubåtsjakt och Gotland

En av Försvarsmaktens BevB 80 som FM vill avveckla, men som regeringen nu vill rädda för att öka ubåtsjaktförmågan.


Sveriges försvar har aldrig tidigare varit så litet som det är idag. Försvarsförmåga är dessutom alltid relativ, och relativt vår dimensionerande motståndare så är vi nu nere på en absolut bottennivå avseende försvarsförmåga. Jag kan även konstatera att i stort sett samtliga politiska partier, efter Rysslands pågående härjningar i Europa, ställt stora krav på ökad försvarsförmåga.  Nuvarande regeringspartiet Socialdemokraterna likaså. När DN häromdagen kunde avslöja att tillskottet endast blir 6,2 miljarder under en femårsperiod varav 4,2 miljarder är nya friska disponibla medel så tar man sig för pannan. Det här är en smärre katastrof som tyvärr ånyo visar på den politisk oviljan att betala för ett trovärdigt försvar.

Jag konstaterar att regeringen och Försvarsmakten står mycket långt ifrån varandra när det kommer till finansieringen. Man har enbart löst ca 20% av det som Försvarsmakten har begärt. Det är ett  framställt behov som redan från början är lågt satt i förhållande till de verkliga behoven. Försvarsmakten har begärt 4 mdr/år eller 16 miljarder under perioden 2016-2019. Regeringens bud uppgår endast till 6,2 mdr varav 2 miljarder är en omfördelning från internationella insatser till nationell verksamhet samt täckning för ökade hyror och arbetsgivaravgifter. Således blir det endast +4,2 miljarder i nya friska pengar under de kommande fem åren.


Regeringens bud innebär i snitt ett årligt tillskott om 840 miljoner. Utfallet blir således endast 20% av den lägstanivå som Försvarsmakten begärt!


Vi har således här ett dubbelfel. För det första finns det ett enormt glapp mellan de verkliga försvarsbehoven och den försvarspolitiska ambitionen utifrån försvarsberedningens förslag. Dessutom så finns det även ett glapp mellan den försvarspolitisk ambitionen och politisk betalningsvilja när det väl kommer till kritan.


Andra prioriteringar


Regeringen har i två avseenden dessutom gjort helt andra prioriteringar än Försvarsmakten. Det rör primärt frågan om Gotland, men även ubåtsjaktförmågan. Man går helt enkelt mot ÖB:s bästa råd genom att prioritera annorlunda. Om man ska dra det hela till sin spets så har regeringen i praktiken underkänt delar av Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.

En anledning till detta kan vara att den "basplatta" i fem steg som Försvarsmakten har begärt finansiering för INTE tillför någon ny eller utökad förmåga. Den fyller enbart (till del) de befintliga luckorna i det militära försvaret. Försvarsmakten har valt att prioritera finansieringen för det som allmänheten redan förutsätter fungerar, d.v.s. det som beställdes av riksdagen 2009.

Regeringens nya bud tillför till del utökad förmåga, primärt inom området ubåtsjakt vilket är glädjande. Men det sker på bekostnad av att andra problemområden förblir olösta och i det stora hela så innebär detta i praktiken att försvarsförmågan kommer att fortsätta att reduceras, inte ökas.


Ubåtsjaktförmåga


Att stärka ubåtsskydd- och ubåtsjaktförmågan är helt nödvändigt. Vi har haft en konstaterad kränkning av minst en, kanske flera ubåtar så sent som i oktober förra året. Ett sådant offensivt och provokativt uppträdande har vi inte sett sen kalla kriget. Jag är mycket förvånad över att Försvarsmakten inte redan tidigare har prioriterat om vissa resurser för att stärka ubåtsjaktförmågan. En förmåga som till stor del är helt nedmonterad efter de katastrofala försvarsbesluten 2000 och 2004, något som myndigheten själva konstaterat i ett antal tidigare rapporter till regeringen. Bland annat i de öppna budgetunderlagen.

Försvarsmakten har nyligen sagt att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle leda till lägre operativ effekt och försämrad förmåga att möta ett väpnat angrepp. Här anser jag att man är från Försvarsmaktens sida har intagit ett mycket farligt förhållningssätt. Att skydda territoriet mot kränkningar - även under vattnet - är en del av förmågan till att kunna möta ett väpnat angrepp. Nu har man i praktiken skalat bort detta faktum.

men oavsett det, så måste grunden ändå vara att vi inte kan acceptera att annan makt kränker vårt territorium utan att vi gör något åt det. Vi bör dessutom överväga hur vi kommunicerar. Att använda begreppet "underättelseoperation"anser jag är fel. En kränkande ubåt måste jagas med alla till buds stående medel, även om det finns brister i förmågan. Således anser åtminstone jag att vi bör bedriva "ubåtsjaktoperationer" varje gång vi får indikationer på främmande undervattensverksamhet. Den skillnaden sänder nämligen viktiga signaler till den kränkande nationen.

Men för att återgå till det faktum att inga konkreta, åtminstone inga kända åtgärder, har vidtagits för att redan nu öka ubåtsjaktförmågan så kan man dra en intressant parallell här. Om vi leker med tanken att utländska stridsflygplan hade kränkt svenskt luftrum och flugit runt över centrala Stockholm så hade det direkt ställts oerhörda krav på snabba åtgärder för att med alla till buds stående medel förhindra detta. De flesta minns ”Ryska Påsken” när Ryssland enligt uppgift övade anfall mot Sverige, och vi inte kunde skicka upp våra egna flygplan. Då blev det en omfattande storm i media, och då handlade det inte ens om någon kränkning, utan övning i internationellt luftrum. Nu har vi konstaterat att vi har en främmande makt som opererar långt INNE på svenskt territorium. Ända inne i Stockholms stad enligt minst två oberoende observationer. Detta utan att några större åtgärder har skett. Jag vill dessutom hävda att främmande undervattensverksamhet är betydligt farligare än att Ryskt bombflyg övar mot oss. Detta eftersom det finns ett syfte med att befinna sig i våra vatten. Ett syfte som vi inte känner till, och med en målsättning som kan vara mycket farlig. 

Men regeringen gör nu alltså en annan bedömning och verkar ta detta på stort allvar. Under presskonferensen efter Operation Örnen i oktober så lovade statsministern att ubåtsjaktförmågan skulle stärkas. Nu uppfyller man detta löfte, även om vi ännu inte vet i vilken exakt detaljeringsgrad det kommer att ske. Det här är bra och helt nödvändigt.


Gotland


När det kommer till permanenta förband på Gotland så är det i grunden ett mycket bra förslag och helt i linje med vad många militära experter påtalat under en längre tid. Men problemet är att satsningen är alldeles för liten. Ett kompani är inte alls tillräckligt, och har inofficiellt redan fått det mindre smickrande namnet "kamikaze-kompaniet". Ett minimum hade givetvis varit att inledningsvis basera en bataljon på ön. men till det räcker inte pengarna på långa vägar.

Men vill man se positivt på det hela så kan åtgärden betraktas som ett första steg på vägen mot att - på riktigt – återmilitarisera Gotland. Det som verkligen hade behövs på Gotland för att åstadkomma nödvändig försvarsförmåga är luftvärn och kustrobotar. Redan 2012 skrev jag ett förslag på vad jag då ansåg skulle behövas i en Gotlandsbrigad, och förra året skrev jag om vilken tröskeleffekt ett kustrobotbatteri på Gotland skulle kunna åstadkomma med relativt små medel. Jag kan dessutom ånyo konstatera hur fullkomligt idiotiskt det var att avveckla det toppmoderna tunga kustrobotbatteriet i samband med att KA 2 lades ned. I skrivande stund ligger de gamla robotbilarna till försäljning på blocket med tillägget - NYSKICK - i rubriken. Mätarställningen är 1474 mil.... Man tar sig för pannan över vad som tillåtits ske! 

När det kommer till Gotland så har regeringen även här gjort en helt annan bedömning än vad Försvarsmakten flera gånger tidigare har redovisat. ÖB menar att han inte vill binda upp resurser på Gotland och att investeringarna i infrastruktur skulle bli för dyra. Moderaterna har tidigare varit av samma uppfattning. Man har hävdat att förband ska transporteras till Gotland vid behov.
Men enligt många experter så kommer det bli svårt att hinna transportera förband till ön i tid samtidigt som det i ett krisläge skulle binda upp näst intill hela Marinen och även delar av Flygvapnet för att säkert eskortera en transport över havet.

Anledningen till att regeringen kan ha gjort en annan bedömning är den omfattande kritik som förts fram av andra grannländer. Sverige är tidigare utpekat som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president, som uttryckt att ett oförsvarat Gotland oroar de baltiska staterna. Förutom att Gotland är en del av Sverige som vi givetvis måste kunna försvara så är Gotlands läge i Östersjön av stor militärstrategisk betydelse. Den som sitter på Gotland kan kontrollera Östersjön, och om Ryssland skulle "låna" Gotland så omöjliggör man för NATO att förstärka ex. Baltikum


Sammanfattning


Vad som i sammanhanget är anmärkningsvärt är att regeringen nu går in och detaljstyr prioriterade områden och materielanskaffningar. Min uppfattning är att ju mindre försvaret blivit, destå mer har detaljstyrning från våra politiker ökat. Möjligen är det möjligheten till överblick som har möjliggjort det. Antalet förband och materiel är helt enkelt mycket begränsade.

Det positiva i sammanhanget är att regeringen nu är mycket tydlig med att det nationella försvaret nu måste stå i fokus. Efter FB04 var det uttalat att Försvaret primärt skulle verka utomlands, nu vänder man på den steken igen. Regeringen ökar i samband med det även överföringen av medel från anslaget för internationella insatser till nationell verksamhet. Medel som tidigare varit helt låsta, och som under Alliansregeringen gick tillbaka till statskassan..

Ökning av ubåtsjaktförmåga och att återmilitarisera Gotland är helt nödvändigt. Dels med tanke på omvärldsläget i stort, men också på grund av det som har skett i vår skärgård. Vissa bedömare anser att det dessa åtgärder enbart vidtas för att samla politiska poäng hos väljarna. I den bedömningen håller jag inte alls med.

Det stora problemet är dock anslagsnivån. Att skjuta till 20% av de äskade 4 miljarderna är dock ytterst ansvarslöst. Att regeringen dessutom gör en annan prioritering än Försvarsmakten innebär att de tidigare stora hålen från försvarsbeslutet 2009 kommer att finnas kvar, och på sikt kommer de att växa ytterligare samtidigt som den totala försvarsförmågan urholkas allt mer.

Man undrar vad som ska krävas för att politiken ska förstå att det är allvar nu?


Kommentarer


I tordags intervjuades jag och Wiseman kort i SR ekot. 


I fredags deltog jag och Annika Nordgren Christensen i en längre intervju i SR Studio1 där vi fick kommentera regeringens bud. Inslagen finns här nedan. Inledningsvis intervjuas försvarsminister Peter Hultqvist, och från 09:30 in i klippet kommentarar jag och Annika.

Försvarsförhandlingar


Ja, sådana pågår nu som bäst. Mot bakgrund av regeringens öppningsbud har jag idag skickat ut följande pressmeddelande:

Försvarsmakten har under flera år framhållit att inriktningsbeslutet 2009 varit underfinansierat med 3-4 miljarder. Med andra ord har den insatsorganisation riksdagen beslutat om inte varit möjlig att åstadkomma inom given ekonomisk ram. Myndighetens egen bedömning är att det krävs en förstärkning med fyra miljarder kronor per år under nästa inriktningsperiod.

I torsdag presenterade regeringen sitt bud i de pågående försvarsförhandlingarna. Förslaget innebär bland annat anställning av fler heltidssoldater, permanent militär närvaro på Gotland och ytterligare en manöverbataljon i insatsorganisationen. Dock är regeringen bara beredd tillskjuta en knapp miljard per år i ökat försvarsanslag.

De svenska försvarsbesluten har under lång tid lidit av underfinansiering. Skillnaden mellan beslutade ambitioner och ekonomiska medel har ofta varit betydande. För att vi – i ett mycket allvarligt säkerhetsläge – inte ska hamna i en situation där det kommande inriktningsbeslutet omedelbart havererar har jag idag meddelat Peter Hultqvist att Försvarsmakten nu bör ges möjlighet att yttra sig över regeringens framlagda förslag.

 
Allan Widman

Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

Regeringens förslag i nettosiffror

De uppgifter som släpptes igår från regeringen avseende förslag till budget för Försvarsbeslutet 2015 var bruttosiffror. Under presskonferensen framkom det att de 6,2 miljarder kr som nämndes i själv verket inte blir mer än 4,2 mdr kr när man räknat bort 300 mkr i omfördelning inom ram, 500 mkr i höjda hyror till Fortverket och slutligen 1,2 mdr kr i kostnad på grund av höjningen av arbetsgivaravgifter för unga.

Finansieringen av "basplattan" som de facto inte innebär någon förmågehöjning utan endast livstidsförlängning

Det blev alltså än mer av en tummetott än vad det framstod som igår. De uppgifter som läckte till SvD i februari talade om 4 mdr kr under perioden 2016-2019. Resultatet blir nu alltså 4,2 mdr kr 2016-2020. Det blir därmed i än högre grad fråga om vad som egentligen kommer att kunna ågärdas av bristerna i den så kallade "basplattan".

Den som sammanfattat den försvarspolitiska processen bäst är förmodligen Stefan Olsson.







Regeringens ambition stannar vid något minskad försvarsförmåga (uppdaterat 13/3 08.00)



DN meddelar nu att Regeringen kommer att anslå 6 miljarder kr till Försvaret de kommande fem åren. För den oinvigde innebär detta en stor satsning, men för den insatte identifieras det snabbt som ett mycket stort tillkortakommande.

Summan 6 miljarder kr är nämligen mycket långt ifrån den summa som krävs för att realisera den "basplatta" som varit regeringens försvarspolitiska ambitioner. "Basplattan" är inte något som tillför någon ny förmåga, utan i själva verket att man försöker täta luckorna inom de områden i det militära försvaret som allmänheten redan förutsätter fungerar – och det i den organisation som beställdes av Riksdagen 2009, men som levereras först ca 2023 (om pengar finns). 

"Basplattan" handlar om basala saker som personlig utrustning (uniformer, hjälmar, skyddsvästar), ammunition, radioapparater, lastbilar med mera. Kort sagt fullständigt grundläggande områden där det idag råder brister antingen i antal eller på grund av att materielen håller på att bli för gammal och måste ersättas eller renoveras. I dagsläget finns också en reparationskö om ca 1000 fordon som står i väntan på pengar.

Försvarsmaktens svar till regeringen i januari (villkorat till 2019, ej 2020) var att det behövs 4 mdr kr/år för att genomföra åtgärderna enligt basplattan. Det vill säga inte att höja någon förmåga, utan att täta luckorna i den beställning som Riksdagen lade 2009. För 2020 som inte ingick i regeringens fråga får behovet förutsättas vara detsamma eftersom Försvarsberedningen inte tog upp bottenplattan.

Under den period som Regeringen nu talar om skulle i så fall underskottet för att uppnå 2009 års beställning bli inte mindre än 14 miljarder kr. 70 % av finansieringen saknas med andra ord.


Uppdaterad bildtext: 6,2 mdr netto. Av dessa ska räknas bort 300 mkr som är omfördelning, 1,2 mdr i höjda arbetsgivaravgifter och 500 mkr i höjda hyror till Fortverket


Sedan 2009 års försvarsbeslut har världen och framförallt Europa blivit åskådare till ett paradigmskifte i säkerhetsordningen i och med Rysslands annektering av Krim och krigföring i Ukraina. Fokus för den ryska upprustningen ligger just nu utöver Krim på Östersjön och Barentsområdet, det vill säga två områden som involverar Sverige.

Många hade säkert trott att det nya försvarsbeslutet skulle innebära en höjd svensk ambition och försvarsförmåga gentemot det tidigare beslutet som togs i en annan tid och med ett annat fokus, men så blir alltså inte fallet.

Två positiva saker går dock att utläsa i det som läckt om Regeringens förslag till försvarsbeslut. Det ena är att Gotland åter får en permanent militär närvaro, om så bara med ett kompani. Detta ökar både svensk beredskap på ön samtidigt som det höjer tröskeln för en fiende att angripa. Det andra är att korvetterna Gävle och Sundsvall får genomgå renovering och modifiering för att fortsatt kunna användas för bl.a. ubåtsjakt. Tyvärr nämns inget om att korvetterna Stockholm och Malmö får dela denna framtid, då dessa just nu är tänkta att bli av med sin ubåtsjaktförmåga.

Vad som bekymrar är också regeringens prioritering och ambitionsförändringar jämfört med Försvarsmaktens kalkyl i den mening att något annat kommer att få stryka på foten. Det eventuella uppsättandet i Stockholm av en åttonde manöverbataljon enligt DN, kommer att kosta ordentligt i verksamhetsbudgeten på både löner och för övning, för att inte nämna fordon till bataljonen. Eller är det så att en annan bataljon kommer att läggas ner för att ge plats? Frågan blir dock allmänt med tanke på underskottet vilka soldater som inte ska få fullständig personlig utrustning? Vilka blir utan fordon? Vilka förband blir utan ammunition?

Utöver den omtalade summan som enligt DN verkar vara helt vikt till det militära försvaret återstår frågan vad som avsätts till det civila försvaret, då samhällets uthållighet mot påfrestningar är en lika stor komponent i vår försvarsförmåga mot utländska militära påtryckningar som vårt militära försvar.

Ett lands försvarsambition brukar mätas i procent av BNP. Här låg Sverige på 2,5 % 1989, 2 % vid millennieskiftet och med dagens uppgifter och förväntat BNP-ökning kommer Sverige att ligga runt 1,1 % de kommande åren. Försvarsalliansen NATO:s rekommendation är ≥2 %.
Det är med anledning av ovanstående svårt att se regeringens "tillskott" som något annat än ytterligare ett svenskt haveri i försvars- och säkerhetspolitiken. Indikator på indikator har under de senaste åren visat att vägen är på vägen åt helt fel håll, särskilt i vårt närområde där Rysslands besked om CFE-avtalet i förrgår hör till de allvarligaste (som om det inte vore nog med anfallsövningar mot svenskt territorium, ubåtskränkningar och hot och invasioner av grannländer…). Likväl låter nu regeringen fallet i försvarsförmåga att fortsätta eftersom man inte en finansierar lucktä. Frågan blir vad som ska behövas för att Finansdepartementet ska vakna?


Läs även Officersförbundets ordförande Lars Freskers kommentarer till försvarsdebatten
Återblick till 2009 och min debatt med dåvarande försvarsministern

Den försvarspolitiskt orienterade grodan i kastrullen

av Lars Holmqvist

Som de flesta vet har den svenska försvarsförmågan stadigt minskat sedan det kalla krigets slut. Utvecklingen har inte på något vis varit spontan, utan är en följd av en ordnad politisk process, där de styrande försvarsbesluten har haft bred förankring i sittande riksdagar.
Några av de senaste försvarsbesluten har dessutom föregåtts av ett arbete i Försvarsberedningar (FB), sammansatta av representanter för partierna och sakkunniga.

Orsaken till varför landet valde att minska försvarsförmågan känner vi också till, den avspänning som ägde rum i Europa från det att Berlinmuren föll.

Dock har tongångarna inte enbart varit optimistiska. Tvärtom har man i olika sammanhang belyst potentiella risker, inte minst de risker som varit förknippade med terrorism, organiserad kriminalitet och osäkerheten över utvecklingen i Ryssland. Så här uttryckte sig den FB som presenterade sin rapport år 2007:

”…Det är därför viktigt att Sverige fortsätter att noga följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.” (understrykningen är min egen)

Trots dessa insiktsfulla tankar är det nog få av oss som idag skulle vilja påstå att Sverige är väl förberett inför den omvärldsförändring som för närvarande pågår. Inte minst i vår omedelbara närhet. Varför är det så? Några saker att beakta:

I. Undvik alltför stora svängningar i ”säkerhetskonjunkturen”

När ett litet, alliansfritt land – efter lång tid av nedrustning – av någon anledning överväger att ompröva sin säkerhets- och försvarspolitik, uppstår risken att detta av någon uppfattas som (eller påstås uppfattas som) en provokation. Detta oavsett om omprövningen leder till anslagsökningar (kraftfulla eller blygsamma), ökad övningsintensitet eller närmare internationellt samarbete, för att inte tala om allianser.

Vidare, om denna ”någon” skulle visa sig vara en närliggande stormakt som återkommande har visat prov på en betydande ambition, förmåga och resurser avseende infokrig, så ökar risken markant.

Den enkla lösningen på detta är att över tiden sträva efter att upprätthålla en ”konjunktur­oberoende” försvarsförmåga, kanske efter finländsk modell. Det militära, civila och psykologiska försvaret för fredande av det egna territoriet måste vara fullt funktionsdugligt – om än upp- eller nedskalningsbart – över tiden.

Att upprätthålla en konjunktur­oberoende försvarsförmåga kan enskilda år kosta mer pengar än det alternativ som Sverige har valt, men forcerade upprustningar under tidspress är inte heller billigt och inte alltid genomförbart.

II. Arbeta med att definiera eller åtminstone beskriva omslagspunkter

Här och nu kommer den berömda kastrullgrodan in i bilden. Det är förstås helt otillräckligt att uttrycka att man ”noga skall följa … utvecklingen” utan att reflektera över vad det kan innebära mer praktiskt.

Om det försvarspolitiska etablissemanget genomför en planerad neddragning av försvarsförmågan men inte förmår uttrycka vad som krävs för en framtida omprioritering, så har man helt enkelt inte gjort läxan.

Några exempel på indikatorer som skulle kunna ha uttryckts 2007 och därigenom ha varit vägledande vid verklighetskontroll är ”öppet krig i Europa”, ”kraftigt ökad övningsfrekvens i omvärlden”, ”inget förnyat nedrustningsavtal” eller ”ökad frekvens av flyg-/ubåts-/andra kränkningar”.

Oavsett hur det försvarspolitiska etablissemanget hade gått tillväga för att beskriva framtida omslagspunkter så hade en ökad tydlighet i detta avseende gjort det enklare att reagera när trenden väl började gå i fel riktning.

III. Vägra acceptera ovilja/oförmåga att ta in signaler från omvärlden

Exemplen ovan är som bekant sådant som faktiskt har skett under den senaste tiden, utan att vi kan se några spår av att lackmustestet gett utslag.

Inför det väntade försvarsbeslutet i april (eller möjligen i höst) förefaller det som om Finansdepartementet och Försvarsdepartementet gör vitt skilda bedömningar av säkerhetsläget. Intellektuell spänst är i och för sig av nytta, men att olika delar av regeringen har så pass olika uppfattningar i helt centrala frågor, är inte acceptabelt.

Saken är svår att förstå. Ett par besynnerliga uttalanden från den förre statsministern Fredrik Reinfeldt: ”Försvaret är ett särintresse” (januari 2013) och ”Försvara Sverige, mot vadå?” (aug 2014) leder tankarna till frågan om i hur hög grad det finns en säkerhetspolitisk insikt inom den högsta politiska ledningen. En aldrig så engagerad och viljestark försvarsminister kommer till korta om regeringsledningen inte förmår ta säkerhetspolitiken på tillräckligt stort allvar.

Ur demokratisk synvinkel vore det därför intressant att veta om det är de myndigheter som ägnar sig åt kunskapsinhämtning (tänker främst på Säpo, Must, FOI, FRA) som har brustit i förmåga att se varningstecknen, eller om det är de politiska beslutsfattarna som blivit underrättade men varit ovilliga att ta till sig informationen. Oavsett vilket så blir det underkänt.

IV. Inse signalvärdets stora betydelse

Över ett år har gått sedan invasionen av Krim. På några veckor när är det ett år sedan striderna i Donbassregionen startade. I somras visade branden i Västmanland på brister i det civila försvarets förmåga. För fem månader sedan hade vi vad ÖB och Statsministern kallade en bekräftad ubåtskränkning.

På vilket synbart sätt har dessa nya erfarenheter hittills påverkat svensk säkerhets- och försvarspolitik? Visst, man ska ha god förståelse för att arbetet med att utveckla och omdana Försvarsmakten tar tid. Ledtiderna är långa för beslut, inköp, utveckling, utbildning och förbandssättning.

Samtidigt kan inte god planeringsprocess tillåtas att i alla lägen alltid övertrumfa alla andra nyttor.

Ubåtskränkningen kom i ett skede då Marinen enligt plan var sysselsatt med att dra ner på sin förmåga. Trots den nya kunskap som kränkningen – eller kränkningarna – förde med sig, har vi hittills inte sett några tecken på att vi kanske borde ompröva delar av den plan efter vilken Marinen arbetar. Under tiden minskar förmågan löpande.

Men betraktarna finns förstås inte bara i Sverige. I vår nära omvärld finns Ryssland, Finland och Nato. Allt som Sverige gör, eller underlåter att göra, studeras av vår omvärld, och det är på grundval att vårt agerande – eller brist på sådant – som andra drar sina slutsatser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. "Moskvafreden" som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli "folkrepublik". Men priset var högt - och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om - smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: "Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling".

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium - viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en "preventiv aktion" mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Rustningskontroll ej i Rysslands intresse


Från Moskva meddelades ikväll att det inte ligger i Rysslands intresse att förhandla fram ett nytt CFE-avtal, som sedan dess ratifikation 1992 begränsat de militära konventionella styrkorna i Europa väster om Uralbergen. Detta är mycket dåliga nyheter för säkerhetsutvecklingen i Europa.

Varför är då detta intressant? För det första har CFE-avtalet sedan det tecknades mellan NATO och Warzawapakten 1990 utgjort en grundbult i de förtroendeskapande åtgärderna och nedrustningen av militära styrkor i Europa. Det andra är hur Försvarsberedningen i december 2007 fastställde CFE-avtalet som centralt för både europeisk och svensk säkerhet.

Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.

CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.

Vad Försvarsberedningen underlät att nämna i sin rapport var hur Ryssland redan sommaren 2007 meddelat sitt frånträdande av avtalet, vilket skedde i enlighet med avtalets 150-dagars uppsägningstid. I samma rapport formulerade Försvarsberedningen sitt välkända "lackmustest", vilket skulle ge utslag mindre än ett år senare när Ryssland invaderade Georgien i augusti 2008.

Försvarsberedningens släppte dock redan våren 2008 sin slutliga rapport inför försvarsbeslutet 2009 och då hade ännu inte Georgienkriget ägt rum. Däremot hade Rysslands frånträdande av CFE-talet effektuerats och följaktligen fanns inte längre någon formulering om CFE-avtalets betydelse för europeisk och svensk säkerhet längre med!

När Georgienkriget väl ägt rum, tvärtemot alla svenska förutsägelser, höjdes röster för att Försvarsberedningen åter skulle kallas in för att analysera vilka förändringar detta paradigmskifte egentligen innebar. Det tyckte dock inte regeringen som istället våren 2009 lade fram sin inriktningsproposition för försvaret som i och för sig tecknade en med historiska ögon mycket realistisk bild av Rysslands militära ambitioner, men som i nästa stund konstaterade att:

Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger.

Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstateras regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling – och därmed inte omvärldsutvecklingen. Med facit i hand, fem år in i försvarsreformen, kan konstateras att det enda ekonomin medgav var inte något annat än över tiden sänkta ambitioner för försvaret.

2013 kom sedan nästa försvarsberedningsrapport efter att dess ordförande Cecilia Widegren konstaterat nedanstående.


I rapporten konstaterade Försvarsberedningen än en gång att CFE-avtalet var en hörnsten för europeisk säkerhet liksom Wiendokumentet som Ryssland lagt på is i december 2012, d.v.s. två månader efter Widegrens tweet. Försvarsberedningen ansåg det då mycket viktigt att moderniserat CFE-avtal istället skulle tas fram som i högre grad tog hänsyn till den kvalitativa aspekten, mer än den numerära.

Till nästa försvarsberedningsrapport sommaren 2014 hade Ryssland ockuperat och senare annekterat Krim. Därmed hade lackmustestet från 2007 återigen gett utslag i sin klaraste färg varvid man kan konstatera med 2 av 2 tydliga utfall kan slumpen borträknas.

Nyss kom alltså beskedet från Moskva att det inte ligger i Rysslands intresse att förnya något CFE-avtal. Därmed lär också de sista resterna av Wiendokumentet (innebärande att större truppförflyttningar och övningar ska förannonseras) ligga risigt till, även om Ryssland redan genomfört övningar och förflyttningar överskridande de godkända utan föranmälan. Vilka blir då konsekvenserna i svensk försvarspolitik?

Med största sannolikhet inga alls.


Redan förra veckan kunde vi läsa att vårens försvarsbeslut kan komma att skjutas upp ytterligare till i höst eftersom inga egentliga förhandlingar har inletts. Idag kunde vi åter läsa samma sak då Annie Lööf beklagade sig över att försvarsministerns ointresse i att delta i några förhandlingar. Det är i sig inte så förvånande eftersom han sannolikt har bekymmer med Finansdepartementet.

Försvarsmakten har nyligen meddelat en ökning av försvarsbudgeten med 4 miljarder kr/år behövs de kommande fyra åren för att bibehålla nuvarande nivå på försvaret. Tidigare uppgifter gjort gällande att Finansdepartementet varit villigt att släppa till 2 miljarder – totalt, d.v.s. en åttondel av det Försvarsmakten sett som en lägsta-nivå. 

Ovanstående trots ett krig i Europa. Trots att den mest sannolikt punkten för en framtida eskalation ligger 30 mil från Stockholm. Trots ett Ryssland som blir allt aggressivare i både handling och retorik även i vårt närområde och även trots att fokusområden för den ryska upprustningen är vårt eget närområde – Kalinigrad och Barents. "Våra lador är tomma", har det hetat från finansministern och detta gäller i synnerhet försvaret kan konstateras. De 9 miljarder kr/år som genereras av ett slopat överskottsmål kan tydligen heller inte användas till försvar.

Så fortsätter alltså den svenska politiken att sitta på händerna medan omvärldsutvecklingen fortsätter sin störtspiral och Försvarsmakten gör sig redo för att 2016 gå in i den ytterligare slimmade organisation enligt den förra regeringens inriktning (innebärande att bl.a. tio år i förtid gå in i en flygvapenorganisation avsedd för 60 flygplan istället för dagens 100).


Som avslutning en bild av de senaste årens militära övningar i jämförelse. Läs för all del gärna i de två senaste Försvarsberedningsrapporterna om Rysslands möjligheter att genomföra större övningar och genomför med nedanstående. Eller varför inte Russia Today?



EU Armé och CFE

Reflektion

Den 08MAR15 genomförde EU kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett utspeldär han förespråkade ett gemensamt mer utvecklat EU försvar, som en konsekvens av konflikten i Ukraina. EU har sedan tidigare ett försvarssamarbete som tydligast kanske visas, rent handfast, med den snabbinsatsstyrka de har uppsatt över tiden, sk "EU Battlegroup".

De två tunga staterna i försvarssammanhang inom EU, likväl de enda två kärnvapenmakterna inom EU, Storbritannien och Frankrike och har sedan tidigare motsatt sig en gemensam EU armé. Storbritannien var mycket snabbtill att ta avstånd och ifrågasätta detta utspel, dock föreföll Tysklands Försvarsminister, Ursula von derLeyen, tilltalas av idén i det längre perspektivet.

Av medlemsstaterna i EU och NATO är tjugotvå (22) stater medlemmar i båda organisationerna, EU som organisation har tjugoåtta (28) Europeiska medlemsstater, det innebär att sex (6) stycken stater står utanför NATO som organisation. Med Junckers förslag innebär det att tjugotvå stater (22), skall bidra till ytterligare en militärallians, för sex (6) staters gemensamma säkerhet, man skaffar sig så att säga en dubbelförsäkring, redan här faller hans utspel på sin egenrimlighet.

Dock så är en avgörande faktor som talar mot förslaget, resurser, NATO har påbörjat en effektivisering och en form av upprustning som kommer ställa höga krav på dess medlemsstater, då tjugotvå (22) av EU medlemsstater även är NATO medlemmar, så finns inte resurserna för ytterligare ett säkerhetssamarbete, man kommer inte tillföra medel till både NATO och EU från dessa stater, då de redan har en ”försäkring”.

Utöver detta EU utspel så avbröt Ryssland 10MAR15 allt arbete inom ramen för CFE, Conventional Armed Forces in Europe. Nu hade Ryssland redan under 2008, lämnat de praktiska bitarna i CFE avtalet. Dock är detta utträde förenat med en tydlig symbolik, då CFE avtalet till del kan ses som ett ”fredsavtal” efter det kalla krigets avslut, så har vi tagit ytterligare ett steg nedåt i en allt snabbarenedåtgående trend i säkerhetsspiralen.

Denna faktor, den snabbare nedåtgående trenden, är nog den enskilt största och viktigaste som talar emot förslaget om att nu pga en försämrad säkerhetssituation påbörja ett utvecklat europeiskt försvarssamarbete med gemensamma förband. Den tiden är sedan länge förbi och något man i sådant fall skulle påbörjat redan under slutet av 00-talet. Såsom den säkerhetspolitiska situationen utvecklas i dagsläget, så är det de befintliga säkerhetsstrukturerna som måste förstärkas.

Sett ur ett svenskt och finländskt perspektiv handlar det först och främst om tydliga resursförstärkningar till de respektive Försvarsmakterna, då detta krävs oaktat NATO medlemskap eller ej, vilket kan ge effekt i det korta perspektivet. För de NATO anslutna länderna handlar det om att befästa de redan befintliga strukturerna men även de som är under utveckling.

Då blir det än mer beklämmande hur den säkerhetspolitiska utvecklingen går tydligt nedåt medan den svenska försvarspolitiken förefaller hamnat i ett limbo, där försvarsbeslutet kan försenas till hösten 2015, dock i sig som jag skrivit tidigare inte hindrande då beslutet i sig inte börjar gälla förrän 2016. Men det säger relativt mycket kring hur många förefaller vara oförstående kring utveckling i vårt närområde.

Om man varit fullt medveten kring hur allvarlig situationen är och hur markant försämrad situationen kan bli relativt snabbt, så bör man tagit frågan på större allvar, för den signaleffekt man skickar utåt just nu till våra grannländer är att man i själva verket tar situationen med ro och inte ser så allvarligt på den, då beslutet kan bli fördröjt.

Have a good one! // Jägarchefen


Uniform eller inte

Uniform eller inte uniform, på allmän plats, enskilt eller på fritid? Farligt, provocerande, riskbenäget uppträdande, kräver analys av dig själv eller annan; råd eller anvisningar av arbetsgivare eller säkerhetsföreträdare. Sunt förnuft eller rigoröst regelföljande?

Frågor och påstående likt dessa har nu aktualiserats både i diverse Twitterdebatter och i bloggar och åsikterna pendlar mellan total civilism så snart man lämnat kaserngården till att uniform ska kunna bäras överallt, alltid och av alla som kan.
Personlig säkerhet ställs mot signaleffekt, nederlagsdoktrinen mot att stå upp för det man tror på och vad Sverige och Försvarsmakten (bör) stå(r) för.
För somliga är inte det egna omdömet tillräckligt utan krav ställs på entydiga regler och anvisningar medan andra hävdar att allt inte går att reglera och att inget läge är det andra likt.

Vad det handlar om är väl inte att någon ska känna sig tvingad att bära uniform på sin fritid; ej heller att någon vill gå på söndagspromenad med familjen i m/90. Vad det gäller är om jag, om jag så vill eller finner praktiskt, ska kunna färdas till och från jobbet i uniform, oavsett tid på dygnet, veckodag, plats i riket eller val av färdmedel.

För mig är svaret enkelt: Självklart. Men så tog jag av mig uniformen för tio år sedan och världen kanske är en annan idag än då. Men ett yrkesliv i den lilla, den något större och den stora garnisonsstaden avslutat i Kungl. Hufvudstaden innebar aldrig några problem. Uniform till och från jobbet var det naturliga; ingen antastade, ingen skrek glåpord eller tittade menande. Inte ens på tunnelbanan en sen onsdagskväll. (OK, jag bodde aldrig i någon ghettofierad förort, Söder var så långt bort jag kom…)
Likadant vid resor i tjänsten med tåg eller flyg. Vad man eventuellt kunde drabbas av var den som prompt skulle tala lumparminnen (”Då jag gjorde lumpen hade vi en furir som….. Fick han det???”) I övrigt oftast intresserade frågor om försvaret men allra oftast ingenting!

Självklart! var mitt svar ovan, men lika självklar måste förmågan till riskanalys och situationsanpassning vara. Hade jag bott i den ghettofierade förorten hade jag förmodligen inte gått över torget i uniform en sen onsdagskväll och om jag under framryckning i staden råkat komma förbi en våldsam demonstration mot Sveriges engagemang på Balkan hade jag inte stannat för att intresserat titta på. Läget måste, som överallt annars få styra, och för det ska det inte behövas några centrala direktiv.

Någon på Twitter gjorde jämförelsen med polisen och hävdade att en polis aldrig går i uniform på fritiden; inte ens för att äta lunch på det lokala fiket. Sant, men så är situationen lite annorlunda för en polis. Händer något efter gatan och allmänheten ser en uniformerad polis, kräver den att polisen ska ingripa. Ett rättmätigt krav av en som inte vet att polisen är ledig och obeväpnad och att en ledig polis har mycket begränsade rättigheter att göra spontaningripanden.

Slutligen. Om jag nu väljer att bära uniform utom tjänsten då det så passar, ska jag vara medveten om och acceptera att omgivningen har rätt att ställa vissa krav: Uniformen ska vara hel och ren och den ska bäras med stil och stolthet. Inte ens m/90 är en slafsig arbetsklädsel som kan bäras hur som helst.

 


Vart tog pansarofficerarna vägen?

av Olof Santesson

Det är mycket möjligt att vi borde förbereda oss för ett nytt slags försvar i hybridkrigets tid och/eller mot sjätte generationens krigföring. Frågan är i så fall vad vi först ska skrota av dagens försvarsmakt.

På Krim hade Ukraina onekligen föga nytta av sin reguljära armé mot Putins ”gröna män”. Men sedan dess, i ett års tid, har vi sett strider med båda sidors artilleri, bandpansarfordon och stridsvagnar. Deras tid är tydligen ännu inte ute. Så frågan är om det bara är prat om en ny svensk inriktning under försvarsminister Peter Hultqvist eller om något verkligen skulle kunna ändras.

Sverige har tre stridsvagnskompanier två i Skövde och ett i Boden. Som en följd av inriktningen på internationella insatser skulle vi ju ha det så här med behovssammansatta förband, lätta mekaniserade bataljoner till vilka en eller annan specialfunktion kunde läggas.

Ett alternativ hade varit åtminstone en något tyngre bataljon, varifrån man i en aktuell insats istället kunde ta bort det som inte behövdes. Så gjorde t ex britterna när de hade ont om infanteribataljoner under Nordirlandkrisen. Pansar- och artilleribataljoner kunde sättas in, avskalade sina stridsvagnar respektive artilleripjäser, säkert under visst gnöl.

Med våra vagnar kunde man få ihop åtminstone en svensk pansarbataljon utan allvarlig skada på blivande hybridkrigsförmåga. Resultat: en övad pansarbataljonchef, därtill en brigadstab med ledning av både pansar- och infanteribataljoner.

Chansen ges till återtagen kompetens. Veterligen försökte pansarofficerarna inte rädda sin specialitet i bataljonsram. Några återfinns väl i kompanierna. Vart tog de andra vägen? Någon som vet?

 
Författaren är ledamot av KKrVA

Gästinlägg: Uniformen står för säkerhet

I förra veckan sändes reportaget Hotbild mot försvaret i Sveriges Radio. I detta uppgavs en hotbild föreligga mot personal inom Försvarsmakten och att de anställda fått instruktionen att ”tänka efter” om de ska uppträda offentligt i uniform. Som bakgrund hänvisades till en intern diskussion mellan överbefälhavaren och förbandscheferna. Den efterföljande debatten föranledde ett förtydligande från Försvarsmakten angående att bära uniform på allmän plats. Men frågan är tyvärr varken ny eller avslutad.

Även om hotbilder kan variera så vittnar debatten om en splittrad bild inom olika delar av Försvarsmakten, både avseende det faktiska läget samt hur detta skall bemötas. Att från myndigheten säga: ”Nej det saknas specifik hotbild, men ja det kan vara farligt” är i sig motsägande. Att sedan inte konkretisera hotbilden mot medarbetarna men samtidigt råda dem att avgöra själv är olyckligt. Om inte ens våra högsta chefer entydigt kan säga vilken hotbild vi ska bemöta och hur, kan vi då verkligen förvänta oss att enskilda medarbetare skall kunna göra det?

Ett annat argument som stundtals hörs är att enskilda eller grupper kan ”störa sig” eller bli provocerade av att se människor i uniform. Denna del av reportaget togs bort från Sveriges Radios hemsida under onsdagen, men det är tyvärr inte första gången det framförts. Även om det är oklart varför någon skulle bli provocerad av att se sitt eget lands soldater är det desto tydligare att det inte kan vara en anledning för försvaret att anpassa sig.

Det finns två centrala aspekter av uniformsfrågan. Den första rör det faktiska läget. Vi har inte råd att vara naiva, vår personal och vår verksamhet är av intresse både för främmande nationer och för andra grupperingar. Men att gömma sig för hot är inte rätt väg att gå. Tvärtom borde förstärkt skydd av våra anläggningar eller att åter beordra nyckelpersonal att förvara sitt tjänstevapen i hemmet vara mer självklara åtgärder.

Den andra aspekten är en effekt av den första, och ur flera hänseenden ännu viktigare; vilka signaler vårt agerande sänder. Den österrikiske psykologen Paul Watzlawick, en legend inom kommunikationsteori, sade de bevingade orden "Man kan inte inte kommunicera". Han underströk att alla former av agerande (eller frånvaron av det) sänder signaler, både inom den egna organisationen men även till allmänhet och omvärld.

Att inte bära uniform offentligt på grund av att rikets fiender kan komma att försöka göra dig illa är en farlig del av en Nederlagsdoktrin. Signalen till omvärlden riskerar att bli ödesdiger; om bara antydan om ett hot är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, hur ska de då reagera vid en verklig konflikt? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Vi lever i en tid av oro där det är avgörande att våra soldater och sjömän utstrålar styrka, säkerhet och trygghet. Rådet till de anställda borde varit omvänt: Bär uniform ofta och med stolthet. Ni utgör den yttersta garantin för landets säkerhet, ju sämre läget i nationen blir desto viktigare är det att ni fortsätter bära uniformen rakryggat.

David Bergman
Kapten / doktorand i psykologi

Försvarsmaktsanställda i hemvärnet

Den författning som i första hand reglerar verksamheten i hemvärnet är hemvärnsförordning (1997:146) (https://lagen.nu/1997:146).

Förordningen reglerar i 4 § följande:

"4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet."

Med andra ord har alltså regeringen bestämt att förutom den personal som tecknat avtal om tjänstgöring i hemvärnet kan också anställda i Försvarsmakten tjänstgöra där - underförstått som en del av deras anställning.

Denna reglering uppfyller inte hemvärnet idag.

Jag vill främst peka på det faktum att reservofficerare som har befattningar som chefer i hemvärnet inte tillåts tjänstgöra där i sin redan existerande reservofficersanställning, utan "tvingas" teckna ett hemvärnsavtal och alltså bli hemvärnsmän.

Det är också så att många civila arbetstagare i Försvarsmakten tjänstgör i hemvärnet och samma principiella resonemang kan appliceras på dem - de borde alltså tjänstgöra i hemvärnet inom ramen för sina anställningar och inte alls tvingas bli hemvärnsmän.

Hur kunde det bli så här fel då?

Spaning ger vid handen att det verkar vara rikshemvärnsavdelningen som, med någon sorts jämlikhetssträvande som grund, inte vill att det som tydligt framgår av regeringens förordning ska åtlydas. I stället så har man beslutat att inte lyda regeringen.

Att följa förordningen skulle enligt min mening betyda följande.
  • En redan anställd i Försvarsmakten skulle tjänstgöra sina timmar eller dagar i hemvärnet som en del av sin anställning och alltså uppbära lön, övertidsersättning, övningsdygn med mera på samma sätt som man får vid verksamhet med andra typer av krigsförband.
  • Resa till och från övningar skulle ske inom ramen för en förrättning (om det är mer än 50 km från ordinarie tjänsteställe).
  • Individens försäkringsskydd skulle vara kopplat till arbetsskadeförsäkringen i stället för till personskadeskyddet.
Förutom själva strukturfrågan så finns det ett annat inbyggt problem och det är kopplat dagens system med befattningspenningar.  Systemet är kopplat till vilken befattning man tjänstgör i och ger möjlighet att betala ut skattefria ersättningar till exempelvis pluton-, kompani- och bataljonschefer.

Befattningspenning kan dock bara betalas till hemvärnsmän så om förordningen skulle följas försvinner denna möjlighet om alla försvarsmaktsanställda upphör att vara hemvärnsmän. Med tanke på all den tid som många ideellt drivna män och kvinnor lägger ner i sin befattningar under icke tjänstetid vore det orimligt att inte få någon typ av kompensation för detta.

Detta borde dock med lite god vilja kunna lösas med någon typ av schablonersättning som alltså skulle betalas ut som ett tillägg till individens månadslön.  En sådan ersättning skulle bli pensionsgrundande för individen men också dyrare för Försvarsmakten. En förändring av systemet enligt ovan skulle dock innebära att Försvarsmakten skulle följa regleringen i hemvärnsförordningen, vilket torde ha en viss vikt.

Det finns slutligen skäl att fundera över hur den andra personalen i hemvärnet (hemvärnsmän och frivillig personal) skulle reagera om en förändring enligt ovan genomfördes. Någon kommer säkert att uppfatta det som orättvist. Det kan också vara så att HKV kommer att reagera på att det blir dyrare.

Å andra sidan är förordningen inte förhandlingsbar. Försvarsmakten kan som alla myndigheter alltid hemställa hos regeringen om författningsförändringar. Det har Försvarsmakten dock inte gjort - alltså har man indirekt accepterat de nuvarande regleringarna. Då är det bara att lyda.

GMY

Sinuhe

Denna blogg har mycket stor respekt för hemvärnet och de fantastiska män och kvinnor som tjänstgör där. Utgångspunkten för detta inlägg är bara att peka på att Försvarsmakten här och nu inte följer regeringens författningsreglering.


Se upp!

Med anledning av dagens "Twitter-debatt" eller kanske snarare "drev" mot Sven Hirdmans minst sagt olämpliga artikel och Bo Theutenbergs avslöjande om att han rakryggat avgick som UDs folkrättssakkunnige i protest mot "Sovjetpolitiken" på UD under sent 80-tal så är det på sin plats att fundera på vem som säger vad.

Alla har en agenda. Glöm aldrig det. Det spelar ingen roll om man ser sig som en altruistisk kämpe för Sveriges frihet och eviga fred och om man, när man talar i sin sak, anser att en feministisk utrikespolitik är det främsta vapnet eller om det är 30 (eller 100?) miljarder till stridsflygplan, korvetter, ubåtar och stridsvagnar som är den viktigaste faktorn.

Ovanstående är det viktigaste skälet till att vi lagt ut våra faktasidor. För att balansera agendor och för att idka källkritik i strävan efter objektivitet. Man kommer aldrig att nå objektivitet i säkerhetspolitisk och försvarspolitisk debatt. Men man kan sträva dit. Och det gör man bäst genom att ta del av sakkunniga personers kunskaper och insikter. Man gör det också genom att läsa nyheter och ta del av ett brett nyhetsflöde samtidigt som man tillämpar källkritik. Man kan också påverka journalister direkt genom att kontakta dem t.ex. via Twitter och därmed dels visa att man läser vad de skriver, dels också ge konstruktiv kritik om man tycker att de har fel i sak eller att de vinklar nyheter på ett olämpligt sätt.

Det är också - med anledning av diskussioner på Twitter idag - otroligt viktigt att ange vem man är och vilken agenda man har. Att vara anonym är sämre än att inte vara det. Men kanske än viktigare är att ange från vilket håll man kommer. Sven Hirdman mörkar totalt vilka ärenden han går. Tvärtom så framställer han sig utan att skämmas som sakkunnig och expert när han i själva verket driver en rent försvarsfientlig agenda. Många tycker sig också uppfatta att Hirdman går Moskvas ärenden.

Det är precis lika viktigt att de som eventuellt driver en USA eller NATO-vänlig agenda förklarar att de gör det och ibland även varför. Det är också oerhört viktigt att de som går försvarsindustrins ärenden meddelar det. Vårt lands säkerhet, vårt folks frihet och vår välfärd är alldeles för viktig för att köras i diket av särintressen.

Läs gärna våra tidigare inlägg "För Sverige i tiden" del 1 och del 2. I del 2 ställs några, för våra politiker, synnerligen obekväma frågor. Dessa frågor kommer vi sannolikt aldrig få svar på. Läs även "Mediaklimatet och säkerhetspolitiken" samt gästinläggen från Prof Bo Theutenberg, Lars Nicander (FHS) och Fredrik Konnander (MSB).

Slutligen - och viktigast - så kan man ta kontakt med och ge feedback till våra politiker. Genom att vara aktiv på Twitter eller om så behövs, maila direkt till politiker, så meddelar du som väljare vad du anser vara viktigt och vilka åsikter du har. Använd dig av vår sida om Försvarspolitik redan idag.

Om politiker aldrig möter väljare utan bara enbart journalister, proffstyckare, PR-folk och lobbyister så blir deras världsbild förvrängd. Genom sociala media som Facebook, Twitter och bloggar eller via mail så kan de få väljarnas och skattebetalarnas syn på världen.

Det är inte klockrent men det är bra mycket bättre. Mindre teknokrati, mer demokrati. Mindre av särintressen, mer av allmänintressen.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato! (se där - en agenda)

(Vår agenda? Vi som skriver här är svenska reservofficerare som anser att Sverige skall ha ett väl avvägt finansierbart försvar som möter hotbilden och vi tror inte att det går med mindre än att vi ingår i den för oss lämpligaste försvarsalliansen vilket vi har förklarat och kommer att förklara igen. Vi strävar efter att vara rationella men är medvetna om att det är en utmaning. Vi vänder oss kraftfullt mot propaganda särskilt den dolda, dvs. inflytelser, påverkan, vilseledning och subversion.)

Lackmustest 2.0?

Reflektion

Den 14NOV14 vid presskonferensen för delgivning av underrättelseoperationeni Stockholmsskärgården mellan 17-24OKT14, delgav Sveriges statsminister, Stefan Löfven, att ett nationellt säkerhetspolitiskt rådskulle inrättas för att hantera säkerhetspolitiska frågor på ett mer sammanhållet sätt.

Vad har hänt sedan statsministerns uttalande? Försvarsmakten lämnade till Regeringen den 23JAN15 en redovisning av hur stora finansiellaresurser som krävs för att uppnå målsättningarna utifrån den försvarspolitiska inriktningspropositionen. Detta underlag från Försvarsmakten bör ses som ett sk "lackmustest" på vilken vilja och ambition man avser att agera utifrån den negativt förändrade säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.

Detta lackmustest berör inte bara den sittande regeringen, utan alla våra folkvalda politikers vilja och ambition i att dels förstå de förändringar som skett i vårt närområde dels agerautifrån dessa förändringar. För ytterst handlar detta om vårt nationella oberoende, vilket vi återkommer till längre fram i inlägget.

Förståelsen för den negativa säkerhetspolitiska situationen förefaller dock inte trängt in hos den sittande regeringen, än mindre kan det nationella säkerhetspolitiska rådet påbörjat sitt arbete, då en av dess målsättningar är att samverka brett mellan de olika departementen, då Finansdepartementetden 16FEB15 gav ett motbud eller snarare skambud på ökning, vilket blev en åttondel av vad Försvarsmakten ansåg vara ett minimum, fyra miljarder.

Här visas återigen att förståelsen förefaller vara lågvad avser den säkerhetspolitiska aspekten, då Statsministern å ena sidan förklarar att krafttag kommer tas för att hävda den territoriella integriteten å andra sidan är finansdepartementets möjliga budgetökning för försvaret obefintlig. Då det inte enbart är Sverige internt som följer vår egna säkerhetspolitiska utveckling, utan även alla nationer runt oss, så visar detta sk förslag till ökning på att staten Sverige ej tar sin försvars- och säkerhetspolitik på allvar.

Ser vi till statsministerns uttalande att den territoriella integriteten skall hävdas så blir det mer eller mindre en fars, med finansdepartementets förslag till budgetökning. Den främmande makt som kränkte svenskt inre vatten, som närmast13 km från Stockholms slott, kommer ej se detta som en förmågeökning och avskräckas från sin verksamhet, då de även följer hur den framtida försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige utvecklas.

Likväl förefaller det finns en möjlighet att försvarsbeslutet flyttasfram till hösten 2015, då man ännu ej förefaller påbörjat konkreta förhandlingar. Nu i sig är det inte allvarligt att beslutet tas under hösten, då försvarsbeslutet börjar gälla från och med 01JAN16, men signaleffekten utåt mot våra grannländer och troligtvis den främmande makt som kränkte oss i Oktober 2014, blir att staten Sverige inte ser så allvarligt på varken att den territoriella integriteten kränks men även den negativa säkerhetssituationen i dess närområde.

Då både den nuvarande regeringen och den förra, menar på att säkerhet byggs tillsammans med andra, så kan man inte undandra sig för att ta sitt ansvar, just nu blir effekten att våra grannländer mest troligt ser på staten Sverige som att man vill ha kvar kakan men äta den samtidigt. Man undandrar sig helt enkelt att ta sitt ansvar gentemot sina grannländer att agera utifrån den negativa säkerhetspolitiska situationen som råder i vårt närområde.

Vill den sittande regeringen kunna föra sin politik krävs ett oberoende, detta oberoende grundar sig i grunden på att vi kan hävda vår territoriella integritet på ett trovärdigt sätt, men även att staten Sverige har en trovärdig tröskeleffekt mot en presumtiv motståndare, då är vi i en mindre grad påverkningsbar, säkerställer man ej detta blir man påverkningsbar av främmande makt och kan ej föra en oberoende politik.

Detta försvarsbeslut blir således ett lackmustest förvilket ställningstagande våra grannländerkommer inta mot staten Sverige, blir det substantiella ökningar av Försvarsbudgeten kommer staten Sverige troligtvis åtnjuta en högre grad av gemenskap. Blir "ökningen" det nuvarande förslaget kommer våra grannländer troligtvis gardera sig för att agera självständigt och ej vara delaktighet i staten Sveriges säkerhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Nu står USA och Ryssland öga mot öga

Nyligen rapporterade vi från firandet av Estlands nationaldag i Narva där amerikanska arméns stridsfordon var en del av paraden - endast hundratalet meter från den ryska gränsen.

Detta kan tjäna som en påminnelse om det oerhört spända läget som uppstått mellan de två kalla kriget-antagonisterna.

Den 6 mars rapporterades också att ryska attackflygplan av typen SU-24 FENCER och multirollflygplanet SU-30 FLANKER använt sig av NATO's och USA's örlogsfartyg i Svarta havet för att "öva" attackscenario.

Man behöver inte vara särskilt bevandrad i militära operationer eller taktik för att förstå vilken anspänning detta innebär. Föreställ dig att vara fartygschef på USS Vicksburg när flera ryska attackflygplan närmar sig på radarn.

Det är inte utan att man kommer att tänka på den här scenen:



Av tillgängliga artiklar framgår inte om NATO's och eller USA's jaktflyg finns eller fanns i luften vid tillfället men det är å andra sidan är det några minuters flygtid från Incirlik så det är ingen begränsande faktor.

Även det turkiska fartyget TCG Turgutreis har fått påhälsning.

Su-30 Flanker

Su-24 Fencer

TCG Turgutreis

USS Vicksburg
Utöver ovanstående pågår operation Atlantic Resolve som fått oerhört lite uppmärksamhet i svenska media. Det är ju ingalunda så att varken USA, NATO eller EU enbart yttrar oro ("are concerned") eller endast använder E:et i PMESII.

Det pågår inom ramen för Atlantic Resolve omfattande övningsverksamhet som i viss mån övergår i krigsförberedelser om man med det avser förberedelser för försvarsstrid i de grupperingar och ställningar som nu etablerats i Estland, Lettland, Litauen och Polen.

173rd Airborne brigade är den amerikanska enhet som varit igång längst med stöd till Östeuropa. De roterade ut från hemmabasen i Vicenza, Italien första gången redan för ca ett år sedan. Nu är de också först in i Ukraina där de från och med mitten på mars 2015 stödjer Ukrainska armén med utbildning och träning. Detta görs på garnisonen i Yavoriv strax utanför Lviv i västra Ukraina. Det är också där som US Army Europe bedrivit övningen Rapid Trident de senaste 10 åren.

Även US Marines och 2nd och 3rd Cavalry division är involverade på marken i ovan nämnda länder. US Marines har dock främst övat i Svarta havsområdet tillsammans med Rumänska armé och specialförband. US Army Europe genomförde för ca ett år sedan operation Saber Guardian med bulgariska armén.

Man skall inte heller glömma den omfattande övningsverksamheten i Grafenwoehr i Tyskland där t.ex. övningen Combined Resolve III genomförts under 2014.

I Storbritannien har det övats lufttankning inom ramen för Atlantic Resolve och vi har sett både B-2 Spirit och B-52 Stratofortress landa på brittisk mark under 2014.

B-52 Stratofortress

B-2 Spirit
Detta är vad vi kunnat läsa om i efterhand. Det lär pågå en hel del just nu som når OSINT-källor långt senare. Och det pågår garanterat verksamhet som aldrig når media...

Saudiarabien och vår moral

Saudiarabien är ett land som vi inte delar många värderingar med. Faktum är att vi anser dem vara fullständigt barbariska med vidrig prygling för aktiviteter som väst betraktar som mänskliga rättigheter.

Att Saudiarabien är en diktatur i praktiken är en aspekt. En diktatur i den bemärkelsen att det inte finns fria val och att en elit styr landet. Faktum är att de flesta länder i regionen är diktaturer, med undantag av Israel, som vi lyckats ställa oss på kant med. Att diktaturer kan vända sin politik snabbt och utan möjlighet till intervention av folket gör att man bör vara mer restriktiv när man drar slutsatser om deras avsikter.

Det finns i skillnaden diktatur och demokrati egentligen inget som indikerar god eller ond, krigshetsande eller fredsälskande; det är enbart ett statsskick. Den kanske mest kända, om än inte den “bästa”, demokrati vi har – USA – är den demokrati som också anfaller andra länder oftast. Något som vi kanske ska vara tacksamma för men som också slår sönder vissa argument mot just diktaturer i sig.

Det finns en allmän åsikt att Sverige inte ska sälja vapen till länder som kan komma att använda dem. Den mer nyanserade versionen är att de inte ska använda dem i offensivt syfte, men detta kommer ofta bort i det upphetsade samtalet.

För mig så skulle världen vara bättre om alla länder hade ett effektivt försvar men dåligt anfall. Om alla kunde försvara sig men ingen hade kapacitet att anfalla så skulle få krig uppstå eftersom kostaden skulle bli för hög. Detta är en utopi såklart eftersom inte alla vapen kan delas in tydligt i anfall och försvar men det är värt att beakta. Många tror felaktigt att inga vapen är lösningen, men det innebär bara att anfall och försvar är av samma storleksordning och anfall kommer då bli förhållandevis billigt. 

Jag brukar, mest på skämt men med lite allvar, säga att i en värld utan vapen blir den som först lyckas bygga ett gevär diktator.

Är man mot ett lands moraliska ståndpunkter, som Sverige är mot Saudiarabien, så borde argumentationen gå mot att vilja förändra deras moral. Detta är mycket svårt och tar tid då moralen är förankrad i värdegrunden.

Just värdegrund är av media och managementkonsulter ett till del förstört begrepp eftersom de fått det att låta som det är något som man kan påverka. Det är det inte. Värdegrunden sätts under uppväxten beroende på upplevelser, sina medmänniskor och en del annat. För att förändra sin värdegrund behöver man både verkligen vilja göra det och normalt få professionell hjälp av en KBT-psykolog eller liknande.

Det är en mycket långsiktig plan att ändra ett lands – eller snarare dess befolknings – värdegrund, som skulle vara fallet med Saudiarabien. Vi pratar decennier eller längre. Försök att likt Irak, Libyen eller Nordkorea tvinga på en ny värdegrund fungerar inte. Det finns ingen chockbehandling av värdegrund. Det enda som fungerar är långsiktig vridning genom goda influenser, framförallt på den unga befolkningen.

Många trodde nog att ryssarna efter 20+ år av västinfluens hade ändrat sin värdegrund. De ändrade sitt sätt att agera efter de västinfluerade förutsättningar som fanns. Den återgång till nationalism och stolthet som är fjärran oss svenskar är ett exempel på att värdegrunden är djupare än hur man agerar. Ryssland hade behövt 50-100 år till – minst – för att verkligen förändra värdegrunden till en som är mer lik vår.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien kommer inte att påverka deras moral, snarare tvärt om. Genom att närvara så påverkar man, om än mycket sakta, sin partner. Dock sker detta enbart om det man ser verkar vara lockande och upplevs positivt. Jag tror att Sverige har en del att bjuda på här men vi riskerar inte att bli som dem eftersom vi inte är lockade av deras moraliska ståndpunkter.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien är, om vi ska vara ärliga, ett sätt att straffa dem. De stämplas omoraliska och ska för detta straffas. Jag kan förstå och till del sympatisera med den ståndpunkten. Men man ska då också veta att man gör just detta – straffar – och inte försöker att långsiktigt lösa problemet. Man ska därför inte slå sig för bröstet som moralens väktare utan ödmjukt inse att det är straffa och lämna därhän man avser göra.

Man kan också undra hur mycket vi egentligen straffar dem genom att sluta sälja dem vapen. Vapen är köparens marknad under överskådlig framtid, kanske alltid. Det finns många som vill sälja. Detta betyder att Saudiarabien inte kommer att ha några problem att köpa vapen någon annanstans. Så kanske till och med straffet uteblir. Den enda effekten med att sluta sälja vapen till Saudiarabien blir troligen att de köper sina vapen från ett annat land som har mindre positiv – eller kanske rent negativ – påverkan på dess moraliska utveckling.

Om vi är ärliga med att vi inte vill göra handel med dem för att de står för långt ifrån vår moral så ser jag inte varför vi ska begränsa oss till vapen, som kanske är den enklaste saken för dem att ersätta och därför straffar minst. Varför inte istället införa och driva på regelrätta sanktioner ihop med EU? Vi är ute efter att straffa och bör i så fall göra det på ett sätt som gör att straffet känns, annars är det väl meningslöst?

En stor anledning till att vi har saudiavtals-debatten i Sverige just nu är att detta är en perfekt storm för vår förhållandevis stora och högljudda anti-vapenlobby. Vapen, piskrapp och antifeminism är i dagens mediaklimat kraftfulla allierade för att föra fram sin åsikt och Saudiarabien är nästan en optimal fiende att samla sig mot. Få kan i ett trängt läge finna argument för att möta dessa åsikter och det tar tid och tankekraft att lyfta samtalet från känslor till en intellektuell nivå.

Om vi är seriösa med att straffa Saudiarabien för deras omoraliska leverne så ska vi inte göra detta enbart genom ett vapenembargo. Vi ska göra det genom att driva på sanktioner inom alla områden. Vill vi istället försöka påverka dem långsiktigt att driva mot våra moraliska ståndpunkter så ska vi öka vår handel; all vår handel. Enbart genom långsiktig närvaro av länder med vår moral kan Saudiarabien och därigenom mellanöstern i stort påverkas. Att som vissa debattörer försöka chockbehandla mellanöstern till att acceptera vår moral som sin egen går inte, oavsett bästa välvilja. Stöd för detta finns att hämta både i psykologin och historien.

Vänligen,
Mikael Grev


Miniubåten som skänktes till Kalix

Försvarsmaktens sorgligaste handbok?

Avveckling av försvarsmateriel och nedläggning av förband har varit en realitet för försvarsanställda i stor skala sedan försvarsbeslutet 2000. Detta ödesdigra beslut fullföljdes med noggrann precision i ytterligare ett efterföljande försvarsbeslutet 2004. Hur många förband och förbandsenheter som försvann, och omfattningen av försvarsmateriel som avvecklats är svår att överblicka.

Mycket av den materiel som har avvecklat för "att den inte behövdes" har senare visat sig varit mycket efterfrågad och nödvändig. Det fanns tidigare, under den tid där internationella insatser var helt dominerande, ett inofficiellt mantra som sa att den materiel som inte kunde användas i internationella insatser - den behövs inte och skall därför avvecklas.

Marinens f.d. miniubåt HMS Spiggen föll förmodligen väl in under den devisen. Om henne skriver jag i min kolumn i fredagens SvD.

Det fanns möjligen andra skäl än de jag känner till att hon avvecklades. Men de jag har pratat med som hade god kunskap om hennes status hävdar att hon hade kunna gjort stor nytta för Marinens ubåtsjägare under ytterligare många år till. Hon hade enligt uppgift dessutom genomgått en omfattande översyn. Men det finns säkert de som kommer att hävda att det både fanns det ena och det andra skälet till avveckling. Men om man med tillräckligt hög säkerhet kan köra omkring med civila passagerare i en civil miniubåt, som i kvalitet vida understiger HMS Spiggen så hade nog den sistnämnda klarat att vara i tjänst ytterligare ett antal år. Men så blev det alltså inte.

I internationaliseringens era så var givetvis ubåtsjakt i allmänhet, och inomskärs ubåtsjakt i synnerhet betraktat som något som hörde till kalla krigets dagar. Prioriteringarna hamnade på helt andra saker då varje förband i Försvarsmakten gjorde allt för att finna sin nya roll och därmed sitt existensberättigande i det nya försvaret.

När ubåtsjakt så sakteliga började komma tillbaka på agendan igen så har givetvis den internationella kontexten varit fortsatt dominant. Inom ramen för de internationella övningarna har ex eskort av HVU (High Value Unit) varit dimensionerande. D.v.s. att hålla undan eventuella fientliga ubåtar från det objekt som skall skyddas och eskorteras från punkt A till B. Detta är givetvis något helt annat än ubåtsjakt inomskärs i en extremt svår miljö där HMS Spiggen var Marinens unika målubåt.

När tiden nu har skruvats tillbaka 20 år så tror åtminstone jag att just HMS Spiggen hade varit en mycket värdefull resurs som hade bidragit med oerhört mycket effekt. Eftersom Kalix kommun inte ens kan bestämma sig för var Spiggen ska ligga så kanske det inte vore helt orimligt att ställa frågan om vi kan få tillbaka henne igen, eller åtminstone låna tillbaka henne?

Men problemet är givetvis pengar för underhåll och drift av en sådan farkost. Försvarsmakten har dessvärre inga ambitioner att omfördela ekonomiska medel för att stärka förmågan till att skydda territoriet mot undervattenskränkningar inom nuvarande ekonomisk ram.
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Att HMS Spiggen, eller en ny miniubåt skulle tas i bruk i Försvarsmakten blir därför att önska något som sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet. Sådan är tyvärr den bistra verkligheten...