Varför svenska media borde vara intresserade av begreppet ”Reflexiv kontroll”

av Lars Holmqvist

Det senaste året har varit intressant ur nyhetssynpunkt på mer än ett sätt. Vid ett antal tillfällen har vi kunnat ta del av nyheter som först presenterats som sanna och sedan visat sig vara falska, ibland möjligen falska eller inte helt sanna. Eller kanske ändå.

Några av de saker som passerat revy under året var bilderna på ”flyende ukrainare” i bilköer vid en gränsstation, en nederländsk ubåt som sades kränka svenskt vatten, de många turerna kring vem som egentligen sköt ner MH17 över östra Ukraina eller nu i januari: CIA påstods ligga bakom terroristdåden i Paris.

Vid Folk och Försvarskonferensen nyligen hade ledarskribenten vid Aftonbladet, Anders Lindberg, en lärorik, pedagogisk och delvis självkritisk föredragning om detta fenomen.

Att denna typ av tillrättalagda eller förvrängda nyheter har ökat i antal under det senaste året är ingen slump. Vad vi ser är en intensifierad informationskrigföring, till del – men inte enbart – kopplad till den pågående mer konventionella krigföringen i östra Ukraina.

Representanter för svenska media har – givet man har ambitionen att agera professionellt – ett par frågor som de i närtid borde ställa sig själva och helst då även besvara:

  • Vilka är kraven som ställs på vår tidning/kanal/webbplats/etc. för att kunna agera rätt, givet infokrigföringen?
  • Hur väl eller illa förberedda är vi för att möta dessa krav?
  • Vad behöver vi göra för att åtgärda eventuella brister i vår egen förmåga?

Informationskrigföring är förstås ingenting nytt. Däremot har den, liksom andra typer av krigföring, utvecklats åtskilligt över tiden. En av de aktörer som satsat mest inom detta område är Sovjetunionen/Ryssland.

Åren runt 1960 utvecklade Vladimir Lefebvre det koncept som på engelska benämns ”Reflexive Control”. Med hans ord, översatta till engelska: “A process by which one enemy transmits the reasons or bases for making decisions to another enemy”.

En av drivkrafterna bakom det sovjetiska intresset för informationskrigföring var att man genom andra medel än de sedvanliga “hårda” militära – där Väst hade en komparativ fördel – skulle kunna skapa ett övertag.

Reflexiv kontroll med mina ord: Jag påverkar motståndarens beslutsprocess så att motståndaren fattar beslut som är gynnsamma för min sak.

Det reflexiva i saken ligger i att manipulera fram reflexer hos motståndaren som leder till de beslut som manipulatören önskar sig.

Var detta bara en konfliktforskningsakademisk lek från sovjetisk sida, eller fick Lefebvres tankar någon praktisk användning?

Ett exempel som direkt berör oss i Sverige kan ses i professor Birgitta Almgrens omfattande arbete med att forska i relationerna mellan Sverige och DDR under det kalla kriget. DDR lade ner en hel del tid och pengar på operationer i Sverige. Inte bara renodlat spionage, dvs. att försöka komma över militära och civila hemligheter, utan även infokrigsinsatser i syfte att påverka opinionen i landet.

De östtyska ansträngningarna rönte tydligen viss framgång. I förordet till boken ”Inte bara spioner” citerar Birgitta Almgren den Stasiofficer som med hennes ord ”utvärderade de flesta Stasiraporter från Sverige under det kalla kriget”:

”Svenska toppolitiker och kulturpersonligheter behövde inte värvas som agenter, de gav oss all information vi behövde ändå. De tillfredsställde vårt informationsbehov”.

Dessa få ord ger oss en dyster bild av det svenska politiska klimatet under sjuttio- och åttiotalen och samtidigt formar de en förgörande kritik av aningslösheten hos de tongivande inom t ex utrikes- och kulturpolitiken under dessa år.

Andra exempel på insatser för att påverka opinionen hos motståndaren var det kraftiga och välorganiserade gräsrotsmotståndet i Väst mot planerna på neutronbomben 1977-78 och mot utplaceringen av Natos Pershing II-robotar några år senare. Däremot var protesterna mot utplaceringen av de sovjetiska SS20-missilerna ungefär vid samma tid  lama – milt uttryckt. Sådana protester låg inte i Sovjetunionens intresse.

Tankarna på reflexiv kontroll var inte något som föll i glömska när Sovjetunionen försvann. Tvärtom har militära forskare i Väst kunnat följa begreppet från sjuttiotalet ända in i nutiden.

I februari 2013 skrev Valerij Gerasimov, chefen för den ryska generalstaben, en artikel i en rysk militär tidskrift. En engelsk översättning kan läsas här.

https://inmoscowsshadows.wordpress.com/2014/07/06/the-gerasimov-doctrine-and-russian-non-linear-war/

Med Gerasimovs text för näthinnan blir det enklare att förstå både skeendet på Krim i mars 2014 och det krig som lite senare bröt ut i Donbass. Ett par citat, understrykningarna är mina:

“The role of nonmilitary means of achieving political and strategic goals has grown, and, in many cases, they have exceeded the power of force of weapons in their effectiveness.”

“Asymmetrical actions have come into widespread use, enabling the nullification of an enemy’s advantages in armed conflict. Among such actions are the use of special-operations forces and internal opposition to create a permanently operating front through the entire territory of the enemy state, as well as informational actions, devices, and means that are constantly being perfected.”

Det är viktigt att påpeka att ryssarna inte ser informationskrigföring som en specifikt rysk egenhet. Tvärtom är man benägen att se exempel på sådan i USA:s/Natos regi i t ex som tändande gnista till den arabiska våren och till ”färgrevolutionerna” i Georgien respektive Ukraina.

Men att man tillmäter detta stor betydelse och att begreppet är utvecklat sedan Sovjettiden står ganska tydligt.

Kortfattat:

  • Ryssland och dess företrädare Sovjetunionen har en gedigen tradition av att se informationskrigföring som en integrerad del av kriget. Deras syn skiljer sig från t ex USA:s eller andra Natoländers i det att Ryssland tillmäter informationskrigföringen större betydelse än man har gjort i Väst.
  • Warszawapakten iscensatte under det kalla kriget insatser av modell informationskrigföring i syfte att påverka opinionen i Sverige.
  • Vi kan i öppna källor läsa om hur dagens Ryssland har utvecklat arvet från Sovjetunionens forskning och vi kan i det senaste årets händelser i Ukraina konstatera att teorierna även har omsatts i praktisk handling.
  • Under det senaste året har den svenska mediavärlden inte övertygat när det gäller förmågan att identifiera och genomskåda informationskrigföring, även om positiva undantag finns.
  • Sverige har idag inte ett fungerande psykologiskt försvar på plats.

Vad ska man då göra åt det här och vem ska göra det?

Först vill jag understryka självklarheten att försvaret av nationen är statens viktigaste uppgift så låt oss inte ödsla tid på att fundera över var ansvaret ligger. Hos regeringen.

Eino Tubin presenterar i sitt blogginlägg ”Psykförsvar i hybridkrigens tid” kloka tankar om hur man skulle kunna påbörja arbetet för att stärka försvarsförmågan i vår tid.

Anders Lindberg i Sälen lägger fram tankar på en särskild psykförsvarsutredning, där företrädare för olika samhällsfunktioner ska kunna bidra. Bara det att frågan diskuteras medför i sig att den faktiska försvarsförmågan stärks. Kanske också en god idé.

Men. Den sektor som har bäst förutsättningar för att få till stånd en rivstart för att stärka vår försvarsförmåga är nog ändå mediasektorn. Genom att representanter för våra media:

  • Börjar ta till sig den kunskap som finns om informationskrigföring, desinformation och begreppet reflexiv kontroll,
  • Tydligt tar ställning till och uttalar vad man anser om dessa företeelser – ”uppenbart hot”, ”något oviktigt” eller en ståndpunkt däremellan – och därigenom initierar och driver en debatt,
  • öppet och utan egen prestige börjar resonera om artiklar/inslag som visar sig vara – eller påstås vara – felpubliceringar.

Så kan vi omedelbart förbättra vår motståndskraft och dessutom komma igång med att leta fram de strukturella lösningarna för den nya tidens psykologiska försvar.

Reflexiv kontroll leder tankarna till något snustorrt och ointressant men det är nog tvärtom. Begreppet är som en sylvass påle strax under vattenytan. Ofta svår att upptäcka men när man kommer i kontakt med pålen så blir det väldigt påtagligt. Och den som placerat ut pålen vill oss inte väl.

 

Anders Lindberg, från 42:00
https://www.youtube.com/watch?v=1qn4kWmGcl4
Författaren är egen företagare och reservofficer

Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.
--
Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.

Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.

Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.

För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.

Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.

När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.

När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.

Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte - och ska inte ha - ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.

Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.

Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014
https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf

2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.

Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning - och därmed kunskap - varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.

Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.

Exempel - beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.

Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar - som ökat radarupptäcksavstånd - nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt - varje gång.

Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.

SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.

Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.

Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.

Vänligen,
Mikael Grev

Mediaklimatet och säkerhetspolitiken

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj - var ryska! Eller Michail Sjolchovs "Stilla flyter don" - detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej - svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det "bästa" från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda "The senate hearing on National Security Threats" från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att "försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA" istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik - särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!


 
En annan diskussion som vi måste reda ut innan publiceringen av #journalistan är det här med kriterierna. Det är inte möjligt för oss att sitta och gradera journalister. Det blir en subjektiv bedömning som gäller där och då men kan ändras snabbt och då måste listan revideras.
 
Vi kommer att använda antal följare på Twitter som gradering av två skäl 1) Tycker man att en journalist är bra, objektiv och källkritisk - då följer man denne, tycker man det inte så avföljer man. Många följare betyder åtminstone till del att journalisten gör ett bra jobb. 2) Vi vill "tvinga ut" journalisterna på Twitter. Vi vill att de skall möta sina läsare och det gör de bäst där. Vi vill att de söker källor och gör research med hjälp av experter som de möter på Twitter. Vi vill att de länkar till sina alster där. På så sätt blir journalistiken lite bättre och vi läsare slipper artiklar som lyder t.ex. rysk agenda. Eller någon annan agenda.
 
Ovanstående gäller förstås de som är MED på listan. Det finns ju ett antal som gjort bort sig så pass att de inte får delta alls.
 
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Sveriges försvarsbehov 2015-2020

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Nedan följer kommentarer till de bilder jag visade i Sälen i förra veckan under mitt föredrag om Sveriges försvarsbehov. Ovan finns ett klipp med de 5 minutrarna:

Bild 1: Vad vi ska satsa på försvaret måste sökas genom en analys av våra behov. Tiden för för försvarsbeslutet är 2016-2020, men jag valde rubriken 2015-2020, eftersom det gäller att komma in rätt i beslutet.

Bild 2: Vi gör anspråk på ett stort territorium. Det gäller att kunna skydda detta och framförallt befolkningen som lever här liksom central infrastruktur.

Bild 3: Under förberedelserna upptäckte jag att svenska folket, enligt MSB årliga undersökning, till 2/3 är helt säkra eller ganska säkra på att vi kommer att få militär hjälp. Jag är i och för sig ganska säker själv på det, men som en indirekt effekt av att styrkor transporteras till området. Men, livet består också av praktikaliteter. Det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i regionen. Hangarfartygsgrupper ska stäva till Norska havet över Atlanten med ubåtshot. Förband ska flygas in till Baltikum, Polen och Norge i första hand. De strategiska realiteterna ger alltså vid handen att detta bör vara en lägsta dimensionerng i uthålligheten, oavsett vi är medlemmar i NATO eller ej.

Bild 4: Win-Win eller Lose-Lose är utgångarna när det gäller vår säkerhetssymbios med Finland och Baltikum. Om de baltiska staterna skulle förlora sin säkerhet, så kommer vi också att bli osäkrare. Vi skulle tvingas till dyrbar rustning och investeringsviljan i regionen skulle nedgå. Svensk politik måste gå ut på att stärka de baltiska staternas säkerhet bland annat genom att förfoga över ett militärt instrument som bidrar till stabilitet i Östersjöområdet.

Bild 5: Underfinansieringen i försvarsreformen uppgår till minst 6 Mdr SEK/år strukturellt. FM våren 2013 50 Mdr/10 år materielförsörjningen. FOI 1,5 – 2 Mdr SEK/år för personalförsörjningen. Detta för att sätta upp en organisation i ett helt annat omvärldsläge.

Bild 6: Försvarsbehoven måste ses i en helhet. Det är en suboptimering att enbart rusta militärt. Återupprättandet av ett modernt totalförsvar som innefattar civilt försvar, psykologiskt försvar och cyberförsvar måste prioriteras och få kosta pengar. Det finns ingen motsättning mellan stärkt motståndskraft i civilsamhället och ett starkare militärt försvar. Antagligen måste kapaciteten att skydda skyddsobjekt dubbleras för att möta de reella behoven.

Bild 7: För att kunna motstå systematiska kränkningar, skydda egen mobilisering och uppnå tröskeleffekt, så måste vi ha en initial markoperativ kontroll i fem viktiga områden. Jämte en lättrörlig operativ reserv (ett sätt att spara pengar och inte gardera sig i varje riktning), så skulle det kräva en minst fördubblad armévolym av den skisserade, långt ifrån intagna, organisationen. En blåkopia av innehållet är inte eftersträvansvärt. I ett strategiskt perspektiv måste fördröjningsstriden vara det huvudsakliga stridssättet och understödssystem som ingenjör, artilleri och luftvärn skulle behöva stärkas andelsmässigt. Mekaniserade förband i Skåne och på Gotland. Motoriserat infanteri i huvudsak i Stockholms- och Göteborgsområdet. Boden/Luleå en blandning.

Bild 8: På marinssidan krävs en förmåga att genomföra sjöfartsskydd av försörjningen över Göteborgs hamn/Brofjorden samtidigt som en större ubåtsjaktoperationer/förberedelser för kustförsvarsoperation kan genomföras i Östersjön. Detta skulle också innebära en dubblering av skroven i flottan. Där skulle jag gärna se en viss nischsatsning på undervattensstriden, främst undervattensplattformar och minor.

Bild 9: För den luftoperativa sidan krävs ett flygvapen som kan bära minst 100 stridsflygplan. Det gör det möjligt att hålla en grupp flygpan i luften/högsta stridsberedskap i två-tre områden under flera veckor. Obalanser när det gäller basorganisationen och transportkapacitet måste rättas till liksom anskaffande av offenisiva vapensystem. Sammantaget innebär det skisserade behovet ett svar på tidlösa faktorer som landets yta och militärgeografiska läge.

Bild 10-11: Förra året visade jag illavarslande strategiska faktorer för Ryssland. Nu har minnesramsan blivit ännu längre. Ukraina har blivit invaderat och Ryssland har börjat skramla med sina kärnvapen. Detta är en riskvariabel som måste mötas med en riskpremie. Konservativt satte jag den till 20-50 % ytterligare förstärkning av stridskrafterna. Vi är nu uppe i sådana volymer att en blandad personalförsörjning är det enda systemet som möter kraven på tillgänglighet och uthållighet till rimlig kostnad.

Bild 12: Målbilden för Sverige är fred. Det krävs att vi har en trovärdig förmåga som kan dämpa eller avhålla från väpnade konflikter för vår del. Den förmågan kan bara uppnås om omvärlden bedömer att vi har en sådan sammansättning och skicklighetsgrad i organisationen att vi klarar att hävda territoriet mot systematiska kränkingar (tillgänglighet) och kan genomföra en fördröjningsoperation i minst tre veckor i en operationsriktning (uthållighet). Har vi den kapaciteten, så kan vi också bättre avdela förband för internationella insatser.

Bild 13: Jag tog också några detaljförslag till det pågående arbetet. Jag menar att vi behöver lösa ut en del av beredskapskrediten i Riksgälden för att rätta till akuta brister och på så sätt bädda inför försvarsbeslutet. Att formellt upphäva RB 5 är också en viktig åtgärd och signal.

Bild 14: Nästa år förväntas Riksdagen godkänna avtalet om värdlandsstöd. Vi bestämmer i varje situation själva, men det är uppenbart att ju svagare försvar vi har desto mer sannolikt blir behovet och i motsvarande mån nedgår vårt generella självbestämmande i frågan. Ett svagt försvar riskerar som alltid att beröva statsledningen handlingsfrihet. För att förbereda ett värdlandsstöd så borde vi organisera en logistikbas i Halmstad, vilket bjuder på många fördelar. De viktigaste är att det redan finns luftvärn i staden, att infrastrukturen finns på plats och att det frigör Göteborgs hamn som militärt mål. Nu är det ingen garanti för att Göteborgs hamn inte skulle anfallas vid en väpnad konflikt, men tröskeln höjs betydligt i det avseendet. Militära förband kommer därför ändå behövas i området för skydd mot sabotageförband och mineringar i vattnet utanför.

Bild 15: Överväg ett materiellt bistånd till de baltiska staterna för astt stärka deras försvarsförmåga, i synnerhet Lettland och Litauen. Ett konkret exempel på solidaritet.

Bild 16: Allt är inte kronor och ören. Gråzonsproblematiken måste hanteras med lagstiftning (och övning). Ryska specialförband a k a ”små gröna män” anställda i säkerhetsbolag hanteras idag av cirka 100 poliser på Gotland till dess någon bestämt att begreppet ”krig” ska användas. Hemvärnet kan förvisso bevaka prioriterade skyddsobjekt, men alla objekt som inte kan bevakas blir ett fall för polisen. Detn enskilt viktigaste åtgärden för att bidra till ökad stabilitet i vårt närområde vore etablerandet av kvalificerade luftvärns- och kustrobotförband på Gotland, skyddade av ett par mobilseringsbara mekaniserade bataljoner på ön. Förutom möjligheten att regla av en stor del av Mellersta Östersjön, så skulle det också med sin uthållighet bidra mycket positivt till luftstridskrafternas luftförsvar av Sverige samt egna sjöstridskrafters förflyttningar längs ostkusten.

Bild 17: Allt detta kostar mycket pengar, säkerligen minst 2,0 % av BNP. Trots att det är klart mer en dubblering av krigsförbanden, så är det inte motsvarande i pengar. Det beror på att det kostar stora summor att ha en grundstruktur etablerad. Denna kostar mycket utan att få ut ett enda krigsförband i fält. NATO har bestämt sig för att nå 2 %-målet till 2024. I USA har det börjat en debatt, om ett urholkande av inflytandet för de länder som inte betalar den gemensamma försäkringspremien. Det skulle vara intressant att se en balanserad budget från alliansen, där försvaret har c:a 80 Mdr i budget. På samma sätt vore det intressant att se en röd-grön budget, där c:a 100 Mdr (2,5 %) är avdelat för samma ändamål för att bevara en militär alliansfrihet och uppnå en betryggande försvarsförmåga.

Bild 18: I Sälen såg många pessimistiska och nedslagna ut vid det här laget, men den goda nyheten är att vi är mycket rikare och är en större befolkning än vi var under kalla kriget. Vi har alltså alla möjligheter att avdela detta för en central uppgift. Det är en viljefråga, och en fråga vilket vilket värde vi sätter på det som vi har fått förvalta. Jag är övertygad om att våra mor- och farföräldrar hade varit mycket besvikna på oss (huvuddelen av beslutsfattarna), om de kunnat se våra våndor. ”Har ni ingenting lärt av våra misstag”, skulle mina ha sagt i varje fall, och berättat om vanmakten vid andra världskrigets utbrott och de hårda krigsåren. Den gången undkom vi med ett nödrop och anpasslighet. Vi måste ha en politik och förmåga som klarar av ett svagt Europa, ett frånavarande USA och ett aggressivt Ryssland.Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men för den som har missat det, så pågår det ett krig i Europa – drygt 100 mil från Sverige.

Bild 19: Med försvarsvilja och samarbete kommer man långt.

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Inför Journalistan

Frejlif Olsen var Ekstrabladets (Köpenhamn) första chefredaktör för ca 100 år sedan. Han sa bl.a: "En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.". Uttalandet känns som en lämplig allegori över riskerna med bristande källkritik, något vi sett ganska mycket av under Ryssland-Ukraina kriget.

Inom kort kommer vi att publicera en lista över journalister som skriver om försvaret, säkerhetspolitik, utrikespolitik eller rapporterar främst från Ryssland och Ukraina i synnerhet men också ledarskribenter, politikjournalister och utrikeskorrespondenter i allmänhet.

Det indirekta syftet med listan är att ge dig som medborgare, mediekonsument, väljare och skattebetalare en möjlighet att tillsammans med andra värdera och gradera informationsvärdet. Att tillsammans med andra på ett nyanserat sätt kritisera sagesmän och källgranska det du läser.

För att lyckas bra med det behövs förebilder. Det är dessa som kommer att återfinnas på listan. (Nu var det nog en och annan som pustade ut). Visst kan man tänka sig en svensk variant på Johan Kylanders "Hall of shame" men frågan är om inte det skymmer syftet.

Listan baseras än så länge på tips och diskussioner vi haft med andra försvarsbloggare - inga komplicerade urvalskriterier således. Listplaceringen bygger på antal följare på Twitter, i likhet med Försvarstwittrartoppen. Man kan fundera på om det är rätt men så ser det ut just nu. Det kan ändra sig. Ett skäl att ha det så, är att aktivera journalisterna på Twitter där de faktiskt möter sina läsare och där källkritiska granskare inom deras respektive faktaområde kan bidra till deras objektivitet.

Nedanstående text ger en bakgrund till Försvarsjournalist-listan, eller "Journalistan" som den kommer att kallas.

Under 2014 gick det upp för många mediekonsumenter att en mycket viktig del av den ryska hybridkrigföringen, sjätte generationens krigföring, är informationsoperationer och psykologiska operationer. Detta är på intet sätt något nytt. I Sovjetunionen växte under 30- och 40-talet propagandamaskineriet i takt med det nazistiska och färdigheterna slipades under Stalin på 50-talet. Den typ av påverkansoperationer på utländsk opinion vi ser idag har dock sina rötter i 60- och 70-talets verksamhet på KGB:s första direktorat, alltså det som i USA motsvaras av CIA. Idag heter det SVR men har i stort sett samma uppgifter.

Under 50- och 60-talet var USA och Storbritannien världsdominanter på Soft Power. Populärkulturen var en bärande våg för kulturströmningar och indirekt påverkan. Sovjetunionen och östblocket hade nästan motsatt effekt på andra partens mottagare förutom under Chrustjevs första år när han (säkerligen med ärligt uppsåt) ville göra upp med Stalin-eran.

Under sena 60-talet och 70-talets början sjösattes destabiliseringsdoktrinen fullt ut, den som vi skrivit om många gånger. Det bästa exemplet är infiltrationen av miljö- och fredsrörelsen i Västtyskland och påverkansoperationerna inför utplaceringen av Pershing II-systemet. Enligt Pacepa är också mycket av det vi ser idag av Väst vs Islamister en produkt av sovjetisk destabiliseringsstrategi och extremt långsiktiga påverkansoperationer. Därom tvista säkert de lärde. Det finns fler rationaliteter för US/UK att kriga i Mellanöstern.
 
Under den här tiden etablerades också de metoder som senare har blomstrat och som brukar sorteras in under begreppet konspirationsteorier eller kort och gott "foliehatt". Detta gäller i första hand USA men skvätter även på Västeuropa. KGB använde sig under 60- men främst 70-talet av några redan befintliga myter i USA. En handlar om alla de frimurarordnar och KKK-sällskap som enligt myten styr och ställer på olika nivåer i det amerikanska samhället, en annan handlar om hur aliens besökt jorden och därvidlag fått kontakt med det amerikanska flygvapnet och vissa initierade i den amerikanska regeringen. I denna jordmån odlade KGB ett antal konspirationsmyter med dessa ingredienser närvarande på ett eller annat sätt. Allt handlade om att vända det amerikanska folket mot den styrande makten. Den styrande makten i USA är dock allt annat än homogen men det var viktigt för KGB att skapa den bilden. Det är mot den bakgrunden man skall se dagens myter och konspirationer, t.ex. den som SVR sannolikt värvade Julian Assange och Edward Snowden för - massövervakningsmyten. En myt som SVR jobbat hårt med är den som kallas "9/11 was an inside job". Du som läser Veterans Today, Alex Jones eller t om David Icke - ha detta i bakhuvudet. Om agendan är att till varje pris demonisera USA:s ledning så är risken stor att SVR har ett finger med i spelet. Det är ganska självklart att om man vill destabilisera ett land så är det bra om folket upplever att deras ledning är onda jävlar.
 
Under 80-talet fick amerikansk Soft Power fullt genomslag och genom ekonomisk krigföring och strategiska informationsoperationer riktade i första hand mot övriga WP-länder kunde Kalla kriget vinnas. Den historieskrivningen bör också nyanseras men vi sparar den diskussionen till ett annat inlägg. Under 90-talet splittrades KGB upp. Första direktoratet blev SVR, andra direktoratet blev FSB. Tredje direktoratet som var en angivarorganisation inom de väpnade styrkorna upplöstes i princip. Resterande direktorat fördelades på SVR, FSB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Totalt minskade det gamla KGB från att ha sysselsatt mellan en halv och en miljon medarbetare till att i mitten på 90-talet endast bestå av knappt 100 000 medarbetare totalt (fördelade på SVR, FSB och GRU).

Sedan dess har dock den ryska underrättelse- och säkerhetstjänsten växt och idag arbetar 100 000-tals medarbetare med informationsoperationer, påverkansoperationer, psykologiska operationer, cyberattacker, signalspaning och det som fortfarande kallas för nyhets- och mediabyråer.

Sovjet hade precis som USA en tradition av att arbeta "via proxy". Man utarbetade under Kalla kriget förfinade metoder för att via Syrien, Libyen, Angola, Chile, Grenada, Nicaragua, Kambodja och många andra länder indirekt bekämpa väst och USA. Och som redan nämnts infiltrerades t.ex. miljö- och fredsrörelserna i väst. Detta finner man också idag när man tittar närmare på extremhöger, extremvänster och islamister runt om i USA och västvärlden. Vi kan bara titta på vår egen bakgård. Nordfront, AFA, Ofog och Radio Islam för att ta några exempel har förvånansvärt mycket gemensamt med Kreml. Samtliga har t.ex. stora problem med USA, EU eller NATO och de har stora problem med det de kallar etablissemanget som de anser bör störtas och/eller försvinna. Putin gnuggar händerna. Och skickar möjligen en slant som tack.

Det förtjänar att särskilt omnämnas det gamla 8:e och 16:e direktoratet, FAPSI, myndigheten för statlig kommunikation och information. Det kan jämföras rent uppgiftsmässigt med NSA eller FRA. Arvet efter denna finns nu hos FSB och märk väl att sedan den 7 mars 2005 är FSB direkt underställt Rysslands president.

Från 2000 och framåt började Putin långsamt stärka greppet om inhemsk media. Journalister mördades och fängslades, medieföretag med "fel agenda" trakasserades och stängdes och statliga nyhetskanaler höjde volymen. Under 2013 och 2014 slutförde Putin detta arbete genom bildandet av Sputnik, nedläggningen av RIA Novosti och Russia Todays internationella expansion. RT får i nästa års ryska budget en summa motsvarande 3 miljarder kronor för att sprida sitt budskap. Nyhetsbyrån Sputnik har tilldelats ett anslag på 170 miljoner dollar för 2015, tre gånger mer än ursprungligen planerat. Det sker i ett läge då den ryska ekonomin stagnerar och då stora nedskärningar i budgeten hotar inom offentlig sektor som hälso- och sjukvård.

Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta medielandskapet som svenska journalister måste förhålla sig till. Samtidigt måste man förstå att svenska redaktioner och nyhetsbyråer har hårda sparkrav på sig och ägare till mediaföretag förväntar sig avkastning på investerat kapital som vilket industriföretag som helst. Detta leder till anorektisk bemanning och hårda tidskrav för att inte missa möjligheten att spinna på händelser som är aktuella och pågår för stunden. Media har dessutom flyttat från tidningar, TV och radio till internet med allt vad det innebär för publiceringsprocessen. Det är frestande att haka på ett snabbt händelseförlopp, få många läsare (klickare) och då öka reklamintäkten. Förr hade man ett tidsfönster innan tidningen gick i tryck då redaktörer och mer erfarna journalister kunde rätta till de värsta grodorna. Det här fönstret finns i viss mån kvar hos mer seriösa publicister men då uppstår nästa problem - de ryska medierna väntar inte. Och de finns i samma dator eller smartphone som mediakonsumenten konsumerar svensk media i.

Vi har beslutat att skapa den här listan för att vara ett stöd i första hand för medvetna och källkritiska mediekonsumenter. Alltså väljare, skattebetalare och medborgare. Vi som förtjänar att få en så objektiv beskrivning av verkligheten som möjligt. Från vårt inlägg "Gick du på den lätta?" hämtar vi upp filosofen Jean Baudrillard och hans hyperrealitet som på ett bra sätt illustrerar hur vi tror oss veta något om den fysiska verkligheten när det i själva verket är en version av verkligheten, medvetet eller omedvetet förvrängd.

Hur ser lösningen ut då? Ett bra sätt att komma till rätta med de värsta avarterna är naturligtvis debatt och diskussion. Hur går sådan diskussion till? Visst finns det elitsamlingar som Publicistklubben, men det gynnar inte öppenhet i någon större omfattning. Det blir sällan bra när samtliga i rummet har samma yrke, bakgrund och utbildning. Visst måste det också finnas men faller snarare under rubriken "utveckling".

Bloggande och Twittrande har seglat upp som kanaler där väljare, medborgare, skattebetalare och mediakonsumenter kan möta journalister, mediahus och politiker. Det finns för närvarande ingen bättre plats för det mötet än just Twitter. Det som gör det extra spännande är att kanalen är internationell. Det gör att man kan få en svensk journalists syn på en händelse i Ukraina och strax därefter få en tweet från en person som faktiskt befinner sig på plats där det händer. Det ställer höga krav på källkritik vilket är utmärkt!

Vi tror att Twitter och bloggar kompletterar media och journalistisk rapportering och granskande och instämmer i den bild som Anders Lindberg målar upp i det andra videoinslaget nedan. Vi hoppas att på detta sätta bidra till att ytterligare förstärka den trenden.

Referenser och instudering
 
Nedan finns ett kort inslag om Pacepa där professor Rychlak (medförfattaren till boken "Desinformation") intervjuas. Pacepa själv lever med skyddad identitet på hemlig ort. Glenn Beck är libertarian har haft en TV-show på Fox News Channel under två år men är nog att betrakta som mittfåra i USA. Han har en tydlig bias, inget snack om det, men han är öppen och tydlig med det - till skillnad från SVR och rysk media. Bortser man från det och att den första minuten är lite sladdrigt amerikansk så är det återstående 4,5 minuterna mycket intressanta och målande.



Därefter tar du en titt på det här och lyssnar mycket noga på Jakob Hedenskog, Fredrik Konnander och Anders Lindberg.



Och därefter är det dags (igen) för lite överkurs. Titta så mycket du orkar! Den här versionen är den kompletta med samtliga tillgängliga avsnitt. Det är enklast att titta på den så att man får med allt även om det är lite störande med den portugisiska textningen.


 
Lycka till med källkritiken så ses vi snart på Twitter tillsammans med duktiga journalister.

Läs gärna Skippers inlägg om påverkansoperationer, Wisemans inlägg om medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget samt DN-härvan av Johan Kylander.

Tack till Johan Kylander och Wiseman för inputs!
 
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gick du på den lätta?




Denna artikel publicerades ursprungligen på Medium den 12 december 2014.

Tidningen Metro startade i mars i år en site man kallat ”Viralgranskaren”. I USA har företeelsen funnits sedan slutet på 90-talet t.ex. i form av Hoaxbusters.org. Initiativet är mycket lovvärt och har gjort mycket gott. Men man vänder sig förstås till en mediakonsumerande publik som ibland rodnar över att de spridit lögner i fikarummet på jobbet. Ingen skada skedd, någon förfasade sig, någon blev irriterad och någon fick skämmas. Men inte mer än så.

Vi som arbetar inom statlig förvaltning med verktygen för säkerhetspolitikens genomförande måste ha betydligt högre ambitioner än så. Arbetar du inom polisväsendet eller någon av försvarsmyndigheterna så har du kanske fått en regelrätt säkerhetsgenomgång dig till livs någon gång under din anställning. Tråkigt nog tar man sällan upp frågor som hör hemma i informationsarenan. Men du har ändå tack vare ditt yrke blivit lite paranoid eller åtminstone sunt källkritisk.

Om du däremot arbetar i andra delar av den offentliga sektorn så har du sannolikt inte lagt mycket krut på de här frågorna. Och det har inte din chef heller. Ibland kommer en allvarsam säkerhetschef eller IT-säkerhetschef förbi och drar några anekdoter om hur det brustit avseende skydd av personuppgifter eller ännu vanligare — någon har stoppat en virussmittad USB-sticka i jobbdatorn.

Men om vi begränsar oss till personal inom offentlig sektor som faktiskt har betydelse för samhällets robusthet, för det civila försvaret om du vill, så kan man undra hur det är ställt. Sannolikt är det en fallande skala från MSB och Länsstyrelserna som man kan hoppas har en relativt god insikt i effekterna av välplanerade och väl genomförda informationsoperationer ner till enskilda kommuner som sannolikt aldrig berört frågorna. Möjligen med undantag för de kommuner som har kärnkraftverk, annan kraftförsörjning eller stora flygplatser inom gränsen.

Det riktigt allvarliga är dock inte de offentliga aktörerna som ändå står under direkt politisk kontroll. Det svåra är alla de privata företag som den offentliga sektorn lutar sig emot på en rad områden för att samhället skall kunna upprätthålla stabilitet, säkerhet, trygghet och välfärd.

Vad är informationsoperationer?

Definitionen lyder: ”samlade och samordnade åtgärder i fred, kris och krig till stöd för egna politiska eller militära mål genom att påverka eller utnyttja en motståndares eller annan utländsk aktörs information och/eller informationssystem medan man samtidigt utnyttjar och skyddar egen information och/eller informationssystem. Det yttersta målet är att påverka det mänskliga beslutsfattandet. Informationsoperationer kan vara såväl offensiva som defensiva operationer.” Grundsyn InformationsOperationer, Försvarsmakten, 2007

I Försvarsmakten Handbok Info Ops från 2008 finns en bild som på ett tydligt sätt visar hur beskrivningen av verkligheten fått ett övertag över den faktiska verkligheten.



Skall man vara riktigt akademisk kan man härvidlag referera till alla Matrix-fans stora idol, den franske filosofen Jean Baudrillard. Han påstår att vi idag rör oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund. Detta beskrivs som att en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde. Detta är en extrem och filosofisk beskrivning men ger en idé om elementa för de som arbetar med informationsoperationer.

Åter till målgruppen. Vi som arbetar med Sveriges säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd. Vad vet vi om dessa förhållanden? Förstår vi att det är så här informationssamhället fungerar?

Det är en sak att förstå att reklamen inte talar sanning, att man inte blir lycklig och får kompisar om man dricker Coca-Cola. Men det är en tankeansträngning att omsätta det till att avsändaren är en stat och inte ett företag som tillverkar och säljer konsumentprodukter. Man kanske kan förstå att Ryssland gärna överdriver sin militära styrka. Många har ändå hört talas om begreppet propaganda och förknippar det med Goebbels och nazismen. Rätt många har också förstått att Sovjetunionen och det kommunistiska blocket fungerade ungefär så — ett samhälle baserat på lögner. Men att vi idag skulle vara påverkade av stater hela vägen ned till vårt frukostbord? Det är svårt att ta in. Sannolikt tänker man inte ens i dessa banor. Och det är precis det som är meningen…

I dagarna har vi drabbats av några händelser som mycket väl exemplifierar ovanstående. Under veckan har flera system drabbats av cyberattacker eller IT-attacker. Detta”vapen” ingår i arsenalen för informationsoperationer. Samtidigt har en rysk hackergrupp, LizardSquad, tagit på sig dådet och motiverat det med att de är missnöjda med spelbolagen EA och Microsofts XBOX. Detta är sannolikt dels ett sätt att dölja statsdrivet cybersabotage men ännu troligare en metod för vilseledning. Samtliga svenska nyhetsmedia har svalt betet och rapporterar om illbattingarna i LizardSquad och att Telia fått problem med DNS (DNS är ett slags postnummer och adressystem för navigering av information över internet). I själva verket är det sannolikt att angreppet är mer omfattande än så. Det ligger i alla svenska aktörers intresse att tona ned omfattningen och därmed höljs också avsikten i dunkel. Telia vill som privat företag inte verka svagt och sårbart inför sina kunder, MSB och PTS agerar här precis som SÄPO, Försvarsmakten (MUST) och FRA skulle ha gjort — man avslöjar inte för fienden vad man vet om fiendens kapacitet och aktiviteter. Om man alls vet något — vilket man inte heller gärna visar för angriparen.

Svenska folket som betalar för kalaset får inte ens en kritisk granskning av media! Media som dessutom också vill ha betalt för sina insatser, antingen genom prenumerationer eller annonsering. Och vem är det som annonserar? Tja, t.ex. telekom och IT-företag. Det sistnämnda är lite onödigt konspiratoriskt men det är för att visa på sambanden och hur du som enskild medborgare i slutändan är helt beroende av krafter som inte alla gånger gynnar dig. Med ”att gynna dig” menas i det här fallet att sörja för säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd — något vi betalar för via skattsedeln.


Under veckan har också ryska och serbiska gravstenar välts i Sydney. Detta har mycket lite med Sverige att göra men när det senare bara återges utan kommentarer i svenska media så får man omedvetet en bild av att världen är emot Ryssland OCH Serbien. När Ryssland senare vill stärka banden med Serbien och mota bort Nato och EU därifrån så har de samlat på sig virke för att hålla den brasan vid liv. Se det som ett exempel på hur till synes ointressanta nyheter påverkar oss alla i en riktning som för avsändaren är önskvärd.
 
När svensk media beskriver kriget i östra Ukraina som en kamp mellan staten Ukraina och ”pro-ryska” ukrainska aktörer som vill ha lokal och regional frihet från Kiev så är det en beskrivning som inte stämmer med verkligheten. I den fysiska verkligheten finns ryska specialförband initialt och senare ryska reguljära förband på plats i Donetsk och Luhansk för att genomföra regelrätta strider med Ukrainska armén. Rysk vapenteknologi t.ex. avancerade luftvärnssystem är grupperade i Ukraina och ligger t.ex. bakom nedskjutningen av det malaysiska flygplanet. Ryssland inrättar ett observatörsteam med ett namn som är förvillande likt det internationella organet OSCE, fast istället bestående av ett urval av europeiska högerextremister. Mycket av detta passerar obemärkt och okommenterat i svenska media genom att det återges som en beskrivning av den fysiska verkligheten.
 
En annan hårresande historia är den om Edward Snowden. Så sent som den gångna veckan har svensk media återupprepat beskrivningen av Snowden som en visselblåsare som pekat på brister inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Svenska medborgare matas vidare med den klassiska KGB-myten om det amerikanska övervakningssamhället. Snowden är en rysk agent även om det är oklart exakt när han värvades. Han går ryska ärenden och gör det väldigt, väldigt bra. Det är inte den bild som målas upp i svenska media. Fundera på varför.
 
 
 
Det finns många exempel på ovanstående och bara det senaste året har fenomenet tilltagit i styrka. Vi lever närmare och närmare Baudrillards hyperverklighet och vi har färre och färre objektiva källor att tillgå för att få reda på vad som händer i den fysiska verkligheten.
 
För att på ett snyggt sätt återkoppla till Viralgranskaren kan vi avsluta med att ta en titt på ett fantastiskt exempel på påverkan inom ramen för informationsoperationer. Martin Löwdin twittrade på fredagen om en website som förespråkar att Putin skall vara en av kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Vid en första anblick ligger avsändaren förutom http://voteputin.com/ också bakom https://twitter.com/USAproRussia och http://www.gofundme.com/bu4f7w. Exemplet är inte särskilt förfinat, det finns mycket mer svårupptäckt psyops mot USA men det ingår i en företeelse som levt sedan långt innan internet. (Fundera på vem avsändaren är och vad syftet med ”kampanjen” är.)
 
Företeelsen kan slarvigt sammanfattas med ordet ”foliehatt”. I denna gruppering ingår personer som tror att aliens varit på besök på Jorden och dessutom samarbetar med USA:s regering. Många tror också på en styrande elit som ibland kallas Illuminati och ibland består av rymdödlor (notera hacker-alias i cyberattacken i veckan). En mycket vanlig uppfattning är att 9/11 utfördes av amerikansk underrättelsetjänst. Sök bara på ”Illuminati” på YouTube så har du fullt upp i en vecka. Enligt Ion Pacepa, f.d. underrättelsechef i Rumänien (under WP-tiden) så är företeelsen en produkt av långvariga desinformationskampanjer utförda av KGB under Kalla kriget. Det kan man diskutera men det finns en logik i att Sovjet ville destabilisera USA och NATO genom informationsoperationer. KGB tog fasta på befintliga konspirationsteorier i USA t.ex. om påstådda besök av aliens och utvecklade dem vidare, något som den avhoppade KGB-agenten Yuri Bezmenov också bekräftat och kampanjen beskrivs ingående i Pacepas bok ”Disinformation” som han skrev tillsammans med den amerikanska professorn i juridik, Ronald Rychlak.
 
Idag, efter 20 år med internet, har metoderna förfinats. Och möjligen är det exempel på sådant vi ser i ovanstående ”Vote for Putin” och veckans LizardSquad-angrepp. Nu är det inte längre fråga om flagranta och uppenbara konspirationsteorier, nu börjar man lägga orden i munnen på västmedia. Ännu kan man med ett kritiskt öga upptäcka små avvikelser som avslöjar psyopsen men som ovan beskrivits är det långt ifrån alltid som upptäckten görs och vad värre är — svenska media upptäcker det inte alls utan vidarebefordrar informationen utan kommentarer och utan källkritisk granskning.
I en öppen demokrati kan folket på olika sätt kritisera de styrande. Under veckan har tortyrrapporten lagts fram i USA. Den visar att det finns en politisk vilja att kritisera landets ledning och underrättelse- och säkerhetstjänsten, i det här fallet CIA. Det rekommenderas varmt att du tittar på Jon Stewarts program ”Daily show” för att få en uppfattning om hur högt i tak det är i amerikansk media. Allt är inte Fox news… (Kan du inte se programmet pga den plats där du befinner dig så kan du alltid ladda ner tillägget Hola som gör det möjligt se utländska tv-program oavsett lokalisering)
 
Detta ger också ett tillfälle för Ryssland att använda ett av sina favoritverktyg i informationskrigslådan, nämligen det som brukar benämnas ”Whataboutism”. Enkelt beskrivet kan man säga att Ryssland på kritik svarar ”men ni då — är ni så bra själva?”. En av Putins närmsta män, Dmitry Peskov, har återupptagit denna gamla sovjetiska psyops-teknik och förfinat den. Särskilt när det handlar om mänskliga rättigheter. Vi kan räkna med att för varje gång som väst avslöjar ryska informationsoperationer så kommer Ryssland att komma med en förvriden beskrivning av den fysiska verkligheten och kasta lika mycket skit tillbaka antingen direkt som Peskov eller indirekt via personer som Alex Jones och David Icke och deras följe.
 
Vi lever i en öppen demokrati och har ett djupt samarbete med andra öppna demokratier. När våra slutna grannländer använder sig av dolda och odemokratiska metoder som direkt eller indirekt drabbar oss så måste detta påpekas och beskrivas. När myndigheter som har ansvar för att göra det misslyckas — måste vi som ansvarstagande individer och medborgare göra det. Och när media — som har som uppgift att granska och rapportera misslyckas så blir det vår enda möjlighet att behålla kontakten med den fysiska verkligheten.
 
Vårt samhälle är baserat på yttrandefrihet och övriga grundlagsstadgade friheter. Dessa måste alltid värnas. De är viktigare än summan av de institutioner som bär upp dem. De är summan av folkets vilja och välgång. Igår, idag och i morgon.
 
Vilket faktiskt innebär att det bästa som kan hända nu är att den här artikeln blir rejält påhoppad. Bättre kan syftet med artikeln inte illustreras…

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Basplattan – rätt fokus?

Försvarsminister Hultqvist har den senaste tiden fokuserat sin argumentation på att Försvarsmakten behöver säkra det han benämner bottenplattan. Det låter väl förnuftigt, men är det verkligen det?

Basplattan måste här tolkas som det som gör att Försvarsmakten överhuvudtaget kan verka. Samtliga befattningshavare måste inom stipulerad tidsram kunna få tillgång till sin materiel. Denna materiel måste vara av tillräcklig kvalitét. De måste ha adekvat utbildning för att använda den. Kanske mest svårbedömt är dock att allt som görs måste fungera i alla led och inga allvarliga brott får finnas på vägen till leverans av effekt. Det senare kan enbart säkerställas genom försvarsmaktsövningar med ordentlig och objektiv utvärdering.

Tolkar man bottenplattan på detta vis så blir det också tydligt att det åligger Försvarsmakten och dess högsta chef att detta fungerar. Skulle det finnas allvarliga hinder för leverans av den beställda effekten så är det överbefälhavarens uppgift att antingen få gehör för nödvändiga förändringar eller ställa sin plats till förfogande. Detta är på intet sätt kontroversiellt. Om en myndighet inte kan utföra de uppgifter som är dem ålagda, och chefen inte får gehör för förändring, så uppstår förtroendekris. Förtroende måste lösas eller så får det bli skiftbyte i Bregottfabriken.

Överbefälhavaren har förmodligen varit den tydligaste sedan Owe Wiktorin så jag är övertygad om att om det inte finns några allvarliga problem med bottenplattan. Visst, den är på en låg nivå, den är underfinansierad och kraftigt försenad. Men i sak så är nog ÖB övertygad att om medlen som han begärt tillförs så kommer Försvarsmakten leverera beställd effekt enligt den tidsplan som meddelats. Notera beställd effekt och tidplan som meddelats.

Så försvarsministerns utspel om basplattan handlar om något annat. Tyvärr är jag rädd att det kan handla om förskjutande av fokus från politik och monetära medel till att Försvarsmakten måste göra om och göra rätt. Försvarsministern placerar subtilt Svarte Petter hos ÖB. Misslyckanden kommer framgent att vara ÖB:s fel eftersom det är han som trots allt är ansvarig för bottenplattan.

Genom att påstå att grundfunktionen i Försvarsmakten inte fungerar så hamnar både bevisbörda och fokus hos ÖB. Jag är förvånad att inte myndigheten redan har i svarat upp och meddelat att beställd basplatta kommer att levereras om inom angiven tidsram, om medel skjuts till enligt tidigare begäran.

Allvarligare är kanske att diskussionen om basplattan har tagit fokus från andra viktiga områden, till exempel framtiden. Här och nu är nödvändigt men det finns en tidsdimension i det uttrycket. Om några år så kommer här och nu vara det vi idag kallar framtiden. Politikerna har i omgångar dragit ner på forskning och teknik (FoT) så till den milda grad att Försvarsmakten snart tappat förmågan att beställa framtida vapensystem. Detta är bekymrande. Inom flygområdet – där jag har viss insikt – är det alarmerande.

Genom att inte forska så kommer vi att bli akterseglade vad det lider. Det blir lite som det tidigare tankeförbudet runt kärnkraften, där man inte ens fick forska på nya effektivare reaktorer – om de skulle placeras i Sverige. Detta innebar så klart att all kompetens på området försvann.

Likadant är det kring försvarsmateriel. Ges inga medel till att fundera på framtiden så kommer vi snart inte ens veta vad vi ska köpa. Vi blir helt beroende av utländska operatörer och tvingas mer eller mindre in i en större försvarsallians, där vi blir strykhundar då vi fortfarande saknar kompetensen.

Oavsett om försvarsministerns avsikt var att flytta fokus så blir det resultatet. Jag väntar med spänning på en motreaktion från Försvarsmakten i syfte att kunna agera här och nu – även om 10 år.

Vänligen
Mikael Grev

Wiseman på samma ämne


Gästinlägg: Replik FSV ekonomiska modell

Innan Folk och Försvars rikskonferens i Sälen skrev FMV:s chef för Förråd, Service, Verkstäder (FSV), Tomas Salzmann, ett gästinlägg här med anledning av en diskussion som uppstått på Twitter rörande påslag som FSV gjorde på tjänster som säljs till Försvarsmakten. Ursprungsuppgifterna som fick Tomas Salzmann att reagera kom från signaturen @DDrilog, som inkommit med en replik. Detta gästinlägg skulle egentligen ha publicerats tidigare under den gångna veckan, men Sälen och uppslammade uppgifter hos mig gjorde att så ej blev fallet. 

Debatten lär fortsätta.

 Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Replik FMV/FSV ekonomiska modell


Jag blev för ett par dagar sedan tillfrågad av Wiseman om jag var villig att replikera på C FSVs gästinlägg angående myndighetens ekonomiska modell.

Här kommer nu min inledande syn på vilka problem som föreligger med nuvarande lösning med FMV/FSV som underhållsleverantör till Försvarsmakten samt ett förslag på vad jag anser kan vara ett första steg för att komma tillrätta med problemen.

FMV= http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/
FSV= Förråd Service och Verkstäder är en del av FMV http://www.fmv.se/sv/Om-FMV/Organisation/Verksamhetsomraden/FSV/
FM= Försvarsmakten http://www.forsvarsmakten.se/sv/ ”Kärnverksamheten”


Effektivisering?

Försvarslogistik skall närmast ses som en mängd långa kedjor av händelser och verksamhet som möts vid flera tillfällen innan leverans sker till den som har behov av effekt. Att som C FSV endast effektivisera sin egen del av logistikkedjan och dessutom effektivisera främst i monetära termer ger dessvärre stora svängningar och skapar ineffektivitet någon annanstans i Försvarsmaktens organisation. Detta blir speciellt märkbart om resurser förändras utan helhetssyn som tex nedläggning av en flygverkstad eller outsourcing av militär reservdelsförsörjning.

C FSV talar gärna om ökad debiteringsgrad som ett mått på effektivisering.
Debiteringsgrad är oerhört lätt att manipulera – Ett enkelt sätt är att säga till all personal att redovisa så mycket tid som möjligt mot en kundorder. Så länge det inte finns någon med uppgift att kontrollera eller granska går det även att redovisa egna kvalitétsbrister, reservdelsproblem, utbildningar mm mot arbetsorder. FM har från och med 2015-01-31 ingen personal kvar som detaljgranskar genomförda åtgärder och FMV-FM fakturaflöde är till viss del automatiserat. För mig talar växande repköer ett tydligt språk om att detta handlar om något annat än effektivisering – nämligen suboptimering.

Incitamentet för repkön är olika beroende på om man tillhör FM eller FMV. FM vill helst uppnå 100% tillgänglighet och FMV ser gärna att man har materiel i repkön för att få så hög orderingång som möjligt eftersom man då garanterar avbrottsfri produktion.
En annan aspekt är att det är enklare att få en eventuell extern leverantör att ta över verksamhet om det finns en garanterad orderingång.


Mer pang för pengarna - För vem?

Eftersom FMV är en intäktsfinansierad myndighet kan FMV per definition inte spara någonting åt Försvarsmakten – bara åt sig själva. Däremot kan FMV se till att ha mer intäkter än utgifter och på så vis få ett överskott som går att lämna tillbaka till Försvarsmakten som en så kallad ”besparing”.

Andra verksamheter som överskottspengarna kan användas till:
• köpa in konsulter som kan lösa de uppgifter FMV/FSV inte kan, hinner eller vill göra själv.
• skicka FMV personal på utbildning/möten/kurser för att bättre förstå kunden Försvarsmakten.
• skicka FMV/FSV chefer på utbildningar. Lean-kurser verkar populärt.
• skicka konsulter på utbildning – Trodde i min enfald att det var kompetens som gjorde att man fick jobb på FMV?
• flyga in FMV personal till Stockholm och äta julbord på Globen Annexet.
• genomföra helt irrelevanta infrastrukturåtgärder på Fortverkets fastigheter som man hyr i andra hand av Försvarsmakten!
• troligtvis kan man också flytta överskott till projekt som av någon anledning blivit dyrare än vad man på FMV räknat med.

I ett civilt företag kan ovanstående nyttjande av medel vara helt normalt – men betänk att FMV fick uppgiften att utveckla logistiken för att de av politiker bedömdes kunna göra detta bättre och billigare än Försvarsmakten själva för att i slutänden spara skattemedel!

Exempel
250 chefer inom FMV lär sig att förstå ”kunden” – Säkert ett jättebilligt och effektivt möte?

FMV behöver hjälp med den krångliga ekonomin och köper in fler ekonomikonsulter.

Det märkliga är att FMV har lämnat tillbaks en hel del pengar till Försvarsmakten och genomfört en hel del annat med sina intäkter också men ändå lät FMV meddela att man inte kunde klara av besparingen redan i april 2014.

FMV och Försvarsmakten talar ofta om att besparingen skall användas till ökad insatsverksamhet vilket naturligtvis är ett välkommet tillskott för övningsverksamheten. Problemet är att effektiviseringen hämtas hem i effektivisering av logistik inklusive reparationer och övrigt underhåll på materiel. Detta innebär i förlängningen att Förbanden som skall övas ofta saknar materiel. När brister uppstår lånar förbanden materiel av varandra eller hyr materiel som tex fordon – Vilket belastar FM ekonomi ytterligare.

Läs gärna Försvarets forum Nr 6 2014 s.20 om reparationskön på ca 1000 fordon till ett beräknat underhållsvärde på ca 500 Miljoner kronor (enligt Tomas Salzmann på FMV intranät)

Är det effektivt och billigt att skjuta underhåll på framtiden? Notera att det är materiel i bruk som avses.


Kostnaderna ska vara tydliga

Jag påstår att det är stora otydligheter i både kostnad och vad som levereras från FMV till FM avseende materielunderhåll på grund av följande:

• Fakturorna från FMV till FM saknar specificerat innehåll – Granskning är i princip omöjlig om man inte lägger ännu mer administrativ tid i flera stödsystem och personalen som tidigare genomförde detta tillhör till största del FMV/FSV idag vilket skapar en jävsituation.
Det är fullständigt oacceptabelt att FSV inte rättat till detta sedan 2013-01-01, detta är C FSV ansvar som Överdirektör på FMV, inga ursäkter accepteras!
Anser inte Statskontoret att FMV behöver följa bokföringslagen?
• FSV kan i och med verksamhetsövergången numera beställa tjänster av sig själva eller av extern leverantör i FM system mot FM konto och ta betalt helt utan FM inblandning! Detta har förekommit och vid enstaka tillfällen upptäckts av en tillfällighet. Är det rimligt att FMV skall kunna detta och eventuellt i framtiden placerar en resurskonsult att arbeta med detta?
• FSV fakturerar i viss mån även egna kvalitétsbrister med motivet att de har rätt till detta på grund av att de skall ha full kostnadstäckning.
Detta har av mig påtalats i en avvikelse som fortfarande efter ett år inte blivit besvarad av FSV.
• En del leverantörers fakturor är mycket bristfälliga och genomfört arbete redovisas endast på mycket övergripande nivå vilket medför att dessa inte kan granskas och jämföras mot gällande avtal.


Påslag på externt underhåll

Olyckligtvis var jag otydlig när jag uttryckte mig på Twitter om ökade FMV/FSV ökade påslag under 2015 vilket fick en annan känd bloggare att göra en kalkyl som förhoppningsvis inte stämmer.

Jag själv kan inte svara på FMV:s totala påslag eftersom jag bara haft insyn i ekonomin i underhållsflödet. De påslag jag sett tillämpas är främst på underhåll av materiel.

Normalflödet innebär att den externa leverantören skickar faktura för genomfört arbete till FMV som i sin tur skickar fakturan till Försvarsmakten efter att FMV lagt på sitt pålägg.

Jag anser at det är orimligt att FSV har ett påslag på inköp av externa leverantörers underhåll och reservdelar oavsett om det handlar om 3,5%, 6% eller 9% eftersom:
• FSV levererar i detta fall (extern entreprenad) inte någon tjänst som de inte redan tagit betalt för. Se FMV myndighetsinstruktion (påslag på egen verksamhet är godkänt – inte påslag på annans verksamhet). Vanligtvis brukar C FSV hänvisa till att det finns administrativ tid kopplat till externa entreprenader men eftersom FM lägger en annan beställning till FMV på detta anser jag att FMV inte kan ta betalt en gång till för samma arbete.
• FMV/FSV får enligt gällande samordningsavtal inte ta mer betalt för beredskapsvaror, reservdelar och förnödenheter än leverantörens ursprungspris – men eftersom FMV fakturor inte särredovisar vad som köpt är det i princip omöjligt att granska.
• Avgiftsförordningen reglerar bland annat vilka påslag som anses rimliga myndigheter emellan. Att ta betalt flera gånger för samma arbete eller påslag på någon annans arbete är inte tillåtet.

https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Svar-pa-skriftliga-fragor/Interna-paslag-pa-av-FMV-till-_H212101/

Ännu intressantare blir ekvationen om man ser FSV som FMV:s interna tjänsteleverantör… Tänk om påslaget finns även där?

Om C FSV är emot påslag förstår jag ännu mindre hur han kan gå med på att höja dem?
Kanske kan detta vara en anledning:
http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-sanker-priserna/?p=6
Jag misstänker att det inte fått samma mediala effekt att sprida nyheten ”FMV sänker timpriset och ökar påslagen!” – Vad tror du?

Andra påslag
Ett annat exempel från en annan del ur FMV:
När Försvarsmaktens Materielkontor med totalt 17 personer gick över till FMV så ökade årskostnaden för Försvarsmakten över en natt från 18 till 24 miljoner!?!?! Vad blev dyrare? Samma personal, samma kontor, samma fordon, samma datorer osv… Ja förvisso fick de en FMV-dator extra per person…


Mitt förslag på hur FM kan komma tillrätta med del av nuvarande logistikproblem

Materielproblemen på basal nivå skall ses som att det har införts begränsningar av personer som inte fullt förstår Försvarsmaktens behov. Dessa personer har medvetet eller omedvetet effektiviserat logistikflödet i en riktning som innebär att kärnverksamheten blir ineffektiv.

Jag påstår att det är fel väg att låta civila ”experter” förändra Försvarsmaktens processer, metoder och att leda militär logistik. Försvarslogistik är absolut inte att jämföra med civil logistik, framförallt för att den militära logistiken har avsevärt mer mångfacetterat innehåll och fler påverkande yttre faktorer än civil logistik.

Ett exempel är Försvarsmaktens Centrallager FMCL. Säkerligen mycket fredsrationellt och anpassat för internationella insatser men i händelse av nationell kris eller konflikt inte riktigt lika ändamålsenligt eftersom man då ”lägger många ägg i samma korg”.

Mitt förslag för att få bukt med materielproblemen börjar med fokus på gränsytan mellan främre och bakre logistik.
En enkel och snabb åtgärd som kan ge omedelbar positiv effekt för kärnverksamheten är att återföra gränsytan mellan Försvarsmakten och FMV till Försvarsmakten.

Oavsett var i Försvarsmaktens organisation gränsytan återupprättas bör den minst innehålla följande:

• Mandat, personal och kompetens att välja underhållsleverantör för reparation eller reservdelar – efter avtal eller akuta behov.
Skall också ansvara för gemensamma vårdanläggningar där förbanden genomför sitt förebyggande och avhjälpande underhåll.
• Mandat, personal och kompetens att prioritera och omprioritera underhåll utifrån förbandens planerade och aktuella insatskrav.
• Mandat, personal och kompetens att genomföra kontrollbesiktning och kvalitétskontroll på underhåll – både internt FM samt FMV/FSV eller mot extern leverantör.
• Mandat, personal och kompetens att tillsammans med FMV och ytterligare sakkunniga från FM genomföra materielöverlämning/kvalitétskontroll eller driva reklamationsärenden mot leverantörer.


Skyndsamt agerande
För att få stopp på nuvarande negativa logistikspiral bör ansvariga politiker agera skyndsamt innan FMV gått för långt i ineffektiva enpartsavtal eller alltför mycket personal tröttnat på dagens situation eller sagts upp.

Ett exempel på enpartsavtal -Service management där anbudstiden går ut om en vecka och omfattar beställning på över en halv miljard kronor. Notera att FMV upphandlar även sådant som normalt ligger på Fortifikationsverket – Ska FM betala två utomstående myndigheter för samma tjänst i framtiden?
https://www.e-avrop.com/fmv/e-Upphandling/Announcement.aspx?id=23750

Andra exempel är upphandling av kompletta system inklusive supportavtal som innebär att Försvarsmakten inte får genomföra underhåll själva (pga designansvar och garantier) och behöver skicka iväg system för att genomföra underhåll vilket under långa perioder begränsar nyttjande.


Slutord
Man skall inte glömma att det fortfarande finns en hel del personal som ofrivilligt lämnat Försvarsmakten. Jag vill passa på att rikta ett stort tack till alla inom FSV/FMV som arbetar på FUS:ar, fordonsbesiktningar, reservdelslager och verkstäder på golvnivå och ett par enstaka chefer och verkmästare på FSV verkstäder som lyckats behålla fokus på vad som är viktigt för Försvarsmakten.


Det finns säkert de som anser att jag är felaktigt underrättad, önskar bevis /detaljinformation eller har frågor eller andra ärenden som berör brister i nuvarande logistiklösning. Ni är välkomna att kontakta mig på ddrilog[at]gmail.com eller twitter @DDrilog eller om jag eventuellt behöver förtydliga ytterligare i fler inlägg.


/Specialistofficer inom militär logistik.

Olja & mjölk – säkerhetspolitikens implikationer av Ryssland och Mellanöstern

Att oljeprisets stora fluktuationer och nedgång har påverkat den internationella valutahandeln är uppenbart, och USA har genom ny teknik och nyfunna gas- och oljekällor ökat sin produktion av fr a skiffergas och skifferolja.

I veckan kom International Energy Agency med sin månatliga OMR-rapport där oljepriset och dess fortsatta fall i januari redovisas. Anledningen till prisfallet är känt – det beror främst på de stigande leveranserna och utbudet som kolliderar med en svag tillväxt och efterfrågan. OPEC fortsätter också med full produktion: Brentolja handlades för ner mot på $ 47/ fat, vilket är nära ett sex-årslägsta.

Det är den makroekonomiska svagheten som fortsätter att hålla tillbaka den globala tillväxten och efterfrågan på olja. Trots lägre priser, kan efterfrågetillväxten endast beräknas öka till 0,9 mb / d 2015.

chart (1)

De stora förlorarna så här långt, och bedömt vidare för 2015, är bl.a. Ryssland och Colombia. Nordamerika bedöms påverkas mindre även om de också drabbas. OPECs produktion ökade emellertid med 80 kb / d i december till 30.48 mb / d, inte minst genom att det irakiska utbudet ökade till nivåer som vi såg för 35-år sedan.

chart (2)

En av följderna i denna vår komplexa världsekonomi är att dollarn har stärkts avsevärt mot många valutor – både mot kronor och euro samt inte minst den ryska rubeln.

EUR-USD-30-day-exchange-rates-history-graph

De ryska utsvävningarna och angreppen i Ukraina har lett till handelsblockaderna från västvärlden. Dessa börjar nu ge effekt och ligger tillsammans med det rekordlåga oljepriset delvis bakom den fallande rubeln. Rysslands svar med importförbud på bl.a. livsmedel från väst börjar också ge effekt och påminner oss om den interdependenta globala handeln och dess återverkningar.

bensinransonering

Den stora produktionen av t.ex. mejeriprodukter i väst – och inte minst mjölk – har i viss mån varit taktad mot efterfrågan även från Ryssland. När nu den ryska marknaden inte finns med i bilden lika tydligt så uppstår förstås friktioner i form av prisfall och svårigheter att få avsättning för sina produkter – våra produkter. Många svenska mjölkbönder är oroliga för sin framtid.

Våra egna plånböcker påverkas därmed så sakta – diesel och bensin har blivit billigare likväl som visst livsmedel. Men svenska företag och handelsbalansen påverkas samtidigt som det blir dyrare att resa till t.ex. USA och UK.

I en allt med globaliserad värld med stora konsumenter fr.a. utanför Europa så ser vi att makroekonomi och världsekonomi med handel och energifrågor inte kan separeras från säkerhetspolitiken. Redan 1973-74 drabbades vi mycket tydligt efter sexdagarskriget mellan Israel och Egypten-Syrien med oljeranson till följd, OPEC vägrade att exportera olja till stater som man uppfattade hade hjälpt Israel i kriget. Mellanöstern står fortfarande – 40 år senare – i händelsernas centrum med Israel i orkanens öga. Hur det utvecklar sig vet vi inte, men jag är dock helt övertygad om att denna region fortsatt kommer att spela en betydande roll även för den Europeiska säkerhetspolitiska utvecklingen. Frågan nu är bara hur länge vi ska stå och se på och observera sönderfallet i Syrien innan vi ingriper – och kan vi överblicka följderna om vi inte gör det….


Påverkansoperationer och övertagna TV4-konton (Uppdaterat 14.00)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna "Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar". Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.

Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.

Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är övertagna. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.

På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

Påverkansoperationer och kapade TV4-konton (Uppdaterat 13.20)



Under Folk & Försvar i Sälen var en av programpunkterna "Påverkanskampanjer och psykologiskt försvar". Föreläsare var Fredrik Konnander, senioranalytiker MSB och Anders Lindberg, ledarskribent Aftonbladet.

Om informationskampanjer har bland annat Wiseman skrivit flera gånger, bl.a. i detta talande inlägg om nedskjutningen av MH17. Allt handlar om att sprida desinformation i syfte att flytta fokus från fakta som kan innebära att den egna högre målsättningen kan påverkas i negativ riktning. Men det finns andra exempel som inte sticker ut lika mycket. I alla fall inte än så länge.

Den 9 april förra året aviserade TV4 att man kommer att lägga ned sina redaktioner i Gävle, Halmstad, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Skellefteå, Sundsvall, Trollhättan, Uppsala, Västerås, Växjö och Örebro.

I Sälen under Folk & Försvars rikskonferens hade jag förmånen att dela middagsbord med Patrik Oksanen. I dag är han ledarskribent och politisk redaktör på Hudiksvallstidningen, samt ägare av EUbloggen. Tidigare var han redaktör och nyhetschef för SVT nyhetssändningar Rapport och Aktuellt samt även vid TV4 där han bl.a. arbetade bland annat på den numera nedlagda lokalredaktionen i Uppsala. Under sin tid på TV4 Uppsala var han även med och startade kanalens officiella twitterkonto. Fredagen den 13 juni sände kanalen sin sista sändning och därmed slutade även kanalens twitterkonto att uppdateras från TV4 redaktionen.

Vad som i sammanhanget är mycket bekymmersamt är att två av dessa numera nedlagda regionala TV-kanalers twitterkonton idag är kapade. Av vem, och i vilket syfte är i dagsläget oklart. Vad som dock står fullständigt klart är att båda dessa konton i dag är aktiva och det som skrivs sker uteslutande på ryska.

På TV4 Uppsalas konto, där Oksanen tidigare arbetade ser det numera ut så här:

Basplattan som stjäl fokus

Granatkastare M/41. Foto: Försvarsmakten

Det har blivit ett väldigt snack om "basplattan" i försvaret sedan försvarsminister Peter Hultqvist under hösten lanserade begreppet om de grundläggande luckor som finns i Försvarsmakten. Luckor som den tidigare regeringen inte alls låtsades om – tills att Moderaternas nya försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark i en debattartikel i SvD talade om att partiet faktiskt målat upp en annan verklighet än den egentliga.

Mycket av debatten på rikskonferensen i Sälen handlade om ekonomin inför det kommande försvarsbeslutet och försvarsminister Peter Hultqvist ville överhuvudtaget inte tala om några summor, utan gjorde istället sitt bästa i sitt tal för att sänka förväntningarna på försvarsbeslutet genom att meddela att fokus ska läggas på "basplattan".

Ur försvarsminister Peter Hultqvists tal på Folk och Försvars rikskonferens

Som jag bland annat påpekat i podden Politiknörden i Expressen så utgörs "basplattan" av det som allmänheten förutsätter fungerar i ett försvar. Soldater har vapen. De har uniformer. Förbanden har fordon så de kan ta sig från A till B och genomföra strid. De har radioapparater så de kan prata mellan A och B istället för att skicka en löpare och så vidare.

Talet om "basplatta" stjäl effektivt fokus från någon som helst ambitionsökning för försvaret utan istället blir resultatet att man nöjer sig med den att lappa och laga mot den nivå som beställdes i försvarsbeslutet 2009 – med en helt annan omvärldsituation och framförallt en helt annan omvärldsutvecklingen. Det är alltså inte på något sätt tal om en ambitionsökning utan i bästa fall går försvaret mot att uppnå en tidigare målsättning. Det här är bekymrande och en mycket låg ambitionsnivå givet hur vi ser omvärldsutvecklingen, där Ryssland nu under 2015 prioriterar sin militära förmåga i Östersjön, Arktis och på Krim när den statliga budgeten nu sänks 10 % – utom försvarsbudgeten. Två av tre områden är alltså samma som Sverige tillhör och prioriteringen säger också något om vilken omvärldssyn Ryssland har och hur man tror sig kunna lösa landets problem.


För övrigt är basplattan det som en granatkastare står på och som gör att den inte sjunker ner i marken när den avfyras. Det vill säga fullständigt grundläggande för att överhuvudtaget avge någon eld och nå någon verkan mot motståndaren. Har man glömt basplattan hemma blir det heller ingen verkan i målet.

Läs gärna även PM Nilsson ledare från i tisdags apropå basplattan

Om det händer?

Reflektion

I Litauen kommer man under den kommande veckan, V504, påbörja distributionen av en 98-sidig publikationsom kan jämförs med den tidigare Svenska skriften, ”Om kriget kommer”. Nu avhandlar inte skriften enbart åtgärder i händelse av ett väpnat angrepp utan även hur man skall agera vid svåra påfrestningar av samhället i fredstid. Spridningen av publikationen kommer dels ske digitaltdels i pappersformtill bibliotek, skolor o dyl.

Den första publiceringen av den svenska "Om kriget kommer", skede 1943 mitt under ett brinnande världskrig, därefter följdes den upp vid ett antal tillfällen för att publiceras en sista gång 1983. Utöver den renodlade publikationen fanns även en kortare instruktion i telefonkatalogen. Råd och rön delgavs hur man som medborgare skulle agera i händelse av en konflikt till det mer extrema hur man skulle agera som motståndsman. Alla dessa faktorer förefaller man i den Litauiska skriften tagit fasta på, samt även inarbetat de mer troliga situationerna, hur man som medborgare skall agera i händelse av en kris.

Den Litauiska statsledningen förefaller således uppleva ett rejält hot mot sig, vilket kanske tydligast visade sig under den genomförda beredskapskontrolleni Kaliningrad Oblast av Ryssland mellan 05DEC14-10DEC14, då man valde att sätta vissa av sina förband i förhöjd beredskap.

Om den Litauiska statsledningens initiativ kommer efterföljas av liknande publikationer i de två andra Baltiska länderna förtäljer inte historien, men det är nog inte en omöjlighet. Vad man då i Sverige bör ta sig en funderare kring är om det inte är dags för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, att axla ansvaret och återigen publicera en liknande skrift i Sverige.

De yngre generationernas kunskap, efter en kraftigt begränsadundersökning, förefaller visa på stora brister avseende de mest fundamentala saker rörande egen beredskap till att känna till symbolen för bl a skyddsrum. Initiativet från MSB rörande webb baserad information kring åtgärder i händelse av kris är mycket bra, men det visar på hur informationsteknologiskt samhället blivit, vad hjälper en digital filmpå en webbserver när strömmen gått?

Vän av ordning tycker säkert att det kan ses som överilat och apokalyptiskt att återigen ge ut en liknande skrift som "Om kriget kommer", men är det verkligen det? Ryssland förefaller se sig hotadav bl a EU och NATO och å andra sidan ser EU och NATO, Ryssland som ett hot. Vår egen försvarsberedning anser även att säkerheten i vårt närområde har försämratsoch vissa bedömare anser att dagens säkerhetssituation är mer instabilän under det kalla kriget. Mitt i allt detta befinner sig då landet Sverige.

En publicering av en liknande skrift förefaller då med hur omvärldsläget försämrats inte orimligt, det är nästintill oansvarigt om inte ansvariga myndigheter börjar fundera i dessa banor, dock bör den likt den Litauiska omfatta även ordinarie krissituationer, i vissa frågor anser jag att staten ej kan förutsätta att individen själv skall söka informationen utan den måste delges individen av staten. Detta är ett sådant exempel, hur man bör agera i extrema situationer och vilka skyldigheter man som individ har bör tydligt delges då det rör det mest extrema.

Varav en pappersskrift är det bästa, givetvis är det en merkostnad, men frågan är vad merkostnaden blir av ett ej publicera en sådan, den kan göras relativt tidlös, då krävs inte omfattande nyutgåvor. Finns den i papper går den även att använda då strömmen försvunnit, internet ej fungerar osv. Givetvis lär den samla damm hos många, men den kommer garanterat tas fram då situationen så kräver dvs om det händer något extraordinärt, vilket kanske bör vara skriftens nya namn "Om det händer".


Have a good one! // Jägarchefen

Svensk – Finsk ubåtsjakt


Gemensam Svensk - Finsk ubåtsjakt på svenskt vatten


Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige 
och  Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under 
året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med 
varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt 
HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän
i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive
lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. 
Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera 
alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur 
svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland 
och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa 
exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning 
att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten 
under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även 
om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt 
tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där 
respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och 
BALTOPS. Det var under SWENEXdel två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist 
beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern 
Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden 
som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a 
upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning 
som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina 
förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i 
Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom 
Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och 
ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska 
och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade 
sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska 
god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket 
god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande 
förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna 
HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp 
insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar
 – s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet 
med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint 
Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är 
faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars 
är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.


Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning
Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska SUCFIS systemet är mer utvecklat och möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS. SUCFIS bör utvecklas ytterligare. 

Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 

 Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 

 Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.


Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs (svenska enheter anses vara relativt väl kända och utelämnas härmed)

  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten
  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 
  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

  • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
    Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.
(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)


  • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning
Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.


Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger beordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Bibehållandet av en nationell gard

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 
Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
Uppgift: 
Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.


Enheter från Nylands brigad

  • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
  • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon
Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.


Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

  • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.


Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik
Foto: TT

 Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 

D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska - utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.

Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter.


På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....


..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

  • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
  • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

  • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
    Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
  • Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
    Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
  • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

  • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
    styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande.
    Speed is of essence!
  • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
    måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
    Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
    Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
  • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
  • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
  • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
  • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
    (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
  • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
    nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
  • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
  • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
  • Öva  Öva  Öva!
Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)


Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.

 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild







Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.
Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)


Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.
 

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):


Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)
Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 
För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.


Scenario och avgränsningar
I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.


Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 


Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 


  • 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

  • 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 

  • 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare
  • 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
    Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder     Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

    • 36 st Jurmo Stridsbåtar.
      Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.


    (Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)



    • Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

    Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

    Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

    Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.


    Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

    Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

    Stridsekonomi/uthållighet. 

    Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

    Tid till insats
    (inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift) 

    Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

    Interoperabilitet

    Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

    Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

    Bibehållandet av en nationell gard

     

    Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.



    Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas. 

    Förslag som följer

    3-4 st Rauma

    Motivering: 
    Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.
    Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.
    Uppgift: 
    Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

    1-2 Katanpää 

    En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

    Enheter från Nylands brigad


    • Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
    • Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

    Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

    Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

    • Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 
    Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

    Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

    Övriga enheter/funktioner


    SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

    Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik



    Foto: TT

    Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

    D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 

    D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska - utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

    D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

    Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.

    Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 


    På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

    På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

    Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

    D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.



    De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.



    D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.



    Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

    D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

    När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....


    ..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

    Möjligheter

    • Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
    • Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

    Frågeställningar

    • Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
      Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
    • Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
      Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
    • Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

    Konklusion

    • Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
      styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär
    • Speed is of essence!
    • Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
      måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
      Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
      Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
    • Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
    • Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
    • Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
    • Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
      (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
    • Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
      nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
    • En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
    • Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
    • Öva  Öva  Öva!
    Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)

    Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

     

    Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
    Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort
    Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

    Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
         Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

    MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

    Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

    Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

    Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

    De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
    Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.


    Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
    Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren
    Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

     

    Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
    Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.

    Är historieförfalskning OK för goda ändamål?

    I en historiebok som ska användas till att utbilda våra barn ska man så långt som möjligt spegla en objektiv version av det som hänt. Beslut måste tas om vad man ska ta med och vad man ska lämna ute. Kommer något med måste något annat bort då antalet historielektioner är fast. Det kan vara frestande att vinkla historien för ett gott syfte, något som också görs i mindre nogräknade länder.

    På DN presenteras idag en undersökning som fastställer att endast 13 % av de historiska personerna i skolböckerna är kvinnor. De lyfter fram detta som något problematiskt i sig, alltså att siffran är under 50. De gör detta helt utan att – åtminstone i tidningen – påvisa någon form av hypotes eller åsikt om hur fördelningen borde ske. Det verkar som om DN:s granskare anser att det är viktigare att fördela lika mellan könen än att skriva om de personer som har mest historiskt relevans. Framförallt detta citat av utbildningsminister Gustav Fridolin gjorde mig mörkrädd (min kursivering):

    “– Det lyfter vi fram för att vi vet hur viktig skolan är för att bygga ett mer jämställt samhälle, men också hur viktig jämställdheten är för att få bra resultat i skolan. Om hälften av eleverna inte känner sig sedda i läromedel är det svårt att motivera skolarbetet. Och om läromedel eller lärsituationen reproducerar ojämställdhet så kommer det reproducera resultatskillnader mellan killar och tjejer som är ett våra stora problem, säger han.”

    Notera här att Fridolin åberopar rätten att bestämma vad som ska vara med i historieböckerna för ett syfte. Han vill frångå objektiv historisk relevans i syfte att att påverka nutida elever att bli mer jämställda. Han vill göra detta genom att mörka den ojämställdhet som funnits, när kvinnor var förtryckta och oftare än män inte fått chansen att göra skillnad. Jag tror ingen tror att han anser att det var mer jämställt förr. Genom att låtsas att det alltid varit jämställt hoppas man att eleverna ska bli mer jämställda. För mig stinker detta av uppsåt till historieförfalskning för att tjäna ett syfte.

    Uppdatering fre 10:40: Som flera twittrare påpekat så är problemet egentligen det omvända. Flickor presterar bättre än pojkar i skolan. Detta gör Fridolins uttalande än mer förbryllande.

    Dessutom så undrar jag om inte förslaget är kontraproduktivt. Genom att fördela historien 50/50 mellan könen så har det snart inte funnits ett problem att lösa. Men här kanske tanken är att om en generation eller två så ska man räkna samtida snippor och säga något i stil med: “Jämställdheten går bakåt. Titta här, på 1700-talet var det minsann jämställt, vi måste vända trenden!”. Jag vet inte om det tänkt så, eller om de tänkt överhuvud taget.

    Istället för att på arbetstid räkna snippor och snoppar i historieböcker och per automatik förkasta allt annat än 50 % fördelning så skulle en professionellt gjord undersökning först sätta upp kriterier för hur man bedömer historisk relevans. När man har dessa – och tvättat dem från subjektivitet i den mån det är möjligt – så kan man se vad en historisk könsfördelning borde vara. Skiljer sig den procenten markant från historieböckerna, ja då kan man ha en anledning att slå på jämställdhetstrumman. Först en vettig hypotes, sedan en utredning. Ni vet, som man gör god vetenskap.

    Jag håller mig för god för historieförfalskningar, oavsett syfte. Visa istället hur dålig jämställdheten var så vi inte gör om misstaget igen. Låt historien vara objektiv i möjligaste mån och skippa snippjakten.

    Vänligen,
    Mikael Grev

    Mer på ämnet:

    Den sjätte mannen

    Fröken missnöjd

    David Eberhard


    Försvarspolitiskt inriktningsbeslut 2015

    Nedanstående text är saxad från regeringens hemsida. Dock fick vi köra en stavningskontroll på texten först eftersom det var flera stavfel! Vi fick även felanmäla sidan som hade underliga länkar till en "papperskorg". Är det någon som försöker säga oss något? Freudiansk felkodning? Felet är sannolikt inte rättat ännu, ta en titt: http://www.regeringen.se/sb/d/18152/a/230162. Håll musen strax över rubriken så ser du en "osynlig länk" som går till en "papperskorg". Komiskt och lite märkligt.

    "Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.

    Försvarsberedningen är sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut.

    Försvarsberedningen lämnade den 31 maj 2013 en säkerhetspolitisk rapport med en omvärldsanalys till försvarsministern. I denna analyserades viktigare förändringar i den internationella utvecklingen såväl globalt som för relevanta regioner. En andra rapport, med en försvarspolitisk inriktning, lämnades till försvarsministern den 31 mars 2014."

    Här står vi nu alltså. Kommer beslutet att fattas innan sommaruppehållet? Mycket talar för det. ÖB avgår efter sommaren och det vore förstås bra om den nye ÖB får en uppdaterad styrning istället för att ta över en föråldrad.

    Ett annat skäl är att Ryssland inte drar ner på tempot. Striderna på flygplatsen i Donetsk har intensifierats de senaste dagarna och snart drar Östersjömarinen igång sin vårövningsperiod. Förmodligen har Putin och Shoigu mycket smått och gott och säkert något riktigt stort och beskt i tomtesäcken. Vem som får de stora klapparna går inte att sia om men Moldavien och Kaukasus är troliga och mindre farliga medan Polen och Baltikum är mindre troliga men mycket farliga.

    Annika Nordgren Christensen menar att om riksdagen ska fatta det försvarspolitiska inriktningsbeslutet innan sommaruppehållet, som man hittills sagt, måste propositionen till riksdagen innan mars månads utgång. Från socialdemokraternas sida vill man verkligen det, dels för att Försvarsmakten måste styras med inriktning och dels för att det är en dålig signal om det blir förskjutet igen.

    Vår analys (efter kort diskussion med Annika) är att S nu gör allt för att skilja ut NATO-frågan från inriktningsbeslutet och istället hänföra den till arbetet med den nationella säkerhetsstragin. Jämför gärna med vårt inlägg om säkerhetspolitisk idé.

    De som bereder det försvarspolitiska inriktningsbeslutet är Försvarsberedningen. Försvarsberedningen är alltså sammansatt för att regeringen och representanter för samtliga riksdagspartier ska uppnå en så bred enighet som möjligt inför ett nytt försvarsbeslut. Just nu har Försvarsberedningen inget uppdrag och är som det heter "vilande". Till saken hör att Föber (som vi brukar förkorta det på Twitter) också måste bemannas upp eftersom många av de politiker som ingick där (tack och lov) inte är kvar i försvarspolitiken.

    Det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2015 kan vara det viktigaste beslutet en regering fattat i modern tid. Vi vet mycket lite om morgondagens säkerhetspolitiska situation men vi vet att det finns betydande faror och en hög grad av oförutsägbarhet. Det är idag 430 dagar sedan Euromaidans första dag. Det är 338 dagar sedan Yanukovych flydde från Kiev till Moskva och det är 293 dagar sedan republiken Donetsk utropades av pro-ryska rebeller. Åt andra hållet är det 154 dagar till Riksdagens sommaruppehåll och 164 dagar till Almedalsveckan. Vem vet vad som har inträffat innan dess?

    Det är med detta som bakgrund man skall betrakta det pågående parlamentariska kaos som Sverigedemokraterna försöker skapa. Än så länge tycks de traditionella partierna stå emot men det är ju inte det enda de skall hantera.

    Det är nu du plockar fram Johan Wiktorins anförande från Folk och försvars rikskonferens. Lägg de närmsta 15 minuterna på att titta på Johans anförande och i direkt anslutning Annikas anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=Naalww1q8m8#t=220

    Låt budskapet sjunka in.

    Det är med dessa förutsättningar som politikerna nu skall samla en försvarsberedning och fatta det viktigaste beslutet i sina respektive karriärer. Eller det skulle åtminstone kunna vara det viktigaste om Sverige blir indraget i en större konflikt i vårt närområde som kanske t om delvis utkämpas på vårt territorium.

    Har du sedan ytterligare några minuter över - läs vår artikel "Hotbilden" för att förstå att det finns många som med dolda och förslagna metoder försöker påverka våra politiker i en riktning som för dem är gynnsam.

    Du kan hjälpa till! Som Anders Lindberg sade under Folk och försvars rikskonferens: "Bloggarna är första linjens psykologiska försvar." och "På Twitter fick journalisterna hjälp med källkritiken" (ej ordagrant åtegivet). Skaffa ett Twitterkonto redan idag. Ge dig in i debatten. Påverka, kritisera, debattera!

    Du är en omistlig och oumbärlig del av det svenska demokratiska och öppna samhället. Och det skall speglas i riksdagens försvarspolitiska inrikesbeslut.

    För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

    Psykförsvar i hybridkrigens tid

    av Eino Tubin

    Har Sverige ett psykologiskt försvar? Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) påstår det. Försvarets psyopsförband utbildar för psykologiska operationer. Försvarshögskolan har startat CATS, Centrum för asymmetriska hot- och terrorstudier. Räcker det?

    Frågan väcktes av Olle Wästberg (krigsplacerad som avdelningschef på avsomnade SPF – Styrelsen för psykologiskt försvar) i SvD 15 mars förra året. Orsaken var den ryska aggressionen mot Ukraina. Senare kom gränskränkningar, ubåtsjakt i skärgården och signalspaningsplan som hotade civil flygtrafik. 8 januari 2015 önskade Lars Holmqvist i Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg att man skulle ”återskapa det psykogiska försvaret”, med anledning av att DN på juldagen återgav rysk desinformation om nedskjutningen av det malajsiska passagerarplanet (desinformationen punkterades genast av bloggaren Wiseman med solida tekniska fakta).

    Det gamla psykologiska försvaret led av en avgörande svaghet. Den stora organisationen – Upplysningscentralen UC, där Wästberg medverkade – fanns bara i krig. I fred var SPF en diversehandel för bl.a. forskning, utbildning och försvarsupplysning. Mot slutet diskuterades hur krigsorganisationen skulle starta redan i ett skymningsläge i Stockholm; i krig var den utlokaliserad till orter inåt landet. I bakgrunden fanns också olösta frågor om UC inte konkurrerade med regeringens, försvarets och andra myndigheters informationsverksamhet. Vid nedläggningen förutsattes att dessa skulle sköta all krisinformation i framtiden.

    Det gamla psykförsvaret skulle genom objektivitet, sakkunskap och ”trygg nyhetsförmedling” (som en UC-chef förklarade för mig) tala om hur det egentligen låg till och därigenom motverka panik och fientlig propaganda. Hur det skulle ha fungerat i verkligheten fick vi, som tur var, aldrig veta. SPF:s forskningsrapporter avslöjade med all tydlighet hur svårt myndigheter har att upprätthålla trovärdighet när de drabbas av det oväntade. Responserna till naturkatastrofer i USA och Fukushima-katastrofen i Japan visar att även de mest avancerade länderna kan göra misstag i krishanteringen.

    En ny mediesituation

    Idag har vi en ny mediesituation. Allt färre läser papperstidningar eller tittar på TV-nyheter och allt fler får all sin information från nättidningar och appar i telefonen. Det positiva är att video, bloggar och twitter genast kommer ut till offentligheten utan filter. Sådan spontan nyhets- och opinionsförmedling citeras allt oftare i klassiska medier. Det negativa är att internet och smarta telefoner är öppna för kapningar, manipulation och svart propaganda och att extremister försöker snedvrida opinionsbildningen.

    Även kriget har förändrats. Asymmetriska hot med inslag av terror samt hybridkrig är troligare än klassiska militära invasioner. Det gäller att i tid identifiera hoten. Hybridkriget innehåller hela skalan från ekonomiska påtryckningar och försåtlig propaganda till cyberkrig och ”gröna män”, vilket energiskt förnekas av aggressorn fram till maktövertagandet eller det väl förberedda anfallet. Det är en utveckling av den maskirovka som ryssarna varit duktiga på sedan Dimitri Donskoi gömde sitt kavalleri för att lura tatarerna att anfalla i slaget vid Kulikova år 1380. Autokratiska ledare räknar med applåder från ”gatan” när de blåljuger, förlöjligar och bjuder på konspirationsteorier.

    Arvet efter SPF förvaltas av MSB, en myndighet med låg profil. Den har alltför många ansvarsområden och begränsade resurser för att kraftfullt kunna ägna sig åt ett såpass svårgripbart område. Man fortsätter SPF:s opinionsundersökningar och stöder utbildning av frivilliga i krisinformation samt Försvarshögskolans CATS. Detta studiecentrum, som har knutit till sig landets mest framstående experter som Magnus Ranstorp och Wilhelm Agrell, ska studera terrorism, underrättelseverksamhet och informationsoperationer.

    En ny aktör är det militära psyopsförbandet, som varit insatt bl.a. i Afghanistan och i samband med flygkriget i Libyen. Det svenska försvaret hade länge beröringsångest mot egna psykologiska operationer. Den släppte under den stora nedrustningen efter millenieskiftet. Verksamheten går efter NATO:s manualer och har under de internationella insatserna framför allt riktats in på att skapa bra förhållande till lokalbefolkningen. Diskussionen huruvida denna resurs kan användas i fredstid mot andra målgrupper har knappast ens börjat.

    Vårt eget nära utland

    Man kan också titta på hur ämnet behandlas i vårt grannskap, i de länder som står under tryck från chauvinistiska krafter i Ryssland.

    Under 2014 öppnade NATO ett Strategic Communications Centre of Excellence (StratcomCoE) i Riga. Det finns ett 20-tal sådana centra, bl.a. ett för cyberförsvar i Estland. Centret sponsras av de baltiska staterna, Polen, Italien, Tyskland och Storbritannien. Målsättningen är att studera hur NATO ska nå ut med information i den nya mediesituationen. Då måste man naturligtvis också analysera hoten i form av informationskrigföring och desinformation.

    Estland fick sin första ”soldat i psykologiska försvaret” (Postimees, 2 januari 2015) vid årsskiftet, när filmaren, missionären, reservofficeren m.m. Ilmar Raag anställdes vid regeringskansliet för att utveckla ett psykologiskt försvar. Ett psykologiskt försvar har funnits med i den estniska försvarsdoktrinen sedan några år tillbaka. Hans uppgift blir enligt intervjun att stödja folkets förtroende för riket och bemöta rykten samt fientliga försök att påverka folket. Vidare ska han öka rikets förmåga att få ut sitt budskap i världen.

    Vaksamhet mot infokrig

    Lars Holmqvist skriver i bloggen: ”En av de insatser som torde vara enklast och billigast att genomföra i syfte att öka vår försvarsförmåga, vore att öka den generella vaksamheten mot informationskrigföring. Hos media och hos den nyhetskonsumerande allmänheten.”

    Men hur skulle ett tidsenligt svenskt psykologiskt försvar kunna se ut? Sedan minnet av beredskapstidens ökända Informationsstyrelse förbleknat kunde man ibland ana att många frågade efter en instans som skulle tala om sanningen. Var det ett svagt bogvisir som sänkte ”Estonia” eller försökte myndigheterna dölja något? Men ett ”sanningsministerium” skulle bli kortlivat – det skulle genast beskyllas för partiskhet och hudflängas av konspirationsteoretikerna.

    En beprövad svensk lösning skulle förslagsvis vara att inrätta en rådgivande nämnd av politiker och sakkunniga, med ett sekretariat under MSB:s vingar. Sekretariatet odlar kontakter inom- och utomlands (CATS, StratcomCoE m.fl.), förbereder krigsorganisationens övningar och ordnar journalistkurser och seminarier. Krigsorganisationen ska vara liten och underställd regeringskansliet. Valda delar måste komma igång redan vid misstanken om informationsoperationer i Sveriges närhet och då ha en rådgivande funktion. Personalen kan ha frivilliga kontrakt och rekryteras bland språkkunnigt media- och reklamfolk, varför inte sådana som gått igenom psyopsförbandets utbildning och inte längre behövs i det militära. Ledningen kan bestå av ”senior editors” av Wästbergs kaliber.

    Principerna måste vara – till skillnad från det gamla psykförsvarets: liten, flexibel organisation, ingen utlokalisering, flytande gräns mellan freds- och krigsverksamhet. Bättre att börja för smått än med en stor ”vit elefant”. Uppgifterna bör vara att följa informationsoperationer i Sveriges närhet och att lära ut ämnet till journalister och beslutsfattare. Ju mer läget skärps desto aktivare ska psykförsvaret själv gå ut, bemöta hoten och varna allmänheten.

    Vem vill ta upp debatten?

     
    Författaren är f.d. informationschef på SPF, numera fri skribent bosatt i Turkiet

    Analys: Lidingö-ubåten

    Media fortsätter med viss uppföljning rörande DN:s uppgifter om "Lidingö-ubåten" den 31 oktober 2014. SR P1 publicerar en intressant intervju med uppgiftslämnaren övtl Sven-Olof Kviman med kommentarer från ställföreträdande insatschefen konteramiral Anders Grenstad som är väl värd att lyssna på.





    Det jag noterar när jag lyssnar på intervjun med Sven-Olof Kviman i SR Studio 1 är den absoluta övertygelse som han uttrycker. Att gå ut i riksmedia och lämna uppgifter likt dessa är givetvis ett stort steg att ta för vem som helst. Kviman skulle riskera sitt anseende om det senare skulle kunna ledas i bevis att uppgifterna är felaktiga. Jag är tveksam till att man tar den risken om man inte är helt övertygad om vad man har sett.

    Konteramiral Anders Grenstad kommenterar uppgifterna för Försvarsmaktens räkning, och jag kan inte göra annat än att dela hans bedömning att fler individer borde ha sett ubåten, eftersom det hela sker under dagtid i en mycket trafikerad led där andra båtar och fartyg finns i området. Det är något som Kviman själv anser är mycket märkligt, och så även undertecknad.

    Jag håller det dock inte för osannolikt att det efter medias rapportering kommer att komma in ytterligare uppgifter från individer som både har sett och kanske även fotograferat föremålet, men som där och då gjorde bedömningen att "ingen främmande ubåt går i ytläge mitt inne i Stockholm en vecka efter den största svenska ubåtsjakten (korrekt benämning - underrättelseoperation) sedan kalla kriget, och att den därför måste vara svensk". Om detta vet vi inget i dag, men kanske blir vi klokare med tiden.

    När jag läser kommentarerna (som i vissa fall inkluderar grundlösa spekulationer) från mitt föregående inlägg i ämnet så kan jag konstaterar att det råder viss okunskap rörande bildkvalitén från en mobilkamera. Kviman har givetvis sett föremålet bättre och skarpare än vad bilderna förmedlar.

    Ett foto som i detta fallet är taget med en mobiltelefon blir sämre än vad det mänskliga ögat kan uppfatta. Grenstad tar upp det faktum att bilden är för dålig för att kunna fastställa att det är en ubåt, därav bedömningen möjlig ubåt. Runt den bedömning råder därför inga oklarheter.

    Men har man som Kviman hade, en bra kikare, så hamnar saken i ett helt annat läge. Ögat är bättre än mobilkameran, och kikaren gör dessutom ögat ännu bättre. Just detta tror jag är anledningen till att Kviman är så övertygad. Kviman säger "Jag ser en ubåt, punkt slut."

    På samma sätt är det den bristfälliga bilden, och bristen på andra källor som gör att Försvarsmakten inte kan klassificera observationen som annat än MÖJLIG.

    Slutsatserna vi måste dra av detta, i dag precis som förr, är att vikten av tydliga bilder eller film är en avgörande faktor för att Försvarsmakten ska kunna göra rätt bedömningar baserade på oemotsägliga fakta. Hade Kviman tagit en bild med mobiltelefonen genom sin kikarlins (prova själva, det fungerar), så hade saken förmodligen hamnat i annan dager och man hade med betydligt större säkerhet kunnat bekräfta alternativt förkasta Kvimans uppgifter.

    Det som talar för Kvimans uppgifter är hans fullkomliga övertygelse (glöm ej att han såg den i kikare) över att det var en ubåt, samt att det är just han som är rapportör. 

    Det som talar mot uppgifterna är tidpunkten, platsen, uppträdande och därmed nivån av risktagning. Lägg där till det som Anders Grenstad trycker på, att det inte finns någon annan som har sett något. 

    Risken är nog tyvärr överhängande att vi aldrig får veta de exakta förhållandena, under förutsättning att det inte kommer in andra vittnesuppgifter och/eller fotobevis.

    Media: SvD, SvD, Expressen, SR, Aftonbladet,