Försvarsbloggare

En av förra årets stora biopremiärer där megastjärnorna Woody Harrelson, Michael Caine och Morgan Freeman tillsammans med unga stjärnskott som Mark Ruffalo och Jesse Eisenberg ägnade 115 Hollywood-minuter åt trolleriets ädla konst, påminner på ett rysligt sätt om en helt annan slags illusioner som världens just nu största magiker, Vladimir Putin, ägnar sig åt.

Är man bekant med vilseledning, desinformation, subversion och påverkansoperationer i en säkerhetspolitisk kontext är det lätt att känna igen metoder och verktyg i ovan nämnd film. Gång på gång upprepas budskapet i filmen — nämligen att det handlar om att få publiken att fokusera på en aktivitet där trolleriet INTE äger rum. Ju mer du tror att du ser och förstår, desto lättare blir det att lura dig!

Filmen ”Now you see me” har ytterligare en likhet med Putins Ryssland, nämligen ett felriktat patos, en idealism eller snarast ideologi som motiverar och rationaliserar att de faktiskt beter sig som simpla tjuvar.

För oss svenska försvarstwittrare och bloggare har det senaste året inneburit en orgie av rysk militäruppvisning. Senast i helgen gjorde en ny plattform entré i Östersjön, Tupolev TU-95 BEAR, som tidigare endast skådats på världshaven förutom ryska huvudlandet. Som alla vet har övningsomfattingen stigit brant från ZAPAD-09 och fram till nu och under det senaste året har även kränkningarna ökat dramatiskt. Vi har vant oss vid en ny normalbild som det heter.

Men trots allt är det så att en styrkejämförelse mellan NATO (inkl USA) och Ryssland faller ut till en enorm nackdel för Ryssland givet att eskalering till (taktiska) kärnvapen inte äger rum. Och som twitterkollegan Johan Kylander påpekade så har Ryssland egentligen inte lyckats destabilisera Ukraina trots att det är deras hemmaplan. Och hur har det egentligen gått med Moldavien/Transnistrien som många ropade om? Vad händer i Kaukasien? Får Ryssland åter spö av hängivna Tjetjener? Finns det skäl för Estland och Lettland att oroa sig och i så fall för vad? Det står ju trots allt amerikansk trupp i Baltikum och Polen. Har vi gått i en fälla? Har vi förläst oss på Operation Garbo och Lars Wilderängs spännande böcker?

Invasionen av Ukraina var en konsekvens av den politiska utvecklingen i Ukraina. Skulle Ukraina falla i EU och NATO’s händer (sett ur rysk synvinkel) så skulle det innebära en omedelbar fara för de ryska flottbaserna på Krim. Men detta är också en del av illusionstricket. Det kanske aldrig varit på tapeten att framrycka till Dnepr och till och med erövra Odessa? Invasionen av Krim och östra Ukraina kanske bara är en del av en större plan som inte alls har sitt Centre of Gravity i Donbass utan snarare i Samarkand…

Tar man en titt på exportstatistiken för Ryssland till Europa så ser man att kurvorna börjar slutta ganska brant redan 2010. Kurvan var fram till dess i stadigt ökande trots finanskrisen och Georgien-kriget 2008 då det var ett avsevärt men mycket kort hack i kurvan. Det är alltså inte sant att exporten från Ryssland till EU började minska i och med sanktionerna utan toppen låg redan i slutet på 2010.
Idag, den 10 december, besöker Putin sin presidentkollega Islam Karimov i Uzbekistan. Detta är det senaste exemplet i raden på hur Putin steg för steg ökar inflytandet och skapar nära relationer med forna sovjetrepubliker söder om Ryssland. Ta en titt på exportstatistiken mellan Ryssland och Uzbekistan. Den har dubblats varje år de senaste tio åren och kurvan pekar fortsatt uppåt. En intressant observation är att när EU i samband med finanskrisen 2008 orsakad av husbubblan i USA dramatiskt minskade sin import så ökade exporten till Uzbekistan under samma period.

I det ena efter det andra ”stan-landet” kan man se samma utveckling. Exporten till Kazakhstan har ökat från 4 miljarder till 16 miljarder dollar på en tioårsperiod. Extra intressant är att exporten till Kazakhstan endast till ca 10% består av olja. Kazakhstan är ju ett oljeproducerande land själva. Istället är Rysslands export längre ”uppströms” där förädlingsgraden är högre. Maskiner, plastprodukter, kläder är exempel vad som exporteras.

Lägger man där till Iran och Kina så kommer saken i än tydligare dager. Den 21 maj i år meddelades att Ryssland och Kina ingått ett 30-årigt avtal om gasleveranser till ett värde av 400 miljarder dollar. Den 11 november i år skrev Ryssland ett kontrakt med Iran för att bygga två kärnreaktorer i landet, och annonserade planer för totalt nio.

Ju mer du tror dig se och förstå desto lättare blir det att lura dig, säger ”avslöjaren” i filmen som nämns ovan.

Det värsta med det här för oss försvarstwittrare och bloggare är väl att Cecilia Widengrens bespottade tweet om att Ryssland drar sig österut verkar nästan profetisk. Hade hon lagt till ”söderut” också hade den varit skrämmande korrekt.

Nej, du kan vara lugn, detta är inte ett inlägg sponsrat av SVR. Vi har inte tappat förståndet och vi är inte ryska troll. Men det är uppfriskande att mellan varven skifta perspektiv. De flesta svenska försvarstwittrare och bloggare deltar i informationskriget fast på motsatt sida Ryssland. Vi är alltid övertygade om att ryssen kommer — till oss — eller åtminstone till Baltikum. Det kanske i värsta fall är så. Men det hindrar inte att man tänker ett steg till, om än bara hypotetiskt.

Debatten om den svenska försvarförmågan är oändligt viktig. Försvaret är underfinansierat, underbemannat, ineffektivt och har på tok för låg beredskap. Med det sagt — kan man tänka sig att det Putin gör i Europa är en avledningsmanöver i en mycket, mycket större operation där de flesta av operationslinjerna inte alls rör Europa? Kan man tänka sig att Putin vill binda våra resurser här för att de inte skall vara tillgängliga där? Kan det vara så att rationella ekonomiska argument rörande marknadsutvidgning österut och söderut är viktigare än sovjetnostalgi och imperiedrömmar?
Trots allt går det inte så jäkla bra för Ryssland i Europa. Nato har tagit över alla gamla WP-länder. Ukraina vände sig till EU. Gränsen mot Baltikum och Polen befästs sakta men säkert där även antiballistiska robotsystem etableras. Avståndet mellan Nato och Moskva är nu 60 mil, och om Ukraina inkluderas i Nato/EU-sfären, 40 mil. Med nöd och näppe lyckades man rädda Svarta havs-baserna. Det låter inte som en framgångssaga!

Kan man istället bygga imperium österut och söderut, helt ostört dessutom, kan det dels leda till ökad rikedom för den ryska härskande klassen men också till ett förbättrad geostrategiskt läge där kanske Kina, men framförallt Iran och möjligen resterna av Syrien blir nygamla axelmakter. Vi skall inte överdriva relationen mellan Ryssland och Kina. Den har alltid varit och fortsätter att vara svår och komplicerad. Men gasavtalet i maj i år talar ett tydligt språk.

Fundera en stund på vad som är farligast; Ryska konventionella militära styrkedemonstrationer i ett relativt välrustat Europa eller ett utvecklat kärntekniskt samarbete mellan Ryssland och Iran.
Även om samarbetet mellan Ryssland och Iran pågått sedan tidigt 90-tal och egentligen inte lett någonvart så innebär avtalet den 11 november i år ett nytt läge. Visserligen har Ryssland fått IAEA’s och USA’s välsignelse för samarbetet och det officiella motivet är att Ryssland därigenom säkerställer att Iran inte använder kärnteknologier militärt. Men varken Ryssland eller Iran har ett track record som imponerar. Att bryta avtal är vanligare än att hålla dem.

Rosatom-chefen Sergey Kiriyenko som skrev under avtalet är en äkta Putin-man. Han är en av få som var med under Jeltsin och som klarat alla “utrensningar”. Nu har han snart varit chef för Rosatom i 10 år. Det tyder på att han står Putin mycket nära. Allt detta skall ses mot bakgrund av att anläggningen i Bushehr endast varit i drift i ett år av de två år som anläggningen skall övervakas av ryska experter.
En avgörande fråga för IAEA, USA, Israel och EU är hur Ryssland skall kunna garantera att allt kärnavfall fraktas till Ryssland på ett säkert sätt. Dmitri Trenin har skrivit en intressant artikel åt American Iranian Council i ämnet. Fundera på om det just nu etableras ett nytt skede i relationen mellan länderna.

Artikeln publicerades ursprungligen på Medium den 10 december 2014.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

LUFTFARKOST	ANTAL
SU-24	29
SU-27	24
AN-12/AN-24/AN-26	14
MI-24	11
KA-28	12
KA-29	8
MI-8	17

• Mellan den 5-7 December 2014, övades bedömt de initiala stegen i ett överraskande angrepp mot någon nation i Östersjöregionen.
• Mellan den 8-10 December 2014, övades fördröjningsstrid mot en angripande makt i Kaliningrad Oblast med inslag av fjärrbekämpning av strategiskt bombflyg.
• Polen förefaller vara mycket oroad över dels den ryska förmågan dels det övningsscenario som genomförts under beredskapskontrollen den 5-10 december 2014.
• Den enskilt viktigaste slutsatsen är att den Ryska östersjömarinen förefaller ha god till mycket god förmåga att ilasta och transportera förband med mycket korta tidsförhållanden i Östersjöregionen. Varvid tiden för förvarning avseende en taktisk/operativ landstigning i händelse av en konflikt blir mycket kort.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett antal inlägg på temat ”om jag skulle bygga en brigad”. Syftet med detta var inte att komma med idéer om en optimal brigad, utan snarare att komma med mer tidsanpassade och framåtriktade idéer och visioner om sammansättning och förmåga på framtida manöverförband etc. Det koncept som har varit gällande och råder framgent är ju relativt tungt mekaniserade bataljoner bestående av strv 122 / strf 90.

Armén i Sverige strävar efter återta en till stor del förlorad förmåga att verka i brigadsystem – viktigt och lovvärt! Men de tunga mekaniserade manöverbataljoner och brigader som avses är enligt min uppfattning till del anakronistiska. De bygger också på en operativ idé av att vara mycket offensiv, med ett uppträdande där vi ska kunna slå och duellera med stridsvagnförsedda mekaniserade förband. Jag menar att det är orealistiskt numera –  ur främst två perspektiv:

• Jag bedömer att hotbilden inte ser ut så och att den är mer komplex och diffus än invasionshot – att vi kommer att engageras med förband som ska slå luftlandsättningar och invasionsföretag där vi behöver duellera med stridsvagnar ter sig allt mer utopiskt. Fram träder istället olika former av mer eller minder tydliga påverkansoperationer.

• Det finns i övrigt inte särskilt bra förutsättningar för markstridsförbanden i Försvarsmakten att föra en offensiv manöverkrigföring. Tunga mekaniserade förband kräver en operativ ram och ett väl fungerade system av system för att man ska få operativ effekt. Några exempel:

Ur rörlighetsaspekt krävs resurser för såväl taktisk som operativ rörlighet. Det innebär t.ex. adekvata broläggare för att uppnå en god rörlighet på stridsfältet samt transportförband för operativ rörlighet – t.ex. tungdragare (ett tungt transportkompani finns, innehållande två tungtpplutoner som kan flytta delar av en (1) mekbataljon/omgång) eller järnvägstransportvagnar (SJ och Green Cargo har inte längre vagnar för stridsvagnstransport, dvs SAMP-vagnar eller motsvarande). Se vidare i Lars Nilsson uppsats om transportbehoven för brigaderna – särskilt kap 8.1.

Ur bekämpningsperspektiv är det önskvärt med ett lämpligt pansarluftvärn för skydd av brigaden samt splitterskyddade system för indirekt eld med lång räckvidd samt effektiv ammunition för tredimensionell pansarvärnsstrid – detta är trånga sektorer idag.

Ur ett uthållighetsperspektiv kräver tunga mekaniserade förband en stor mängd drivmedel och en mycket väl fungerande och framskjuten teknisk tjänst för att inte tappa tempo. De idag två organiserade logistikbataljonerna ska täcka både taktiska armébehov och till del operativa underhållsbehov – utmanande!

Ovanstående rader var några direkta återkopplingar till förra årets inlägg. Självklart är jag påverkad av mitt arv och min kunskap och mina erfarenheter. Som i grunden norrlandsinfanterist vet jag att det finns alternativa stridssätt till anfall och att det går att taktikanpassa sitt uppträdande så att jag kan vara både stridsekonomisk och framgångsrik i min strid. Dessutom är välutbildade infanterister en god tillgång och förmåga för alla eventualiteter.

I min senare del av trupp- och förbandstjänst lärde jag mig arméns underhållstjänst vid såväl Norrlands Trängbataljon som Göta Trängregemente. Våra då väl fungerade brigadunderhållskompanier och -bataljoner samt de operativa transport- och försörjningsplutonerna gav oss alla en mycket tydlig bild de mekaniserade förbandens behov, möjligheter och begränsningar.

När jag i rollen som pansarskytteplutonchef under BA-02 i Bosnien opererade med Pbv 302 fick vi ett bra efterfrågat skydd. Den skänkte oss också en bra stridsteknisk rörlighet. Dock blev det med tiden allt mer uppenbart att det fungerade sämre att ligga och nöta mil efter mil på asfalts- och grusvägar. Vår rörlighet blev till sist begränsad på grund av allt större behov av teknisk tjänst m.m. I ett land som Sverige där vi har mycket stora avstånd och där det finns behov att nyttja förbanden över ytan, krävs det därför behov av en väl avvägd mix mellan användbara band- och hjulgående stridsfordon.

Sist men inte minst – den operativa idén med Möta-Hejda-Slå har sedan lång tid tillbaka lett oss in på den offensiva operativa principen. Det har behandlats tidigare här på ltcollibbo och kräver som jag ser det ett uppvaknande och nytänkande. Framtidens behov av såväl förmågor som operativt tänkande måste styras av en relevant uppfattning om såväl hotbild som över våra säkerhets- och försvarspolitiska möjligheter och begränsningar. Vi får sluta med att jämföra dagens förmågor och förbandsvolymer med kalla krigets svenska Krigsmakt och Försvarsmakt.

Även om förra årets inlägg innebar ”all time high” vad gäller besök och klick på ltcollibbo, så har debatten om markstridsförbandens roll och organisering till stor del uteblivit. Men det kan förstås ändras snabbt…

Kort sammanfattning över utgångspunkter

En framtida brigad ska kunna verka i hela det svenska operationsområdet i alla klimattyper. Då förbanden är få och ytan stor så krävs mycket god rörlighet och bästa möjliga inbyggda uthållighet. Brigaden ska kunna uppträda i bataljonsstridsgrupper och kunna lösa både försvars- och anfallsuppgifter i alla väder- och klimatförhållanden och i alla terrängtyper.

Indelning – Organisation – Förmågor

Brigadens indelning och organisation ska vara flexibel men ha öronmärkta och samövade förband. I brigaden ingår tre manöverbataljoner. Till brigaden hör en liten Lednings- & ISR-bataljon med ledningsplatsfunktioner och ett avancerat UAS/RPV-kompani med förmåga att inhämta underrättelser för såväl taktisk som operativ chef, ett luftburet jägarkompani samt ett Lv-kompani med Aster 15. På brigaden finns bara hjulfordon förutom ett kompani stridsfordon 90 ISR (del av brigadspaningen). Totalt har brigadens öronmärkta förband en volym om ca 4 000 man.

Varje brigad har god verkansförmåga med kinetiska vapen, främst genom ett attackhelikopter-kompani om 10 hkp (3 x 3 plut) med attackraketer och attackrobot samt med sensorförmåga (radar) som kan länka information till såväl andra hkp som till brigad- och operativ ledning. I övrigt har brigaden en artilleribataljon (ett batteri haubits och ett batteri raketartilleri). Brigaden har även fyra lätta underhållskompanier inom ramen för en Ing/underhållsbataljon, inkluderat ett brokompani samt ett litet pionjärkompani med förmåga till enklare fältarbeten och C-IED förmåga.

Varje bataljon har ett avancerat men litet Lednings- & ISR-kompani med UAS/RPV för spaning på upp till 150 km. Varje bataljon har I övrigt finns tre manöverkompanier vardera/bataljon.

När det gäller ledningsförmåga ska brigadledningen kunna leda och samordna även amfibie- och flygstridskrafter inom ramen för en och samma uppgift. Det måste även finnas stor möjlighet att verka med en eller flera bataljoner inom ramen för tillfälligt sammansatta bataljonsstridsgrupper – allt beroende på uppgift. Det är av yttersta vikt att det finns förmåga att snabbt kunna leda tillfälligt sammansatta styrkor i ett joint-perspektiv till stöd för den operativa nivån.

Epilog

Då denna serie inlägg syftar till att skapa debatt om framtidens arméstridskrafter har jag inte känt mig bunden av arvet och nutida organisation och materiel. Det innebär att man kan betrakta inläggen som utopier eller som drömmar. Dock – som framgår av serien inlägg så utgår jag från en strategisk och militärstrategisk kontext som är mycket olik kalla kriget – det är i högsta grad meningen. Vi har inte en insatsorganisation som är tänkt att kunna möta-hejda-slå en över landgräns framträngande fiende!

Jag har därför visat på andra sätt att organisera, utrusta och verka med markstridskrafter och med en brigad eller med bataljonsstridsgrupper.

En armé- eller marinbrigad är ett taktiskt förband som i ska kunna ingå i en militär operation med andra stridskrafter. Den ska därmed ges taktiska uppgifter och uppnå delmålsättningar inom ramen för en militär operation och dess End-state, under en operativ chef. Det operativa slutmålet (End-State) ska uppnås inom ramen för en militärstrategisk kontext och militärstrategiska målsättningar.

Brigadens utformning blir därför väsentlig också när man sätter den i en militärstrategisk kontext. Om brigaden endast skulle utformas med hänsyn till den taktiska nivån och utifrån en målsättning att alltid kunna slå eller vinna en duell mot likvärdiga förband på en motståndarsida i en symmetrisk konflikt – ja då kommer man till vissa ställningstaganden och slutsatser. Jag utgår emellertid också från den militärstrategiska kontexten – att brigaden (brigaderna) ska vara militärstrategiska instrument att kunna nyttjas var helst de behövs och förmodligen på (mycket) kort varsel. Att det dessutom kommer att röra sig om ytterst få förband innebär utökad krav på rörlighet. Återigen – det är därför som fem manöverbataljoner med två kompanier 122 och två kompanier med 90 skapar sådana utmaningar och en operativ obalans inom Försvarsmakten.

Det innebär vidare att vi ska undvika duellsituationer om vi inte finner det möjligt att vara överlägsen – varför ta frontalanfall mot stridsvagnsförband? Men trots att stridsvagnar och tyngre bandgående stridsfordon väljs bort, så innebär det inte att det ska finnas förband med god skyddsnivå och eldkraft. Ett sådant exempel är att US Army Stryker Brigades med hjulfordon (Kanadensiska Lav III och/eller Schweiziska Piranha). I fordonsfamiljen finns både den s.k. MGS med en 105 mm kanon och en ATMG med roboten TOW[1].

En annan kontextuell aspekt på brigaden, med militärstrategisk konsekvenser, är det logistiska förutsättningarna. En brigad kräver såväl förnödenheter som att den är i behov av logistiskt stöd på operativ nivå. Rent generellt kan sägas att ju tyngre förbanden är, desto mer logistik behövs – både i form av förnödenheter men också transportbehov och teknisk tjänst (reparationer, reservdelar etc). Att transportera en brigad med 122/90 kräver relativt stora resurser – antingen genom tungtransportkompanier eller till sjöss och i luften. Transporterna är tidskrävande[2] och blir därmed en avgörande omslagspunkt för att i huvud taget lyckas utgångsgruppera.

Ovan är några bra principiella siffror över vad som krävs i transportkapacitet att depolyera olika brigadtyper (strategisk flygtransport med C-17).

Man kan därför säga att militär makt och militär förmåga är mer än de samlade effekterna av alla vapensystem, vapenbärare och sensorer. Militär makt och förmåga – rent militärstrategiskt – handlar därför om förmågan att i tid & rum kunna projicera sin vapenmakt och sin förmåga i luften (och rymden), till sjöss, på marken och i cyber – samordnat. Den samlade förmågan kräver inte minst ledning och logistik. Att därför ha tunga och vassa armébrigader som på pappret kan avgöra taktiska slag och dueller behöver nödvändigtvis inte innebära att det ger önskad militärstrategiskt effekt.  För svensk del måste därför logistikorganisationen med dess förmåga och kapacitet räknas in som en avgörande enabler. Emellertid vet vi att Försvarsmaktens logistikorganisation är slimmad med mycket få operativa logistikförband –   och kommer att förbli så. De förband vi har att verka med måste därför vara logistiskt robusta med relativt god egen uthållighet och som inte kräver en allt för omfattande transportorganisation.

Poängen att koppla taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå till varandra är det finns ett ömsesidigt beroende dem emellan. T.ex. – det krävs logistiska resurser för att kunna projicera militär makt. Men såväl taktiska som operativa och militärstrategiska logistikförband är en mycket stor bristvara. Det finns få förband och förmågor – såväl militära som civila (tredjepartslogistik) – som kan förflytta Försvarsmaktens förband när så behövs. Detta gäller för alla typer av transporter; landsväg, järnväg, i luften och till sjöss. Antalet tågtrailers för stridsvagnstransporter är en mycket begränsad resurs i hela Europa.

Detta har därför varit EN av utgångspunkterna i min analys  – att ha ett litet behov av extern taktisk och operativ transportförmåga. Exemplen från US ger en relief och perspektiv på vad som krävs för att omgruppera olika brigadtyper genom s.k. strategisk airlift.

I den avslutande delen kommer brigadens uppgifter och förmågor att kommenteras i relation till andra stridskrafter på taktisk och operativa.

To be continued….

[1] TOW – Tube-launched, Optically-tracked, Wire-guided (anti-tank missile)

[2] US har som målsättning att kunna förflytta en Stryker Brigade på 96 h (strategiskt omgruppering). US Transcom har ca 180 C-17.

Framtidens operationsmiljö lär som sagt skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö – jag kan inte riktig se avgörande pansarslag framför mig längre. Det ser inte ut som vare sig Kursk eller Valley of Tears (Golan 1973) kommer att upprepa sig. Dagens teknologi är så avancerad att stridsmiljön i en tänkt konflikt i närområdet skulle förändras från line of sight strid till en strid med betydligt längre avstånd. Markförband kommer att kunna detekteras tidigt på avsevärda avstånd – fr.a. om det är av tyngre modell, de avger avsevärda signaturer.

En angripare kan med hjälp av olika sensorer och genom sensorfusion behandla stora mängder data som hanteras i snabbdatalänkar varvid måldata kan skickas till allehanda bekämpningssystem – såväl stationära fjärrstridsmedel som mark-, luft- eller sjöburna kryssningsmissiler.

Vad då göra i ett land med en inte helt tydlig hotbild och med en begränsad ekonomi där markförbanden inte kan finnas samtidigt över hela det vidsträckta svenska territoriet?

Hög operativ rörlighet blir avgörande för att i huvudtaget ha en chans att nationellt deployera de få markförband som kommer att finnas – deployera till den landsända där avgörande eller fördröjningsstrid kommer att krävas. Manöverbataljoner med bara strv 122 & strf 90 blir här en problematisk utmaning – dessa förband kommer av bl.a. logistiska skäl att oftast finnas på fel ställe i vårt avlånga land. Stridsförloppen kommer med största sannolikhet att vara mycket snabba varför det inte kommer att finnas tid för tungtransporter och en mödosam RSOM[1]-process.

Men inom ramen för internationella insatser ka det se annorlunda ut – men dessa ska inte vara dimensionerande för FM. För övrigt har man i Kanada relativt nyligen analyserat utfallet av beslutet att återta stridsvagn Leopard och dess nyttjande i ISAF tidigare. Enligt rapporten Stuck in a Rut från september 2013 får regeringen Harper rätt tuff kritik samt att nyttan av stridsvagnar i ISAF starkt ifrågasattes.

Emellertid finns det bra sätt att kombinera hög rörlighet med bra bekämpnings- och underrättelseförmåga – att nyttja hjulburna stridsfordon, långräckviddigt artilleri (~ 100 km, MLRS) och helikoptrar. Ett mindre antal attackhelikoptrar skulle kunna bära på en mängd olika förmågor – för såväl bekämpning som för ISR[2] genom att använda av olika sensorer. De skulle mycket snabbt kunna sättas in över hela mellersta Sverige inklusive Gotland.

Förvisso är det inga förmågor man skakar fram i förstone – dyrt lär det också bli. Därför pekar analysen på att det blir få förband – men mycket potenta vilka kan nyttjas för att nå taktiska avgöranden i en operativ kontext vilket kan ge avsevärda militärstrategeiska vinster. De kan se ut som utopier, men det måste tas fram alternativ och visioner om hur framtida förband ska utvecklas och hur armén ska kunna bidra till en gemensam försvarseffekt och tröskelförmåga. Dessa inlägg är därför ett exempel på hur en man kan organisera och strukturera alternativ – en mer eller mindre utopisk vision kort & gott.

To be continued…

[1] Reception Staging Onward Movement – en hub eller en choke point där fööband övergår från transport-tillstånd till taktiska och operativa förband.

[2] Intelligence – Surveillance – Reconnaissance

Framtidens operationsmiljö lär skilja sig från gårdagens och det kalla krigets miljö.  Om jag därför fick till uppgift att ta fram moderna svenska arméstridskrafter och utgå från vårt geografiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska läge – ja då skulle jag om möjligt släppa arvet så mycket som det gick.

Efter en översyn och analys av de lärdomar som dragits de senaste decenniernas konflikter med beaktande av den tekniska utvecklingen så skulle vare sig stridsvagn 122 eller stridsfordon 90 kvalificera sig i den svenska armén.

Med tanke på Sveriges stora yta i kombination med de begränsade ekonomiska resurser som står till buds skulle en mycket hög operativ rörlighet prioriteras i kombination med kvalificerade ISR-förmågor och mer långräckviddig eldkraft.

To be continued…

Bild 1. Trolig uppdelning mellan MD V och N.

Bild 2. MD V två kombinerade armékårer.

Bild 3. Numerär på Polen, Estland, Lettland och Litauens markstridskrafter.

Bild 4. Rysk scenariobild av ett möjligt angrepp.

Bild 5. Möjlig tidslinjal för hur ett strategiskt överfall kan genomföras.

• Den enda reella möjligheten Ryssland har i dagsläget att genomföra ett angrepp mot en västlig nation i dess närområde, är om man utnyttjar ett strategiskt överfall, då en beredskapskontroll beordras, vilket i praktiken skulle ge en västlig nation cirka 24-32h förvarning efter en beredskapskontroll har påbörjats. Häri skall särskilt beaktas förmågan att utnyttja civila lastfartyg numera.
• Påbörjas en utveckling av territorialförband i Ryssland som är geografiskt knutna med en kort mobiliseringstid, så ökar Ryssland sin förmåga att genomföra offensiva operationer vid en förstärkning av NATO resurser, dock är de inte där i dag.
• Ett angrepp riktat mot Sverige, häri inräknas det Svenska fastlandet, skulle bedömt innefatta både MD V och MD N vilket skulle öka de Svenska möjligheterna att upptäcka ett angrepp innan det är påbörjat. Detta utifrån det faktum att en större mängd styrkor skulle krävas för det scenariot varvid upptäcktsrisken ökar, kontra t ex ett begränsat angrepp mot de Baltiska staterna som skulle kräva markant mindre förband.
• Den faktiska hotbilden ligger således inte i sk ”gröna män” det var en operation som fungerande och lämpade sig för Krimhalvön, ser man till de Baltiska staterna, Sverige och andra stater, ligger hotbilden kring ett strategiskt överfall med mycket kort om tid till förvarning, vilket man bör se NATO nya snabbinsatsstyrka som en konsekvens av dessa förhållanden som har börjat råda.
• I grunden är således den Svenska försvarsreformens tanke god, med snabbt gripbara förband utifrån ovanstående scenariobild, dock har vi inte snabbt gripbara förband i dagsläget. Krasst sett hade vi en högre beredskap och mer snabbt gripbara förband, under värnpliktsförsvarets tid, då respektive brigad hade upptill en (1) bataljon som var mobiliseringsbar inom ett (1) dygn och oftast i det område där dess huvuduppgift skulle lösas.