Konsten att förbereda ett land

Sammanfattning

Den nyligen avslutade civilförsvarsövningen i Ryssland har troligtvis varit en landsomfattande lednings- och funktionsövning av det ryska civilförsvarets agerande i händelse av ett krig, bedömt har man övat åtgärderna i händelse av kärnvapenkrig. Denna slutsats kan dras av ingående delövningsmoment samt omfattningen av civilförsvarsövningen som sträckt sig över hela Ryssland dvs nio (9) tidszoner och mellan 10 - 60 miljoner civila som berörts av övningen samt 300,000 man ur civilförsvaret.

Analys

Mellan den 4 och 8 Oktober 2014, genomfördes över hela Ryssland en omfattande civilförsvarsövning. Övningen kom att omfatta ca 300,000individer ur civilförsvaret med 10,000 olika former av utrustningsdetaljer och mellan 10 - 60 miljoner (här ger RIA Novosti motstridiga uppgifter) civila som berörts av övningen över hela Ryssland.

Övningen har letts från Rysslands nationella krishanteringscenter, ansvarig för övningen har varit Rysslands katastrofminister Vladimir Puchkov, utöver detta har cirka 80,000 beslutsfattare på olika nivåer direkt berörts av övningen. Övningsscenarion som genomförts över hela Ryssland har bl a varit flygplanskrascher, översvämningar, jordbävningar och utsläpp av farliga kemiska substanser, radioaktiva utsläpp, brandbekämpning, indikering m m. Respektive geografiskt övningsområde tilldelades av övningsledningen ett typscenario baserat på dess geografiska förutsättningar.

Undsättningsoperationer med luftfarkoster har även övats med understöd av det Ryska flygvapnet som ett avslutningsled i övningen, över trettio (30) luftfarkoster har utnyttjats, MI-8, MI-26, KA-32, IL-76, AN-74, YAK-72 och BE-200. Likväl har luftlandsättning med fallskärm av indikerings- och räddningspatruller från helikopter övats.

Inledningsvis kan slutsatsen dras att detta har varit en omfattande lednings- och systemövning av det ryska civilförsvarets agerande i en landsomfattande katastrofsituation som har sträckt sig över nio (9) tidszoner. Omedelbart kan man dra slutsatsen att sådana påfrestningar på ett land som kräver en sådan ledningsövning uppstår ej i fredstid. Som en parentes i sammanhanget kan nämnas att i Sverige har enbart de största civilförsvarsövningarna som genomförts just avhandlat hur resurserna skall utnyttjas i händelse av krig, för det är då påfrestningarna är som störts på samhällets resurser.

Vän av ordning ställer sig säkert skeptisk till detta, men betänk hur ofta har man jordbävningar, flygplanskrascher, översvämningar, kemiska och radiologiska utsläpp samtidigt över nio (9) tidszoner, där någonstans mellan 10-60 miljoner medborgare berörs direkt och/eller indirekt av övningen och 300,000 man i civilförsvarsresurser, detta har varit en stor systemövning av civilförsvarsresurser dels i praktisk agerande dels i central ledning över hela Ryssland i händelse av krig.

I slutskedet av denna stora civilförsvarsövning påbörjade även de strategiska robottrupperna en större övning i Volga området, omfattande cirka 2,000 man och 200 materielslag. Övningen genomförs fortfarande i skrivande stund (141009), den genomförs mellan den 7 och 11 Oktober 2014. Drygt tjugo (20) SS-27 (Topol-M) robotsystem deltar i övningen. Parallellt med detta har även ubåtsjaktjagaren Viceadmiral Kulakov genomfört övning i åtgärder mot "massförstörelsevapen" i östra Medelhavet.

Övningen i Volga området omfattar larmåtgärder, stridspatrullering, lösande av stridsuppgifter, åtgärder mot jägar- och specialförband vid grupperingsplatser. Det övergripande syftet anges vara att öka de mobila robotförbandens överlevnadschanser. Detta är den andra stora övningen med de strategiska robottrupperna i Oktober månad 2014, den tidigare omfattade ca 4,000 man.

Vad som är oroväckande är att signalaktiviteten var markant högre hos de strategiska robotstyrkorna under perioden då den stora civilförsvarsövningen genomfördes kontra dess fortsatta genomförande efter avslutandet av civilförsvarsövningen. Detta kan korrelera med att larmåtgärder genomfördes under det initiala skedet varvid signaleringsfrekvensen bör ha varit högre hos robotförbanden.

Häri ligger nu det oroväckande i själva crescendot av den stora civilförsvarsövningen påbörjas en larmövning för de strategiska robotstyrkorna, lägger man därtill fokus övningsmoment som större bränder (tydlig effekt av kärnvapenexplosion), jordbävningar (liknande effekt på infrastruktur som vid kärnvapenexplosion), större utsläpp och översvämningar (sekundär effekter av kärnvapenexplosioner) så framträder en bild av att den stora civilförsvarsövningen i själva verket har varit en övning i åtgärder i händelse av kärnvapenkrig.

Har nu Ryssland tappat greppet fullständigt om det är som det förefaller vara? Tveklöst nej, redan under mitten på 1980-talet insåg den ryska generalstaben att det enbart fanns förlorare i ett kärnvapenkrig, häri låg själva essensen i utvecklandet av de operativa manövergrupperna som skulle kunna slå väst stridskrafter i Central- och Västeuropa utan utnyttjandet av taktiska kärnvapen som ett exempel. Så att man skulle förbereda sig för att genomföra kärnvapenkrig tvivlar jag starkt på.

Däremot har troligtvis den stora civilförsvarsövningen ett tvådelat dolt syfte. Det första är att skapa en känsla hos den ryska befolkningen att ett hot mot nationens själva existens råder, bilder som kablats ut på medborgare som tar sin tillflykt till skyddsrum och får utbildning i hur man skall agera där, skapar inte en känsla av lugn utan snarare av oro. Det andra är att skicka ett mycket dolt budskap till väst i och med genomförandet av övningen med de strategiska robotstyrkorna parallellt del av tiden med civilförsvarsövningen, man visar på vilja och förmåga avseende kärnvapenkrig, man måste särskilt beakta att kärnvapenförmågan fortfarande är det man i Ryssland i mångt avser utnyttja innan rustningsprogrammet är färdigt i händelse av en konflikt.

Slutsatser

Den stora civilförsvarsövningen har bedömt syftat till att öva dels ingående förmågor dels ledningsstrukturer i Ryssland i åtgärder i händelse av ett krig. Det troliga scenariot som övats i civilförsvarsövningen är ett kärnvapenangrepp mot Ryssland, sett till visa av de ingående övningsmomenten som på ytan kan te sig harmlösa men sammantaget med den i del av tiden pågående övningen med de strategiska robotstyrkorna visar på en helt annan innebörd, likväl även utan dessa förbands övande parallellt pekar civilförsvarsövningen på att man ej övat katastrofer, då denna magnitud ej uppträder vid andra tillfällen förutom vid krig.

Bedömt har även civilförsvarsövningen förutom att öva dem ett annat syfte, att till väst skicka ett budskap att man har vilja och förmågan att uthärda och genomföra ett totalt krig och att man nu förbereder sitt land för det. Bedömt har Ryssland EJ en intention att genomföra detta.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Twitter 1(Svenska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Regeringen Löfvens skapelseberättelse

Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister.

Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner:

A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!)

”Rysslands annektering av Krim är ett folkrättsbrott. Rysslands destabilisering av Ukraina måste upphöra. Utvecklingen i vårt östra grannskap kommer att bli en av våra största utmaningar.”

Om dessa allvarsord från statsministern kommer att synas i konkret stärkande av försvarsförmågan återstår att se, men det är bra att detta uttrycks klart.

B) Miljöpartiet agerade som förutspått och accepterade Försvarsberedningens överenskommelse:

”Ett brett samarbete i riksdagen i försvarsfrågorna är centralt för vårt land. Försvarsberedningens förslag ska genomföras.”

Hur detta ska omsättas konkret återstår dock att se, precis som ovan. Miljöpartiets ledning liksom socialdemokraternas har dock inkasserat en liten pluspoäng genom att komma överens.

C) Huruvida försvarsberedningens syn på NATO ligger fast är däremot öppet för tolkning efter att den nya regeringen inte nämnt NATO i regeringsförklaringen. Av vad jag förstår från referaten har utrikesministern talat om mindre entuasiasm när det gäller samarbetet, vilket i så fall är förvånande. Läsekretsen känner säkert till att jag är skeptisk till NATO-medlemskap, men vi borde inte smälla igen den dörren. Sverige bör ge sig självt största möjliga handlingsfrihet inför en svårförutsägbar framtid.

D) Det gör man inte heller när det gäller erkännandet av Palestina. Inom ramen för en två-statslösning är det naturligt förstås, men det erbjuder två problem.

Koordineringen inom EU saknas. Det behöver inte vara fel att gå först, men här försvårar regeringen ett samlat handlande.

Dessutom är det problematiskt att det är Hamas som styr Gaza, vilket innebär att vi är beredda att erkänna en stat som delvis leds av en terroristorganisation som bland annat vill utrota staten Israel och skjuter raketer urskiljningslöst mot den israeliska civilbefolkningen.

För tydlighetens skull så anser jag att Israels bosättningspolitik är oförsvarlig, och att landet begår systematiska övergrepp på den palestinska civilbefolkningen genom exempelvis förnedrande procedurer för dessa att söka vård på ockuperade områden. Det jag ifrågasätter är alltså timingen.

E) Den riktiga skrällen var överflyttandet av krisberedskapen och Kustbevakningen till justitiedepartementet. Hur detta ska koordineras kan bli en mardröm, om Sverige skulle utsättas för större påfrestningar. I synnerhet som Försvarsberedningens skrivningar om civilförsvaret pekar i en annan riktning. Räkna med att undertecknad kommer att ställa frågor om detta vid seminarium, när tillfälle ges.

Till detta kommer ljudbangar över Öland och Gotland liksom prospekten för ett möjligt återupptagande av offensiven i Ukraina. Det gäller ju för Kreml att försvåra parlamentsvalen i Ukraina i slutet av månaden.

Det har alla utsikter att bli en skakig resa för den nya regeringen och svenska folket. Historien är inte slut, den har bara vänt ett blad.

Nya tider

Det har varit en något omtumlande vecka i svensk utnämningspolitik. Särskilt på försvarsområdet. Som bekant finns det olika filosofier. Leni Björklund handlade om att oväntat utse någon som saknar i stort sett varje erfarenhet av utgifstområde 6 och som därtill inte hade något intresse. Den rakt motsatta infallsvinkeln representeras utomordentligt väl av Mikael Odenberg. Hungrig, insatt och utan varje förutsättning att "pleed deniability". Jag gör inte anspråk på någon prognosförmåga, men vi vet hur det senare exemplet föll ut...

Generallöjtnant Jan Sahlestrand tillhör väl också veckans överraskningar. Han är extremt kunnig och energisk och har alla förutsättningar att skapa rådrum för Peter Hultqvist. Men samtidigt som FML måste vara en del av lösningen är den också - någonstans - en del av problemet. Det är många av Jan Sahlestrand undertecknade dokument i HKV som står i konflikt med det som nu förväntas av vår nye försvarsminister...

Jag vill gärna tacka för alla de lyckönskningar och gratulationer som jag erhållit från olika håll de senaste dagarna. Vet inte riktigt hur det gick till, men tänker fortsätta i tangentens riktning. Några har undrat om jag ska upprätthålla bloggandet? Mitt svar har varit; ja! Om försvar och säkerhet på allvar ska bli en angelägenhet för det svenska folket så behövs det mer av öppenhet och transparens, inte mindre. Bara om Putins metoder och avsikter blir kända kommer viljan och sedan förmågan till försvar att återställas.

Ja, det har varit en vecka av oväntade val och utnämningar. Sammantaget måste jag tolka det som att den djupa statens företrädare nu börjat inse att det finns ett verkligt hot mot vårt nationella oberoende.

Allan Widman

Goda förutsättningar!

Foto: Försvarsmakten

Vi har en ny regering i Sverige. Om denna regering kan man tycka både det ena och det andra eftersom man redan hamnat i blåsväder runt olika frågor. Men som omväxling så ser det vid en första anblick väldigt stabilt ut när det kommer till försvarspolitiken, något vi inte är bortskämda med från den senaste mandatperioden.

Försvarsminister

Att Peter Hultqvist skulle bli försvarsminister var en lågoddsare, och det var som jag ser det ett mycket bra val. Till och med det allra bästa valet med utgångspunkt tagen i vilka möjliga kandidater som fanns inom det rödgröna blocket.

Hultqvist har under sin tid som ordförande i försvarsutskottet lagt en mycket bra grund för sitt nya ämbete genom att ha engagerat sig och satt sig in i alla de försvarspolitiska frågorna som i vissa fall kan vara mycket komplexa och svåra att förstå. Jag blev särskilt imponerad under senaste Almedalenveckan där han deltog under i stort sett samtliga försvarspolitiska seminarier och var också den som vann mest förtroende i debatterna. Peter Hultqvist har som jag skrivit tidigare alla förutsättningar för att lyckas som försvarsminister och dessutom bli respekterad och omtyckt.

Försvarsutskottet

Inte nog med att förutsättningarna för försvarspolitiken i regeringen har förbättrats så har så även skett i försvarsutskottet där Allan Widman (fp) blev ny ordförande. Få andra aktiva riksdagspolitiker är så insatta i försvarsfrågan så som Widman är. Även här är förutsättningarna goda.

Vad som dock är något bekymrade är att en stor andel av ledamöterna som satt med i försvarsberedningen har bytts ut. Alla dessa var insatta i omvärldsutvecklingen samt läget i Försvarsmakten Torbjörn Björlund (v), Peter Rådberg (mp) och Staffan Danielsson (c) är inte ens kvar i riksdagen. Av 17 ledamöter är 10 helt nya inom försvarspolitiken vilket innebär att kontinuiteten givetvis påverkas. Försvarsfrågorna är som sagt ofta komplexa och kräver därmed en helt annan kunskap än den allmänpolitiska för att kunna hantera på ett seriöst och trovärdigt sätt.

Så här ser det nya försvarsutskottet ut:
Allan Widman (FP), ordförande

Åsa Lindestam (S), vice ordförande
Peter Jeppsson (S)
(Ny) Kent Härstedt (S)
(Ny) Alexandra Völker (S)
(Ny) Paula Holmqvist (S)
(Ny) Mattias Ottosson (S)

Hans Wallmark (M)
Johan Forssell (M)
(Ny) Lena Asplund (M)
(Ny) Jan R Andersson (M)

Mikael Jansson (SD)
(Ny) Roger Richtoff (SD)

Mikael Oscarsson (KD)

(Ny) Daniel Bäckström (C)

(Ny) Per Olsson (MP)

(Ny) Stig Henriksson (V)

Tjänsten som statsseketerare på försvarsdepartementet

Något som i dag överraskande var Försvarsmaktens och regeringens besked om att ny statssekreterare på försvarsdepartementet blir generallöjtnant Jan Salestrand som i dagsläget är chef för ledningsstaben och Högkvarteret.

Av de reaktioner jag tagit del av under dagen så framkommer både glädje och oro över detta besked. Personligen ser jag det som mycket positivt att Peter Hultqvist väljer personal ur Försvarsmakten som statssekreterare, en tjänst som i allra högsta grad tidigare har varit strikt politisk.

Försvarsminister Hultqvist kommenterar det hela så här till SvD.
- Jag vill etablera ett bra samarbetsklimat mellan departementet, försvarsmakten och andra myndigheter. Jag har ju samarbetat med Jan som ordförande för försvarsutskottet och är övertygad om att han kan jobba som en bra ledare med sina gedigna kunskaper om försvarsmakten, säger Peter Hultqvist till SvD. 
Försvarsministern understryker att problemen inom försvaret, den ansträngda försvarsekonomin och det skärpta omvärldsläget med ökar militär verksamhet gör att Salestrands erfarenhet som general kommer väl till pass i dessa tider.

Jag bedömer att dialogen mellan Försvarsmakten och regeringen kommer att förbättras avsevärt jämfört med det som närmast kan liknas med ett skyttegravskrig under senaste mandatperioden och som inte leder till annat än misstroende och problem.

De signaler jag fått inifrån Försvarsmakten är dock inte enbart positiva. Jan Salestrand omnämns av flera som en person som aktivt motarbetat Marinen. När jag bett om några konkreta exempel på sådant så hänvisar många till bl.a. materielanskaffningen där Marinen är satt på svår svältkost. Andra hänvisar till att Jan Salestrand är en av regissörerna bakom inriktningsbeslutet 2009 och därmed dagens insatsorganisation som av många numera anses förlorat sin operativt relevans då den till stor del är anpassad för internationella insatser. Kritikerna menar då att Salestrand i sin nya roll som statssekreterare skulle utgöra ett hinder för en utveckling av Försvarsmakten mot en mer operativt relevant organisation givet omvärldsutvecklingen.

Personligen tror jag att detta kommer att bli väldigt bra oavsett oroliga kollegors bedömningar. Alternativet hade varit en civil politisk tjänsteman likt tidigare statssekreterare Carl von der Esch. Det Jan Salestrand nu kommer att kunna bidraga med anser jag är värt mycket inför kommande försvarspolitiska utmaningar, och eftersom vår nya försvarsminister är en klok man och med ett gott öga till Marinen så är jag inte särskilt orolig.

Jag vill härmed gratulera er alla tre; Hultvist, Widman och Salestrand till era nya befattningar och önska er lycka till. En saklig och trovärdig försvarspolitik är nu viktigare än någonsin med anledning av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge och en extremt ansträngd svensk försvarsekonomi. Ni lär inte gå sysslolösa under den nyligen påbörjade mandatperioden.

Bloggar: BrixSki


Försvarspodden IV: Nya försvarspolitiker och gamla problem

Till det fjärde avsnittet har vi med oss en nykomling i podsammanhang, men icke i försvarssammanhang, Major Carl Bergqvist, mer känd som Wiseman (här i privat förmåga) och Annika Nordgren Christensen, f.d. riksdagsledamot och försvarsberedare. Temat vi avhandlar är om de senaste … Continue reading →

Utan förvarning

Reflektion

Den 2 Oktober 2014, kom en intressant nyhet som än så länge ej uppmärksammats i Sverige från vårt västra grannland Norge. Utan några som helst omskrivningar förklarar man att förvarningstiden inför ett angrepp mot Norge har nedgått nästintill noll. Till saken hör att Norge har valt att fortsätta med ett värnpliktsförsvar och till del en kontrakterad styrka, en lösning som känns igen från i Sverige, om vi än har övergått till fullständig frivillig rekrytering med en övervägande del, deltidsanställda soldater.

För att detta värnpliktsförsvar skall fungera krävs ett fungerande förvarningssystem, detta var även en tidigt identifierad faktor i Sverige under den tid vi hade ett värnpliktsförsvar, därav den stora uppbyggnaden av FRA, förvarningen var tvungen att finnas för att kunna genomföra en successiv styrkeuppbyggnad för att möta ett angrepp. Minskas denna förvarningstid blir det mycket svårt för ett värnpliktsförsvar att kunna möta ett angrepp, men även för ett i huvudsak deltidsförsvar.

Häri ligger nu det intressanta kring hela denna nyhet, Norge som ett NATO anslutet land och därmed även ingående i dess underrättelsestrukturer anser sig ej har tillräcklig förvarningstid för att kunna möta ett angrepp. Detta innebär i sak att NATO saknar förmåganatt upptäcka och förstå en reguljär motståndares intentioner, vilket är mycket allvarligt, för det är ej så att Norge står ensam i detta utan, NATO som allians genomför kontinuerlig informationsinhämtning och bearbetning för att kunna anpassa sin beredskap, detta är själva nyheten, om än något som Aftenposten själva ej verkar förstått.

Vad som nu gör hela situationen mycket allvarlig är att Sverige som militärt alliansfri ej är inordnade i de västliga underrättelsestrukturerna, vi har bilaterala avtal, något som undersökningarna efter Edward Snowdens avslöjanden visade, men det handlar snarare om utbyten kring specifika områden och ej ett kontinuerligt underrättelseflöde, likt det som finns inom NATO. Härvid blir situationen mycket allvarlig för Sverige, om inte ens NATO kan upptäcka hot från en reguljär motståndare, hur skall då en enskild militärt alliansfri nation som Sverige med begränsade resurser lyckas med det?

Men vad kan nu ha föranlett denna tydliga reaktion från Norge, där man även talar om en seriös upprustning av sin Försvarsmakt, för att kunna möta en reguljär motståndare? En logisk slutsats är att de ryska militära operationerna på Krimhalvön samt i östra Ukraina är vad som föranlett allt detta, men likväl de enda övriga nationerna som talar om en upprustning är de Baltiska staterna inklusive Polen, som delar en landgräns, likt Norge, med Ryssland men även är mer utsatt än tillsynes Norge för påtryckningar av Ryssland.

I Juni och Juli månad 1968 genomförde Sovjetunionen två (2) större militära manövrar som tog Norge med överraskning, man hade ej erhållit någon förvarning genom sina underrättelsesystem, likväl var övningsmomenten tydligt riktade mot Norge och ansågs vara provokativa. Vid Juni övningen framryckte man i skydd av dålig sikt nästintill fram till den gemensamma gränsen. Norge lyckades hemlighålla denna incident ett antal decennier efter dess genomförande, men som en konsekvens kom man att sätta upp Brigad Nord, ett stående förband i Nordnorge för att snabbt kunna möta ett hot från Sovjetunionen.

Övningsfrekvensen för de nordliga Ryska förbanden har det senaste året markant ökat, likväl har förband från andra län i Ryssland inom det västra och centrala militärdistriktet övats nära den gemensamma gränsen, främst luftlandsättningsförband, likväl har Norra flottan markant ökat sin övningsverksamhet främst avseende stridsskjutningar o dyl. En möjlig förklaring till det markanta uttalandet från Norge är att en återupprepning av de två övningarna som genomfördes 1968 har skett. Med hänsyn till att dessa två övningar fick som konsekvens att man valde att upprätta en stående brigad, kan gensvaret denna gång bli en upprustning utifrån en upplevd hotbild och en tidigare genomförd suboptimering mot internationella insatser.

Vad som dock är oroväckande är att i Sverige har vi fortfarande inte nått någon enighet rörande vilket vägval vi skall ta i försvarsfrågan för det markant försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Fortfarande ligger regeringsbeslut 5 kvar, fortfarande har ingen enighet nåtts mellan de större etablerade partierna inom försvarsfrågan. Vilket gör situationen än mer anmärkningsvärd, om ett grannland till Sverige gör en sådan markant vändning, är det mycket oroväckande att vi inte tolkat situationen likartat.

För slår man samman dels att man i Norge anser sig nästintill sakna förmågan att identifiera hot dels att vi i Sverige inte har nått en enighet i försvarsfrågan, blir situationen mycket bekymmersam, för ju längre situationen med Sverige som ett säkerhetsvakuum dels i östlig riktning dels i västlig riktning får fortgå, ju längre kommer säkerhetssituationen i Östersjöregionen att destabiliseras. Tyvärr spelar Sveriges säkerhetspolitiska svaghet just nu Ryssland rätt i händerna, som svag militär alliansfri nation så kommer NATO vara tvungen att genomföra pareringar och kan ej fokusera på dess medlemsländer fullt ut, vilket gör att organisationen utsätts för en klassisk kraftsplittring, vilket i sin tur möjliggör för Ryssland att agera mer aktivt.

Summa summarum, med en destabiliserad säkerhetssituation där säkerhetsstrukturerna bedömer sig ej kunna upptäcka hoten förrän i ett mycket sent skede, gör den totala situationen mycket allvarlig, risken för felbedömningar och därmed även en eskalering av en situation är tydlig, vilket om inte annat incidenterna mot dels svenska dels amerikanska signalspaningsplan i Östersjöregionen visar på. Än en gång har vi ytterligare tagit ett steg nedåt i säkerhetsspiralen, detta utifrån att vi ej tycks kunna bedöma de hot som finns eller upplevs, vilket ökar sannolikheten för eskaleringar i trängda situationer.

Källor

Aftenposten 1(Norska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta "genomförandegruppen" satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.


För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.


Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar



Hjulet är runt

Sammanfattning

Det ryska agerandet mot svenska och andra staters signalspaningsflygplan är inget nytt, detta agerande började redan under Sovjettiden på 1950-talet och har mest troligt enbart haft en respit under "den stora oredans" år i Ryssland då medel och resurser var små för att bibehålla en stormaktsstatus. Vad som är oroväckande är att man har passerat ett antal tydliga gränser, mållåsning mot annan nations flygplan, och nästa steg är en allvarlig incident där en nedskjutning eller mest troligtvis en oavsiktlig ramning av en annan stats luftfartyg är trolig.

Analys

Veckans, vecka 440, "Oj upplevelse" för många var säkert de läckta uppgifterna rörande den närgångna ryska flygningen i anslutning till Svenskt signalspaningsflyg på internationellt luftrum främst utanför Kaliningrad Oblast. I sig inget nytt att svenska signalspaningsresurser blir uppvaktad av ryskt flyg, på Youtubekan man bl a se hur Östersjömarinens flyg genomför förbiflygning av HMS Orion på internationellt vatten, mest troligt rör det sig även här utanför Kaliningrad Oblast.

Vissa vill hävda att detta är ett nytt ryskt agerande, jag vill hävda motsatsen, som vi kommer se längre fram är detta inget nytt med aggressivt uppvaktande av svenska och andra nationers signalspaningsresurser, flygande såväl som på och under ytan, av Ryssland. Vad som är nytt är i så fall att det ej skett sedan mitten av 1990-talet, vilket sammanfaller med de klart begränsade resurserna Ryssland hade intill 2004, för att hävda sin stormaktsstatus.

Vad som gör incidenten med det intensiva uppvaktandet av de svenska flygande signalspaningsresurser intressant, är att det ryska agerandet sammanfaller med ett liknande agerande som Sovjetunionen hade inledningsvis under 1950-talet, då som nu stod världen inför ett kallt krig. Ser man till Östersjöregionen kom det första egentliga agerandet, i och med nedskjutningen av ett amerikanskt signalspaningsplan av modellen PRIVETEER 1951. För att efterföljas med nedskjutningen av den svenska DC-3 1952.

Nedskjutningen av DC-3 samt CATALINAN kom i Sverige att föranleda en uppbyggnad av vad som idag benämns incidentberedskapen dvs främst en kontinuerlig övervakning av vårt luftrum samt territorialvatten, för att därmed kunna utnyttja Försvarsmaktens resurser för att hävda vår territoriella integritet, flygvapnets incidentberedskap blev en direkt konsekvens av nedskjutningarna.

Då som nu, ansåg man i väst att ett underrättelsegap fanns främst rörande vad som de facto skedde och vilka resurser som fanns. Detta kom att föranleda en intensiv flygspaningsaktivitet mot Sovjetunionen, med dels flygningar längs dess gränser dels flygningar in på Sovjetiskt territorium, allt för att minska underrättelsegapet och öka förståelsen samt säkerheten för att ej ta förhastade beslut.

Vad som är tydligt är att västs agerande under inledningsskedet av kalla kriget var betydligt mer provokativt kontra dess nutida agerande, de facto har man ej genomfört inträngningsoperationer på/över ryskt territorium, däremot har man ökat antalet signalspaningsflygningar längs den ryska gränsen, i syfte att skapa en underrättelsebild som ger svar på de frågor man besitter. Dessa flygningar över internationellt hav och i dess luftrum kan omöjligtvis provocera fram det ryska motsvaret som vi ser just nu.

Den första riktigt provokativa incidenten sedan det kalla kriget upphörde och ingången i det nya kalla kriget som uppstått, inträffade i år, 2014, den 23 April över Ochotska havet. Ett Amerikanskt signalspaningsplan av typen RC-135U genomförde en rutinflygning i området, då en rysk SU-27 jaktplan genomförde en förbiflygning ca 30 meter framför nosen på det amerikanska planet och vände upp buken mot den för att visa sin beväpning.

Nästa händelse som uppstår är den 16 juli, 2014, i Östersjöregionen då ett svenskt signalspaningsflygplan befinner sig utanför Kaliningrad Oblast i internationellt luftrum och genomför inhämtning. Då genomförde en rysk SU-27 en mycket närgående, 10-15 m, flygning, bredvid det svenska signalspaningsplanet och återigen här så vändes buken på det ryska planet upp för att visa sin beväpning.

Den 18 Juli, 2014, inträffar så då den hittills allvarligaste incidenten, av vad som blivit offentligt känt skall tilläggas, då ett amerikanskt signalspaningsflygplan av typen RC-135 genomför signalspaning utanför Kaliningrad Oblast. Incidenten inledes med att det amerikanska flygplanet låses med målradar, därefter skickas ryskt jaktflyg upp mot det. Härvid fattar den amerikanska piloten beslutet att avvika från internationellt luftrum in över Gotland och vidare söderut längs svenskt luftrum.

Signifikant i två av de tre incidenterna är att man väljer att skicka jaktflyg mot obeväpnade signalspaningsflygplan på internationellt luftrum, väl där så väljer man att visa upp sin beväpning samt flyga provokativt nära dessa flygplan. Detta är en övertydlig signal till väst, håll er långt ifrån våra gränser! Då denna metod ej verkar fungerat för dem så väljer man istället att mål låsa med målradar från bedömt S-300 eller S-400 luftvärnsrobotsystem och därefter skicka iväg jaktflyg. Vid detta förfarande erhålla man tydlig effekt, men det är ej heller så konstigt, för jag tvivlar stort på att man inom de amerikanska signalunderrättelsekretsarna glömt vad som hände 1951 i Östersjöregionen, härvid blir även den amerikanska pilotens agerande mycket förståeligt.

Vad som även är intressant är att detta är inget nytt ryskt beteende, man betedde sig exakt likadant i början av 1950-talet då man ansåg att signalspaningsflygningarna var provocerande, härvid blir det också tydligt att för Ryssland var/är det ingen stor sak att mållåsa med målradar från ett luftvärnssystem mot en annan nations statsluftfartyg över internationellt luftrum. Detta ger även på hand att, vi kommer se mer allvarliga provokationer och sannolikheten för att en allvarlig incident uppstår över, på eller under ytan i Östersjöregionen är överhängande mht att man har valt att passera en mycket tydlig gräns från rysk sida.

Häri har Försvarsmakten nu en mycket stor pedagogisk utmaning, man kan ej hävda att det krävs mer medel pga en instabil säkerhetssituation i vårt närområde, utan att släppa på hemligstämpeln rörande det Ryska agerandet mot Sverige. Får ej befolkningen reda på vad som händer, kommer de återigen anse att Försvarsmakten budgetfiskar för att bibehålla sin verksamhet. Vad som krävs är att man börjar rapportera likt NATO rörande vad som händer, man behöver inte gå in på detaljer, men att man börjar rapportera. Annars kommer vi ha en kontraproduktiv verksamhet då befolkningen svävar i ovisshet och har mycket svårt att förstå varför Försvarsmakten behöver mer pengar till sin verksamhet.

Slutsatser

Det ryska agerandet gentemot signalspaningsresurserna som befinner sig i Östersjöregionen är precis desamma som dess agerande för att begränsa åtkomsten till internet i Ryssland, det handlar återigen om att skapa ett stängt land där dels omvärlden ej skall förstå vad som händer dvs hållas i blindo och därmed även skapa en fruktan. Dels handlar det om att avgränsa sin egen befolkning från influenser från väst, allt för att numera undvika en sk "färgrevolution".

En ökad öppenhet krävs rörande incidenter som uppstått och uppstår mellan Sverige och andra nationer, för att öka befolkningens förståelse för den nuvarande säkerhetssituationen i vårt närområde. Denna rapporteringen behöver ej vara detaljerad en mycket enkel rapport på Twitter skulle säkert räcka för de flesta, likt NATO incidentrapportering, men det visar på vad som händer och ökar därmed förståelsen hos befolkningen, allt annat är idagsläget kontraproduktivt.

Källor

CNN 1, 2(Engelska)
SvD 1, 2(Svenska)
Youtube 1(Ryska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011
Maskerad Front, Agrell Wilhelm, 2008

C-130H mod. eller C-130J / J-30 eller KC-390? Eller vad?



C-130H Modifiering

De åtta flygplan som finns idag har sedan ca år 2000 varit föremål för uppgradering och modifiering. Allt från att vara tvingande modifieringar till att skapa nya förmågor. Ett huvudspår som fanns var Boeing AMP som blev mycket kostsamt för FMV och FM men som resulterade i en tummetott. Kvar är egentligen endast den modifiering som Nederländerna har genomfört som ser ut till att ha varit lyckad. Kostnaden för en sådan modifiering och förmågeuppgradering kommer troligen att hamna på ca 1 miljard något plus eller minus. Detta kan då också inräkna en uppgradering av nuvarande TP84-simulatorn.  Skroven har i dag tjänat ut ca 45-55 procent av sin livslängd så den kommer inte att vara gränssättande liksom de större arbeten med vingar mm som måste göras på flygplanen är gjorda och betalda.


Fördelar:
Sverige kan behålla åtta flygplan för att ha en större flotta att operera med jämfört med om man ska köpa nya flygplan. Då kommer det nog maximalt bli fyra stycken som man köper. Alla de modifieringar som är gjorda i dagens flygplan för att öka operabiliteten och skapa en bättre miljö för monterade flygkomponenter kan bibehållas. Annars kommer man att behöva göra vissa modifieringar i de nyanskaffade flygplanen med ett högre inköpspris. All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs inte några större investeringar för att fortsätta operera detta flygsystem. Simulator finns kvar i Sverige.

Nackdelar:
Ett nytt flygplan är alltid ett nytt flygplan och man kan räkna med att dessa skrov har ca 20-30 års tjänstgöringstid efter en modifiering. 

Nyanskaffning av C-130J

Grundkoncept som varit i princip densamma sedan 1950. Dock är många (läs nästan alla) delsystems komponenter ersatta med nyare för att få ned kostnader och öka tillgänglighet.

Fördelar: 
Mycket likt dagens flygplan som Sverige opererar så det kommer att gå relativt fort att komma in i full operativ drift med denna flygplantyp. Det kommer att ta något längre tid att komma i full drift för flygunderhållsorganisationen då det är många nya delsystem som kunskap ska erhållas om.  All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs bara mindre investeringar i nya verktyg till underhåll för att fortsätta operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.
  
Nackdelar: 
Viss införelsetid med operationella begränsningar. Kostar mer än en modifiering men mindre än övriga två alternativ. Långt till närmsta simulator. Norge och Danmark genomför simulatorträning i Tampa FL i USA.

Nyanskaffning av C-130J-30

Samma flygplan som C-130J men med förlängningsringar i skrovet som gör att lastutrymmet förlängs med totalt 4,57 m.

Fördelar: 
Kan ta mer last både volymmässigt och viktmässigt än C-130H och J. Danmark och Norge opererar denna flygplanstyp vilket, om vi lyckas skapa en kunskapsöverföring mellan länderna, kommer att ge en god tillgång på kompetens från våra grannländer. 
All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns och det krävs bara mindre investeringar i nya verktyg till underhåll för att fortsätta operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.


Nackdelar: 
Kan med sin längd vara svårare att genomföra ”Special Operation Missions”. Dyrare i inköp än C-130J med sina ca 100 miljoner US Dollars. Troligen det dyraste alternativet per flygplan undantaget den utrustning som måste köpas till att klara flygunderhållet. Långt till närmsta simulator. Norge och Danmark genomför simulatorträning i Tampa FL i USA.

Nyanskaffning av KC-390

Detta flygplan kommer att ha en roll out den 21 oktober 2014. Alltså om 17 dagar. Därefter ska den upp på sin jungfrufärd innan året är slut. Därefter så ska omfattande testflygningar ta vid och en första leverans till operatör är beräknad till 2016-2017.

Fördelar: 
Kan ta mer last både volymmässigt och viktmässigt än C-130H och J. 
All infrastruktur (hangarer mm.) kring flygplanet finns men det krävs stora investeringar i nya verktyg till underhåll för att operera detta flygsystem. I förhållande till modifierade C-130H så kommer dessa flygplan att kunna opereras i 40-50 år.


Nackdelar: 
I de specifikationer som finns att tillgå på internet visar det sig att man använder en mindre typ av palett att lasta på. Den är endast 68 * 108 tum jämfört med den standard som finns i C-130 som är 88 * 108 tum. Man kan heller inte utläsa om dessa mindre paletter är en i standarden 463L Master Pallet som i princip alla operatörer som Sverige samarbetar med under internationella insatser använder. Förhoppningsvis är det ett skrivfel och det är  88 * 108 tum pallet i 463L som gäller.

Simulatorträning och flygunderhållsträning vet vi inte mer om idag än att den troligen sker i Brasilien till en hög kostnad och till långa bortavaroperioder för besättningar och tekniker. 
Enligt Embraer så är det endast två i besättningen. I Sverige opererar vi med en till två Lastmästare ombord vilket också är ett krav att ha en eller två kabinansvariga ombord vid passagerarflygning. 

 Troligen det dyraste alternativet per flygplan på grund av den utrustning som måste köpas till att klara av flygunderhållet.


Sammanfattning:


Det häftigaste planet är helt klart KC-390. Dock finns många orosmoln då det ännu bara är en produkt under utveckling. Detta blir också troligen det dyraste alternativet även om Embraer har en låg kostnad per flygplan.

Den billigaste klösningen på 20-30 års sikt är att modifiera de befintliga C-130H och operera dem.

Den näst billigaste lösningen är att anskaffa C-130J. Dock så vore det nog ur en logistisk operativ synvinkel klokare att anskaffa C-130J-30 med tanke på det större lastutrymmet. C-130J-30 kommer troligen att vara det näst dyraste alternativet.

Politiskt sett så kan det vara mer fördelaktigt att vara kvar vid USA tillverkade flygplan än Brasilianska för att kunna få tillgång till teknologi även i framtiden. Men detta är till viss del en spekulation. Dock bygger den på att historiskt sett så vill Sverige ha en relativt stark nordatlantisk koppling. 

Oavsett vilken flygplantyp som man bestämmer sig för att införskaffa av dessa fyra beskrivna så kommer man att kunna inhysa samtliga flygplansystem i de hangarer som Sverige idag har sina C-130H i. Hangarerna är så pass stora att de klarar av längre flygplan och även ett flygplan med hög fena. Detta sparar ju i sin tur mycket skattepengar. Detta särskilt att man just i dagarna projekterar nytt hus och tre hangarer för G4 och G550 på Bromma och de kostnader för denna investering är snart uppe och snuddar 1 miljard i byggkostnad. Om man då skulle behöva bygga hangarer för en betydligt större flygmaskin, vilka kostnader skulle det då inte innebära för skattebetalare.

C-130 H (modifierad), C-130J (Kort eller lång) eller C-390 (KC-390)? Den avgörande frågan för taktiskt transportflyg.

Mycket kommer snart att hända inom taktiskt transportflyg i Sverige och jag håller just nu på att försöka att samla in fakta om de fyra tänkbara olika alternativ som framstör som möjliga att välja för att kunna bibehålla den beskrivna förmågan som Sverige behöver. Jag återkommer inom kort med fakta om de fyra olika alternativen för att klargöra möjligheter och begränsningar i alternativen.

Gamla bekanta från ondare tider

Bloggen Brezjnev uppmärksammar fenomenet med ryska TIR-lastbilar återuppstått. För den som är lite yngre och inte känner till de sovjetiska TIR-lastbilarna som dök upp på alla möjliga platser i landet utom där de borde ha vistats, rekommenderas ett besök hos Sandarnegubben eller Hjak. Det finns all anledning att fundera över ryska TIR-lastbilar och liknande företeelser. Som förhoppningsvis bekant, berättade Säpo i sin årsrapport för 2013 att man identifierat att Ryssland genomför "krigsförberedelser" mot Sverige, utan att specificera vad det handlade om. Man kan dock sluta sig till att detta i så fall innefattar en omfattande underrättelseverksamhet då kontraspionage hör till Säpos huvuduppgifter.

Härom kvällen länkade jag till Brezjnev inlägg på Twitter och fick inte oväntat respons av personer som i närtid observerat ryska TIR-lastbilar intill militära anläggningar. Nu finns det ju naturligtvis gott om anledningar till ryska lastbilar att färdas genom Sverige, men det är ju inte utan att man lyfter på ögonbrynen när man väljer att parkera precis utanför ett skyddsobjekt istället för det truckstop som ligger i närheten och som har de faciliteter som övriga lastbilschaufförer brukar vilja nyttja.

Nu är det dock inte bara TIR-lastbilarna som dykt upp igen, utan även flera andra företeelser som förknippas framförallt med det kalla krigets 80-tal och det här inlägget syftar till att mana till vaksamhet. Tyvärr kan man redan nu pricka av flera av de företeelser som illustreraras i den kända informationsfilmen "Förebudet" från slutet av 80-talet, om än vissa i något mer modern tappning. Uppmaningen är därför att ser du som försvarsmaktsanställd något misstänkt, så anmäl det då hellre till ditt förbands säkerhetsavdelning (S2, G2, M2 eller A2) en gång för mycket än för lite. Allra helst också du som inte är försvarsmaktsanställd, vilket du kan göra genom att ringa växeln till närmaste förband och berätta vad det gäller så ska du bli kopplad till rätt handläggare.

Uppdatering på allmän begäran: Det som är intressant att rapportera är enligt de klassiska 7 S:en, det vill säga:
- Stund (när gjordes observationen)
- Ställe (plats för observationen)
- Styrka (hur många var de/det som observerades)
- Slag (vad observerades)
- Sysselsättning (vad gjorde de/det som observerades)
- Symbol (specifika kännetecken på det som observerades, t ex färg, signalement, kläder, bilnummer)
- Sagesman (vem är du och hur når man dig för att få kompletterande uppgifter)


Widegren och Enström får lämna försvarspolitiken!



Moderaterna har påbörjat sin interna omstrukturering. I vissa fall kan man konstatera att en taktisk omfördelning har skett och i vissa fall kan man skönja en viss utrensning som tyder på att man vill starta om och starta nytt. Två personer som nu får lämna försvarspolitiken är Cecilia Widegren och Karin Enström.

Att Cecilia Widegren får lämna försvarspolitiken var lika väntat som att jultomten dyker up på julafton. Jag har aldrig stuckit under stol med att uttrycka min åsikt om våra försvarspolitikers förehavanden och gör inget undantag den här gången heller. Cecilia Widegren har under den senaste mandatperioden varit en katastrof för svensk försvarspolitik i allmänhet och för Moderaternas anseende inom politikområdet i synnerhet. Jag har tidigare skrivit att jag bedömer att den undermåliga och orealistiska nymoderata försvarspolitiken ensam står för runt 1% av rösterna som Moderaterna tappade jämfört med förra valet. Jag står fast vid den analysen med hänsyn till hur stor försvarsfrågan ändå har blivit under det senaste året.

Den som formellt sett utsåg Widegren till ordförande i försvarsberedningen har minst lika stor del i detta förfall och den personen var Karin Enström i egenskap av försvarsminister. Givetvis fanns det mest troligt "någon annan" inom partiet som höll Widegren om ryggen och sufflerade Enström så att "rätt namn" skulle offentliggöras som ordförande.

När det kommer till Karin Enström i rollen som försvarsminister så hade jag mycket stora förhoppningar då hon tillträdde i april 2012. När företrädaren Sten Tolgfors nyttjade mantrat att Moderaterna hade skapat ett försvar i balans så menade han enbart ekonomisk balans. Men när det kom till uppgift kontra utgift så var det långt ifrån någon balans som rådde. Jag och många med mig hade hoppats på att Karin Enström med kunskap om försvaret skulle bli den som skulle vända den negativa trenden. Men istället fortsatte störtloppet nedför ruinens brant i allt högre fart där skönmålning, förnekelse och alla så kallade "satsningar" som i själva verket varit reduceringar har präglat de senaste två åren samtidigt som obalansen växt sig allt större.

Karin Enström blev mest troligt en marionett. En bricka i ett spel som regisserades av firma Reinfeldt/Borg där försvarsministerns möjlighet att agera för vårt försvars och därmed vår försvarsförmågas bästa blev praktisk omöjligt. Istället fick Enström den mindre smickrande uppgiften att offentligt försvara en politik som hon med största sannolikhet kände sig mycket obekväm med. Detta blev väldigt tydligt under alla framträdanden i media där inövade fraser om satsningar och ökad försvarsförmåga framfördes om och om igen. Att svara konkret på raka frågor blev till slut omöjligt vilket blev extra tydligt ju längre tiden gick.

Lika många gånger som jag suttit och förfärats över det Enström framfört, lika många gånger har jag tyckt synd om henne. Det var ingen enkel uppgift hon fick Karin Enström. Att händerna var bakbundna redan från början är så här i efterhand alldeles uppenbart. Att Mikael Odenberg avgick som försvarsminister i protest styrker detta för inget har egentligen förändrats sedan dess!


Cecilia Widegren hade politisk förmåga men inte kunskapen om sitt politikområde. Karin Enström hade kunskapen men inte förmågan. Att behålla dessa båda personer inom den moderata försvarspolitiken hade inneburit självmål för Moderaterna. Nu byts i stället båda dessa ut och möjligheten att återskapa förtroendet för försvarspolitiken blir därmed möjligt.  

Karin Enström blir nu flyttad till utrikesutskottet och blir där partiets talesperson vilket motsvarar den roll som Urban Ahlin har haft i opposition mot Carl Bildt. Enström har sedan tidigare erfarenhet från utrikespolitiken vilket är bra.

Cecilia Widegren hålls uppenbart fortfarande om ryggenav någon högt uppsatt inom partiet som inte anser att hennes förehavanden inom försvarspolitiken är så katastrofala som jag och många med mig anser att de är. Hon får istället förnyat förtroende inom ett annat politikområde, nämligen i socialutskottet. Dessutom som partiets talesperson i dessa frågor.


Det blir även andra förflyttningar i försvarsutskottet när det kommer till Moderaterna. Hans Wallmark och Johan Forssell får förnyat förtroende vilket till viss del förvånar om man nu vill göra en omstart på riktigt.

Jag håller det inte för osannolikt att det är Wallmark som blir ny utskottsordförande. Wallmark har skrivit åtskilliga debattartiklar tillsammans med Cecilia Widegren om moderaternas förträffliga försvarspolitik under de senaste åren varför jag är något skeptisk. Men alla ska få en ny chans att göra om och göra rätt. Låt oss däremot hoppas att man nu mycket noggrant analyserar försvarspolitiken och kommer till slutsatsen att det inte går att fortsätta på den inslagna linjen.

Jag önskar Cecilia Widegren och Karin Enström lycka till i era nya utskott! 


En förflyttning som däremot är mycket olycklig är att Annicka Engblom också får lämna försvarsutskottet till förmån för konstitutionsutskottet. Även om jag och Annicka tidigare har haft ett antal meningsskiljaktigheter runt försvarspolitiken så tror jag ändå att Annicka är den person som borde fått chansen att fortsätta och hon borde även ha fått förtroendet att leda försvarsutskottet, men också Moderaternas återskapande av förtroende runt detta politikområde. I grund och botten är Annicka en vän av försvaret och jag är övertygad om att det är flera tillfällen under de senaste åren som hon fått knyta en näve i fickan.

Annicka har även blivit en god vän som jag uppskattar väldigt mycket. Jag hoppas att Annicka fortsätter att vara aktiv i försvarsdebatten då hon i fortsättningen kommer att vara ersättare i försvarsutskottet vilket gör att dörren fortfarande är öppen. Jag önskar dig Annicka all lycka i framtida förvärv.

Nya moderata försvarspolitiker blir Lena Asplund från Västernorrland, tidigare i skatteutskottet och Jan R Persson från Kalmar, tidigare i justitieutskottet. Lycka till, ni har stora utmaningar framför er och räkna med en granskning som ni kanske inte är vana vid från tidigare utskott.


I morgon får vi höra Stefan Löfvens regeringsförklaring och det kommer bli mycket intressant att höra vad han kommer att säga om försvar- och säkerhetspolitiken. Jag håller det dock inte för omöjligt att det enda som kommer ut är samma budskap som tidigare, d.v.s. att överenskommelsen i försvarsberedningen gäller. Detta är dock en klen tröst i ett allt mer osäkert närområde.

I morgon presenterar även Löfven sin regering. Är det någon som sätter mot om jag säger att Peter Hultqvist kommer att presenteras som ny försvarsminister? Nej, jag trodde väl inte det...

Oavsett vilken försvarspolitik som en ny regering kommer att föra så är jag övertygad om att Hultqvist är det bästa valet. I honom kommer vi att få en påläst, ärlig och uppriktig herre som vi vet var vi har oavsett hur politiken kommer att se ut. Skönmålning upphör!

Media: Moderaterna, Aftonbladet
Bloggar: 6 mannen

Reklam: Konferens om kompetensförsörjning

Kompetensförsörjning – en gemensam utmaning

Samarbete med andra aktörer om kompetens och personal är nyckelord för att Försvarsmaktens personalförsörjning ska vara möjlig. De nya samarbetsformerna är inte bara nya för Försvarsmakten, utan skapar också synergieffekter för övriga arbetsgivare och den enskilda individen. Centrala Försvarsmaktsrådet inbjuder till konferens den 19 november för att gemensamt diskutera och utbyta erfarenheter. Konferensen inleds av ÖB, general Sverker Göranson och Arbetsförmedlingens generaldirektör, Mikael Sjöberg. Därefter följer olika föredrag och workshops samt en paneldiskussion. Jag har nöjet att moderera arrangemanget.

Konferensen vänder sig till representanter från företag, organistioner, myndigheter, kommuner, universitet och högskolor. Anmälan görs via mejl till forsvarskonferens@mil.se senast den 1 november. Ange namn, befattning och organisation. I Centrala Försvarsmaktsrådet ingår Försvarsmakten, Företagarna, IBM, Almega, Sveriges Kommuner och Landsting, Svensk Handel, Sveriges universitet och högskoleförbund, Teknikföretagen och Arbetsförmedlingen.

Inbjudan: FM Konferens 141119

Centrala Försvarsmaktsrådet

 

 

 

 

Foto: Johan Lundgren/Försvarsmakten

Ur folkdjupet – Hemvärnet igår, idag och i morgon

Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare under dessa år på många ställen, men inte alla. Nu lämnar jag över till Akademins huvudredaktör och ledamoten Tommy Jeppson, som tills vidare kommer att tjänstgöra även här. Själv kommer jag som sagt att trappa ned på frekvensen, men jag kommer ibland att återkomma här och emellanåt även i tryckpressen. Tack för att ni har läst och allt gott! Fortsätt att följa F&S! – Johan Wiktorin

Hemvärnet i Sverige har genomgått en nästa lika drastisk förändring som Försvarsmakten gjort under den tid som varit, sedan jag som 15-åring stiftade bekantskap med rörelsen i form av ungdomshemvärnet. Skillnaden är att Hemvärnet hela tiden byggt på frivillighet.

Borta är ”de sega gubbarna” jag mötte, när jag några år senare blev extra Hemvärnsman. Det var definitivt inget fel på försvarsviljan, men medelåldern var allt för hög generellt sett. Under åren som officer tjänstgjorde jag sedan emellanåt på 90-talet som frivillig instruktör, och jag kunde konstatera att det även fanns mer rörliga och effektiva hemvärnsenheter än där jag var uppvuxen. De hemvärnsförband jag bland annat stötte på kring de västgötska flygbaserna var allt annat än menlösa. Originella, javisst, men också kämpaglöd och en vilja att lösa uppgifterna som imponerade.

När försvaret sedan började stöpas om, så sjönk medelåldern kraftigt och nu började enheterna uppvisa högre militära färdigheter efter hand. En hel del nya hemvärnsmän hade nu utlandserfarenheter. I mitten av 00-talet upplevde jag dock att framförallt övningsverksamheten drogs ned under en rad av år, vilket gjorde att tempot avstannade i reformeringen.

Sedan ett par år är det nu annat ljud i skällan, även om det finns variationer i nytändningen av Hemvärnet som skett under generalen Roland Ekenbergs tid som Rikshemvärnschef. Hemvärnet i Sverige har fått en allt viktigare roll att spela i takt med den kraftiga neddragningen av våra fältförband. I direkta utgifter lägger vi 900 MSEK/år för dessa 22 000 soldater och befäl när allt är på plats. Sedan kommer en overheadkostnad på ytterligare 700 MSEK/år, om jag förstått siffrorna rätt.

Allt är dock långt ifrån guld och gröna skogar. Hemvärnet dras fortfarande med stora utmaningar och jag tänkte beröra några av dem som jag har fångat upp i mina kontakter med Hemvärnet.

…………………..

Det viktigaste vägvalet är hur långt man driver Hemvärnet när det gäller kvalificerade uppgifter. Idag klarar hemvärnsförbanden av sina bevakningsuppgifter i stort och enklare stridsuppgifter. Vi kan se en rörelse mot en tyngre beväpning av förbanden i form av försök med granatkastare och kanske luftvärnsrobotsystem. Broläggningsförmåga kan också bli aktuellt.

Med tanke på utvecklingen av specialstyrkor som vi bland annat sett i Ukraina, så gillar jag idén med granatkastare. Eftersom en elitsoldat är överlägset tränad en hemvärnssoldat, så gäller det att bemästra förmågor som kan utjämna en eventuell eldstrid. En 8-cm granatkastare har kort minsta skjutavstånd och mindre riskområde än vad ett 12-cm system har. Å andra sidan går det att få verkan mot luftlandsatta eller landstigna stridsfordon med 12-cm granatkastare, om ammunition och träning finns.

Broläggnning är en annan bra idé med tanke på alla vattendrag som finns i vårt avlånga land och de långa förflyttningar som våra förband kan tvingas till, även förband ur flygvapnet och marinen. Luftvärnsförmågan är lite svårare att förhålla sig till, eftersom det kräver en mer kontinuerlig träning än vad de andra systemen gör.

Hela diskussionen kokar ned till att balansera kvalitet med tillräcklig utbildning och träning. Vi får inte hamna i en situation, där den politiska nivån får uppfattningen att det bara är att föra över materiel till Hemvärnet och så kan de så småningom klara av uppgifter som skyttebataljoner på avtalstid.

När Irakkriget 2003 hade dragit igång, så kallade den amerikanske försvarsministern tillbaka generalen Peter Schoomaker från pension för att leda armén. På en presskonferens vid sitt tillträde blev han tillfrågad om det stämde att han alltid hade ett foto i innerfickan från den misslyckade fritagningsoperationen Desert One i Iran 1980. Generalen, som hade varit med då, drog fram ett foto med helikoptervrak från den missyckade operationen och sa till pressen att han hade lärt sig en läxa för livet: Förväxla aldrig ambition med profession.

Därför, Hemvärnet kan utföra de uppgifter som de har utbildningstid för i förband. Om vi satsar på mycket övningstid, så kommer de att kunna lösa svårare uppgifter.
…………………

Tyvärr väntar emellertid en annan utmaning, nämligen rekryteringen på sikt. Den senaste tiden har Hemvärnet i och för sig känt av ett uppsving i rekryteringen. Rysslands invasion av Ukraina har gett utslag i folkdjupet och direktrekryteringen har därför gått riktigt bra på många håll. Människor med framförallt värnplikten i bagaget söker sig alltså just nu en uppgift i försvaret.

Detta varar dock inte för evigt. Ryssland må marschera på, men för varje år som går blir tillgången till grundutbildade soldater allt sämre. Då krävs det rekryteringen via GMU, något som Försvarsmakten är långt ifrån att få ordning på. Resultaten under senaste året är illavarslande, enligt mina källor. En del av förklaringen kan vara den modell som tillämpas lokalt.

I Göteborg exempelvis når man signifikant bättre resultat, eftersom man väver in hemvärnspersonal i utbildningen och de potentiella soldaterna lever sig därför in i hemvärnslivet, eftersom en del instruktörer pratar om hemvärnet under varenda paus de har. Kompanicheferna tar emot vid utryckning, på så sätt skapar man förbandsanda. Vid andra större garnisoner är det utbildningen till fältförband som står i centrum och därför blir det ett dåligt utfall.

Vi får hoppas att Försvarsberedningens nya utbildningssystem blir genomfört och även gäller hemvärnspersonal, annars kommer Hemvärnet långsamt att förtvina i takt med att tidigare grundutbildade försvinner. Även om man skulle lyckas få ordning på direktrekryteringen ovan, så krävs det som sagt utbildningstid. Att nya hemvärnsmän skulle kunna lösa stridsuppgifter i förband med enbart en grundläggande militär utbildning om 3 månader är inte bara en önskedröm, den är dessutom en farlig sådan. Gärna ny materiel, men först en rejäl utbildning, för att travestera en känd sentens.

………………………

För att utveckla organisationen är ledarskapet helt avgörande. De olika hemvärnsbataljonerna drivs av eldsjälar som lägger ned en energi som vida överstiger vad som förväntas. Det är inget ovanligt att chefer och enskilda stabmedlemmar utför hundratals timmar obetalt arbete för att göra allt lite bättre.

Här finns det mycket att vinna för Försvarmakten genom att tilldela stöd i form av befattningar i utbildningsgrupper och främst bataljonsstaber. Genom att frigöra exempelvis bataljonchefer från administrativa bördor som personal- och materiellistor kan det viktiga ledarskapet utövas av dessa. Vi borde ha en organisation som stödjer cheferna istället för att begrava dem i tabeller.

Sådana förändringar skulle också kunna innebära att dessa chefer skulle kunna delta i de kurser som Hemvärnets Stridsskola anordnar. I dagsläget måste de administrera och sedan vara vid truppen, utrymmet för egen fortbildning stryps. Förutom minskade möjligheter till egen träning missar de och organisationen en viktig möjlighet till socialisering, där den enskilde kan möta andra i liknande befattningar och situationer. Att lägga rader i hemvärnsorganisationen skulle skapa positiva effekter som man inte kan köpa över disk. En militär organisation, och andra organisationer för den delen, står och faller med sina människor och deras samfällda förmåga.

………………….

Liknande resonemang skulle kunna föras när det gäller de övriga frivilligorganisationerna också, men tid och plats medger tyvärr inte detta. Igår släppte Oscar Jonsson det tredje avsnittet av Försvarspodden, där vi diskuterar Ukraina, rysk krigföring och implikationer för Sveriges försvar.

Oscar frågade mig om vår försvarsvilja, och jag uppfattade att han blev lite överraskad när jag sa att den var god. Inte så bra som den har varit eller borde vara, men likväl god. Hemvärnet och frivilligrörelsen är ett levande bevis på svensk försvarsvilja och är det något enda som jag vill förmedla efter de här fyra åren, så är det att väpnade konflikter till syveende och sist är en viljeakt.

Släpp ingen djävul över bron!

Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret

Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring … Continue reading →

Oundvikligt luftburet hot


Filmen "Nationens beredskap -- händelser med farliga ämnen" ger aktuell inblick i hur nationen Sveriges beredskap är uppbyggd för att hantera även biologiska hot.

Den svenska dödssiffan blev 35 000, i världen uppskattningsvis 50 miljoner. Vad åsyftas? Jo, spanska sjukan som bröt ut 1918 även i Sverige. I DN-artikeln "Så är Sveriges skydd mot en allvarlig pandemi" (ännu ej online) ställs med tanke på ebolans spridning allvarliga frågor om svensk beredskap för en pandemi i vår alltmer sammanvävda värld.

För att citera ur Anna Bratts artikel i DN: "Sannolikheten för ett ebolautbrott i Sverige är nästan obefintlig". Detta genom att ebola i dess nuvarande form inte är en luftburen sjukdom. Det samhället borde ta fasta på - vilket Anna Bratt gjort - är dock konstaterandet i en rapport 2013 från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), som även producerat filmen ovan, att "frågan är inte om utan när Sverige och världen drabbas av en svår pandemi".

Bratt berättar om ett fall 1990 då den 22-årige Björn Karlsson uppsökte sjukhuset i Linköping. Det visade sig att han sannolikt bar på en variant av marburgfeber, en släkting till ebola. Det blev tumult på sjukhuset och till slut flögs både läkare och skyddsutrustning in från den amerikanska smittskyddsmyndigheten. Sverige har, skriver Bratt, därefter blivit bättre på beredskap för farliga smittor och berättar om att vi för våra skattemedel bland annat fått ett P4-laboratorium som innebär ett laboratorium "tätt som en ubåt" och av högsta skyddsnivå.

Mycket återstår dock att göra i Sverige - särskilt kan man fästa sig vid följande ord i DN-artikeln:

"I dag finns ungefär 25 000 vårdplatser vid svenska sjukhus. De räcker inte långt till alla svårt sjuka, även när alternativa lokaler som skolor och idrottssalar används [...] Sjukvården är hårt belastad redan i nuläget. Vi ser att det behövs färdiga modeller för prioritering av vilka som ska få vård. En sådan diskussion saknas idag, förmodligen för att ingen vill ta i frågan."

Får man hoppas på att en ny svensk regering tar tag inte bara i den frågan utan hela det "system av system" som totalförsvaret utgör? Borde inte själva termen totalförsvar dammas av och oftare användas av public service i frågeställningar till svenska politiker? Hur robust är det svenska samhället av idag? Vilken förmåga borde då totalförsvaret ha? Hur kommer vi dit?

Gästinlägg: Gripen E vs JSF

Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab

Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.

Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.

Mikael Grev
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.

--


Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?

Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.

Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst - effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.


Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!

Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.


Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.

Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.


Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.

Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…

Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.

Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.

I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.

För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.

Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).


Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.

I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.

Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.


Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.


En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.

Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.

60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.

Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.

Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.

Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.

Syrien – inte vårt krig

Häromdagen flög Storbritannien sina första flyguppdrag mot Islamiska staten, eller QSIS som en betydelsefull avdelning (Dar al-Ifta) inom det mäktiga egyptiska justitiedepartementet anser är den rätta benämningen, och som jag också anser är en betydligt bättre benämning än dess egen propaganda eller omgivningens öknamn. QSIS står för Al-Qaidaseparatister i Irak och Syrien.

Här hemma har kriget mot QSIS fått stor uppmärksamhet efter de förfärliga och inspelade morden på några av organisationens försvarslösa fångar. Två avrättade amerikanska gisslan blev för mycket för USA och sedan ett par veckor flygs nu nästan kontinuerliga flyguppdrag mot området, där organisationen utövar kontroll.

En annan uppmärksammad vinkel är risken för att människor återvänder med ett hat riktat mot Väst/Sverige och begår terrorattentat här. I gårdagens Expressen har en av våra mest kunniga journalister på området, Kassam Hamadé, en kort artikel med några citat av jihadister han har träffat.

Enligt de som han träffat, så har ungefär 200 från Göteborgsområdet och ett 50-tal från Stockholmsområdet rest för att deltaga i kriget. Detta är ju naturligtvis obekräftade uppgifter som kan ha inslag av viss tendens. Det ligger klart över de 85 som SÄPO-chefen senast uppgav i Aktuellt nyligen, och mera i paritet med det försök till bedömning jag gjorde för fyra veckor sedan.

En av anledningarna jag bedömer förklarar SÄPO:s försiktiga antal, förutom att de bara räknar med bekräftade uppgifter, är att myndigheten i alltför stor utsträckning arbetar med självrapportering. I många fall krävs det alltså att anhöriga, oftast föräldrar, ska kontakt med myndigheterna för att dessa ska få kunskap om krigsdeltagande. Ett mer offensivt användande av källdrivning skulle med största säkerhet leda fram till mer korrekta bedömningar över tid.

………………………..

Då är frågan: Ska vi delta i operationen mot QSIS?

Ja, naturligtvis, men följdfrågan är sedan: Hur ska vi deltaga?

Jag anser att den avgående regeringen har agerat mycket klokt så här långt med humanitärt stöd som primära åtgärd, utan att utesluta militärt deltagande senare.

Det krävs nämligen lite eftertanke för detta. Den som följt F&S minns kanske min försiktiga linje när det gäller Libyen och jag tillämpar en liknande här.

…………………..

Det första argumentet är likadant som i Libyen – Vi vet inte vem som vi egentligen inte stöder med ett militärt ingripande. En del fakta talar nämligen för att den syriska grenen av QSIS till delar drivs eller manipuleras av Assadregimen.

Under Irakkriget tillät och skyddade regimen i Damaskus resor för islamiska extremister till Irak. En av de högsta avhopparna från den syriska regimen, ambassadören Nawaf Fares, gav för två år sedan en exklusiv intervju i the Telegraph, där han vittnade om hur han hjälpt till med detta och dessutom hur Al Qaida och den syriska underrättelsetjänsten samarbetade med varandra under attentat mot de senare, för att lägga skulden på rebellerna.

En högt uppsatt, anonym avhoppad underrättelseofficer, berättade i the National i början av året om regimens aktiva åtgärder för att släppa ut fängslade jihadister under 2011 för att skapa ytterligare kaos i landet.

Denna typ av åtgärder är för svenska öron så cyniska att de är nästintill ofattbara, men vi känner till minst två underrättelse/säkerhetstjänster som använt sig av samma strategi i modern tid för att bokstavligen ta livet av sina opponenter, nämligen jugoslaviska UDBA och algeriska DRS.

Dessutom är det så att Damaskus är uppbackade av Iran som råkar ha A/ kanske de effektivaste underrättelse- och säkerhetstjänsterna i Mellanöstern (MOIS och Quds) vid sidan av de israeliska och B/ band till Al Qaida sedan före 11. september 2001. Så släpptes exempelvis den mycket initierade och kvalificerade ledaren Muhsin al Fadhli från sin ”husarrest” i Iran 2011, och han har nu tagit en av ledarbefattningarna i Syrien. Just nu pågår ett arbete med att försöka fastställa om han dödats i de flygattacker som skett hittills.

Här ett vittnesmål från den renommerade experten och redaktören vid Long War Journal, Thomas Joscelyn, för den amerikanska kongressen förra året om banden mellan Iran och Al Qaida. Passande nog protesterar Iran mot bombningarna i Syrien, men inte i Irak.

……………..

Nästa område är vilken strategi som tillämpas. I och med att Väst/Gulf-koalitionen inte slår mot den syriska regimen samtidigt ökar risken för att jihadisterna legitimeras i den sunnitiska befolkningens ögon. I synnerhet gäller detta om regeringen i Bagdad inte klarar av att leverera säkerhet och hopp för dessa människor, och dit verkar vi ha en bra bit till.

Det finns också en uppenbar risk att bombningarna driver tidigare extremiströrelser mot varandra. I går kväll talade QSIS rivaler, Jabhat al-Nusra om ”krig mot islam” och varnade andra grupper för att luta mot västvärlden. Detta kan vara ett indirekt tecken på att QSIS håller på att vinna i popularitet. Det gäller att försöka stoppa flödet av rekryter till dessa för konkurrenade grupper.

De flesta av grupperingarna i Syrien har tagit avstånd från attackerna mot QSIS, vilket inte är så konstigt då det grundläggande militära motståndet utgår från det hårdföra syriska Muslimska Brödraskapet, en helt annan fågel än det egyptiska.

Den syriska häxkitteln består av en extremt brutal regim, mer och mer radikaliserade rebellgrupper och ett helt kvävd civilt motstånd, där få ledande överlevt. Det krävs en allomfattande strategi att gripa in i denna konflikt, och då är ensidiga bombningar av QSIS utan marktrupper inte tillräckligt, utan kan snarare förvärra problemet. Konfliktens komplexitet och bristen på strategi är det starkaste argumentet mot en militär insats.

…………………

En tredje sak att överväga är folkrätten. På den irakiska sidan är den solklar, en legitim regering har bett om militärt stöd. FN har varnat för folkmord. På och över syriskt territorium är det litet besvärligare. Där finns ingen begäran från Damaskus, även om regimens talesmän gör allt för att framhålla att den haft kontakter med den USA-ledda koalitioner före bombningarna startade.

I Syrien är dessutom Kina och Ryssland emot detta. Nu är ju dessa inga söndagsskoleelever och helst skulle jag vilja lägga dem åt sidan. Men realia är att vetorätten finns, och att små stater bör hålla hårt på folkrätten. Det innebär att det är möjligt att deltaga militärt från svensk sida, så länge som insatserna håller sig på och över irakiskt territorium.

Men, enskilda svenska medborgare borde väl kunna åka dit för att försvara mänskliga rättigheter och människor mot QSIS? Ja, idag är det möjligt med hänsyn till lagstiftningen, men i morgon kan det vara annorlunda. FN:s säkerhetsråd kräver att staterna kriminaliserar resor till konfliktzoner i avsikt att strida med terroristgrupper.

Här hemma har det väckt viss debatt kring frågor i kölvattnet av det lagligt bindande beslutet. Får man inte åka och slåss med Peshmerga mot QSIS? Hjärtat säger ja, och man frestas därför att säga ja. I verkligheten är det lite mer komplicerat. Här är det min mening att Socialdemokraterna har en klok hållning, även om de hade lite svårt i valrörelsen att kommunicera den.

Som jag förstår det handlar förslaget egentligen om att staten skall tillerkännas våldsmonopolet fullt ut, vilket innebär att bara staten kan göra avsteg från detta monopol. En rimlig ordning, menar jag och skulle ge våra framtida regeringar möjligheter att fatta övertänkta beslut om det rättfärdiga och risker med olika typer av beslut. Det skulle kunna innebära att det skulle vara lagligt att strida med Peshmerga mot QSIS eller så är det inte det beroende på vad en sådan prövning ger vid handen. I det första fallet skulle det därför också i praktiken bli ett aktivt politiskt stöd för ett deltagande, vilket skulle stärka handlandet.

…………………….

När det är så många oklarheter är det bäst att tills vidare hålla sig till den nuvarande linjen med ekonomiskt och diplomatiskt bistånd. Ett eventuellt militärt deltagande ska givetvis undersökas och kanske också förberedas, men då i första hand för insats i Irak.

Denna konflikt i Mellanöstern kommer att hålla på minst ett decennium och vi har dessutom en potentiell motståndare i närområdet att hålla ögonen på , medan vi eldar på i den egna försvarsreformen som går på en motor. Att sedan inte politiken och folket eldar på i den takt som en militär alliansfrihet kräver gör inte saken bättre.

Därför gäller det också att hålla krutet torrt.