Sökresultat för: SOM

Eskilstunas elit

Kent, Eskilstunas största band, sjunger ”Elite” med spansk undertext.

Idag kan man läsa i två tidningar om olika svenska frivilliga för Sovjetunionen som lyfts fram i min och Joakim von Brauns nya bok Ryska elitförband.

Tidningen Folket i Eskilstuna tar idag upp vår boks mest sensationella frivillige, Arthur Adams, född och delvis uppvuxen i Eskilstuna. Det var den 17 juni 1999 som Adams utnämndes till Rysslands hjälte, ett datum då den ryska säkerhetstjänstchefen var en då mycket okänd Vladimir Putin. Det är alltså först nu som detta blir känt i Eskilstuna, eller kanske man nu borde säga Gorod Geroj Eskilstuna (Hjältestaden Eskilstuna). Apropå Eskilstuna publicerades igår nya uppgifter och foton om Byringelägret inklusive en bild av en tidigare sovjetisk marinofficer, i svenska hemvärnets tjänst på vakt utanför slottet i Stockholm! För mer om sovjetiska soldater i Sverige under kriget se min tidigare bok Tyskar och allierade i Sverige.

I norra landsändan fokuserar Norrbottens-Kuriren idag istället på två män som efter sprängutbildning i Boden vid ingenjörtrupperna (Ing 4 som döptes om till Ing 3) blev frivilliga i Spanien, men inte i de välkända Interbrigaderna utan istället inom vad de själva kallade ”Specialtjänsten” eller partisanerna och deras sovjetiska chefer kallade för spetsnaz. Kuriren har bara tagit med några uppgifter ur vår bok. En av dem som inte kom med och som jag själv finner rätt spännande är att deras närmaste chef fick Östtysklands högsta utmärkelse. Mer om den och sovjetiska & ryska dekorationer och specialmärken finner man i Ryska elitförband, som släpps inom SMB till ett särskilt bra pris om några veckor.

Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar


Att ge alla, sjöman som general, möjlighet att föra fram sina frågor och svar är en försvarsbloggarnas styrkor. Av den anledningen släpper den här bloggen fram olika ämnen rörande såväl stort som smått. Den här gången det sistnämnda. 

I en försvarsmakt där många är rädda för att göra fel, där organisationen löser allt för många problem med nya utbildningskrav och där civila normer anammas rakt upp och ner utan någon djupare analys huruvida dessa är applicerbara och ens relevanta för militär verksamhet så har det skapats ett myller av krav på olika utbildningar för vissa befattningar.

I vissa fall är det bra saker som gynnar säkerheten i Försvarsmakten, i andra fall är det krav som mer kommit till för formens skull. Men om myndigheten nu ställer ett antal krav, så måste myndigheten även ge rätt förutsättningar för förbanden och individerna att tillgodogöra sig detta. Så verkar inte vara fallet alla gånger när man läser dagens gästskribent.

För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.

/ Skipper
————————————————–

Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som ”Prime For Life”. Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet ”Comic Sans” för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.

Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell ”lite mer huvuduppgift”, just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som ”navet i marinen”, att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?

Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).

Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.

Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.

Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till ”för få sökande” är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.

Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och ”måstekurserna”, eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.

GMY

Henkebenke3000

Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!



I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.

Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.

Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.

Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.

Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.

Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!

Aftonbladet använder ord som ”spionfartyg” och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.

Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.

I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga ”Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut” sannolikt menade hon ”kursen” men sa ”kusten”. Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!

Länkar: SvD 1, 2, Aftonbladet 1 2, DN, Expressen

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker

Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen – här och nu – ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper
—————————————————————–

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):

  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 

/ Skipper
————————————————-
Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som ”host nation” har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:

  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 

Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar. Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra […]

Vindkantring?

Reflektion
Gårdagens skräll i form av inlämnade motioner måste nog Vänsterpartiet stå för, hade aldrig någonsin trott att de skulle lämna in en sådan motion avseende värnpliktens återinförande men ack så man kan missta sig. Den bör läsas innan man fortsätter läsa inlägget.
Denna motions inlämnade är dels intressant ur ett Svenskt perspektiv dels ur ett Finländskt perspektiv där man nu försöker genomföra en namninsamling för att folkomrösta för värnpliktens avskaffande. Således i Sverige har vi prövat ett yrkesförsvar och fler och fler röster höjer sig nu för att det inte var så klokt och genomtänkt beslut som fattades. Där håller jag verkligen med Peter Hultqvist (S) som ofta belyser att det var med tre rösters marginal man valde att avskaffa värnplikten i Sverige.
Att situationen håller på att rämna inser nog de flesta seriösa bedömarna. När man i och med FM Org 13 arbetet valt att placera ut samtlig personal som på sikt skulle behövas för IO 14 intagande på aktuella placeringar vilket de facto ledde till uppsägningar av personal. För att ett halvår senare få besparingskrav på 500 miljoner kronor enligt RB5 på de faktiska lönekostnaderna så börjar man ju undra. Har man ens från Regering och Riksdagens sida reflekterat över att fast anställd personal skall ha lön och tillägg för sitt arbete kontra ersättning som de värnpliktiga hade?
Hade man gjort någon form av seriös analys av situationen hade man valt att titta på Norge som de facto valt att ha en mellan lösning delsvärnplikt dels stående förband i form av Brigad Nord. Den personalomsättning som t ex man har i Norge på vissa förband är hög och detta var något som även flaggades upp från Norskt håll till delar av den Svenska Försvarsmakten.
Jag skulle vilja drifta mig till att säga att Sverige har inte den ”socioekonomiska” situationen som gynnar ett yrkesförsvar vilket t ex man har i Storbritannien eller Förenta staterna. Vi har dels ingen utpräglad underklass dels rent populationsmässigt talar Sveriges befolkningsmängd emot en frivillighet för att kunna bemanna en Försvarsmakt. Att vi nu har till del ett stort inflöde kontras av ett nästan lika stort utflöde. Jag gör bedömningen att vi inom några år om vi fortsätter på inslagen väg kommer se att en soldat arbetar cirka 2 år.
Till detta skall då läggas att det tar cirka 15-18 månader (tidsreglerad personal) efter GMU att få in soldaten som en duglig medarbetare i sin enhet det som tog cirka 10-15 månader (ej tidsreglerad personal) med värnpliktiga beroende på befattning. Att beakta dock med värnpliktiga var att man ”skapade” krigsförband nu är det enskilda befattningshavare främst som utbildas. När då de två åren gått så anser sig individen mättad på det ”militära livet” och han väljer att fortsätta ute i det ”civila livet”. För han har i grunden en hög utbildningsnivå och anser i de främsta fallen att lönen inte motsvarar arbetet som ställs på han.
Är detta system då ekonomiskt? Det har jag mycket svårt att se, vissa främst från Alliansen hävdar att värnpliktssystemet ej var ekonomiskt vi utbildade t ex stridsfordonsbesättningar på löpande band. Ja det är helt rätt men de utbildades mot ett krigsförband visst som inte var stående, men om vi lyckades under t ex 1980-talet ha krigsförband med mobiliseringstider på 8 timmar så har jag mycket svårt att se att vi inte skulle kunna återgå till ett sådant system som de facto dels gynnar försvarsförmågan delsär realiserbart. Dagens yrkesförsvar är ur min horisont inte genomförbart och vi har bara sett början på det nu, det lär inte bli bättre.
Förhoppningsvis manar nu Vänsterpartiets motion till en ökad debatt kring vilken riktning Försvarsmakten skall ta och framför allt vilken Säkerhetspolitisk målsättning skall vi ha med den, för det börjar bli mer och mer svarta moln på himmlen som man snart inte kommer kunna undgå. Hur som haver bedömer jag att man har reflekterat över situationen som Försvarsmakten befinner sig i och väljer de facto att lägga fram ett förslag för att råda någon form av bot på den. All heder till er, trots att jag inte sympatiserar med ert parti så glädjs jag oerhört kring detta. Främst för att någon verkar tagit till sig vad som sägs i debatten.
Sen kan man ju om man vill vara lite konspiratorisk, fundera på om Socialdemokraterna börjat applicera liknande metoder som Alliansen. Det vill säga man låter ett av de mindre partierna i ens sammanslutning pröva att lägga fram ett förslag för att se hur det mottas och därefter arbetar utifrån det.
Motsätter jag mig nu yrkesförsvaret? Nej det gör jag inte, men jag tyckte vi var på väg mot en fungerande svensk lösning i slutet av 2000-talet. Många av förbanden hade s k registerförband i olika grader av insatstid. Det hade varit mycket enkelt att växla upp dessa till ett s k R10 förband. Fortfarande bibehållit en bas av värnpliktiga för att dels bemanna krigsförbanden dels dessa registerförband och framför allt skulle det utgjort en god rekryteringsgrund för officerskadern. Den rekryteringsproblematiken tänker jag inte bemöda mig att skriva om men det förtjänar definitivt ett inlägg kring våra två nya skolsystem.
Att det nu i Finland höjs röster på att man bör skrota värnplikten skrämmer mig oerhört. Ur en liberal synvinkel kan jag förstå det. Men se på Sverige vi har en befolkningsmängd på cirka 9,5 miljoner medan Finland har en befolkningsmängd på cirka 5,4 miljoner dvs vi är nästan dubbelt så stor i Sverige och har rekryteringsproblem till vårt rätt minimala yrkesförsvar. Sen visst vi får ramar kring hur många vi får anställa varje år, men jag har då inte sett någon större folksamling utanför kasernvakten kring dels individer som vill få anställning dels nyinrykta.
Nu gör jag bedömningen att man i Finland åtminstone initialt d v s de första fem (5) åren skulle klara av rekryteringen, främst för sitt historiska arv från dels Vinterkriget dels Fortsättningskriget och dess situation senare under VSB (Vänskaps och Biståndspakten). Med detta menar jag att det fortfarande finns släktingar o dyl som kan berätta om krigets fasor som gör att man känner en plikt mot sitt land att man ej vill att det skall återupprepas. Men sen då, när dessa kämpar tynar bort, vad händer då? Bedömt blir rekryterings problemen likartade som i Sverige, men konsekvenserna blir bedömt större m h t populationsmängden och därmed förmågan att bemanna krigsförbanden.
Detta lilla inlägg får bli tillika helgens inlägg för fokus ligger just nu på att följa Zapad’13, just nu består den kommande analysen av övningen av tre (3) A4 sidor, så förhoppningsvis kommer det ett läsvärt inlägg kring övningen i slutet av nästa vecka. För övrigt har bloggen nu passerat 100,000 sidvisningar sedan April, det trodde jag aldrig när jag startade det här. Tackar alla er läsare som tar er tid att läsa kring ens funderingar. Synd bara att man inte valde att sätta dit besöksräknaren på en gång.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Riksdagen 1
YLE 1

Oklar flygincident på Nordkalotten

Notera flera bandvagnar med välbekant utseende.

Som norska medier igår kväll började rapportera så inträffade igår en flygincident över Nordkalotten. I brist på vidare information om den kan vi dock studera ett nytt teveinslag från Kotelnyjön i Norra ishavet som visar med vilken fart en ny bas i Arktis kan byggas.

Ni som är bättre på bandvagns-ID än undertecknad, visst är väl minst en av bandvagnarna man ser av svenskt fabrikat?

Vinnare och förlorare i Syrien

Satans mördare. Diktaturens kreatur. Jag undrar hur Olof Palme hade formulerat sig om den syriska regimenens illdåd för snart en månad sedan. Det är nu bevisat att massförstörelsevapen användes i Damaskus. Och för att låna ett annat uttryck från dåvarande statsministern Palme, så är det med intill visshet gränsande sannolikhet regimen som låg bakom. För […]

Försvarsbudgeten – Tjena Alena

Idag presenterade som bekant regeringen sin budgetproposition. För utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap kom inga större nyheter, annat än de aviserade 200 miljoner extra på förbandsanslaget. Jag gör ingen nygammal analys på väl kända ”utmaningar”, utan gör istället några kommentarer kring intressanta detaljer i skrivningarna. ………….. När regeringen på s. 37-38 diskuterar den nästintill […]

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att – såvitt jag kan notera – all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Jakt på jägarförband

Ett nytt moment har nu lagts till Zapad-övningen.

Som Jägarchefen tog upp igår har nu jakt på jägarförband lagts till militärövningen Zapad, som formellt startar nu på fredag. Special- och jägarförband skall nu bekämpas av VV-trupper, dvs. inrikestrupper.

Inrikestrupperna, förkortade VV, lyder under inrikesministeriet MVD och inom VV finns både reguljära förband och egna elitförband inklusive specialförband. I det nya klippet ovan ser vi det som Jägarchefen tagit upp.

Go west life is peaceful there

Blir ett snabbt och kort inlägg rörande Zapad 2013. Förberedelserna för Zapad’13 är nu i full gång och själva övningsupplägget går till del att läsa i det tidigare inlägget rörande Zapad.
Analys
Ryska inrikesministeriet meddelade idag (130917) att man mobiliserat förband inom inrikestrupperna som en del i övning Zapad’13. Styrkeantalet man har mobiliserat skall uppgå till hela 20,000 soldater med tillhörande materiel. Denna beredskapskontroll av inrikestrupperna kommer fortgå till slutet av veckan låter man meddela dvs djup intill lördag eller söndag således väl in i övning Zapad’13.
Den uppgift inrikestrupperna skall lösa inom ramen för Zapad’13 är att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa. Detta är även en sedan tidigare känd uppgift som dessa förband skall lösa. Enligt tidigare doktrin skulle inrikes- och gränstrupperna i händelse av väpnad strid aktivt söka jägar- och specialförband.
Föra veckan (130914) meddelade man även att man på Rysk sida skulle öva cirka 9,400 personer utöver de 2,500 som var föranmält inom ramen för Zapad’13 övning på Vitryskt territorium. Således är det just nu meddelat att man kommer öva cirka 13,000 soldater i de reguljära förbanden om man bortser från inrikestrupperna. Till detta tillkommer även de tidigare meddelade 10,400 Vitryska soldaterna som skall övas.
Sammanfattning
Således är det i dagsläget 22,300 (Ryska samt Vitryska) reguljära soldater vilket man har meddelat som kommer övas inom ramen för Zapad’13. Tillkommer gör de 20,000 soldaterna från inrikestrupperna således kommer övning Zapad’13 åtminstone i inledningsskedet omfatta 42,300 soldater.
Sannolikheten att man kommer göra ytterligare beredskapskontroller under Zapad’13 bedömer jag som trolig. Främst i och med att man för några dagar sedan lät meddela att man skulle fortsätta med beredskapskontroller inom de Ryska väpnade styrkorna. Likväl är detta en slamkrypare som finns inskrivet i Wiendokumentet, vilket avhandlas under sommarens beredskapskontroller.
Bedömt kan det handla om att man väljer att genomföra beredskapskontroll i t ex MD C som bedömt har förstärkningsuppgifter både inom MD V och MD Ö i händelse av ett krigsfall där. Det kan även omfatta beredskapskontroll inom MD Ö om det finns förband där som lyckades mindre väl under beredskapskontrollen där i sommar. Vilket kan vara troligt m h t att man öppet säger att man genomför en strategisk övning och trupptransport mellan MD Ö och MD V skulle klart kunna klassas som en strategisk transport samt Generalstaben måste lösa det dvs på strategisk nivå.
Om det inte händer något större revolutionerade kring övning Zapad’13 så kommer en analys rörande övningen när den är avklarad.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Dubbla budskap

Igår publicerade European Defence Agency (EDA) en ganska postiv sammanställning för svensk del när det gäller försvarsutgifternas fördelning. EDA har jämfört alla EU-medlemmarnas försvarsutgifter 2010/2011, utom Danmark som inte är medlem i EDA, på olika sätt och det finns en del positiva saker att ta fasta på. Kroatien ingår också i undersökningen. Jag har inte […]

Konspirationer?? Knappast!

Varför skriver inte gammelpressen eller main stream media? Är det inte nyhetsvärdigt, fattar man inte eller vad är det? Kommentarer likt dessa blir allt vanligare i olika bloggforum. Det må vara hos invandringsmotståndare, naturkramare eller, för att ta något näraliggande, försvarsbloggare med kommentarer. Ibland är det bara en uppgiven suck men (alltför) ofta antyds något […]

Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?
Analys
Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.
Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.
I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.
Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.
Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även ”skakat” om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.
Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.
En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.
Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.
De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.
Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.
Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.
Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.
Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.
Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.
Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.
Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k ”soft power”.
I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.
Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.
Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.
Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.
Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk ”soft power” kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.
Sammanfattning
Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både ”hard power” och ”soft power” insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.
Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.
Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan ”hållhakar” på dem.
Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.
Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur ”bottenpluggen” på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.
Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både ”hard power” och ”soft power” för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?
Ps
Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska 🙂
Ds
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.

Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.


Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   
Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.
Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.
Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.
Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.
Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 – Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.
En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA – Nu totalavvecklade

Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act. Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på […]

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3