Sökresultat för: SOM

Lågtryck i väst?

Beredskapskontrollen inom MD Ö har nu börjat avslutas 130717, så man har påbörjat förflyttning av förbanden åter till sina ursprungsgrupperingar. Så nu kan man börja skriva klart ett inlägg om denna massiva övningen som genomförts. Till dess får ni hålla till godo med det här lite kortare inlägget.
Analys
Igår (130716) och idag (130717) påbörjades två intressant övningar i Västra Militärdistriktet, som säkert hamnar i skymundan mht den stora beredskapskontrollen i MD Ö som precis håller på att avslutas nu (130717). Dels genomför de strategiska robottrupperna en övning dels påbörjade flygvapnet en stor övning.
Under gårdagen (130716) gick cirka 30% av de strategiska robottrupperna upp i högre beredskap, detta var de delar som är utrustad med Topol, Topol-M och Yars. Vad som verkar övas för robotbatterierna är fältgruppering, maskering och skydd av grupperingsplats. Utöver detta övas underhållstjänst i fält för robotbatterierna.
En intressant sak som belyses i artikeln är att man skall utöka tiden i fält för dessa system och att man göra försök att vara ute i upptill en månad med systemen i fält. Detta liknar hur man arbetade under Sovjet tiden för att minska sannolikheten att systemen blir utslagna vid ett första slag för att säkerställa en andra slags förmåga även på land och inte enbart ubåtsbaserad sådan.
Vad avser flygövningen är det totalt sett cirka 40 flygplan och helikoptrar som skall vara involverad inom MD V. Totalt kommer 12 stycken flygfält utnyttjas varav två är fält vid försöksanläggningar. Övningen kommer sträcka sig över 15 stycken försvarsområden inom militärdistriktet. Upp mot 80 flygföretag skall genomföras vilket kommer omfatta anfall mot markmål, flygspaning, lufttankning, åtgärder mot luftförsvarsförband samt telekrigföring.
Övningen kommer vara uppbyggd momentvis. Således kan man förutsätta att man inledningsvis skall genomföra flygspaning i syfte att kunna upprätta ett planeringsunderlag för att slutligen kunna genomföra flyganfallen.
Indelning är att styrka A består av SU-34 divisionerna samt som flygskydd ett okänt antal SU-27. Medan styrka B (motståndaren) består av en kombinerad enhet bestående av SU-27 och MIG-31. Styrka A kommer öva anfall medan styrka B kommer försvara luftrummet. Den ena divisionen SU-34 skall öva flyganfall mot flygfält medan den andra divisionen skall öva flyganfall mot högvärdiga militära och industriella mål. Utifrån ovanstående ingående moment, kan vi förutsätta att det kommer vara mycket väl försvarade mål som de kommer öva anfall mot med kvalificerade luftförsvarsresurser.
Vid båda övningsmomenten högvärdiga mål och flygfält, skall man försöka möta motståndaren på långt avstånd med hjälp av jaktflyget innan han kan påverka de egna installationerna.Detta kan tyda på att det är korträckviddigt luftvärn som skall skydda och inte t ex S-300 eller S-400 system som har en god räckvidd.
I slutet av juni genomfördes även en relativt stor logistikövning inom MD V. Ingående övningsmoment var upprättande av större tältförläggningar för förband, upprättande av hygienanläggningar (dusch och tvätt) och utspisningsanläggningar. Övad trupp bodde även i denna förläggning. Det övades även upprättande av pontonbroar för att kunna öka mängden fordon framåt mot frontlinjen med underhåll. Övrigt form av underhållstjänst övades även under övningen. Denna övningen bör ses som en renodlad förövning inför Zapad’13 i syfte att erhålla en fungerande underhållskedja under övningen.
Således det övas friskt inom de olika militärdistrikten i Ryssland, så uttalandet att man under sommaren skulle genomföra uppemot 500 stycken övningar på olika nivåer, kan nog till del stämma. Stor del av dessa övningar är nog renodlade förövningar inför Zapad’13.
Sammanfattning
Flygövningen som påbörjats bedömer jag är en förövning inför Zapad’13 i och med dess momentvisa uppbyggnad. Men det intressanta är att man över luftangrepp mot väl försvarade mål något som visar på att man ej fullt ut litar på robotsystem, vilket hade varit att föredra vid angrepp mot sådana väl försvarade platser, alternativt att man övar angrepp på mål som ligger utanför robotarnas räckvidd vilket lufttankningsmomentet samt storleken på området som övningen genomförs över skulle kunna vara en indikator på.
De strategiska robottrupperna övning bör nog ses i ljuset av beredskapskontrollen som pågick fram till idag (130713). Detta utifrån agerandet man genomförde med det strategiska bombflyget under beredskapskontrollen i slutet av Mars månad 2013, när dessa spred ut sig som ”taggar” i en mängd olika riktningar. Samt givetvis som ett övningstillfälle för att genomföra grupperingsövningar.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1, 2,3 (Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Wiseman’s Wisdoms 6 år (uppdatering 21.55)

Idag är det 6 år sedan Wiseman’s Wisdoms startade. Mycket har hänt sedan sedan och det som från början var ett sätt att ventilera tankar och publicera debattinlägg när dessa inte togs in i dagstidningarna, har idag vuxit sig långt större än vad någon kunnat ana. Sedan starten rapporterar Statcounter 3,6 miljoner besökare och Google 4,5 miljoner sidvyer. Inte illa för en blogg som diskuterar ett ”särintresse”. Det inte många bloggar som handlar om politik som har fler läsare än WW enligt Bloggportalen, vilket tyder på en visst intresse för ”särintresset”

Det senaste året har bjudit på en rad intressanta händelser som det blivit anledning att diskutera och besökssiffrorna har blivit därefter, varvid rekordet var på 13 000 besök under en och samma dag.

Ambitionen för det kommande året är att fortsätta på samma sätt som tidigare, men även att försöka strukturera upp bloggens utseende lite mer. Med tanke på utvecklingen i vårt närområde lär det inte bli mindre försvars- och säkerhetspolitik att diskutera under det kommande året.

Därför är det så glädjande att vi under det gångna året fått ännu fler ”försvarsbloggar”, vilket ytterligare breddar den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. En av de nyaste och därtill med mycket hög kvalitet är Jägarchefen så det föll sig naturligt att bjuda in Jägarchefen att skriva ett gästinlägg med anledning av 6-årsjubileet. (Jägarchefen återfinns även på Twitter)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Wiseman’s Wisdoms 6 år

När jag fick frågan för någon vecka sen om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen med anledning av att den fyller sex år så var det inte svårt att tacka ja. Tanken som kom direkt efter var givetvis, vad har jag tackat ja till den här gången då? Men resolut som sig bör för en jägare så är det bara att ta sig an problemet och lösa uppgiften för ge upp eller misslyckas finns inte i vokabuläret för oss. Så nedan kommer några reflektioner.

För snart sex år sedan hörde man för första gången talas om bloggen Wisemans Wisedoms, före det var det stängda dörrar på befälsrummet, gärna att folk såg det var stäng med en baktanke så fler anslöt för att vanligtvis diskutera problematiken i den dagliga tjänsten.

Vad som uppstod för sex år sedan skulle jag vilja drifta mig till att säga var att vi dels inom Försvarsmakten dels inom den försvarspolitiska arenan fick en punkt att samla oss kring, en punkt att få utlopp för vad vi egentligen tycker och tänker och inte vad vi säger/får höra vid klatchiga powerpoint presentationer framförda för/av antingen delegationer från Högkvarteret eller försvarspolitiker från Riksdagen.

Ryktet gick först genom Försvarsmakten, allt från fänrikar med hög datormognad till omgalonerade Fanjunkare med fler krigsförbandsövningar på nacken än vad yngre kaptenerna har missioner fann sig till rätta med den här informationskällan, sen fann sig även den breda allmänheten med ett försvarsintresse till rätta med den.

Nu skulle jag ju kunna avsluta mina reflektioner här och börja belysa t ex den senaste beredskapsövningen i Ryssland, läget inom den svenska Försvarsmakten eller helt enkelt välja att belysa något som ligger mig nära. Men jag väljer att avstå från det utan istället allmänt diskutera kring debatten som skett, sker och säkert kommer fortsätta att ske.

Försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet är ju kära ämnen för många att diskutera och alla har var sin klokhet och vishet att komma med. Ofta är det så att diskussionerna går heta och ibland känner sig folk trampade på tårna av någons åsikter eller hur man valt att framföra något.

Att bloggarna i allmänhet och denna i synnerhet har blivit ett viktigt instrument i förandet av diskussioner kring försvars- och säkerhetspolitik märks. Flertalet prominenta gästinlägg har det varit till och med överbefälhavaren har valt att tala på denna sida.

Det i sig är en intressant sak, att rikets överbefälhavare tar sig tid att besvara diskussioner som förs på en blogg är bra, men det tyder även på att t ex INFO S på HKV mer än väl vet vilket genomslag denna blogg har och hur många i organisationen som läser den på en frekvent basis och därmed också vilken effekt den kan ha.

Det enskilt viktigaste är att vi har en diskussion, vilket till slut verkar ha kommit igång inom detta område även i Sverige. Dock så är det generellt sett individer inom det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget som för diskussionen dvs lite raljant sagt vi försöker ”frälsa” oss själva. Vilket det förhoppningsvis blir en ändring på så att den breda allmänheten även kommer in i diskussionen.

För att det diskuteras tyder på att man vill någonting, det är lätt att ta en diskussion som kritik mot egna fattade beslut m m. Men ytterst skulle jag vilja säga att det handlar åtminstone för de försvarsanställda att man vill organisationen väl, man vill få den mer effektiv, man vill få ut mer effekt av den i slutändan. Sen måste diskussionen föras inom visa ramar det förstår vi alla, men ibland kan det vara lätt att gå i affekt över saker och ting, men då får man ta några djupa andetag och fokusera. Samt saker och ting som berör försvars- och säkerhetspolitik hamnar oftast på ett eller annat sätt inom sekretesslagstiftningen vilket manar till eftertänksamhet både en och två gånger.

Flertalet av de som framför åsikter, gör detta anonymt oftast under någon form av pseudonym. Det i sig är en nackdel i diskussionen för man vet egentligen inte vem man diskuterar med. Staffan Danielsson valde under våren att göra sig lite lustig på sin blogg rörande det, personligen tyckte jag att det fanns lite humor i det. Men den stora frågan som jag personligen inte tycker han belyste med sitt inlägg är, varför anonymitet? Den låter jag stå obesvarad för den är mångfacetterad.

Ytterligare ett problem med diskussionerna är som jag skrev tidigare är att allmänheten inte är intresserad i någon större omfattningen kring de problem som finns och kan uppstå. Detta tycker jag belyses på ett rätt bra sätt under den gångna veckan, den hittills största övningen sedan kalla krigets slut som genomförs i Ryssland i skrivande stund har renderat i en mindre notis i Dagens Nyheter.

Sedan Berlin murens fall skulle jag vilja påstå har folkförankringen med Försvarsmakten och därmed också den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen långsamt tynat bort intill det vi står i idag. Det är nog den enskilt största svagheten för både Försvarsmakten och debatten. Det i sig gör också att t ex rekrytering till insatsförbanden blir lidande. Hade rapporteringen och intresset varit som under mitten på 80-talet kring försvars- och säkerhetspolitik tror jag inte vi hade haft några rekryteringsproblem för medvetande graden hos allmänheten hade varit betydligt större.

Hur kan man då råda bot på det här? Ja bloggen som du sitter och läser på just nu är ett sätt, enskilda individer väljer att börja skriva, belysa och diskutera försvars- och säkerhetspolitik, det gör att säkert någon som inte tidigare haft ett intresse på ett eller annat sätt hamnar på sidan och inledningsvis börjar ”ströläsa” något för att sen få ett intresse.

Försvarsmakten i sig syns på ett antal olika evenemang i media m m. Men media i sig dvs tidningar, nyhetsprogram o dyl måste få upp ögonen på ett annat sätt för försvars- och säkerhetspolitik. När de tunga mediajättarna börjar lyfta försvars- och säkerhetspolitik på ett sådant sätt som allmänheten får upp ögonen för det kommer diskussionen och därmed även folkförankringen öka intill dess kommer det vara ett ”särintresse”.

Hur kommer det sig då att jag håller mig an kring folkförankring och diskussion då? Jo det är grundbulten till att vi skall kunna få ett effektivt försvar. Se t ex på diskussionerna som pågår om bl a vård, skola och rättsväsende. Mer eller mindre varje medborgare som är från 12-13 års ålder har en genuin uppfattning i dessa frågor, vilket även påverkar hur debatten förs rent politiskt och hur beslut sen även tas.

Ser man hur försvarsdebatten har förts ute i allmänheten och inom det politiska etablissemanget så är det milsvida skillnader. Jag har mycket svårt att se om allmänhetens medvetandegrad varit högre inom detta område, att vissa uttalanden som kommit under de två senaste åren gått så smärtfritt förbi för visa politiska partier, likväl även vissa beslut som fattats.

Så en bred debatt där samtliga politiska partier är involverad men även allmänheten är av yttersta vikt för att vända begreppet ”särintresse” till allmänintresse och i förlängningen sätta Försvarsmakten i rampljuset. För trots allt alla i Försvarsmakten gör ett ”hästjobb”. Sen är det nog lätt att både från Högkvarteret titta ned på förbanden och undra vad de håller på med och framför allt från förbanden upp mot Högkvarteret peka finger och komma med diverse tillmälen. Men så är det och så kommer det nog också alltid vara det är lite grann som begreppet ”dagens ungdom” m m för samla en mängd människor som är drivna för att lösa en uppgift inom samma organisation så är det nog det som uppstå.

Därmed vill jag avsluta detta gratulationsinlägg. Med förhoppningar om ytterligare ett års diskussioner i god anda som för Försvarsmakten i synnerhet och i allmänhet den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige framåt.

Have a good one! // Jägarchefen

Uppdatering 21.55: Bloggens årsdag uppmärksammas hos Dagens Opinion. Högst smickrande!

Under ytan – Del 5 – Västkusten 1966

Det är nu dags att fortsätta serien av blogginlägg om undervattenskränkningar av svenska vatten i Sverige och har nu tagit oss ytterligare några år framåt i tiden och befinner oss nu på västkusten och året är 1966.

Men som vanligt i denna serie av inlägg så rekapitulerar vi och tittar kort på vad som vid denna tid hände i samhället i syfte att sätta in händelsen i den tid vi hade i Sverige där och då.  Sedan det förra inlägget som avhandlade 1962 har inga förändringar skett i statsledning eller vid krigsmaktens ledande befattningar sånär som på att amiralen Dag Arvas övertog befälet som CKF. Däremot så påbörjade vår nuvarande kung Carl Gustaf detta år sin militärtjänstgöring där han bland annat åkte långresa med Älvsnabben och tjäsntgjorde på torpedbåt.  Frankrike lämnade NATO detta år (och återinträdde så sent som 1993 igen). I Sverige invigdes Essingeleden och Nya Älvsborgsbron samtidigt som Volvo lanserade den nya modellen Volvo 144. SAAB i Linköping premiärvisar i slutet av året det nya toppmoderna stridsflygplanet 37 Viggen! Året innebar även köldrekord då temperaturen i Vuoggatjålme den 2 februari sjönk till -52,6°. Detta är den lägsta februaritemperaturen någonsin och gäller också som det absoluta köldrekordet för Sverige. Men nog om detta och åter till väsentligheterna.

Roll-out av 37-1 i Linköping 1966
Volvo 144 årsmodell 1966

Hösten, en årstid för ubåtsverksamhet

Som så många andra gånger (skulle det visa sig senare) är hösten tydligen en bra tid för ubåtsoperationer i svenska vatten. Det förefaller sig förvisso ganska logiskt då vi normalt sett har is i samtliga våra skärgårdsområden från december fram till någon gång i slutet av mars. Längs norrlandskusten är perioden givetvis ytterligare något längre. Det finns ytterligare en aspekt, fritidsbåtar och sommarboende i skärgården. Något man får räkna med figurerar i stor omfattning från maj till september. Således återstår april och oktober-november som ”gynnsamma” månader att så ostört som möjligt uppträda med ubåtar i våra skärgårdsområden så till vida att man inte vill bli upptäckt… Ett ämne vi har anledning att återkomma till i framtida inlägg. Men nu är det alltså höst, närmare bestämt oktober och året är 1966. Platsen är den bohuslänska kusten och Gullmarsfjorden i direkt anslutning till Lysekil.

Gullmarsfjorden med sin långa djupränna från Lysekil till Skredsvik

Ubåtsindikation!


En första indikationen på undervattensverksamhet kommer på natten den 1 oktober kl 0500 då vakthavande officeren i den alldeles nyligen omorganiserade milostaben i Skövde får in uppgifter om främmande ubåt i Gullmarsfjorden. Detta upprepades sedan gång på gång under den följande veckan i form av olika indikationer, främst genom optiska periskopindikationer och luftuppkok. Man observerade saker som kunde tyda på ubåtsverksamhet så långt som ända inne vid Gullmarsbasen. Verksamheten pågick den här gången i ett par veckor utan att man lyckades hindra den.

Ubåtsjaktresurserna på västkusten var vid det här laget minst sagt begränsade jämfört med dåtidens mått mätt. Av den anledningen var stämningen i milostaben minst sagt dålig. Den huvudsakliga resursen som fanns att tillgå var helikoptrar från Säve. Men ännu hade man inte kommit särskilt långt i utbildningen av ubåtsjaktoperatörer och utrustningen var fortfarande ny och relativt oprövad. Till följd av den bristfälliga utrustning för ubåtsjakt var chefen för MB V amiral Oscar Krokstedt och och Chefen för Örlogsbas Väst, konteramiral Hans Uggla inte så nöjda. Fartygsbeståndet utgjordes främst av minsvepare. Några fregatter eller jagare fanns inte att tillgå.

Nya och otydliga ledningsförhållanden


1966 gjorde en namnändring av militärområdet till Västra militärområdet. Namnändringen var i sammanhanget den lilla förändringen. C MB tillfördes nu de operativa uppgifterna som tidigare legat på marinkommandochefer och jakteskaderchefer vilket gjorde att militärbefälhavaren fick ansvar för den samlade operativa ledning för samtliga stridskrafter inom militärområdet. Han ansvarade även för den territoriella och markoperativa uppgiften. Tidigare hade staben enbart ägnat sig åt arméverksamhet.

Efter omprganisationen bestod västra militärområdet av fyra flygförband, åtta arméregementen och två marinförband. Det var med andra ord ingen lite organisation som skulle ledas från Skövde! Som jämförelse så utgörs hela nuvarande Försvarsmakten av ungefär samma numerär. Något man kan reflektera över.

Eftersom staben var både nybildad och inte fullt bemannad var det mesta under ubåtsjakten tvunget att delegeras till örlogsbasen i Göteborg även om operaionerna formellt sett fortfarande leddes från Skövde.

Kända försvarsdebattörer i hetluften

En gammal bekant från det förra inlägget, Hans von Hofsten, har nu tillfälligt blivit ”landkrabba” och tillträder samma dag som ubåtskränkningarna startar sin nya tjänst vid Milostaben i Skövde. I bilen på vägen dit hör han på radion om de pågående kränkningarna. När han klev in på det nya jobbet, och innan han ens hade hunnit ta av sig uniformskappan möttes han av en upphetsad fanjunkare med ett signalmeddelande som frågade ”om den här positionen är på svenskt vatten?” Hofsten svarade ”Hämta ett sjökort!” Fanjunkaren som var på väg att rusa i väg tvärvände och svarade att ”Här finns inga sjökort?”

Hofstens första åtgärd på det nya jobbet blev att beställa sjökort som täckte hela militärområdets kust och skärgård. Ett tydligt tecken på att den nyinrättade milostaben tidigare varit en renodlad arméstab.

Hofsten var vid det här laget nyexaminerad kapten och då avdelningschefen vid sjöoperativa avdelningen ännu ej hade installerat sig p.g.a. omorganisationen så fick han dels ta hand om massmedia dels föredra händelsen för ÖB och försvarsstabschefen. Hofsten skriver i sina memoarer.

”Dessa generaler tillhörande Flygvapnet och Armén hade svårt att få ett grepp om vad det rört sig om, kliade sig på hakorna och tackade. Jag fick gå utan kommentarer!”

När Hofsten kom tillbaka till Skövde ville han borra i historien och försöka bringa klarhet i vad som faktiskt hade hänt. Ubåtarna hade nämligen varit långt inne i Gullmarsfjorden och till och med innanför hamnpirarna till den militära depå som fanns där. Men Hofsten blev besviken när hans nyanlända avdelningschef helt uppenbart hade andra prioriteringar. Han ansåg det var viktigare att skriva den nya operationsorder som skulle gälla i den nyuppsatta organisationen. Hofsten fortsätter.

”I stället för att ta tag i allvarliga och dagsaktuella händelser skulle vi i stället sätta oss och planlägga för spekulativa krigsfall i framtiden! Arma Sverige tänkte jag. Det hela var mycket förvånande …. Det visar den totala brist på mentalt beredskap som då rådde i Sverige”

Kk Hans von Hofsten 16 år efter ubåtsjakten på västkusten

En annan känd debattör som i allra högsta grad var inblandad i ubåtsjakten på västkusten 1966 var Claës Skoglund som precis som von Hofsten tillträdde Skoglund sin befattning som stabschef Milo Väst samma dag som ubåtsjakten bröt ut. Skoglund var vid detta tillfälle Överste och hade precis lämnat befattningen som regementschef vid I17. Skoglund är upphovsman till mer parten av texten här nedan.

Sjunkbombning!

I slutet av oktober var det så dags igen!

Den 24 oktober vid middagstid observerades ett ubåtstorn utanför örlogsbasen ÖGull längst in i Gullmarsfjorden. De två ”fiskeminsveparna” Blackan och Dämman ur minsvepardivisionen vid Lysekil gick omedelbart till sjöss och avspanade var sitt område utanför fjordmynning i höjd med Gävens fyr. Vid 1730-tiden (mörkt men klar sikt och betydlig sjöhävning) fick minsveparen i norra delområdet ekokontakt med ett föremål som stod stilla på c:a 10 meters djup (bottendjup c:a 30 m). Man misstänkte främmande ubåt. Den andra minsveparen tillkallades och gjorde samma observation både horisontellt och vertikalt med aktiv hydrofon. Fartygen lades nu på varsin sida om ekot med 50 meters lucka. Den större minsveparen Hasslö med sjunkbomber men utan sonar beordrades till platsen och gick mittemellan, d.v.s. rätt över ekot och kastande knallskott.

Av bullret och propellervattnet förlorades ekot en kort stund.

Den ena fiskeminsveparen lyckades nu manövrera sig rätt ovanför ekot. Drygt två timmar hade förlupit sedan första upptäckt. Ett lod om 100 kg (två järnkulor) firades ned för att konstatera om det var ett fast förmål, och inte ett fiskstim. Wiren slackade på 10 m och järnkulorna lade sig på förmålet under någon minut. När sedan fartyget långsamt rörde sig framåt sträcktes wiren, tyngderna släpades över föremålet varpå de ramlade rätt ner och wiren hamnade lodrätt.

Omedelbart därefter konstaterades från båda minsveparna var för sig ett uppkok av vatten – propellerrörelse av ubåt? Hasslö fällde en sjunkbomb 300 m från ekot och fick därefter radarkontakt med ett föremål som stuckit upp ovanför vattenytan och sedan försvann igen. En andra sjunkbomb fälldes som verkanseld mot ubåten. Ekot var nu försvunnet och återfanns inte trots idogt sökande hela natten avlöst av helikoptrar på morgonen. 

Minsveparen HMS Hasslö fick agera ”bombbåt” och fälla sjunkbomber mot ubåten.
Minsveparen HMS Hasslö gick sydvart efter gryningen och observerade senare  ett ubåtsperiskop. En helikoptergrupp tillkallades snabbt.
Marinen fick upp en rote Hkp 1 och snart hade man fått kontakt med ett föremål som klassificerades som ubåt och som rörde sig parallelt med TVG men helt klart innanför, d.v.s. på svenskt vatten. Helikoptern hade fått strikta order om att inte använda sjunkbomber på order från någon annan än C MB V i Skövde med vilka man hade direktsamband via kortvågsradio. Spanaren kapten Sven Robertsson anhöll om att få tillstånd att få fälla en sjunkbomb mot ubåten. Efter lång väntan gavs eldtillstånd för en sjunkbomb men inte närmare än 600 meter från ubåten. 
Här skiljer sig dock fakta av vad som hände efter att helikoptern fällde sjunkbomber.
  • Den första källan,Claës Skoglund, som är stabschefen vid Milo Väst skriver att ubåten efter bombningarna aldrig mer syntes till och inga spår av den fanns.
  • Den andra källan, Sven Robertsson, spanare på helikoptern som fällde sjunkbomb säger att  resultatet den här gången blev att ubåten girade 90 grader styrbord och satte kurs bort från svenskt vatten.
  • Den tredje källan som är Expressen har en helt annan bild av vad som hände. I Expressen bara någon dag efter händelsen skriver man att helikoptern detekterade en större oljefläck och att man därefter tappade kontakten på en plats mellan mellan Tovas ungar och Gävens fyr. Expressen hade den 27 oktober 1966 en löpsedel med rubriken

”HAR VI SÄNKT EN U-BÅT”  

”I DAG LETAR STORA MARINSTYRKOR EFTER VRAKET”


Analys

Noggrann uppföljning av incidenten gjordes den här gången till skillnad från den första i samma månad. Teletekniska experter granskade hydrofon-diagrammen. Man ansåg att de registrerade ekona måste komma från ett från havsbotten skilt föremål på c:a 10 m djup. Fiskstim var uteslutet, valteorin avfärdades av expertis från Riksmuseet. Lotsdirektören och en överlots i Lysekil försäkrade att grund eller vrak inte fanns i det aktuella området vars läge hade fastställs genom radarmätning mot Gävens fyr.

Som en konsekvens av dessa händelser detacherades från kustflottan följande år fregattdivisionen som egentligen tillhörde milo Västkusten från Östersjön till Västerhavet. Det var fregatterna Visby och Sundsvall som just moderniserats med släphydrofoner. 

Claës Skoglund var en minst sagt aktiv och engagerad chef och skriver följande intressanta rader.

Jag följde en ubåtsjaktövning med divisionen utanför Väderöarna. En kustubåt skulle manövrera inom en kvadratmil stor yta och jagas av fregatterna. Ingen kontakt trots sökande i timmar! Divisionschefen misstänkte att ubåten lagt sig på botten med stoppade motorer i den inbördes tävlingen: upptäckas eller inte.  

På divisionschefens brygga beordrade jag fram en helikopter från Sävebasen och ubåten upp till ytan. Lät sedan lyfta mig över till denna – nog så blött i den ganska grova sjön och på den lilla ubåtens rundade däck – och beordrade dykning. 

Under min kontroll gick sedan ubåten fram och tillbaka inom den fastställda kvadratmilen. Men förgäves, den förblev oupptäckt. Jag lärde mig svårigheterna med ubåtsjakt. En av dessa är ljudbrytningen i vattnet vid skiktningen på olika djup, främst p g a växlingen i temperatur i Östersjön, salthalten i Västerhavet.  

Men några fler kränkningar blev det inte så länge den avhållande fregattdivisionen var kvar. En tankeställare även för försvarspolitiker.


Filmatisering av händelsen

Redan året efter den beskrivna ubåtsjakten så valde Marinen att med en film beskriva händelsen under hösten 1966.


Vilka var det som besökte Västkusten och Gullmarsfjorden?

Nils Bruzelius vid Försvarshögskolan (tidigare ubåtsman och kommendör) har teorier om att det under den här tiden fanns amerikanska atomubåtar som rekognoserade avfyringsplatser för Polarisrobotar på svenskt vatten.

För att dessa ubåtar skulle kunna nå och träffa sina mål i Sovjetunionen utan att upptäckas och sänkas av fienden anser Bruzelius att det enda rimliga är att just Skagerrak var deras viktigaste operationsområde. Missilerna måste flyga över Sverige för att nå fram. Han anser att allt talar för att det var nödvändigt för USA att operera i svenska vatten. Huruvida det var dessa ubåtar som kränkte Gullmarsfjorden den här gången får vi låta vara osagt då några entydiga bevis helt saknas. Men att gå ända in i ett basområde med den typen av ubåtar känns dock något långsökt.

Stabschefen Skoglund konstaterar att man trots allt inte lyckades bevisa att främmande ubåtar rörde sig i våra farvatten hösten 1966. Han anser dock att motiven skulle vara följande.

Kalla kriget rasade och Östersjöutloppen, från Bornholmsgattet till där Skagerack möter Nordsjön var av stor strategisk betydelse. För Warszawapakten (WP) och Sovjetunionen att komma ut på Atlanten och samtidigt hindra NATO att tränga in i Östersjön. I milo V övade vi därför, inspirerade av NATO:s Main Brace 1951 under förutsättningen att ryssarna tagit Jylland landvägen och minspärrade Skagen – Tjörn alternativt Orust efter kupp mot endera ön. Detta krävde för WP underrättelser om förhållandena i skärgården.

För NATO:s del hade tyskarna hela 1900-talet varit intresserade av kusten alltifrån Kungsbackafjorden och nordvart. Nu gällde det bättre basering än sandstränderna kring Kiel. Frekvensen av semesterseglande tyska sjöofficerare var påfallande stor i Bohusläns skärgård.

Noterbart är att Skoglund till skillnad från övriga sjöofficerare i debatten inte från början besämt sig för vilken sida det var som kränkte svenska vatten när man inte har några entydiga bevis. En inställning som är glädjande, men tyvärr allt för sällsynt.

Gullmarsfjorden sedd från norr mot inloppet vid Lysekil

Har vi lärt oss av historien?

Efter denna spektakulära ubåtsjakt i slutet av 60-talet tilfördes Örlogsbas Väst ett antal kvalificerade fartyg då man uppebnart hade lärt sig av den senaste händelsen. Tyvärr har allt detta sedan glömts bort i olika omgångar och genom en rad katastrofala försvarsbeslut. Redan vid FB00 försvann den sista patrullbåtsdivisionen, och vid FB04 avvecklades det sista förbandet som existerade, Amf 4. Den marina närvaron på västkusten utgörs i dag av vedettbåten Jägaren som var prototyp till de patrullbåtar som för länge sedan är skrotade. HMS Jägaren är 40 år gammal och saknar helt utrustning för ubåtsjakt och hon har heller inga kvalificerade vapensystem. På västkusten finns dock 17. bevakningsbåtskompaniet med sina 4+1 bevakningsbåt 80 med begränsade möjligheter till ubåtsjakt då dessa båtar enbart har en skrovfast sonar.

Avvecklat är Marinkommando Väst, KA 4/Amf 4, 12.helikopterdivisionen på Säve, 18.patrullbåtsdivisionen, Tånguddens örlogshamn. Sedan längre tillbaka i tiden fanns även 6. minröjningsflottiljen och en ubåtsdivision i Göteborg. Allt detta är nu avvecklat.

Västkusten med de för Sverige helt livsnödvändiga hamnarna Brofjorden (Olja) och Göteborg står i dag helt utan kvalificerat sjöfartsskydd. ÖB har ju förklarat att Sverige kan försvaras på en plats under en vecka. Väljer man då att fokusera på Västkusten kommer övriga Sverige att stå helt utan marina resurser. Detta är inte hållbart!

HMS Jägaren (Foto:Försvarsmakten)

Extra läsning

I en kommentar till Del 1 i denna serie skriver signaturen ”Teaterdirektören” följande rader runt ett fartyg vid namn Amasis som sänktes under andra världskriget och som har en gemensam beröringspunkt med den beskrivna incidenten 1966.

Amasis har fortsatt att spöka för den Svenska marinen. En spännande incident utspelade sig den 26 oktober 1966. Under en stor militärövning vid Lysekil fick marinen kontakt med ett undervattensföremål och via ekolodet kommit i kontakt med vraket efter Amasis. Ingen av marinens dykare hade varit nere vid vraket, men hade fått höra att Ingemar Larsson från Lysekil dykt mycket på vraket och vill genom honom få reda på i vilken kondition vraket var i. Ingemar berättade att vraket var helt intakt och att det stod upprätt på botten. Marinen hade med sina fina ekolod konstaterat att tätt intill vraket låg ett långt och smalt föremål som avvek från fartygssidan. Föremålet sträckte sig drygt en tredjedel längs fartygsidan och man misstänkte att det var en främmande ubåt. Händelsen tystades sedan ner och någon ubåt fångades aldrig.

Källmateriel:

Internet
Tryckt litteratur

Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 1996
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, 1993

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)

Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.

Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår  komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.

Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.

Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.

En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?

Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).

Sist men inte minst berör Studio Ett återigen ”ryska påsken”. Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.

Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.

Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.

Gästinlägg: Officersutbildningen och dess reformbehov

Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.

Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.

I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.

Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.

I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.

Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.

Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.

Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.

Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.

En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.

Lars Rössle
LSS

Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.
Analys
Tidigare inlägget i Dad’s Army utlovade jag en ”Kajsa kavat” lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.
Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).
Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.
Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.
Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.
Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.
I och med införandet av Jbat’04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.
Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.
Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.
Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.
Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.
Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften ”förberett motstånd” utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.
Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.
Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.
Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande ”fria kriget” som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.
Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok ”Den dolda alliansen”. Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.
Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.
Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.
Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.
Sammanfattning
Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla ”Kajsa kavat” lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter. 
Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Hemvärnet 1, 2, 3
Försvarsmakten 1
InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)
InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)
KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)
Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Insats – höst i Bosnien

Missionen i Bosnien närmade sig sitt slut. Del 4 i serien om livet på mission

Höst i Bosnien 1995

Flyktingkatastrofen var över, för oss i alla fall. Vi hade fått göra något men var ganska trötta. BSA hade avancerat trots omvärldens fördömande. Bägaren höll på att rinna över. Fortfarande hade FN svårt att röra sig i landet och i Sarajevo var läget återigen mycket dåligt.
Dåligt var också vårt radiosamband. Plutonchefen beslöt sig för att göra något åt det så vi tog och åkte till ett gammalt svensk-tillhåll, OP Snapphanen, numera i Pakistansk ägo.

När vi kom dit upptäckte vi att en pakistansk skytteomgång flyttat in i vår relähydda, dragit ur strömmen till våra radioapparater och dragit ur våra antennkablar för att använda dessa till torklinor. Suck. Dessa pakistanier.

Efter ett kort snack med deras plutonchef åkte omgången ut med huvudet före och vi kunde koppla in utrustningen igen. Vi hade ingen större lust att åka hem direkt utan dröjde kvar lite och passade på att laga deras TV-parabol så att de kunde se på TV. Som tack bjöds vi på lunch. Det var mycket gott.

Efter maten satt vi ute i solen och snackade med plutonchefen. Han talade mycket bra engelska och berättade att han hade varit chef för sherpas under den första svenska K2-bestigningen. Det var spännande att höra hans historier. Han berättade också att det alltid var mycket lugnt i hans område.

Han hade knappt hunnit uttala det sista innan en tung kulspruta hostade igång 500 meter längre ner i dalen. Är det här lugnt, tänkte jag, men hann inte innan fortsättningen.

Helt plötsligt dånar det till och vi hör att det är ett stridsflygplan som gör en inflygning. Sedan ser vi ett svampmoln och därefter en oerhört kraftig smäll. Sedan kom fler plan och historien upprepade sig. NATO:s ”Operation Deliberate Force” med bombningar av BSA hade börjat.



Ute i havet låg ett hangarfartyg och US Navy skickade F18 Hornets mot serbiska ställningar i Bosnien med början i Sarajevoområdet. Vi tackade den pakistanske kaptenen, packade ihop och åkte hemåt i vår Chevrolet (helt utan splitterskydd). Vi kunde höra VL på radion, hur de med panik i rösten ropade efter oss. Vi svarade men de hörde oss inte.

Vi förstod att det var fara på färde, att vi var i risk. Vi förstod också att campen hade höjt beredskapen och att det var full utrustning på. Det såg vi inte framemot. Efter några om och men var vi hemma på campen för vår utskällning. Den fick plutonchefen ta och förklara varför vi hade varit borta utan samband under pågående stridigheter. Den utlösande faktorn till operationen var en granatattack mot civila på en marknadsplats i Sarajevo.

Någon dag senare var det Tuzla-områdets tur att bli bombat. Vi stod på taken och jublade när flygplanen attackerade de hatade serbiska ställningarna. Payback!

En F18 flög över oss på inflygningen och vinklade upp underredet på vägen tillbaka för att visa att han hade släppt sin last, denna gång över Vis-höjden. Jublet visste inga gränser. Allt snack om opartiskhet var borta då. Så blir det efter månader av beskjutning. Eller förresten var vi nog inte opartiska ändå. Vi tyckte ju lika illa om alla parter. Har man blivit beskjuten av alla parter så framstår de ungefär lika illa, allihop.

BiH tog tillfället i akt och gick till anfall. BSA var ju nedtryckta av NATO:s bombningar och kunde inte stå emot markangreppet. BiH lyckades därmed flytta fram sina gränser avsevärt, framförallt i Ozren-fickan. Förhandlingar pågick på hög politisk nivå medan kriget fortsatte i terrängen. Återigen fick vi eld mot oss. Nu var det BSA som terrorsköt mot oss bara för att jävlas. Även byar som tidigare klarat sig bra fick smaka. Srebrenik där 7:e och 9:e kompanierna var grupperade blev utsatt för granatbeskjutning. Det blev också TAB:en och det var då som sjukvårdare Olsson riskerade livet för att undsätta en norrman. Tyvärr dog en norsk soldat, oklart om det var den som Olsson tog hand om eller en annan. Olsson fick en norsk tapperhetsmedalj för sin insats och måånga år senare även en svensk förtjänstmedalj.

Ett flyktingläger i Zenica tog en direktträff av en splitterbomb och sex människor dödades och ett 20-tal skadades. Återigen var de flesta barn och återigen fick Nordbat 2 rycka in. Jag slapp delta den gången.
I Krajina pågick en Kroatisk offensiv så serberna var starkt pressade och vapenvila syntes möjlig.

Jag hade ansökt om att få rotera hem i första rotationen för att hinna till min brors bröllop och min ansökan beviljades. Jag packade ihop min utrustning i en sjösäck och lämnade Camp Oden en morgon för transporten ner till Split och vidare hem till Sverige. Nu blev vi inte stoppade någonstans längs vägen utan allt gick jättesmidigt. 
Det kändes grymt härligt att göra patron ur vid gränsen till Kroatien. Mitt deltagande i Bosnien-kriget var nu slut, även om det fortsatte en liten stund till.



/C


Legend:
BSA = Bosniensserbiska Armén
BiH = Bosnien federationen

Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)

Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.

FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.

Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till ”utifall att” hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.

Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.

Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?

Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.

Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet

Uppdatering 18.30: Även i DN

Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man ”läckte” till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.

Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.

Eliten i Rysslands pågående rekordövning

Rysk stats-TV:s senaste inslag om den nu pågående rekordövningen.

Igår kom nyheten om en enorm oaviserad beredskapsövning. Siffran 160,000 deltagande var dock högre än Sovjets rekordövning 1981. DN gjorde rätt i att gardera sig med att ”det uppger ryska medier”. Men Rysslands försvarsminister general Shoigu har sedan dess bekräftat siffran, som framgår av det nedre TV-inslaget.

Med modern teknik är det inte svårt att kontrollera antalet trupper, så man kan utgå från att siffran ligger någorlunda nära den faktiska. Vad gäller icke-ryska medier ser det ut som Kinas engelskspråkiga partitidning blivit först med att ta upp Shoigus uttalande. Att man i Kina har stort intresse för övningen är förståeligt inte minst med tanke på den uppgift en brigad ur de ryska luftlandsättningstrupperna (VDV) fick för några timmar sedan: att med hjälp av luftlandsatt artilleri försvara den tidigare till hälften japanska ön Sachalin.

Som Wiseman redan konstaterat kan man nu värdera den svenska försvarsberedningens ord från i våras: ”det är långt till den omfattning som övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Naturligtvis kvarstår en rad problem för den ryska krigsmakten men att bortse från skalan av årets nu tredje oaviserade beredskapsövning, det kan knappast låta sig göras.

Hur länge till ska DN vara den enda svenska redaktion som rapporterat vad som hänt?

Förresten, hur långt bak i Sovjets historia måste man gå för att hitta en större övning än den nu pågående? Enligt vad jag känner till råder det koncensus om att övningen ”Zapad-81” (Väst-81), som hölls 1981, omfattade omkring 100,000 man och att ingen övning därefter varit större. Men vilken sovjetisk övning före ”Zapad-81” var större? Är det verkligen trettiotalet man måste gå tillbaka till?

General Shoigu bekräftar de ryska mediauppgifterna om övningens historiskt stora omfattning.

Rysk beredskapskontroll höjer den låga nivån

Urlastning av 12,2cm haubits D-30 på flygplatsen i Vladivostok tidigare under söndagen den 14 juli. Foto via avanturist.org Rubriken till dagens inlägg får ses som något ironisk, i den meningen att låg nivå har för länge sedan passerats. Som de flesta läsare av bloggen förstått genomförs nu, under fredsförhållanden, den största militära manövern sedan andra […]

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Lägg ned IO 14 – Pröva svensk beredskap

I veckan kom så Regeringens anvisningar till Försvarsberedningen. De viktigaste beskeden i dessa var att inriktningen från 2009 skall fullföljas. Meningen; ”Det inkluderar bland annat en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter.”; är upphov till en hel del av gnisslet i debatten. Vi som vet […]

Ryssland genomför största övningen sedan kalla kriget och media sover?

Man kanske skulle kunna tro att den största ryska övningen någonsin sedan kalla kriget möjligen skulle rendera i ett nyhetsinslag hos SVT eller TV4 och kanske en artikel hos de större svenska mediahusen? Men så är inte fallet. Inte ens en mindre blänkare från TT går att finna. Än så länge verkar det enbart vara rysk media som rapporterar om den oerhört omfattande övningen.  

Det var presedent Vladimir Putin själv som i fredags (enligt RIA Novosti) beordrade en omedelbar beredskapsövning i det östra militärdistriktet. En motsvarande beredskapsövning genomfördes tidigare i år inom det västra militärdistriktet där den numera ökända påskflyningen ”ryska påsken” utgjorde en del av övningen.

Under den pågående övningen har man inom de ryska styrkorna i det östra militärdistriktet redan i dag lördag på mindre än 24 timmar skrapat ihop:

  • 80.000 man
  • 1.000 bepansrade fordon
  • 130 flygplan
  • 70 örlogsfartyg

Huvudsyftet med övningen är att kontrollera beredskapen hos förbanden och dess möjlighet att lösa sina stridsuppgifter. Övningen kommer enligt uppgifter i media att pågå till den 20 juli.

President Putin har enligt uppgift också gett försvarsminister Sergei Shoigu (som f.ö. alldeles nyligen träffade Karin Enström och där hon uppmanat Ryssland att utbyta information om höstens övningar i Östrsjön för att undvika missförstånd) i uppdrag att informera granländerna i de östra delarna om att man nu genomför denna beredskapsövning. En övning man nu genomför för tredje gången under innevarande år fördelat på de olika militärdistrikten.

Redan senare under innevarande dag informerade Sergei Shoigu media om att man nu dessutom utökat övningen till att omfatta 160.000 man. En siffra som är näst intill obegriplig att man lyckas uppbringa under en helg vid en oförberedd(?) beredskapsövning.

Alldeles innan denna beredskapsövning drog i gång (5 juli) så hade ryska stilla havsflottan genomfört den största marinövningen någonsin tillsammans med den kinesiska flottan i japanska sjön under tiden 5-12 juli. En utveckling som är minst sagt oroväckande och som man från USA lär följa med stort intresse. Men man kan alltså notera att Putin drog igång den pågående enorma beredskapsövningen när delar av flottan fortfarande var till sjöss och precis hade avslutat en större övning.

Bloggrannen Jagarchefen gör en klarsynt notering att militära övningar som överstigande 9000 man enligt Wiendokumentet från 1999 ska föranmälas. Att detta inte har gjorts är nog alltför uppenbart. Bloggrannen Cornucopia gör en annan reflektion, nämligen att Irakkriget 2003 omfattade 112 000 amerikanska soldater och uppbyggnaden och aktiveringen tog månader. Ryssland har bara i det östra militärområdet på mindre än ett dygn skrapat i hop 160.000 man….

I sammanhanget kan man inte låta bli att citera en moderat riksdagledamot
”Ryssland genomför en modernisering från en mycket låg nivå” 

Bloggar: Jagarchefen, Conucopia
Media: BBC, PressTV, RIA 1, RIA 2

Uppdaterat: Nu på kvällen vaknade DN till liv och publicerade en kortare artikel i ämnet.

Högtryck i Öst

Analys
Under fredagskvällen 130712 beordrade President Vladimir Putin ytterligare en beredskapskontroll för de väpnade styrkorna i Ryssland. Denna gång är det Östra militärdistriktet (MD Ö) som prövas gentemot ställda krav. Att det är just MD Ö faller sig naturligt iom att MD V, C och S redan har prövats under första och andra kvartalet, utöver det så har det precis avslutas en stor flottövning med Ryssland och Kina i just MD Ö. Beredskapskontrollen kommer fortgå intill den 130720.
I skrivande stund omfattar just nu beredskapsövningen 160 000 soldater, nästan 1 000 stridsvagnar, pansarskyttefordon o dyl, 130 långräckviddiga flygplan, jakt-, attack-, transportflyg och helikoptrar i okänd omfattning i dagsläget samt upp till 70 fartyg från Flottan.
Det övergripande syftet med denna beredskapskontroll är enligt tidigare, pröva utbildningsståndpunkten gentemot ställda uppgifter och kontrollera stabers förmåga samt kontrollera stridsvärdet på förbandens utrustning. Den Ryska Presidenten har även uttryckt vilja att det skall övas ubåtsräddningsförfaranden.
Presidenten hade även gett dekret om att Försvarsministern Sergei Shoigu skulle informera om den påbörjade övningen om, detta skett i förväg eller om det skede i samband med påbörjandet av övningen har jag inte lyckats utläsa. Men det intressanta är att de med råge har nu överstigit vad som krävs föranmälan för enligt Wiendokumentet på 9 000 man, så att man skall kunna skicka observatörer till övningen.
Dock har man valt att kalla till sig ett antal Försvarsattachéer för att under måndag (130715) informera om den pågående beredskapskontrollen. Det rör sig om attachéer som har deras gräns mot Ryssland samt ett antal andra ur OSSE.
En annan mycket intressant aspekt rörande övningen är att när de första rapporterna började komma ut kring under natten så rörde det sig om ca 80 000 soldater som skulle deltaga. Under loppet av mellan 12-16 timmar ökade det antalet med 100% upptill 160 000 soldater. Det är en kraftig och tydlig styrketillväxt som man definitivt inte kan bortse ifrån.
En annan tydlig och intressant aspekt är att man är helt öppen med att denna beredskapskontroll som nu genomförs i MD Ö är den mest ambitiösa och största som genomförs sedan Sovjetunionens kollaps. Man jämför således sin operativa effekt gentemot den tidigare under Sovjeteran. Det är även något som @oplatsen gjorde en notering om på Twitter idag.
En annan intressant aspekt som måste påtalas är ju att nu skall man inte tro att de har mer förband i MD Ö kontra MD V. Styrkekorrelationen är till fördel för MD V. Däremot så måste ledningen i Ryssland avsiktligt dragit ned på mängden trupp som utnyttjas i larmövningarna i MD V mht risken för de politiska reaktioner som kan uppstå.
Likväl är lösandet av striden i MD Ö av en helt annan karaktär än den i MD V. FOI beskriver i sin rapport rörande Rysk Operativ-/Strategisk övningsverksamhet under 2009-10, att utnyttjande av kärnvapen har övats för att hejda ett anfall inom MD Ö från en presumtiv angripare.
Likväl är utnyttjandet av Ubåtar i beredskapskontrollerna något som inte genomförts vad jag har funnit genom öppna källor vid de tidigare under 2013. Detta visar även på en ambitionshöjning, likväl att vi kan förutsätta att ubåtsvapnet kommer utnyttjas på något sätt under denna beredskapskontroll.
Utöver detta har man tydligt gjord en prioritering under veckan som visar vad Ryssland fokuserar på under de närmsta året. Vård, Skola och Omsorg får ta ett stort steg tillbaka till förmån för upprustningen av de Väpnade styrkorna. Något som ej än uppmärksammats i semestertiderna här hemma.
Sammanfattning
Med denna beredskapsövning visar man tydligt att Ryssland vill vara den Supermakt det en gång tidigare var. Om uppgifterna som statlig rysk media visar upp stämmer, är det här helt klart den störstamilitära övningen likväl operation som genomförts sedan kalla krigets avslut. Det innebär även att saker och ting hamnar i en hel annan dagar rörande vårt grannlands förmåga att snabbt uppnå operativ effekt.
Kombinationen med ett tydligt upprustande där den sociala välfärden får ta ett tydligt steg tillbaka med en klar ovilja att låta utländska organisationer och nationer blanda sig i dess inrikes angelägenheter är klart oroväckande. Det i kombination med ovanstående resonemang med operativa effekt gör den senaste tidens utveckling i Ryssland mycket oroväckande.
Jag kommer återkomma till den här beredskapsövningen efter 130720 när den är genomförd, för jag tror att man kommer kunna utläsa mycket intressant information rörande statusen på de Väpnande Styrkorna iom antalet deltagare. Men framför allt tror jag återigen att Zapad’13 kommer kunna bjuda på mycket intressant.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosoti 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Ryska)
BNE 1
FOI 1
Finnish National Defence Uni. 1

Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra

Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra


Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.

Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.

Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:

 
  – Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
 – Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
  – Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
  – Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
  – Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
  – Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.

Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
  – Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
  – IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.

Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.

Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? – vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).

Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.

De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.

En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.

Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.

KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf

Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen

Stökigt i Bosnien – Insats

Här kommer del 3 i min serie Utdrag ur missionslivet. Den här delen handlar om oroligheter i vårt område. Det är ganska få som känner till omfattningen på stridigheterna som den nordiska bataljonen var med om.

STÖK – Bosnien 1995

Det var stökigt i området. Den 25:e maj firades ungdomens dag i Tuzla. Då landade en granat på torget i staden och dödade 70 personer och skadade 200, de flesta ungdomar och barn. För oss var en bottennotering när OP:t Y16 fick en direktträff av en granat och radioutrusningen pulvriserades. Det var ren och skär tur att personalen på OP:t höll på att pyssla med utrustning och var i anslutning till vagnen. Signalisten fick iväg vagnen (och taggtråden och tvätt) och de undkom beskjutningen. Ett annat bottennapp var när OP:t R16 måste dras ur pga beskjutning.

I minnesboken finns allt dokumenterat men jag har faktiskt inte brytt mig i att ta reda på hur mycket det sköts*. Man räknade bara detonationer, dvs granatexplosioner och sånt. Small arms (finkalibrig eld) renderade knappt i en notis.

Sjunde kompaniet (YL) hade särskilt besvärligt en period när det pågick stridigheter i Ozren-fickan. Under flera dagar hamnade OP:na under eldgivning från granatkastare. Ledningen fattade då beslutet att en QRF skulle framgrupperas och att inga andra transporter fick gå till det aktuella området. Personalen på OP:t fick således leva på rations och fick ingen post eller tidningar. Det var inte uppskattat och det beslutet fick följder. Med det i minnet började skyttet ”bättra på” sina shoot rep:s. Så länge som det inte blev några materiella skador inrapporterades granatnedslag som bortom 100 meter. På så sätt blev det klassat som shoot rep istället för det allvarligare Firing close som renderade inskränkningar i underhållet. Det är flera skyttesoldater som beskrivit för mig hur de rapporterat in avstånd 110 meter när granaten i själva verket slagit ner 60-70 meter ifrån deras position. Statistiken går således inte att lita på.

För oss på Camp Oden var det bättre. Vi blev i stort sett dagligen påskjutna men det var bara med 7,62 så det var inte så farligt även om man ledsnade på det till slut. Vid ett tillfälle fick en soldat nog. Han satt på mässen och hade nog tagit sig ett par öl när en BiH-lastbil passerade och truppen på flaket tömde ett par magasin över vår camp. Soldaten brände alla säkringar, gick och hämtade sin automatkarbin och besatte sin eldställning ut mot vägen för att knäppa nästa person som skulle passera. Det gick åt fem man för att brotta ner och avväpna honom. Han hade fått nog helt enkelt.

Från området strax sydväst om vår camp kom det rapporter om att parterna använde gasstridsmedel. Vi fick anledning att kontrollera våra skyddsmasker och det kändes inte alls roligt. I efterhand har det kommit fram att det endast var funktionsnedsättande gas som användes. Inte lika farligt som senapsgas och dylika medel men läskigt ändå.

Från andra håll rapporterades det om gisslantagningar av FN-personal och om hur parterna tvingat FN-personal gå före stridvagnar för att visa vem som bestämde. Redan under stoppet i Zagreb träffade jag en svensk officer som nyss blivit frisläppt efter en gisslansituation. Total förnedring. Och ständigt hot mot säkerheten.

Det som jag tyckte var värst var AKAN-skjutningarna som skedde i närheten. Det var en BiH-enhet som hade kanon och de sköt ofta och man visste aldrig vad det var de sköt på. Vissa nätter låg jag i sängen och bara väntade på att det skulle smälla i baracken. Min granne i baracken bredvid kom in en dag och hittade en 7,62:a i sin säng och tillhörande hål i väggen. Vattenfall körde sin reklam ”Två hål i väggen”. Den betyder något annat för mig än för gemene man tror jag. Det var ingen bra miljö, kan man lugnt säga.

Våra fordon hade ofta hål och märken efter beskjutning. Lastbilsförarna hade det värst där de åkte i sina tröga, fullastade fordon. En libanon-kamrat till mig uppvisade flera gånger grym kyla när han bak i kön på konvojer lugnt gick ut på radion: ”Kan ni skynda på lite där framme? Det skjuts så mycket här bak.”
Även våra Sjukvårdsvagnar blev beskjutna titt som tätt, fastän de var uppmärkta med stora röda kors. Det verkade som att man siktade på korsen.

Vi klarade oss från dödsfall och allvarligare olyckor men fick en del skadade. Det var oftast mer tur än skicklighet, bedömer jag så här i efterhand. Men det kostade och det var folk som började att ta stryk mentalt. Man talade i termer av ”slutkörd” och ”sliten” och det behövdes vissa omflyttningar i organisationen för att få jobbet att fungera. Några har inte hämtat sig helt och fullt än.

/C

*Tillägg: Vid 98 tillfällen utsattes bataljonen för Firing Close, dvs nära beskjutning. De flesta (>80%) med granatkastare men även med Artilleri. Vid ett av tillfällena beskjöts observationsposten med 28 granater inom en 9-timmarsperiod. Jag har statistiskt hanterat det som en (1) Firing Close.

Relaterat:
Inte sedan Kongo?

Under ytan – Del XX – Uppdrag Granskning och Hårsfjärden



Skriver i dag ett nytt kortare inlägg i serien ”under ytan” med anledning av gårdagens Uppdrag Granskning i SVT där Lars Borgnäs återkommer till Hårsfjärden och det krig som Marinen under ett antal veckor hösten 1982 där utkämpade mot främmande ubåtar. Serien av inlägg har hittills avhandlats i kronologisk ordning och kommer så även att göras i fortsättningen. Detta blir ett undantag med anledning av att ämnet helt plötsligt blivit aktuellt igen.

Merparten av avsnittet sändes redan 2008 så det är inga nyheter som Borgnäs kommer med. Det är snarare ett försök att väcka liv i en tyvärr avsomnad fråga. Borgnäs konstaterar i slutet av programmet att det skulle krävas en politiskt vilja och ett stort engagemang från många aktörer om man ska kunna ta frågan längre än vad man efter tre olika utredningar hittills har gjort.

Det allra mest intressanta i detta program är det föremål man med stor sannolikhet klassificerat som en transponder. En transponder sänder ut en signal som kan användas som positionsreferens under vattnet vilket i praktiken innebär att en ubåt kan ta emot signalen och använda den för navigationsändamål, eller rättare sagt att kunna leda två eller flera ubåtar till en bestämd mötesplats.

Föremålet hade detekterats och lokaliserats genom att den sände ut en signal med 24kHz. Signalen ledde således Marinen till platsen och vid dykningar på platsen så hittades ett 30-40cm långt föremål som satt fast på en betongplatta. Uppdraget beordrades av dåvarande marinchefen Per Rudberg och bedömdes vara så intressant att resultatet på beslut av ÖB skulle föredras för statsminister Olof Palme.

Men vad visade då analysen av denna transponder? Det är här det blir intressant, för nu visar det sig att det aldrig blev någon föredragning för statsministern. Dessutom försvann all dokumentation runt fyndet, och helt plötsligt minns ingen någonting, inte ens marinchefen Per Rudberg som själv hade beordrat dykningarna och gjort bedömningen att detta är ett högintressant fynd som skulle kunna ge ett svar i nationalitetsfrågan.

I stället säger man i efterhand att det var granater man hittade på botten…. Som satt fast på en betongplatta och som dessutom sände en signal på 24kHz som gjorde att man kunde lokalisera den med stor noggrannhet? Granater?

Det finns all anledning att se på hela Hårsfjärdenincidenten under hösten 1982 med öppna ögon och utan förutfattade meningar om nationalitetsfrågan. I stort sett samtliga bevis, ljudinspelningar, foton, vattenprover, krigsdagböcker, vittnesbeskrivningar som faktiskt i olika grad skulle kunna fastställa nationaliteten ….. försvunnit! Att tro att detta är en slump vore mycket naivt! Då måste man alltså ställa sig frågan om varför så många avgörande bevis inte går att återfinna, och varför de i så fall försvann?

Tyvärr har vi i den pågående debatten, en debatt som är högst aktiv men som inte förekommer i riksmedia, drabbats av att det blivit två läger där pajkastningen är värre än någonsin. I ena ringhörnan står Ola Tunander, Lars Borgnäs, Mattias Mossberg och Anders Jallai. I den andra står Bengt Gustafsson, Emil Svensson tillsammans med ytterligare ett antal äldre officerare.

Dessa är fast övertygade om att de egna teorierna är de korrekta och att den andra sidan har (som Sten Tolgfors brukade säga) …helt fel.

Det finns ett fåtal individer från den ena sidan som inte utesluter att det förekommit ubåtar från båda sidorna (Väst och Öst) som kränkte svenska vatten medan den andra sidan är så övertygade om att det enbart var Sovjet som kränkte oss så att de näst intill verkar se rött om något annat en yppas i debatten.

Att ubåtsfrågan rimligtvis borde väckas till liv igen har sin grund i att många saker inte är utredda fullt ut, dessutom har nya fakta kommit fram efter den sista utredningen ledd av Ekeus 2001. Det har dessutom förlöpt en så pass lång tid nu (30 år) så att det är nu eller aldrig man bör gå till botten med vad som egentligen hände. Frågan som i detta sammanhang också måste ställas är om det finns ett arkiv inom Försvarsmakten som är (var) så hemligt att det i teorin inte ens existerar? Det skulle nog krävas att ett sådant arkiv ”återfanns” för att frågan skulle kunna utredas fullt ut.

Runt Hårsfjärdenincidenten och mycket annat kommer vi att återkomma till längre fram i serien ”under ytan” där omständigheterna runt just Hårsfjärden kommer att avhandlas i ett större antal inlägg p.g.a dess komplexitet och omfattning.

Se hela det senaste avsnittet på SVT Play

Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan – Prolog
Under ytan – Del 1 – Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan – Del 2 – Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan – Del 3 – Ubåtsjakt vid Fårö 1962
Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till Marinflyget