När planekonomin möter marknaden

I ett kortfattat pressmeddelande från FMV står att SAAB uppdras att "undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet".

Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att "Thyssen Krupp Marine Systems ... föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande."

Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.

BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): "Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar - under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?"

Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.

Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta  finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.

När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.

Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.

Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av "beredskapskontrakt" som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.

Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.

Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.

Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att "A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra."

För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.



Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv


Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.






Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.


Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.



Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/


Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/


Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.


Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik


Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?


Johan Forsell, m, skriver på Twitter "Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel." Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.






Piloten i Vättern nu bärgad, efter 77 år.

Försvarsmakten har nu bärgat kvarlevorna efter den för 77 år sedan störtade flygaren. Det är ett självklart beslut sade Flygvapenchefen Micael Bydén efter att han fått information för några månader sedan att det fanns anhöriga till flygaren i Vättern. Den sedan förra året bildade gruppen för anhöriga till omkomna flygare i försvarsmaktens tjänst, är också glada över beslutet. Att inte bärgningen gjordes från början berodde på att den teknik som krävs på de djupen inte var tillgänglig i Vättern på den tiden och sedan har saken fallit i glömska. Det organisatoriska minnet hos Försvarsmakten är mycket kort och att någon idag i ansvarstagande ställning skulle känna till händelsen är för mycket att begära. Inte förrän sommaren 2013 då några privatdykare fann resterna har haveriet varit uppe till diskussion. Försvarsmaktens första reaktion var att inte röra platsen men då den nu var känd har andra dykare varit där och letat souvenirer. Samtidigt är det för Flygvapnet dock en självklarhet att bärga hem sina döda om detta är möjligt. Fallet går att jämföra med den för några år sedan bärgade DC-3:an som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg tidigt 50-tal om än att det sistnämnda hade en helt annan politisk sprängkraft.

När sanningen kryper fram…



Att "regeringen genomför satsningar på försvaret" har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare...

I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.

Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.
Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.

Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som "en puts i marginalen". Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad - på riktigt?

Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.

Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ..... Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017..... Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ..... Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats. 
Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen. 
Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.

Men hur ser då verkligheten och det faktiska utfallet av denna satsning ut? Jag har studerat huruvida detta tillskott verkligen är tillräckligt för att genomföra det som regeringen säger, eller om det faktiskt är som Hultqvist påstår, d.v.s. en puts i marginalen? Detta kan man göra genom att titta på innehållet i verksamhetsuppdraget (VU) där alla siffror finns redovisade som öppna uppgifter. Det intressanta att titta på är inte totalsumman som varje förband erhållit för verksamheten under året. Det riktigt intressanta är att titta på den rörliga delen som benämns just verksamhet och att jämföra siffrorna för 2014 mot motsvarande siffror för föregående år, d.v.s. 2013.

Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.

Den del jag har valt att titta på omfattar rörliga ekonomiska medel så som övningsdygn, drivmedel, ammunition och förbrukningsmateriel. Det vill säga de kostnader som bidrar till att öka försvarsförmågan, precis det som regeringen påstår att man nu stärker genom sin anslagsökning. (Posten omfattar även andra rörliga verksamhetsutgifter som resor, medel för A-underhåll samt avgifter för tjänster hos FM LOG och FSV. )  

Arméförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid arméförbanden.


Vi kan konstatera att det faktiskt tillförts medel till arméförbanden även om vi kan återfinna röda siffror vid fyra av de sex förbanden. Om man ska utse någon vinnare så blir det onekligen Försvarsmakten i Skaraborg(!) där såväl P4 som Trängregementet erhåller en ökning om ca 25 miljoner per förband. Även P 7 erhåller motsvarande förstärkning. Den stora förloraren inom Armén är Livgardet som får se sina verksamhetsmedel reducerade med drygt 20 miljoner. Men totalt sett ökar de disponibla medlen inom Armén med drygt 53 miljoner jämfört med under föregående år.

Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.

Marinförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.




För Marinen är siffrorna mer eller mindre illröda. Samtliga förband har till skillnad från regeringens ambition om ökade medel till förbandsverksamhet och övningar snarare reducerats. Endast 4. Sjöstridsflottiljen har erhållit en marginell ökning omfattande 6 miljoner vilket sannolikt enbart motsvarar kompensation för inflationen, om det ens räcker. Övriga marina förband har fått en betydligt mindre summa pengar att öva för i år jämfört med förra året. Detta blir alldeles uppenbart när man tittar på årets övningsserie som successivt har reducerats ju närmare slutligt VU man har kommit och där den största nationella höstövningen SWENEX-14 tills vidare har fått stryka på foten. 

Även här måste man titta på förbandsvolym och aktuella uppdrag för att få en rättvisande bild. 3.Sjöstridsflottiljen har till exempel erhållit ytterligare en Visbykorvett, HMS Karlstad, under året. Detta innebär givetvis ökade kostnader om fartyget ska kunna övas. Trots det har förbandet fått en minskad budget. Detta är bara ett exempel på förändrade förutsättningar som är mycket kostnadsdrivande, men som inte kan kompenseras i en vikande försvarsbudget.  

Att förbanden erhåller mindre pengar innebär alltid färe övningar, och således skjuts försvarsreformen och förverkligandet av IO 14 ytterligare på framtiden. De fasta kostnaderna så som lokalhyror och fasta löner går av naturliga skäl ej att påverka. Den största förloraren inom Marinen är Marinbasen som får se sina verksamhetsmedel reducerade med hela 34 miljoner.

Flygvapenförband

I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid flygvapenförbanden. Att LSS är medtagna i tabellen beror på att 1. strilbataljonen, ett insatsförband av största vikt för rikets försvarsförmåga ingår här. Siffrorna för Flygvapnet är nästintill katastrofala. 


Flygvapnet är den stora förloraren. Här har samtliga förband röda siffror. Värst är det för F7. Att insatsförbandet F 17 som producerar två av totalt fyra stridsflygdivisioner reduceras med 27 miljoner är mycket olyckligt och oroväckande. Helikopterflottiljen har redan i år haft omfattande problem med bristande flygtid där man i vissa fall tvingats omfördela den redan knappa flygtiden till de yngsta förarna för att säkerställa grundläggande förmåga. Så här kan det givetvis inte fortsätta.  

Sammanfattning

Kollegan Wiseman skrev så sent som i går kväll den fjärde delen i serien "Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten". Tyvärr kan vi nu svart på vitt konstatera att den vikande trenden nog tyvärr kommer att fortsätta även under nuvarande år. Det här är inte vad Försvarsmakten behöver. Under förra året hamnade flygtidsuttaget för JAS 39 Gripen för första gången sedan 2003 under 10.000 flygtimmar (det katastrofala NBG-året 2008 borträknat). Att den mycket olyckliga trenden kommer att fortsätta att peka nedåt kan vi nog tyvärr kallt räkna med efter att tittat på de reduceringar av verksamhetsmedel som framför allt Flygvapnet står inför.

Försvarsmakten anger att verksamhet som nedprioriterats under 2013 ska återtas under 2014, något som nu ser ut att bli svårt om man tittar på siffrorna. För vare sig man vill eller inte så är övning = pengar. Utan tillräckligt med pengar inte tillräckligt med övning.

Försvarsmakten anger också att tillväxten av GSS/T ska prioriteras under 2014, dock ej repetitionsövningar som ska ske med "anpassad ambition". Markstridskrafterna ska prioritera att bygga upp förmåga och samöva inom bataljons ram och enbart bygga ledningsförmåga på brigadnivå. Flygvapnet ska prioritera att bygga upp flygbasverksamheten och Marinen ska prioritera att samöva i sammansatta amfibieförband.

Det är inga höga målsättningar som kan sättas upp när ekonomin för övningsverksamheten 2014 till största del uppvisar röda siffror jämfört med 2013. Sammanfattar med Försvarsmakten totalt så ser det ut som följer.
  



Hur kan det då komma sig att trots ett ökat totalt försvarsanslag, så minskar ändå möjligheterna att öva? Svaret är givetvis att det finns ett stort glapp mellan verksamhetens behov och tilldelade medel, något som inte ska förväxlas med att ekonomin inte är i balans. De ekonomiska förstärkningarna är så marginella att det inte ens täcker den årliga ökningen av de fasta kostnaderna så som hyror av lokaler och anläggningar. Men framför allt så kompenseras inte Försvarsmakten för de ökade personalkostnaderna i tillräcklig omfattning. Ska man dessutom öka antalet GSS i insatsorganisationen för att nå målsättningen att inta beordrad organisation IO 14 så kommer en ökning av lönekostnader som ett brev på posten. Sammantaget så blir utgiftsökningen större än tillskottet, och således minskar Försvarsmaktens möjlighet att öva. 

Det är för just detta scenario som ÖB varnat sedan ett antal år tillbaka. Då har det sagts att det är först 2015 som de stora problemen kommer att inträffa. Men som synes så har problemen startat redan detta år. Var detta ska sluta vet nog ingen just nu. Vi går en oviss framtid till mötes. 


Den omtalade "putsen i marginalen" som Peter Hultqvist kallade regeringens satsning för, och som moderatföreträdarna ondgjort sig över, innebar inte någon ökning av verksamhetsmedel över huvud taget. Den verkliga innebörden blev istället en reducering med hela 144 miljoner jämfört med föregående år! Det mostvarar kostnaden för att bedriva övningsverksamhet vid Luftvärnsregementet under hela 2014.

När försvarsminister Karin Enström hävdar att förstärkningen av anslaget för 2014 möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga så håller jag inte med! När sanningarna nu börjar krypa fram så kanske man i stället kan hoppas på att regeringens ständiga skönmålningar rörande så kallade "satsningar" på Försvarsmakten kan upphöra. Läget är kritiskt och något måste göras. Allt hopp står nu till försvarsberedningen.

Ukraina – alla vägar bär till Gotland

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Ukraina

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press då de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om ömedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Fårösund.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4

I de tre tidigare delarna har jag visat hur Försvarsmaktens viktigare materielsystem har en klart vikande trend vad gäller övningsverksamheten. Man når alltför sällan upp till de målsättningar som satts upp för respektive år, vilket utslaget över ett antal år blir till en omfattande kompetensskuld genom ränta-på-räntaeffekten.

Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.

Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013


Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.


Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.

Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?

Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.


Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.


Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.

En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.

Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.


Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken - helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.


Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.

Gästinlägg: Röst ”från golvet” i debatten om personalförsörjningen

Foto: Försvarsmakten (Personerna på bilden har inget med artikeln att göra)

I dag publicerade ett mycket bra gästinlägg på Marinbloggen signerat 1. Sergeant Ludwig Naess som för närvarande tjänstgör som instruktör på ett GMU-kompani i Marinen. Rubriken på hans artikel är "Vad håller vi på med?" och syftar på hur vi antar och utbildar personalkategorin GSS till ibland ingen nytta. Naess skriver bl.a. 
"Personligen så börjar här en känsla av likgiltighet inför uppgiften jag ställts inför, välla upp och jag ställer mig frågan; vad håller vi på med egentligen? Det finns inget egensyfte i att utbilda dessa ungdomar bara för att utbilda dom i markstrid, samt introducera dom till en arbetsplats de uppenbarligen inte vill vara en del av".
Det är inte roligt att läsa detta, och något måste uppenbart ske för att få rätsida på problemen. I kölvattnet av detta inlägg kommer nu fler röster, något som är mycket välkommet till debatten. I detta gästinlägg skriver en av de som tillhör kategorin GSS som även har genomgått GMU om sina upplevelser som anställd sjöman i Försvarsmakten. 

/ Skipper

------------------------------------------------------------------------------------------

Jag har under de senaste dagarna läst, dels här hos Skipper, men även på andra bloggar och Facebook om det misslyckade personalförsörjningssystemet. Något jag dock saknat är "vår åsikt" - vi som faktiskt jobbar i det, anställda soldater och sjömän som genomgått GMU och nu är en del av detta till synes misslyckade yrkesförsvaret. Så här kommer min:

Jag kan hålla med. Avhopp som närmar sig 40% kan inte kallas för en framgång. Men ser det ut på detta vis över hela Försvarsmakten?

Jag jobbar som sjöman på 4. Sjöstridsflottiljen. Jag var en av dem som gjorde GMU februari 2011 och 3 år har gått sedan dess. Så klart har flera slutat i Försvarsmakten under dessa år, vissa för en anställning i det civila, andra för att läsa OP eller SOU. Men min uppfattning är att majoriteten har stannat kvar efter genomförd GMU. Åtminstone i en sådan omfattning man kan räkna med hos en av Sveriges största arbetsgivare för unga. Trots det tycker jag mig se att just personalbrist inte är något större problem på 4. Sjöstridsflottiljen. Detta vill jag skall synas i debatten!

I samtal jag fört med fartygschefer och andra chefer har jag dessutom fått uppfattningen att de aldrig vill gå tillbaka till ett värnpliktsförsvar. Det som istället brister är att det tycks saknas pengar att fortsätta öva dessa besättningar.

Givetvis finner vi även individer som är direkt felrekryterade, och efter min GMU var det flera som valde att inte ta anställning. Men det är orättvist att påstå att det är enbart Försvarsmaktens fel. Det har heller inget att göra med vilken konstellation som sitter i regeringsställning. Jag tror att de flesta avhoppen kan härledas till rekrytering samt att vissa individer helt enkelt ljuger vid mönstringen. Det finns så klart också andra skäl till att man väljer att avsluta sin anställning, tex att man inte klarar att arbeta på sjön, eller att man vid neddragen övningsverksamhet inte har ekonomi att stanna kvar. Om ett fartyg ligger på varv större delen av året finns nog en risk att enstaka besättningsmedlemmar hellre ser sig om i världen efter något annat att göra. Det genererar mindre sjödygn, d.v.s. mindre inkomst och dessutom blir tillvaron rätt trist när man bara går och väntar på att få docka ut.

Ekonomin är en väldigt viktig anledning för en person där ingångslönen ligger på 18000kr/månad. Speciellt i Stockholmsområdet där bostadssituationen gör att nära halva bruttolönen i många fall måste läggas på boende. Då är alla extra pengar som genereras av övnings- och sjödygn extra välkomna. Visst, det finns billigare boende. Men vi är flera som flyttat till Stockholmsområdet för att komma nära vår arbetsgivare direkt efter anställning. Detta är inte så lätt med fleråriga bostadsköer och man tvingas ta de boendeformer som erbjuds.

Det tål att påpekas också att man sällan ser någon leverera någon lösning på personalförsörjningens sk brister, utan man vill hela tiden peka tillbaka och säga ”Gud vad bra det var med värnplikt”. Däremot har jag i mina, visserligen få, möten med företrädare för GMU-utbildningen och även Marininspektör alla gånger fått frågan ”Hur skall vi få folk att stanna kvar längre?”.

Jag har ingen lösning, men här är kanske ett par steg på vägen.

  • För det första se till att Rekryteringsmyndigheten VET vad de talar om och VAD de rekryterar till.
  • Sluta rekrytera med löften om utlandstjänst.
  • Inför anpassad GMU efter arena (Mark/Sjö/Luft/) samt Hv.
  • Inför ett bindande anställningsavtal på låt säga 12 månader där Försvarsmakten när som helst under den tiden kan upphäva avtalet.
  • Inför att man innan vidare utbildning till SOU eller OP måste varit anställd minst 24 månader.
  • Se till att anställningstiden fylls med meningsfull verksamhet. D.v.s. övningar.
  • Slopa 8+4 år som max anställningstid.
  • Bevisa att det finns en framtid för oss inom Försvarsmakten.

/ Sjöman 4. Sjöstridsflottiljen

Sjätte brevet om Sveriges försvarsidé

Nu har jag skickat mitt tredje och sista brev till Oscar Jonsson i vår brevväxlingsserie om Sveriges försvarsidé. I detta brev som du kan läsa här försöker jag skissera en övergripande utformning av Sveriges försvar för att vi ska kunna hävda våra och indirekt våra partners intressen kring Skandinaviska halvön.

Jag opererar i brevet under antagandet att det inte blir några avgörande förstärkningar av försvarsbudgeten, därtill har försvarspoitikerna för litet genomslag i sina partier generellt. Likaså antar jag att Sverige inte går med i NATO under nästa fem-tioårsperiod.

Vi måste hitta några offensiva nischer som vi uppnår en viss avskräckningseffekt av. Mina bud är undervattensstrid, telekrig, offenisva attackvapen och cyberområdet. Basssytemet för främst luftstridskrafterna måste förstärkas. Jag föreslår också en justering av markstridsfunktionen till fördröjningsstrid som dimensionerande stridssätt.

En justering av personalförsörjningen måste till, om inte politiken vill betala för frivilligförsvaret. Vi bör därför införa en slags frivillig tjänstgöringsplikt som komplement av strategiska som ekonomiska skäl. Danska erfarenheter visar att det dessutom betyder mycket för rekryteringen till yrkesanställda.

Tidigare brev hittar du här:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

Att bli civil 2

Just hemkommen från en tjänsteresa. Det har fått mig att dra två tydliga erfarenheter avseende skillnaderna mellan livet i Försvarsmakten och näringslivet.

Det är MYCKET enklare att resa i tjänsten som civil jämfört med den tungrodda militära resehanteringen. Ett telefonsamtal och den för mig och företaget bästa resan är bokad, av experter. Mina och företagets intressen sammanfaller i princip 100%-igt då både de och jag vill att jag inte slösar bort min tid på krångliga resor eller får en produktionsnedgång pga dålig levnadsstandard.


Cheferna är annorlunda. Jämfört med många chefer i FM är många av cheferna i mitt (svenska) företag väldigt prestigelösa och enkla att kommunicera med. Det är högt till tak på riktigt och ärlighet tycks vara utan dold agenda. Mina civila chefer verkar ha lättare att växla mellan rollerna; chef, kollega och vän. På det hela känns det mer professionellt.

Man tror ju att Försvarsmakten ska vara bra på det där med chefs- och ledarskap men hittills verkar mitt företag ligga före i det avseendet. Nu ska jag inte dra hela FM över en kam och det finns vittnesmål om bättre och sämre förband. Jag har heller inte kommit i kontakt med alla chefer i företaget men på den del där jag jobbar (som är större än ett stort förband) har jag nu fått känna av alla nivåer.

Flera av mina chefer har bakgrund inom försvaret, på olika nivåer. Varför lyckas de så bra i det civila? Är det pga den militära utbildningen? Är det pga företagskulturen? Jag vet inte.
Det jag vet är att de idag är duktiga och uppskattade chefer som har betydligt större ansvar i det civila än de hade haft i FM.

/C

Rör inte vår kuliss

I fredags kom Försvarsmaktens Årsredovisning för 2013. Jag tänker koncentrera mig på personalförsörjningen som jag belyst tidigare här.

Till att börja med ska Försvarsmakten ha ett stort plus för den omfångsrika personalberättelsen som utgör bilagor till huvuddokumentet. Här finns mycket att ta del av för den intresserade skattebetalaren och den bekymrade medborgaren.

Läsarna vet att jag varit kritisk till Försvarsmaktens rekrytering, och personalberättelsen ändrar inte den. Det finns positiva inslag som rekryteringen till GSS-K som ju ligger över målet. När det gäller denna kategori är det mera i nyttjandet som utmaningarna ligger. Avgångarna har angetts som 14 % tidigare, men vid en närmare studie är det måttet på andelen som tar avsked på egen begäran.

Detta mått visar sig Försvarsmakten ha använt sig av genom hela resan, och det går inte ned över tiden. Så här ser det ut över tiden: 2009 12 % 2010 16 % 2011 13 % 2012 19 % 2013 14 %
Detta ger ungefär 15 % avgångar varje år på egen begäran. Sen tillkommer de som skriver kortare avtal eller går till andra kategorier, vilket i år var ytterligare 5 %. För den som kan kalkylera utbildningseffekter, så blir resultatet illavarslande för samträningsförmågan.

På GMU-sidan redovisar Försvarsmakten ett överintag på 30 % för att kompensera de avgångar som sker från inryckning till dess den enskilde tecknat avtal med Försvarsmakten. Den siffran torde öka ytterligare, om de nuvarande tappen på 41 % under dessa dryga tre månader håller i sig samtidigt som de totala avgångarna på GSS-K etablerar sig kring 20 % nivån och möjligen hälften av dessa till andra kategorier istället (nu 40 % – planerat 80 %).

Det jag vill lyfta med från personalberättelsen är något som sällan diskuteras, nämligen konsekvenserna för möjligheterna att forma krigsdugliga förband som jag var inne på nyss.

I insatsorganisationen är de senaste siffrorna att det ska finnas 16 100 GSS-befattningar i våra fältförband fördelat på 6 600 GSS-K och 9 500 GSS-T. Om vi backar ett par år för att få lite perspektiv, så kan vi se hur utvecklingen ser ut. I personalberättelsen för 2011 anges att det fanns 4 148 GSS-K vid årets utgång, något som matchades med uppfyllnaden av 4 200 interimsavtal för GSS-T (s.20-23).

Inte undra på att dåvarande statsrådet Sten Tolgfors och nuvarande ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren i Svenska Dagbladet mars 2012 slog fast att nu fanns alla politiska beslut på plats. För regeringen stod vallöftet om en insatsorganisation innehållande 50 000 med de nya personalkategorierna på plats 2014 inom räckhåll.

Omvandlingen till riktiga avtal gick emellertid på kryckor, och i personalberättelsen för 2012 kunde vi läsa att det endast fanns 1 582 GSS-T med avtal vid årets utgång. Dessa skulle komplettera de 4 487 GSS-K som fanns vid samma tidpunkt. Nu fanns alltså cirka 6 000 av insatsorganisationens befattningar uppfyllda.

Motsvarande siffror för 2013 blev sedan 5 391 GSS-K och 2 666 GSS-T, vilket innebär att instatsorganisationen bestod av 8 057 GSS av 16 100 möjliga vid nyåret. Hälften av befattningarna bestrids alltså fortfarande av värnpliktiga. Eftersom dessa inte får kallas in förrän vid krig eller krigsfara finns knappt i realiteten samtränade stridsenheter av bataljons storlek.

Från 2014 kommer det att finnas en stående bataljonsstridsgrupp för nationella uppgifter enligt skrivningarna på sidan 5 i personalberättelsen. Nästkommande stridsgrupper blir svårare att sätta upp. Dels innebär ekonomin för 2014 och än mer 2015 att övningsverksamheten blir lidande, dels lever organisationen fortfarande i skuld när det gäller tidigare övningsverksamhet.

Ett av de mest intressanta talen som redovisas är antalet aktivt tjänstgörande i Försvarsmakten. Ett relevant mått och återigen kudos till myndigheten som redovisar detta. Dessa definieras så här (sid. 17):

”Aktiva tjänstgörande är alla kontinuerligt tjänstgörande och de tidvis tjänstgörande som har tjänstgjort under året.”

I tabellen kan vi läsa ut av de 2 666 GSS-T är det 615 som varit inne på tjänstgöring under 2013. Det innebär att över 2 000 GSS-T inte tjänstgjort under 2013, de allra flesta av dem säkerligen inte tidigare år heller. De har alltså inte avlossat ett militärt vapen, än mindre övat i förband.

Aktiva tjänstgörande som bestrider de 16 100 befattningarna är per nyåret alltså 5 391 GSS-K och 615 GSS-T. Det innebär att den aktiva GSS-komponenten är cirka 37,3 % i insatsorganisation 2014 2019 2023.

[Edit] Till detta tillkommer en frånvaro på sammanlagt 11 % för tjänstledighet med eller utan lön enligt sid 36 som den uppmärksamme läsaren Johan H. Granberg påpekade. Åtminstone de 5 % utan lön borde indikera längre studier som skapar minskad förmåga till samträning, och osäkerhet om den enskildes planer. [Slut edit]

En bit från debattartikeln i SvD ovan således:

”…användbara, tillgängliga och flexibla förband redo att göra insats med kort varsel såväl i Sverige som utanför.”

En stående bataljonsstridsgrupp är vad du har att hålla i handen när Ukraina skälver drygt 100 mil härifrån. Bara du inte rör vår kuliss.

Snabbanalys Ukraina

(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, … Läs mer →

SÄPO laggar efter rejält om Syrien

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen.

När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska medborgare som tar aktiv del i striderna i Syrien.

Nu är det tyvärr dags igen.

I en upptakt till Sälen före jul lät SÄPO meddela att bedömningen var att ”minst 75 personer” som rest till Syrien för att ansluta sig till olika grupperingar. Budskapet fanns sedan med under konferensen i Sälen och det låter som ett ganska tryggt, ganska exakt mått – ”minst 75″.

Göteborgstidningen, som haft den genomgående bästa uppföljningen i svensk dagspress hade i helgen nyheten att ytterligare två svenskar dödats i Syrien, denna gång i strider mellan olika oppositionsgrupperingar. Totalt har hitills minst 17 stycken svenska medborgare dödats i strider i Syrien skriver tidningen, som regelbundet bevakar olika sociala medier och kontakter i framförallt Göteborgsområdet.

17 döda över en längre period ger oss ett bättre underlag att värdera mot än de fem döda det var tal om när jag skrev om ämnet senast. Fortfarande går det att göra viss reservation för tillförlitligheten, men indikatorerna jag presenterar nedan är mycket oroande, häng med:

Om vi börjar med de stora makrotalen så citeras oftast Syrian Observatory for Human Rights siffror. De senaste säger minst 140 000 döda, varav cirka 50 000 civila. Syrien har en befolkning på cirka 22 miljoner exklusive sin krigsmakt. De civila dödstalet är kring 0,25 % av befolkningen så här långt.

För krigsmakten, vars storlek brukar bedömas till mellan 500 000 och 600 000 är förlustsiffrorna enligt SOHR 33 591 stupade soldater, vilket ger cirka 6 % i andel. Mer än 24 000 rebeller och nästan 9 000 jihadister har dött i striderna, men här är som sagt svårigheten att bedöma hur stor totalen är. Till detta kommer kring 20 000 i regimvänliga miliser, vars storlek också är svårvärderade.

Sammanlagt ligger alltså förlustsiffrorna på fördelningen 53 000 döda på regeringssidan och 33 000 på oppositionen. Med tanke på att det är oavgjort så här tre år in i kriget är det rimligt att anta att förlustandelen på oppositionssidan är en liknande som i krigsmakten (6 %). Den senare har förvisso bättre vapen, men oppositionen hade länge initiativet och har gjort mängder med överfall på soldater under transport som haft svårt att försvara sig. I det stora hela jämnar det alltså ut sig hyggligt jämnt.

Även i det mindre perspektivet hittar vi intressanta jämförelsetal som behandlar just oppositionen. För en månad sedan varnade den franske inrikesministern, Manuel Valls, för jihadister som återvänder från Syrien till Europa. Varningen kom sedan det blivit känt att två 15-åringar gett sig av för att ta upp vapnen mot den syriska regimen.

Enligt inrikesministern bedömde de franska underrättelse- och säkerhetstjänsterna att 700 franska medborgare eller människor som lever i Frankrike slåss, har slagits eller är på väg för att slåss i Syrien. Antalet dödade franska medborgare uppges till 21, vilket ger andelen stupade 3-4 % (beroende på hur många som är på väg). Här räknar jag högt med 4 %.

Det slutar inte där, eftersom the Sundaytimes i helgen hade en liknande varning från brittiska myndigheter. Nu är tyvärr artikeln bakom betalvägg, så de flesta kan inte nå den. De viktigaste uppgifterna i artikeln som berör det här ämnet är att regeringens ministrar har blivit informerade att mer än 400 britter har åkt till Syrien och av dem har cirka 20 stupat. Detta ger en andel stupade kring 5 %.

Dessa andelar kan jämföras med de andelar som svenska underhållsberäkningar för sjukvårdstjänst som fanns förut, där storstrid för en brigad innebar förlustsiffror på 8 % med panoramat 1/5 döda, 3/5 sjukvård, 1/5 lättare skador utan sjukvård. Detta har ingen direkt relevans här, men tjänar som en påminnelse om att långt ifrån alla dör i strider.

Men vi har i de andra exemplen här ett ackumulerat intervall från 4 % (stupade franska medborgare) via 5 % (stupade britter) till 6 % (stupade i syriska krigsmakten). Om vi drar upp detta för att vara försiktiga ytterligare 2 %-andelar så skulle andelen stupade bland svenska medborgare vara som högst 8 %.

Med minst 17 döda enligt GT, så skulle det innebära mer än 210 deltagare från Sverige, vilket blir min konservativa bedömning. Med jämförelsetal från den syriska krigsmakten skulle antalet närma sig 300. Med franska andelar blir det 425.

Detta är långt från SÄPO’s bedömning om ”minst 75″. Time will tell.

Regeringen minskar försvarsanslaget



I dag kom ett beskedet som få hade förväntat sig efter två års turbulent försvarsdebatt där fokus har legat på den oroväckande utvecklingen i vårt närområde och att försvarsbudgeten är för liten. Det alla nog hade förväntat sig efter alla utspel var nog snarare en nödvändig ökning av försvarsbudgeten, i stället meddelade finansminister Anders Borg att man nu reducerar försvarets ekonomi ytterligare.

Den som följer försvarsdebatten och den här bloggen vet att jag ofta hävdat att Försvarsmakten är mitt inne i en pågående systemkollaps då ekonomin inte räcker till. Man ska minnas att Försvarsmakten för flera år sedan meddelade att regeringens försvarsreform inte skulle kunna genomföras med nuvarande låga anslagsnivåer med bibehållen organisation. Med en given ekonomi var den enda lösningen att ännu fler förband skulle avvecklades. Detta satte regeringen stopp för, vilket givetvis var helt rätt. Men detta innebar i praktiken att man skickade "Svarte Petter" till Försvarsmakten. De ekonomiska problemen hamnade ånyo på myndighetens bord. Samtidigt slår regeringen sig för bröstet och hävdar att man minsann inte genomfört några förbandsnedläggningar under sina två mandatperioder. Man har på det sättet försatt Försvarsmakten i en ekonomisk rävsax.

Försvarsanslagen måste således öka för att inte systemkollapsen ska fullbordas. I stället kommer i dag beskedet från finansminister Anders Borg att regeringen skär ytterligare i försvarets ekonomi! Ytterligare ett mycket svårt bakslag.

Motiveringen från Anders Borg är följande (min fetstil).
Nu är det viktigt att stärka skyddsvallarna och åter bygga upp överskott i offentliga finanser. En liten öppen ekonomi med stor finanssektor bör värna starka offentliga finanser för att klara jobben och välfärden när det stormar i vår omvärld, säger finansminister Anders Borg.


För att driva fram ytterligare effektiviseringar i den statliga verksamheten skapar regeringen ett extra omvandlingstryck. Det kan till exempel vara effektiviseringar i kärnverksamheter och prövning av annan verksamhet. Effektivisering av myndigheternas verksamhet uppnås genom minskad ökning av anslagen. Minskningen fördelas proportionerligt på respektive anslag baserat på storlek. Totalt uppskattas åtgärden frigöra cirka 0,3 miljarder kronor 2015 och därefter 1,1 miljarder kronor årligen.



Frågan som återstår och som regeringen inte besvarar är hur många gånger man kan "effektivisera" utan att även reducera uppgifterna? Observera även att det är förbandsanslaget som ska reduceras. Så sent som i veckan (precis som tidigare) så stod försvarsminister Karin Enström enligt uppgift och sa att regeringen satsar på försvaret och att man nu genomför fler och mer kvalificerade övningar. Att detta inte är annat än ren och skär lögn torde de flesta försvarsanställda kunna vittna om.

Inom Flygvapnet har man under 2014 tvingats reducera flygtiden. Målsättning och ambition kontra det faktiska behovet minskar. Årets flygvapenövning är reducerad och ammunitionstilldelningen minskar. I Marinen sker motsvarande åtgärder. Bl.a. har deltagande i övningen Cold Response och stridsträning vid brittiska FOST utgått. Den enda nationella marinövningen SWENEX 14-2 som skulle genomförts kommande höst har utgått tills vidare. Vad avser Arméförbanden har en kraftfull reducering avseende deltagande i Cold Response i nordnorge skett. Jag är övertygad att det finns fler övningar som fått stryka på foten då pengarna saknats, och detta gäller innevarande år.

Att som försvarsministern påstår, att regeringen satsar på försvaret är med andra ord att fara med grov osanning. Det ska bli mycket intressant att se hur försvarsministern kommer att kommentera dagens besked från regeringen. Det ska även bli mycket intressant att höra hur Försvarsmakten kommenterar situationen.

Försvarsminister Karin Enström har den senaste tiden gått ut hårt i media och krävt svar från Socialdemokraterna hur mycket man avser skära i försvarsbudgeten? Möjligen en relevant fråga, men där är vi inte ännu. Mer aktuellt är det nu att ministern svarar på vilka övningar som Försvarsmakten ska ta bort när regeringen nu minskar anslaget?  Det vore även på sin plats att de övriga Allianspartierna går ut och kommenterar dagens besked. För bara några veckor sedan när partiledarna för Folkpartiet och Kristdemokraterna talade i Sälen lät det nämligen helt annorlunda.

Regeringen har sedan tillträdet konstant minskat försvarsanslaget om man kompenserar för inflationen (vilket man givetvis måste göra). För att motsvara samma köpkraft som 2006 hade försvarsanslaget (de militära utgifterna) i dag behövt ligga på 45 miljarder. I stället har anslaget minskats med 3,45 miljarder sedan 2006 och nu har regeringen alltså meddelat att man ännu en gång ska använda osthyveln på den ständiga budgetregulatorn Försvarsmakten.


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Cornucopia?, Sjätte mannen

Ukrainskt elitförband har bytt sida

Ett av ukrainska MVD:s elitförband byter här sida.

Ytterligare kännetecken för inbördeskrig blev idag uppenbara i Ukraina - ovan ett klipp som visar ett av det ukrainska inrikesministeriets (MVD) Berkut-förband när det går över till oppositionen.

Om Berkut (Kungsörnarna) och dess rötter i de sovjetiska OMON-förbanden, samt de militära elitförbanden i Ukraina skrev jag nyligen en artikel - för artikelserien MILITÄRT!

Flytta helikopterflottiljen till Luleå(?)



Med jämna mellanrum brukar jag titta på vilka ärenden riksdagens försvarsutskott arbetar med. När jag under gårdagen gick igenom listan fann jag, som jag alldeles för ofta gör vissa märkliga motioner. Den här gången fann jag en som berör Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Det här inlägget kan ses som försvarsupplysning men ska även ses som en uppmaning till riksdagspolitiker att sätta försvarsförmåga framför regionalpolitik när försvarsrelaterade ämnen debatteras.  


Den 1 oktober 2013 lämnade riksdagledamoten från Norrbotten, Krister Hammarbergh (m) in sin motion "Flytt av helikopterflottiljen till Kallax"med beteckningen 2013/14:Fö207.

Kortfattat går motionen ut på att Krister vill flytta helikopterflottiljen från Linköping och Malmens flygplats till Luleå och Kallax flygplats. Att politiker i många fall enbart värnar om den egna regionen och bryr sig mindre om helheten är inget nytt, det har vi sett mycket av tidigare inom försvarspolitiken. Men det riktigt märkliga i sammanhangen träder fram först när innehållet i motionen granskas. Men innan dess ska vi titta på hur helikopterverksamheten i Luleå och på Kallax flygplats ser ut i dag och vad som redan finns på plats.

Sedan 1959 har det bedrivits militär helikopterveksamhet i Boden. 2005 flyttade man verksamheten några mil till Kallax flygplats och samlokaliserade den med F 21, Man har på Kallax under de senaste åren opererat Eurocopter AS332 (Hkp 10) eller Super Puma för den som så vill. Helikoptrarna tillhör är en del av Helikopteflottiljen och ingår i 1. helikopterskvadronen som ansvarar för den subarktiska helikopterförmågan med markoperativ inriktning, och så har det varit sedan länge.

Från första början skulle de 18 nya helikoptrarna av typen NH90 (Hkp 14) fördelas ut på de tre helikopterskvadronerna i Ronneby, Malmen och på Kallax. Men i samband med den förhastade politiskt beordrade anskaffningen av Black Hawk (Hkp 16) så ändrade Försvarsmakten fördelningen av Hkp 14 så att Ronneby och Luleå fick nio helikoptrar vardera. Hkp 16 baserades i sin helhet på Malmen.

Media har rapporterat om detta vid åtskilliga tillfällen. Lokaltidningarna i Luleå skrivit om satsningen på helikopterverksamheten vid Kallax under flera års tid. SVT gjorde så sent som i september 2012 (ca 1 år innan Hammarbergh skrev sin motion) ett reportage om beslutet som innebär 50 nya jobb till Luleå. Ett besked som Hammarberh förhoppningsvis tyckte var positivt. Detta innebar dessutom en tredubbling av antalet helikoptrar som är baserade på Kallax när man successivt kommer att gå från nuvarande tre till nio nya helikoptrar. 

Men åter till Hammarberghs motion där han skriver följande (med mina efterföljande kommentarer).

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax. 
Helikopterflottiljen bedriver redan verksamhet på Kallax vid 1. helikopterskvadronen 

Motivering
Sedan 2004 är försvarets helikopterverksamhet koncentrerad till södra Sverige.
Nej, den är redan i dag fördelad geografiskt över Sverige. Blekinge, Östergötland och Norrbotten har var sin helikopterskvadron.
Beslutet, som drevs igenom av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, innebar bl.a. att arméflygbataljonen i Boden lades ned. Socialdemokraterna drev igenom beslutet trots att Försvarsmakten i sin egen utredning hade kommit fram till en annan slutsats. I HKV 02800:73105 Försvarsmaktens helikoptrar, baseringsförslag drogs följande slutsats: ”AG:s uppfattning är att HKP 14 skall baseras i norr främst därför att det ger den professionalism som erfordras för att, utöver den grundläggande vinterförmågan, kunna utbilda övriga delar av HKP 14-besättningarna i subarktisk miljö. Merkostnaden för att basera HKP 14 i norr motiveras av ett långsiktigt flygsäkerhetstänkande.” Trots dessa slutsatser koncentrerades försvarets helikopterverksamhet till Malmen i försvarsbeslutet 2004. Det är nu dags att riva upp den tidigare socialdemokratiska regeringens beslut att stationera helikopterflottiljen i södra Sverige. Regeringen bör därför överväga att flytta helikopterflottiljen från Malmen till Kallax.
Ånyo så finns redan helikopterflottiljen på Kallax. Så den intressanta frågan är därför vad Hammarbergh vill uppnå med sin motion? Det han efterfrågar finns redan på plats. Det som skiljer Malmen från den övriga två baseringsorterna Ronneby och Kallax är att flottiljstab och bataljonsstab är lokaliserade dit, men det kan knappast vara administrationen som Hammarbergh efterfrågar?
Helikopterflottiljen har till uppgift att stödja flygvapnet med räddningshelikoptrar, men den huvudsakliga uppgiften är att understödja och samverka med arméförband. 30 km från Kallax ligger landets största armégarnison i Boden. Möjligheten till samverkan och kontinuerlig samövning mellan förbandstyperna är optimal i området, förutsättningarna för helikopterdivisionen att kunna nå verksamhetsmålen är m.a.o. större med en placering nära Boden. 
Återigen, Helikopterflottiljens verksamhet är redan i dag placerad nära Boden, och maskinparken kommer successivt att utökas när den nya Hkp 14 levereras till Försvarsmakten. Kontinuerlig samövning med arméförbanden i Boden pågår redan och är därmed kommer verksamhetsmålen att nås

Förmågan att kunna agera i subarktisk miljö är väsentlig för att svenska förband ska lösa sina uppgifter. Erfarenheterna från de svenska insatserna i Afghanistan och det forna Jugoslavien hartydligt visat att förband som har skaffat sig förmåga att agera i subarktisk miljö löser sina uppgifter på ett bättre sätt. En verksamhet baserad i Luleå har därtill även en unik möjlighet att utbilda helikopterbesättningarna i fjällflygning och fjällräddning. 
Även detta sker redan i dag då skvadronen på Kallax har ansvar för helikopterverksamhet i subarktisk miljö.
Kallax i Luleå har en koncession som medger 55 000–60 000 rörelser. När det gäller helikopterverksamheten så är koncessionen anpassad till dagens begränsade verksamhet, vid de tillfällen man har sökt utökat tillstånd för fler helikopterrörelser så har detta beviljats utan problem. F 21 i Luleå är den enda flygflottiljen med miljögodkännande för tre spetsflygdivisioner. Idag nyttjas miljötillståndet enbart för två spetsflygdivisioner. En utökad helikopterverksamhet torde inrymmas i nuvarande koncession då helikopterverksamhet generellt har en mindre miljöpåverkan. En allmän begränsning för helikopterverksamheten utanför given koncession är s.k. ”röda områden”. Dessa är baserade på erfarenheter från verksamheten och anmälda klagomål om buller och innebär därmed en begränsning för verksamheten. Området runt Malmen har ett stort antal sådana röda områden. Verksamheten på Malmen har också begränsningar för flygrörelser för tidpunkter utanför dagtid.

Jag har sökt svar från riksdagsledamot Hammarbergh via twitter med frågan vad han ville uppnå med motionen, men fick enbart svaret "läs motionen". Det hade jag givetvis gjort innan jag frågade, så min fråga kvarstår.

Alla gör vi ibland fel bedömningar, i det här fallet torde det handla om att Hammarbergh inte har läst in sig på ämnet ordentligt innan han skrev sin motion till riksdagen. Detta konstaterande gör jag då det han uttryckligen vill åstadkomma redan finns på plast i sin helhet och verksamheten kommer dessutom successivt att växa. Min avsikt är inte att sätta en nagel i ögat på Hammarbergh, jag hade lika gärna kunnat exemplifiera med en annan försvarspolitisk motion. Jag är i stället ute efter att belysa fenomenet att det allt för ofta är regionalpolitik och den enskilda politikerns intressen som får styra till förmån för att våra folkvalda politiker i stället ser till det bästa för vårt rikes försvar och försvarsförmåga.

Men för att återgå till exemplet, vad skulle då Hammarberghs motion innebära i praktiken? D.v.s. att flytta och avveckla hela den redan hårt ansträngda Helikopterflottiljen från Malmen till Kallax? Jo, det skulle innebära oerhörda kompetensförluster, och verksamheten skulle halta under många år. Detta då endast en bråkdel av personalen skulle flytta med upp till Luleå. Detta är avprovat vid andra förbandsnedläggningar med tveksamt resultat och dessvärre även flera helikopterhaverier med dödlig utgång som följd där kopplingar har funnits till omorganisationer och flytt av personal.

Det skulle förutom kompetensförluster och ökad risk för nya haverier även medföra oerhörda kostnader då nybyggda hangarer på Malmen skulle få lämnas, och ännu fler nya skulle tvingas att byggas på Kallax för att rymma samtliga helikoptrar av typerna 14, 15 samt 16. I dag finns inte hangarmöjligheter för alla dessa helikoptrar på Kallax. Jag är dessutom tveksam till att det finns plats för flottiljstab och bataljonsstab utan viss nybyggnation på flottiljområdet?

En annan aspekt i det hela som Hammarbergh inte har med i sina beräkningar är att Helikopterflottiljen sedan den 1 januari har till uppgift att stödja polisen med medeltung helikopterkapacitet vid allvarliga händelser som kräver snabb förflyttning av poliser. Detta enligt ett nytt uppdrag från den moderatledda regeringen. Huruvida Försvarsmakten snabbt ska kunna transportera nationella insatsstyrkan (NI) om man enbart utgångsgrupperar helikoptrar längst i norr (Kallax) och längst i söder (Luleå) kan man snabbt räkna ut. Det skulle även försvåra samverkan mellan specialförbanden SOG i Karlsborg och SHG på Malmen där det idag enbart är några minuters flygtid mellan de båda.

Nej, Hammarberghs analys haltar rejält, och den tycks enbart vara gjord ur ett regionalpolitiskt perspektiv. Med regionalpolitiska skygglappar för ögonen handlar det alltför ofta om att ta hem så mycket som möjligt till den egna regionen utan att fundera över de operativa konsekvenserna och den samlade försvarsförmågan. Både ur ett insats- och ett produktionsperspektiv.  

Men det är som sagt inte bara Krister Hammarbergh som sätter regionalpolitiken framför försvarsförmågan. Minns debatten runt nedläggningshotet mot Marinens musikkår för några månader sedan. Då gick flera riksdagspolitiker ut i kraftfulla protester. Samma politiker har i andra verkligt viktiga ärenden hållit en betydligt lägre profil. Baksidan, framförallt för politikerna själva att det degraderar förtroendet för det politiska systemet i stor omfattning. Detta är högst olyckligt.

Den 19 mars ska Hammarberghs motion tillsammans med 18 andra motioner debatteras i riksdagen i ett samlat betänkande som går under benämningen 2013/14:FöU9 Vissa frågor om militär verksamhet. Det ska bli intressant att följa den debatten och förhoppningsvis höra Krister Hammarbergh utveckla vad han egentligen vill uppnå?

Om det finns någon riksdagspolitiker i landet som vill göra en verklig insats för försvarsförmågan när det kommer till helikopterverksamheten, så har jag här ett tips till er! Det handlar om att skriva en motion till riksdagen som föreslår att samtliga nio Hkp 14 som ska baseras vid 3. helikopterskvadronen måste utrustas för sjöoperativ verksamhet och ubåtsjakt. I dagsläget utrustas enbart fem av dessa nio helikoptrar, vilket innebär en kraftfull förmågesänkning jämfört med den tidigare numerären av Hkp 4 där vi hade 14 sjöoperativa helikoptrar. Det finns även andra detaljer rörande datalänk mot fartyg som måste åtgärdas för att erhålla full systemeffekt. En sådan motion skulle på riktigt kunna göra skillnad.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten:

minskad anslagsökning

Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, FP och KD, som under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen tog sig ton i anslagsfrågan, kommer nu rimligen tystna klädsamt. Reinfeldt sade kaxigt att det minsann aldrig hade varit några tuffa förhandlingar om försvarsbudgeten, och att det inte skulle hända framöver heller. Om det var det den här gången vet vi inte, men faktum kvarstår: KD och FP kommer ha begränsad framgång med profilering gentemot M i försvarsfrågan fram till valet och avfärdas med ”mycket skrammel men inga pengar”. Och om de signalerar fortsatt strid efter tillfällig motgång kommer de bemötas med att de lämpligen bör sluta tala om oenigheten på motståndarsidan.

Gissningsvis kommer retoriken från M gå ut på att de ändå, totalt sett över de närmaste åren, genomför en satsning på försvaret jämfört med dagens utgiftsram – samt att S myndighetsbesparing faktiskt var långt mer omfattande. Men frågorna som ställdes vasst och segervisst till S om vad denna besparing exakt skulle innebära för Försvarsmakten, de ska de nu själva besvara (även om det är mycket mindre belopp).

Vid sidan av detta glider Borgs osthyvel rakt ner i den känsliga frågan om huruvida Försvarsmakten är och bör behandlas som vilken myndighet som helst – med andra ord den gamla diskussionen om försvaret som kärnverksamhet eller ej? Sverige rymmer sisådär 468 statliga myndigheter och alla ska, såvitt jag begriper, skalas av på samma sätt. Det finns de som tycker det är orimligt att Försvarsmakten och Nämnden för hemslöjdsfrågor likabehandlas, särskilt när känslan av att världen krymper växer, med alltifrån stora osäkerheter kring Försvarsmaktens personalförsörjning till urban massmobilisering och framgång i Moskva. För att ta några exempel.

Det är kort sagt uppförsbacke på högersidan och de rödgröna kan luta sig tillbaka i efterdyningarna av förmiddagens presskonferens, väl medvetna om att de har en hel del storheter att reda ut på egen hand. Och i Högkvarteret ligger gissningsvis mången panna i djupa veck, både över de ekonomiska konsekvenserna och frågan om vad man ska inta för attityd efter den senaste tidens behagliga (nåja, ”behagligt” är ett relativt begrepp) samvaro med den politiska ledningen kring personalförsörjningsfrågans principer, i gemensam front mot värnpliktslobbyn. 

Gästinlägg: "Ett konventionellt och förlegat försvar"

“Sverige har ett konventionellt och förlegat försvar. Finns ingen vits att plöja ned miljarder i det i syfte att försvara landet. Inte i en tid med mach 10 kryssningsmissiler och generellt de stora teknologiska skillnaderna som råder.”

Så sa min gamle vän i en facebookdiskussion som gick ut på att vissa av oss efter den senaste tidens yttranden kring specialförband stärkts i övertygelsen att inte rösta på vissa partier i år heller. Har han rätt? Om vi tar avstamp där vi slutade senast så handlar allt våldsmonopol i första rummet om att gemensamt bestämma vad som ska ske inom vårt lands gränser. För den händelse att någon försöker bryta mot det monopolet så gäller det att snabbt återta detsamma, oavsett om det är fråga om politiska extremister, annan form av organiserad brottslighet, eller främmande makt.

Vid inget tillfälle har man från militärt eller (initierat) politiskt håll trott att detta är en uppgift som ett litet land som Sverige kan klara enskilt om motståndaren är en stormakt. Hela vår krigsplanläggning under det kalla kriget byggde på att vi var en kugge i ett maskineri som skulle förebygga och i värsta fall försöka stå emot ett sovjetiskt anfall över hela den europeiska kontinenten. Det fanns en mycket liten sannolikhet för att vi skulle kunna stå utanför ett krig i Europa, och en än mindre (försvinnande liten) sannolikhet att vi skulle behöva utstå ett isolerat anfall mot Sverige från Sovjetunionen. Så vitt jag kan förstå var den viktigaste uppgiften för Krigs- och sedermera Försvarsmakten i detta sammanhang att verka stabiliserande:

Det skulle vara tydligt att det var kostsamt att genomföra ett krig som inbegrep Sverige. Allra helst skulle det uppfattas som så kostsamt att det aldrig blev av. Inte för att man inte kunde förinta hela landet, utan för att det i alla krigsfall skulle finnas angelägnare mål att använda resurserna till, och att man för den händelse av att man drog in Sverige skulle behöva använda resurser för uppdraget som hade varit bättre att använda någon annanstans.

Som en krydda i detta resonemang kan nämnas att den uppfattade effekten av vad vi kunde åstadkomma efter förbekämpning (det fanns en anledning till att sovjeterna ville veta var våra flygförare bodde, och det var inte för att bedriva ickevåldsförsvar) var det viktiga - det spelade alltså mindre roll hur mycket prylar vi hade eller hur bra vi var på att faktiskt använda dem, så länge det _verkade_ som om vi hade tillräckligt mycket prylar och var tillräckligt bra på att använda dem även efter en kraftigt (och ofrivilligt) begränsad mobilisering.

Kommer vi tillbaka till nutiden är det ingen som tror att Ryssland har intresse av att idag invadera Sverige. Detta är sant oavsett om vi har en försvarsmakt eller inte. Det är heller ingen (bortsett möjligen från vissa representanter i det nymoderata ledargarnityret) som tror att Ryssland har minsta tekniska problem med att blåsa varenda svensk från jordens yta redan med befintlig teknik - en teknik som förvisso blir mer sofistikerad för varje år som går och dessutom storskaligt effektiv redan i steget under kärnvapen - och så långt har min vän helt rätt. Dock händer det mycket på den internationella scenen innan det börjar regna “mach-10-missiler”.

För det första är kontrollen över det egna territoriet det som styr själva definitionen av staten. Just i detta nu, och åtminstone de närmaste tio åren, är vår kontroll avhängig välvilja från våra grannländer. Lek med tanken att en driftig/vansinnig befälhavare i Kaliningrad bestämde sig för att provocera fram en stormaktskonfrontation genom att besätta Gotland. Eller föreställ dig att en hord vältränade jihadister bestämmer sig för att tvinga Putin på knä genom att från samma ö slå mot en av Rysslands viktigaste handelsleder. Eller att en försvagad Putin ersätts av en ultranationalist som torpederar vår handelsflotta tills vi skickar tillbaka de båtlaster med HBT-personer som flyr över havet efter att en av de “västra delrepublikerna” “frivilligt gått i union” med Nya Östunionen och sedan tvingats sätta alla “avvikande” i “omskolningsläger”. Oavsett vilket scenario du väljer (dessa är kanske inte de allra mest sannolika, men det spelar ingen roll - poängen är att handlingsfriheten blir kringskuren oavsett vilken anledningen är) så kan vi i dagsläget göra nära nog ingenting utan hjälp från våra grannländer - en situation som bara förvärras i takt med att befintlig materiel inte ersätts i erforderlig takt, rekryteringen haltar, övandet reduceras, och slutdatum för intagandet av en organisation som antagligen redan från början är felkonstruerad för att tillhandahålla försvar på hemmafronten flyttas längre och längre in i framtiden.

Beroende på vilket scenario som utspelar sig kan det alltså till och med bli så att Ryssland av det internationella samfundet blir ombett att gå in och styra upp verksamheten (om vi inte kan kontrollera en del av vårt territorium, och någon annan gör det med udden riktad mot Ryssland). Jag tror inte att det är så kul att ha sommarstuga på Gotland i ett sådant läge - Georgien såg inte så där jättekul ut. Tjetjenien är ett annat land som man sällan ser på vykort. (Nej, med det menar jag inte att dessa två länder varit föremål för FN-mandat. Jag menar att vi har att göra med ett land som har en annan inställning till “collateral damage” än vad vi har).

Från finskt håll säger man att vi har blivit en “konsument av säkerhet” istället för en producent, och för att spetsa till det ännu mer är det snarare så att vi har gått all-in på bidragslinjen och sitter med armarna i kors och hoppas att någon annan ska ta hand om allt jobbigt åt oss. Vi gör nog bättre i att utgå från att våra vänner kan tänka sig att avstå en del av sitt säkerhetsöverskott - efter att deras egna behov är tryggade (vilket i Natofallet innebär att vi är rätt långt ned på listan i dagsläget - det tog som bekant veckor att få förstärkt luftvärn på plats vid den fullvärdiga medlemmen Turkiets gräns mot Syrien) om de tror att det kan påverka något till det bättre. Med "bättre" förstås här situationer där osäkerhet om läget byts mot stabilitet och minskad risk för missförståndsbaserad eskalation, samt omständigheter där opportunister drar slutsatsen att ingen snabb vinning finns att få.

Denna tanke blir för övrigt ännu viktigare om vi istället för 10 år in i framtiden försöker hantera 20-40 år. Det enda vi vet säkert är att ingen gissning kommer att vara helt korrekt. Några skapligt sannolika förutsättningar är dock att
a) exportmarknaden för fossila bränslen kommer att ha minskat drastiskt eller upphört att existera
b) det ryska välstånd som byggs upp idag kommer att bli lidande av a)
c) risken att samhället genomgår stora och dramatiska förändringar ökar när folk får det sämre fort
d) en instabil stormakt med stora militära muskler är inte bra för dess grannar
e) det tar lång tid att bygga upp militär kapacitet men att byta inriktning på utrikespolitiken går minst lika fort som en statskupp

Vi som enskild nation kommer aldrig att kunna stå emot ett aggressivt Ryssland. Även om Ryssland inte är aggressivt mot oss idag vill jag påminna om de myriader av olika händelseutvecklingsalternativ som finns teoretiskt möjliga. Återigen, ingen som 1925 hade sagt "om femton år sitter en folkmördande korpral som diktator över halva Europa" hade tagits på allvar. Av denna anledning är det en god idé att se till att solida stater med gemensamma intressen har en militär beredskap som är god. Det innebär inte ens att vi måste gå med i Nato, det räcker med att vi verkar för att den typen av krafter som vi anser oss tillhöra även fortsatt är just krafter, krafter som ser oss som en naturlig samarbetspartner. (Detta resonemang är för övrigt applicerbart på alla länder, ju fler som är stabila och rustade och ser ett gemensamt värde i att det inte är krig, desto mindre gör det om ett enskilt land drabbas av vansinne a la Tyskland på trettiotalet.) Och i ljuset av detta blir det också än mindre intressant att avfärda Försvarsmakten bara för att någon annan har större pinnar. Ja, så kommer det alltid att vara. Det innebär inte att vi ska rulla över på rygg och ge upp. Det innebär att vi ska se över vilken typ av roll vi kan fylla i det internationella samfundet, ett samfund vars större medlemmar också har stora pinnar, och ta behovet av stabilitet i vårt närområde på allra största allvar. Om inte annat för att se till att de stora pinnarna inte åker fram på grund av missförstånd och uppfattat "enkla vinningar".

Oplacerad informationssoldat

Mission creep: Rekrytering

I förra veckan granskade Svenska Dagbladet personalförsörjningen, något jag kommenterade här. Den efterföljande debatten i kommentatorsfältet visade att det är viktigt att hålla isär olika begrepp och att effekter uppträder på olika sätt beroende på i vilken fas systemet befinner sig i.

När hela systemet är utbyggt, så kommer den genomsnittliga anställningstiden i personalkategorierna vara ett relevant nyckeltal för uppföljning. Den största fördelen med det nya systemet är ju den professionalisering som förvärvas genom erfarenhet/anställningstid (under förutsättning att man får öva förstås).

I ett stabilt och fullt utbyggt system med låt oss säga 5,3 års genomsnittlig anställningstid är stora avgångar av nya anställda under ett par år inte ett så stort problem. I ett ungt system under expansion kan det vara förödande, eftersom organisationen aldrig får bli kompetent. Det är därför som åtminstone jag reagerar på att 41 % av de som ryckte in till GMU (en behörighetsutbildning för anställning) inte anställs i organisationen, varav ungefär hälften är godkända för detta.

Försvarsmakten svarade i slutet av veckan på tidningens uppgifter och budskapet är att det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. I den årsredovisning som kommer snart utlovas en mer nogrann analys av det första året med hela systemet.

Några glimtar får vi i faktarutan. Avgångarna GSS-K har minskat från 19 til 14 % och flödet från samma kategori till andra kategorier har ökat från enstaka procent till 40 %. Jag vet inte om det senare är en så stor framgång egentligen. Om den som ville bli kontraktssoldat inte vill bli det längre, så borde denne vilja bli något annat istället?

I Försvarsmaktens underlag som lämnades till regeringen i januari 2009 angavs i bilden på sidan 44 att 1200 av de 1500 anställda GSS som slutar varje år i ett fullt utbyggt system, skulle fortsätta i andra former dvs. 80 %.

Bilden är i sig en intressant läsning, eftersom 2013 års inflöde på 3781 till GMU ligger mitt i det skisserade intervallet om 3500-4000/år. Efter att ha tappat 600 under utbildningen (c:a 15%), så skulle de övriga fördelas så här enligt skissen: 500 till Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkan efter GMU, 200 efter ytterligare aspirantutbildning till olika officersprogram, 900 skulle efter befattningsutbildning bli deltidssoldater och 1500 yrkessoldater.

Jag har ju tidigare ifrågasatt det fokus på inflöde som statsmakterna har i personalförsörjningen. Hur många som svarat på webfrågor och antalet inryckta till GMU är exempel på positiva nyheter som vi fått hela tiden sedan det hela började.

Det är klart att positiva exempel ska framhållas som att rekryteringen till GSS-K går bra, men det får inte skymma att Försvarsmakten som helhet har rekryteringsproblem, eftersom andra personalkategorier släpar långt efter planerna. Framöver skymtar dessutom minskade möjligheter till rekrytering ur det s.k värnpliktsmagasinet och minskade barnkullar att rekrytera ur (som värst 2017-18).

Nu undrar ni kanske hur jag kom till slutsatsen om rekryteringsproblem igen. När 2013 års siffror kom upp inför Sälen, så menade jag att det var ett rekryteringsproblem. Något som jag fick förklarat för mig under Sälen var felaktigt. Rekryteringen skulle enligt tabulaturen vara samma sak som inflödet till GMU.

Detta lät ju kontraintiutivt, så i helgen läste jag på och friskade upp minnet, och se:

För ett drygt år sedan gav Regeringen FOI i uppdrag att genomföra en översyn av införandet av systemet för rekrytering av militär personal på frivillig grund. Regeringen har i sin vishet i januari 2013 i uppdraget definierat vad rekryteringsprocessen är (mina kursiveringar):

”Studien omfattar rekryteringsprocessen från det att en person anmäler sitt intresse för tjänstgöring inom Försvarsmakten till dess att grundläggande militär utbildning genomförts, och personen därmed är möjlig att rekrytera för Försvarsmakten.”

FOI studieresultat som presenterades i juni 2013 hittar du här med uppdrag och definition på sidan 42.

I Försvarsmaktens dokument är det inte längre lika tydligt som från 2009, men fram till och med 2012 definerades rekrytering så här i Försvarsmaktens budgetunderlag (sidan 47):

”Rekrytering är den kedja av aktiviteter som, med stöd av attraktionsprocessen, genomförs från det att personalbehov är fastställt och beslutat till underlag för beslut om anställning, antagning, placering m.m. föreligger.”

Så då är vi tillbaka till ruta ett. Om 41 % av de som rycker in inte tar anställning i Försvarsmakten (rekryteras) mot skisserade 15 %, så har Houston ett problem.