Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att "experter sågar flygsamarbetet" (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.
Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.
"Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.
– I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern."
Detta ska man bära i åtanke för den svenska "Islandsinsatsen" där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till "övning" istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.
Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:
"Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger"
Det gäller tydligen åt andra hållet också.
SvD
Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!
Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.
Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.
– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.
Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker - men även Försvarsmakten - tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.
Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?
Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar? Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att "Försvaret av Sverige börjar i Sverige"!
Organisation
När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett "en-veckasförsvar" så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.
Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.
Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade "en-veckasförsvaret" - och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.
Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!
Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.
Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna - att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.
En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska "försvara Sverige i Sverige" ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket - dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?
Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga... Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.
Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens......
Materiel
Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer - utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.
Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.
Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser.... Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.
Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.
Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.
Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens.....
Personalförsörjning
På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.
En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.
Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal...
Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?
Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är....
Omvärldsutvecklingen
Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.
Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?
Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.
GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen....
Ekonomi
Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.
Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.
Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.
Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara - ord.
Sammanfattning och slutsatser
Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.
Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.
Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.
Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:
- NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.
- Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.
Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.
När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.
- NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.
Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN, SR, Exp, AB, AB Ledare, DI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen
Helt om i fokus för svenskt försvar?
Det märks onekligen att det snart är Folk och Försvars årliga rikskonferens Sälen med tanke på all försvarspolitisk bevakning i media.
SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att "försvaret av Sverige börjar i Sverige". Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).
Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog - Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.
Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.
Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.
Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.
Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.
Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.
Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.
Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog - del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.
Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:
Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!
DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA
SVT Aktuellt (ca 20 min in) rapporterade igår att Moderaterna nu svänger i försvarsfrågan till ett mer nationellt fokus. Bakgrunden för inslaget var försvaret av Gotland och hur ön idag är helt utan militärt försvar utan det stridsvagnskompani som finns placerat i ett garage där utan möjligheter att användas då man enligt SVT saknar såväl personal, drivmedel, reservdelar och ammunition. Aktuellt pekade också på hur fokus nu skiftat från internationella insatser när Alliansregeringen först tillträdde till nationella insatser idag och accentuerade detta med Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som uttalade att "försvaret av Sverige börjar i Sverige". Försvarsminister Karin Enström blev sedan intervjuad och såg inte några problem med att få fram förband och materiel till Gotland. Tyvärr följde inte intervjuare upp försvarsministerns påståenden om hur regeringen höjer budgeten till försvaret. Sedan Alliansregeringens första budget hösten 2006 till hösten 2013 har budgeten för utgiftsområde 6 sjunkit med 3 % kompenserat för inflationen (enligt SCB).
Talet om att försvaret av Sverige börjar i Sverige är sannerligen en omvändning från det tidigare läget och få om ens regeringen själv förstår nog hur stor denna omsvängning är. Detta är en av de aspekter jag tog upp i Prolog - Del 4 som jag förra veckan skrev för tankesmedjan Frivärld. Det svenska försvaret lever alltjämt kvar i de inriktningar och ramar som försvarsbeslutet 2004 satte. Det enda som hände i inriktningspropositionen 2009 var att Försvarsmakten uppdrogs att trolla med knäna, när nu Sverige också skulle försvaras med en organisation dimensionerad enbart för internationella insatser.
Det är nämligen så att såväl personalförsörjningssystemet, organisationen (såväl fred som insats) och logistiken är fortsatt dimensionerade efter internationella insatser.
Beslutet om ett nytt personalförsörjningssystem med anställda soldater löste i första hand ut möjligheten att kunna sända iväg befintliga förband i internationella insatser, något som inte var möjligt med värnpliktiga enligt svensk lagstiftning. Däremot existerade det aldrig några problem med att få frivilliga till just Utlandsstyrkan.
Fredsorganisationen är utspridd över landet utifrån de förutsättningar som gällde vid försvarsbeslutet 2004, det vill säga att operativ verkan inom nationellt försvar inte var ett urvalskriterium. Det är av den anledningen Gotland idag står tomt på fast och kvalificerad militär närvaro. Det är av den anledningen landets enda artilleriförband finns i norra Norrland och det är därför landets enda luftvärnsförband är placerad så långt som möjligt från sitt primära insatsområde och på en plats där det är mycket svårt att samöva med de flygförband som finns kvar. Dessa är ju som bekant också placerade så långt från huvudstaden som det bara går. Den huvudstad som ÖB i intervju med SvD idag pekar ut som militärstrategisk tyngdpunkt för det svenska försvaret.
Här påverkas också logistiken. Det blir en grandios uppgift att flytta runt alla de förband med olika förmågor som är utspridda landet över till en effektiv slagordning. Den logistiska apparat som förr fanns för detta avvecklades slutligen i och med försvarsbeslutet 2004 eftersom nationellt försvar ej längre var intressant. Likaså valde man ett sårbart centraliserat logistikkoncept där stor del av underhåll och materiel förrådsställs centralt för att sedan skickas ut till förbanden, istället för det framskjutna och spridda logisitkkoncept som var gällande under kalla kriget. För internationella insatser är centralisering optimalt eftersom man då lättast möjligt kan transportera materielen till utskeppningshamn/flygplats. Ur ett nationellt försvarsperspektiv kan det vara förödande då motståndaren med minsta möjliga insats kan åstadkomma största möjliga påverkan.
Insatsorganisationen lever kvar i samma dimensionering som den gjorde i FB 04, med undantaget att materielen bara blir äldre och att av de primära materielsystem har regeringen endast valt att renovera ca hälften inför framtiden. Det är en organisation som är dimensionerad (när den slutligt är intagen bortom 2019) att hålla upp till 2000 personer i internationella insatser kontinuerligt. Det är också utifrån denna målsättning regeringens uppdrag till Försvarsmakten att reducera lönekostnaderna med 500 mkr år 2019 genom en större andel deltidspersonal ska ses. Större andel deltidspersonal är inget problem vid internationella insatser, men inverkar menligt för en hög beredskap i nationellt försvar.
Det är därmed sannerligen en intressant kursändring som såväl Moderaterna som Socialdemokraterna gjort. Frågan är dock om man kommer att finansiera och effektuera den eller om det blir som med inriktningspropositionen 2009, stora ord men inte mycket mer än så. Till våren lämnar Försvarsberedningen sin andra rapport som ska ligga till grund för det kommande försvarsbeslutets del om hur det militära försvaret ska utformas och organiseras. Jag håller det för mycket sannolikt att försvarsbudgeten kommer att förstärkas ytterligare, men beroende på storleken på förstärkningen får vi se hur långt det räcker och om det klarar sig utan att ätas upp av andra utgifter. Bara en realistisk finansiering av den beställda insatsorganisation 14 lär behöva årliga tillskott om 5 mdr kr för verksamhet och materielanskaffning, samtidigt som tiotals miljarder kr i infrastruktur som nu åter skulle behövas avvecklades i och med försvarsbeslutet 2004.
Jag rekommenderar vidare läsning om utvecklingen i försvarsbeslut inte bara i min egen Prolog - del 4, utan helst också Annika Nordgren Christensens inlägg om hur partierna nu trängs i mitten i försvarsfrågan i en försvarspolitik enligt minsta motståndets lag och även Marcus Brixskiölds granskning av svenska försvarsbeslut genom tiderna och deras följder. Många intressanta slutsatser och mycket klokskap ligger bakom de två sistnämnda inläggen.
Uppdatering 22.00: Ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist (s), går på SvD Brännpunkt till hårt angrepp mot regeringens försvarspolitik. Följande formulering är verkligen att bjuda in till match i Sälen:
Det är dags för regeringen att ta av sig skygglapparna och inse att det finns ett jobb att göra som kräver mer än snygga och allmängiltiga formuleringar i en rapport från försvarsberedningen!
DN, SvD, 2, 3, 4, 5, AB, 2, ÖA
Sälen 2014: ÖB – Vilka frågor är avgörande?
Sverker Göranson
Följande artikel publicerades i Dagens Industri 11 januari 2014.
Imorgon börjar kanske årets viktigaste händelse för alla säkerhets- och försvarspolitiskt intresserade. Då inleds nämligen Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.
Jag välkomnar att debatten kring försvarspolitiska frågor blivit mer livaktig under de senaste åren. Det är särskilt aktuellt just nu när Försvarsmakten befinner sig mitt uppe i en omfattande reform som är mycket mer än en försvarsreform. Eftersom den bygger på ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt samhälle.
På knappt fyra år har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har börjat genomföra ett nytt övningssystem. Vi har också återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för Försvarsmakten. Parallellt med all denna verksamhet har Försvarsmakten genomfört nationella och internationella insatser. Vi i Försvarsmakten har all anledning att vara stolta över de resultat vi åstadkommit. Samtidigt är jag den förste att framhålla att reformarbetet inte har varit utan friktioner.
Många av frågeställningarna är dock så komplexa att det kan vara svårt även för experter och erfarna försvarsdebattörer att skilja ut vad som fungerar bra, vad som behöver förbättras och vad som är föremål för planerade åtgärder.
Rekryteringen är ett exempel på en fråga som engagerar många debattörer och opinionsbildare och där problembeskrivningarna dominerar. Det är tveklöst så att rekrytering är central för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Trots detta vill jag hävda att rekrytering och den grundläggande militära utbildningen inte är de avgörande frågorna för Försvarsmakten på kort sikt.
Jag bedömer att Försvarsmakten de närmaste åren kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov. Detta gäller även kategorin deltidssoldater där vi nått årets mål. Här återstår dock mer arbete för att nå reformens måltal. Det har tagit tid att hitta former för interaktionen med de civila arbetsgivarna, men nu har Försvarsmakten tillsammans med dem börjat utarbeta gemensamma lösningar som gynnar alla berörda parter. Vi har slutit samarbetsavtal med olika aktörer på arbetsmarknaden, till exempel SAAB, IBM och Arbetsförmedlingen. Och fler avtal är på gång.
När det gäller heltidssoldater är cirka 80 procent av dem anställda redan idag, vilket är helt enligt planen.
Intresset för yrket är stort, det visar det stora antalet intresseanmälningar. Även om inte alla leder vidare är de en viktig grund för fortsatta kontakter. Särskilt glädjande är det växande antalet unga kvinnor bland dem som anmäler sitt intresse och tar anställning i Försvarsmakten.
Det är inte heller det totala antalet avgångar som är problemet, trots att debatten ofta ger det intrycket. Cirka 80 procent av de som rycker in till GMU fullföljer utbildningen. Av de som fullföljt tar cirka 70 procent anställning, eller tecknar kontrakt med Försvarsmakten. De som slutar en bit in i utbildningen anger i de flesta fall fysiska orsaker. Den andelen kan förmodligen minskas. Vi har till exempel förlängt utbildningen med en vecka och vidtagit en del andra åtgärder för att minska avgångarna. Vi arbetar också med att effektivisera hela processen från intresseanmälan till kontrakt.
Vi måste vara tydligare med att den grundläggande militära utbildningen är första steget mot en anställning i Försvarsmakten. Det är inte en utbildning som kan vara bra att ha eller bra för att prova sin förmåga. Vi måste helt enkelt bli bättre på att behålla de soldater och sjömän som vi rekryterar och utbildar under GMU.
Jag menar alltså att rekryteringen i stort fungerar bra och att vi fortsätter att utveckla, effektivisera och förbättra den.
Men, återigen, om rekryterings- och personalförsörjningsfrågor dominerar debatten, riskerar andra att försvinna ur sikte.
De frågor som är mer avgörande för vår samlade försvarsförmåga i framtiden är de som jag har lyft till regeringen i vår perspektivstudie. I studien konstateras att Försvarsmakten står inför flera viktiga vägval.
Vägvalen blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer för Sveriges framtida försvar. Det handlar alltså om en balans mellan uppgift och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbeten med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.
Detta är frågor som inte får trängas undan i debatten om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Sverker Göranson
Överbefälhavare
En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag
På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att det man säger i Sälen, det bildar den referenspunkt som allt som senare hävdas värderas utifrån: ”Men du sade ju i Sälen att….” etc.
Försvarspolitiken följer numer inga block- eller ens partilinjer – såväl mellan partier som inom partier spretar det ganska vilt. Idag skriver Widegren och Forssell (M) t.ex. om den splittrade oppositionen, men alla som följer politikområdet vet att vi har en statsminister och en vice statsminister som representerar partier som gör helt olika bedömningar av den ryska upprustningen. I den delen står (FP) och (S) varandra lika nära som (M) och (MP). Och så är det i fråga efter fråga, även om åsiktsfränderna varierar.
Det är ingalunda konstigt att regeringen försöker peka på – eller hota med – oppositionens skuggbudgetar och de besparingar som S eventuella samarbetspartier vill genomföra, men jag tror missnöjet med det nuvarande läget gör att det bara uppfattas som dimridåer. Försvarsmaktens försvarsförmåga börjar bli så genomlyst och regeringsinnehavet så långvarigt att det långa fingret som pekas i riktning mot andra bara betraktas som provocerande. Samma sak med budskapet om ökade resurser varje år fram till 2017, eller ”satsningar” inom materielområdet: Bilden av försvarskrisen (försvarskris-krisen) lamslår regeringens kommunikation och tal om att det kan bli än värre vid regeringsskifte bekräftar bara bilden av att det är dåligt som det är. Detta spiller även över på Försvarsmakten. ÖB – som kasserar in nya friska budgetpengar och möter medarbetare som antingen trollar med knäna eller visar upp förband som än vassare än under kalla kriget – försöker ge en motbild mot det allra mest nattsvarta. ”Glaset är halvfullt”, säger han, och det tolkas i bästa fall alltför optimistiskt och i värsta fall som ett resultat av tydliga signaler från Försvarsdepartementet.
Socialdemokraterna, som i sin budget anslår samma belopp som regeringen, kan inte dundra på alltför mycket om bristerna eftersom det riskerar att vända den ovan nämnda irritationen i riktning mot dem själva. De riktar in sig på försvarsindustrifrågor och kritik mot personalförsörjningssystemet där man kan falla tillbaka på sina reservationer i riksdagen. Och om S i Sälen presenterar att man avser göra ekonomin till ett huvudnummer i beredningens kommande rapport genom att lägga sig på högre anslagsnivåer än de av regeringen aviserade, ja då måste det vara betydande belopp för att det inte ska kallas kosmetiskt och viftas bort – och frågan hur en S-ledd koalitionsregering skulle ställa sig till utgiftsposten förblir ett vapen i den mån försvarsfrågan alls uppmärksammans under valrörelsen.
Vid sidan av de stora partierna pratar MP om vapenexport och signalspaning och ibland om den ryska hotbilden, FP och KD pekar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och nationellt försvar, C kasserar in att man drivit fram en utredning om Sveriges internationella samarbeten, SD drömmer sig tillbaka till territorialförsvaret och V pratar värnplikt. (Till alla som upprörs över denna lättsinniga beskrivning av partiernas ståndpunkter rekommenderas Johan Wiktorins intervjuserie med partiföreträdarna.)
Poängen med uppräkningen är följande: Inom alliansen kan man inte riktigt ta strid för sina uppfattningar, vare sig det gäller NATO eller hotbilden eller annat eftersom olikheterna då blottas i sin fulla omfattning. Reinfeldt kan t.ex. inte använda sina minuter i Sälen till att såga rysshotet med fotknölarna och läxa upp försvarsdebattörer för sin provinsiella hållning (även om jag tror att han skulle vilja – dessutom vore det faktiskt välgörande för debatten om statsrådsberedningens analys av läget sades rakt ut), för då dundrar han i praktiken mest i riktning mot sin egen vice statsminister. Så istället fortsätter man att lite lagom bekräfta de oroliga genom att säga ”vi följer utvecklingen noga” eller pekar på ”satsningar” med tvivelaktig effekt, samtidigt som man försöker medvetandegöra om realiteter så som att ”försvaret sker i samverkan med andra”. Allt medan Riksrevisionen deklarerar att försvaret inte kan fullgöra sin uppgift och det internationella engagemanget skruvas ner förutom i tal och skrift. I oppositionen kan man strunta i att det spretar ”internt”, men man saknar genomgripande alternativa idéer för försvaret – var för sig och tillsammans – och därför blir kritiken ganska ihålig.
Sammantaget innebär detta att försvarspolitiken utformas efter minsta motståndets lag. Problemen skjuts på framtiden medan fasaden putsas. Alla är ungefär lika missnöjda, vilket på sätt och vis är lättare att hantera än när några är väldigt nöjda och andra skitförbannade.
Men om man verkligen vill syna partiernas uppfattningar finns det några frågor man kan be dem svara ja eller nej på och som faktiskt är, eller i varje fall borde vara, oberoende av dagsform eller aktuell hotbild och säkerhetspolitisk situation:
- Ska vi kunna försvara territoriet (inkl. incidentberedskap), ja eller nej? Om ja, ungefär med vilken ambitionsnivå och uthållighet i egen regi? Om nej, därför att vi inte behöver eller därför att vi vare sig kan eller bör utgå ifrån att vi försvarar Sverige på egen hand – och i så fall, vad drar man då för slutsats i alliansfrågan?
- Ska vi kunna delta i internationell militär krishantering? Om ja, med vissa komponenter eller i högre förband och egna stödfunktioner, uthålligt över tid och överallt? Om ja, ska det vara en dimensionerande uppgift? Om nej, då vet vi vet.
- Har det militära försvaret andra uppgifter och funktioner än krig och internationell krishantering? Om ja, vilka? Ska dessa uppgifter i så fall vara dimensionerande?
Om svaret är att vi ska kunna försvara territoriet med viss uthållighet i egen regi, innan vi påräknar stöd från andra (med andra ord ett fungerande försvarssystem) och att vi ska kunna delta med högre förband i internationella insatser (vilket är det svar jag tror de flesta av partierna ger), då är det dags att plocka fram regleringsbrevet till myndigheten Försvarsmakten. Man kan helt enkelt utgå från skrivningarna där och fråga: Anser partiet att svaren på frågorna (ambitionsnivån) är i paritet med målsättningen i regleringsbrevet? Och om man ska vara plågsamt konkret: Är det såhär insatsorganisationen i så fall bör se ut?
Om svaret är ja, då är det dags att ta strid för sin sak, gå till offensiv mot alla belackare och vända på bevisbördan. Och om de i alliansen ingående partierna – som formellt står bakom instruktionen till Försvarsmakten och ämnar göra det i fortsättningen – ja då bör de faktiskt rätta in sig i ledet och stå för vad de signerar även i debatten.
I en intervju i SvD idag gör förresten ÖB det, i en slags pre-emptive strike inför Sälen:
Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.
Men om svaret istället är nej – om man anser att det fattas förmågor eller uthållighet eller resurser eller beslut om allianser återstår den sista frågan: Vad hindrar er från att föreslå respektive genomföra detta? Och om svaret på denna allra sista fråga är ”reformutrymmet” är det i alla fall ett rakt svar och då kan man upphöra med alla konstruerade förklaringar. Och om man inte ger något konkret svar, utan mumlar, ja då lever vi fortsatt med den försvarspolitiska situation vi befinner oss i precis nu, vilket bl.a. ringas in här.
Till sist skulle jag vilja föra in en underdebatterad faktor: Humankapitalet. Jag syftar dels på att 2014 kan bli det magraste året på länge vad gäller övningsverksamhet och kanske ”gålust” generellt ute på förbanden på grund av anställningsstopp trots vakanser liksom besparingsbeting – och dessutom lämnar Sverige (i stort sett) sin nuvarande mest konkreta uppgift vid sidan av incidentberedskapen, dvs. Afghanistan. Ändå ska det rekryteras nya soldater och sjömän och de vi har ska motiveras att vara kvar. Snacka om utmaning för befäl ute på förbanden och behov av en officerskår som kan leda i kris. Dels ställer jag mig ibland frågan vad som skulle hända om politiken plötsligt – och mot förmodan – ställde krav på tillväxt? Hur många har idag erfarenhet av att föra förband över bataljons nivå? Eller med andra ord: Har vi den kompetens som krävs i Försvarsmakten för att det överhuvudtaget ska vara någon operativ idé att tillväxa? En jobbig fråga som man naturligtvis lättast bemöter med att det ändå aldrig blir aktuellt.
Partisammanställning inför Sälen
Under perioden april 2013 till den gångna veckan har jag intervjuat de försvarpolitiska talespersonerna. Dessa intervjuer har bestått av två delar. En del med sex likadana frågor till samtliga partier, och en del med tre-fyra, mer specifika och kritiska frågor till respektive parti.
Som förberedelse till Folk och Försvars konferens i Sälen med start på söndag, så har jag gjort en sammanställning över partiernas svar i den första delen som du hittar här. Jag hoppas att det visar intressanta skillnader och likheter för läsarna.
Länkar till respektive intervju hittar du nedan:
Centern
Folkpartiet
Kristdemokraterna
Miljöpartiet
Moderaterna
Socialdemokraterna
Sverigedemokraterna
Vänsterpartiet
Partiguide inför Sälen
Under perioden april 2013 till den gångna veckan har jag intervjuat de försvarpolitiska talespersonerna. Dessa intervjuer har bestått av två delar. En del med sex likadana frågor till samtliga partier, och en del med tre-fyra, mer specifika och kritiska frågor till respektive parti.
Som förberedelse till Folk och Försvars konferens i Sälen med start på söndag, så har jag gjort en sammanställning över partiernas svar i den första delen som du hittar här. Jag hoppas att det visar intressanta skillnader och likheter för läsarna.
Länkar till respektive intervju hittar du nedan:
Centern
Folkpartiet
Kristdemokraterna
Miljöpartiet
Moderaterna
Socialdemokraterna
Sverigedemokraterna
Vänsterpartiet
Stridsfordonsrenovering som stärker Sveriges försvarsförmåga?
I dag tog regeringen beslut om att renovera ett icke känt antal stridsfordon 90 till en hemlig kostnad. Ett bra beslut som var väntat och välkommet! Men som vanligt anser regeringen och försvarsminister Karin Enström att man genom beslut om nödvändiga renoveringar även stärker svensk försvarsförmåga vilket inte bara är en irriterande retorik, utan även en rejäl skönmålning.
Efter detta beslut skickade försvarsdepartementet enligt gängse rutin ut ett pressmeddelande. Man anger där att renoveringen omfattar "en betydande del" av antalet stridsfordon. Så långt är allt väl, men i slutet av pressmeddelandet kunde inte Karin Enström låta bli att påstå att man genom beslutet stärker och ökar försvarsförmågan hela fyra gånger på några få rader.
- Dagens beslut är ytterligare en byggsten i att stärka försvarets förmåga. Renoverade stridsfordon 90 innebär en ökad förmåga hos armén till kvalificerad markstrid, säger försvarsminister Karin Enström. I samband med renoveringen får stridsfordon 90 även det nya kvalificerade stridsledningssystem som regeringen beslutade om 2013. Stridsledningssystemet ökar förmågan till rörlighet, kommunikation och skydd och stärker den svenska försvarsförmågan.
Att stärka försvarsförmågan är ett mantra som ständigt uttalas, men som i praktiken oftast innebär motsatsen. Något som tyvärr allt för många gånger också har bevisats. Minns beslutet om stridsvagnsrenoveringen från augusti 2013 som jag då skrev både ett och två inlägg runt. Den gången omnämndes beslutet som en "satsning" och en påstådd förstärkning av försvarsförmågan som i praktiken innebar att beståndet av tekniskt relevanta stridsvagnar reducerades till 30% av det totala beståndet.
Är det nu äntligen dags för en satsning som på riktigt stärker försvarsförmågan? Låt oss titta på innebörden av dagens beslut.
Även om regeringen inte vill säga något om numerär och påstår att kostnaden är hemlig kan man hitta en hel del matnyttigt i Försvarsmaktens öppna materielplan. Där framgår det att renoveringen handlar om minst 365 st vagnar och att kostnaden är 1,6 - 2,2 miljarder kronor.
Projekt: AA.1324501/02 RENO Stridsfordon 90 Steg 1 och steg 2
Omfattning:
Integrera SLB och livstidsförläng Stridsfordon 90-systemet minst intill 2030. RENO ska genomföras på minst 365 st. Strf 90. För att möjliggöra drift av vagnar efter genomförd RENO skall utbytesenheter och reservmateriel för minst tre års utbildning/fredsdrift anskaffas. Renoveringen genomförs i två steg 2014–2017 och 2018–2020.
Kontrakt: 2014
Leveransperiod: 2015–2020
Kostnadsintervall: 1600–2200 Msek
Att beslutet kom just idag, på sista regeringssammanträdet innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är inte heller särskilt förvånande.
Att släppa en positiv nyhet är givetvis ett mycket smart drag av såväl statsminister som försvarsminister. Det innebär att de båda i sina respektive tal kan påvisa att regeringen "genomför miljardsatsningar på försvaret". Ett argument som få journalister och skribenter kommer att kunna syna på grund av bristande insyn och kunskap inom ett svårt och tekniktungt område.
Det kan också vara på sin plats att påminna om vad sittande regering tog för beslut i frågan i samband med genomförandegruppen och det som nu är mera känt som amatörernas afton.
Regeringens genomförandegrupp beslutade 2008 att stryka och reducera ett antal materielprojekt. Renoveringen och Modifieringen (REMO) av Stridsfordon 90 ströks då helt i syfte att frigöra pengar till andra nymoderata intressen, något som tidigare även fick Mikael Odenberg att avgå som försvarsminister i ren ilska då han inte kunde acceptera att Moderaterna skulle skära ned på försvarsanslaget, och i synnerhet inte på materielanslaget.
Genomförandegruppens arbete och beslutet om att stryka materiel har senare granskats och kritiserats av Riksrevisionen i rapport från 2012 "Besparingar i försvarets materielförsörjning". Där har man bland annat kommit fram till att drygt hälften av alla strukna projekt har återupptagits, och i de flesta fall till en betydligt högre kostnad än vad som från början var planerad, så även renoveringen av stridsfordon. Riksrevisionen konstaterar när det kommer till stridsfordon även att det nu, när projektet återupptas, endast handlar om renovering (RENO) och inte längre om renovering OCH modifiering (REMO). Med andra ord en ambitionssänkning.
Riksrevisionens konstaterade även att materielplaneringen är långsiktig till sin natur och det är därför svårt att hitta snabba besparingar inom materielförsörjningen. För att skapa en kostnadseffektiv materielförsörjning behövs långsiktighet i planeringen.
Nej tyvärr, jag vill inte ge Moderaterna något beröm i samband med dagens beslut. Detta av flera anledningar. Jag ska här ange några...
Vi vet ännu inte hur många stridsfordon av den befintliga numerären av totalt 509 levererade fordon samt ytterligare 40 beställda chassier som kommer att renoveras, men det är sannolikt mycket nära siffran som är angiven i Försvarsmaktens underlag - 365 stycken. Det innebär att endast 66% renoveras och därmed också att 185 vagnar kommer att bli obsoleta i en nära framtid. Detta är inte att stärka försvarsförmågan.
En förstärkning av försvarsförmågan inom materielområdet innebär att man förbättrar något. Primärt genom att öka numerären eller att man avsevärt förbättrar prestandan genom att enskilt eller i kombination; ökar eldkraften, ökar rörelseförmågan, förbättrar skyddet, förbättrar sensorer eller ökar uthålligheten i strid. Det finns i dag inga indikationer på att något av detta kommer att förbättras. Det man primärt gör är att vidmakthålla vagnarna och installerar ett nytt ledningssystem. Det sistnämnda kommer dock helt klart att förbättra möjligheten till förbättrat samband och ledning inom förbandet, men et kommer knappast att öka rikets försvarsförmåga på det sätt försvarsministern framställer det.
Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut.
Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.
Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?
Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens "satsning" på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt.
Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp
Media: SvD,
Uppdaterat 21.45
Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.
Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut.
Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.
Kommun X har ett faktiskt behov av att ha 10 ambulanser i drift för att kunna upprätthålla tillräckligt bra beredskap och framförallt trygghet för sina kommuninnevånare.
Ambulanserna har dessvärre använts under många år och börjar nu bli gamla och slitna och i stort behov av en större service för att man ska vara säkra på att de kan användas då larmet går.
Ledningen för kommun X bestämmer sig då för att man nog faktiskt måste vidta någon form av åtgärd. Men Kommunen tycker samtidigt att det är viktigare att sänka skatten för innevånarna i kommun X och vill ej lägga en massa pengar på att reparera och serva ambulanser.
Kommunledningen tar därför beslutet att endast skicka hälften d.v.s. 5 av kommunens 10 ambulanser på service. Samtidigt fattar man även ett beslut om att installera en ny GPS och en ny mobiltelefon i dessa fem ambulanser, något man är mycket stolt och nöjd över.
Efter en kort tid får de fem ambulanser, som inte servades, körförbud efter att de blivit underkända hos bilprovningen pga bristande underhåll och att de helt enkelt är utslitna.
I samma sekund som man tog beslutet om att serva fem av sina tio ambulanser skickade kommunledningen även ut ett pressmeddelande där man stolt deklarerar att "kommunen har genom beslutet att serva och montera ny utrustning i fem av sina tio ambulanser nu ökat säkerheten för alla kommuninnevånare."
Tillgång till lediga ambulanser hade helt plötsligt blivit ett reellt problem i kommunen, och det var inte längre säkert att det kom någon ambulans när man ringde 112 p.g.a. den numera mycket låga numerären. Man kunde inte längre vara på alla platser där man behövdes när larmet gick på för många ställen samtidigt.
Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?
Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens "satsning" på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt.
Det är först när resurserna verkligen behövs som de saknas och det är tyvärr först då folk i allmänhet och media kommer att vakna. Aldrig har det väl passat bättre att avsluta ett inlägg med att citera Alf Henriksson.
Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi.
Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten.
Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp
Media: SvD,
Uppdaterat 21.45
Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.
@svtnyheter Försvarsmakten en av de största! Vilka soldater o officerare får gå? Tänker S lämna besked om hur mycket man skall dra ner?
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 9 januari 2014Nu kastar Widegren stora stenbumlingar i ett litet nätt glashus. Jag funderar över huruvida Cecilia Widegren ens förstått innebörden av regeringsbeslut 5 (RB5) från förra året. Ett beslut som tvingar Försvarsmakten till att ännu en gång inta en ny organisation FM Org 18 med innebörden att - just det - reducera personalen med 15%. Av den anledningen känns Cecilia Widegrens twittrande väldigt magstarkt.
Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [1]
På söndag drar årets största och kanske(?) bästa försvarspolitiska arrangemang igång, nämligen den årliga rikskonferensen i Sälen arrangerat av Folk & Försvar. Inför detta arrangemang tänker jag skriva ett antal inlägg och ge min syn på vad som bör debatteras.
Folk & Försvar är ett politiskt obundet förbund som verkar för att främja debatten om svensk säkerhetspolitik och Sveriges försvar. Första konferensen hölls redan 1939, d.v.s. det år andra världskriget bröt ut. Sedan 1993 har man arrangerat den numera mycket välkända och välbesökta rikskonferensen på Högfjällshotellet i Sälen.
Att vi gått in i det numera välkända "supervalåret" märks även i detta sammanhang då såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som oppositionsledaren Stefan Löfvén kommer att gästa årets rikskonferens. Angående statsministerns och oppositionsledarens deltagande så blir det ju nästan lite tragikomiskt att konstatera att senast de besökte rikskonferensen var 2010. Av en ren händelse var som bekant även 2010 ett valår. Av en annan ren händelse så gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt så sent som i dag på eftermiddagen ett uppkommet förbandsbesök på Berga och bl.a. 4. Sjöstridsflottiljen. Man behöver inte vara raketforskare för att konstatera att detta plötsliga besök givetvis har att göra med det kommande deltagandet i Sälen.
Statsministern, eller rättare sagt hans rådgivare räknar givetvis att det tidigare uttalandet om "försvaret som ett särintresse" ligger minister till last. Att då kunna värja sig genom att antyda att han engagerar sig i försvaret och att han besöker förband och har en god dialog med anställda är givetvis ett smart grepp. Han kommer efter detta förbandsbesök även att kunna referera till sina samtal med anställda sjömän (GSS/K) om den mycket lyckade försvarsreformen utan att fara med osanning, och då syftar jag inte på själva försvarsreformen utan samtalen. På söndag klockan 12:35 får vi facit när statsministern inledningstalar under rubriken "Sverige i en globaliserad värld". Extra intressant blir det att se och höra huruvida statsministern kommer att beröra närområdet och den negativa demokratiutvecklingen i Ryssland som sker parallellt med en enorm militär upprustning.
En av de mer intressanta punkterna i programmet blir att höra de olika partiernas säkerhetspolitik ett valår som detta. Nu måste man bekänna färg! Jag konstaterar mycket glädjande att det är en av mina favoriter Annika Nordgren Christensen som tillsammans med en annan favorit PJ Anders Linder, nu chefredaktör på Axess - tidigare SvD, som kommer att reflektera över vad partiledarna säger. Hoppas på betydligt mer spets vid denna rikskonferens än den tidigare.
Att Finlands president talar under konferensens första dag blir lika intressant att höra på som under förra årets konferens då NATO:s Anders Fogh Rasmussen talade. Att Finland har en annan inställning till försvarsfrågan än vad Sverige har, och har haft under nuvarande och tidigare regeringar är ingen hemlighet. Frågan är hur konkret och frispråkig Sauli Niinistö tillåter sig vara i detta sammanhang när han ska tala under rubriken "Finlands prioriteringar". Förhoppningsvis drar han paralleller till Sveriges prioriteringar, eller rättare sagt avsaknad av prioriteringar när det kommer till försvarsfrågan.
Söndagen avslutas med en annan intressant paneldebatt, nämligen om makt & medier där bl.a. Wiseman och Erik Lagersten deltager.
Söndagen avslutas med en annan intressant paneldebatt, nämligen om makt & medier där bl.a. Wiseman och Erik Lagersten deltager.
Är man intresserad av den konkreta försvarsfrågan så är tisdagen den mest intressanta dagen då försvarsminister Karin Enström ska tala under den inte så överraskande rubriken "Så stärker vi försvarsförmågan och samhällets beredskap". Detta följs upp av ÖB Sverker Göranson, försvarsutskottets ledamöter samt allas vår försvarsberedare Cecilia Widegren som ska prata just om försvarsberedningens arbete. Efter detta följer Johan Wiktorin upp med att ge sin syn på sakernas tillstånd under rubriken "perspektiv på framtidens försvar" något jag har mycket stora förväntningar på. Förväntningar som än så länge alltid har infriats när Johan har talat hos Folk & Försvar.
I morgon kommer ett nytt inlägg inför rikskonferensen där jag ger min syn på vad jag anser bör debatteras inom ramen för programmet.
För ytterligare läsning inför konferensen så har Wismans tidigare serie PROLOG nu återpublicerats på Frivärld magasin genom ett mycket bra initiativ av Stefan Olsson. Den sista delen är dessutom nyskriven. Måsteläsning!
Torbjörn Björlund (V): Det kommer att kosta att vara alliansfria
Intervjun med Vänsterpartiets försvarspolitiske talesperson Torbjörn Björlund avslutar vår serie om partiernas politik. Jag vill tacka samtliga talespersoner för att de har gett läsarna möjlighet att informera sig om de olika ståndpunkterna.
- Vad är Vänsterpatriets försvars- och säkerhetspolitik?
Vi har format vår försvarspolitik under de senaste två till tre åren utifrån några hållpunkter. Det viktigaste är att Sverige fortfarande ska vara alliansfritt. Av det följer det med en massa saker, bland annat vill vi återinföra något slags värnpliktsförsvar. Vi tycker oss ha sett att den här förändringen som kom 2009 till ett yrkesförsvar har fallerat på många sätt och håller på att rasa ihop. Vi har inte en försvarsförmåga längre, tack vare det. Personalförsörjningen och värnplikten är vår andra viktigaste fråga.
Den tredje som vi håller på att jobba med, det är kopplat till alliansfriheten. Det är hur vi ställer oss till vapenindustrin i Sverige. Vapenindustrin är internationellt ihopplad på många sätt, så det är en svår fråga att hantera. För att kunna vara alliansfria, då måste vi veta hur vi ska försörja vår försvarsmakt plus vilka samarbeten vi kan tillåta oss att ha.
- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?
(Puh)……Om det blir någon IO 14 överhuvudtaget. Jag är inte säker på att vi ror det iland egentligen, tack vare de stora problem som finns både på materielsidan och parsonalförsörjningen. Nu har man sagt att 2019 ska det vara klart, men jag tror det dröjer mycket länge om vi fortsätter i den här riktningen.
IO 14, om man skulle som vissa föreslår, införa partiell värnplikt, det kan ligga tio år fram i tiden. Utan ett återinförande av en partiell värnplikt tror jag inte vi får igång det på två decennier. Det kan dröja väldigt länge innan vi får det att fungera.
- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?
Jag tror att..det beror på var det väpnade angreppet kommer ifrån. Alla talar om Ryssland. Jag tror att Ryssland är ett väldigt litet hot, tack vare de problem de har internt, trots att de föryngrar sin krigsmakt. Men det är klart, de områden som är viktiga för landet det är Stockholm, södra Sverige, Skåne. Och så tror jag, beroende på om angriparen vill från Östersjön till Atlanten, så blir norra Sverige, Norrbotten och Västerbotten viktiga att ta sig igenom. Så det är väl de gängse områdena som är aktuella.
- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?
Jag tror vi ska vara uppmärksamma på dem. Den ökning som de gör…de har både en modernisering och en ökning av sin militärmakt på gång. Men det är väldigt stora summor, det är väldigt lång väg att gå för dem. De har som första syfte, tror jag, att nå en sådan nivå att de kan försvara sig mot angrepp mot sig själva eller att klara en konflikt i Kaukasien. Jag tror att det är där man egentligen har sitt fokus. Jag ser inte att vi ska vara rädda för att bli attackerade av Ryssland bara för att de rustar upp eller moderniserar.
Däremot ska vi hålla ögonen på hur ryssarna använder sina militära förmågor och i vilken riktning, för det kan ju faktiskt drabba vårt närområde, om det blir Baltikum eller söderut. Jag tror att den stora faktorn är att de vill gå söderut och det kan ju påverka det området på olika sätt och även Sverige på olika sätt. Där ser man hotet från ryssarna, inte ett direkt hot mot Sverige med militärt angrepp.
- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?
Det vill jag inte svara på egentligen…vi har ju haft ett antal beslut där vi har skurit ned och förändrat Försvarsmakten, även innan vi kom med på vagnen -98. Jag tror att den linje vi har haft med nedskärningar utan att se konsekvenserna…och det är svårt att säga vilket beslut i sig som varit mest problematiskt. En del har varit nödvändiga det tror jag, att göra förändringar.
Men att inte se konsekvenserna av vad nedskärningarna kan leda till om man inte ersätter det med annat, det tror jag har varit ett problem. Vi har ju alltid drivit att vi ska ha värnplikten kvar, så det har inte varit ett problem med det. Däremot förändringen som påbörjades innan 2006, där har vi nog haft en del att se tillbaka på som inte var de allra bästa besluten.
Sen har vi ju i vårt parti en viss problematik i att vi har ganska många pacifister, jag vet inte hur pass aktiva de är idag, men vi har en viss bredd i de här bitarna. Vi har pacifister som har en helt annan inriktning. Nu har vi som tur är, fått gehör för den här biten att vi måste ha ett starkt försvar kopplat till vår alliansfrihet, om man ser den logiska förändringen här.
Men det är klart, vi är till viss del medskyldiga till de nedskärningar som gjordes på ett litet förhastat sätt när vi satt och samarbetade. Sen finns ju…vi har ju alltid haft, utan att ursäkta, det här med att försvarspolitiken och Försvarsmakten som en liten regulator även ekonomiskt. I en statsbudget när man måste kompromissa kan det, det kan man se på andra regeringar också, vara lätt att kompromissa för mycket om just försvarsutgifterna. Det kan jag kritisera partiet för bakåt i tiden.
- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?
Den viktigaste ändringen är att återinföra någon slags värnplikt. Där har vi nog samkört en del med (s), vi har pratat ihop oss om mönstringsdelen. Vi måste återinföra en mycket bredare mönstring, oavsett vilket personalförsörjningssystem som finns sen, för att få en blick över alla de ungdomar som finns att tillgå för Försvarsmakten att rekrytera från eller att kalla in till värnplikt.
Vi har också sagt att vill ha mönstringen som en bas till civilförsvaret eller direktrekrytering till Hemvärnet. Men då måste mönstringen vara nummer ett och det andra att vi ska återinföra någon slags värnplikt, oavsett vad det är för försvarsgren. Främst är det armén, men även flyget och Marinen kan naturligtvis påverkas av det. Att utbilda värnpliktiga, ha dem krigsplacerade och öva med dem, faktiskt tillräckligt ofta för att det ska fungera.
- Vänsterpartiet har alltid betonat alliansfriheten, men allt fler talar om nödvändigheten med samarbeten för mindre stater?
Det vi pratar om när det gäller NATO, för det är ju NATO som vi ser som det stora hotet mot vår alliansfrihet. Vi ser positivt på det nordiska samarbetet, men det ska vara utifrån några slags bilaterala överenskommelser om vad man ska dela på. Vi kan ju tänka oss att ha ett samarbete som idag när det gäller flygövningar i norra Sverige, därför att det fungerar bra. Men då får det inte vara kopplat till ett NATO-medlemskap och det är dilemmat där, då måste man koppla loss det.
Om Sverige går med i NATO, då hamnar vi under artikel fem, och då har vi inget att hänvisa till om vi inte vill. Då blir man mycket mera pressad av det. Den stora anledningen till att vi säger nej till NATO egentligen är att det leder åt fel håll. Mycket därför att vi ser USA som den stora pådrivande faktorn i NATO som påverkar hela NATO:s verksamhet. Det är vårt dilemma, för USA är idag världens enda supermakt, som inte leder världen i rätt riktning.
Men vi säger inte nej till samarbete. Ett nordiskt samarbete är fullt gångbart, för det finns en traditionellt och kulturellt lättare väg att jobba med den här biten. Vi behöver i sådana fall ha överenskommelser med varje nordiskt land.
Island ligger lite ”by-side”, medan Danmark, Norge och Finland ligger nära oss, vilket gör det lättare att samarbeta. Där ser jag att Finland som också är alliansfritt, och Norge är de som vi främst ska försöka samarbeta med. Danmark som ligger nära kontinenten har lite andra premisser, men det ska också gå att lösa.
Då kan vi göra på lite olika sätt utifrån att man har en tillräckligt stark egen försvarsmakt materiellt sett för att klara av mer än en vecka. Sen har ett utbyte om hur man samarbetar på olika sätt, och det har inget att göra med materieltillgången i de andra länderna. Det visar samarbetet uppe i norr om luftförsvaret. Det går att samöva och hitta de här bitarna.
- Hur ska man kompensera alliansfriheten med pengar, om man mer eller mindre är själv?
Ja, det är man och det är det vi behöver lösa med att hitta en tillräckligt stor…vi måste ha makt tillräckligt mycket över vår egen vapenindustri för att se till att vi har försörjning. Jag kan mycket väl tänka mig att vi åberopar den här klasulen i EU att man kan förklara att man har försvarspolitiska intressen i det egna landet som gör att man köper av sin egen försvarsindustri istället för andra länders. Det här med ”Pooling och Sharing” är en sån sak. Som utifrån marknadens villkor…det fungerar ju inte, det är ju ingen vanlig marknad.
Det innebär att försvarspolitiska intressen ska vara styrande och då kan vi hänvisa till det när vi vill se till att ha en egen försvarsindustri i basen som ger vår egen försvarsmakt en tilräcklig handlingsfrihet. Sen går det ju att samarbeta med andra i exempelvis forskning och utveckling med de andra nordiska länderna när det gäller materiel, både luftvärn, flyg och marina stridskrafter. Det ska gå och lösa med en rimlig ekonomisk nivå.
Sen måste vi också räkna med i Vänsterpartiet att det kommer att kosta att vara alliansfria utifrån att vi behöver ha en egen försörjning med materiel för vår försvarsmakt, det går inte att komma ifrån. Och det är en väg som jag tror kan vara rätt trög i vårt parti. Vi har tappat lite av den kulturen om man går tillbaka 40-50 år och idag finns en annan inställning till hur man ska bygga fred. Och fred bygger man kanske inte idag genom att avrusta just nu, utan då måste man göra det gemensamt med alla andra.
Det gäller att hitta sätt att visa att vi är alliansfria och vi kan försörja oss själva, att vi har en försvarsmakt som är tillräckligt starkt för att försvara landet. Sen väljer vi samarbeten med länder som har gemensamma intressen, och det innebär att vi står utanför NATO. För NATO:s intressen är inte gemensamma med Sveriges, menar vi.
- Komplexiteten i våra försvarssystem ökar över tiden och allt mer omfattande utbildning krävs. Ändå vill ni införa en slags värnplikt igen, varför skulle det vara en bättre väg när utbildningstiden riskerar att vara alltför kort?
Egentligen är det ingen skillnad när vi pratar om tidvis tjänstgörande som vi har i det här systemet, det handlar om att de måste ha övning också. De måste kallas in för att öva på det här lika mycket som krigsplacerad värnpliktig personal.
Har vi en försvarsmakt uppbyggd på värnplikt så måste vi vara beredda på att dels byta ut de krigsplacerade med jämna mellanrum, eftersom man moderniserar. Dels också att man måste vara beredd att lägga pengar på krigsförbandsövningar helt enkelt. Mycket mer än vad vi har gjort sen vi började dra ned på 90-talet. Vi måste se att övning är viktigt för att hålla igång det här. Det är också en kostnad som vi måste vara beredda att ta, och det är en sak som måste tragglas igenom politiskt så att man förstår vad utgifterna går till.
Ett värnpliktsförsvar har två syften. Dels tror jag att det är billigare i längden än vad ett yrkesförsvar är. Allt som kommer nu med bonusar och karriärmöjligheter som måste byggas på det här för att man ska få folk att stanna kvar. men har man uppemot 40 %-iga avhopp, så visar det att det är något som inte stämmer. Det gör att vi måste ha en helt annan inställning till värnplikten. Att det är något vi måste göra, både för att vara alliansfria och försvara vårt eget land.
Det andra är att vi får en helt annan förmåga att förankra försvarsfrågorna i befolkningen. Det är något som sitter djupt i rötterna på den svenska befolkningen. Vi menar att om man breddar det här med en bra könsfördelning och att man kan få göra andra saker än ren vapentjänst i Försvarsmakten utan i civilförsvaret som en slags värnplikt.
Då får du också in det i samhället som en kultur. Det här är något jag gör för samhället, inte bara för mig själv för att jag ska göra karriär, utan jag gör det för en förankring, att folket tycker att det är viktigt att vi har ett svenskt försvar. Då är värnplikten en kärna i det. Det är en kärna i att få folk att känna igen, min grabb, min tjej har gjort värnplikt precis som jag gjorde. Det har ju funnits en tradition i det här. Det ska vi bygga vidare på.
Det handlar inte bara om att försvara Sverige, det handlar om att förstå vad freds- och säkerhetspolitik går ut på. Varför man bör kunna försvara sig själv, sina nära och kära och sitt eget land, och kanske även området runt omkring, alltså Norden. De två bitarna hänger ihop, ekonomi och folkförankring. Det är oerhört viktigt.
Klockrent, inte krockrent
Den här måste du bara se.
Den här filmen är inte militär men problemet gäller oss alla. Säkerhetspolitik på lägsta nivå...
Den här filmen är inte militär men problemet gäller oss alla. Säkerhetspolitik på lägsta nivå...
Det tveksamma nöjet att få rätt
Under dagen publicerades den nyskrivna Prolog - del 4 hos Frivärld Magasin. I del 4 skriver jag om den försvarspolitiska utvecklingen sedan 2009 och framförallt under det senaste året. Prolog del 1-3 skrevs inför förra årets rikskonferens i Sälen och avhandlade försvarsbesluten fram till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009.
På Twitter påminde under dagen Annika Nordgren-Christensen om det inlägg hon för drygt 5 år sedan publicerade på sin blogg i vilket ett antal personer verksamma eller med intresseområden inom försvars- och säkerhetspolitiken och så även jag, fick svara på en rad frågor inför framtiden. Det var med viss spänning jag läste detta inlägg och såg att jag inte hade så mycket att skämmas för i mina profetior. Däremot är det inte alltid ett nöje att få rätt i efterhand.
På Twitter påminde under dagen Annika Nordgren-Christensen om det inlägg hon för drygt 5 år sedan publicerade på sin blogg i vilket ett antal personer verksamma eller med intresseområden inom försvars- och säkerhetspolitiken och så även jag, fick svara på en rad frågor inför framtiden. Det var med viss spänning jag läste detta inlägg och såg att jag inte hade så mycket att skämmas för i mina profetior. Däremot är det inte alltid ett nöje att få rätt i efterhand.
Fem ytstridsfartyg hos Östersjöns största strandägare?
Som bekant väntar Försvarsmakten på regeringens beslut om modifiering av korvetterna ”Gävle” och ”Sundsvall” till moderniserad korvett samt systerfartygen ”Göteborg” och ”Kalmar” till patrullfartyg. Det har spekulerats i att beslutet skjuts upp för att statskassan ska få tillbaka de medel som Försvarsmakten budgeterar för modifieringarna, eller att regeringen tycker att det räcker bra med fem Visbykorvetter inom ytstridsflottan.
Kan det vara så att så länge HDW (”Karlskronavarvets” ägare) och regeringen inte kommer överens i A26-affären vill man inte lägga andra beställningar på varvet? Det ska bli spännande att en dag ta del av vilka avvägningar som görs och för närvarande omfattas av försvars- och kommersiell sekretess.Signalerna om ytterligare minskning av antalet enheter i flottan har väckt oro även hos mig. Detta blogginlägg försöker reda ut varför, helt enkelt ett försök att beskriva problematiken med endast fem till sju korvetter i flottan. Slutligen föreslår jag en alternativ strategi för att kunna fortsätta anskaffa fartyg i en ekonomi utan avsevärda anslagshöjningar.
I det fortfarande läsvärda och aktuella gästinlägget ”Flottiljamiral Thomas Engevall om Visbyprojektet och den framtida marinen” från 2012 hos Skipper beskriver den nuvarande konteramiralen vad han kallar ”Fåtalsproblematiken” som följer (mina kursiveringar): ”Vi behöver föra en mer offensiv argumentation över behovet av ett ökat antal ytstridsfartyg jämfört med den numerär på sju fartyg, som nu är den rådande målbilden. Grunden för att kunna föra en sådan argumentation är främst att kunna påvisa ett behov av fartygen för att Försvarsmakten skall kunna lösa de uppgifter som statsmakten ställer. Det är dock tämligen rimligt att anse att vi skall kunna verka i internationella insatser med två fartyg över tiden och samtidigt kunna upprätthålla nödvändig nationell förmåga avseende exempelvis territoriell integritet med fartygsenheter såväl i norra som södra Östersjön samt i västerhavet. Tillkommer sedan hänsyn till modifieringar och större översyner, hamnar vi snabbt i en numerär på 12-15 fartyg. En sådan numerär kan tyckas hög jämfört med sju fartyg, men det är inte så länge sedan dåvarande Chefen för marinen Dick Börjesson uttryckte det som ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle ha en numerär om 36! Genom att dagens låga numerär inte på allvar ifrågasätts, kommer vi att få svårare och svårare att lösa våra uppgifter samtidigt som vi fastnat i ett ersättningstänk, där det inte ses som lönt att på allvar argumentera för ett mer rimligt fartygsbestånd. En allvarlig sidoeffekt av ersättningstänket är också att vi riskerar att låsa oss mentalt till att ersätta de bägge Stockholmskorvetterna med något som är tämligen likvärdigt med Visby. Det kan vara helt rätt att göra så, men det är på inget vis säkert. Andra fartygstyper, med till del andra egenskaper/resurser än de redan befintliga måste också studeras, värderas och debatteras på lika villkor.”
Marinens uppgifter ur foldern Marinens utveckling:”Försvarsmakten ska förebygga och hantera konflikter och krig. Enskilt eller tillsammans med andra länder, myndigheter och organisationer ska Försvarsmakten kunna:
• Försvara Sverige, värna svenska intressen och främja säkerheten genom insatser i Sverige, i närområdet eller globalt.• Upptäcka och avvisa kränkningar av eget territorium och värna Sveriges suveränitet och nationella intressen utanför territoriet.
• Vid behov stödja övriga samhället.
Marinen ska:
• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.
• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.
• Till största del utgöras av stående förband.”
Lite kallt krig-nostalgi.
Lejonparten av uppgifterna ovan löste den lätta flottan som var operativ mellan 1985 och ca 2000. Undantaget var de globala uppgifterna. Ytstridsflottan bestod av sex korvetter, tolv robotbåtar och sexton patrullbåtar. Samtliga var bestyckade med sjömålsrobot och en mängd fartyg ingick i ubåtsskyddet. Uthålligheten skapades genom numerär och stödfunktioner. Tröskeleffekten som var en bärande princip i skalförsvaret uppnåddes bland annat genom en hög förmåga att bekämpa fientliga sjöstridskrafter och transporttonnage. Detta möjliggjordes genom god förmåga till snabba operativa förflyttningar mellan olika kustavsnitt, effektiva vapen och övriga system, risktagning och offensivanda. Underlägsenhet i vapenporté kompenserades med annan kvalité, främst ledningsförmåga, ett självständigt agerande (uppdragstaktik) och samordnade insatser. Dessutom tillkom ett attackflyg med avsevärd numerär spritt över krigsbaser och hopp om eget luftherravälde över egna basområden. Basområdena skyddades av kustartilleriets spärrbataljoner. Kustartilleriet hade egen långräckviddig sjömålsbekämpande förmåga genom Robot 15KA och långskjutande artilleri.
Högkonfliktstrid med fem korvetter
När vi nu verkar går mot en framtid med fem eller sju korvetter bör man ställa sig frågan hur man uthålligt möter kränkningar eller strider mot en kvalificerad motståndare med så låg numerär. Koncentration till ett prioriterat kustavsnitt blir förmodligen svaret, alternativt eller kompletterat med samordning med allierade stridskrafter. Det senare var ju fallet redan under efterkrigstiden, vilket exempelvis Mikael Holmström beskrivit i ”Den dolda alliansen”. Den som kan sjötaktik vet att enstaka enheter sällan är taktiskt relevanta. Normalt krävs alltid förband av enheter, gärna med kompletterande system. Mot allt detta kan man invända att kustförsvarsoperationen är osannolik, på gränsen till otänkbar. Försvarsministern har emellertid själv i sitt svar på Peter Jeppssons interpellation talat om att införandet av sjömålsrobot på version fem höjer effekten av Visby-systemet. Detta uttalande bör kunna tolkas som att uppgiften kustförsvarsoperation kvarstår. Kort sagt, det är oroväckande få enheter i dessa scenarion, även beaktat att Visby har signaturanpassning som trumfkort.Vidare medför en (för) liten numerär problem redan i fredsverksamheten.
Christer Hägg har förtjänstfullt redogjort för problematiken med för låg numerär i texten Den hotbildsbefriade flottan. Han skriver bland annat om Kanada att ”minst sex ubåtar behövdes för att hålla systemet igång under dess livscykel avseende personal (rekrytering, utbildning, vidmakthållande och karriärvägar) samt teknisk support (varvs- och reparationsresurser, underhåll, reservdelar, modifieringar mm) och samtidigt hålla hög tillgänglighet för operativa uppgifter.” Även stycket om marinhelikoptrar beskriver problematiken med låg numerär. Jag avstår från att försöka skriva något bättre eller ytterligare om detta, Christers text är relevant och välskriven.Några kommentarer:
Personalförsörjning av marinens olika funktioner med endast fem ytstridsskrov blir ansträngd. När högvakt, egen utbildning, bemanningsuppdrag, GMU-instruktörsförstärkning och annat kräver kommenderingar försvinner stora delar av den kompetens som finns inom ytstridsfartygens olika funktioner. Ju färre fartyg, desto större procentandel. Konsekvenserna av detta har beskrivits av Riksrevisionen.
Hur ska den tekniska kompetensen att utveckla, anskaffa, producera och stödja korvettsystem kunna försörjas med bara fem tekniker i varje befattning? För att ha rätt kompetens i hela systemet inklusive materielverket behöver vi förenklat ha fler än fem andremaskinister, "chiefar", systemtekniska officerare och så vidare.Hur bygger man (efter successiva försvarspolitiska beslut) upp en förmåga som är så tunn personellt om omvärldsläget anses försämras? Jämför gärna med den stora ansträngning som krävdes för att bygga upp ubåtsskyddsförmågan mellan 1980 och de första åren av 90-talet. Detta med en avsevärt större personalram än dagens.
För fördjupning i och perspektiv på svårigheterna att operera en mycket liten flotta rekommenderas ”Assessment on the proposals for a Scottish Defence Force” på bloggen The Pinstriped line.
Framtidens fartygsanskaffning?
För att vara operativt relevant måste varje förband tillföras modern materiel. Detta är inte unikt för marinen. I foldern Marinens utveckling redovisar Marininspektören sin syn på marinen idag och i framtiden:
”Dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga. Den sjöoperativa helikoptern ska utvecklas till en integrerad del av marinstridskrafterna, främst i ubåtsjakt och ytmålsbekämpning på långa avstånd, men även i sjöövervakning.”Med tanke på tecknen på politisk ovilja att mönstra fler än fem korvetter börjar realismen i att fartyg, större än Visby, skall beställas av regeringen kännas låg. Kam Engevall beskriver ju också svårigheten att skapa acceptans för de tidskrävande projekt som flera nya, egenutvecklade ytstridsfartyg skulle innebära. Förhoppningsvis kan en förbättrad anskaffningsprocess med kortare leveranstid enligt de premisser som han beskriver förändra detta. Tillsammans med en ökad politisk ambition på materielområdet kan de större fartyg som Marininspektören beskriver komma att bli verklighet. Om inte så blir fallet kunde ett alternativ vara att minska storleken och komplexiteten på de fartyg vi önskar anskaffa.
Även om säkerhet nu och i accelererande grad i framtiden byggs med andra (läs Nato och Finland) kvarstår likväl hävdande av territoriell integritet som en uppgift som knappast kan outsourcas. Det talar för att utveckla system som stödjer hävdandet av territoriell integritet i lägre konfliktnivåer.Jag har en tid funderat på om vägen inte vore mer framkomlig om man siktade på enklare fartyg men ökad numerär. Närmare bestämt patrullfartyg (med början snarast med modifiering av Göteborg/Kalmar) och därefter en modern plattform utvecklad för undervattensövervakning och –strid. Undervattenskompetensen framhålls ofta som en unik svensk förmåga. Varför inte underblåsa detta faktum med en dedikerad plattform?
I ett kommande inlägg sjösätter jag en idé till en alternativ plattform för att kunna fortsätta nyanskaffa fartyg i en liten ekonomi.Eldöverfallet i Gomorron Sverige
Min medförfattare i SVT om eldöverfallet han var med om.
Karl-Gunnar Norén, som jag skrev Spökpatrullen med, var imorse med i SVT Gomorron Sverige och missade du det kan du se klippet ovan från SVT Play.
Den genomskjutna matpåsen som Karl-Gunnar nämner och som han hade bakom nacken härrör alltså från en av hans resor här uppe i norr. Kravallpoliserna som kort skymtar i inslaget har inget direkt samband med vad Karl-Gunnar var med om utan skulle väl bara illustrera Egypten av idag. Under expeditionen fick Karl-Gunnar uppleva en massa historiskt intressanta saker som inte riktigt berörs i detta korta nyhetsinslag, men de kommer att beskrivas i kommande reportage i olika medier.
Karl-Gunnar Norén, som jag skrev Spökpatrullen med, var imorse med i SVT Gomorron Sverige och missade du det kan du se klippet ovan från SVT Play.
Den genomskjutna matpåsen som Karl-Gunnar nämner och som han hade bakom nacken härrör alltså från en av hans resor här uppe i norr. Kravallpoliserna som kort skymtar i inslaget har inget direkt samband med vad Karl-Gunnar var med om utan skulle väl bara illustrera Egypten av idag. Under expeditionen fick Karl-Gunnar uppleva en massa historiskt intressanta saker som inte riktigt berörs i detta korta nyhetsinslag, men de kommer att beskrivas i kommande reportage i olika medier.
Afghanistanveteraner om tolkarna och deras rätt till asyl
Fyra svenska afghanistanveteraner, däribland David Bergman (stundom gästskribent på WW), skriver i tisdagens SvD på Brännpunkt om de afghanska tolkarnas rätt till asyl och adresserar migrationsminister Tobias Billström i debattartikeln.
"Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband."
Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.
Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.
Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.
"Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband."
Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.
Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.
Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.
En gulgrön röra?
När vi nu är inne i 2014 och ett nytt riksdagsval stundar inför hösten så kan det vara på sin plats att se vilken syn de olika partierna har på försvarspolitiken. Som opinionssiffrorna ser ut nu så kommer socialdemokraterna att bilda regering till hösten, men inte utan stödhjul.
Miljöpartiet, partiet som har propagerat för ett ickevåldsförsvar är ett av dessa stödhjul. Nu får vi verkligen hoppas att Socialdemokraterna gör upp försvarspolitiken med något annat parti än just Miljöpartiet. Så här skrev nämligen partiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg i en motion till riksdagen i samband med att liggande inriktningsproposition från 2009 skulle klubbas.
Peter Rådberg m.fl. (mp) framhåller i kommittémotion 2008/09:Fö295 att i dag består armén av tio förband, vartill kommer amfibieregementet som organisatoriskt ingår i marinen. Dessa elva förband bör kunna krympas till sex förband med i genomsnitt 800 soldater i olika stadier av utbildning eller tjänst i Sverige samtidigt (yrkande 5).
Vidare bör antalet JAS-plan i aktiv tjänst minskas från 100 till knappt 70 och antalet flygflottiljer från i dag tre till två (yrkande 7).
Då det operativa behovet av ubåtsvapnet inte längre finns bör dessutom antalet ubåtar i aktiv tjänst som ett första delmål för 2009 reduceras från fyra till tre för att sedan på sikt helt avvecklas (yrkande 10), och de marina stridskrafterna bör koncentreras till en huvudbas (yrkande 11).
Om miljöpartiet fortfarande står fast vid detta får vi hoppas att man inte får något inflytande över försvarspolitiken efter kommande val. Det skulle ytterligare öka det pågående förfallet som startades av socialdemokraterna och sedan ytterligare har accelererat under Moderaternas styre.
Förhoppningsvis kan det under året komma en rad kortare intervjuer med respektive partis försvarspolitiska talespersoner här på bloggen.
Ytterligare tecken på att regeringen reducerar Marinen?
Årets första inlägg blir en uppföljning avseende Marinens numerär av kvalificerade ytstridsfartyg i form av korvetter, ett ämne som tidigare fått mycket plats här på bloggen med anledning av att det handlar om vår marina försvarsförmåga och möjligheten till ett trovärdigt skalförsvar. Frågan är så pass illa hanterad av nuvarande regering att den ständigt måste bevakas och hållas vid liv. Det har inte hänt något nytt i frågan, däremot har jag funnit ytterligare uppgifter som pekar på att regeringen på egen hand, utan riksdagens medgivande, minskar numerären från sju till fem.
Frågan har som sagt varit föremål för flera inlägg här på bloggen tidigare. Senast när Peter Jeppsson såg till att ta frågan ända in i riksdagens kammare i december. Inlägget jag skrev efter Jeppssons debatt med Karin Enström har blivit det mest lästa inlägget någonsin här på bloggen, något som tyder på att det finns ett mycket stort engagemang i den aktuella frågan.
Jag har givetvis fortsatt forskningen i det aktuella ämnet och har funnit ytterligare intressant fakta som förvisso inte är nytt, men som tidigare ej har placerats i kontexten numerären ytstridsfartyg.
Det handlar om något som Moderaterna och försvarspolitiska regeringsföreträdare själva lutat sig mot under lång tid, nämligen den s.k. NATO-värderingen av Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Dessa värderingar ska däremot INTE blandas ihop med verklig försvarsförmåga då dessa värderingar enbart bygger på riksdagens inriktningbeslut samt en intagen insatsorganisation IO14 (något som nu aldrig kommer att bli verklighet). Med anledning av att regeringen ständigt tillskrivit dessa värderingar stor vikt och trovärdighet så får man betrakta underlaget avseende materielsystem samt numerär som regeringen tillhandahållit NATO som korrekt.
I årets utvärdering av det svenska försvaret konstaterar Natos expertis att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. (Regeringen juli 2011)
Om vi börjar med att titta på PARP-väreringen (Planning and Review Process) från 2011 så kan vi till att börja ytterligare en gång slå hål på Karin Enströms påstående att man tidigare inte har beslutat om antalet korvetter i insatsorganisationen. I det översatta NATO-dokumentet från 2011 står följande att läsa angående Marinen samt numerär av ytstridsfartyg i sammanfattningen (min fetstil).
I slutet av 2014 kommer marinstridskrafterna att bestå av sju ytstridsfartyg (inbegripet fem nya korvetter av Visbyklass med en begränsad minröjningskapacitet), sju minröjningsfartyg , två stödfartyg, fyra ubåtar, ett ubåtsräddningsfartyg, ett signalspaningsfartyg, en amfibiebataljon och en marin logistikbataljon.Här anger således NATO baserat på underlag från svenska regeringen, i ett dokument som dessutom är översatt av försvarsdepartementet, att Marinen skall bestå av sju korvetter! Detta i enlighet vad som sammanfattas på riksdagens webbsida direkt efter att riksdagen fattade det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet 2009 som berör Försvarsmaktens organisation och numerär. Trots detta förnekar försvarsminister Karin Enström flera gånger att "antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar...."
Personligen anser jag det skrämmande att en minister tillåts fara med så pass mycket osanning inför riksdagen utan att någon reagerar!
Men nu över till det som i sammanhanget är ännu mer intressant, men samtidigt mycket bedrövande. PARP-värderingar genomförs varannat år, och i somras var det då dags för en förnyad värdering. Men här har regeringen helt uppenbart "justerat" underlaget som NATO den här gången utgått från i sin analys. Så här sammanfattas Marinen i underlaget från juni 2013.
Marinen kommer att omfatta fem korvetter av Visbyklass, som förväntas tas i aktiv tjänst senast 2014, fem uppgraderade minröjningsfartyg och två ubåtar som ska uppgraderas i slutet av 2015. Två nya ubåtar kommer att förvärvas efter 2018.
På samma plats som Marinen sammanfattades i det föregående underlaget från 2011 så återfinns i den senaste rapporten nu enbart fem Visbykorvetter istället för sju ytstridsfartyg. På samma sätt har antalet minröjningsfartyg reducerats från sju till fem.
Det mycket olyckliga i sammanhanget är att detta ligger helt i linje med vad Karin Enström ger uttryck för i svar på skriftliga frågor och i senaste riksdagsdebatten. Att den moderatledda regeringen inte sätter försvarsförmåga i första rummet ter sig tyvärr alldeles uppenbart.
(Längre fram i dokumentet återfinns ånyo siffran sju avseende ytstridsfartyg. Uppgifterna i detta stycke ser dock ut att vara copy/paste från tidigare underlag. Frågan återstår att se vad som är korrekt fakta då uppgifterna motsäger varandra. I det ena fallet är det en uppenbar reducering av fartyg signerad regeringen, och i det andra ett bevis för att Karin Enström far med osanning. Vilket som är värst överlåter jag till andra att bedöma.)
Flygtid vs Förmåga
Sammanfattning
De senaste tio (10) åren har Ryssland konsekvent ökat sin flygtid per respektive flygförare från en nivå av 10-20 timmar per år till mellan 100-200 flygtimmar per år och i vissa fall även högre beroende på prioriterade förbandstyper. Likväl har denna ökning gett resultat i dagsläget har vi under 2013 sett hur man under beredskapskontroller genomfört flygunderstöd vid brigadanfall med skarp ammunition. Gradvis har den totala flygtiden för Försvarsmakten minskats och därmed sker en förmågeminskning för våra egna luftstridskrafter. Inom MD V dvs det militärdistrikt som angränsar mot Sverige hade man 55,000 flygtimmar under 2013, under 2012 hade den Svenska Försvarsmakten 26,274 timmar.
Analys
Enligt gällande Ryska bestämmelser så skall en flygförare för luftfarkoster få mellan 110-130 flygtimmar per år för att anses godkänd dvs duglig att framföra sin luftfarkost. Utöver denna faktiska flygtid tillkommer simulatortid o dyl för att öka och vidmakthålla flygförarens förmåga att framföra och verka med sin luftfarkost. Nedan kommer vi titta på flygtiden för MD V som angränsar mot Sverige samt MD Ö som även är av intresse med den rådanda omvärldsutvecklingen i Asien samt det strategiska bombflyget vid Engels flygbas.
Under 2013 har man med luftstridskrafterna inom MD V flugit cirka 55,000flygtimmar fördelat på olika luftfarkoster. Följande fördelning är gjord, att observera är att detta är de minsta värdena vissa flygförare kan ha betydligt mer flygtid samt enheter inom MD V beroende på prioritering. En erfaren stridsflygare har som minst flugit 110 timmar, en oerfaren stridsflygare(dvs nyutexaminerad eller nyss nyutexaminerad bedömt inom 1-3 år) har minst flugit 125h timmar, en helikopterförare har flugit minst 170 timmar och en transportflygförare har flugit minst 170h.
Detta skall då jämföras mot uppgifterna för 2012 avseende MD V. I snitt hade man 125 flygtimmar per flygförare. Dock vid luftfarkoster där besättning finns såsom helikoptrar och transportflygplan hade man cirka 175 flygtimmar. Totalt sett hade man genomfört en ökning på 20% av flygtiden från 2011. Likväl fanns det enheter som hade mer flygtid än andra under 2012.
Uppdatering 140103 (16:15) pga ytterligare information:
Under 2013 har även 75% (300 st) av flygförarna på stridsflygplan ökat sin förmåga och kvalificerat sig i klass ett (1) och två (2) som stridspiloter. Likväl så skall man uppnått 100% måluppfyllelse mot de satta utbildningsmålen för stridspiloter inom MD V under 2013. De nyutexaminerade piloterna har övat grundläggande luftstridssituationer på sina respektive typflygplan med användning av olika beväpningsalternativ samt diverse nödsituationer. De erfarna piloterna genomförde mer komplexa övningar såsom luftstrid under dåligt väder under såväl dager som mörker med avancerad flygning under genomförande av luftstrid.
Således en slutsats som kan dras iom att man öppet säger att man uppnått 100% måluppfyllelse mot de ställda utbildningsmålen för 2013, är att det Västra Militärdistriktet är ett mycket prioriterat distrikt. För att uppnå 100% måluppfyllelse krävs det stora resurser samt medel i form av pengar oaktat vilken nation det berör. Likväl en annan intressant delinformation är att man kan utröna en cirka mängd på stridspiloter inom MD V summan är 375 st.
(Slut uppdatering)
Inom MD Öfinns följande uppgifter rörande flygtid för 2013, dock ej lika detaljerat utifrån piloter utan flygplanstyper, SU-25 > 160 timmar, SU-27 > 135 timmar, SU-24 > 120 timmar. MI-8 > 150 timmar. Transportflygförare > 350 timmar. Vad avser transportflygförarna så skall man beakta översvämningarna i kring floden Amur under Augusti och September 2013, vilket bedömt lett till en högre andel flygtid för dessa för att transportera personal till de översvämningsdrabbade områdena.
Vad avser det Ryska strategiska bombflyget vid Engels flygbas i Saratov Oblast så ökade även där flygtiden för flygplansbesättningarna. Respektive pilot har under 2013 fått 150 flygtimmar och övningar har genomförts tre (3) till fyra (4) gånger i veckan för besättningarna. Utöver detta har patrullering för s k strategisk avskräckning genomförts.
Dessa flygtider skall jämföras med den tid som respektive flygförare fick för tio (10) år sedan vid 2003, då kunde man påräkna att en Rysk flygförare fick cirka 10-20 flygtimmar per år. Således är det en oerhörd ökning i flygtid som är minsta nivån numera på respektive flygförare och ett rejält återtagande som skett gradvis över en längre tid för att nå de siffror som respektive flygförare har nu.
Således en gradvis men mycket tydlig ökning av flygtiden för de Ryska luftstridskrafterna har genomförts under en tioårsperiod. Likväl får man förutsätta att förmågan att kunna verka även gradvis har ökat. Detta skall ses ur t ex perspektivet vid utnyttjande av flygunderstöd med attackflyg till markstridskrafter där underlag har inhämtas med hjälp av obemannade flygande farkoster, vilket övades under Zapad'13.
Likväl det brigad anfall som genomfördes med skarpammunition under beredskapsövningen inom MD Ö vilket understöddes av både attackflyg samt attackhelikoptrar och likt vid Zapad'13 så utnyttjades UAV för att inhämta målunderlag för luftstridskrafterna. Det är bedömt det tydligaste beviset på att luftstridskrafterna har återhämtat sig sedan den låga nivå som de hade i slutet av 1990-talet samt början av 2000-talet.
Vad respektive flygförare får inom Svenska Flygvapnet i flygtid per år är hemlig information. Utan som jämförelse kommer jag utnyttja den totala flygtiden dels för Försvarsmakten som helhet delsflygplanstyper. Vilket är öppen information i Försvarsmaktens årsredovisning.
Ser vi då till den Svenska Försvarsmaktens flygtid för 2012 (2013 årsredovisning finns ej att tillgå än) så är det en total flygtid på 26,274timmar fördelat på JAS 39 10,313h, SK 60 4,949h, TP 84 2,436h, TP 100 1,234h, TP 102 1,692h, HKP 101,747h, HKP 14 444h, HKP 15 2,297 och avslutningsvisHKP 16 1,162 timmar. Att beakta är nu att t ex SK 60 är skolflygplan. Tittar man även några år tillbaka på flygtiden så har den utvecklats på följande sätt för Försvarsmakten, 2011hade man 27,897 flygtimmar, 2010 hade man 29,439flygtimmar, 2009 hade man 22,187och slutligen 2008 hade man 18,348.
Ser man till JAS 39 systemet som är det luftstridssystem som de facto är vårt främsta så har flygtiden gradvis nedgått, från en bottennotering i tid under 2008 på 7,864 timmar, till att öka 2009 till 13,226 timmar så sjunker det 2010 till 12,777 och 2011till 11,731 och når 2012 10,313 timmar. Medan å andra sidan så ökar flygtiden för de Ryska motsvariga systemen. Logiken faller på sin egen orimlighet, våra stridsflygare kan inte få mindre flygtid när de facto ett land som aggerar offensivt med sina luftstridskrafter mot oss får en ökning.
Slutsatser
Om vi börjar med det uppenbara så kan man inte längre från politiskt håll hävda att det är en lågnivå de Ryska väpnade styrkorna befinner sig på, än mindre att de ökar från en låg nivå, när man gradvis och successivt har ökat t ex sin flygtid. Likväl bara det uppenbara, inom MD V under 2013 hade man ca 55,000 flygtimmar, totalt inom den Svenska Försvarsmakten hade man under 2012 26,274 flygtimmar. Likväl om vi tittar på flygtimmarna från 2010 och framåt så minskar de för varje år. När de Ryska har ökat markant för varje år, den logiken får jag inte riktigt ihop hur man har valt att bemöta en ökning.
Likväl tittar vi på övningsverksamheten (som finns beskriven på bloggen i flera inlägg) som de Ryska luftstridskrafterna genomfört under 2013 så är det komplicerade moment som övats. Man övar inte flygunderstöd, med dels attackhelikoptrar dels attackflyg, vid brigadsanfall oförberett om man ej bedömer att man har en god förmåga i det, risken för egna förluster är rätt uppenbar. Således övningsverksamheten som gradvis har byggts upp har gett resultat för de Ryska luftstridskrafterna.
Den totala flygtiden i Försvarsmakten nedgår, om det vore så att flera nya luftfarkoster hade införts hade jag haft en viss förståelse för det, delsnedgår flygtiden vid införande dels måste pengarna fördelas ut mer varvid den totala tiden kan ha nedgått. Så är ejfallet nu. Således kan man rätt enkelt räkna ut att vi har en förmågeminskning vad avser våra luftstridskrafter. Likväl ter sig denna förmågeminskning från Svensk sida än mer ologisk när man på andra sidan Östersjön öppet har redovisat de senaste åren flygtid och övningsverksamhet, där en tydlig förmågeökning sker.
Likväl ter sig denna logik än mindre logisk när alla som har väpnad strid som huvuduppgift oaktat vilken nation, vet att för att bli duktig och kunna vinna över en motståndare måste man öva. Flygvapnet är den främsta fjärrstridskraften Sverige har att tillgå, att man konsekvent de senaste tre åren dragit ned på den totala flygtiden för JAS 39 systemet, medan man från Rysk sida ökat flygtiden markant hela tiden samt fått en mer och mer hotfull retorik förefaller för mig rent dumdristigt samt farligt.
Således lägger man samman den tydliga fakta som visar på den gradvisa förmågeökningen som nu verkligen börjar ge resultat för Ryssland. Kontra vår egen gradvisa förmågeminskning så anser jag personligen att det är dags för våra folkvalda att nu börja ta sitt ansvar. En hotfull politisk retorik och agerande där man tydligt åsidosätter demokratiska värderingar och går mot ett mer odemokratiskt system innebär i förlängningen att säkerheten i vårt eget närområde kommer bli mer instabil. Varvid en egen stabil säkerhetsstruktur krävs, det är hårda fakta!
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Försvarsmakten 1
Inför FoF Rikskonferens 2014
Om drygt en vecka påbörjas årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och den lär bli såväl välbesökt som intressant med tanke på att det är valår och dags för ett nytt försvarsbeslut (2015). Vi har också precis lämnat ett mycket dynamiskt försvars- och säkerhetspolitiskt år bakom oss.
Inför rikskonferensen kommer Tankesmedjan Frivärlds tidskrift Frivärld Magasin att återpublicera den trilogi inlägg jag skrev förra året inför 2013 års rikskonferens. Jag kommer även att komplettera med en fjärde del åt Frivärld Magasin.
Jag har för övrigt också tackat ja till att vara med på Rikskonferensen i år.
Inför rikskonferensen kommer Tankesmedjan Frivärlds tidskrift Frivärld Magasin att återpublicera den trilogi inlägg jag skrev förra året inför 2013 års rikskonferens. Jag kommer även att komplettera med en fjärde del åt Frivärld Magasin.
Jag har för övrigt också tackat ja till att vara med på Rikskonferensen i år.
Min medförfattare blev igår beskjuten
Karl-Gunnar och jag.
Min vän och medförfattare Karl-Gunnar Norén ringde igår från öknen kort före midnatt. Han var samlad men också arg över att han just blivit utsatt för ett eldöverfall.
Det finns nu artiklar om beskjutningen i ett antal tidningar men mest givande är att lyssna till Karl-Gunnars egna ord om händelsen, vilket man kan göra via denna SVT-artikel.
Det var inte utan en del risker som Karl-Gunnar på plats i Libyen och Egypten samlade in material till vår gemensamma bok Spökpatrullen. För egen del tog jag inga risker alls eftersom jag inte kunde följa med på vare sig fjolårets eller årets resa (vilket jag idag är mycket tacksam för). Ett av syftena med den två veckor långa ökenresa som Karl-Gunnar idag avslutar var att samla in kompletterande material för en engelsk översättning av boken. Vi hann igår inte prata om den delen av resan utan pratade enbart om beskjutningen. Men jag är övertygad om att Karl-Gunnar funnit en hel del av historiskt intresse. Huvudsaken är givetvis att Karl-Gunnar liksom hans färdkamrater som genom ett mirakel överlevde minst elva träffar i fordonet.
Kom bara hem nu, Karl-Gunnar.