(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden […]
Sökresultat för: FM Vind
Kajsa Warg är bra – men otillräckligt
 |
| Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV |
I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk ”Kajsa Warg”-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.
Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.
Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins ”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.
De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.
Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det ”kaukasiska lackmustestet”, ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.
Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på ”i den takt”). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande ”i den takt ekonomin medger” istället för utvecklingen i omvärlden.
I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.
Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.
Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.
Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och ”Kajsa Warg”-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.
Grodmän, Illegalister och Stödnätverk – Del 3
Sammanfattning
Under det kalla kriget förefaller det upprättats parallella stödnätverk för dels västliga specialförband dels sovjetiska specialförband i många västliga länder. Behovet av dessa stödnätverk för specialförbanden, utgjordes bedömt främst som en stödpunkt, där förplägnad o.dyl. kunde erhållas samt möjligheten att erhålla underrättelser och återhämtning. Detta utifrån det faktum att mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, samt sannolikheten till luftburen försörjning får ses som begränsad vid en reguljär väpnad konflikt. Stödnätverk får fortfarande ses som en aktuell metod, även i vår tid.
Analys
Alla former av långvariga specialförbandsföretag, denna tidslängd uppstår främst vid en reguljär konflikt och är ej tidsmässigt att likställa med de specialförbandsoperationer som genomförts t.ex. i Afghanistan, kräver stöd, då oftast i form av ett stödnätverk. Detta stöd kan antingen lösas av egna enheter eller av rekryterad personal, inom det geografiska område, där företaget skall genomföras. Exempel på eget stöd kan vara att man insätter egen personal en tid innan företaget skall påbörjas, som vid t.ex. Operation Eagle Claw.1 Exempel på rekryterad personal kan t.ex. vara hur Sovjetunionen rekryterade, under det kalla kriget, personer i målländer för att understödja dess specialförband i händelse av en väpnad konflikt.2
Vad har då detta att göra med Sverige och det kalla kriget, frågar sig säkert vän av ordning? Mer än vad man kan tro, faktiskt, vid första anblick. Sveriges geografiska placering under det kalla kriget, gjorde oss till en frontlinje under den ideologiska kampen som det kalla kriget bestod av, det skapande även ett behov av att vidta omfattande förberedelser för en möjlig konflikt, redan i fred. En del av dessa förberedelser var upprättandet av den organiserande motståndsrörelsen, populärt benämnt StayBehind, vilket leder oss till första delen av detta inlägg.
Den organiserade motståndsrörelsen kom till efter andra världskriget, på Tage Erlanders initiativ,3 uppgiften var att i händelse av en ockupation av hela eller delar av Sverige organisera nationellt motstånd. Detta omfattade informationsinhämtning, sabotage men även organiserandet av flyktnätverk, för nedskjutna piloter men även andra kategorier av personal.4 Utbildningen för den organiserade motståndsrörelsen förefaller till del genomförts i Storbritannien, men även i Sverige.5 Organisationen förefaller varit en kaderorganisation d.v.s. chefer och viktiga befattningshavare fanns rekryterad,6 i händelse av en ockupation såg man, bedömt, framför sig att rekryteringen av motståndsmän skulle kunna ske, utan större problem.
Förberedelser för verksamheten genomfördes redan i fredstid, möjliga fällningsplatser med fallskärm rekognoserades och visiterades, sambandsnät prövades och upprätthölls, dolda uppehållsplatser för personal och utrustning rekognoserades och förberedes, rekognosering o.dyl. genomfördes.7 Intressant i sammanhanget att under slutet av 1980-talet förefaller man bytt ut sambandsutrustningen för den organiserade motståndsrörelsen, utrustning som köptes in från Storbritannien.8 Den svenska verksamheten, inom ramen för den organiserade motståndsrörelsen, förefaller i mångt koordinerats av Storbritannien.9
Vad har då detta att göra med stödnätverk? Amerikanska Special Forces populärt benämnt de ”gröna baskrarna”, vilket har som huvuduppgift, då som nu, att utbilda och stödja motståndsrörelsers kamp på ockuperat område,10 skulle i händelse en konflikt mellan Sverige och Sovjetunionen tidigt sättas in på svenskt territorium.11 De skulle ha till uppgift att genomföra inhämtning,12 dock ligger det nära till hand att anta två (2) saker dels att Special Forces skulle bistå i upprättandet, genom utbildning, av den organiserade motståndsrörelsen som i ett inledande skede enbart skulle bestå av sin kader. Dels kunde den organiserade motståndsrörelsen bistå dem, med skydd, förnödenheter o.dyl.
Det är även intressant att notera att det brittiska specialförbandet, Special Air Service, under det kalla kriget hade avdelat en skvadron till norra Skandinavien samt nordöstra Sovjetunionen, i händelse av ett Sovjetiskt angrepp.13Fram till slutet av 1970-talet var tanken att de skulle utbilda och leda motståndsrörelser likt Special Forces. Detta kom dock att ändras, i slutet av 1970-talet, till att motståndsrörelserna skulle understödja SAS i lösandet av deras uppgifter på ockuperat område.14 Således så förefaller de motståndsgrupper som fanns i norra Skandinavien, att utöver agera som en motståndsrörelse även, ha till uppgift att utgöra ett stödnätverk för specialförband i lösande av dess uppgifter. Huruvida den svenska organiserade motståndsrörelsen även omfattades av detta är oklart. Dock påvisar det behovet av att specialförband vid en reguljär konflikt behöverstöd på marken för att kunna lösa sina uppgifter, då t.ex. mängden materiel som kan medföras buret är begränsat, likväl får man se möjligheten till luftburen försörjning som kraftigt begränsad.
Hur såg det då ut för Sovjetunionen, vilket för oss till den andra delen av detta inlägg, under det kalla kriget? Först och främst så skall det klarläggas att likt de västliga länderna är informationen mycket bristfällig även vad avser Sovjetunionen. Därtill har man ofta använt samma begreppsapparat, Spetsnaz, även för lägre förband, varvid det bör klargöras att nedanstående text berör de förband som arbetade på operativ och strategisk (GRU och KGB) nivå. Det vill säga en väldigt liten del av vad som går under samlingsbegreppet Spetsnaz, där den stora delen kunde likställas med värnpliktiga svenska jägarförband.
Förbanden på operativ och strategisk nivå förefaller understötts av lokalt rekryterade agentnätverk d.v.s. stödnätverk. Dessa stödnätverk skulle kunna genomföra rekognosering samt övervakning av utsedda mål, agera mottagningskommitté d.v.s. finnas på plats vid landstigning/luftlandsättning för att understödja förbandet t.ex. med hjälp av ljussignaler visa landstigningsplats. Därtill även agera vägvisare, understödja med transporter, mat boende o.dyl. i mållandet.15
En intressant faktor vad avser det logistiska stödet, är att man aktivt förefaller utnyttjat upplag. Upplagen förefaller placerats i nära anslutning till den plats där uppgiften skulle lösas.16Upplagen förefaller varit två delad dels sambandsutrustning dels uppgiftsspecifik utrustning, därtill var de även försåtsminerade. Utöver det så skall även vapenförråd funnits upprättade, antingen som upplag och/eller i byggnader, i fallet med upplag så förefaller man utnyttjat det om en stödagent ägde mark, annars utnyttjades byggnad som ägdes av stödagenten.17 Således är det ett väldigt aktivt agerande man arbetat efter under det kalla kriget, med dels personella förberedelser dels materiella förberedelser.
Mitrochinarkivet (KGB) beskriver profilen på en lämplig stödagent med en ålder mellan 20-45 år gammal, bör vara elektriker, mekaniker, kemist, ingenjör, o.dyl. Bör ha sådan tjänst att den ofta innebär resor, bör äga hus, fritidsstuga, landställe och/eller mark.18Vladimir Rezun (skrev under pseudonymen Viktor Suvorov) beskriver den lämpliga stödagenten för GRU, som en individ i åldern 55-65 år, aldrig tjänstgjort i mållandets försvar, äger inget vapen, är ensamstående, arbetar som skogsvaktare, fiskare o.dyl. och bor helst avskilt från andra människor.19 I den amerikanska marinkårens informations pamflett avseende Spetsnaz kan man även erhålla viss information avseende stödagenters verksamhet. Stödagenten bör kunna upprätta ett skyddat gömsle, gömslet bör ligga i anslutning till hav eller skogsområden, han bör äga ett hus och/eller landområde det bör helst ligga i anslutning till ett tilltänkt mål. Därtill bör gömslet innehålla vatten och mat för enheten, stödagenten skall även kunna transportera den enhet han skall stödja.20
Mitrochinarkivet beskriver även stödagenten, som en individ som ej rekryteras ur borgerliga eller konservativa kretsar, vederbörande skall heller ej vara djupt troende, ha alkohol- eller drogproblem.21Därtill beskriver Rezun stödagenten är en som ej haft kontakter med det kommunistiska partiet i ett målland samt haft inga eller begränsade kontakter med Sovjetunionen.22 Vari ligger då det troliga, då KGB syn och GRU syn på stödagenter skiftar något? Troligtvis ligger den någonstans mittemellan, en medelålders individ som ej haft några synliga kontakter med Sovjetunionen, vederbörande har tillgång till mark och helst en avskilt belägen byggnad. Det vill säga en helt ordinär individ utåt sett.
Fysisk rekognosering genomfördes dels av luftlandsättningsplatser dels av landstigningsplatser för de Sovjetiska specialförbandsenheterna. Detta förefaller i huvudsak genomförts av stödagenter i mållandet. Vad avser landsättningsplatser, rapporterades bl.a. dominerande vindriktningar, landmärken, hur platsen påverkades av respektive årstid, byggnader fick ej finnas närmre än 1,5 – 2 km ifrån platsen m.m. Vad avser landstigningar, rapporterades bl.a. kustlinjens utformning, vattenströmmar, möjligheten att utnyttja ubåt och motorbåt.23 Utifrån Mitrochinarkivet, kan vi göra antagandet att målet/målen befann sig inom 120 kilometer från landstignings-/landsättningsplatsen.24
Intressant i sammanhanget är införskaffandet, enligt Mitrochinarkivet, i Tyskland av dels uniformer dels arbetskläder som bl.a. järnvägs- och vägarbetspersonal utnyttjade.25 I Italien införskaffades även uniformer som utnyttjades av dels de väpnade styrkorna dels Carabinieris. Därtill införskaffades även arbetskläder för järnvägspersonal men även lokal klädsel för områdena där landstignings-/luftlandsättningsplatserna låg, förbandstecken till uniformer införskaffades även.26I sammanhanget blir stölderna av polis- och militäruniformer i Sverige under 1980-talet, som rönte viss medial uppmärksamhet, mycket intressant,27 då man förefaller, utifrån Mitrochinarkivet uppgifter, tänkt utnyttja målländernas uniformssystem med vissa enheter vid lösandet av vissa uppgifter.
Fanns det då ett Sovjetiskt stödnätverk för sabotageförband i Sverige? Enligt Mitrochinarkivet var Sverige ett av de länder där KGB genomförde förberedelser för sabotage under det kalla kriget.28Den f.d. KGB-officeren Oleg Kalugin, beskriver hur KGB, i länder där sabotage förberedes, dels självständigt skulle genomföra sabotage i händelse av krig dels få stöd av Sovjetiska specialförband.29Sett till vadsom är känt avseende modus operandi för de sovjetiska specialförbanden, på strategisk och operativ nivå, får vi se sannolikheten som hög att det fanns ett sovjetiskt stödnätverk i Sverige under det kalla kriget med uppgiften att stödja sovjetiska specialförband i händelse av en väpnad konflikt.
Vad som är intressant att se, är likheterna mellan de båda systemen, vad främst kan beskrivas som upprättande av stödpunkter där specialförbanden skall kunna återhämta säkert och erhålla förplägnad o.dyl. samt underrättelser, för att därefter lösa sin/sina uppgift/-er. Den avgörande skillnaden blir dock att det ena systemet var legalt d.v.s. organiserad motståndsrörelse det andra systemet var illegalt d.v.s. ett illegalt stödnätverk. Ur ett filosofiskt perspektiv blir det även intressant hur polariserade de västliga staterna måste varit, då man de facto förefaller kunnat bygga upp parallella strukturer inom länderna, då mängden individer som lämpar sig för verksamheten ej är omfattande.
Slutsatser
Finns det då behov av stödnätverk även under 2010-talet? Utan tvekan gör de det. Människokroppen kan fortfarande inte bära med sig obegränsat med utrustning, sannolikheten till att erhålla luftburen försörjning som specialförband i en reguljär väpnad konflikt får fortsatt ses som låg. Däremot torde storleken på stödnätverken vara mindre, då olika fjärrbekämpningsmetoder kan förstöra mål som specialförband tidigare varit inriktad mot, men icke förty kommer det behövas specialförband på djupet för att förstöra mål, dessa förband kommer vara i behov av stöd, då troligtvis genom stödnätverk.
Källförteckning
The Atlantic 1(Engelska)
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990.
Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984.
Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009. E-bok.
Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004.
U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984.
United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991.
Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989.
Slutnoter
1The Atlantic. Bowden, Mark. The Desert One Debacle. 2006. http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2006/05/the-desert-one-debacle/304803/Hämtad 2016-03-13
2U.S. Army. FM 100-2-2 The Soviet Army: Specialized Warfare and Rear Area Support. Washington DC: Headquarters, Department of the Army, 1984, 5-2.
3Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 392-393.
4Ibid, 390-391.
5Ibid, 396, 413.
6Ibid, 405.
7Ibid, 397, 414-415.
8Ibid, 414.
9Ibid, 405.
10Robinson, Linda. Masters of chaos : the secret history of the Special Forces. New York : Public Affairs, 2004, 15, 27-29.
11Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, 442.
12Ibid.
13Connor, Ken. Elitstyrka SAS: från ökenkrigare till ghost force. Lund: Historiska media, 2001, 376.
14Ibid, 375-376.
15Burgess, William H., III. Inside spetsnaz: Soviet special forces: a critical analysis. Novato, Calif.: Presidio, 1990, 230, 252.
16Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
17Ibid, 364-365.
18Ibid, 360-361.
19Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124,126.
20United States Marine Corps. FMFRP 3-201 SPETSNAZ. Washington, DC: Headquarters United States Marine Corps, 1991, 19.
21Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360.
22Suvorov, Viktor. Spetsnaz: Sovjets hemliga terrorarmé. Stockholm: Timbro, 1989, 124.
23Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 360, 365.
24Ibid, 365.
25Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
26Ibid, 365.
27Jovius, Dragan. Sovjethotet mot Norden. Stockholm: S:t Georgs förl., cop. 1984, 118-119.
28Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: the Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, 364.
29Kalugin, Oleg. Spymaster: My Thirty-two Years in Intelligence and Espionage Against the West. Basic Books: New York, 2009, 223.
Gästinlägg: Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Mikael ”Duke” Grev Follow @mikaelgrev_sve är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen http://30001ft.com med liknande innehåll som detta.
—
Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.
—
Försvarsmaktens skriande behov av forskning
Sverige är högteknologiskt. Vi ligger långt framme på de flesta teknikområden och teknologin har tjänat oss väl. Framsyntheten att satsa på avancerad teknik har varit en definitiv framgångsfaktor för vårt välstånd. Samtidigt har Sverige långt ifrån en kultur där att stupa i strid är ärofyllt eller som glorifierar kamikazebeteende. Svenskar är måttfulla och säkerhetsmedvetna så till den milda grad att det finns dem som förväntar sig att arbetsmiljölagar ska gälla även i krig. Detta sätter krav på kvaliteten på vårt försvar.
Hög operativ effekt med få stupade
Avvägning mellan kvalitet (här syftande till hög operativ effekt) och kvantitet är känslig när det handlar om militär materiel. Avvägningen innebär nämligen en nära koppling till värdet på soldatens liv.
Om 100 lågkvalitativa stridsvagnar har samma operativa effekt som 25 högkvalitativa så kommer en strid mellan dessa generellt innebära fyra gånger fler stupade på sidan som satsat på kvantitet. Notera att detta gäller avvägningen mellan kvalitet och kvantitet för samma operativa effekt. Även med hög kvalitet så måste man ha tillräcklig mängd för att uppnå avsedd totaleffekt och flexibilitet.
För Sverige är denna avvägning enkel. Här värderas människoliv högt och svenska militärer förväntas få den bästa utrustning man kan upphandla inom budgetramen. Sedan krävs budgetmässiga beslut för att köpa rätt mängd.
Varför ska Försvarsmakten forska?
Hög kvalitet är svårt att uppnå. Det är inte bara att köpa de bästa prylarna och tro att man får motsvarande totaleffekt. Likt en motor har alla delar sin uppgift och måste passa in i ett större system. Delarna måste inte bara passa ihop, de måste även ingå i en bra grundidé – en helhetssyn. För att uppnå detta måste olika sammansättningar utvecklas och inte minst utvärderas. Det är detta som är forskning.
När Försvarsmakten ger pengar till FOI/FLSC (Flygvapnets luftsimuleringscentrum i Kista) för att utvärdera ett antal olika system till framtida Gripen E så är det pengar som kommer tillbaka tiofaldigt för att man kan beställa system som passar in i helheten. Forskningen möjliggör en intelligent och kunskapsbaserad dialog med leverantören.
När forskningspengar stryps så ersätts dessa så viktiga insikter med tyckanden och alternativa agendor, som sällan leder till operativ effekt. Datalänkar kanske saknas, system pratar inte med varandra, funktioner beställs med undermåliga specifikationer, och så vidare.
Även utan kunskap om vad som ska beställas så beställs likväl system för samma mängd pengar, kanske till och med något mer då medel frigjorts från forskningen. Men när de kommer tillbaka så kanske det visar sig att man inte tänkte hela vägen och effekten uteblir. Industrin har inte – och ska inte ha – ansvar för Försvarsmaktens operativa effekt. Det kan enbart Försvarsmakten ha. Men om FM inte kan axla denna beställarroll, vad blir resultatet? Dyrt och ogenomtänkt.
Forskning och teknikutveckling
FoT är anslag 1:5 i Försvarsmaktens budget. När Försvarsmakten med ständigt minskade anslag har tvingats hyvla funktioner för att betala skogsbränder, ockerhyror och regeringsflyg så har FoT få stå tillbaka. Rejält.
 |
| Bild från Försvarsföretagsdagarna 2014 https://ffd14.files.wordpress.com/2014/12/pontus-de-laval-rev1.pdf |
2005 var FoT 3,9 % av försvarsbudgeten. 2013 var den nere på 1,4 %. Idag är nivån ännu lägre och det blåser försvarsministerinducerade vindar för ytterligare minskningar till förmån för ”bottenplattan”. Detta får stora konsekvenser. Till exempel har forskning på radar gått från 75 miljoner per år 2005 till 5 miljoner 2013. Ja, det är sant! Detta i en tid när radar är i stort behov av ett tekniksprång för att vårt luftförsvar inte ska bli överkört av flygplan med stealth-teknik som fienden bevisligen utvecklar, och kanske kommer att sälja.
Någon vill kanske hävda med att FM lagt ut forskningen på entreprenad genom att köpa COTS och att industrin därmed ska stå för forskningen. Tyvärr är det inte bra om det blir en kraftig snedfördelning på forskning – och därmed kunskap – varken för industrin, FMV eller FM. För pennor, och kopieringsapparater fungerar COTS så länge man förstår kundvagnen i PRIO. För system som ska integreras i andra system är det svårare och blir ofta dyrare och sämre.
Den som gjort ett större inköp av någon teknikpryl är medveten om hur mycket tid som måste läggas på research om man vill göra ett bra köp. Visst kan man gå på försäljarens rekommendationer, men risken är då stor att man får en produkt som gagnar säljaren i första hand. Till viss del beroende på egenintresse men även för att det är svårt att förstå en kund som inte förstår sitt eget behov. För säljaren är en kunnig kund ovärderlig domänkunskap. Det är en symbios och alla vinner på om kunskap finns i alla läger.
Exempel – beställning av flygplan
När en uppgradering av ett flygplan ska beställas så sker en dialog mellan brukaren (FM) och leverantören, med FMV som mellanhand. De system som avhandlas är ofta mycket komplexa och få förstår vad de egentligen gör. Antingen är man pilot och vet vad man vill ha, eller så är man tekniknerd och förstår vad funktionen är. Få förstår båda sidorna.
Det har visat sig i de simuleringar som tidigare gjorts vid FLSC att det är svårt att förutse ett nytt systems påverkan på stridseffekten. Ofta är givna förbättringar – som ökat radarupptäcksavstånd – nästan omärkbara i resultatet. Samtidigt behövs beslut om vilka system som ska beställas och det är alltid så in åt h-lvete bråttom att det är försent att göra något seriöst när väl beslut avkrävs. Detta upptäcks på nytt – varje gång.
Det är här forskningen kommer in. Om det bedrivs en effektiv grundforskning på nya funktioner i försvarsmaktens regi så kommer rätt system att kunna beställas. Samtidigt byggs både en organisation för utvärdering och en kunskapsbas upp över tiden. Görs inte detta så kommer många system som helt saknar operativ relevans att beställas baserat på en schyst animerad PowerPoint-presentation, med extra ljudeffekter. Detta blir dock kostsamt på riktigt först när ofreden knackar på dörren. Pengar till FoT sparas tiofalt över tid.
SMS-lånet av tid
Just nu lever vi på lånad tid. Idag ser vi frukten från när FoT fortfarande var på över fyra procent. De produkter och kunskaper som forskades fram för 5-20 år sedan är de vi använder idag.
Genom redovisad nerdragning på FoT så kommer de system som borde ha forskats på idag att skapa kunskapshål om 5-20 år. Och snart är vi där. Nyss var det 2008 och krig i Georgien. Det var sju år sedan.
Den rosaskimrande önskebubbla av evig fred som precis brustit möjliggjorde besparingar på det som går snabbt att återställa. Tyvärr sparades på fel saker och alldeles för mycket så. Forskning skapar resultat bortom ’överskådlig tid’ och därför kan man aldrig dra ner på forskningen baserat på nuläget. Det är så enkelt och helt enkelt så.
Vänligen,
Mikael Grev
När snålheten bedrog visheten!
Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet”
Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.
Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.
Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten.
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.
Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002
På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.
Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.
Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004
Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.
Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt.
När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.
Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten.
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.
Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.
Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.
Inriktningen från 2009
I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.
Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.
Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.
Helikopterutredningen
I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader.
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet…
Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.
Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.
I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.
Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.
Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.
Här och nu!
Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.
Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.
Helikoptrar eller flygplan?
I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.
Lite fakta i målet.
Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.
Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.
Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.
Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.
Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.
Sammanfattning och förslag
Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.
Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.
Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.
Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.
Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.
Läs även: Sjätte mannen
När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)
Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet”
Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.
Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.
Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten.
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.
Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002
På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.
Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.
Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004
Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.
Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt.
När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.
Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten.
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.
Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.
Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.
Inriktningen från 2009
I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.
Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.
Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.
Helikopterutredningen
I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.
När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader.
Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet…
Vidare skriver utredningen följande:
Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.
Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.
Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.
I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.
Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.
Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.
Här och nu!
Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.
Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.
Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.
Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.
Helikoptrar eller flygplan?
I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.
Lite fakta i målet.
Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.
Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.
Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.
Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.
Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.
Sammanfattning och förslag
Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.
Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.
Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.
Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.
Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.
Läs även: Sjätte mannen
Uppdatering 7/8 12:00
Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.
- Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
- Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten? Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
- I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.
Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.
Uppdatering 7/8 12:30
TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.
Uppdatering 7/8 23:30
Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.
Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!
Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.
För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.
Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.
– Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.
Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.
– Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.
Årskrönika 2013
Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.
Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.
Januari
Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.
Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.
Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.
Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.
ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.
Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.
Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.
I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.
Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.
Februari
Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.
På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.
I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.
Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.
Mars
I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.
I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.
I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.
Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.
April
Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14.
I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.
I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning.
Sen kom påskhelgen….
Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa.
April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.
Maj
Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”
I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.
Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.
Juni
Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.
I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.
I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.
I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.
Juli
Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.
Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.
I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…
Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.
Augusti
I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.
I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.
I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.
I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.
September
September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.
I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.
Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.
I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.
Oktober
Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.
Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.
Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!
Strax därefter började även konsekvenserna av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.
Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.
I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.
I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.
Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.
November
I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.
I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.
Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.
November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.
Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”
December
December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.
Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….
Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.
Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.
Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!
Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.
Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.
Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….
Sammanfattning
Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.
När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.
Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.
Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.
När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.
Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.
Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.
Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.
Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…
GOTT NYTT ÅR!
Se tidigare årskrönikor här.
Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport
Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.
Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.
Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.
Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.
För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.
För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).
Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).
Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna ”IO 25”. De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.
Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.
Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.
Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.
Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.
Drönare och framtida krigföring
Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet Det målas det ofta en … … Läs mer →
Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)
Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.
Wiseman
___________________________________________________
När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.
Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet ”Arbeta som soldat/sjöman”. Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt – ut till den breda massan – för att bygga kunskap och efterfrågan.
För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.
Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.
Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.
Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.
Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.
Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)
Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.
Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.
Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.
Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.
Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?
Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.
Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.
Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.
Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.
Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.
Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.
Hanna
Kortslutning i utvecklingen (uppdaterad)
Ingen som inte är det minsta intresserad av flyg har kunnat undgå Boeings problem med sin nyutvecklade modell 787 Dreamliner. Ett kortslutet batteri har lett till att flygplanstypen groundats i avvaktan på utredningsresultaten. Som vanligt så går pressens drev och som vanligt så kritiserar man allt som är nytt. Frågan är bara om det är ett övergående problem vid användning av ny teknik, eller om vi ser slutet för Litium Jon batterier i flygplan framför oss?
Boeing hävdar att det inte är batterierna i sig själv som är problemet, utan det är vad som orsakar kortslutningen och att kunna hantera konsekvenserna av en kortslutning som måste lösas. När väl ett Litium Jon batteri börjar brinna så är det mer eller mindre omöjligt att släcka. Boeing är inte ensamma om att ha problem. T.ex. råkade en Cessna 525C Citation Jet CJ4 ut för en brand som fick FAA att gå ut med en ”Emergency Airworthiness Directive”. Airbus använder sig också av Lithium Jon batterier i sin A350/A380. De är kanske inte lika stora och används inte till lika många kritiska system, men en brand i dessa batterier får samma konsekvens som i en Dreamliner.
Litium Jon batterier har också historiskt haft en del problem i t.ex. bärbara datorer.
Lithium-ion batteries have many advantages over traditional batteries. They are lighter, can be recharged faster and more often, and provide substantially more power than other batteries of the same size.
For that reason, lithium-ion cells have become the norm in rechargeable consumer electronics. But in 2006, manufacturing defects in some batteries that caused them to catch fire led computer makers to recall nearly 10 million laptops.
Safety regulators, however, were more worried about the instances when the batteries caught fire in the cargo hold of an aircraft, or while being carried by passengers. Federal authorities in 2004 prohibited nonrechargeable lithium-ion batteries from being transported aboard passenger planes as cargo. That ruling was reinforced in August 2007, just two months before the Boeing request was approved.
There were 132 safety problems involving batteries carried by passengers or in cargo holds from March 1991 to October 2012, according to the F.A.A.
Professor Whitacre of Carnegie Mellon said that even though laptop battery packs were banned as loose cargo, that did not mean that lithium-ion batteries could not be used safely when integrated into the plane’s electrical system with computerized controls and other measures.
Man får dock komma ihåg att bärbara datorer ofta har mycket usla system för att hantera laddningen av batterier. Använder du en bärbar dator med strömsladden kontinuerligt inkopplad så kommer batteriet att förr eller senare (oftast förr) att laddas sönder. Mer avancerade laddningssystem känner av batteriets laddningsnivå och kan dessutom underhållsladda batteriet. Ett batteri mår normalt bra av att laddas ur med jämna mellanrum.
Själv så tycker jag, trots de inträffade bränderna, att Litium Jon batterier har mycket intressanta egenskaper för tillämpning inom flygindustrin.
Utmaningen för en flygplansdesigner är att skapa ett batteri som ger tillräcklig kraft, men som har en vikt och storlek som är hanterbar. Generatorerna som drivs av flygplansmotorerna ger massor av ström. Vilket kan behövas då moderna flygplan också förbrukar massor av ström. Batteriet ska kunna hantera detta när generatorerna av någon anledning inte finns tillgängliga. Den här sidan visar på skillnaderna mellan olika batterityper och en vanlig flygmotor på hur mycket energi de kan producera.
Den tekniska utvecklingen har inneburit att fler och fler elektriskt drivna system integreras i flygplanen. Glascockpit, GPS, ACAS/TCAS m.m. Alla dessa system har höjt flygsäkerheten då de underlättar pilotens arbete. Multimediasystem byggs in i passagerarna stolar för att roa dem under långa flygfärder. Allt detta kräver el!
I äldre flygplan var det mesta mekaniskt. De första gyrokompasserna drevs av vakuum som skapades i venturirör. I senare generationer driver motorn en luftpump som skapar undertrycket som gyrosystemen använder. I de allra senaste generationerna är det mesta elektriskt. Antingen elektrisk drivna pumpar till gyrosystemen eller lasergyron som direkt drivs av elmotorer. Presentationen i kabinerna är också numer mer eller mindre till 100% elektriskt driven. För att nå tillräcklig hög systemsäkkerhetsnivå så finns det flera redundansnivåer. Ordinarie huvudgeneratorer som drivs av motorerna, reservgeneratorer som drivs av en APU – Auxiliary Power Unit (en liten jetmotor) och i slutändan batterier.
Batterierna används för att starta upp flygplanet innan generatorerna kommit igång. De används också som nödsystem utifall flygplanets ordinarie och reservgeneratorer av någon anledning slutar fungera. Batterierna har dock inte obegränsad kapacitet. Ett par misslyckade starter eller att någon tekniker glömmer slå av huvudströmmen under natten innebär att batteriet är tomt. I luften räcker oftast batteriet i ca 30 minuter innan det tomt. Lite beroende på flygplanstyp och hur många system det ska driva. I vanliga fall så brukar piloten kunna stänga av delsystem han inte anser behövs för att spara på batterierna och förlänga drifttiden. T.ex. behövs inte värmen till nospitotröret om det inte är risk för isbildning. Man kan också stänga av en radioapparat, transponder m.m. om de inte behövs för att hålla kontakt med flygtrafikledningen.
Att man nu försöker nyttja Litium Jon batterier är inte förvånande. De har en hel del fördelar jämfört med de traditionella alternativen.
– Vanliga flygplansbatterier är dels tunga, men de kräver också mycket underhåll. Med jämna mellanrum ska de plockas ur och testas. Laddas ur och sedan laddas upp. Detta kräver stora underhållsresurser och är heller inte helt ofarligt då ett flygplansbatteri som kortsluts ger upphov till en ordentlig ljusbåge. Jag har själv sett en skruvmejsel med ett fyrkantsstålskaft på ca 1 cm i diameter som helt sprängts av när teknikern i fråga råkade komma åt batteriet i flygplanet.
– Nödbatterier som t.ex. termobatterier är underhållsfria, men de är också en engångsprodukt. När de väl aktiverats så går inte förloppet att stoppa och de räcker bara en viss begränsad tidsperiod. De är heller inte helt riskfria då den termoelektriska processen kan ses som en kontrollerad explosion. Ett termobatteri som aktiveras blir mycket varmt. Ett Litium Jon batteri blir också varmt när det belastas, men den stora fördelen är att skulle man få igång reserv eller huvudgenerator så kan man åter ladda upp batteriet för att det ska finnas tillgängligt om problemet återuppstår.
Det som idag driver på utvecklingen av batterier är framför allt bilindustrin och vindkraftsindustrin. Biltillverkarna vill bli mer miljövvänliga och vindkraftsverken behöver lagra energi för att jämna ut topparna mellan dagar med mycket vind och de tillfällen då det är vindstilla. Flygplanstillverkarna tittar på helt eldrivna flygplan. Kanske inte i första hand för stridsflyg eller passagerarflyg, men för förarlösa flygplan. Det är också en hel del intressanta tekniker under utveckling. Man tittar bl.a. på nya material för att förkorta laddningstiden till en 60-del av dagens tider. Genom att tillsätta svavel så kan man öka kapaciteten upp till 3 ggr dagens batterier. För länder, t.ex. Bolivia, som har god tillgång till Litium så ser framtiden ljus ut.
I ett flygplan, särskilt ett passagerarflygplan, så bör man inte ta onödiga risker. Dock så anser jag att man mycket väl kan använda Litium Jon batterier förutsatt att man dels har ett bra system för att kontrollera laddningsprocessen samt att batterierna försluts på ett sådant sätt att en eventuell mindre brand inte når batteriet i första taget. Vid en stor okontrollerbar brand, tex. vid ett haveri, så är bränslet ombord ett betydligt större problem än batteriet.
Cessna, som är en av pionjärerna för användning av Litium Jon batterier i flygplan, hävdar att de har kontroll på tekniken.
The Cessna Citation CJ4, certified on March 12, 2010, is believed to be the first civil aircraft with a Lithium Ion main battery. The 26.4VDC, 44Ah Lithium Ion main battery weighs 54 lbs, a 35% weight saving over a Nickel-Cadmium battery. Using phosphate-based Lithium Ion cells, which have no positive feedback thermal runaway failure mode, system integration of the battery and aircraft architecture design is simpler. Electronics and software are needed to optimize life only, not to ensure safety. Emergency discharge with failed electronics is enabled with the selection of a less volatile chemistry, the use of an analog Module Management System for cell balancing and protection, and the use of a microcontroller-based digital Central Monitoring System that reports health. System safety failure hazard assessment is considered Major, and the battery software is certified to the requirements of RTCA DO-178B, Design Assurance Level C. New Battery Fault and Battery Fail annunciations supersede the conventional Battery Overtemperature messages to accommodate other non-temperature related failure modes. Heaters enable performance at cold temperatures while its aircraft-in-the-loop circuit ensures safety. The Lithium Ion battery and the Cessna Citation CJ4 electrical bus and avionics suite designs were integrated to optimize performance, safety, protection, and maintenance frequency.
Jag är dock en smula tveksam till detta uttalande. RTCA DO-178B Level C innebär att man har en kontrollerad utvecklingsmiljö där slutresultatet ska bli som designen är tänkt. Det ska dessutom vara en jämn kvalitet i utvecklingen där ett exemplar inte ska vara sämre än ett annat. Men det säger inget om att designen i sig själv kan vara felaktig. Men givetvis så är det ett steg på vägen. Det viktigaste är dock att man har en sund utvecklingsmetodik där man ger möjlighet att skapa en bra design samt att det finns möjligheter till snabb återmatning för att förbättra sin produkt om man upptäcker problem i driften.
Men, i slutändan så är detta dock inte bara en teknikfråga utan en fråga om vilka risker som luftfartsmyndigheterna är beredda att ta. Det är också en förtroendefråga. Om passagerarna tvivlar så tvivlar också flygplansköparna, d.v.s. flygbolagen. Det har hänt förr. T.ex. fick de uppmärksammade haverierna med ATR 42/72 under 90-talet att bolagen slutade köpa turbopropflygplan, vilket slog hårt mot andra tillverkare av turbopropflygplan som t.ex. Saab och slutändan innebar att produktionen av Saab 340/2000 lades ned då det inte längre var lönsamt. Det ironiska i sammanhanget var att det aldrig var turboproptekniken som var problemet, utan att ATR-planen hade problem med nedisning av vingarna och stabilisatorn! SAS hade ett antal tillbud med ställen på sina Dash 8-Q400, vilket resulterade i att man slutade operera typen och sedan sålde av flygplanen. Det var i detta fall inte något egentligt fel på landställskonstruktionen utan på underhållet av vissa kritiska delar.
Både Saab 340/2000 och Dash 8-Q400 används nu av många operatörer med mycket gott resultat. Men tidningsartiklarna hann göra skada. Det tog många år innan ryktena försvann. Tyvärr så är det nog så att kortslutningen i Dreamlinerns batterier kan tyvärr skapa en kortslutning i utvecklingen av bra batterier för flygplan. Men vad bryr sig en reporter på en dagstidning om detta?
Visst så är det bra att flygplanstillverkarna pressas av köparna och granskas av pressen. Men tyvärr så kan det leda till att utvecklingen pressas i fel riktning. Antingen så att man för snabbt skickar ut outvecklad teknik, eller att man stoppar utvecklingen mot det som skulle kunna vara bättre alternativ.
Uppdaterad 13-02-15, 20:40
FAA börjar dra åt sig öronen när det gäller deras godkännande av Boeings Litium Jon batterier.
Hersman noted that FAA employed nine “special conditions” to certify the use of lithium ion batteries on the 787 since such high-powered batteries were “novel” in a commercial aircraft. Boeing conducted testing on the batteries in 2006 and 2007 to gain FAA certification for the technology, including tests to determine what would happen if a lithium ion battery failed. According to Hersman, Boeing said its tests determined the likelihood of a “smoke emission event” resulting from a battery failure was “once in every 10 million flight hours.”
Hersman pointed out the 787 fire in Boston and the Jan. 16All Nippon Airways battery event occurred with the 787 fleet in service for fewer than 100,000 flight hours. “Yet there have now been two battery events resulting in smoke less than two weeks apart in two aircraft,” she said. “So we know that some of the assumptions that were made [about] not having a smoke event, let alone a fire event, have not been seen in fleet performance.”
In a joint statement issued following Hersman’s comments, US transportation secretary Ray LaHood and FAA administrator Michael Huerta said FAA has been conducting a “comprehensive review of the 787’s critical systems including the aircraft’s design, manufacture and assembly … As part of this effort, the FAA is looking at both the certification process and specifically at the required tests and design of the aircraft’s lithium ion battery. The FAA invited the NTSB to observe this FAA-led process.”
Regarding the specifics of the JAL 787 fire, Hersman said investigators have determined that short-circuiting occurred in cell number six of the eight-cell, 32-volt lithium ion battery used to start the aircraft’s auxiliary power unit. The short circuit led to thermal runaway—uncontrolled chemical reactions resulting from overheating—in cell number six, which “cascaded to the other cells and that resulted in the fire,” Hersman explained.
Så vi får vänta ett tag till innan det kommer en första rapport på vad som orsakade kortslutningen i batteriet och vilka åtgärder som kan vidtagas för att förhindra att det inträffar igen.
Men trots att Boeing har problem så har deras kunder inte förlorat tron på att Dreamliner kan komma att bli ett bra flygplan. American Airlines beställer i dagarna 143 flygplan, varav 42 Dreamliner. Helt klart pågår det just nu en generationsväxling av passagerarflygplanen hos de stora operatörerna.