Buklandad Gripen och buklandad utredning

I september 2009 buklandade en JAS 39 C på F17 i Ronneby. I dagarna, drygt tre år senare, är utredningen klar. Den kan läsas på SHK hemsida. Utredningen är grundlig och välgjord och dess slutsatser logiska med kloka rekommendationer....men. Ett haveri där man har tillgång till en fullt frisk pilot, ett ganska helt flygplan samt att dataparemtrar från flygplanet inklusive radioterminologi finn tillgängliga, lägg därtill ögonvittnen, ska det ta en sådan lång tid? Naturligtvis inte! Tre månader borde vara en ansats för att klara enklare utredningar. Större och svårare, typ den norska Hercules vilken havererade på Kebnekaise, tar naturligtvis mycket längre, här kan år accepteras, men inte en buklandning. Man kan också ställa sig frågan hur grundlig behöver en utredning vara. I buklandningsfallet var orsaken egentligen klarlagd på ett par dagar och lämpliga rekommendationer var i princip formulerade någon vecka senare, i stort vad som nu står i rapporten! Det kan inte vara kostnadseffektivt. SHK har ont om personal, rekryterar förtvivlat och sliter hårt. All respekt för det....men. En utredning av den här dimensionen får anses vara buklandad. Vore intressant att utreda den också!

Military Work

Det finns ett nytt företag som fokuserar på att hjälpa till att hantera de personalflöden in och ur Försvarsakten som kommer att uppstå i framtiden (och som även har funnits i flera hundra år för övrigt. Magnus Stenbock gick under det stora nordiska kriget över från att ha varit en uppskattad kårbefälhavare i Karl XII:s polska armé till att bli guvernör i Skåne).

Företaget heter Military Work i Sverige AB och har sin hemvist i Stockholm (www.militarywork.se).

Det har nog egentligen i flera år funnits ett behov av en mötesplats för all den personal som flödar in och ut ut Försvarsmakten. Men - nu är det så att ett flödesresonemang också måste bygga på en förståelse att det inte är onormalt att byta jobb. Hur många gånger har jag inte hört, när man frågat efter en gammal känd kollega, att ”hon har lääääämnat Försvarsmakten”. Vad ger ett sådant synsätt för signaler till en modern flexibel arbetsmarknad? Hon har inte alls ”lämnat Försvarsmakten” - hon har bytt jobb. De flesta svenskar byter jobb massor av gånger under sitt liv. Är det ett axiom att Försvarsmaktens arbetstagare skulle vara undantagna och hänvisade till en livslång karriär hos en enda arbetsgivare?

Jag vill inte på min blogg gärna reklam för ett företag som jag knappt känner till, men tycker ändå att det finns anledning att beröra några av de orsaker som kan finnas att inrätta en marknadsplats som denna.

Jag är faktiskt inte speciellt orolig att våra GSS/K inte ska kunna finna en vettig sysselsättning när deras längre tidsbegränsade anställningar löper ut. Vi måste ju på något sätt själva tro på att det är som vi säger: detta är ovanligt duktiga män och kvinnor som bör göra ett bra jobb hos vilken arbetsgivare som helst. De har god fysisk spänst. De är uttagna och testade på ett sätt som få andra svenska arbetstagare är.

Detsamma gäller yrkesofficerare. Av de officerskurser som startade sin utbildning till officer på 70-talet finns det oftast färre än hälften kvar nu när det lackar på pensionering. De som har bytt jobb är alltså en stor andel av varje kurs. Det finns kurser där ingen av de ursprungliga kadetterna återstår.

Men - trots allt tror jag att ett nischat företag av den typ som Military Work i Sverige AB står för kan göra en mycket god nytta på svensk arbetsmarknad - om inte annat för att vara ytterligare en kontaktpunkt mellan Försvarsmakten och alla civila arbetsgivare.

GMY

Sinuhe



CPRIO: Hela Försvarsmakten nu i PRIO!

Den 5 november ökades antalet medarbetare i Försvarsmakten som hanteras i PRIO på ett högst dramatiskt sätt då hela Hemvärnet ”lades in” i systemet. Samtidigt skapades möjligheter att i PRIO hantera alla de nya personalkategorier (GSS/T, GSS/K, Specialistofficerare, etc). som vuxit fram i Försvarsmakten och som är en förutsättning för Försvarsmaktens reformering och utveckling. Detta är ett mycket stort steg i realiseringen av PRIO och alla de som skall finnas ”i systemet” finns där nu, även om inte alla av dem ännu har full funktionalitet, men det kommer det också.
Realiseringen av PRIO innebär att Försvarsmakten kommer att kunna svara upp mot de krav som regering och riksdag ställer att ha full kontroll på våra tillgångar i form av personal, materiel och ekonomi och att kunna koppla dessa tillgångar till våra förband. Försvarsmakten behöver denna kontroll även för egen del för att kunna bygga upp och vidmakthålla vår bas- och insatsorganisation på ett så effektivt sätt som möjligt. Tidigare stödsystem klarar inte denna uppgift och det är där som PRIO har sin plats.

Sedan föregående inlägg i juni har mycket hänt och jag vill kommentera några delar nedan.

Innehåll

  1. Reservmaterielläget
  2. Införande 4.2
  3. Omdaning försvarslogistik
  4. Införande 5-6
  5. Ekonomin
  6. Plutonchefens roll

1. Reservmaterielläget

Under året har reservmaterielläget successivt förbättrats. Det åtgärdsprogram som initierades av LEDS PRIO i våras och som bestod av 18 områden är avslutat och överlämnat ”till linjen” i 15 av de 18 områdena. Inom områdena ”hantering av färg och kemiprodukter (hit hör bl.a. oljor och smörjmedel)”, materielbeställningar (MRP), och ”hantering av utbytesenheter (UE)” återstår fortfarande ett antal systemjusteringar, utbildning och utarbetande av verksamhetsregler för att vi skall kunna känna oss nöjda och för att vi skall kunna ha fullt flöde i alla reservmaterielflöden.

Jag hyser dock ingen tvekan om att vi kommer att komma dit även om resan varit jobbig och smärtsam och där det fortfarande finns störningar, inte minst med hänsyn till UE-hanteringen och den komplexa hanteringen av färg och kemiprodukter samt vissa inleveranser av materiel, primärt sådant som beställts av FMV. I och med att införande 4.2 nu är driftsatt kan de systemmässiga förbättringar som utarbetats inom dessa områden tas i bruk och problemen lösas ut, såväl på verkstäder som på förband

2. Införande 4.2

Den 5/11 slutfördes driftsättningen av införande 4.2 som innebär att HR-funktionaliteten i systemet har ökats och att PRIO har anpassats till Försvarsmaktens nya personalstruktur och att alla nu är med i systemet, även Hemvärnets personal. När kontraktet med PRIO tecknades 2007 byggde vår personalförsörjning fortfarande på värnplikten och Hemvärnet lämnades ”åt sitt öde” systemmässigt. I och med reformeringen av Försvarsmakten har vi fått ett försvar som baseras på frivillighet, de nationella skyddsstyrkornas (Hemvärnet) betydelse i insatsorganisationen har stärkts, vi har fått ett antal nya personalkategorier (GSS/T, GSS/K, specialistofficerare (T och K), taktiska officerare (T och K) etc.) och HR-transformationen har fortsatt vad avser synen på chefsuppgifter mm.  För att möta upp de krav som alla dessa förändringar medfört skapades införande 4.2 sommaren 2011 och det är mycket glädjande att det nu kunnat driftsättas.

3.     Omdaning försvarslogistik 

Inom ramen för det pågående arbetet mellan Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) inom omdaningen av försvarslogistiken pågår ett anpassningsprojekt ”inom PRIO”, benämnt FSV-POL. FSV är namnet på den enhet inom FMV som kommer att bildas av den personal som ”går över” från FM till FMV vid årsskiftet och FSV skall utläsas ”Förråd-Service-Verkstäder”. Projektet inom PRIO benämns POL (Produktions- och Ledningssystem). Projektet FSV-POL är inordnat i PRIO men bemannas gemensamt av FMV (som bl.a. har tillsatt projektledaren) och Försvarsmakten. Utgångspunkten är att göra så få systemmässiga förändringar/anpassningar i PRIO som möjligt men samtidigt säkerställa att bägge myndigheterna fullt ut kommer att kunna hantera de krav som ställs på alla myndigheter, bland annat avseende ekonomisk och personell redovisning.

4. Införande 5-6

Försvarsmakten beställde efter ett omfattande förberedelsearbete den 29 september införande 5-6 från leverantören (Team IBM). Detta är det sista införandet inom ramen för avtal som tecknades med IBM 2007. Införande 5-6 kommer att genomföras under 2013-2014 med en huvudsaklig produktionssättning hösten 2014 och en efterföljande utrullning under 2015. Införandet innefattar bl.a. logistikstöd för underhållsproduktion och konfigurationsstyrning, en autonom lösning för sjögående/mobila/insatta förband, nytt lönesystem, ett utvecklat beslutsstöd samt ett stöd för fastigheter och anläggningar och avvikelsehantering.

Avropet av införande 5-6 föregicks av att Försvarsmakten och FMV enades kring innehållet och att den funktionalitet som byggs upp i införande 5-6 kommer att användas gemensamt av bägge myndigheterna inom ramen för den omdanade försvarslogistiken.

Som en viktig del i beslutsunderlaget ingick även resultatet från den oberoende analys av olika handlingsalternativ som genom­fördes av analysföretaget Gartner sommaren 2012, där Gartner rekommenderade Försvarsmakten att genomföra införande 5-6 i stort enligt plan.

Den ekonomiska omfattningen (totalkostnad för såväl kontrakt med leverantören som för Försvarsmakten) av Införande 5-6 uppgår till drygt 1,2 miljarder kronor. Det är mycket pengar men det är Försvarsmaktens uppfattning att det är värt denna investering för att vi skall kunna uppnå de verksamhetsmässiga mål och syften som har varit avsikten med PRIO från första början.

Försvarsmakten har också i november denna månad rapporterat hela PRIO:s ekonomi mm till Regeringskansliet/Försvarsdepartementet i särskild ordning.

Med införande 5-6 avslutas projekt PRIO och hur systemet kommer att utvecklas i ett längre perspektiv kommer att bli en fråga för senare beslut och avdömningar.

5. Ekonomin

När det gäller PRIO:s ekonomi så innebär införande 5-6 att ekonomin för utvecklingen av PRIO behöver förstärkas med i storleksordningen 500 miljoner. Det är mycket pengar. Många kommer säkert att fråga sig om ”det är värt priset”. Den frågan ställde vi oss själva när vi såg indikationer på vart kostnadsbilden var på väg inför beställningen av införande 5-6. Det var med denna indikation som grund som vi lät det oberoende analysföretaget Gartner råda oss vad vi skulle göra och också ge oss en bild om vad det ”borde kosta”. Deras rapport har tidigare beskrivits och även lagts ut på www.forsvarsmakten.se. De alternativ som de hade i uppgift att studera var på hela skalan, alltifrån att fullfölja PRIO enligt plan, att stanna utvecklingen i och med införande 4.2 samt att helt avveckla PRIO. Deras entydiga rekommendation var att fullfölja PRIO med vissa mindre modifieringar. Utöver Gartners rapport så har vi också i våra kontakter med andra nationer som inför SAP-system i sina Försvarsmakter (Norge, Danmark m.fl.) fått samma entydiga råd; ”Fullfölj!”

Det är också viktigt att poängtera att hela resursförstärkningen inte är en ”ren fördyring” utan att den består av ett antal delar.

a)     Den rena ”fördyringen” som beror på att lösningen blir mer komplex än vad som tidigare bedömts svarar för en knapp tredjedel.

b)     Den största posten, drygt en tredjedel, är dock utökning av funktionalitet i systemet jämfört med vad som var tänkt från början. I detta innefattas en autonom lösning för sjögående/mobila/insatta förband, ett nytt lönesystem (som gör att alla, även de förband med specialavtal som finns kan hanteras i PRIO), ett utvecklat beslutsstöd, ett stöd för Försvarsmaktens fastigheter och anläggningar samt avvikelsehantering för verksamhetssäkerhet.

c)     Våra problem när det gäller reservmaterielhanteringen har också inneburit att vi fått tänka om när det gäller utrullning av logistikfunktionaliteten i införande 5-6. Den kommer att blir mer successiv och pågå under ett år. Detta kommer att öka projektsäkerheten och minska negativa effekter av eventuella problem men det innebär samtidigt en merkostnad

d)     Den omdanade försvarslogistiken i sig innebär också vissa merkostnader då det inte varit möjligt att starta införande 5-6 parallellt med all annan verksamhet, det hade vi helt enkelt inte orkat med. Detta innebär att overheadkostnader för såväl Försvarsmakten som för leverantören inte kan delas med tidigare införanden vilket ökar kostnaderna

6. Plutonchefens roll 

Jag vill också ge en kort återkoppling till vad som sker för att underlätta för arbetet i systemet för plutonchefer med många underställda. Som jag skrev i juni så genomförde vi ett plutonchefsseminarium på Karlberg i juni detta år med nio plutonchefer ur Amf1, P4, LedR och F17 för att identifiera förslag till åtgärder mm i systemet. Utifrån detta identifierades 56 förslag som grund för fortsatt arbete. Dessa är nu grupperade i ett antal kategorier och förnbättringar i systemet införs successivt. Kategorierna är;

  1. Prioriterade förändringar
  2. Åtgärdade förändringar
  3. Alternativa lösningar till föreslagna förändringar
  4. Åtgärdas i införande 5-6
  5. Avskrivs/avslutas

Syftet och målet är klart: Systemet skall successivt bli mer och mer användarvänligt för chefer på alla nivåer, och speciellt för de som går under benämningen ”första linjens chefer” varav plutoncheferna är huvuddelen.

Thomas Engevall
Flottiljamiral

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________



Straff eller säkerhet?


Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 

Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 

I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 

Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 

Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 

Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 

Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 

Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 



Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

En kommentar

Hos bloggkollegan Cynismer kan man idag hitta ett tankeväckande gästinlägg från signaturen En i den ökande skaran cyniker. Från att ha varit en hängiven dygnetruntofficer har situationen i dagens FM förvandlat vederbörande till en cynisk 07-16-tjänsteman utan andra ambitioner än att ”sitta av tiden”.

Jag berördes av vad som skrevs och skrev en lång kommentar. Den blev så lång och så personlig att den platsar som ett inlägg även här, lätt redigerad.

Jag tillhör den generation som med stolthet sade att ”jag är officer”.  Att man var sitt yrke var då inte något specifikt för officeren; du kunde lika gärna höra att ”jag är snickare”, ”jag är lärare”, ”jag är XXX”, osv.
Det kanske räcker med att gå 20 år tillbaka i tiden för att finna att kopplingen mellan yrkesrollen och individens var mycket starkare än idag. Yrket definierade dig då på ett helt annat sätt och många kände en naturlig yrkesstolthet, oavsett bransch, som stärkte uppfattningen av att man ”var elektriker”, inte bara jobbade som.

För min egen del kan jag säga att jag fortfarande, trots pension och 55+ – avgång för nu drygt åtta år sedan, i mångt och mycket fortfarande ÄR officer. Yrkeslivet, kamratumgänget, utbildning och olika erfarenheter har format mig som individ, mitt sätt att tänka, att ta mig an problem och lösa dem, min syn på omvärlden, mitt sätt att strukturera och prioritera. Många skulle kalla det en yrkesskada och det är det kanske. Det är i så fall en yrkesskada jag har lätt att leva med och det är en yrkesskada jag fortfarande är stolt över.

Då jag läser inlägg som det hos Cynismer kan jag dock förstå att många av nutidens officerare ställer sig oförstående och ser på min inställning med ett visst löje. Jag upplevde min tid som officer med stor glädje, som utvecklande och givande. Jag fick i huvudsak fullfölja den karriär jag själv valde och jag lyckades tacka nej till och avvärja det mesta av vad andra planerade som avvek från detta.
Jag klev av och lämnade i precis rättan tid för att inte sugas in i det som jag nu står bredvid och förundras över. Så visst, jag har full förståelse för alla tappade sugar och för att fler och fler bara är officer mellan 0700 – 1700, måndag till fredag. Kanske är det samhällsutvecklingen i stort som gör det; det kanske inte är lika många som ÄR elektriker heller i dessa dagar, och förmodligen har ut- eller avvecklingen inom FM stor del i den uppgivenhet som kommer fram allt oftare bland bloggare och deras kommentatorer.

Vare vilket som; jag beklagar dem som råkar ut för det, jag beklagar en hel yrkeskår som går miste om mycket av det som skänkte glädje och den naturliga och nödvändiga styrkan till både individen och kåren som sådan.

Peter Hammarberg


Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen


I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.


Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

Ömsesidighet


I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.
 
Allan Widman   

PUFF, där sprack den…

Det kommer åtminstone ett litet PUFF då någon sticker hål på en ballong. Det normala är dock inte en PUFF utan ett rejält PANG, och så slits ballongen sönder i gummitrasor av varierande storlek som faller till marken och lägger sig platta.

Då NATOS:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen häromdagen stack hål på den svenska solidaritetsdoktrinsballongen, denna ensidiga grundbult i svensk försvars- och säkerhetspolitik, hördes vare sig ett PUFF eller ett PANG.
Från de regeringspolitiker som slitit ut mantrat om den ömsesidiga solidariteten och om våra internationella insatsers betydelse för eventuella framtida egna behov, hördes bara den totala tystnaden.
Från våra medier, förutom AB, kom inte ett enda litet PYS, åtminstone inte som jag kunnat känna pusten av.
Detta trots att det som eventuellt fortfarande funnits kvar av doktrinens trovärdighet äntligen fick falla platt till marken.

OK, allt kom i bakvattnet av det medialt överexploaterade USamerikanska presidentvalet men nog har man väl kunnat begära ett  lite större intresse för mera näraliggande saker, även om det bara var den svenska säkerhetspolitiska doktrinen som kläddes av till att vara det alla i realiteten redan visste, nämligen en pysande varmluftsballong uppblåst av naivt önsketänkande.

Men det är klart, vad ska de säga. Solidaritetsdoktrinen var ju det sista de hade kvar som förklaringsmodell och försvar för den förda politiken så det återstår väl bara att låtsas som det regnar, sopa ihop trasorna, lappa ballongen, ta ett djupt solidariskt andetag och fylla den med ny politisk varmluft.


Beredning


Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs "Flyg- och Rymdindustrin - En del av det innovativa Sverige" uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

"Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning".

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om "skarpa" flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Regeringsbeslut 7

Regeringen har i regeringsbeslut 7 (daterat 2012-10-04) givit Försvarsmakten en lång rad uppgifter kopplade till den långsiktiga ekonomin. Själva uppdraget heter ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Internt inom HKV är det många som uppskattar att omfattningen av detta uppdrag är av samma dignitet som det arbete som sedermera ledde till den berömda ”30 januari-underlaget”.

Uppdraget omfattar vad jag förstår två olika deluppgifter. Dels ska Försvarsmakten redovisa vilka konkreta åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att utföra myndighetens uppgifter och upprätthålla den operativa förmågan inom ramen för prolongerade anslagsramar (min kursivering), dels ska Försvarsmakten redovisa en precisering avseende bedömningen av kostnadsutvecklingen 2008 - 2019.

Försvarsmakten åläggs i ganska bryska ordalag att redovisa arbetsläget avseende uppdraget den 22 oktober 2012, den 10 december 2012 och den 11 februari 2013. Hela uppdraget ska slutredovisas som en del av budgetunderlaget för år 2014.

Om jag ska sammanfatta hela regeringsbeslutet så innebär min sammanfattning i korthet att Försvarsmakten nu ska titta under varje sten för att kunna säkra den långsiktiga ekonomin utan att regering och riksdag ska behöva skjuta till ökade anslag i någon form.

Självklart innehåller regeringsbeslutet ett större avsnitt som är relaterat till materielförsörjningen. Den av regering och riksdag beslutade strategin för materiel-försörjning ska implementeras. Försvarsmakten får också en klapp på axeln rörande internationella samarbeten - dessa ska nyttjas i ökad omfattning för att uppnå kostnadsdelning och bibehållen eller ökad operativ effekt. När jag läser detta stycke får jag en konstig känsla av att tjänstemännen på departementet verkar tro att Försvarsmakten medvetet håller tillbaka och bromsar materielsamarbeten som skulle kunna spara pengar. Så har jag dock inte uppfattat situationen alls. Problemet är enligt min bedömning snarare att vi nog redan deltar i de samarbetsspår som är realistiska. Det finns ju trots allt en hel del svenska arbetstillfällen att väga in i vågskålen om samarbetena skulle öka i omfattning.

Ett intressant avsnitt är det som innehåller skrivningen att Försvarsmakten ska försöka minska kostnaderna genom att förändra rekryteringsverksamheten.

Detta förstår jag tyvärr inte alls. I en situation där Försvarsmakten i ökad omfattning ska rekrytera sin personal (och sedan behålla den) ska vi minska kostnaderna för rekryteringen. Skrivningen får ju säkert "värnpliktskramarna" att piggna till - i en personalförsörjning baserad på plikt så blir det ju billigare att rekrytera. 

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad det är som regeringen vet om våra rekryteringskostnader som vi inte vet själva. Visst har det varit en och annan misslyckad annonskampanj (exempelvis den som riktad mot det som då benämndes aspirantutbildning), men i det stora hela tycker jag nog, från min plats på läktaren, att det känns som att rekryteringsverksamheten i stort hanteras rimligt bra. Möjligen skulle rollspelet mellan krigsförband - organisationsenhet - INFOS - FM HRC kunna blir tydligare, men det innebär inte med automatik att det skulle bli billigare.

Det som jag tycker är mest intressant i regeringsbeslutet är det avsnitt där regeringen verkligen siktar in sig på frågor relaterade till den reformerade personalförsörjningen. 

Regeringen vill bland annat att Försvarsmakten ska överväga möjligheterna att:
  • Ta fram alternativa metoder (billigare antagligen) för att rekrytera och utbilda officerare genom:
  1. Varierande utbildningsvägar
  2. Internationella samarbeten
  3. Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning
  • Ha en högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila
  • Ha en lägre andel officerare
  • Genomföra andra ändringar av balansen mellan olika personalkategorier
I princip tycker jag att regeringens uppdrag är spännande men mindre bra formulerat. Även regeringen bör använda begrepp som är korrekta avseende den reformerade personalförsörjningen.

Där det inledningsvis står ”officerare” menar sannolikt regeringen ”yrkes- och reservofficerare”. Skriv det då.

Ett ökat inslag av civil akademisk utbildning låter för mig som en lysande idé, klart väl värd att prova igen. Det är ju så att den ”anpassade officersutbildning” som genomfördes för några år sedan inte var en generell utbildning utan mer inriktad mot ett fåtal individer.

Det jag skulle vilja se är ett storskaligt prov, där cirka 50 unga akademiker (dvs. med en akademisk examen på grundnivå) ges möjlighet att genomgå en kortare utbildning (inomverksutbildning) för att sedan anställas som fänrikar (YO eller RO). Faktum är att vad jag vet finns redan denna möjlighet beskriven i FM PersI. Hur svårt kan det vara att faktiskt använda de möjligheter som redan finns idag?

”Högre andel tidvis tjänstgörande av såväl soldater som officerare och civila” är för mig en mindre bra skriven uppgift. För det första har regeringen tydligen glömt att det även finns specialistofficerare, gruppbefäl och sjömän, för det andra borde även regeringen känna till att det inte existerar några tidvis tjänstgöra civila. Eller vad menar man med civila egentligen? Däremot tror jag att det vara en god idé att verkligen fundera inom varje typ av krigsförband om det verkligen är en optimal blandning av kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande.

Regeringen vill tydligen också minska andelen ”officerare” (jag förmodar att man menar kontinuerligt tjänstgörande officerare) och mellan raderna kompensera detta med att öka andelen kontinuerligt tjänstgörande specialistofficerare. Vad jag vet har snarare det motsatta inträffat under senare tid, andelen kontinuerligt tjänstgörande officerare har ju genom arbetet i Ag BoK snarare ökat. Det ska bli mycket intressant att se om Försvarsmakten verkligen djärvt vågar lyfta på alla stenar i dessa frågor.

Slutligen innebär regeringsbeslutet också att Försvarsmakten ska redovisa den planerade personella statusen i ”insatsförbanden” (vilket är ett felaktigt begrepp) för år 2014 respektive 2019. I fråga om personal ska redovisningen även fördelas per personalkategori (jag förmodar att vad regeringen åsyftar är per grupp, enligt de grupper av militär personal som definieras i Förordning för Försvarsmaktens personal).

Min sammanfattning av regeringens beslut och det stora arbete som pågår inom Försvarsmakten är att jag tycker det är bra att Försvarsmakten ges i uppgift att titta under stenarna efter kostnadsbesparingar. Det jag tycker är mindre bra är dels att regeringen åtminstone kunde formulerat sig i enlighet med den reformerade personalförsörjningens grunder, dels att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan stor analys i en situation där organisationen egentligen ropar efter en period av arbetsro.

Här i min hydda vid Nilens strand är det dock lätt att missa några detaljer. Jag är trots allt glad att Faraos budbärare kunde ge mig en på papyrus utskriven kopia av Faraos (regeringens) beslut.

GMY

Sinuhe

Anmälarkulturen hot mot hälsan

Försvarsmakten har tydligen anmält ett vådaskott till civil åklagare. Det var ett VÅDAskott dvs ett skott som gick av när det inte var avsett för det. Inget uppsåt fanns och inte heller något motiv. Lyckligtvis blev ingen skadad så det finns inga graverande omständigheter men det finns ett par förmildrande såsom tex. förändrade rutiner. Det normala i såna här fall är att det hanteras som ett disciplinärende och renderar i varning eller löneavdrag. Nu har Försvarsmakten dragit det ännu längre.

"Som officer har man en fot i graven och den andra i Försvarets Personalansvarsnämnd" är ett gammalt talesätt. Man menar på att utöver att jobbet stundtals är livsfarligt så är man påpassad av omgivningen så att minsta misstag renderar påföljder. Mindre misstag har fått effekt på vitsord med följdeffekter på löneutveckling och köplats till skolor och tjänster. Större misstag har dessutom inneburit löneavdrag eller sparken.

I väpnad tjänst är det helt avgörande att det finns ett stöd från den egna organisationen. Det är betungande nog med eldstrider, mineringar och beskjutningar. När FM själv lägger lök på laxen med genuin misstro som grundsyn på personalen ökar den psykiska belastningen mångfalt. Personalen kan inte behöva utföra ett tvåfrontskrig.

Försvarsmaktens värdegrund bygger på Öppenhet, Resultat och Ansvar. Det innebär för mig att säkerställa produktion med ett gott arbetsklimat. Det verkar missas på många håll då ansvar utkrävs men förutsättningar för att ta ansvar ges inte. Inte heller axlas ansvar för underlydandes misstag. Det är inte att ta ansvar.

Man är riktigt farligt ute när misstag direkt ses som förseelser. Det hämmar organisationen och odlar en missämja och misstro där felaktigheter i stället mörkas. Personalen upplever sig påpassad och pressen ökar. Allt måste vara PK och by the book, annars...
Straff- och Anmälarkulturen bidrar till en miljö där ingen är trygg och till ökad psykisk belastning med konsekvenser för hälsan.


Vår personal; soldater, sjömän, officerare och civila, ska känna trygghet i organisationen. Försvarsmaktens väsen ska vara ett stöd så att vi kan koncentrera oss på den riktiga motståndaren. Stödet ska omfatta en välavvägd basorganisation, bra villkor och en välvillig syn på personalen. Inget av detta finns idag.


/C

Jag försöker inte tala bort vådaskottet. Det ska givetvis hanteras men jag tycker att det har gått för långt när det anmäls till åklagare. Är straffskalan beroende på grad och är straffsatsen byggd på hur dyr utrustning som förstörts? Vad är straffet för att ha förstört personal?

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.


Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.


Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.


Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.


För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre "nice-uppgifter" såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.


Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.



Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se

Lön för mödan

Försvarsmakten höjer ingångslönerna för soldater och sjömän till lägst 18000:-. Det var ett välkommet besked i höstrusket. Soldaternas lön har varit på tok för dålig och det finns de som valt bort yrket för den dåliga ersättningen.

Det har höjts röster för att den nya lönenivån kan ge sergeanter mer lön än 1.sergeanter, att det kan vålla stor oreda i organisationen. För egen del har jag inga större problem med att en underställd tjänar mer än jag förutsatt att det finns goda skäl för det. Sådana skäl kan vara specialistkompetens eller fler år i tjänst.
OR6 (1.Sergeant) är i dagsläget en instegsgrad för många men OR5 (Sergeant) är den mest seniora soldatgraden. Det är ur mitt perspektiv inte alls självklart att en nyutexad 1.Sergeant med GMU+KMU och SOU ska ha mer betalt än en Sergeant med mer än dubbelt så lång anställning.

Lönehantering är viktigt och det är avgörande att det blir rätt för att organisationen ska vara välmående. Ökningen av soldaternas löner var välkommen och nu hoppas vi på att höstens lönerevision gör att lönepusslets bitar ligger i ordning. Nu får soldater och sjömän lön för sin möda åtminstone.


/Cynisk

Alternativet till ”Gilla läget”, finns det?

En av de svåraste sakerna med att vara politiker är att argumentera för något man inte själv tror på  skriver Wiseman med anledning av försvarsministerns senaste försök att försvara/förklara regeringens försvarspolitik i allmänhet och finansieringen av nya JAS Gripen-äventyr i synnerhet.
Situationen torde inte på något sätt vara unik för politiker och även vi militärer borde känna igen oss; åtminstone de av oss som jobbat i staber på olika nivåer.

I all utbildning i stabsarbetsmetodik, i stabsmoral och -etik, men även i den praktiska tillämpningen, åtminstone på ”min tid”, betonades det höga taket och kravet på att du skulle argumentera och jobba för vad du trodde på och ville se genomfört.
Sen, då beslut väl var fattat, gällde det att lojalt anpassa sig och följa vad chefen kommit fram till.

Vilken officer har inte, det må vara i den fredstida stabslunken, under övningar eller skarp krigsplanläggning tvingats att argumentera för något man inte själv tror på? Inte bara argumentera föresten, nej att med en trosviss och positiv uppsyn sälja och verkligen jobba för något man själv ansåg vara synnerligen tvivelaktigt? Hur många har inte i Kongo, Bosnien eller Afghanistan lojalt gått i strid efter en plan de själva inte skulle ha skrivit under på?
Hur många värnpliktsutbildare lyckades inte att med entusiasm och god skådespelarkonst, mot bättre vetande, övertyga utbildningsomgång efter utbildningsomgång om cykelinfanteriets fantastiska förmågor i strid mot en pansrad motståndare understödd av otaliga artilleribataljoner…. bara för att ta ett exempel.

Den minister som inte klarar av att spela teater, inte är beredd att offra sin själ för partiet, för makten eller för något odefinierat högre syfte har nog bara att göra som Mikael Odenberg och ta sin Mats ur skolan.

Frågan blir då vad som gäller för herrar/damer officerare? Ska dessa kliva av så fort något gått dem emot, så fort systemet kräver att de spelar med i beslutsteatern? Gilla läget har alltid varit ett gångbart argument och vad gränsen går för gillandet är nog till syvende og sist upp till den enskilde i ett system där det i slutändan ändå bara är chefen som kan ta ansvaret.

Att kapten Enström ännu inte nått den gränsen är uppenbart!


Personalförsörjning, skynda långsamt eller skynda med eftertanke?



Sex år, smaka på hur lång tid sex år är för en tjugoåring. Det är en högskoleutbildning och tre års arbetslivserfarenhet. Det kan också vara några år som lagerarbetare, postis, kassapersonal i dagligvaruhandeln, m.m. i väntan på insikten om vad man vill göra när man är trettio. ”Lättingar” och ”glidare” finns det inte så många av. Vilka är det försvarsmakten skall rekrytera? Är det några i den första kategorin som kan tänka sig att vara trettio år när de har tagit ut sin examen? Är det några i den andra kategorin som kan tänka sig syssla med samma arbete i sex år innan de kan börja sin resa mot sitt mål? Eller är det i den tredje kategorin som Försvarsmakten skall rekrytera?

Varje år som snittlängden för tjänstgöring sjunker för de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna ökar enligt Wiseman kostnaderna för Försvarsmakten  med 95 miljoner kronor. Frågan är dock vad det gör för den effekt som dessa soldater levererar. Tanken med att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater är att de genom att över tiden utöva sitt yrke. I dagarna har vi sett att ungefär 20 % av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna lämnar redan nu när systemet är ungt. Jag skulle säga at det är i linje med hur de personerna i min kategori två ovan resonerar. Man provar ett arbete i ett par, tre år innan man hoppar över till nästa, en del personer stannar mindre än ett år på en arbetsplats innan de går över till nästa i nyfikenhet på vad ett arbete kan erbjuda. Man påstår sig vara ”Färdig med Försvaret”Vilket ligger i linje med vad ett antal bloggare tidigare ansåg med tanke på vad andra Europiska stater dragit för lärdommar i övergången ifrån ett värnpliktigt försvar till ett anställt försvar. För den intresserade kan jag rekommendera Wisemans tidigare inlägg med etiketten ”Nederländerna” 

Jag anar att man tänkte att effekterna av att ha kontinuerligt tjänstgörande soldater gör att man kan minska numerären soldater då det blir en reell effekthöjning av att ha professionella yrkesmän jämfört med ”utbildade lekmän” som de tidvis tjänstgörande soldaterna eller värnplikta soldater är. Dock verkade regeringen inte vilja följa den här linjen ända in i mål. Jag citerar ur Regeringens beslut 2010-01-14, Fö2009/1354 /MIL

Arméstridskrafterna
·         Uppsättandet av användbara, tillgängliga och flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014.
·         …
·         Den övervägande delen av arméstridskrafterna ska bemannas av personal som tjänstgör tidvis.
·         …

Marinstridskrafter
·         Marinstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         …
·         Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.
·         Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·         …

Flygstridskrafter

·         Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband.
·         Flygstridskrafterna ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde.
·         Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.
·         …


Vi som följer Skippers Blogg vet att vi inte bara lider brist på fartygsskrov för att kunna hålla en hög svansföring i vårt närområde i enlighet med ovan nämnda inriktningsbeslut. De tillgängliga fartygen saknar också besättningar för att kunna verka effektivt. Genom kravet på stående förband så kommer de besättningar som inte används för att bemanna fartygen att bli stående i land med oklara uppgifter, förvisso vet jag att Skipper har ett antal förslag för att förbättra marinstridskrafternas förmåga.

För flygvapnets del är det liknande. Man har genom sina bägge basbataljoner bemannat Försvarsmaktens flygplatser med ett antal kompanier i syfte att säkerställa möjligheten att kunna flyga i fred ifrån dessa flygplatser. Basbataljonerna har även ett litet antal rörliga kompanier som skall kunna röra sig till våra övningsbaser för att upprätta dessa flygplatser eller till civila flygplatser för att därifrån kunna flyga vid beredskapshöjning eller övning. Personalnumerären är så pass liten att man kan ifrågasätta förmågan att hantera beredskapshöjning i kris samt krig. Läser vi Chefsingenjörens utmärkta inlägg om flygvapnets baseringar så inser vi nödvändigheten att öka vår förmåga vid baseringar utanför våra ordinarie flygplatser enligt principen ”verkan genom spridning”.

Jag ifrågasätter inte axiomet att en professionaliserad yrkeskår är bättre än utbildade lekmän, frågan är om de utbildade lekmännen är så pass mycket sämre så att vi skall ha en stor numerär professionella på bekostnad av förmågan att hålla uppe den nödvändiga numerären? Den Norska erfarenheten är att man bland annat på grund av rekryteringssvårigheter har minskat på den professionella delen av soldaterna och satsar på värnpliktsutbildning enligt Lars Gyllenhaal.

Så vad kan vi göra då? Att gå tillbaka till en allomfattande värnplikt är knappast görligt ur varken ett ekonomiskt eller praktiskt perspektiv. Jag ser det som möjligt att genom en kombination av att aktivera olika delar av pliktlagarna samt modifiera en del av dessa tillsammans med lagen om GSS/T möjliggöra att personalförsörja en organisation som kan möta kraven som Regeringen ställde på Försvarsmakten i ovan nämnda inriktningsbeslut. I en praktisk form kommer jag att nu räkna upp vad jag tänker på, därefter kan andra med bättre detaljförståelse utveckla detta.

Till att börja införa en könsneutral mönstringsplikt där sanktionen är liknande de som finns i dagens skolplikt, alltså det enklaste är att låta polisen hämta den som inte vill infinna sig för mönstringen. Återta och utöka förmåga att mönstringstesta hela årskullar i Sverige.

I mönstringen låta de intresserade genomföra grundutbildning mot de tjänster som behöver besättas. Jag är tämligen säker att vi skulle kunna fylla utbildningsplatser med frivilliga likt vi i praktiken gjorde i slutet av 1990-talet och tio år framåt. För vissa kritiska tjänster borde det vara möjligt med hot om monetära sanktioner, för diskussionens skull nu säg ett prisbasbelopp, plikta in personal. I realiteten torde en person som inte är intresserad ändå vara olämplig i dagens komplexa försvarsmakt.

Grundutbildning genomförs enligt systemet med 7.5 månaders, 9 månaders, 11 månaders, femton månaders och arton månaders utbildningstid. Ersättningen för den tiden bör vara i paritet med socialbidragsnormen med avräkning för fritt boende motsvarade för de soldater som tidigare inte hade eget boende vid inryck för att göra systemet mer neutral mot övriga samhället med avseende på familjebidrag, bostadsbidrag, m.m. Vid utryckning ges en premie som kan motsvara en termins korridorboende på en högskole/universitetsort. Sanktionen att avbryta den här utbildningen bör vara återbetalning av utbetalt belopp men minst ett prisbasbelopp om det inte är av uppenbara medicinska skäl som omöjliggör en ny tjänst i krigsorganisationen. Grundutbildning genomförs vid olika tider på året, där olika regioner koncentrerar huvuddelen av utbildningen i klimat/väder som är svårast att verka i på regional nivå för att säkerställa att det över tiden finns delar av inneliggande omgång som är fähiga nog att delta i en beredskapshöjning i väntan på mobiliserande soldater.

Efter Muck skall förbandet och soldaten genomföra fyra krigsförbandsövningar med kompletterande utbildning dagarna innan med två eller i vissa fall tre års mellanrum, gärna i samband med den regionala inneliggande omgångens slutövning. Sanktionen för att inte infinna sig vid en KFÖ är att återbetala en fjärdedel av det belopp som utbetalats för grundutbildningen. Det bör vara möjligt att återta en förlorad KFÖ genom deltagande i annat förbands KFÖ i handräckningstjänst eller motsvarande för övningsledningen. I mellantid bör förbandet genomföra en ”Särskild Övning Befäl”

Vissa förband skall vid mönstring pekas ut som kontinuerligt tjänstgörande förband med avsikt att vara rotationsförband för utlandsstyrka och för att upprätthålla en hög grundberedskap. Dessa förband har soldater och officerare som under den perioden är anställda med en plikt att vid behov tjänstgöra utomlands. Den stora förbandsmassan skall alltså vara pliktig att tjänstgöra vid beredskapshöjning inom ramen för den svenska Försvarsmaktens beredskapsorder, det kan vara på Finländskt territorium, Norsk territorium eller i sällsynta fall platser som Island om det behövs för att försvara Svenskt territorium, om krig brutit ut kan Svenska förband genomföra strid ifrån vänskapliga länder. Övningar inom ramen för det nordiska samarbetet kan genomföras med de ordinarie förbanden på andra länders territorium.

J.K Nilsson

Strid om Vätterns luftrum

Striden om huruvida FM ska få bedriva fortsatt övningsskjutningar vid skjutmålen kring och i Vättern hårdnar. flera aktioner genomfördes under gårdagen genom tända eldar och klockringning i kyrkor. Saken gäller att FM vill utöka skjutverksamheten då lagda uppdrag nu kräver en högre förmåga. Utökningen skulle i så fall innebära att FM skulle komma upp i ett nyttjande som motsvarar 10 till 15 % av vad som var normalt under kalla kriget. De aktuella skjutmålen har använts av FM i närmare sjuttio år! Aktivisterna, vars talespersoner inte tillför "ursprungsbefolkningen" i området kring Vättern, framför argument som att djurlivet tar skada, vattnet blir sämre och bullret ger problem. Det finns dock inga som helst fakta som styrker dessa misstankar och vare sig vatten, djurliv eller fiske har tagit skada tidigare trots en mycket hög nyttjande del sedan 1940 fram till mitten på nittiotalet. I den by som är mest utsatt finns det dock ingen som klagar,nämligen Karlsborg. 6700 invånare varav 3000 är knutna till FM i någon form betyder att aktivisterna inte gör sig besvär att värva supporters där. Det handlar alltså om ett antal i närtid inflyttade personer som gör sig till tolk för en icke existerande majoritet. Några hundra supportrar kan väl knappast göra sig till talespersoner för ett område som består av närmare 400 000 människor.

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och - varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: "Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt". Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet - helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit "samma förband borta som hemma". Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      


 

Operation Grankotte

I flera år har FN-monumentet vid Sjöhistoriska använts för att hedra och minnes utlandsveteraner. Det har inte varit till fyllest (av någon anledning) varvid man utlyste en tävling för att ta fram ett nytt veteran-monument. Tävlingen är nu avgjord och en jury har utsett Monika Larsen Dennis "Restare" som vinnare i konkurrens med 60 andra.
Fotomontage: Signe Carlsson Roos (c)

-Jag vill skapa ett monument som kan förmedla hopp och stärka individen och jag tänker mig en plats för vila, reflektion och läkande av traumatiska upplev­elser. Platsen ska påminna om den medmänsklighet som ligger till grund för varje soldats vilja att hjälpa. Samtidigt kan detta bli ett fridfullt rum att minnas de veteraner som inte finns med oss längre, säger Monika Larsen Dennis.

Det är trevligt att man försöker skapa en plats för oss veteraner men utformningen är inte intuitivt tilltalande eller förståelig och ifrågasätts kraftfullt på internet. Konst kan vara svårt, det är alldeles uppenbart med tanke på examensverken som genomförs på Konstfack vars utformning får vanligt folk dömda i domstol. Här har verket en tydlig målgrupp varvid utformningen borde vara anpassad efter målgruppen.
På en Facebook-sida för utlandsveteraner sågas vinnaren helt och hållet. "Bedrövligt, sned golfboll, grankotte" är benämningar och man frågar varför man inte använt sig av den eviga lågan med tillhörande namntavlor som brukligt är?

En äldre kollega brukar säga: "Nästan rätt är också fel." Så blev det nu och så blir det allt oftare i dessa sammanhang tycks det. Operation Grankotte är genomförd, målgruppen misstycker till resultatet.

/C

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

"Internationella insatser som merit för veteransoldater


Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?"
 
I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu - i ÖB:s närvaro - givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.
 
 
Allan Widman