En riksrevisor det bor i staden…


Idag blev det ny fart i försvarsdebatten sedan Riksrevisionen släppte sin rapport om bemanningen av insatsförsvarets marin- och flygstridskrafter. Riksrevisionen pekar på att de stående förbanden saknar en tillräckligt robust bemanning, att regeringen i stort gett förutsättningar till detta och att Riksdagen inte fått en helt rättvisande återrapportering. De konkreta exempel som ges svider ordentligt. Riksrevisorerna bedömer att 20-30 % av den potentiella gångtiden till sjöss kan uppnås i dagsläget. Av rekommendationerna i rapporten står det klart att granskarna lägger huvuddelen av ansvaret på Försvarsmakten för att rätta till brister.

Resultatet av granskningen ligger ganska långt ifrån den bild som förre försvarsministern Sten Tolgfors gav på sin blogg i januari:

"Delar av insatsorganisationen (bl.a. ett antal fartyg och flygplan samt lednings- och underrättelseresurser samt logistiskt stöd) är idag omedelbart tillgänglig för insatser, incidentberedskap m.m.
Huvuddelen av fartygen, flygplanen, hemvärn med nationella skyddsstyrkor samt delar ur övriga markstridsförband är tillgängliga inom några dagar. Lednings- och underrättelseresurser samt logistik finns för att leda och stödja dessa."

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Silwer, kommenterade senare under dagen kritiken:

"Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad. Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med."


Han ger därmed Riksrevisionen rätt när det gäller uthålligheten i organisationen. Däremot är hans uppfattning att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningen fortskrider. Här kan framhållas att det inte är Försvarsmaktens uppgift att hålla riksdagen informerad. Naturligtvis ska myndigheten utan dröjsmål inställa sig hos ett utskott som begär det och då lämna korrekta och relevanta svar till de folkvalda. 
Däremot har Försvarsmakten ett stort ansvar för planeringsunderlagen till regeringen som i sin tur ska informera riksdagen. I Försvarsmaktens underlag till regeringens försvarspolitiska proposition 2009 skriver myndigheten (bilaga 1 sid 25.) 
"Under 2010 blir marin- och flygvapenförband stående."
Riksrevisionen har gjort en klok tillbakablick i sin rapport och går tillbaka till hur Försvarsmakten såg ut strax före det stora beslutet. Där framgår att de avgörande delarna av Flygvapnet och Marinen såg ungefär likadana ut och att omställningen därför borde vara lite enklare till det nya systemet. Regeringen pekade också i propositionen på att två av stridsflygdivisionerna hade en för låg tillgänglighet (sid 68). 

Riksrevisionens rapport blir ytterligare en faktor att förhålla sig till när det gäller att värdera vad som behöver göras med försvaret. Här är det viktigt att påminna om att det gäller en uppföljning av förra beslutet. Hur vi ska ställa oss till rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk svaghet är en helt annan sak som eventuellt ska läggas ovanpå svårigheterna att uppnå de beslutade målen.
Riksrevisionen tar upp regeringens skrivningar om att utvecklingen av det nya insatsförsvaret bara kan ske i den takt som ekonomin medger. Får jag föreslå att nästa gång heter det att rationaliseringar bara kan ske i den takt som försvarsförmågan medger det?

Skipper
SvD
SvD 27/1

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Riksrevisionen om ”blåa” stridskrafter

Anders SilwerDet är både bra och viktigt att Riksrevisionen granskar Försvarsmaktens förmågor. Rapporten ”Bemanning av marinens och flygvapnets stående insatsförband” som offentliggjordes på måndagen är en ögonblicksbild av inledningen i det stora förändringsarbete vi nu är inne i. (texten uppdaterad 27 nov kl 08:40).

ÖB, jag och en rad andra chefer i Försvarsmakten har gång efter annan betonat att det inte finns något facit för hur ett insatsberett försvar skapas. Vi har återkommande sagt att inget är hugget i sten, att vi måste pröva för att hitta rätt väg framåt och att det kan hända att vi måste söka nya vägar.

Men visionen är klar. 2019 ska vi ha ett försvar om cirka 50 000 soldater och sjömän, beredda att med kort förberedelse lösa uppgifter som riksdagen och regeringen ger oss. Dessa ska vara väl förtrogna med sina vapen, sin utrustning och välövade.

Det är dit vi strävar och det är också därför som svenskarna allt oftare ser och hör svenska förband öva – till sjöss, på land och i luften. Och det är något som kommer att bli än mer vanligt kommande år.

Trots det idoga arbetet med omställningen måste Försvarsmakten lösa uppgifter här och nu, varje dag. Och som chef Insats kan jag kvittera – vi löser ålagda uppgifter där territoriell övervakning är högst prioriterad.

Däremot är uthålligheten vid långvariga påfrestningar begränsad vid staber och förband. Det finns ett behov av ökad robusthet, vilket påpekas i Riksrevisionens rapport. Och det är något vi har att arbeta med.

Men åter igen. Rapporten bygger på fakta inhämtade i inledningen av omställningsarbetet. Även luft- och sjöstridskrafter har reducerats. Att utveckla kvalificerad kompetens tar tid även när personalförsörjning och bemanning har högsta prioritet. Våra prioriteringar har hittills varit till förmån för system med omedelbar operativ effekt. I den omstrukturering Försvarsmakten nyligen har genomfört har vissa bristkompetenser, t ex ubåtspersonal och tekniker inom flygvapenförbanden, kunnat flyttas till där de behövs.

Till det ska läggas nya system – Visbykorvetterna, HKP 16 och UAV som skapat ett ökat personalbehov och – icke att förglömma – tidskrävande systemutbildning. På sikt kan förmodligen Riksrevisionens rekommendation att pröva behovet av antalet besättningar till våra plattformar vara kloka. Men vi måste lära oss att gå innan vi kan springa.

Min uppfattning är att regering och riksdag är väl orienterade om hur omställningsarbetet bedrivs och hur det ser ut i bemanningsläget. Regeringen har succesivt ökat kraven på återrapportering både vad det gäller detaljering som periodicitet. Och det är krav vi försöker möta.

Ett sådant exempel med direkt bäring på de blå styrkorna – flyg- och sjöstridskrafter – är kränkningsrapporteringen. Så snart vi har konstaterat och bekräftat en kränkning av svenskt territorium får regeringen en redovisning. Dessa rapporter sammanställs sedan i en årlig hemlig redovisning.

Men, som Riksrevisionen konstaterar, det finns en hel del arbete kvar att göra. Rapporten är väl värd att tas på stort allvar och jag ser den som ett bra stöd för oss i Försvarsmakten i vårt fortsatta arbete med att skapa det insatsförsvar våra folkvalda beställt.

Anders Silwer
Insatschef

En bloggares drivkrafter


Vad är det egentligen som driver oss försvarsbloggare att spendera tid på våra bloggar - tid både att skriva inlägg och att sedan försöka belysa de kommentarer som brukar ramla in?

För min egen del började det mest som ett sätt att fylla ett behov att försöka förklara ”hur det skulle vara”. Jag är en ordningsam egyptier som råkade bli perifert inblandad i den reformerade personalförsörjningen i ett ganska tidigt skede. Ganska tidigt stod det klart att det krävdes krafttag för att få ordning på nomenklaturen - detta eftersom många medarbetare inom Försvarsmakten inte hade hela bilden klart för sig.

Ett exempel på en inbyggd felaktighet var att våra GSS från början delades in i ”anställda GSS” och ”kontrakterade GSS”. Akronymerna var AGSS och KGSS. Det är säkert någon av mina läsare som minns detta.

Sedan konstaterade någon att detta inte var speciellt väl valda begrepp eftersom även de så kallade ”kontrakterade GSS” skulle vara anställda. Det var nog i samband med detta som de nuvarande akronymerna GSS/K och GSS/T föddes.

Som sagt, min första drivkraft var att utifrån min egen rudimentära kunskap försöka förmedla hur saker och ting förväntades hänga ihop. Det var en utmaning!

Så småningom fick jag också via mail från läsare uppslag till nya inlägg. Många av de inlägg som handlat om Försvarsmaktens strukturer kommer från idéer som jag fått utifrån. Jag tackar och bockar!

I det stora hela betraktar jag mig som en mycket lätt kopia av Wiseman, som trots allt är oändligt mycket mera påläst än vad jag är - dessutom inom ett bredare område. Respekt, Wiseman.

Om jag efter några år ska bedöma vad som varit det viktigaste och bästa (och kanske roligaste) jag totat ihop så skulle jag nog vilja framhålla följande.

  • Allt som jag skrivit om GSS/T och reservofficerare. Jag kan tyvärr inte säga att jag är mer optimistisk rörande dessa kategorier idag än för två år sedan - men det rör sig i alla fall kraftfullt just nu för de tidvis tjänstgörande. 
  • Inlägget om namn på krigsförband i allmänhet och manöverbataljonerna i synnerhet. Behovet av att fatta beslut i frågan verkar för övrigt akut eftersom Livgardet söker personal till ”Livgardets 7. bataljon” medan kamraterna på K 3 kallar samma krigsförband för något helt annat (förhoppningsvis det korrekta namnet: 31:a luftburna bataljonen).
  • Båda inläggen om kvaliteten på myndighetens platsannonser. Bottenmärket är tyvärr ännu inte nått.
  • Inlägget om samordning inom garnisonerna och ett slutligt lämnande av Axel Oxenstiernas organisation av armén. Jag är säker på att utvecklingen kommer att visa att inläggets huvudidé är rätt. Det behövs inte fyra kommendörer och en överste i Blekinge. 
  • Hela diskussionen ”om galonering” - det blev en lång tråd med högt tonläge.

Men det viktigaste inlägget jag skrivit var nog det om återinrättande av försvarsgrenarna. Jag är helt övertygad om att en sådan åtgärd i sig skulle leda till en kraftfullt förbättrad enkelhet och tydlighet. Låt armén ta huvudansvaret för underrättelsearenan, flygvapnet för ledningsarenan och marinen för logistikarenan. Det kan inte bli tokigare och otydligare än vad det är nu.  

GMY

Sinuhe

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 6)


Som jag kommenterade häromdagen, så är tyska Patriotbatterier på väg till Turkiet för att ingå som en del i NATO:s luftförsvar. Detta sträcker sig från Turkiet ända till Island, vilket jag berörde för en tid sedan. Det tyska utrikesministeriet har instruerat sin ambassad i Turkiet att lämna ett positivt underhandsbesked angående Turkiets begäran. Nu återstår bara en behandling i Förbundsdagen, och sedan kan de bägge batterierna vara på plats om ett par veckor. Det finns nästan inget som talar för att det skulle bli stoppat. Handlingen förefaller vara väldigt genomtänkt av en mängd skäl:


För det första innebär det ett skydd för både Turkiets luftrum och också för den hårt plågad civilbefolkning i norra delen av Syrien. De tyska batterierna ger ett indirekt skydd 10-20 mil in i Syrien, beroende på var någonstans de placeras i Turkiet.

På samma sätt så innebär den tyska insatsen ett förstärkt skydd av turkiska baser mot iranska attacker, i synnerhet den flygbas i Kurecik som hyser den avancerade amerikanska X-bandsradarn. Det är inte förvånande att Tyskland som driver den hårdaste linjen visavi Iran är villigt inställd att genomföra denna typ av framgruppering för att motverka Iran och den lierade syriska regimen.

Tyskland och Turkiet har också ekonomiska relationer med varandra, inte minst genom den arbetskraftsinvandring som skett de senaste decennierna till Tyskland. Dessa relationer är viktiga att uppräthålla för bägge länderna. Uppdraget innebär också sannolikt att den tyska försvarsindustrin, som befinner sig under kraftig expansion, får en möjlighet att exponera sig mot Turkiet.

I den bortre änden ligger också en möjlighet för Tyskland att längre fram motta turkiskt stöd, om så skulle krävas vid en instabil situation i Östersjöområdet. Det tyska försvaret genomgår en tydlig omvandling mot ett expeditionärt koncept som lämnar territorialförsvaret bakom sig. Med en buffert till Ryssland i form av Polen blir en sådan metamorfos enklare än vad som annars hade varit fallet. Den turkiska krigsmakten är en av allra starkaste i NATO/världen, och skulle kunna ge ett viktig bidrag i händelse av oroligheter i närområdet. Nackdelen är förstås tidsaspekten. Militär nominell styrka är en sak. Att finnas på plats när det sker för att vara relevant är förstås en annan.


För svensk del kan vi ta några saker med oss. Det ena är betydelsen av långräckviddigt luftvärn för skydd av stora områden. Ett behov som kommer att öka i takt med den ryska upprustningen, och som inte funnits i våra planer tidigare. Det attraktiva med ett kvalificerat luftvärn är dess förmåga att skydda stora områden med uthållighet. I skydd av detta luftvärnsparaply kan våra stridskrafter röra sig på ett enklare och snabbare sätt.

Nästa område är den turkiska läxan om "zero-problem policy" mot grannländerna. En politik som enbart går ut på vackert väder blir problematisk när grannarna hamnar i kris. I vårt fall, så är det vad som händer med de baltiska staternas relationer med Ryssland i framtiden liksom den inrikespolitiska utvecklingen i Vitryssland som det mest gäller att ha en militär handlingsfrihet för.

Den tredje reflektionen handlar om den tyska omvandlingen till expeditionärt försvar. Det innebär att Östersjön får mindre uppmärksamhet i den tyska planeringen, vilket innebär att ett större ansvar kommer att falla på Sverige som traditionell Östersjömakt. Alternativet är att ett militärt vakuum tar form med origo kring Gotland. Det finns mycket för Försvarsberedningen att fundera på.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet



Ryktet om vår död är starkt överdrivet


Ryktet om min död är starkt överdrivet, skriver Wiseman i en kommentar till Johan Tunbergers inlägg Bagdad-Bobs i ankdammen. Johan Tunberger tar upp en observation om att bloggarna skriver mer sällan, och ofta om intressanta detaljfrågor istället för övergripande frågor.

På ett liknande sätt menade Allan Widman (Fp) i somras i ett gästinlägg hos Wiseman att bloggarnas betydelse synes vara i avtagande med mer interna diskussioner och färre kommentarer i kommentatorsfälten. Allan Widman noterade också att det riktas mer kritik mot enskilda partier på bloggarna än tidigare.


Att bloggarna skriver något färre inlägg är nog en korrekt observation. Jag vet inte hur det är för Wiseman, men själv upplever jag en tilltagande svårighet att skriva variationer  på samma tema när det gäller försvarspolitiken.

Ta exempelvis den underfinansiering av försvaret som flera av oss har varnat för under ett par års tid. I somras meddelade ÖB att pengar saknades efter 2015. Regeringen har meddelat i ett regeringsbeslut (RB 7) den 4. oktober att Försvarsmakten ska utreda möjligheterna att långsiktigt innehålla en balans mellan verksamhet och ekonomi (Se Skippers utmärkta bevakning av frågan). Det innebär att underfinansieringen är erkänd, och det finns inte så mycket mer att skriva om när det gäller den delen av inriktningsbeslutet 2009.


Det gäller istället att ta nya tag och debattera för att nästa beslut ska bli så bra som möjligt. Jag är övertygad om att bloggarna behövs för detta. Det hade dröjt länge innan Försvarsmakten berättade om incidentberedskapen, om inte Wiseman hade punktmarkerat i den frågan för att ta ett exempel. Detta skedde efter riksdagsledamot Widmans notering om avtagande betydelse.

För Krigsvetenskapsakademin, vars syfte är att främja vetenskapernas betydelse för försvaret, så kommer vi ingalunda dra oss tillbaka. Efter nyår väntar ny hemsida och andra nyheter för att leda en saklig debatt om viktiga frågor för vårt försvar och andras säkerhet. Om det innebär kritik mot makten, så får den helt enkelt ta det. Det är en fråga om proportionalitet - mycket makt innebär större ansvar, vilket leder till mer kritisk granskning.

Jag sällar mig till Wiseman och utropar: Ryktet om vår död är alltså starkt överdrivet!


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas...

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga - vare sig den är nationell eller internationell - står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.


Allan Widman

  

 



Allvarligt menat?


Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen.

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig?

Därtill ska läggas att den största osäkerheten knappast gäller hur de sista procenten av denna satsning ska finansieras, utan snarare hållbarheten i den bedömda totalkostnaden om 90 miljarder. Och att Sverige med detta verkligen får en kvalificerad plattform i tillräckligt antal som vi också har råd att flyga, beväpna och stridsleda. Om specificeringen av grundflygplanet JAS 39 Gripen E vet vi, som bekant, ännu föga.

Peter Hultkvists förslag tyder dock på viss politisk fingertoppskänsla. Nu är det uppenbart konjunktur för att växla in solidaritet med de mindre lyckligt lottade mot ökat plåtbockande här hemma. Såväl IF Metall som försvarsindustrin måste vara belåtna.

Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan.

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.
 
 
Allan Widman

 

    

Party på Livgardet – men inte bara där

Den bedrövliga ordningen på Försvarsmaktens rekryteringssidor fortsätter. Jag hade faktiskt trott efter mitt senaste inlägg i frågan (”Party på Livgardet”) att någon skulle känna sitt ansvar och höja kvaliteten på en statlig myndighets hemsida till en acceptabel nivå. 

Så har det inte blivit.

Låt mig börja med att citera lite från det litterära mästerverk som på hemsidan benämns:

Vill du göra skillnad? 7. Bataljon rekryterar tidvis tjänstgörande gruppchefer och soldater
Försvarsmakten är en av Sveriges största myndigheter med mer än 50000 medarbetare och frivilliga. Försvarsmakten är ständigt beredd att hävda Sveriges territorium, genomföra internationella insatser, samt att stödja samhället vid större kriser. Försvarsmaktens unika förmåga är den väpnade striden och med den Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument. Ytterst är Försvarsmaktens uppgift att värna demokrati och mänskliga rättigheter. Hos oss kan du göra skillnad. Försvarsmakten eftersträvar mångfald eftersom det berikar vår verksamhet. 

I Försvarsmakten finns en värdegrund där såväl professionell utveckling som personlig hälsa lyfts fram. Försvarsmakten erbjuder många interna karriärmöjligheter, friskvårdsmöjligheter och en rimlig balans mellan arbete, privat- och familjeliv.

Livgardet är ett av Sveriges största militära regementen med anor sedan 1521. Det är en växande och modern arbetsgivare med många spännande och utmanande yrken. Mest känt är regementet kanske för de blåklädda soldater som bevakar de kungliga slotten. Men Livgardet svarar även för utbildning och träning av militär och civil personal som åker på internationella uppdrag samt all militärpolisverksamhet. Utöver detta tränar och utbildar vi hemvärnssoldater, försvarsmusiker och tjänstehundar. 13. Säkerhetsbataljon arbetar nationellt och internationellt mot säkerhetshot och terrorism och 7. Manöverbataljon är inriktad på strid i bebyggelse och markstrid.

För det första finns det inget krigsförband som heter ”7. bataljon”. Försvarsmaktens krigsförband heter det som är beslutat i FM ArbO (FFS 2012:1). Senast jag kollade fanns det inget krigsförband som benämndes ”7. bataljon”, inte heller ”7. Manöverbataljon”. Det heter ”gruppbefäl” och inte ”gruppchefer”.

Mera kommer senare:

”7. Bataljon är ett av arméns insatsförband som arbetar nationellt och internationellt. Förbandet utbildas och övas i fredsbevarande och fredsframtvingande verksamhet och skall vara berett att lösa internationella uppdrag med en omfattning som beslutas av riksdag och regering. Förbandet är i dagsläget delat med K3 Livregementets husarer.”

Nja, det är ju nästan rätt, men det finns faktiskt inget som heter ”insatsförband”. Enligt mitt rättesnöre (FM ArbO) finns det krigsförband och hemvärnsförband. Men OK - detta var inte så allvarligt egentligen. Däremot borde 7. bataljonen omnämnas i bestämd form.

Nu bli det värre.

”7. Bataljon tar nu nästa steg i rekryteringen och söker därför fler tidvis tjänstgörande soldater till våra olika enheter.
Vi erbjuder inte en heltidsanställning utan en möjlighet att få tjänstgöra under perioder på förbandet. Under den perioden man tjänstgör så anställs man. Förbandet kommer tillsammans med den enskilde upprätta en tjänstgöringsplan som beskriver när det är tänkt att man tjänstgör.”

Nu blev det alldeles fel. Hela konstruktionen med GSS/T (för det är väl det som avses?) är just att man är anställd även när man inte tjänstgör. Senast jag kollade lagtexten så stod det i alla fall så.

Vill DU göra skillnad?
Vi söker soldater med erfarenhet från värnplikt och internationell tjänst inom alla tjänstegrenar, från skyttesoldat till gruppchef såväl på skyttekompani som i logistikfunktion. Tjänsten är tänkt att kombineras med civila studier eller arbete och man anställs bara under den tid man tjänstgör på förbandet eller i insats som avtalet ser ut idag.
Vi erbjuder ett arbete i mycket varierande miljöer. Eftersom enheten är under uppbyggnad så är arbetssituationen dynamisk och utmanande, möjlighet till inflytande finns.”

Nej, man anställs inte alls bara när man tjänstgör. Och vad är det för ”avtal” som Livgardet refererar till?

”Utbildning och kompetens
För att arbeta hos oss krävs att du har:
Genomförd svensk värnplikt med godkända betyg (eventuellt GMU)
God fysik (Vid de fysiska testerna krävs ett resultat på minst 9.11 på beeptestet vilket motsv 3 km löpning på 14 min samt ett godkänt multitest styrka upptill 175 poäng)
Simkunnig
Det är meriterande om du har genomfört militär internationell tjänstgöring samt om du har flera körkort än för personbil. Talar du flera språk, har mycket god fysik och/eller har genomfört din militära grundutbildning vid Livgardet gärna på en skyttegrupp med erfarenhet av strid i bebyggelse är det meriterande.”

Jag orkar inte ge mig in fullt ut angående språkbruket, men visst är det väl så att om man har behörighet att köra både personbil och lastbil så får man flera behörigheter i samma körkort och inte ”flera körkort än för personbil”? För övrigt fattas det lite skiljetecken här och där men jag orkar inte peka på alla.

”Vem är du?
Du är en lagspelare som gillar utmaningen att ständigt sträva efter att bli bättre på just ditt specifika område. Vidare gillar du även tanken att du verkar för att andra skall kunna lösa sina uppgifter. Du är flexibel och har lätt för att bemöta andra människor. Stresstålighet, envishet, "vinnarskalle" och lagspelare kännetecknar dig som person. ”

Nu hände det något - detta avsnitt gillar jag skarpt. Bra skrivet, Livgardet.

Tyvärr är inte Livgardet ensamma om att lägga ut platsannonser utan kvalitetskontroll. Här kommer lite liknande material från ett annat förband i Stockholmstrakten. 

Huvudsakliga arbetsuppgifter
Som kustjägare eller attackdykare utgör du en mycket viktig del i ett av Sveriges främsta elitförband. Vilken din roll kommer att bli i förbandet avgörs efter din provanställning. Det finns det flera olika typer av befattningar som kan bli din specialitet, exempelvissignalist, sjukvårdare, prickskytt, förhörsledare mm. Gemensamt för alla kustjägar och attackdykartjänster är en omfattande spanings och stridsutbildning där du bl.a. lär dig hantera kamerasystem, olika vapensystem, samt olika metoder för att lösa förbandets uppgifter. Arbetet på kustjägarkompaniet omfattar insatser både nationellt och internationellt och däremellan övning och träning för att förbandet ska kunna lösa tilldelade uppgifter.”

Hej och hå men visst fattas det lite luft ibland mellan orden? ”Exempelvissignalist”? Vad är det?

”Meriterande kvalifikationer:
Utlandstjänst med goda betyg
Militärakompetenser/utbildningar relevanta mot sökt befattning
Förarbevis fordon
Språkkompetenser
Genomförd gymnasieutbildning med godkända betyg
Körkort
Utbildad kustjägare”

Jag tycker inte att en statlig platsannons ska innehålla så dålig svenska som denna gör.

Jag vet att jag är en gammal sur egyptier som ofta skriver obegripligt tråkigt och gnälligt - men om en statlig myndighet ska vara professionell i sin rekrytering via platsannonser så vill det faktiskt till ett markant kvalitetslyft. Jag blir orolig när jag tänker på att antalet platsannonser i och med den nya principen för intern personalrörlighet kommer att mångdubblas. Det här duger inte, helt enkelt.

GMY

Sinuhe

”Massavhopp från försvaret” i TV4

Under tisdagen sände TV4 Nyheterna ett inslag som pekade på stora avgångar från det som kallas grundläggande militär utbildning (GMU). Alltså den rekrytutbildning som görs innan anställning eller avtalskrivning.TV4 Nyheterna hade besökt Skövde och utifrån avgångssiffrorna från en genomförd GMU konstaterat att det nu är massavhopp från försvaret. Som relief till detta visades actionfylld reklamfilm och några rekryter som berättade att det var mycket tuffare än de kunde väntat sig. Det senare stämmer, utbildningen är helt annorlunda och svårare än vad de flesta förväntar sig. Soldat är inget vanligt yrke och utbildningen ska motsvara de krav vi ställer på de tjejer och killar vi ska anställa eller placera i Hemvärnet.

Är det då massavhopp och är det högre eller samma nivå som under värnplikten?

Under värnpliktstiden slutade 15 procent i förtid. Orsakerna var många men ofta medicinska skäl, belastningsproblem etc. Under det första året som vi har samlad statistik från GMU (2011) slutade 16 procent i förtid. Orsakerna anges ofta vara detsamma som tidigare, dvs medicinska orsaker. Men det är också troligt att bakom dessa orsaker kan dölja sig annat t.ex. motivationsproblem liksom fallet varit tidigare år med värnplikt.

Vad döljer sig då bakom den specifika utbildningen i Skövde som TV Nyheterna redovisar som en generell bild av ”massavhopp”, att 62 av 256 slutat i förtid?

Efter kontakt med ansvarigt förband kan jag konstatera att utbildningen omfattade både rekryter uttagna för anställning som soldater och rekryter uttagna till Hemvärnet.

Det innebär att det är olika kategorier som påbörjar utbildningen med olika krav för ansökan men med samma utbildning i dagsläget. Då visar sig en något annan bild än den som TV4 presenterade.

Det är lägre avgångar för de soldater som ska anställas än för de som ska till Hemvärnet. 14 procent av de som skulle anställas vid Skaraborgs regemente P4 och 33 procent av de som skulle placeras i Hemvärnet slutade innan genomförd GMU.

Alltså något lägre avgångar för anställda soldater under grundläggande utbildning jämfört med värnpliktstiden på P4 och högre för hemvärnsoldater på denna enstaka utbildning. Till detta kommer att det ser olika ut för enskilda förband med olika avgångsfrekvens då förutsättningarna och kraven varierar.

Det går alltså inte att tala massavhopp i försvaret baserat på en enstaka utbildningsomgång och det är omöjligt att att dra några generella slutsatser av densamma. Däremot kan vi konstatera att just från denna utbildning så slutade t.ex. fler hemvärnssoldater än vad vi skulle velat. Orsakerna till detta är säkert flera, kan vara att de fysiska krav som gäller för en hemvärnsoldat är lägre än för andra kategorier och den gemensamma utbildningen därmed blir mer ansträngande för dessa. Detsamma gäller för några andra soldatkategorier. Av detta kommer vi självklart att dra slutsatser men inte de som TV4 dragit.

Alla avgångar ska hållas nere från GMU. För detta krävs troligtvis en kombination av flera saker, att rekryten ska förbereda sig innan utbildning, att krav och utbildning är realistiskt ställda i förhållande till tjänsten och att information innan utbildning svarar mot behovet varje enskild kan tänkas ha. Vi kommer att om en tid veta hur de första åren i reformen har gestaltat sig men det ska göras på helhet och inte lösryckta delar tagna ur sitt sammanhang. Det kommer också se olika ut för alla de kategorier, tjänster och orter vi erbjuder.

Allt detta sa jag i direktsändning i Tv4 News men återfanns inte med i kvällens nyhetsinslag. Jag tror inte heller att vare sig rekryteringen eller GMU kommer att vara det vi diskuterar mest i framtiden utan hur länge soldaten eller sjömannen väljer att tjänstgöra. Blir det upp till 6 år som vi önskar eller kortare tid? Däri kommer utmaningen att ligga framöver och kraftigt ökade kostnader om tjänstgöringstiden blir för kort.

Hur såg för resten hela reklamfilmen ut, den där TV4 visade den actionfyllda inledningen? Även detta var inte hela bilden, se själv:

Click here to view the embedded video.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Buklandad Gripen och buklandad utredning

I september 2009 buklandade en JAS 39 C på F17 i Ronneby. I dagarna, drygt tre år senare, är utredningen klar. Den kan läsas på SHK hemsida. Utredningen är grundlig och välgjord och dess slutsatser logiska med kloka rekommendationer....men. Ett haveri där man har tillgång till en fullt frisk pilot, ett ganska helt flygplan samt att dataparemtrar från flygplanet inklusive radioterminologi finn tillgängliga, lägg därtill ögonvittnen, ska det ta en sådan lång tid? Naturligtvis inte! Tre månader borde vara en ansats för att klara enklare utredningar. Större och svårare, typ den norska Hercules vilken havererade på Kebnekaise, tar naturligtvis mycket längre, här kan år accepteras, men inte en buklandning. Man kan också ställa sig frågan hur grundlig behöver en utredning vara. I buklandningsfallet var orsaken egentligen klarlagd på ett par dagar och lämpliga rekommendationer var i princip formulerade någon vecka senare, i stort vad som nu står i rapporten! Det kan inte vara kostnadseffektivt. SHK har ont om personal, rekryterar förtvivlat och sliter hårt. All respekt för det....men. En utredning av den här dimensionen får anses vara buklandad. Vore intressant att utreda den också!

Military Work

Det finns ett nytt företag som fokuserar på att hjälpa till att hantera de personalflöden in och ur Försvarsakten som kommer att uppstå i framtiden (och som även har funnits i flera hundra år för övrigt. Magnus Stenbock gick under det stora nordiska kriget över från att ha varit en uppskattad kårbefälhavare i Karl XII:s polska armé till att bli guvernör i Skåne).

Företaget heter Military Work i Sverige AB och har sin hemvist i Stockholm (www.militarywork.se).

Det har nog egentligen i flera år funnits ett behov av en mötesplats för all den personal som flödar in och ut ut Försvarsmakten. Men - nu är det så att ett flödesresonemang också måste bygga på en förståelse att det inte är onormalt att byta jobb. Hur många gånger har jag inte hört, när man frågat efter en gammal känd kollega, att ”hon har lääääämnat Försvarsmakten”. Vad ger ett sådant synsätt för signaler till en modern flexibel arbetsmarknad? Hon har inte alls ”lämnat Försvarsmakten” - hon har bytt jobb. De flesta svenskar byter jobb massor av gånger under sitt liv. Är det ett axiom att Försvarsmaktens arbetstagare skulle vara undantagna och hänvisade till en livslång karriär hos en enda arbetsgivare?

Jag vill inte på min blogg gärna reklam för ett företag som jag knappt känner till, men tycker ändå att det finns anledning att beröra några av de orsaker som kan finnas att inrätta en marknadsplats som denna.

Jag är faktiskt inte speciellt orolig att våra GSS/K inte ska kunna finna en vettig sysselsättning när deras längre tidsbegränsade anställningar löper ut. Vi måste ju på något sätt själva tro på att det är som vi säger: detta är ovanligt duktiga män och kvinnor som bör göra ett bra jobb hos vilken arbetsgivare som helst. De har god fysisk spänst. De är uttagna och testade på ett sätt som få andra svenska arbetstagare är.

Detsamma gäller yrkesofficerare. Av de officerskurser som startade sin utbildning till officer på 70-talet finns det oftast färre än hälften kvar nu när det lackar på pensionering. De som har bytt jobb är alltså en stor andel av varje kurs. Det finns kurser där ingen av de ursprungliga kadetterna återstår.

Men - trots allt tror jag att ett nischat företag av den typ som Military Work i Sverige AB står för kan göra en mycket god nytta på svensk arbetsmarknad - om inte annat för att vara ytterligare en kontaktpunkt mellan Försvarsmakten och alla civila arbetsgivare.

GMY

Sinuhe



CPRIO: Hela Försvarsmakten nu i PRIO!

Den 5 november ökades antalet medarbetare i Försvarsmakten som hanteras i PRIO på ett högst dramatiskt sätt då hela Hemvärnet ”lades in” i systemet. Samtidigt skapades möjligheter att i PRIO hantera alla de nya personalkategorier (GSS/T, GSS/K, Specialistofficerare, etc). som vuxit fram i Försvarsmakten och som är en förutsättning för Försvarsmaktens reformering och utveckling. Detta är ett mycket stort steg i realiseringen av PRIO och alla de som skall finnas ”i systemet” finns där nu, även om inte alla av dem ännu har full funktionalitet, men det kommer det också.
Realiseringen av PRIO innebär att Försvarsmakten kommer att kunna svara upp mot de krav som regering och riksdag ställer att ha full kontroll på våra tillgångar i form av personal, materiel och ekonomi och att kunna koppla dessa tillgångar till våra förband. Försvarsmakten behöver denna kontroll även för egen del för att kunna bygga upp och vidmakthålla vår bas- och insatsorganisation på ett så effektivt sätt som möjligt. Tidigare stödsystem klarar inte denna uppgift och det är där som PRIO har sin plats.

Sedan föregående inlägg i juni har mycket hänt och jag vill kommentera några delar nedan.

Innehåll

  1. Reservmaterielläget
  2. Införande 4.2
  3. Omdaning försvarslogistik
  4. Införande 5-6
  5. Ekonomin
  6. Plutonchefens roll

1. Reservmaterielläget

Under året har reservmaterielläget successivt förbättrats. Det åtgärdsprogram som initierades av LEDS PRIO i våras och som bestod av 18 områden är avslutat och överlämnat ”till linjen” i 15 av de 18 områdena. Inom områdena ”hantering av färg och kemiprodukter (hit hör bl.a. oljor och smörjmedel)”, materielbeställningar (MRP), och ”hantering av utbytesenheter (UE)” återstår fortfarande ett antal systemjusteringar, utbildning och utarbetande av verksamhetsregler för att vi skall kunna känna oss nöjda och för att vi skall kunna ha fullt flöde i alla reservmaterielflöden.

Jag hyser dock ingen tvekan om att vi kommer att komma dit även om resan varit jobbig och smärtsam och där det fortfarande finns störningar, inte minst med hänsyn till UE-hanteringen och den komplexa hanteringen av färg och kemiprodukter samt vissa inleveranser av materiel, primärt sådant som beställts av FMV. I och med att införande 4.2 nu är driftsatt kan de systemmässiga förbättringar som utarbetats inom dessa områden tas i bruk och problemen lösas ut, såväl på verkstäder som på förband

2. Införande 4.2

Den 5/11 slutfördes driftsättningen av införande 4.2 som innebär att HR-funktionaliteten i systemet har ökats och att PRIO har anpassats till Försvarsmaktens nya personalstruktur och att alla nu är med i systemet, även Hemvärnets personal. När kontraktet med PRIO tecknades 2007 byggde vår personalförsörjning fortfarande på värnplikten och Hemvärnet lämnades ”åt sitt öde” systemmässigt. I och med reformeringen av Försvarsmakten har vi fått ett försvar som baseras på frivillighet, de nationella skyddsstyrkornas (Hemvärnet) betydelse i insatsorganisationen har stärkts, vi har fått ett antal nya personalkategorier (GSS/T, GSS/K, specialistofficerare (T och K), taktiska officerare (T och K) etc.) och HR-transformationen har fortsatt vad avser synen på chefsuppgifter mm.  För att möta upp de krav som alla dessa förändringar medfört skapades införande 4.2 sommaren 2011 och det är mycket glädjande att det nu kunnat driftsättas.

3.     Omdaning försvarslogistik 

Inom ramen för det pågående arbetet mellan Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) inom omdaningen av försvarslogistiken pågår ett anpassningsprojekt ”inom PRIO”, benämnt FSV-POL. FSV är namnet på den enhet inom FMV som kommer att bildas av den personal som ”går över” från FM till FMV vid årsskiftet och FSV skall utläsas ”Förråd-Service-Verkstäder”. Projektet inom PRIO benämns POL (Produktions- och Ledningssystem). Projektet FSV-POL är inordnat i PRIO men bemannas gemensamt av FMV (som bl.a. har tillsatt projektledaren) och Försvarsmakten. Utgångspunkten är att göra så få systemmässiga förändringar/anpassningar i PRIO som möjligt men samtidigt säkerställa att bägge myndigheterna fullt ut kommer att kunna hantera de krav som ställs på alla myndigheter, bland annat avseende ekonomisk och personell redovisning.

4. Införande 5-6

Försvarsmakten beställde efter ett omfattande förberedelsearbete den 29 september införande 5-6 från leverantören (Team IBM). Detta är det sista införandet inom ramen för avtal som tecknades med IBM 2007. Införande 5-6 kommer att genomföras under 2013-2014 med en huvudsaklig produktionssättning hösten 2014 och en efterföljande utrullning under 2015. Införandet innefattar bl.a. logistikstöd för underhållsproduktion och konfigurationsstyrning, en autonom lösning för sjögående/mobila/insatta förband, nytt lönesystem, ett utvecklat beslutsstöd samt ett stöd för fastigheter och anläggningar och avvikelsehantering.

Avropet av införande 5-6 föregicks av att Försvarsmakten och FMV enades kring innehållet och att den funktionalitet som byggs upp i införande 5-6 kommer att användas gemensamt av bägge myndigheterna inom ramen för den omdanade försvarslogistiken.

Som en viktig del i beslutsunderlaget ingick även resultatet från den oberoende analys av olika handlingsalternativ som genom­fördes av analysföretaget Gartner sommaren 2012, där Gartner rekommenderade Försvarsmakten att genomföra införande 5-6 i stort enligt plan.

Den ekonomiska omfattningen (totalkostnad för såväl kontrakt med leverantören som för Försvarsmakten) av Införande 5-6 uppgår till drygt 1,2 miljarder kronor. Det är mycket pengar men det är Försvarsmaktens uppfattning att det är värt denna investering för att vi skall kunna uppnå de verksamhetsmässiga mål och syften som har varit avsikten med PRIO från första början.

Försvarsmakten har också i november denna månad rapporterat hela PRIO:s ekonomi mm till Regeringskansliet/Försvarsdepartementet i särskild ordning.

Med införande 5-6 avslutas projekt PRIO och hur systemet kommer att utvecklas i ett längre perspektiv kommer att bli en fråga för senare beslut och avdömningar.

5. Ekonomin

När det gäller PRIO:s ekonomi så innebär införande 5-6 att ekonomin för utvecklingen av PRIO behöver förstärkas med i storleksordningen 500 miljoner. Det är mycket pengar. Många kommer säkert att fråga sig om ”det är värt priset”. Den frågan ställde vi oss själva när vi såg indikationer på vart kostnadsbilden var på väg inför beställningen av införande 5-6. Det var med denna indikation som grund som vi lät det oberoende analysföretaget Gartner råda oss vad vi skulle göra och också ge oss en bild om vad det ”borde kosta”. Deras rapport har tidigare beskrivits och även lagts ut på www.forsvarsmakten.se. De alternativ som de hade i uppgift att studera var på hela skalan, alltifrån att fullfölja PRIO enligt plan, att stanna utvecklingen i och med införande 4.2 samt att helt avveckla PRIO. Deras entydiga rekommendation var att fullfölja PRIO med vissa mindre modifieringar. Utöver Gartners rapport så har vi också i våra kontakter med andra nationer som inför SAP-system i sina Försvarsmakter (Norge, Danmark m.fl.) fått samma entydiga råd; ”Fullfölj!”

Det är också viktigt att poängtera att hela resursförstärkningen inte är en ”ren fördyring” utan att den består av ett antal delar.

a)     Den rena ”fördyringen” som beror på att lösningen blir mer komplex än vad som tidigare bedömts svarar för en knapp tredjedel.

b)     Den största posten, drygt en tredjedel, är dock utökning av funktionalitet i systemet jämfört med vad som var tänkt från början. I detta innefattas en autonom lösning för sjögående/mobila/insatta förband, ett nytt lönesystem (som gör att alla, även de förband med specialavtal som finns kan hanteras i PRIO), ett utvecklat beslutsstöd, ett stöd för Försvarsmaktens fastigheter och anläggningar samt avvikelsehantering för verksamhetssäkerhet.

c)     Våra problem när det gäller reservmaterielhanteringen har också inneburit att vi fått tänka om när det gäller utrullning av logistikfunktionaliteten i införande 5-6. Den kommer att blir mer successiv och pågå under ett år. Detta kommer att öka projektsäkerheten och minska negativa effekter av eventuella problem men det innebär samtidigt en merkostnad

d)     Den omdanade försvarslogistiken i sig innebär också vissa merkostnader då det inte varit möjligt att starta införande 5-6 parallellt med all annan verksamhet, det hade vi helt enkelt inte orkat med. Detta innebär att overheadkostnader för såväl Försvarsmakten som för leverantören inte kan delas med tidigare införanden vilket ökar kostnaderna

6. Plutonchefens roll 

Jag vill också ge en kort återkoppling till vad som sker för att underlätta för arbetet i systemet för plutonchefer med många underställda. Som jag skrev i juni så genomförde vi ett plutonchefsseminarium på Karlberg i juni detta år med nio plutonchefer ur Amf1, P4, LedR och F17 för att identifiera förslag till åtgärder mm i systemet. Utifrån detta identifierades 56 förslag som grund för fortsatt arbete. Dessa är nu grupperade i ett antal kategorier och förnbättringar i systemet införs successivt. Kategorierna är;

  1. Prioriterade förändringar
  2. Åtgärdade förändringar
  3. Alternativa lösningar till föreslagna förändringar
  4. Åtgärdas i införande 5-6
  5. Avskrivs/avslutas

Syftet och målet är klart: Systemet skall successivt bli mer och mer användarvänligt för chefer på alla nivåer, och speciellt för de som går under benämningen ”första linjens chefer” varav plutoncheferna är huvuddelen.

Thomas Engevall
Flottiljamiral

Gästinlägg: Straff eller säkerhet?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om anmälarkulturen i FM och exemplifierade det med ett ärende där en kollega åtalats för ett vådaskott. Här presenteras en uppföljning på det inlägget, från chefen för den åtalade.

/C
_________________________________________________________________________________



Straff eller säkerhet?


Som tidigare uppmärksammats har en specialistofficer under mitt befäl åtalats av åklagare för ett vådaskott. Händelsen i sig inträffade inne i en lokal och även om det är flera faktorer som medfört att ett skott gick av är det även tack vare en god säkerhetsmedvetenhet, däribland att hålla vapnet i ofarlig riktning, som medförde att ingen kom till skada. Hanteringen inom den egna enheten skedde enligt rutin. Med ett mycket gott stöd av förbandets utbildningssäkerhetsofficer genomfördes en grundlig utredning där alla ingående delar berördes. Den efterföljande diskussionen genomfördes i god ton och identifierade tydligt vilka faktorer som bidragit, samt hur de ackumulerat lett fram till att ett vådaskott gick av. Men det ledde även till att ytterligare faktorer identifierades som förhoppningsvis bidrar till attt undvika andra vådahändelser i framtiden. Vilket är oerhört positivt.

Hanteringen utanför egen enhet påvisar dock ett farligt systemfel som väcker oro för ett farligt steg mot en anmälarkultur. Jag vill göra fullkomligt tydligt att jag inte på något sätt vill bortförklara att min underställde har brustit i säkerheten, eller förringa mitt odelade ansvar som chef att tillse att alla regler och förordningar som styr vår verksamhet efterlevs. Tvärtemot är det just på grund av viljan att kunna uppfylla detta ansvar och möjligen att handleda yngre kollegor som jag känner oro. 

Vår verksamhet, från övning till skarp insats, innebär risker. Detta ställer krav på ett kontinuerligt och systematiskt säkerhetsarbete genom hela organisationen. En grundbult i detta arbete är att individen känner en trygghet att i lärande syfte rapportera vådahändelser och upplever den efterföljande hanteringen som stödjande. Jag, och förhoppningsvis varje chef, uppmuntrar underställda att rapportera samtliga vådahändelser och avvikelser, även om de ibland kan anses ringa eller obetydliga i det omedelbara sammanhanget. 

I de fall där säkerheten brustit på grund av otillräckliga rutiner eller bestämmelser måste organisationen kunna dra lärdom av den samlade bild som summan av de samlade rapporternas pusselbitar målar upp. I de fall där säkerheten brustit på grund av att en individ inte följt gällande bestämmelser måste det vara möjligt att mana fram en förbättring hos medarbetaren genom chefssamtal, kavajhytt hos högre chef eller genom att driva ärendet vidare som disciplinärende. Om det i personalansvarsnämnden framkommer att ett ärende karaktäriseras av ett klart uppsåt eller en sådan grov oaktsamhet att den utgör ett brott har nämnden alternativet att överlämna ärendet till civil åklagare. Detta är självklart ovanligt då vådahändelser i sin natur är oavsiktliga och saknar uppsåt samt endast undantagsvis kännetecknas av så grov oaktsamhet att den kan anses som brottslig. Dessa rutiner har tillämpats länge och det är inte ovanligt att vådaskott av denna art, förutom att rätt lärdomar dras i organisationen, resulterar i en varning eller löneavdrag för individen. 

Den primära målsättningen vid vådahändelse kan inte vara att enbart bestraffa, utan att genom en god hantering säkerställa att det inte kommer att hända igen. 

Det som skiljer detta fall från andra vådahändelser är att militärpolisen vid förbandet på eget initiativ genomförde en parallell utredning och genom åklagare direkt åtalsanmälde individen till tingsätten. Detta medan den interna hanteringen fortfarande pågick. Vad som framkommit i dialogen mellan militärpolisen och åklagaren eller vilka bevekelsegrunder den senare hade för att väcka åtal vet jag ärligt talat inte. Vad som däremot är mer klart är vilka effekter det får. 

Att militärpolisen med stöd av civil åklagare börjar utreda samtliga vådahändelser inom myndigheten kortsluter de rutiner som redan existerar. Förbandschefen eller personalansvarsnämnden kan självklart inte driva ett ärende som redan överlämnats till en civil domstol och fråntas därmed sin möjlighet att agera. 

Men den allvarligaste konsekvensen kan ses i den övriga organisationen. Ärendets hantering uppfattas av flera som ett farligt steg mot en anmälarkultur. Om det leder till att medarbetare hellre mörkar och undanhåller information kan det få allvarliga konsekvenser. En anmälarkultur, verklig eller upplevd, är oerhört allvarligt då det inte bara omöjliggör det systematiska säkerhetsarbetet, utan framförallt minskar tilliten mellan chefer och underställda samt möjligheten att med ett gott ledarskap lära yngre kollegor hur de genomför realistiska övningar med god säkerhet. 

Om medarbetare upplever en rädsla att deras agerande kommer att skärskådas av militärpolis, åklagare och tingsrätt, hur ska vi då kunna uppmuntra medarbetare att fortsätta rapportera vådahändelser? 



Kapten David Bergman



Läs också Wisemans Wisdoms och Skipper om verksamhetssäkerhetsarbete.

En kommentar

Hos bloggkollegan Cynismer kan man idag hitta ett tankeväckande gästinlägg från signaturen En i den ökande skaran cyniker. Från att ha varit en hängiven dygnetruntofficer har situationen i dagens FM förvandlat vederbörande till en cynisk 07-16-tjänsteman utan andra ambitioner än att ”sitta av tiden”.

Jag berördes av vad som skrevs och skrev en lång kommentar. Den blev så lång och så personlig att den platsar som ett inlägg även här, lätt redigerad.

Jag tillhör den generation som med stolthet sade att ”jag är officer”.  Att man var sitt yrke var då inte något specifikt för officeren; du kunde lika gärna höra att ”jag är snickare”, ”jag är lärare”, ”jag är XXX”, osv.
Det kanske räcker med att gå 20 år tillbaka i tiden för att finna att kopplingen mellan yrkesrollen och individens var mycket starkare än idag. Yrket definierade dig då på ett helt annat sätt och många kände en naturlig yrkesstolthet, oavsett bransch, som stärkte uppfattningen av att man ”var elektriker”, inte bara jobbade som.

För min egen del kan jag säga att jag fortfarande, trots pension och 55+ – avgång för nu drygt åtta år sedan, i mångt och mycket fortfarande ÄR officer. Yrkeslivet, kamratumgänget, utbildning och olika erfarenheter har format mig som individ, mitt sätt att tänka, att ta mig an problem och lösa dem, min syn på omvärlden, mitt sätt att strukturera och prioritera. Många skulle kalla det en yrkesskada och det är det kanske. Det är i så fall en yrkesskada jag har lätt att leva med och det är en yrkesskada jag fortfarande är stolt över.

Då jag läser inlägg som det hos Cynismer kan jag dock förstå att många av nutidens officerare ställer sig oförstående och ser på min inställning med ett visst löje. Jag upplevde min tid som officer med stor glädje, som utvecklande och givande. Jag fick i huvudsak fullfölja den karriär jag själv valde och jag lyckades tacka nej till och avvärja det mesta av vad andra planerade som avvek från detta.
Jag klev av och lämnade i precis rättan tid för att inte sugas in i det som jag nu står bredvid och förundras över. Så visst, jag har full förståelse för alla tappade sugar och för att fler och fler bara är officer mellan 0700 – 1700, måndag till fredag. Kanske är det samhällsutvecklingen i stort som gör det; det kanske inte är lika många som ÄR elektriker heller i dessa dagar, och förmodligen har ut- eller avvecklingen inom FM stor del i den uppgivenhet som kommer fram allt oftare bland bloggare och deras kommentatorer.

Vare vilket som; jag beklagar dem som råkar ut för det, jag beklagar en hel yrkeskår som går miste om mycket av det som skänkte glädje och den naturliga och nödvändiga styrkan till både individen och kåren som sådan.

Peter Hammarberg


Gästinlägg: Över gränsen

Det sägs att officer är ett kall, att det är en livsstil. Det sägs också att man ÄR officer, inte bara jobbar som officer. Så var det säkert också en gång i tiden då jobbet innebar en massa förmåner och verksamheten kunde bedrivas på ett genomarbetat och bra sätt. Så är det tyvärr inte längre. 
Försvarsmaktens verksamhet är på många sätt så ansträngd att personalen tar stryk.
Det sägs att rekryteringen till Försvarsmakten går bra och att det är många sökanden till varje plats på grundutbildning. Att det är tämligen många som kliver av utbildningen och få som tar anställning talas det tyst om, liksom det talas tyst om att ett stort problem är att få personalen att stanna.

I detta gästinlägg får vi ganska dystra reflektioner från en officer som fått idealismen undantryckt av den egna organisationen. Kvar är en besk smak och en väntan på den 25:e.

/Cynisk
_______________________________________________________________________________

Över gränsen


I tisdags knäppte det till. Jag hade passerat gränsen och jag vet inte om jag kan gå tillbaka igen. Vilken gräns undrar ni kanske? Jag har helt enkelt givit upp och blivit desillusionerad. Jag tror inte på det Försvarsmakten gör idag, jag anser att det prioriteras fel bland både uppgifter och materiel. Jag ser heller ingen ljusning i närtid då mitt förtroende för chefer på högre nivå är kört i botten.

Jag skulle kunna lista en hiskelig mängd saker som är fel med Försvarsmakten just nu, men allvarligt
talat, jag tror inte det tjänar något till. Försvars- och säkerhetspolitik är en undanskymd del på den
politiska spelplanen och utan ett stort politiskt tryck på de högsta företrädarna, där det ges och utkrävs öppenhet, resultat och ansvar kring Försvarsmaktens huvuduppgifter mot en realistisk men negativ framtidsutveckling i vårt närområde så kommer inget heller förändras till det bättre.

Jag har givit detta över 14 av mina bästa yrkesverksamma år. Om jag ger det 14 till vette fåglarna. Nu
anser kanske de mer kritiska av er att jag ska dra dit pepparn växer om jag inte bryr mig längre, och
kanske har ni rätt. Men vem ska ersätta mig? Vem känner jag mig trygg nog att lämna över organisation och personal till? För personalen är orsaken till att jag blivit kvar så länge som jag blivit. Jag skulle aldrig vilja vara utan den tid jag haft med många fantastiska kollegor, underställda och på den tid det begav sig, värnpliktiga.

Nu kommer jag gå till arbetet och lösa mina uppgifter så länge jag är kvar, därom får inte råda någon
tvekan. Men min glöd har falnat och jag kan inte längre se mig försaka något för att göra det där lilla extra eller försöka påverka organisationen ovanför mig i en gynnsammare riktning. Förra veckan försökte jag fortfarande, baserat på min längre erfarenhet av mitt krigsförband, påverka chefer ovanför mig i pyramiden med kortare erfarenhet så att de skulle ta beslut som bäst gynnar vår organisation. Men nu är drivkraften slut.

Jag var officer 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Nu blir det snarare mellan 07 och 16, måndag till fredag, med viss modifikation för flextid.


Är det den Försvarsmakten vi vill ha? För den får vi – det är dit FM Vind pekar.

/En i den ökande skaran cyniker

Ömsesidighet


I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.
 
Allan Widman