En sorglig historia ur verkligheten angående rekrytering

Nedan följer en avanonymiserad, dock av individen godkänd för publicering, berättelse hur irrationellt och krångligt det fungerar inom FM för de unga människor som söker en tjänst. Godtycklighet och inkompetens är de uttryck som kommer närmast. Resan till stridspilotSommaren 2011 ansökte jag om att få gå GMU nr 1 2012 och skrev då i ansökan på internet att jag önskade gå med inriktning stridspilot. Jag kallades till antagningsprövning i Stockholm i mitten på november. Under testdag 1 fick jag följande resultat: Inskrivningsprov 9/9 Fysisk arbetsförmåga 8/9 (med tre sekunder ifrån 9) Syn 1,0 båda ögon Godkänd hörsel Muskelstyrka 6/9 (strax under 7) Psykisk funktionsförmåga 9/9 Befälslämplighet 8/9 Tjänstbarhet A Under dagen sökte vi även tjänst varpå jag valde stridspilot som förstaval och bad dem skriva in mig på en lämplig GMU i andra hand. Vid dagens slut informerades de som tagit sig vidare till dag nummer två, däribland jag. Morgonen därpå initierades med det militära högskoleprovet framför varsin datorskärm. Därefter utförde jag en rad tester på simultankapacitet, spatial förmåga koncentrationsförmåga och logiskt tänkande. Med en övergripande nia på det militära högskoleprovet, nior i alla spatiala delmoment, åttor i simultankapacitet och koncentrationsförmåga ansågs jag lämpad för även en tredje testdag och kallades åter under den kommande veckan. Min enda klara svaghet var den svenska ordförståelsen. Mitt andra besök på HR-center involverade huvudsakligen diskussioner med en psykolog och redan arbetande piloter. Efter en lång väntan kallades jag in till psykologen som berättade att jag ej blivit antagen för vidare tester. Som förklaring till detta fick jag den huvudsakliga anledningen att jag var för ung och oerfaren inom arbetslivet. Dem tyckte att jag borde gå GMU och därefter jobba eller resa utomlands en längre tid. Psykologen tillade även att jag kanske var lite för ödmjuk men att mina testresultat var ovanligt bra och att jag definitivt skulle söka igen vid ett senare tillfälle om intresset kvarstod. Halvt förkrossad efter beskedet frågade jag hur dem förväntade sig att tjugoåringar som precis slutat gymnasiet skulle ha år utav sådana erfarenheter(då utbildningen ej får påbörjas efter 23 års ålder) vilket jag aldrig fick något rakt svar på. Utav oss fem som deltog i testerna under den tredje dagen fick två andra individer liknande motiveringar. Psykologen försäkrade mig över att alla testresultat ifrån HR-center skulle bevaras och nästa gång jag sökte skulle dag nummer två ej behöva repeteras. Efter att ha kommit hem och släppt nederlaget bestämde jag mig för att snarare se detta som en chans att utvecklas och lade fokus på den kommande GMU:n. Den 30:onde januari 2012 påbörjade jag min GMU på Sjöstridsskolan i Karlskrona med inriktning hemvärnet. Då jag gillar att representera andra anmälde jag mig för att bli förtroendevald i min pluton, vilket jag sedan röstades fram till. Denna post innebar att mycket fritid lades på frågor vad gäller rekryternas trivsel och jag fungerade som en medlare mellan plutonen och dess befäl. Jag satt även med i kompaninämnden och förde vidare åsikter angående GMU i helhet till ett förbandsnämndmöte. Efter avslutad GMU blev jag tilldelad mitt vitsord, Väl lämplig för fortsatt engagemang inom försvarsmakten(vilket är det högsta som delas ut). Chefsbedömning Ansvar, omdöme och föredöme: VG Flexibilitet, initiativ och kreativitet: G Inspiration, motivation och ledarskap: G Samarbete, hänsyn och social kompetens: VG Uthållighet och självkontroll: G Under GMU utförde vi ett sk. multitest var jag presterade 468/500 poäng och sprang som bäst 12 på beep-test. Jag utförde även ett fälttest(2km i full stridsutrustning) på 10m och 18s. Halvägs in i utbildningen blev vi rådda att söka antingen vidare utbildning inom försvarsmakten eller in till hemvärnet. När jag då strävade efter den bästa vägen till stridspilots-utbildning blev jag rekommenderad utav utbildningsvägledare att avvakta och gå med i hemvärnet för att behålla en fot i verksamheten. Förmodligen skulle jag kunna söka till officer i december. Just detta gjorde jag och är nu inskriven i en insatspluton från Karlskrona och ska vecka 24 på introduktionskurs. Utan någon konkret vetskap om hur jag skall göra och när jag kan söka ringde jag upp HR-center som först också då sade att jag kunde söka i december, men efter en stund uppdagades det att KMU krävs för att en kunna söka sig till officershögskolan. Något som varken studievägledare på rekryteringsnämnden eller SSS ens yttrat något om. Dem berättade även att KMU ej kan sökas specifikt utan måste gås i samband med GMU vilket jag borde gjort nu om informationen funnits. Ändå har jag varit aktiv på försvarsmaktens hemsida och försökt läsa mig till den bästa vägen. Kvinnan i telefonen sa nu att jag i augusti skulle söka till GMU ännu en gång och då förhoppningsvis slippa göra om utbildningen och gå direkt till KMU. Det hela blir inte bättre då det går på nyheterna att utbildningsplatserna ej kunde fyllas ut och nu senast att flera intagna hoppat av mitt i utbildningen. En del i motivationen till att jag behövde vara äldre var för att inse huruvida jag var säker på min sak och planerar att fullfölja utbildningen. En fråga jag tveklöst kommer svara ja på då stridspilot är mitt mål!

FM dåliga rekryteringsstrategi…

I det nya försvaret utan värnpliktiga bygger hela konstruktionen på frivillighet. unga människor med rätt förutsättningar ska lockas till att tjänstgöra för Sverige runt om i världen. För att överhuvudtaget få någon intresserad behövs det en marknadsföring som inte bara är rätt utformad utan även finns tillgänglig för människor. Det vanligaste förekommande sättet att marknadsföra FM idag är via sociala media men även traditionella metoder såsom annonsering och finnas tillgänglig på utställningar, mässor etc används. Dock förefaller tyngdpunkten på rekryteringsarbetet ligga på storstadsregionerna. Helt naturligt då det är där en stor del av befolkningen finns. Förr då det fanns landskapsregementen och flygflottiljer i varje län sköttes en stor del av rekryteringsarbetet av dessa. Dessutom var rekryteringen inriktad på Armén, Marinen eller Flygvapnet, varje vapengren skötte sin del. Idag är det en allmän rekrytering med tonvikt på internationell tjänst. Dessutom finns det knappast någon fysisk rekrytering ute i landet. Det FM behöver är förmågan att profilera sig som just Armén, Marinen och Flygvapnet med inriktning på specifika yrken, inte flummiga generella visioner. Ansatsen till ett tvåbefälssystem är rätt väg att gå då många är intresserade av vissa specialiteter och inte vill lägga flera år på teoretiska ämnen vid officersskolorna. En gång i tiden kunde människor se militära flygplan dagligen, för en del irriterande men för många fascinerande. Här lades grunden till intresset för flyg hos många unga människor. Så är inte fallet idag vilket innebär att Flygvapnet inte längre är en naturlig del av landskapsbilden utan för de flesta endast arkivbilder på nyheterna då något inträffat. Undantaget är flygdagar och mässor. Årets stora flygdag i Linköping besöktes av 75000 personer under två dagar. Här fanns möjlighet att se vad svensk försvarsindustri har att erbjuda samt även goda möjligheter att få en inblick i de olika yrken FM har att erbjuda. En annan kommande flygdag arrangeras i Dala-Järna i augusti. Den kommer förmodligen att besökas av över 30000 åskådare. Åskådare som kommer från Värmland, Dalarna och andra landsbygdsområden där det inte finns naturliga militära inslag längre. Här finns det traditionellt goda rekryteringsgrunder. Det är då märkligt att FM inte är intresserad av att aktivt deltaga med rekryterare med mera i Dala-Järna. En ensam Grip på himlen måste följas upp med folk på marken. Det är dålig rekryteringsstrategi att inte finnas där människor samlas. För att citera förre flygvapenchefen Kent Harrskog; Gå ut och finn de rätta, de finns där!

Var är mitt traktamente och mitt dasspapper?

Det finns få påståenden som på kompani- och plutonsnivå riskerar färre mothugg än att ”Prio är djävulens påfund”. Den reservdelskollaps vi har utsatts för under våren har gjort mig böjd att hålla med, men debatten behöver nog nyanseras lite. Jag har under de senaste åren läst otroligt många bittra inlägg om Prio i bloggar och i tidningar. Svenska Dagbladet uppmanade den 13 juni (på ledarplats) läsaren att bidra med sin ”allra bästa historia om Prio”. Underförstått historier om utebliven lön och varor som inte levereras i tid.

Jag tar risken att beskyllas för att vara ”skrivbordsofficer” och inte förstå ”hur det är egentligen” och kommer med ett påstående – Prio var och är för oss enskilda anställda ett lyft. Vi redovisar vår arbetstid och våra lönetillägg, beställer resor, skriver reseräkningar, anmäler oss till kurser och beställer varor från civila företag i ETT system. Man gör det alldeles för enkelt för sig om man sammanfattar allt man inte tycker fungerar i Försvarsmakten med ”Prio”. Flera olika förändringar på kort tid har onekligen Prio som gemensam beröringspunkt, men det räcker inte som förklaring.  Jag ska försöka beskriva några exempel som jag menar gör problematiken betydligt mer komplex, även för den enskilde.

Ett: Det är faktiskt inte särskilt lätt att vara anställd i en myndighet som har en så komplex verksamhet (med tillhörande kollektivavtal) som Försvarsmaktens. Att lära sig vad som gäller för arbetstid, förmåner och olika ersättningar är svårt. För att kunna redovisa rätt och få rätt ersättning måste man kunna en mängd olika regler (eller lita på att någon annan, till exempel en plutonchef, talar om för en hur man ska göra). Vad gäller egentligen för endagsförrättningar, övningsdygn och extra arbetspass? Är det fri hemresa eller tjänsteresa? Fri mat, restidsersättning, logitillägg, tjänstgöringstillägg, jour 2? När redovisningen väl är gjord (puh…) så ska den kontrolleras och attesteras av en chef. Allt detta gäller dock oavsett vilket system som används – Prio, Palasso eller till och med de gamla fina beräkningsunderlagen… Även på den tiden blev man utan sina lönetillägg om inte chefen skrev under och skickade dem vidare i rätt tid.

Två: FMLOG har inte kvar några serviceförråd med förbrukningsvaror längre, utan allt ska köpas in efter hand från civila leverantörer. Detta kan man ha synpunkter på (jag har ganska många själv som skulle kunna fylla ett eget inlägg), men inte heller här är problemet Prio. När min kvartermästare beställer saker som finns i Prios katalog kan vi ha varorna i handen två dagar senare. I jämförelse med att gå till serviceförrådet tar det mycket längre tid, men jämförelsen borde göras med det gamla systemet (med inköpsanmodan på papper) och då går det avsevärt fortare nu. Prio har alltså förenklat processen med externa inköp, i synnerhet sen katalogen infördes i vintras.

Tre: Vi genomgår (genomlider?) det som i Försvarsmaktsretoriken kallas ”HR-transformation”. Det har gjort och gör kontinuerligt att ansvar och uppgifter förs över från förbandens personalavdelningar till chefer ute i organisationen. FM HR-centrum har uppstått som den personaladministrativa och rådgivande funktion som ska stödja oss chefer. Vi är många som upplevde den administrativa pålaga detta innebar som en veritabel käftsmäll. Jag hoppas och tror att vi ännu inte har hittat balansen mellan vilka uppgifter som vi chefer personligen måste utföra och vilka som kan delegeras. Här har faktiskt Prio en viss skuld genom sin hårda knytning mellan chefsroll (populärt benämnd hatt) och behörighet att vidta åtgärder i systemet.  När det gäller att ha koll på mina anställda rent administrativt (eftersom det är en av mina nya arbetsuppgifter) är dock Prio ett lyft. Det behöver inte längre vara oklart hur många semesterdagar Persson har kvar eller hur länge hon är på utlandstjänst.

Fyra: Vi har sedan länge avskaffat våra lokala resehandläggare som kunde ”fixa biljetter” med kort varsel när behovet dök upp. Det behovet finns emellanåt fortfarande (trots den vassa tonen i det regelverk som nyligen skickades ut till förbanden). Men inte heller detta har med Prio att göra. Där kan jag med några knapptryck tala om att jag vill ha biljetter och hotellrum genom att göra en reseansökan. Elektroniska biljetter skickas (om jag vill) ut till min civila mailadress och när jag kommer hem igen klickar jag fram en reseräkning baserad på min tidigare ansökan. Några dagar senare finns pengarna på mitt konto. Just när det gäller reseräkningar finns det faktiskt en del svårigheter i Prio (om jag till exempel haft övningsdygn under del av resan), men sammantaget – i jämförelse med resebeställning och reseräkning på papper – är Prio även här ett lyft.

Att omfördela tid från administration till utbildning och insatser måste bli högre prioriterat i Försvarsmakten. Det gäller i synnerhet för oss chefer för att vi ska kunna utvecklas tillsammans med våra soldater. Om man tror att ”skrota Prio” är lösningen på problemet gör man det dock för enkelt för sig, djävulens påfund eller ej.

Erik Magnét
Kompanichef på Ledningsregementet

Giv akt!

Hade idag följande krönika i Blekinge Läns Tidning, något som kanske inte alla läser, men som sammanfattar min syn på förra veckans nyheter:

Ännu när den stora förbandsslakten pågick under det sena 90-talet hände det att officerare efter nedläggning drog vidare till andra förband. Så är inte längre fallet. Man stannar på den ort där maka eller make har ett arbete och barnen går i skolan. Varje förbandsavveckling numera leder till svåra kompetensförluster för försvaret. Officerare, som i enskilda fall, utbildats och övats för tiotals miljoner kronor stiger helt sonika av.

Därtill ska läggas att Sverige tills vidare avsagt sig möjligheten att med plikt rekrytera soldater. Ska Försvarsmakten kunna locka dem till sig, oavsett om det tjänstgör på hel- eller deltid, är det nog en förutsättning att verksamheten bedrivs brett över landets yta. Koncentrerat till ett fåtal orter kommer försvaret inte att synas och därmed heller inte att engagera. Först slår detta mot rekryteringskraften, men senare också mot folkförankring och försvarsvilja.

Den PM från Finansdepartementet som antyder att förbandsnedläggningar kan bli nödvändiga för att finansiera beställningen av ett nytt stridsflygplan ska ses som en partsinlaga. Redan 2008 slog Alliansens partiledare, med statsminister Fredrik Reinfeldt i spetsen, fast att förbandsnedläggningar inte är nödvändiga. Tills partiledarkretsen kommer överens om något annat är detta alltjämt regeringens politik.

Överbefälhavarens tydliga krav på två ytterligare miljarder årligen kan inte uppfattas på annat sätt än att det är vad som krävs för att finansiera ett nytt JAS. För samtliga bedömare torde det vara uppenbart att om en sådan beställning aktualiseras redan nu sker det främst av hänsyn till industrin, och inte till svensk försvarsförmåga. I så fall måste regering och riksdag höja försvarsanslaget i motsvarande mån.

Vi befinner oss nu i ett omställningsskede. Under några år har det talats om en ökad osäkerhet till följd av rysk, militär upprustning och en alltmer auktoritär, politisk ledning. Efter generalstabschefen Makarovs uttalanden nyligen i Helsingfors råder det inget som helst tvivel om att Ryssland avser att slå mynt av sin – som man själv uppfattar det – stärkta position. Små, alliansfria länder har all anledning att ta sig i akt och värna om det nationella försvar som finns kvar.

Allan Widman

Replik: om boende

Livgardet har under det senaste året rekryterat många anställda soldater i Försvarsmakten. Livgardet är därtill ett mångsidigt och ett storstadsregemente med allting som därtill påverkar vår verksamhet. Inte minst utbildas alla soldater som skall ut i internationella insatser hos oss i Kungsängen. Det innebär att vi har att hantera många aspekter i den pågående förändringen som genomförs i Försvarsmakten, svarar chefen för Livgardet på major Peter Almströms inlägg.

Vid Livgardet är det jag som regementschef som är ansvarig för att lösa vår uppgift i att verka för ett nytt flexibelt insatsförsvar. Där Livgardets krigsförband redan löser insatsuppgifter, nationellt såväl som internationellt.

Förändringarna är stora från värnpliktstiden till det nya personalförsörjningssystemet. Värnpliktiga bodde på logement beroende på att de var inkallade av plikt och de gjorde det under en begränsad tid. Över hundra år av värnpliktssystem gav föreställningen att soldater bor och skall uppehålla sig på logement. Försvarsmakten erbjuder logementsboende under grundläggande utbildning och provanställning. Därefter i mån av plats. Detta görs för vi förstår att omställningen är stor och att hänsyn till detta i största möjliga mån behöver tas.

På Livgardet sover många, tidvis många hundra, på sängar i våra logement. Jag tror att många som genomför och genomfört insatsutbildningen kan vittna om att det finns maximalt med sängar på logementen. Vid våra stående förband pågår en vidare anpassning till boende, krav på gemensamhetslokaler, IT lokaler m.m. Det har ställföreträdande regementschef tidigare utvecklat i media. Vi arbetar dessutom aktivt för att med stöd av andra aktörer öka möjligheterna till boende i Stockholmsområdet.

I den stora omstruktureringen som vi nu genomför behövs diskussioner på alla nivåer inom regementet för att skapa så bra förutsättningar som möjligt är. En stor utmaning för Försvarsmakten är att förmå soldater att tjänstgöra en längre tid.

Den senaste tiden har jag följt ”bloggosfärens” diskussion och debatt utgående från skägg och sängar vid livgardet. Debatt är en naturlig del av vårt samhälle. Jag tror dock att en konstruktiv dialog snarare än en polariserande debatt är vad som bör prägla ett förband – i skarp insats från Afghanistan till Stockholms slott. Den dialogen måste föras vid alla Livgardets enheter.

Håkan Hedlund
Chef Livgardet

Svar i madrassfrågan önskas

Anledningen till att madrassdebatten bröt ut på Svd:s ledarblogg och inte avhandlades internt i Försvarsmakten är att ingen från Försvarsmakten på ett begripligt sätt motiverat varför soldaterna inte skall kunna nyttja övernattningsmöjligheten på logementet. Frågan dök upp första gången i augusti 2010 när vi anställde de första soldaterna på Livgardet. Beslutet har kritiserats av officerare och soldater sedan dess och efterhand skjutits upp tills nu.I min och andras uppfattning så har det här inget med boende att göra. Helt enkelt eftersom jag inte anser det vara ett boende att dela ett logement med upp till 11 andra soldater, utan möjlighet till privatliv eller ens möjlighet att bestämma om jag vill låta min säng vara obäddad eller inte. I mina ögon är det en arbetsplats med en övernattningsmöjlighet.

I debatten som rasat på SvD, bloggar mm har man anfört diverse förordningar och paragrafer, brist på logement med mera. Dessa orsaker upplevs som svepskäl eftersom de går att förändra. Om man vill. Jag tror att grunden till beslutet är en felaktig uppfattning hos några få om att risken är överhängande att det skulle kunna uppstå en osund subkultur bland soldaterna. Och jag tror att beslutet leder till att dugliga soldater som egentligen vill vara kvar slutar samt att vi ytterligare försvårar arbetssituationen för våra officerare på plutons/kompaninivå.

Jag var insatt som pansarskytteplutonchef i Bosnien 1995 när vi efter Dayton-avtalet hamnade under amerikanskt befäl. Den svenska bataljonen hyllades av chefen för Task Force Eagle på alla tänkbara sätt förutom i ett avseende ” Det enda jag inte gillar med svenskarna är att de tar en order för en start på en diskussion” hördes den amerikanske generalen Nash grymta.

Och det är ju just det som är svenska soldater och officerares styrka. Om tid finns så vill de höra varför de skall utföra en order. När svenska soldater och officerare förstår syftet med sin uppgift och tror på den så är min uppfattning att de är de bästa soldaterna och officerarna i världen.

Hittills har Försvarsmakten inte lyckats förklara den verkliga orsaken till beslutet att man inte vill att soldater vid behov skall kunna övernatta på logement samt hur man kommit fram till det. Lyda order kommer vi att göra, men om vi förstår varför så kommer vi att kunna göra det så mycket bättre.

Nu har Försvarsmakten möjlighet att slutligen förklara detta, och här gången skulle jag gärna vilja höra det från den som fattat beslutet.

Peter Almström
Major, Livgardet

De sju generalerna

En unik händelse inträffade idag i Flygvapenmuseet på Malmen. Sju generaler vilka alla representerat Flygvapnets högsta ledning sedan 70-talet fanns på plats. Äldst var Sven-Olle Olson, 86 år gammal och flygvapenchef på åttiotalet, yngst Micael Bydén, dagens Flygvapenchef, eller Flygvapeninspektör som det numera heter. Övriga deltagare var Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer (ej med på bild , behövde lämna något tidigare för representation) samt Micael Bydén. Alla inledde var för sig med vilka problem de upplevt under sina ämbetsperioder med fokus på ledarskap. Olson lyckades bland annat trumfa igenom JAS-projektet men brottades med pilotavgångar, räddade 35-systemet och undvek nedläggningar. Stenfeldt talade för Lars-Eric Englund, tidigare Flygvapenchef men nu bortgången, samt sin tid som C E1, Eskadern för attack och spaningsledning, under kalla kriget. 1,5 skarpa kontakter per dag över Östersjön av svenskt flyg under 1989 talade sitt tydliga språk. Harrskog brottades med anpassning till NATO och ominriktningen, skapad av politikerna. Den som plötslig gav Sverige tio års förvarning för konflikter, något som ingen trodde på. Jan Jonsson, den store tänkaren och taktikern utvecklade sina kloka synpunkter och Jan Andersson konstaterade att Hkp-flottiljens inträde i Flygvapnet utgjorde problem då nästan allt hade gått fel där under flera år. Det var det han kämpade mest för. Dessutom problem med flygtidsproduktionen. Jan hade nog en av de svåraste uppgifterna som chef efter kalla kriget. Silwer har pbörjat bygget av ett robust och proffessionellt flygvapen samt har öppnat upp dialogen med alla medarbetare genom att skapa Flygvapenbloggen. Hans problem var STRIL och hotet av nedläggning av Hästveda samt flykten av flygstridsledare, därtill kom Flygvapnets insats i Libyen vilket blev en succe trots politikernas kohandel med antalet JAS-flygplan. Åtta blev fem efter socialdemokraterna lagt sig i det hela. Bydén har nyss gått på och väntar på den stora utmaningen men nämnde att personalförsörjningen till tekniker och även piloter utgör ett stort problem. Gammal var dock äldst, när Sven-Olle Olson talade lyssnade de yngre generalerna, och de över 100 i publiken, andäktigt. Bert Stenfeldt med sin erfarenhet påminde om att räddnngen under tiden 1946 och 1986 var fältflygarna. Kortttidsanställda piloter som visade sig duga till både generalspositioner och goda ledare när de väl fick chansen. Den efterföljande debatten handlade om problemet med att synas i media och att våga ta plats i den offentliga debatten. Rekryteringen, vilket är ett stort problem, togs också upp, här finns mycket att göra i marknadsföringen. Harrskog nämnde helt riktigt att de vi vill ha finns därute, gå och finn dem! Avslutningsvis diskuterades flygsäkerhetsläget genom tiderna och hur Flygvapnet genom bättre chefsutbildning och ett bättre rapporteringssystem fick kontroll på de många haverierna under femtio och sextiotalet. Svensk Flyghistorisk förening genom Stieg Ingvarsson och Östgöta flygsällskap och Stig Holmström stod som värd för detta utmärkta arrangemang. Idé till det hela och även projektledare var piloten och psykologen Alf Ingesson Thoor

Flygvapenlegenden Palle är död.

Överstelöjtnant Folke P Sandahl, eller som han tidigare hette, Paul F Johansson gick bort 16 april. Med smeknamnet Palle blev han känd för generationer av svenska stridsflygare. Under sin tid vid flygskolan i befattningen "förste lärare mark" danade han de unga flygeleverna och aspiranterna i stil, ordning och disciplin. Vid inryckning av en ny kull kunde Palle namnen och födelseort på samtliga och kunde stå i vakten och välkomna med namn till de förvånade eleverna. Palle var fruktad då inget undgick hans ögon. En oknäppt knapp avslöjades på flera hundra meter, rättvisa var hans patos. Bakom den till synes hårda fasaden fanns ett hjärta som klappade för att ständigt förbättra flygutbildningen. Han var i mycket en föregångsman och var arkitekten och upphovet till den pedagogiska inriktning som idag präglar Flygvapnets flygutbildning och blivit världsberömd för sina låga elevavgångar. Under många år samarbetade Palle med Dr Thomas Neuman under utformandet av nya psykologiska tester. Palle skapade även möjligheter för avskiljda piloter att komma tillbaka med hjälp av meditativa metoder. Flygsäkerhetsfrågor var ett av hans stora intressen och var en av de få i Flygvapnet som kunde räkna statistik om flygsäkerheten på rätt sätt. Palle har publicerat mängder av artiklar och skrifter, han var ordets mästare både i tal och skrift. Många är de som har fått njuta av hans föredrag, ofta handlande om stress och dess konsekvenser på inlärning. Filmen "Stress utan Press" var hans verk. en film som trots 25 år på nacken fortfarande är högaktuell med sitt pedagogiska upplägg. Men det var inte bara flyg det handlade om, även musik fanns bland flera intressen. Palle flög vidare efter 83 år i denna världen.

Svenska flygvapengeneraler möts i historiskt forum

Vad var, eller är, de dominerande problemen under Din tid som aktiv general i flygvapnet?
Den frågan och många fler kommer ett antal pensionerade och aktiva generaler få under ett chefsseminarium den 30 maj i Flygvapenmuseets lokaler. Värd för arrangemanget är tillsammans svensk Flyghistorisk Förening, SFF samt Östergötlands Flygarsällskap, ÖFS.

Arrangemanget är fristående från Aerospace Forum där Helikopterflottiljen är arrangör men hålls samma vecka där SAAB och Flygvapnet har en gemensam flygdag 2-3 juni på Malmslätts flygfält.

Deltagare som tackat ja är generalerna, Sven-Olof Olson, Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer och Micael Bydén. Evenemanget kommer att spelas in för att kunna bevaras till eftervärlden. Moderator är TV-journalisten Christer Åström och inledningstalare Ulf Edlund, tidigare SAAB-direktör.

Arrangemanget är förmodligen öppet för SFF och ÖFS medlemmar men inbjudna kommer förmodligen att ske till en hel del icke medlemmar. Deltagande för "vanligt folk" blir det säker också i mån av plats.

Generalernas tid sträcker sig från erfarenheter från sent 40-tal till nutid. En tid då Kalla kriget härjade för full och en tidsepok där Svenska flygvapnet byggdes upp till ett av världens främsta för att sedermera hamna i nedläggningscirkusar.

Allt är bäddat för att det kan bli en mycket intressant eftermiddag i Linköping den 30 maj.

Unik händelse


Att SAAB har producerat flygplan med god hållbarhet är inget nytt. Att få sex generationers flygplan i luften i en tät formation inför ögonen på 400 gäster vid SAAB´s 75-års middag på Malmen nu igår den andra april är dock inte enbart SAAB´s förtjänst utan även Flygvapnets och då främst F 7 samt den civila veteranflygdivisionen på Såtenäs förtjänst. Två av flygplanen, kanske de mest värdefulla, Tunnan och Viggen är nämligen på civilt register. Flygningen var Flygvapeninspektör Micael Bydéns present till SAAB den här kvällen.

Senast dessa typer sågs tillsammans var 1997, SAAB´s 60-årsdag. Det var unikt redan då men det var ändå 15 år sedan.

Förhoppningsvis ser vi dem flera gånger och då även om 14 år på Flygvapnets 100-årsdag. Antagligen samma piloter också....

Monstervindar i fjällen kan bryta sönder vilket flygplan som helst

Den saknande norska C-130J Hercules har nu hittats utspridd kring Kebnekaises sydtopp. Vad som har hänt är ännu för tidigt för någon att uttala sig om, än mindre varför. Fem yrkesmänniskor i vårt grannland är borta och möjligheten att återfinna dem i livet är inte ens teoretiskt efter att ha sett en suddig bild på nyhetskanalerna.
Det är alltid lika jobbigt när det sker dödshaverier för anhöriga och inte minst kolleger och vänner. Det här är nästan samma plats där en svensk Hkp 10 störtade under ett räddningsuppdrag i början av 2000-talet med tre döda som följd.

Förhoppningsvis kommer färddator och bandspelare att återfinnas och kunna ge svar på många frågeställningar. Haveriet förefaller dock att ha haft ett snabbt och dramatiskt förlopp då inga nödsändare aktiverats.

Kontrollerad flygning i marken, controlled flight into terrain, CFIT, är ett begrepp som ofta har varit konsekvensen efter att mycket annat kan ha gått fel, inte minst förlust av situationsmedvetandet som i sin tur kan inträffa av en mängd olika orsaker, tekniska fel eller felgrepp/felhandlingar. Vad som är fallet i detta haveri är haverikommissionens sak att reda ut, det spekulerar jag inte i.

Det finns dock en intressant faktor inblandad i det här fallet och det är vädret. Det är inte dålig sikt, moln och snö jag tänker på utan de fenomen som uppstår i bergsterräng vid kraftiga vindar. Beroende på huruvida luftmassan är stabilt eller labilt skiktat så uppstår vid höga vindhastigheter så kallade lävågor över och efter ett berg. Dessa kan bära ett flygplan lugnt och fint till höga höjder. Segelflygare har varit uppe på över 10 000m i just det här området vid flera tillfällen. Men det är inte vågorna som är farliga i sig, det är de så kallade rotorerna under lävågorna på lägre höjder som är farliga. Beroende på omständigheterna så kan dessa sträcka sig flera kilometer upp i luften bakom ett berg med vertilala vindar på 20-30 meter per sekund. Det är otroligt tutbulent i en sådan rotor och kan innebära att ett flygplan, trots fullt pådrag, sjunker i stället för att stiga för att plötsligt möta uppåtgående vindar av samma styrka med oerhörda påfrestningar på skrov och struktur. Liknande kraftiga vindkantringar sker i åskmoln vilka oftast undviks av luftfarten.

Även ett så stort flygplan som en Hercules kan råka mycket illa ut om det hamnar i en sådan situation. Det som angivits rörande plats och höjd för sista kontakten med det norska flygplanet ligger mitt i ett sådant område.

Utredningen får visa om de här fenomenen har varit en faktor som påverkat förloppet.

Vill även ge en eloge till alla de som deltager i efterforskning och räddningsinsatsen. Ett svårt jobb med stora faror.

Take care out there

Hönan eller ägget?

Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?

För sextiosex år sedan….

1946 skapades begreppet "Fältflygare". Till en början var beteckningen "stamflygförare" men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det "fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.

Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.

Svar till Jan Salestrand: Allt är inte högsta karat

På SvD ledarsida och blogg har chefen för ledningsstaben Jan Salestrand och ledarskribent Claes Arvidsson debatterat bland annat behovet av en försvarsinspektion. SvD:s slutreplik publiceras idag på ledarbloggen och här på Försvarsmaktens Bloggportal.

Chef Ledningsstaben och Högkvarteret Jan Salestrand gillar inte min beskrivning av en verksamhet ”kantad av skandaler” och hävdar att det i själva verket bara handlar om att jag stämplar skandal på sådant som jag ogillar (Ledarbloggen 24/1).

I min artikel Försvaret behöver en Lex Maria (18/1) ger jag två exempel: stridsledningen av flyget och helikopterförmågan.

Skandal är ett oprecist ord men för den som har följt turerna tror jag att ordet skandal är det närmast gripbara och direkt användbara. Detta är dock inget som Sahlestrand ens anser värt att kommentera, bara avfärda. Fast förstås, han har ju varit med om att fatta besluten.

Alla vet att listan dessutom skulle kunna göras mycket längre. Stort och smått.

Det finns en stor förbättringspotential och med min artikel ville jag lyfta några idéer om hur det skulle kunna gå till. Vi måste ju kunna prata om det.

Det är positivt – och en avspegling av försöken att komma ut – att Salestrand har bemödat sig att svara, men han säger nej tack till att öppna för en vidare diskussion kring de problemområden som jag berör. Tyvärr, men det är ganska typiskt.

Öppenhet, resultat och ansvar (ÖRA) är försvarsmaktens värdegrund har definierats som att efter fattat beslut ska det vara tyst i klassen. Bättre att beskriva det som lock för örat eller Försvarsmaktens motsvarighet till ”demokratiska centralism”.

På motsvarande sätt finns ett problem som uppstår när hela försvarsmaktsledningen görs ansvarig för beslut som berör frågor även utanför det egna ansvarsområdet. Det ligger nära till hands att tänka på begreppet ”återförsäkring” och ett uttunnat egenansvar.

Det förvånar ändå att Salestrand inte sätter någon större tilltro till införandet av en oberoende försvarsinspektion (vars motsvarighet i olika former nu finns på snart sagt alla områden och som t ex gör ett jättejobb med skolan). Tvärtom menar han att Försvarsmakten redan är hårdgranskad.

Så kanske det kan upplevas i Högkvarteret.

Men i medierna är inte Försvarsmakten ett prioriterat område och få redaktioner har personal som regelmässigt följer försvaret. Det leder till ståhej kring frågor som reklamfilmer och klockinköp, men att problem som t ex Länk 16-lösningen för stridsledning av flyget hamnar under radarn. Vi kan bara göra vårt bästa, skriver Salestrand. Jag är helt övertygad om att så också är fallet. Det utesluter inte att det går att göra saker bättre på Högkvarterat i dimensionerna personal, struktur och utvärdering. Allt är inte i högsta karat.

Claes Arvidsson
Svenska Dagbladet

Inlägg i debatten återfinns på
SvD 18/1 Ledare
CLEDS replik 24/1 SVD ledarblogg / FM kommenterar
SvD slutreplik 25/1 SvD ledarblogg / FM Debatt

Generallöjtnant Mats Nilsson utsedd till ny förste hovmarskalk

Följande meddelande står att finna på Hovets hemsida:
"Kungen har utsett Mats Nilsson till ny förste hovmarskalk vid de Kungl. Hovstaterna från och med 1 januari 2012.
Förste hovmarskalken leder arbetet med att planera Kungafamiljens officiella program och representation. Hovmarskalksämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, kommunbesök med mera.

Mats Nilsson har tidigare bland annat varit departementsråd och chef för den militära enheten vid försvarsdepartementet, testpilot, flygflottiljchef vid F16 och generalinspektör för Flygvapnet. Mats Nilsson har också tjänstgjort som Kungens adjutant samt varit överadjutant."

Även om Mats Nilsson inte blev ÖB så är nog det här jobbet tämligen intressant. Det kan blåsa snålt kring ÖB och det har väl inte varit direkt stiltje i Kungahuset heller på sistone.
Att Nilsson är gammal flygare borgar för att Kungahuset kan sitta lugnt en tid framöver.

Förväntade beslut, ny insatschef och ny flygvapeninspektör

Anders Silwer skriver idag på Flygvapenbloggen att han nu blir ny C Insats efter nyss avgångne Anders Lindström. Anders Brännströms sejour blev alltså mindre än en månad. Frågan är om Brännström tackat nej till utnämningen och Silwer är andravalet.

I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som "primadonnor" från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.

Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.

Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet

Insatschefen Anders Lindström väljer att hoppa av.

Om nu Anders Lindström lever i tron att jobbet som chef på Stockholm Lokaltrafik och Waxholmsbolaget är en väg mot en lugnare tillvaro har han förmodligen felbedömt situationen. Tar han jobbet för att kunna utnyttja sina kunskaper om att leda insatser under kris och krig är valet mer förståeligt. Då Anders är en grundlig person som alltid vill känna sin verksamhet i grunden lär vi väl få se honom som jungman på en waxholmsbåt ena dagen för att återfinna honom i förarsätet på en buss dagen efter. Hans erfarenhet från pansarvapnet kommer väl till nytta när han nu ska baxa en tvådelad buss genom Stockholm innerstad en halkig morgon i januari.

Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.

Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.

Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?

Skam över regeringens svek mot palestinerna

Sverige var bland de 14 länder som röstade nej till Palestinskt medlemsskap i FN:s utbildningsorgan Unseco. Men hela 107 länder röstade ja och Palestina blev välförtjänt medlem. Skammens rodnad borde blossa på de svenska regeringsledamöternas kinder. Att vara bland dem som förnekar Palestinierna erkännande i olika internationella organ är detsamma som att vara bland dem som konsekvent försöker lägga krokben för fredsprocessen och en Palestinsk stat.

Det är dessutom djupt beklagligt att USA innan omröstningen hotade med att dra in sitt bistånd till Unesco om palestinierna skulle ges medlemsskap. Så agerar endast den som vill diktera villkoren och inte är beredd att verka för en rättvis fred. Att Israels regering svarar med att besluta om nya bosättningar på ockuperat område visar bara att det inte är förnuftet som styr på den kanten. Det är övergrepp och maktpolitik som gäller som svar på att den palestinska saken vinner ett alltmer självklart internationellt stöd.


Andra bloggar om:

Föredöme i praktiken

Många av de synpunkter som kommer informationsdirektören tillhanda när diskussionen rör varumärke, stolthet och traditioner gäller uniformens bärande. Inte minst rör dessa synpunkter Högkvarterets och högre chefers efterlevnad av uniformsreglementet. I Kungliga Örlogsmannasällskapets “Tidskrift för sjöväsendet” publicerades en debattartikel i ämnet som kan tjäna som diskussionsunderlag för ämnet inom Försvarsmakten. Debattartikeln återges med benäget tillstånd.Jag läste i tidningen häromdagen om en opinionsundersökning vilka 10 yrken som var mest populära från manlig respektive kvinnlig synpunkt. Ingen av dessa prefererade en officer eller ens en sjöofficer bland de tio bästa. Detta var ju ur vår synvinkel ett nedslående resultat, men inte helt överraskande.

För 20 år sedan och tidigare hade säkert officeren kommit upp på de listorna och observera att det var ändå långt efter VK 2, då helt naturligt officersyrket låg i topp.

Någon kanske frågar sig varför jag vill skapa debatt om detta till synes ointressanta fenomen. Därför att det inte är helt ointressant i dessa dagar.

I synnerhet när Försvarsmakten sätter in enorma resurser på att göra militäryrket populärt och därmed inte minst främjar rekryteringen av befäl. Detta är uppenbarligen inte lätt och svårare blir det när värnplikten tagits bort. I varje svensk familj fanns förr  säkert någon som skulle, gjorde eller hade gjort värnplikten och kunde berätta om det militära yrket och om försvarsmakten överhuvudtaget, i många fall dessutom i positiva ordalag. Något av detta finns väl ännu kvar, men minskar för varje år till så småningom noll. Därmed är den gratismarknadsföringen satt ur spel.

Det är denna situation som föranlett detta inlägg. Reklam i tunnelbanan, i TV, broschyrer om yrket i gymnasieskolorna (det sistnämnda är min förmodan att det sker) är naturligtvis en nödvändig men dessvärre en mycket kostsam metod. Effekten kan trots dessa insatser förminskas om det allmänheten kan se med egna ögon inte alltid stämmer överens med de tjusiga orden och bilderna på rekryteringsaffischerna. Försvarsmaktens personal, speciellt den uniformsbärande, måste dra sitt strå till stacken  för att skapa intresse och status för yrket och därmed bli lockande för studenterna. Som jämförelse kan nämnas att lärarna, vilka i dag anses sakna den status de så väl förtjänar, inte har denna möjlighet och därför är helt beroende av åtgärder utanför deras egen kontroll.

Vad som, säkerligen ganska effektivt, kan bidra till stausskapandet är att våra officerare återfår den stil (i ordets sanna betydelse) som fanns för ett antal år sedan. Det allmänna uppträdandet i tjänsten – inför underordnande – men framför allt utanför densamma på gator, torg, i lokaler och i “salongerna” skall vara korrekt och snyggt, men behöver för den skull inte vara stelt. Uniformsbestämmelserna skall följas till punkt och pricka, brott mot dessa måste dels beivras, dels måste det äldre befälet vara ett föredöme för det yngre.

CKF (Chefen för Kustflottan) mottagning på flaggskeppet HMS Drottning Victoria sommaren 1928. Observera fänriken t.v. i rock M/1878. Stil, eller hur? Foto: okänd.

Det finns väl även i dag uniformsbestämmelser som är avsedda att följas. Uppenbarligen syndas det dock mot dessa tämligen frekvent. Vissa av dessa regler kan i och för sig ifrågasättas, t.ex. den totalt stillösa, ja förfärliga, bestämmelsen att amfibieofficerare skall uppträda i marinens snygga blå uniform med en GRÖN basker som huvudbonad. Man kan föreställa sig hur en engelsk sjöofficer skulle reagera inför denna makabra syn.

På denna skribents tid fanns militärpoliser ute på gatorna i garnisonsstäder. En hand i byxan, obefintlig mössa, oknäppt kavaj etc. medförde direkt omhändertagande med arrest eller böter som följd. Om “MP” funnes i dag skulle arresterna vara fulla – även av generalspersoner.

Den allmänna klädstilen (inte bara i Sverige) är ju numera helt stillös. Allt skall vara tvärtom mot vad som för några år sedan betraktades som normalt, t.ex. att kläderna skulle vara hela och rena. Därför, borde det för officeren, även för den menige givetvis, gå ganska lätt att “sticka ut” och därmed bli, säkerligen, positivt uppmärksammad. Med andra ord att se proper ut, vara korrekt klädd och att t.ex. ta ut handen ur byxfickan.  Det kan låta naivt, men jag är övertygad om att folk skulle komma att säga: “Det där måste vara en militär. Snyggt!“ Jag bor nära en stor militär anläggning och ser dagligen – morgon och kväll – en slags “mannekänguppvisning” av dagens militärer. Vad här sagts är dessvärre mer regel än undantag.

Två sjöofficerare och en arméofficer 2011. Prydliga i modern uniformsutrustning. Även här noteras stil. Fotografiet taget i samband med dopen av skolfartygen HMS Astrea och HMS Argo. Foto: Ingemar Elofsson.

Jag hoppas förstås att detta kan leda till en konstruktiv debatt , men jag är beredd på påhopp, sannolikt ironiska. Jag stärktes emellertid i min uppfattning nyligen, när en mycket god vän, en fd överste 1 gr, berättade om sommarens “Tattoo” i Ystad. Deltagande utländska trupper var mönstergillt klädda och otroligt disciplinerade. De svenska musikkårerna var det heller inget fel på, men den  trupp som ställde upp bestod  av våra trogna hemvärnssoldater, vilka – även om de gjorde sitt bästa – på intet sätt passar i ett tattoo. Kontrasterna var utan överdrift påtagliga .

Sammanfattningsvis är nu mitt förslag att högsta militärledningen tar tag i detta – som enligt min uppfattning borde vara ett problem. Uniformsbestämmelserna bör, kanske brutalt, reformeras i en riktning som ger stil åt militärt uppträdande och – fast detta kommer inledningsvis kanske att stöta på patrull – att dessa bestämmelser stenhårt följs och att felaktigheter beivras. Då slipper min fru i fortsättningen fråga :”Var det där brevbäraren på cykeln?” “ Nej, det var en general i flygvapnet “.

En kraftfull reform på det här området, betydligt billigare än annonserna i tunnelbanan, skulle säkerligen bidra till att höja rekryteringssiffrorna från av ÖB uppgivna 2000 till kanske just 2000 eller mer.

Jarl Ellsén
Pensionerad kommendörkapten
Ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet

Det man inte vet kan man inte förhålla sig till

Journalister står inte särskilt högt i kurs hos militärer, med viss rätt i många fall. Bevakningen är ofta ensidig, okunnig, man letar bara fel och vill gärna hänga ut någon skyldig, skriver Johanne HildebrandtFå reportrar, Micke Holmström på Svenska Dagbladet är ett undantag, arbetar heltid med att bevaka Försvarsmakten. Expressen är den enda tidning som har fast placerade journalister i krigszoner.

Andra medier skickar reportageteam som på ett par veckor som ska stressa runt och göra en mängd jobb. Jag har själv varit ute på sådana uppdrag flera gånger och kan garantera att det inte är särskilt roligt och att det sällan blir särskilt bra.

Bristen på en ordentlig krigsrapportering är ett problem eftersom folk här hemma inte får ordentlig information om vad svenska soldater gör i exempelvis Afghanistan. Trots att ett oberoende faktaunderlag saknas ska väljare ändå ta ställning till en fråga de inte kan något om. Detta utnyttjas i sin tur av politiskt färgade debattörer som aldrig varit på plats, á la Jan Guillou.

I slutändan drabbar detta de soldater och officerare som inte får någon förståelse när de kommer hem eftersom folk har lyssnat på smutskastning och dumheter.

Men bristen på fakta är också Försvarsmaktens fel. Försök att dölja något, som OMLT:s sex dagar långa strider i Afghanistan 2010, är hopplöst eftersom det alltid läcker ut. Det skadade också FM:s trovärdighet enormt. Därför är den nya öppenheten med bloggar och raka besked ett framgångsrecept både när det gäller att få förståelse för vad FM faktiskt gör samt för att bygga förtroende. Det är också bra om personal med olika befattningar berättar vad man sysslar med. För är det något jag märkte under den tid jag var inbäddad med FS19 så var det att bristen på information och kommunikation var stor både inom förbandet, och mot Högkvarteret.

Så det finns en hel del kvar att göra. Journalister bemöts ofta med misstänksamhet av militärer eftersom det finns en rädsla för att prata med media. Det tar lång tid att få följa med ut, exempelvis på patrull, tid som reportern oftast inte har. Det är något som alla förlorar på eftersom rapporteringen blir sämre. En journalist reagerar dessutom automatiskt med misstänksamhet på undanglidande svar och smussel, vilket kommer att färga rapporteringen.

Säg därför alltid som det är, både när något är bra och dåligt. Hyckla aldrig utan försök hjälpa reportern att göra sitt jobb med att lägga fram fakta. Fega inte ur utan sträck rakryggat på er och stå för ert jobb.

Säkert kommer ett och annat reportage felvinklas och någon bli felciterad eller påhoppad, men i det stora hela är det betydligt bättre än att ingen förstår eller bryr sig om vad ni gör. För det man inte vet kan man faktiskt inte heller förhålla sig till.

Johanne Hildebrandt,
journalist och författare Aktuell med boken Krigare.

Detta inlägg publicerades ursprungligen i Arménytt nr 2, 2011.