Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten...
Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.
En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.
Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.
Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.
En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.
Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.
Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.
Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.
Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.
Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.
Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.
Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.
Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.
Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.
Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.
Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.
De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.
Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.
Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.
Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.
Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.
Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.
Allan Widman