Varmt hav


Våren och försommaren har ju börjat otroligt varmt här hemma i Sverige dels metrologiskt dels har ”nattväktarstaten” satts på hårda prov genom offensivt agerande av annan statsmakt mot den och inhemska kravaller. Så här dagarna innan Försvsberedningen presenterar sina tankar tänkte jag ett inlägg som berör dels den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen dels tongångarna mellan då främst de östra NATO länderna och Ryssland..

De två övningarna jag kommer beröra är främst av operativ karaktär men även vissa fall är de av strategisk karaktär. Det man måste ha i åtanke är också att det sker över tiden just nu en stor mängd taktiska övningar både av de Ryska stridskrafterna samt av NATO och de NATO anslutna ländernas egna stridskrafter kring Östersjön. Det är egentligen dessa som är intressanta men tyvärr så skrivs det ytterst lite om dem.

I inlägget kommer jag utnyttja begreppet ”blocken” och det är inte för att försöka återuppliva gamla tankar från en svunnen tid. Men ser man hur främst Ryssland försöker framhäva CSTO och på den andra sidan står NATO blir det lättare att resonera i de termerna.

För övrigt idag (130527) så genomförs den fjärde stora larmövningen i Ryssland precis innan vi går ur andra kvartalet i år, någon verkar försöka höja förmågan på sina förband avsevärt eller förändra sin normalbild rörande militär övningsverksamhet.

BAKGRUND

Steadfast Jazz 2013.Är den största NATO övningen på ca 20 år. Den genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det övergripande syftet med övningen är att dels validera ledningsstrukturen för NATO gemensamma ledning dels öva NATO snabbinsatsstyrkor.

Det officiella scenariot för övningen verkar ej "sipprat" ut på internet än, men man bör kunna anta att de till del kommer öva moment som ingår i "Eagle Guardian" d v s NATO försvarsplan för Polen och Baltstaterna d v s en Artikel 5 övning enligt NATO stadgarna.

Ser man till den senaste stora NATO övningen i området, Annaconda-12, som gick i Polen ifjol så kan man nog läsa ut del av ett troligt scenario i Steadfast Jazz. I Annaconda så var scenariot i stort att ett angränsande land (dock med fiktiva namn) gjorde territoriella anspråk och NATO stridskrafterna skulle försvara det territoriet.

Zapad 2013. Det övergripande syftet med Zapad'13 är att försvara sig mot en väpnad angripare som angriper det egna territoriet. Likväl som Annaconda-12 var för NATO. Samt att Vitryssland skall öva mobiliseringsförfarande.

En intressant aspekt rörande Zapad'13 är att man skall ha tagit hänsyn till de senaste årens NATO övningarna i området för att utforma övningsupplägget. Detta tyder på att tyngdpunkten på att möta en högteknologisk motståndare i det Västra militärdistriktet ej har rubbats och att man fortfarande ser sig själv som teknologiskt underlägsen.

Likväl som med Steadfast Jazz har inte något officiellt scenario sipprat ut än, men som med Zapad'09 där det officiella scenariot var terroristbekämpning fast i själva verket övades enligt bedömare i efterhand en anfallsrörelse in mot Polen så har det spekuleras främst kring två scenarior. Dels att det är en återupprepning av Zapad'09 dels ett scenario för att bryta en blockad mot Kaliningrad.

Tongångar. En intressant aspekt som lyfts fram på internet är en rädsla att Steadfast Jazz skall utlösa någon form av cyberattack mot Polen eller Baltstaterna. Detta finner jag intressant för denna rädsla måste komma någonstans ifrån, det gamla ordspråket ingen rök utan eld lämpar sig väl. Nu behöver ju inte detta ske men bara att det öppet diskuteras tyder på en rätt hårdförd stämning under ytan mellan länderna måste råda.

Likväl som att någon form av energiblockad kan uppstå mot de Östeuropeiska NATO anslutna länderna. Att övriga Västeuropeiska länder kan tänkas ana att något sådant kan uppstå, kan tänkas m h t det försenande och motstånd till upprättandet av ”Eagle Guardian” som uppstod.

Från ryskt håll har det framförts att man inom en 20 års period skall vara beredd på att krig kan komma sen i vilken riktning (V-S-Ö) det har inte framförts. Man har även från ryskt håll framfört stark kritik mot främst de Östeuropeiska NATO länderna för vad de anser är en frambasering och upprättande av NATO infrastruktur så nära dess eget territorium.

Likväl som Polen framförde kraftig kritik mot Ryssland efter Zapad'09 kom Ryssland att framför kraftig kritik mot Polen och NATO efter genomförandet av Annaconda-12. Så det är rätt tydligt att ett munkäbbel genomförs mellan å ena sidan de Östeuropeiska NATO anslutna länderna å andra sidan Ryssland.

INNEBÖRD

Båda ”blocken” övar just nu försvarsövningar där det ur min synvinkel tydligt markeras att den andra parten är en aggressor. Det här kan ju betyda allt eller inget, men vi kan ju alla enas om att ingen av dem övar ”peacekeeping” eller ”antiterror” operationer. Att blunda för det vore riktigt naivt.

Ur NATO synvinkel kan det vara att man gör återtag på något som man ej hunnit med under ett rätt intensivt decennium m h t ISAF. Det kan även vara att man försöker ”famla” efter en roll för ett post ISAF NATO.

Ur en Rysk synvinkel kan det vara att man ”upplever” ett hot mot dess eget territorium de har inga randstater som tar den första ”smällen” likt efter 1945. Där den allena rådande bilden var att man skulle möta konflikten innan den råda själva moderlandet och inte återupprepa den förstörelse som skede mellan 1941 intill 1945.

En annan sak man ej får förglömma är att bara för att man säger att övningarna har en defensiv karaktär så råder det inget tvivel om att anfall är alltid bästa försvar får då dikterar man striden till del på sina egna villkor, vilket är en av faktorerna man måste använda för att skärskåda övningarna från båda ”blocken”.

En tydlig kraftsamling av förband och förmågor börjar ske till Östersjöregionen delsgenomför NATO egna mindre övningar dels NATO anslutna länder egna övningar intill själva crescendot i form av Steadfast Jazz. På den andra sidan gör Ryssland på motsvarande sätt i form av mindre övningar och kraftsamling av förband och förmågor intill dess crescendo i form av Zapad'13.

SLUTSATSER

När det kommer till övningar kan man läsa in mycket så man måste vara kraftigt kritisk och egentligen enda gången man kan vara säker på vad som i stora drag övats är om man varit övande förband på hög nivå eller varit involverad i ledningen på högre nivå.

Vad man kan se är dock att båda ”blocken” övar mot väpnat angrepp och bara det är en tyngdpunkts skiftning samt att till del en upprustning sker i Östersjöregionen dels från Ryssland dels från NATO länder. Bara den delen gör att man lätt kan falla i en klassisk fälla av mer aggressivt övningsmönster kopplat till upprustning och det leder till en negativ spiral oaktat vad utgången av det blir.

Tidigare var det Sverige till stor del i Östersjöregionen som var randstaten mellan ”blocken” och fick utstå påtryckningar från båda hållen. En tyngdpunktsskiftningen har nu skett och ”blocken” står mot varandra på ett mer tydligt sätt i Östersjöregionen. Så för att låna ett uttryck från Anders Jallai så är Baltstaterna numera frontlinjen i den nya ”block” uppställningen.

Sommarens aktiviteter men framför allt höstens kommer bli mycket intressanta att iakta. Tyvärr så finns nog en överhängande risk för incidenter när båda parterna börjar kraftsamla förband och förmågor till ett så begränsat område som trots allt Östersjöregionen utgör vilket är den viktigaste slutsatsen i det korta perspektivet.

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsberedningen på upploppet

På fredag är det dags för Försvarsberedningen att lämna sin säkerhetspolitiska rapport med en omvärldsanalys som grund. Den senaste analysen gjordes 2007 med små justeringar i den försvarspolitiska rapporten året efter. Dessa dokument låg till grund för inriktningsbeslutet 2009 tillsammans med en överoptimistisk realiserbarhetsbedömning av Försvarsmakten i januari 2009.

Världen har inte utvecklats så positivt som vi önskade, men inte heller så negativt som många befarade. Något att hålla i minnet på fredag. Nu ska ju vår försvars- och säkerhetspolitik inte utformas för vad vi hoppas, utan för att kunna klara svåra stunder. Som när Ryssland rustar, EU viker och USA minskar närvaron. Jag talar inte om idag eller i morgon, utan snarare i övermorgon. De långsiktiga konsekvenserna av dagens beslut är så svåra att överblicka. Ungefär som när någon kunnig byggnadsingenjör säger till det nyinflyttade paret att laga taket, för annars kommer det att bli problem längre fram – och så går det ett par år utan åtgärd för de vill hellre lägga pengarna på annat.

…………..

Den stora frågan är otvivelaktigt hur vi ska förhålla oss till Ryssland, eller snarare den politiska och militära utvecklingen i Ryssland. För egen del är det den prognosticerade militära förmågan som är den mest påtagliga förändringen. De ryska avsikterna idag är inte inriktade på något offensivt äventyr i västlig riktning, därtill är man för svag relativt USA och har andra mer brådskande problem. Men hur det ser ut om tio år, när man av allt att döma om har en materiell uppfyllnad som blir respektingivande, är det ingen som vet.

Den ryska maktstrukturen är historiskt en enväldeskultur, vilket gör att intentioner kan svänga relativt snabbt. På den strategiska nivån handlar det om 3-5 år för stora omorienteringar. Det ska debatteras i de inre kretsarna, doktriner ska formuleras, befolkningen ska påverkas och de militära maktinstrumenten ska slipas för att sådana förändringar ska bli trovärdiga och hållbara.

Avsikter är alltid svåra att läsa av i tid, och ibland blir de synliga först i till synes andra förlopp. Upploppen som startade i Husby för en vecka sedan utgör en bra bild på svårigheterna att förutse händelser och förlopp. Visa mig den polischef som kunde förutsäga dessa intentioner förra året, förra månaden, ja ens timmarna innan det började. Ändå är detta inte bakom stängda murar i Kreml, utan i en förort till den egna huvudstaden.

Samhället har nu genom polisen tagit kontrollen bland annat därför att polisens kapacitet är överlägsen ligisternas. Var och en kan ju fundera på hur det hade sett ut om vi visste att det fanns ett hundratal skjutvapen gömda i ett förråd som ungdomarna hade haft tillgång till. Kapacitet är potentiellt farligt. Hade en sådan fiktiv kunskap förra året påverkat polisens agerande och tilldelning av resurser? You bet.

………

Ett av bryderierna för beredningen är att det är så mycket som påkallar uppmärksamhet. Vi har klimat- och miljöförändringar, möjliga pandemier och pencillinresistenta bakterier, livsmedelsäkerhet, resursbrister när det gäller vatten, konflikter kring råvaror allt i från energi till dyrbara mineraler. Världen har krupit närmare, och inget illustrerar det så väl som att det farligaste grannlandet på kort sikt inte är Ryssland, utan Kina!

Jag tänker då på det omfattande cyberspionage som landet ägnar sig åt, där målet är vår intellektuella egendom. Det innebär bland annat att man försöker kopiera utveckling som du och jag finansierat via skattsedeln, eller företagens egna investeringar i patent och produktutveckling. I förlängningen stödjer inte Kina vår arbetslinje, utan sin egen.

Hur ska vi hantera detta när landet samtidigt blir en allt viktigare marknad? Här är nog den traditionella strategin för småstater det bästa receptet, det vill säga att arbeta för etablerandet av internationella normer genom konventioner och juridiska påföljder.

Hur ska vi då veta hur mycket resurser vi ska avvara för den militära säkerheten och annan trygghet? Polen som nyligen annonserade sin hittills största utgiftsökning för försvaret har en lag som stipulerar 1,95 % av BNP till försvarsanslaget. Tack vare en stark ekonomisk tillväxt kan regeringen alltså kraftigt modernisera landets försvar. Nu bedömer jag att en liknande lag i Sverige är helt orealistisk, men vi har länge haft en målsättning i bred politisk enighet om ett bistånd kring 1 % av BNP. Får jag föreslå en motsvarande för försvar och krisberedskap på 1,49 %?

Nils Ferlin i Husby

 

Jag var en av dem
som en natt i maj 1814
stormade Pantheon
och kastade Voltairs benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Mer behöver inte sägas…..


Polens upprustning och brittisk invasionsplan

Made in Poland/UK, bandkanonen KRAB.

Att Polen tänker genomföra den största ökningen i militära utgifter någonsin är en nyhet som tydligen inte anses vara av något intresse i Sverige.

Kan Polens målsättning möjligen ha något att göra med utvecklingen i närområdet och den ökande globala rivaliteten?

På den militärhistoriska fronten händer det i veckan två saker i Stockholm: på tisdag 28/5 presenteras operation "Catherine", Churchills plan att erövra malmgruvorna i Norrbotten. Jag tog kort upp den i Slaget om Nordkalotten men nu finns det tydligen mer att berätta och jag skulle bra gärna själv vara på plats och lyssna. Direkt efter detta släpps Bengt Liljegrens nya bok om just Churchill, presenterad i senaste Pennan & Svärdet. Det är fri entré och platsen är Armémuseum.

Att beskriva saker för vad de är!




Att beskriva saker för vad de är är en grundläggande förutsättning för att erhålla trovärdighet. Givetvis blir det i bland av olika anledningar oavsiktliga fel. Men i möjligaste mån bör sakförhållanden beskrivas korrekt.

Under veckan har ett antal detaljer noterats i försvarspolitikens och Försvarsmaktens rapportering som hos den stora massan skulle uppfattas som saklig, men för den med kunskap kan te sig något märklig avseende vissa detaljer.


För det första så har försvarsdepartementet i veckan släppt en informationsbroschyr som inte verkar ha kvalitetssäkrats i någon större omfattning där felaktiga benämningar och begrepp rörande Försvarsmaktens anställningsformer förekommer. Mer om detta finns i detalj att läsa hos Wiseman. För den som inte riktigt hänger med i begreppsfloran kan de förtydligande kommentarerna till inlägget rekommenderas. 


För det andra kan man på Försvarsmakten hemsida, i en artikel från den nyligen avslutade marinövningen SWENEX läsa följande text i en för övrigt bra artikel.

Det är tidigt förmiddag och fartygen genomför minröjningsverksamhet samtidigt som de står redo inför kommande angrepp. Anton Åberg som är artellerimatros ombord på HMS Koster står bakom den ena kulsprutan när tvåflygplan upptäcks. Plötsligt hörs en dov smäll och enheterna blir attackerade. Nu är det krig. Samtliga skytt besvarar elden och en efter en nedkämpar de fienden.

Då artikeln även beskriver att man övar i en komplex miljö, samt det faktum att F21 deltagit med JAS 39 Gripen under övningen så får man förutsätta att fingerade flyganfall utgjorts av just kvalificerat stridsflyg. Att då "nedkämpa fienden" medelst kulsprutor är inte trovärdigt eller realistiskt och leder bär inte mot målet mot att kunna lösa stridsuppgifter i ett scenario med en hög konfliktnivå mot en kvalificerad motståndare, d.v.s. den målsättning som MI har satt upp för marinens förband. Att försvara sig mot terrorhotet som förväntades uppträda i så kallade LSF (Low Slow Flyers) som man sysslade med under den "strategiska time-outen" är förhoppningsvis ett minne blott. Man får hoppas att det inte är så här man övar, utan att det är ett misstag i beskrivningen av hur övningen i verkligheten har genomförts. Förhoppningarna på nivån är högre än så här.


Den tredje artikeln som väckt intresset är den som beskriver Visbykorvetten HMS Nyköpings samverkan med Hkp 15. Även denna, en bra och informativ artikel som påvisar på vikten av, och fördelarna man erhåller med en sjöoperativ helikopter. Men även här finns en något märklig beskrivning.

Korvetten HMS Nyköping ligger radartyst i Hanöbukten, men har trots det koll på ytläget i ett stort område. Anledningen är den helikopter 15 som lyfte från fartyget för en halvtimma sedan och som nu för över sin radarinformation till korvettens stridsledningscentral. Information som ytterst kan användas till att sätta in vapen mot upptäckta mål.

Helikopter 15 är till att börja med en helikopter som köptes in som skolhelikopter. Den skulle primärt ersätta Hkp 5, 6 och 9 för grundläggande helikopterutbildning samt enklare transporter till och från fartyg. I väntan på att den riktiga sjöoperativa helikoptern (Hkp 14) skulle ersätta trotjänaren Hkp 4 uppstod som bekant ett förmågeglapp som i tid nu omfattar 15 år. För att minimera skadeverkningarna beroende på avsaknaden av en riktig sjöoperativ helikopter har Hkp 15 fått nya uppgifter som den från början inte var avsedd för. Uppgifter som man förvisso löst med gott resultat i förhållande till den lilla, förhållandevis dåligt utrustande helikopterns kapacitet.

Men när man tillskriver helikoptern förmågor som den egentligen inte har så beskriver man inte sakförhållanden för vad de är. Hkp 15 har förvisso en radar, men ingen spaningsradar. Den lilla radar som finns ombord på helikoptern är en väderradar (Honeywell Primus 701A) avsedd för att kunna detektera nederbörd tubulens etc. Radarn kan även användas för SAR (Search and Rescue) där radiofyrar samt SART kan detekteras. Radarn kan även användas som inflygningshjälpmedel vid landning på oljeplattformar.

En helikopterburen spaningsradar likt PS-864 som monterades på Hkp 4 ramp hade 360 graders täckning, möjlighet till målföljning där målets position, kurs och fart framgår osv. som dessutom hanteras av en där för avsedd operatör. Så kommer det även att se ut på nya Hkp 14, när och om den kommer att levereras i sjöoperativ version. En väderradar som sitter i en helikopters nos som på Hkp 15 har på grund av rent fysiska begränsningar enbart täckning i den riktning helikoptern för tillfället flyger mot/är vänd mot. Vänder helikoptern tappar man således även radartäckningen.

PS-864

Hkp 15 har inte heller något ledningssystem, och är heller inte utrustad med krypterad datalänk för kontinuerliga målsändningar (måltyp, position, kurs, fart osv) till mottagande fartyg.

Man skulle rent hypotetiskt kunna detektera ett fartygseko med hjälp av väderradar (placerad framme hos piloterna bland övrig avionik) och hjälpligt kunna ange bäring och avstånd från egen helikopter. Men för vapeninsats krävs en mer noggrann inmätning av ett mål och kontinuerlig uppdatering där målets kurs och fart framgår. 

Cockpit Hkp 15 med display för väderradar i mitten
Det är med anledning av att man i dag saknar den förmågan som beskrivs i artikeln ett enormt förmågeglapp har uppstått då Hkp 4 togs ur tjänst 15 år innan en ersättare kan vara på plats för sjöoperativa uppdrag utan begränsningar. Marinen saknar i dag möjlighet till helikopterburen ubåtsjakt och möjlighet till kvalificerat måldata för vapeninsatser via helikopter. Att tillskriva Hkp 15 dessa förmågor som Marinen de facto är i ett enormt behov av känns inte rätt. Men precis som i tidigare artiklar handlar det förmodligen om ett skrivfel, eller bristande underlag.


För övrigt är det anmärkningsvärt att det endast skrivits tre artiklar från hela övningen SWENEX. Det kan jämföras med årets Flygvapenövning där man producerade runt 15 olika artiklar bara på FM webbsida och på FV-bloggen. Ogillar egentligen det gamla utslitna uttrycket "syns man så finns man" men i det här fallet är det tyvärr helt nödvändigt att använda. 
  

Dysfunktionellt särintresse del 2

Satt och skummade igenom Twitter inläggen efter att man varit borta några dygn från den ”virtuella verkligheten” och fann SR artikelrörande personalförsörjningen vilket fångade mitt intresse. Låt oss se hur det nya personalförsörjningssystemet fungerar i praktiken.

En presumtiv soldat söker utbildning till någon av de utbildningsplattformar som genomför GMU (Grundläggande Militär Utbildning). Han genomför inskrivning vid något av TRM kontoren och erhåller där en skattning som placerar honom i en personalkategori likt det gamla värnpliktssystemet, det avgör främst vilken befattning han senare kan söka.

Han påbörjar därefter sin utbildning vid någon av de utbildningsplattformar som finns. GMU är enligt mitt tycke nådastöten mot Försvarsmakten. Det är allt annat än en grundläggande militär utbildning. Hur kan det komma sig att man t ex ej har med grundläggande orienterings utbildning där man lär sig karta och kompass. Är det något en soldat skall kunna efter 3 månader är det att förflytta sig mellan två punkter i terrängen med sin personliga utrustning och vid den platsen kunna verka. Likt gammal sed så genomförde man soldatprov efter tre månader med efterföljande soldaterinran, då kunde man det.

Att man däremot kan prioritera i mitt tycke samhällsutbildning som varje sansad människa har med sig sen sin uppväxt är ytterligare en gåta. Det är ju inte så att industriarbetaren på ABB eller motsvarande erhåller sådan utbildning. Visst vän av ordning kan hävda att som soldat har man ett större samhällsansvar, ja det är rätt, men om det är så illa ställt i samhället att vi måste utbilda i grundläggande moral och etik hos våra soldater, bör vi då inte prioritera det redan i skolan eller ändra uttagningen?

Han har därefter fyra val, 1) fortsätta som kontinuerligt tjänstgörande soldat 2) tidvis tjänstgörande soldat 3) Hemvärnssoldat eller 4) säga tack och hej. Låt oss titta närmre på GSS/K och GSS/T och se hur underbart uppbyggt det systemet är att ta emot denna ”supersoldat” som kommer efter tre månader.

Soldaten blir anställd enligt konstens alla regler som vilken annan statligt anställd person. Men han har ingen formell utbildning i den befattning han skall in på. Således kan man t ex vid våra manöverbataljoner räkna med minst 6-12 månaders fortsatt utbildning av individen och vid jägarförbanden minst fortsatt utbildning i 12-18 månader innan man får ut någon större effekt av honom.

Vän av ordning säger då, hur kan det ta så lång tid, jo det benämns tidsreglering. När han är anställd så omfattas han som alla andra av FAS inom Försvarsmakten. Det skall t ex bli mycket intressant att se hur man skall få ihop stridsvagns- och stridsfordonsbesättningar till T-bataljonerna när det är kraftfullt reducerat med tid för utbildning av dessa och soldaten skall vara tidsreglerad under sin utbildning.

Icke att förglömma så skall man numera framrycka med stridsvagnar, stridsfordon, bandvagnaro dyl så måste man ha lastbilskort innan man får påbörja själva typfordonsutbildningen. Så ta då den redan reducerade tiden man kan tänkas ha en individ och lägg på ännu mer konstigheter, bra jobbat! Undrar om den brittiske stridsvagnsföraren måste ta lastbilskort innan han framför sin stridsvagn?

Värnpliktssystemet kunde leverera hyffsade krigsförband av den enkla anledningen att soldaterna ej var tidsreglerad och officerarna ”hoppade” bock i tidsplaneringen. Det fungerar inte längre och det man gör är helt enkelt att man missanvänder den tid som soldaten kan tänkas tjänstgöra.

Att tro som våra folkvalda att soldaten skall tjänstgöra i 6-8 år är en utopi. Har man kvar honom i 2-3 år är det bra, men då har vi inte fått ut någon effekt av honom för huvuddelen av den tiden har han bedrivit utbildning. Således hade vi kunnat bibehålla värnpliktssystemet. För några gripbara förband, det är MYCKET långt borta när man ser verkligheten och inte Powerpoints på Departementet eller HKV!

Då tänker ju vän av ordning ja men han är ju utbildad då kan man ju använda honom som tidvis när han slutar. Nej så funkar det inte heller utan det skall han välja själv om han vill bli tidvis tjänstgörande soldat. Således kanske man har utbildat en person i ett år som hoppar av och man får inte ut något av honom, för han krigsplaceras enligt min uppfattning ej någonstans. Ekonomiskt ansvar?

Vad vill jag då ha sagt så här långt i mitt resonemang? Jo när soldaten påbörjar sin utbildning mot sin befattning och placering skall han EJ vara tidsreglerad det är totalt havererat som det är nu, hade man haft en total tid av 10 månader med ej tidsreglering under rekrytförmåner hade man snabbt kunna bygga upp förband, det kan man inte nu.

Att man sen t ex under SU (Stabsutbildning) ej är tidsreglerad är för mig en oerhört stor gåta, hur tänkte Försvarsmakten och Officersförbundet när man kommer överens om det?!? Således skall man som anställd när man kanske jobbat i 10-15 år gå från tidsreglering till ej tidsreglerad men som nyanställd efter tre månaders GMU då det definitivt krävs fortutbildning om inte annat för att hitta tillanfallsmålet så skall man vara tidsreglerad, Försvarsmaktens vägar äro sannerligen outgrundliga. Eller för den delen gå från anställd soldat och påbörja ASOU utbildning och ej bli tidsreglerad är också ett intressant fenomen, men återigen vad vet jag som enkel jägarchef om de stora avgörande besluten.

Så det vi nu har hamnat i är en konstant utbildningssituation på många håll och kanter inflödet är mindre än utflödet så vi måste kontinuerligt utbilda personal och utbildningen tar på tok för lång tid för att man skall få ut någon effekt.

Finns mer att skriva om den här soppan främst kring varför soldater och officerare slutar men känner att jag börjar bli för irriterad så blir nog bara osakligt så nöjer mig så här långt...

Have a good one! // Jägarchefen

Försvarsdepartementet informerar

Idag meddelade Försvarsdepartementet per pressmeddelande att man släppt en 20-sidig broschyr om departementets verksamhet. Flitige kommentatorn Teaterdirektören kommenterade nyss broschyren så här i kommentarerna till ett annat inlägg på WW:


Så var det dags igen!

Ur ny informationsbroschyr från försvarsdepartementet, sidan 2.

”I stående förband är huvuddelen av soldaterna heltidsanställda och i kontraktsförbanden är huvuddelen deltidsanställda.
De deltidsanställda soldaterna har en civil
sysselsättning men tjänstgör i försvaret periodvis för övning och insats. För de mest krävande uppgifterna används de stående
förbanden. De kan normalt användas till beredskap och snabbinsatser samt rotationsinsatser i och utanför närområdet.”

Här finns tre alternativ.
1. En ny anställningsform har införts utan att meddela försvarsmakten?
2. Medveten lögn av någon icke definierad anledning?
3. Total okunskap om hur anställningsformerna ser ut inom FM?

Det är bara att välja mellan de olika sjukdomstillstånden!

Sidan 3.
”Insatsförsvaret i siffror
Insatsorganisationen i sin helhet består av cirka 50 000 personer
Civil personal: Cirka 5 000
Stående förband: Cirka 16 000
Kontraktsförband: Cirka 12 000
Hemvärnet: 22 000 varav 17 000 tillhör de nationella skyddsstyrkorna”

Här har man fått till det i fel tempus. Insatsorganisationen består inte av några 50 000, långt därifrån.
Alla siffrorna är något som i bästa fall kommer att inträffa om cirka tio år och x antal extra miljarder till försvaret.
Detta förutsätter just nu en annan regering och har ingenting med detta departement att göra. Tvärtom, vill nuvarande styre sänka siffrorna rejält.

Bilden på sidan 7 ska väl visa uppgivenheten och fiaskot, att bekämpa odlingen av opium i landet.
En något vilsen soldat står ensam i ett fält med blommande opiumvallmo!

Pust!

Hela alstret verkar vara något som tillverkats av pryo/praoelever från högstadiet eller första året på mediaprogammet!

Dessvärre är departementet inte bättre än så här!
Kan bara tänka mig vad de förmedlar till andra aktörer på sina resor och möten.

Hundra gånger SUCK!

Teaterdirektören


Frågan är om Försvarsdepartementet låtit Försvarsmakten korrekturläsa broschyren eller om innehållet ska tas som ytterligare ett sorgligt tecken på bristande kommunikation mellan departement och myndighet?

Reklam för kommande seminarier

Tillvaron består till stor del av Almedalsförberedelser dessa dagar men i den nära framtiden medverkar jag i två seminarier som jag gärna tipsar om:

Onsdagen den 29 maj arrangerar Folk och Försvar ett seminarium med rubriken Försvarsdebatten – ut ur mediaskuggan, in i rampljuset

Frågeställningar som ska diskuteras är bl.a. hur mediediskussionen om den svenska försvars- och säkerhetspolitiken ser ut? Vilka ämnen är det som bevakas och på vilka arenor sker det? Är det någon fråga som utelämnas och vad är det som gör att en försvars- och säkerhetspolitisk fråga får medialt utrymme? Frågor som ”enveckasförsvaret” och den ryska flygövningen har under de senaste månaderna gett försvars- och säkerhetspolitiken medial uppmärksamhet, men hur håller vi diskussionen vid liv? Vem sätter agendan i försvarsdebatten och hur når vi en diskussion som präglas av fördjupad åsikts- och kunskapsbredd?

Jag ska ge mitt perspektiv på den svenska mediebevakningen tillsammans med Erik Lagersten, informationsdirektör Försvarsmakten och Svante Werger, kommunikationsdirektör MSB

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 10.00-12.00 i Flygelsalen, Kungl. Myntkabinettet, Slottsbacken 6 i Stockholm. Man anmäler sig här.

 

Lite senare samma dag modererar jag ett seminarium om Svensk försvarsmaterielexport efter 2014 – Export till vem, och utifrån vilka kriterier?

Hans Wallmark (M), ordförande i den parlamentariska kommittén gällande översyn av exportkontrollen av krigsmateriel, inleder med att berätta om utredningens uppdrag. Därefter följer en paneldiskussion med Christer Ahlström, generaldirektör ISP, Eric Erfors, ledarskribent på Expressen, Malena Britz, forskare på Försvarshögskolan och Jan Pie, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Seminariet tar sin utgångspunkt i den parlamentariska kommitté som har tillsatts med uppgift att ta fram förslag på hur exportkontrollen kan skärpas. Hur fungerar kontrollen av försvarsmaterielexport idag och vad bör vara ledande för morgondagens försvarsmaterielexport? Vilka kriterier är värda att beakta och finns det kriterier som är viktigare än andra?

Tid och plats: Onsdag den 29 maj kl. 12.00 – 13.15 (lunch 11.30 – 12.00) i Studio 3 (vån 3) på Kulturhuset. Anmälan till: hanna.kwiatkowska@teknikochsakerhet.se senast 24 maj.

 


Ny röjningsresurs till de mekaniserade förbanden

20130520-213952.jpg Grupperad UR-07M med minröjningsorm SPD. De uppfällda luckorna ger vagnen dess säregna utseende.

Minröjningsbandvagnen UR-07M kommer allt av döma att införas från och med 2014 i de väpnade styrkorna enligt bloggen warsonline.info. Fordonet är baserat på stridsfordonet BMP-3 och är utrustad med två stycken minröjningsormar SPD. Beroende på drivraket PSM-06/PSM-06D kan räckvidden varieras från 340 till 1000 meter.

Vagnen är till det yttre mycket lik stridsledningsbandvagn 502TB och kan egentligen bara särskiljas genom de stora luckorna på vagnens översida, vilka döljer minormsutrustningen vid transport.

Vagnen kommer efterhand att ersätta UR-77 vilket är ett motsvarande system baserat på pansarbandvagn MT-LB. Vän av ordning kan ju fundera över varför man nu inför ett nytt fältarbetsfordon baserat på ett stridsfordonssystem som nu kommer att ersättas av Kurganets-25? Den fordonstypen är modulär redan från början och skulle kunna redan från början burit minröjningsorm SPD i fältarbetsversion för minröjning.


Förmåga eller oförmåga ett förstå?

Tanken var att publicera ett inlägg om Vitrysslands militära samarbete med Ryssland och vilka implikationer det kan få för Östersjöregionen, men det får bli en annan vecka, för upprinnelsen till detta inlägg var Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande kring att Ryssland varken hade vilja eller förmåga att anfalla Sverige och istället för att skriva något i affekt så sansade jag mig. Så Östersjöflottans marininfanteri får stå för lite exemplifiering.

Viljan tror inte jag heller de har för Sverige har inget strategiskt värde förutom vår militärgeografiska placering. Däremot förmågan har de utan tvivel vilket jag skall försöka exemplifiera med detta inlägg kring det ryska marininfanteriet.

FAKTA

Enligt det ryska försvarsministerietså skall marininfanteriet kunna genomföra landstigningar i syfte att ta brohuvud för att armé stridskrafterna skall kunna fortsätta genomföra anfallsrörelse. De skall även kunna ta örlogsbaser, hamnar, öar eller viktig kustterräng eller kustnära terräng.

Ryskt marininfanteri kan genomföra fem typer av landstigningar dessa är strategisk, operativ, taktisk, spaningsoch sabotage. Strategisklandstigning syftar till att öppna en ny front, detta kräver flertalet divisioner och är högstosannoliktatt Ryssland är kapabel att genomföra, det är att jämföra med Operation Overlord.

Operativlandstigning syftar till att understödja mark- eller sjöförband i kustområde och nedkämpa motståndarens förband i detta område maximalt 150 km från egna förband. Detta kan även innebära att marininfanteriet utnyttjas som en första "echelong" för att ta en infalls port åt efterföljande markstridsförband. Den utförs av främst brigad. Exempel på storlek av en operativ landstigning är Zapad'81.

Taktisklandstigning syftar till att stödja en framryckande division max 50 km framför egna förband genom att kraftsplittraen motståndare, ta öar, hamnar, flygfält i anslutning till kust e dyl. Den utförs av kompani till brigad.

Landstigningar för spaningoch sabotagegenomförs delsför att inhämta information för att kunna genomföra större landstigningar delsför att störa en motståndare eller i större omfattning genomföra skenlandstigningar för att kraftsplittra honom.

2009 meddelandeman att det ryska marininfanteriet skulle moderniseras med djup intill 2015. Man skall tillföras T-90, BMP-3, BTR-82A, BRDM-3, 2C31 VENA, luftförsvarsförmågan samt finkalibriga vapensystem skulle även moderniseras. I veckan kunde man läsaom att BTR-82A tillförts i Kaliningrad så denna modernisering av marininfanteriet verkar pågå.

Det ryska marininfanteriet utnyttjar i dagsläget värnpliktiga av vilket de vanligtvis brukar få de med högst skattning med inryckning två gånger per år och 12 månaders grundutbildning. Enbart yrkesofficerare är anställd på kontinuerlig basis inom marininfanteriet. Detta medför till del att förbandets förmåga nedgår under vissa tidpunkter.

Delar av marininfanteriet har även genomfört/genomför utbildning i fallskärmshoppning främst desant trupperna. Om marininfanteribrigaden i Kaliningrad genomför sådan utbildning har jag ej funnit något om.

Den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad och tillhörande Östersjöflottan består av tre (3) stycken marininfanteribataljoner varav en desant, en (1) artilleribataljon och en (1) kombinerad luftvärns- och artilleribataljon. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad bedöms bestå av ca 2500 – 4000 man. Detta styrkeförhållande motsvarar som minst den gamla regementsstrukturen för ett Marininfanteriregemente upptill en Marininfanteribrigad enligt gamla brigadstrukturen under Sovjetunionen.

Denna brigad skall enligt uppgifthaft följande utrustning 2011-12:

MATERIELSLAG
ANTAL
BTR-80/80A
134
2S1
18
2S9/2S23
22
MT-LB
59
AT-5
9
AT-4
18
ZSU SHILKA
9

Enligt gammal struktur bestod en marininfanteribataljon av 34 BTR och ca 400 man. Detta responderar väl med antalet BTR samt antalet soldater som Marininfanteribrigaden bedöms bestå av i dagsläget (3 marininfanteribataljoner motsvarar 104 BTR och 1200 man).

Till detta tillkommer transportresurser för att kunna transportera brigaden enligt uppgift finns i dagsläget följande renodlade militära transportresurser inom Östersjöflottan:

MATERIELSLAG
ANTAL
LASTKAPACITET
Ropucha-klass
4
500 ton
Landstigningsfarkost
3-4
-
Pomornik-klass
2
130 ton

Omvandlat i förmåga innebär detta att en Ropucha kan förflytta en reducerad marinbataljon, fordon för cirka 1 kompani och manskap för ca 2½ kompani. En Pomornik kan förflytta ett marininfanteri kompani.

Utöver dessa bedöms även civila RORO (Roll On Roll Off) fartyg kunna tillföras. Detta var en av anledningarna till varför Sovjetunionen aldrig kraftsamlade till en produktion på renodlat landstigningstonnage i och med att man skulle inskriva RORO fartygen i händelse av krig. Samt man tänkte genomföra trupptransport med personal på fartygen enligt andra världskrigs modell.

INNEBÖRD

Brigaden har relativt god förmåga ett kunna verka med indirekt eld, systemen är något gammal men mot en motståndare som ej har eget indirekt eld inom området fungerar det väl, samt det är bandgående och till del splitterskyddat.

Brigaden är motoriserad i huvudsak med hjulfordon som till del är terränggående dock ej med samma förmågor som ett bandgående fordon. Detta medger en hög framryckningshastighet och förmåga att kunna tillämpa en rörlig strid.

Brigaden har relativt bra närluftvärn för att kunna skydda ett brohuvud. Pansarvärnsförmågan avseende robotar är däremot mer begränsad främst utifrån det äldre systemet som utnyttjas, viss effekt kan dock påräknas mot våra fordon.

Brigaden saknar enligt de uppgifter jag fått fram stridsvagnar vilket innebär att det ej finns renodlade stridsvagnsförband som är övade i landstigning. Dock kan stridsvagnsförband transporteras in till ett etablerat brohuvud och därefter insättas.

Med det i dagsläget tillgängliga landstigningstonaget kan antingen verkans- eller understödsdelar i huvudsak förflyttas i ett lyft eller en kombination. Hela brigaden bör kunna förflyttas i två till tre lyft.

SLUTSATSER

Brigaden kan i dagsläget ej ta brohuvud där moderna stridsfordons- eller stridsvagnsförband kan tänkas uppträda. Brigaden bör skyndsamt tillföras stridsvagnsförband vid ett etablerat brohuvud.

Brigadens relativt omoderna luftvärnssystem ställer krav på att man har eget luftherravälde över området där brohuvud etableras eller har etablerats intill dess att mer kvalificerat luftvärn har tillförts.

Brigaden bör kunna slå en motståndare med äldre materiel (läs IB 77 d v s dagens hemvärn). Detta innebär att om ett första lyft med låt oss säga 1½ marininfanteribataljon samt reducerad luftvärns- och artilleribataljon sätts in mot t ex Gotland så bör de utan tvivel kunna besätta ön. Markoperativkontroll över området är mer tveksamt men den HvBat som finns på ön kommer troligtvis bli slagen relativt omgående.

Detta förutsätter dock att förflyttningen av landstigningstonnage får genomföras utan större påverkan från våra yt- och luftstridskrafter. Vet dock ej hur samverkan varit mellan sjöstridsflottiljerna och stridsflygsdivisionerna men kan tänka mig att som allt annat har förfallit under det senaste decenniet så har även det.

E1 (attackeskadern) genomförde på den tiden den fanns årligen övningen ”Stormålet” just för att piloterna skulle kunna få en uppfattning samt realistisk övning i hur man skall bekämpa landstigningstonnage, kanske dags att börja öva det igen i en reducerad omfattning?

Återigen det räcker inte med 14 stridsvagnar och en Hvbat enligt modell IB 77 för att kunna hävda Svenskt territorium. För det här är de facto förband som finns, inte de pappersförband som vi i dagsläget arbetar med runtomkring på våra s k insatsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

50 miljarder SEK i potten

I veckan uppmärksammades regeringens beslut att tillsätta en utredning om förbättrad investeringsplanering för försvarsmateriel och anläggningar. Du hittar utredningsdirektivet här.

Försvarsminister Karin Enström kommenterade i Ekot beslutet och bekräftade att det bland annat handlade om att regeringen ska kunna avgöra vilka system som Försvarsmakten anskaffar. I utredningsdirektivet skriver regeringen lite självkritiskt att dagens materielplanering kännetecknas av indirekt strategisk styrning och istället omfattande krav på detaljredovisningar inför enskilda investeringsbeslut.

Av texten att döma har regeringen bestämt sig för att ordningen inte är bra och utredaren uppdras att lämna flera förslag till förändringar. Utredningen ska också överse regeringens behov av analysstöd och kunna lämna förslag på ett kostnadseffektivt organiserande av ett sådant. I grunden är det positivt att regeringen tar tag i en så viktig fråga som materielförsörjningen.

……..

Materielförsörjningen har nämligen varit ett av regeringens största problemområden inom försvarspolitiken. Det står helt klart för en utomstående att regeringen varit missnöjd på olika sätt och försökt skaffa sig en utvidgad makt på området. Vi har dels haft den misslyckade, och hårt kritiserade, s.k Genomförandegruppen, dels en s.k statssekreterargrupp som skulle bereda ett antal frågor – bland annat materielfrågor. Försvarsmakten har tidigare varit både hemlighetsfull och otydlig när det gäller materielplaneringen.

Det sista året har dock myndigheten öppnat upp och gett ut en populärutgåva av Materielplanen. Generallöjtnant Jan Salestrand lämnade som vikarierande ÖB också in ett tydligt underlag till regeringen tidigare i våras, där det framgick att det saknades c:a 50 Mdr SEK för att vidmakthålla den beslutade insatsorganisationen. Eftersom Försvarsmakten bedömde att FMV inte kunde upparbeta så mycket extra, så bantades summan till c:a 30 Mdr SEK istället.

Överslagsmässigt var drygt 40 % av de 50 Mdr SEK kända av den gamla Försvarsmaktsledningen under vintern 2008/09, och en fjärdedel har sedan tillkommit på grund av beräkningar i underkant för förverkligandet av insatsorganisation 2014. Den del som fattas kan hänföras till regeringens vilja att köpa BlackHawk-helikoptrar (Hkp 16), utveckla Gripen E samt icke-beslut av regeringen kring olika anskaffningsprojekt som sedan inneburit att de ej förbrukade medlen dragits in till statskassan istället.

Vidare införde statsmakterna en ny materielförsörjningsstrategi i bred politisk enighet som bland annat gick ut på inköp från hyllan. Fanns ett system skulle vi köpa det istället för att designa ett själva. Ett försök att övergå till läran om den perfekta marknaden på den mest imperfekta marknad som finns. Vi börjar nu se tecken på att strategin snart överlevt sig självt, då socialdemokraterna nyligen tog kongressbeslut på att stridsflygsystemet och ubåtssystemet är nationella säkerhetsintressen. Visst kan vi köpa materiel från hyllan, men risken är stor att vi får gårdagens teknik till dagens priser när det gäller de större systemen.

……

Just beslutet att köpa BlackHawks tas ofta som exempel på vad bra det skulle vara om regeringen kunde ta liknande beslut. Här går det att resonera som man vill att det ska sluta. I Israel körde den dåvarande försvarsministern över den militära ledningen och drev igenom anskaffning av luftvärnssystemet Iron Dome. Detta visade sig innebära att den israeliska ledningen senare fick handlingsfrihet att genomföra operationer i Gaza, medan Iron Dome skyddade civilbefolkningen mot raketattacker. Iron Dome anses allmänt vara en succé.

Å andra sidan drev regeringen Persson 2001 igenom inriktningen av NH-90 som ny helikopter mot den svenska arbetsgruppens rekommendation. Resultatet blev en icke-leverans och först 2020 är systemet fullt infört, enligt de senaste beskeden.

När det gäller BlackHawk så uppfattar jag att kombinationen av en tydlig politisk vilja, en engagerad ambassad i Washington och en lika engagerad generaldirektör på FMV som tillsammans med användarna i Försvarsmakten fick igång systemet på rekordfart. Erfarenheterna varierar alltså.

……

När det gäller den nya utredningen vill jag notera följande:

1. Av okänt motiv verkar det vara bråttom för regeringen att ge utredningsdirektivet, eftersom den ännu inte utsett den särskilde utredaren. Just att det inte heller är en kommitté som gör utredningen är lite tveksamt, då det ju inte är ett litet område som ska utredas. Den politiska förankringen kan också bli lidande med en ensamutredare, då ansatsen borde vara att processen ska överleva regeringsskiften.

2. Ambitionen att fatta sammanfattande beslut är antagligen en förstärkning av försvarets position i förhållande till andra intressen. Insatserna blir högre och den politiska nivån kommer tydligare binda upp sig i dessa beslut. Positivt så länge inte den politiska nivån cementerar fast sig likt regeringen länge gjorde i personalförsörjningen.

3. Var det slutligen landar är lite för tidigt att säga. Det finns vinklar som är positiva som ökat inflytande för Riksdagen och ökad öppenhet. Intentionen att öka den strategisk styrningen och minska detaljstyrningen är vällovlig, men:

4. Idén att regeringen ska ta beslut kring Försvarsmaktens enskilda materielsystem kommer få svårt att överleva verkligheten i längden. Det skulle nämligen innebära minskade möjligheter att hålla ihop ett systemtänkande.

Försvarsmaktens krigföringsförmåga består av system av system som samverkar och samordnas för högsta effekt. Att utveckla en förmåga/ett system handlar inte bara om att köpa saker. För att få motsvarande möjlighet till ett systemtänkande skulle vi vara tvungna att överföra beslut till regeringen om Försvarsmaktens metoder, doktriner och utbildning av personalen för att ta några exempel. För att kunna göra den typen av analyser borde i så fall delar av både Ledningsstaben, Produktionsledningen samt mindre del av Insatsledningen överföras till Regeringskansliet.

De försök till helhetstänkande som finns skulle med nuvarande utredningshypotes brytas upp, om regeringen inte gör drastiska förändringar av sin egen kapacitet att bereda systemfrågor med alla perspektiv (Personal, taktik, organisation för att ta ytterligare exempel) tillgodosedda. Sannolikheten för en sådan ordning är minimal i dagsläget.

Den särskilde utredaren kommer att få en diger uppgift framför sig, och det ska bli mycket intressant att försöka få del av dennes analys av uppdraget. Av 50 miljarder skäl.

Se även Skipper, Commander’s Log och Väpnaren

Ett nytt paraply till Syrien? (uppdaterat 28/5 23.15)

Återigen har vi fått se den interna konflikten i Syrien ta en ny vändning. Under veckan kom först mycket illavarslande rapporter om att regimstyrkor skulle ha använda kemiska vapen mot civilbefolkning i slutet av april, sedan en BBC-journalist fått material från den lilla staden Saraqeb utanför Aleppo. I veckan aktualiserades också åter en rysk försäljning av luftvärnsrobotsystemet S-300 till Syrien – något som legat på is sedan början av 90-talet. Denna leverans sker tillsammans med ytterligare leveranser av det mycket kvalificerade sjömålsrobotsystemet Yakhont i dess kustartilleriversion Bastion-P.

Veckans rapport om användandet av kemiska vapen i Syrien är inte den första. Flera gånger under våren har rapporter kommit att båda sidor använt sig av kemiska vapen. Denna gång kunde BBC visa mycket otrevliga bilder av människor som uppgavs ha utsatts för gasen. Vilket kemstridsmedel som ska ha använts har ej fastställts. Ett bekräftat och utbrett användande av kemiska vapen från endera sidan i konflikten är en faktor som skulle kunna trigga en internationell intervention i Syrien. En annan är överförande av kemiska vapen till Hizbollah. Vad som triggade de israeliska flyganfallen mot Syrien i början av maj är omtvistat, men sannolikt rörde det just vapenleveranser till Hizbollah av en typ som Israel inte kan acceptera utifrån sin nationella säkerhet. Framgrupperingen av raketförsvarssystemet Iron Dome till norra delarna landet tyder också på detta.

För det internationella samfundet och framförallt USA är det av största vikt att ett användande av kemiska stridsmedel är otvivelaktigt bekräftat innan man agerar med tanke på att Säkerhetsrådet med tanke på de ryska och kinesiska inställningarna, sannolikt aldrig kommer att godkänna en intervention. En av de viktigaste frågorna i bevisföringen är att fastställa vilket kemiskt stridsmedel som har använts. USA har som sagt en mindre smickrande historia när det gäller att i krig för att förneka stater massförstörelsevapen. Skulle det i efterhand framkomma att det varit en koncentrerad form av tårgas som använts i till exempel Saraqeb, vore det katastrofalt för de intervenerande staternas trovärdighet.

Inte otroligt är det just de israeliska flyganfallen mot mål i Syrien samt de allt högre kraven på en flygförbudszon över Syrien som nu föranleder Ryssland att leverera luftvärnsrobotsystem S-300 och kompletteringsleverera Bastion-P. Dessa skulle avsevärt försvåra införandet av en flygförbudszon respektive en internationell intervention i Syrien. Bastion-P har en räckvidd på upp till 300 km och har en flygprofil som gör den extremt svårbekämpad av de luftvärnssystem som idag finns på fartyg, särskilt om man tidssamordnar ett anfall med flera robotar då robotarna inte bara anflyger i nästan Mach 3 utan även uppges ha en slutfasmanöver initierad just när roboten ska passera in i porté för eldrörsluftvärn, vilket förnekar detta träffmöjlighet. Bastion-P finns enligt uppgift redan i anslutning till den ryska marinbasen Tartus sedan 2011, men ska nu kompletteras med ytterligare radarsystem för att möjliggöra skott på längsta räckvidderna.

Var S-300 ska grupperas går ej att utläsa av öppna källor och ej heller vilken version av systemet som avses. Med tanke på det snabba förloppet under våren handlar det knappast inledningsvis om nybyggda system utan i alla fall inledningsvis ryska system på lån opererade av rysk personal, då det kommer att ta lång tid för syrisk personal att lära sig operera detta kvalificerade system. Rysk media talar om leveranser av nya system under tidigast 2015, vilket låter rimligt.

Var S-300 ska grupperas är oklart. Ett troligt alternativ är i anslutning till den ryska marinbasen Tartus där man åtnjuter skydd av det ordinarie basförsvaret och detta skulle även förenkla logistiken. Gissningsvis handlar det om varianter av S-300 med 150-200 km räckvidd. Detta skulle placera Damaskus strax innanför max räckvidd, vilket egentligen inte är tillräckligt för ett fullgott luftvärnsskydd. Samma sak gäller för staden Aleppo som under åren har sett några av de hårdaste striderna mellan regeringssidan och dess motståndare. En komplettering med ytterligare ett S-300 system i Damaskus förefaller rimlig, men ökar å andra sidan den ryska insatsen markant då man i så fall i högre grad blir beroende av syriskt närförsvar, till dess syriska styrkor är mogna att själva operera och underhålla systemet.

Det är lätt att förstå den israeliska kritiken mot de ryska avsikterna. Tillförsel av S-300 kommer avsevärt att försvåra israeliska flygoperationer och redan en gruppering av S-300 i Tartus stänger det libanesiska luftrummet. Ryssland har sedan tidigare försett Syrien med det mycket potenta korträckviddiga luftvärnssystemet Pantsir-S1, vilket dock inte förmått stoppa de israeliska flyganfallen, vare sig innan den arabiska våren eller idag. S-300 grupperat i Damaskus skulle dock förneka Israel möjligheten att använda de långräckviddiga glidbomber man hittills förmodas ha använt, avfyrade från eget eller libanesiskt luftrum. Minskad tillgång till libanesiskt luftrum innebär även att operationer mot vapentransporter till Hizbollah allvarligt försvåras. Grupperat i Damaskustrakten kan S-300 också påverka flygoperationer över norra halvan av Israel. Visserligen har så även varit fallet med det betydligt äldre S-200, men till skillnad mot det obsoleta S-200 så har S-300 även mycket god förmåga mot små mål. Att inte kunna ha handlingsfrihet med flygstridskrafterna över eget territorium lär inte vara acceptabelt för Israel.

S-300 i version med ca 200 km räckvidd, grupperat i Tartus respektive Damaskus

I och med de iranska planerna under 00-talet på att anskaffa S-300 blev det högaktuellt för Israel att utvärdera sin egen förmåga att operera mot detta system. Israel är en av världens ledande nationer vad avser elektronisk krigföring, vilket visades exempelvis under anfallet hösten 2007 mot en syrisk anläggning för kärnvapenutveckling. Grekland anskaffade under 00-talet S-300, vilket ledde till kraftiga turkiska protester när man avsåg gruppera systemet på Cypern. Istället kom det att grupperas på Kreta där det inte når turkiskt luftrum och heller inte kan påverka turkiska möjligheter att använda flygstridskrafter till stöd för den turkiska delen av Cypern. Israel utverkade snabbt ett samarbete med Grekland där man fick möjlighet att öva mot och utvärdera den version av S-300 som levererades till Grekland (S-300PMU1), varvid man sannolikt har rätt god kännedom om denna versions styrkor och svagheter. Det lär dock vara viss skillnad på ryska inhemska system och exportversionerna, likaså vad avser operatörernas färdighet.

En ytterligare aspekt på en gruppering av S-300 i Syrien är att såväl Israel som andra stater som kan tänkas intervenera i Syrien kommer att hamna i samma dilemma som Israel gjort under 60- och 70-talen krig mot grannländerna, liksom USA i Vietnam, nämligen risken att döda ryska (då sovjetiska) instruktörer. Detta gör det svårt att operera mot S-300 med en hard-kill taktik, vilket ur perspektivet uppdragssäkerhet skulle vara eftersträvansvärt (USA lovade också tidigare under våren att sälja just signalsökande robotar till Israel). Istället får man fokusera på soft-kill i form av telekrigsåtgärder där problemet blir att S-300 är ett av de mer komplicerade systemen att störa ut med tanke på dess målsökarprincip (track-via-missile).


Summa summarum är det ett kraftigt ökat ryskt engagemang för regeringssidan vi nu ser i den syriska konflikten med tanke på leveranserna av mycket kvalificerade vapensystem. Indirekt är det också ett kraftigt stöd för Hizbollah då organisationen i sin tur åtnjuter ett starkt stöd från den syriska regeringen och nu i hög grad också kommer att kunna åtnjuta kvalificerat luftvärnsskydd för sina transporter till och från Libanon. Det stämmer att inga av de vapensystem Ryssland nu levererar kommer att kunna användas direkt mot regimmotståndarna, men den indirekta effekten blir mycket tydlig då de syriska luftstridskrafterna hittills varit ett av regimsidan trumfkort och nu ostört kan fortsätta vara det. Paraplyet över Hizbollah skulle också öka risken för en ytterligare destabilisering av situationen i Libanon. Än så länge finns inga från Ryssland bekräftade rapporter om att S-300 kommer att tillföras Syrien. Med tanke på den israeliska premiärministern Netanyahus snabba besök i Ryssland i veckan och de alltmer högljudda israeliska protesterna mot slutet av veckan, förefaller det dock sannolikt att så kommer att bli fallet.

I helheten ska även vägas in permanentantandet av en rysk flottstyrka i Medelhavet med enheter ur Svarta Havsflottan och Stilla Havsflottan, vilket också sänder en tydlig signal om hur man värderar Syrien.

Vad nästa steg i Syrien blir är lika svårt som alltid att förutspå. Att insatserna blir allt högre står dock klart.

Kombinationen S-300 och Bastion-P framgrupperat till Gotland är för ett av de stora orosmomenten för NATO vad avser skydd av baltstaterna. Det ska som sagt bli mycket intressant att se hur Gotlandsproblemet hanteras av NATO respektive Ryssland i höstens stora övningar i närområdet.

DN, SvD, SVT, SR

Uppdatering 28/5 23.15: Ryssland meddelar att man kommer att fullfölja leveransen av S-300 om EU-länder börjar beväpna den syriska oppositionen. Israel varnar å sin sida att man kommer att agera mot en rysk vapenleverans till Syrien. Risken är stor att EU och Ryssland nu med sina vapenleveranser öppnar Pandoras ask.   DN, 2

Under ytan – Del 4 – Helikopteranskaffning till marinflyget



Efter en tids uppehåll i serien av historiska inlägg om ubåtsjakt så har vi nu kommit fram till det femte inlägget i serien, eller del fyra om man ska vara mer exakt. Just det här inlägget kommer inte att avhandla någon ubåtskränkning, utan något helt annat nämligen införandet av helikoptrar i Marinen för bland annat flygburen ubåtsjakt. Då helikoptrarna ända fram till den förtida avvecklingen av trotjänaren helikopter 4 varit en helt avgörande nyckelspelare i ubåtsjaktstyrkan så kan det vara lämpligt i en serie som denna att ägna ett alldeles eget inlägg till dessa flygande farkoster och hur det gick till där dessa blev en del av Marinen. Det passar även in rent tidsmässigt i serien då det föregående inlägget som bekant avhandlade en incident 1962.


Marinflyget bildas
Förra året skulle Marinflyget egentligen firat sitt 100-års jubileum, om det hade funnits något marinflyg i dag vilket det tyvärr inte gör, även om det i själ och hjärta fortfarande finns en del marinflygare kvar i nuvarande organisation. Om detta skrev pensionerade marinflygaren Christer Hägg ett mycket intressant och läsvärt gästinlägg på Marinbloggen för en tid sedan.

För att göra en lång historia kort rörande grunden för bildandet av Marinflyget så kan man notera att det var Marinen som tog de första stegen mot militärflyget i Sverige genom Löjtnant Olof Dahlbeck som flög den så kallade "bryggarkärran" den 3 januari 1912. Flygplanet finns idag bevarat på tekniska museet i Stockholm.

Bryggarkärran
I samband med detta började Marinen att titta på användningsområden för flygande farkoster. Senare bildades MFV (Marinens Flygväsende) och utvecklingen tog fart på allvar. Flygvapnet bildades först långt senare, närmare bestämt 1 juli 1926 med anledning av att en herre vid namn Carl Florman genom "regelrätt lobbyistisk driftighet" lyckades få regeringen att fatta ett avgörande beslut för bildandet av Flygvapnet. Efter krigsslutet runt 1948 avvecklades Marinflyget helt och hållet.


Prov med helikoptrar och återupprättande av Marinflyget
Bara några år senare, närmare bestämt 1951 återupprättades Marinflyget i liten skala då helikoptrarna gjorde inträde i Marinen, om än genom inlånade helikoptrar och att man snabbt insåg dess förträfflighet i flera olika avseenden. Det var tack vare en driftig herre vid namn Lennart Osterman som startade företaget Osterman Aero AB redan 1946 genom att han köpte en Bell 47 helikopter som blev världens första helikopter med civilt luftvärdighetsbevis.

Lennart Ostermans första helikopter. En Bell 47 (SE-HAA)
Dåvarande flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld ansåg att en helikopterorganisation inom försvaret för närvarande inte var aktuell. Stora delar av övriga samhället fick under de närmaste åren upp ögonen för helikoptrar och dess föredelar, men Flygvapnet var fortfarande ointresserade. Många fältflygare insåg dock att detta kunde vara framtiden och skolade efter sin kontraktstid om sig och tog anställning som helikopterpiloter, inledningsvis hos Osterman. Några som däremot visade ett sort intresse för helikopterar var Marinen som köpte tjänster av samma Osterman, framförallt för snabba transporter av personal. Det dröjde sedan inte många år innan CM tog beslutet att påbörja prov och försöksverksamhet med helikoptrar och tecknade 1951 ett avtal med Osterman Aero om att under en längre tid förhyra helikoptrar med piloter för Marinens räkning.

Vid samma tid ville man bygga tjugo nya ubåtsjaktfartyg. Av detta blev inget. I stället modifierade man ett antal jagare till fregatter och byggde om dessa med landningsplats för helikopter med möjlighet att tanka helikoptrarna ombord, precis sådana saker som vi i dag måste lära oss igen, men nu gör det betydligt svårare för oss själva med hänsyn taget till alla nya reglementen, procedurer och föreskrifter. En av anledningarna till dessa prover på de nygamla fregatterna var att kunna erhålla ett mer rationellt användande av helikoptrarna framför allt vid ubåtsjakt.

Helikopter som landat på ett kanontorn
För att kunna utrusta helikoptrar med sonarutrustning så krävdes större helikoptrar. Åter igen tog man kontakt med Lennart Osterman för att kontrollera om han var villig att köpa in två större helikoptrar. Osterman ställde sig positiv men krävde att Marinen köpte minst 200 timmar flygtid det första året. Sagt och gjort, ett kontrakt tecknades och Lennart Osterman åkte över till USA och anskaffade två Sikorsky S-55.
En av Ostermans Sikorsky S-55 överlämnar materiel till en jagare


1955 beslutade CM att påbörja pilotutbildning av egen personal. Även denna gång blev Osterman Aero tillfrågade om man kunde vara behjälpliga med detta. Företagets två S-55 utrutades med vinsch, radar och en ny sonar som man anskaffade från USA (AQS-4) och dessa båda helikoptrar flögs nu uteslutande för Marinens räkning och flygtimmarna blev betydligt fler än de från början avtalade.


Anskaffning av helikoptrar och upprättande av Första Helikopterdivisionen
I februari 1957 tog riksdagen ett beslut som innebar att Marinen fick sätta upp det första egna helikopterförbandet och även att anskaffa egna helikoptrar. Ett stort och viktigt steg! CM hade motiverat detta med att framför allt ubåtsjaktkapaciteten skulle ökas avsevärt med helikoptrar. Man fick beviljat att anskaffa både medeltunga och lätta helikoptrar. Valet föll efter långa studier på de helikoptrar som senare skulle benämnas Hkp 1 och Hkp 2.

Den 1 november 1957 uppsattes 1. Helikopterdivisionen som initialt blev ett förband inom MKO men som inledningsvis utgångsgrupperade på Bromma flygplats i ett antal gamla baracker på en undanskymd del av flygplatsen. Kommendörkapten Per Floderus blev förbandets första chef.  I början när Marinens personal skulle passera in genom vakten vid Bromma och där sa att man tillhörde Marinen så fick många höra att "då måste du nog ha gått fel, för här finns inget vatten och inga båtar".

Den 4 september 1961 omlokaliserades helikopterdivisionen från Bromma till Berga. "Berga Heliport" var vid den tidpunkten norra Europas och Sveriges första flygplats avsedd endast för helikopterverksamhet.


Hkp 1 i Marinen

I mars 1959 levererades de första Vertol 44A till Marinen. Dessa var en direkt utveckling av Piasecki H-21 med kolvmotor (stjärnmotor). Man beställde totalt nio Vertol 44A som fick beteckningen Hkp 1. Leverans av de nio helikoptrarna pågick fram till december 1960. Då hade även 2. Helikopterdivisionen upprättats vid Säve utanför Göteborg.

Hkp 1 i Marinens originalmålning


Hkp 1 användes för en mängd olika uppdrag. För ubåtsjakt fanns sonar samt att helikoptrarna kunde utrustas för sjunkbombsfällning. Hkp 1 användes även för minsvepning. Helikoptern blev en trogen arbetshäst inom Marinen och tjänstgjorde i närmare 15 år. Omfattande motorproblem gjorde att en större modifiering av samtliga motorer och helikoptrar efter hand genomfördes. Helikoptertypens konstruktion med dubbla rotorer gjorde att den hade utomordentliga flygegenskaper. Trots detta har tre av helikoptrarna havererat under tiden i Krigsmakten/Försvarsmakten. Då helikoptern ingick i sjöräddningen genomfördes också en stort antal räddningsuppdrag under åren med Hkp 1, vilket självklart innebar ett stort lyft för svensk sjöräddning.

Marinens Hkp 1 i den senare gröna målningen


Ganska snart insåg även Flygvapnet att helikoptrarna var en helt ovärderlig komponent och man insåg att helikoptrar för flygräddning (FRÄD) var helt nödvändigt. Därför beställde man nu nya helikoptrar, de som senare skulle bli Hkp 4. I väntan på dessa beställda helikoptrar lånade Flygvapnet i oktober 1962 två Vertol 44B från det civila bolaget New York Airways. Dessa helikoptrar användes dock endast två år inom flygvapnet innan Marinen i juni 1964 köpte dessa två, samt ytterligare tre begagnade Vertol 44B från Boeing. Alla dessa kom ursprungligen från New York Ariways och syftet var nu att modifiera två till svenska marinens Hkp 1-standard. Det blev, inte särskilt förvånande, även denna gång Ostermans Aero på Bromma, som fick uppdraget att göra modifieringen. Två helikoptrar (nr 10 och 11) levererades 1965. Övriga tre helikoptrar skrotades och användes som reservdelshelikoptrar för att hålla Marinens övriga Hkp 1 flygande. Vertol 44B skilde sig från ursprungsversionen genom större fönster på kroppens sidor. Detta med anledning av att man flugit dessa i civil passagerartrafik i New York. I övrigt var versionerna till det yttre likvärdiga.

Hkp 1 togs ur tjänst 1972. Första exemplaret av Hkp1 (Individ 01) finns i dag fortfarande bevarad i mycket gott skick vid Flygvapenmuseum i Linköping. Bara av den anledningen är museet värt ett besök.


Hkp 1 (01) vid Flygvapenmuseum



Ubåtsjakt!
Hösten 1959 reste en grupp från 1.khpdiv till Portland i England för att studera ubåtsjakt vid en etablerad ubåtsjaktskola, närmare bestämt vid ubåtsjaktskolan HMS Osprey, Weymouth. Man drog där ett antal mycket viktiga erfarenheter. De främsta var:

1. Specialutbilda officerare för helikopterburen ubåtsjakt (Piloter fanns redan gott om)
2. Utveckla sökmetoder för helikopter i samverkan med fartyg och för enskilt-/roteuppträdande
3. Anskaffa ändamålsenliga övningsanläggningar/simulatorer
4. Renodla ubåtsjaktfunktionen vid ett förband för att undvika att övriga uppgifter stör verksamheten

Trots att det i dag är över 50 år sedan man drog dessa slutsatser, är de lika aktuella än i dag!

Svenska Marinen låg vid det här tiden (1959) långt framme i planerna på att utveckla helikopterburen ubåtsjakt. En anledning till att detta ansågs så viktigt var att ubåtar under andra världskriget mer eller mindre knäckte beståndet av ytfartyg hos de krigförande länderna. I samband med anskaffningen av Hkp 1 (Vertol 44) köpte man även in sonaren AQS-4 vilken blev den första sonaren som användes, och som man utbildades på. Samma sonar hade Osterman använt på sina helikoptrar varför en viss erfarenhet av systemet redan fanns hos Marinens personal.

Svägaren från sonarsystemet AQS-4
Beväpningen på helikoptrarna utgjordes vid den här tiden av modifierade sjunkbomb 33 som placerades i sjunkbombsfällare på helikopterns skrovsidor.


Sammanfattning
Varför ett helt eget inlägg om införandet av helikoptrar i Marinen i en serie som skulle avhandla ubåtsjakt? Helt enkelt av den anledningen att just helikoptrar kommer att förekomma frekvent i de kommande inläggen. Under en tid utgjorde helikoptrarna dessutom de enda kvalificerade resurserna som Marinen förfogade över när det kom till ubåtsjakt.

I kommande inlägg kommer vi att återgå till att beskriva händelser som gjort stora avtryck i den svenska ubåtsjakthistorian. Vi har då tagit oss fram till 1966 och ska i kommande inlägg i serien berätta om en incident som fick stor uppmärksamhet då.

Missa inte filmen längst ner i inlägget. Den beskriver mycket bra verksamheten med Marinens helikoptrar under de första åren. Fyll på en ny kopp kaffe och njut av 16 minuter film!


Källmateriel:
Internet
Tryckt litteratur
Marinhelikoptern, Norberg och Liander, Soing Tech, 1997
Marinflyget på Västkusten, Flera författare, 2004
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008


Relaterat materiel:
Marinens Hkp 4 - En historisk tillbakablick



Den mycket sevärda filmen Marinflyget från marinens filmdetalj 1963


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar
Under ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955
Under ytan - Del 3 - Ubåtsjakt vid Fårö 1962

Materielprocessen akt 47(?)



Poppa popcornen och ställ pilsnern på kylning, den här såpan verkar aldrig ta slut.

Vi har sett hur styvmoderligt Försvarsmakten behandlas ifrån regeringshåll. Man har inte beviljat inköp av materiel eller byggnationer ens för att uppfylla det som Regeringen Persson ålade Försvarsmakten i Försvarsbeslut 2004. Vi har följt rapporteringen om en frostig relation mellan ÖB, dels tidigare men också nuvarande, och Regeringen.

Som vi också minns tillsatte regeringen en genomförandegrupp som avbröt eller minskade ambitionen på visas materielprojekt och återanskaffningar (ersättning för förbrukad ammunition eller materiel). Det är också inte länge sedan vi fick se Försvarsmaktens materielplan för perioden mellan 2014 till 2020 offentliggjord. Materielplanen är något som tidigare varit hemlig av lätt insedda skäl. När vi har riksdagensbeslutade organisation tillsammans med det av Försvarsmaktens bedömda materielbehov kan vi lista ut vilka förmågor som försvarsmakten kommer att ha och vilka brister Försvarsmakten bedömer. Min känsla är att den här öppenheten är en del i Försvarsmaktens opinionsbildning, likt det ÖB stått och pratat om i Almedalen och Folk och Försvar i Sälen. Försvarsmakten slåss mer eller mindre för sin överlevnad, när våra folkvalda inte förstår innebörden av sina beslut eller ens vill ta åt sig av Försvarsmaktens underlag. Dramatiska tider kräver dramatiska beslut.

I morse fick vi ett av regeringens motdrag. Man påstår sig vilja neka försvarsmakten förtroendet att peka ut den materiel Försvarsmakten anser sig behöva. Regeringen vill ha bättre kontroll och lite annat snömos. För mig ett obegripligt utspel, dels har regeringen visat en ovilja att ta åt sig av den information Försvarsmakten har lämnat men också dels för att man inte verkar förstå vad det är man beslutar om. Det som Johan Westerholm beskriver ger mig en känsla av att Försvarsmakten egentligen är ointressant för regeringen:

Den nye Överbefälhavaren Sverker Göransson sitter i slutet på seminariet ensam på scen och säger följande till publiken. Längst fram i publiken sitter för övrigt Sten Tolgfors, relativt ny i rollen som försvarsminister men ändå rätt erfaren. ÖB säger följande, fritt ur minnet:

”Försvarets nya personalförsörjning är ny mark för mig och försvaret. Vi måste tillåtas pröva nya vägar och vi kommer behöva allt stöd vi kan få från den politiska nivån”.

En stunds tystnad följde. Försvarsminister Tolgfors reste sig och lämnade lokalen under tystnad. Utan att ens titta på Överbefälhavaren. Det gick att höra en knappnål falla.

Nåja, nog med karaktärsbeskrivningar av de inblandade parterna, finns det egentligen någon saklig relevans i regeringens utspel?

Nej det finns det inte, utspelet är enligt min mening bara en del i konflikten mellan Regeringen och ÖB. Till att börja med kan inte Försvarsmakten på egen hand inteckna något ekonomiskt utrymme. Det krävs ett politiskt beslut om anskaffningskostnaderna överstiger ett förhållandevis lågt värde, i praktiken har Försvarsmakten själv endast möjlighet att besluta om ersättning för förbrukad materiel och enklare infrastrukturella åtgärder. Försvarsdepartementet har tidigare haft alla möjligheter att ställa frågor till Försvarsmakten om materielplanen utan någon medborgerlig insyn, de har haft alla möjligheter att uppfylla spårbarheten.

Därefter har regeringen möjlighet att i sina propositioner till försvarsbeslut stora möjligheter att detaljstyra anskaffning, minns tidigare regeringars beslut om infrastruktur, flygplanköp, utveckling av luftvärn m.m. i tidigare försvarsbeslut.

Fortsättningsvis äger regeringen stora möjligheter att styra i ganska hög detaljgrad i sina regleringsbrev vad som Försvarsmakten ska prioritera.

Avslutningsvis äger regeringen rätt att i sina budgetpropositioner direkt styra materielinköp och prioritering för Försvarsmakten.

Min tro är att det grundar sig i en oförståelse i försvarsmaterielprocessen. Vi vill ju allt som oftast kunna använda materielen över en längre tid i den organisation som riksdagen beslutat om. Därför måste vi följa en viss tågordning. När den grova inriktningen är utpekad måste vi utarbeta krigsförbandsspecifikationer, förbandens uppgifter ska fördelas sinsemellan för att vi ska kunna få optimal effekt. När detta är fastställt ska detta omsättas i ett materielbehov och ett TTEM (Taktiskt Teknisk Ekonomisk Målsättning). Den här processen ifrån beslut om ny organisation till färdigt TTEM tar i runda slängar tre år. Därefter vidtar en kravnedbrytning hos FMV där kraven ska göras mätbara och om det finns en produkt på marknaden som kan uppfylla dessa krav. Finns det sådana tillverkare så påbörjas upphandling av materiel, dokumentation, underhållsresurser, utbildning och annat som krävs för att Försvarsmakten ska kunna använda materielen över tiden. Försvarsmakten kan i sådana fall börja använda materielen ungefär tre år efter att TTEM är överlämnat. Leveranstid på OTS (Off The Shelf) material kan vara så lång som upp till två år. Full förmåga uppnås något år senare. I enklaste fall tar det alltså sex till sju år ifrån att organisationen är beslutad till att materielsystemet finns på plats. I värsta kan vi alltså se att det passerat två försvarsbeslut och två riksdagsval mellan beslut om organisation och full förmåga med materielsystemet.

Med de, internationellt, jämförelsevisa små beställningar så kommer vi att tvingas passa in våra beställningar när de större nationerna fått sina leveranser om det finns något tyngre vägande skäl såsom att vi betalar överpris eller kan ställa upp internationellt. Kosovo, Afghanistan och Libyen har fungerat som en katalysator för stora delar av vår materielförsörjning, både i form av snabbare leveranser men också att vi får tillgång till mer avancerad materiel.

Ett exempel på när man forcerat det här är anskaffningen av Black Hawk Hkp16. Två år ifrån beslut till initial insatsförmåga i ett operationsområde, bl.a. tack vare vårt engagemang att använda dom i Afghanistan. En resa som inte har varit smärtfri, inställningen har i många stycken ”Det får vi fixa sedan”. Här kommer det att finnas mycket under nu orörda stenar men anskaffningen har ju varit så lyckad….

Dock är vår nuvarande materialanskaffningsprocess inte klanderfri, långt ifrån. Dels har vi haft politisk styrning att FMV ska vara en upphandlingsorganisation. Det tekniska kunnandet har prioriterats ned och man är styrd att låta andra ta systemansvar. I många fall drar detta ut på tiden och blivit i många fall en svensk särlösning då det finns en hel del materielsystem där brukarna själva tar ansvar för att delarna passar ihop. Det finns ingen tillverkare som traditionellt har tagit ett sådant helhetsansvar i dessa materielsystem och resultatet borde vara lätt insett.

Nej Regeringen har en del att arbeta med inom sina egna väggar i frågan.

Läs också Commander’s log och Skippers insikter i frågan.

J.K Nilsson

Genomförandegruppen 3.0


Att vara aktiv försvarsbloggare i dessa tider kräver en del. I synnerhet när den ena märkliga saken avlöses av den andra ännu märkligare. Oss bloggare emellan har vi spekulerat huruvida debattläget och incitamenten för att debatten möjligen skulle plana ut under en tid för att sedan ta ny fart i samband med årets upplaga av Almedalen, men ack så fel vi har haft. Det kommer påfyllning hela tiden.

I dag kastar försvarsdepartementet in en ny brandfackla i debatten. Än så länge verkar få har förstått omfattningen och innebörden i det uppdrag regeringen har gett till en utredare, nämligen att regeringen avser att påbörja både topp- och detaljstyrning av Försvarsmaktens materielanskaffningsprocess.

Till att börja med. Vad föranleder då detta ytterst märkliga beslut? Det är givetvis en direkt konsekvens av försvarsdepartementets missnöje med Försvarsmaktens svar på det omtalade regeringsbeslut 7 (RB7 2012) där Försvarsmaktens i stället för att lägga sig på rygg och blotta strupen gjorde tvärt om och förklarade de faktiska omständigheterna för försvarsdepartementet och minister Enström. Att detta inte föll i god jord fick vi klart för oss redan samma dag då ministern i media öppet kritiserade Försvarsmaktens "felaktiga svar" och uttryckligen uttalade att man nu kommer att öka styrningen av Försvarsmakten. Av den anledningen ser vi nu det andra konkreta resultatet av detta. Det första resultatet var som ni läsare säkert minns den beordrade reduceringen av personal i Försvarsmakten och därmed även en beordrad utökad andel tillfälligt tjänstgörande.
 
Vad innebär då dagens kommitédirektiv i praktiken? För det första är det inte ett beslut, utan precis som det låter, ett direktiv till en utredare. Innebörden är dock solklar. Som man frågar kommer man också att få svar. Utredaren har fått knappt ett år på sig då förslaget ska redovisas 31 mars 2014.

I grunden bör man som förespråkare av ett starkt försvar utrustad med rätt materiel ställa sig ytterst skeptisk till regeringens ambition att topp- och detaljstyra Försvarsmaktens materielanskaffning. Det finns ett större antal överhängande risker med att regeringen nu väljer en sådan väg.

För det första så kommer sannolikt närings- och industripolitiska intressen att tillåtas styra i anskaffningen av materiel i ännu större omfattning än tidigare. Det behöver i sig inte enbart vara negativt, men risken finns att regeringen när försvarsindustrin hotar med tomma orderböcker, och att arbetstillfällen kommer att försvinna om inte statsmakten fyller på med beställningar, kommer att använda Försvarsmaktens materielanslag som en regulator för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I dagsläget är det svårare för regeringen att i det kortare perspektivet gå in och detaljstyra anskaffningarna, även om det är just långsiktighet man uttalat vill uppnå. Det kommer att bli extremt intressant att i förlängningen se utfallet runt detta. Låt oss hoppas att vi är fel ute i den bedömningen.

För det andra kommer sannolikt materielanskaffningar inom försvarsområdet i en ännu större omfattning än tidigare att genomföras som olika typer av motköpsaffärer. Inte heller detta behöver nödvändigtvis vara negativt, men risken finns att motköpen av regeringen anses viktigare än att Försvarsmakten får den mest optimala produkten. Ett tydligt exempel på detta är när luftvärnsrobotar skulle anskaffas till visbykorvetterna och regeringen pekade ut den sydafrikanska lv-roboten Umkhonto för anskaffning som motköp för att Sverige fick sälja JAS 39 Gripen till Sydafrika. En robottillverkare som fortfarande enbart har Finland som exportkund. Som bekant blev det aldrig någon lv-robot till Visbykorvetterna på grund av regeringens moderatledda genomförandegrupp under 2008.

Som av en händelse kom vi då osökt in på just genomförandegruppen och dess arbete med att högst godtyckligt stryka planerade anskaffningar av försvarsmateriel, vilket är den tredje, kanske största och mest överhängande risken för negativa konsekvenser av detta kommitédirektiv.

Det regeringen nu vill göra är att inrätta en permanent genomförandegrupp. Man vill att försvarsdepartementet ska överta hela ansvaret för materielansaffningen! Uppdragstaktik är med andra ord inte regeringens melodi. Vi har ett flertal mycket dåliga exempel på projekt som man rotat för mycket i med katastrofala utfall som fortfarande påverkar Försvarsmaktens operativa effekt i negativ riktning. Minns bland annat upphandlingen av Hkp 14 där självaste statsminister Persson hade sina fingrar i syltburken. Det största problemet med detta är att den nödvändiga sakkunskapen runt vilken materiel som Försvarsmakten behöver för att lösa sina operativa uppgifter enbart finns inom expertmyndigheten Försvarsmakten. I alla andra lägen hänvisar regeringen alltid till sin expertmyndighet i specifika ärenden som dessa. Men nu avser man att det omfattande arbete som materielanskaffning innebär, nu i stället skall genomföras av ett departement utan sakkunskap. Avser man möjligen att tidigare NBF-generalen Michael Moore ska lösa detta i sin nuvarande tjänst på departementet? (Viss ironi kan förekomma)

Om regeringen tidigare haft ett finger i Försvarsmaktens syltburk så avser man nu stoppa ner hela armen, ända upp till armhålan.

Nej, den enda rätta vägen vore att helt låta bli att stoppa fingrarna i burken. Men som det ser ut nu så finns det ingen återvändo. Vi vet redan nu vad utredaren kommer att leverera, nämligen det regeringen beställt. Om vi nu hamnar i en situation då detta blir verklighet så får man hoppas att utredaren kommer fram till att sakkompetens (officerare och experter) måste flyttas från Försvarsmaktens högkvarter till försvarsdepartementet. Lämpligtvis både från HKV LEDS (personal från den del som tidigare benämndes STRA UTVS) samt från PROD MTRL. Detta skulle generera positiva synergieffekter i form av en bättre relation mellan Fö och HKV samt en bättre samsyn rörande FM utveckling/inriktning samt ovan nämnda materielanskaffningar.

Vidtar man inga andra åtgärder än att enbart flytta över hela materielanskaffningen till försvarsdepartementet står vi snart inför en fullbordad katastrof. Till detta lär vi få anledning att återkomma till!


Läs hela direktivet här
Media: SR, R&D
Bloggar: Commander

Spetsnaz med holografiska sikten

Detta nya klipp med SSO-spetsnaz släpptes idag av den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Att försvarsministeriets direktunderställda SSO-spetsnaz kan bära amerikanska hjälmar och uniformer har redan visats. Men i det nya klippet om dem syns en till sak lite tydligare.

Klippet ovan är enligt Zvezda inspelat i Kaukasus, inte så långt från Elbrus. Som en läsare av föregående inlägg vänligt påpekat (tack, CA) ser det ut som holografiska sikten från amerikanska EOTech. Är de inte från EOTech så liknar de dessa. Har själv aldrig testat holografiskt sikte och undrar just om det är så fantastiskt som reklamen påstår.

Dagens debatt om Försvarsmaktens personalförsörjning


Under eftermiddagen hölls en mycket intressant debatt i riksdagen där huvudpersonerna utgjordes av försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (s) och ledamoten i försvarsutskottet Annicka Engblom (m).


Debatten fokuserade framför allt på den reform som regeringen genomförde med tre rösters övervikt. En reform som innebar avskaffandet av värnplikten och införandet av ett renodlat yrkesförsvar med anställda soldater och sjömän (GSS).

Peter Hultqvist gick som vanligt ut hårt och kritiserade den moderatledda reformen på flertalet punkter där de tyngsta var att genomförandet av reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket, de kostnadsökningar som den de facto har inneburit, de stora avhoppen, att reformen drar ut på tiden och inte kommer att kunna vara genomförd (enligt nuvarande prognos) först 2023 samt skönmålningen som regeringen sysslat med under de senaste åren kopplat till detta trots uppenbara problem..
Peter Hultqvist: "Den uppgörelse som vi har gjort i utskottet om att utreda den nya personalförsörjningen tolkar jag som att en insikt nu har börjat växa fram på regeringssidan om att den ensidiga propagandan att den nya personalförsörjningen har fungerat felfritt och att det mesta har varit i det närmaste perfekt har varit felaktig. I den här talarstolen i riksdagen har det stått många ministrar och pratat om hur perfekt detta har fungerat, hur solen har skinit varje dag från en blå himmel och att det inte har varit några problem alls. Man har inte velat ta till sig de sakliga punkter som vi har pekat på inte har fungerat."

Peter Hultqvist ställde dessutom frågan till Annicka Engblom huruvida hon delade statsministerns uppfattning om att Försvarsmakten är ett "särintresse".
Annicka Engblom: "Jag tänker vara snäll i dag och inte ge mig in i sådana krumbukter eftersom jag tycker att detta är betydligt viktigare än att, som jag tidigare sade från talarstolen, vi står och knäpper varandra på näsan."

Att Engblom inte ville svara på just den frågan kan man förstå. Det är ett pinsamt uttalande som nog till och med moderatpolitikerna helst hade sluppit få på halsen. Engblom har dock helt rätt i att enbart knäppa varandra på näsan inte leder till några konkreta förslag. Men tyvärr gav inte Annicka Engblom några konkreta svar på Hultqvist i övrigt konkreta frågor/påståenden mer an att hon ansåg reformen som fullständigt nödvändig för Försvarsmaktens operativa förmåga.


Här kan det vara på sin plats att kommentera debatten och sakfrågorna som Engblom inte ville svara konkret på i kammaren.

Att reformen med anställda soldater och sjömän blivit betydligt dyrare än vad värnpliktsförsvaret var är ett faktum som inte längre kan ifrågasättas. Det kommer med stor sannolikhet att bli ännu dyrare framöver då ersättningsnivåerna i dag är alldeles för låga för en vanlig soldat. Här måste man göra något då ersättningsnivåerna är på tok för låga för att framför allt soldaterna ska stanna under den tid som man hoppas på. Runt detta får man ge Hultqvist rätt att reformen inte var tillräckligt utredd innan den sattes i verket och att läget har skönmålats i en inte ringa omfattning trots att de svarta molnen hopats på himlen över moderaternas försvarspolitiker och försvarsministrar..

En annan anledning till att reformen är dyr är de omfattande avhoppen sett över hela Försvarsmakten. Det kostar givetvis stora pengar att ständigt utbilda nya soldater och sjömän, i flera omgångar varje år dessutom. Försvarsmaktens utbildningsorganisation/basorganisation som är satta att ta hand om utbildningen av GSS till förbanden har inte kunnat reduceras i någon nämnvärd omfattning, vilket möjligen var en naiv förhoppning då man i ett tidigt skede trodde att lägre utbildningsvolymer jämfört med tidigare skulle bli ett faktum i samband med införandet av GSS. Nu har volymerna inte minskat tillräckligt för att man ska kunna skära i basorganisationen/utbildningsorganisationen. Man måste ständigt utbilda nya soldater och sjömän i den takt avhoppen sker, och i vissa fall hinner man inte ens med detta då avhoppen inte alltid taktar med utbildningsomgångarna.

En annan faktor som inte togs upp i debatten av oppositionen som förespråkar värnpliktsförsvaret och dess fördelar (vilket var något förvånande) är regeringens ambition att merparten av Arméförbanden skall utgöras av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater). Det vore intressant att höra någon regeringsföreträdare förklara vilken skillnad det var på en innevarande årskull av värnpliktiga och GSS/T som skall tjänstgöra 38 dagar vart fjärde år? Detta är inte rätt väg att gå om man som det ofta uttrycks, vill ha ett mer användbart, tillgängligt och flexibelt försvar. Man behöver inte vara någon expert för att snabbt inse att GSS/T inte kommer att hålla samma status/kvalité som de värnpliktiga soldaterna gjorde som låg inne under ett helt år. Man kan även konstatera att en inneliggande årskull värnpliktiga sett över hela riket utgjorde en kvalificerad resurs som var gripbar här och nu. Detta vill man från moderathåll gärna bortse från i debatten, utan använder argumentet att det var bortkastat att utbilda värnpliktiga som efter genomförd utbildning släpptes i väg. Det är kanske här man borde vidtagit åtgärder och infört regelbundna repetitionsövningar och större Försvarsmaktsövningar för att till och med öka kvalitén inom det befintliga värnpliktssystemet?

Angående rekryteringen till Försvarsmakten så går den inte så särskilt bra. Vissa förband har dock lyckats bättre än andra vad avser GSS/K, men det är långt i från bra sett över Försvarsmakten som en helhet. En aspekt som inte heller nämns i debatten är att värnplikten utgjorde ett enormt bra rekryteringsunderlag mot officersutbildningen. I dag saknas den möjligheten. Under värnplikten väcktes nyfikenheten på yrket hos väldigt många individer som annars, om de inte hade gjort värnplikten, aldrig skulle funderat på en karriär som officer. Detta lider Försvarsmakten oerhört mycket av i dag. Officersprogammet (OP) har i år 80 platser. Till dessa platser är enbart 76 individer behöriga när det enbart fanns några få ytterligare individer att testa. Detta innebär i praktiken att man tvingas anta samtliga individer som enbart uppfyller grundkraven. Det finns således inte möjlighet att genomföra ett urval för att erhålla de bästa av av de som uppfyller grundkraven. Klarar man grundkravet är man i dag mer eller mindre per automatik antagen till officerutbildningen. Detta är inte bra!

Till specialistofficersprogrammet (SOU) ser det för Marinens del enligt säkra källor ännu värre ut. Där är nu en överhängande risk att man inte ens fyller de platser som finns tillgängliga på utbildningen. En mycket allvarlig och oroväckande utveckling som till stor del grundar sig i att värnplikten inte längre finns kvar som en naturlig rekryteringsbas. Detta tas näst intill aldrig upp i debatten, vilket är olyckligt.

Det finns givetvis fler aspekter att diskutera runt personalreformen, men tiden räcker inte till för det just nu. En sak kan dock vara värt att poängtera i särskild ordning. Om den ena handen anser att anställda soldater och sjömän ger operativa förband som är gripbara här och nu trots att det kostar betydligt mer än beräknat. Detta samtidigt som andra handen vill reducera Försvarsmaktens kostnader vilket kommer att innebära mindre övning för förbanden och en mer eller mindre totalhavererad materielplan så är frågan om man fortfarande anser att den totala operativa effekten i Försvarsmakten verkligen ökar genom reformen?

Allt detta har försvarsbloggarna och experter förutspått skulle slå in redan vid införandet av GSS i Försvarsmakten. Det raljerades då allt som ofta över "de negativa bloggarna" och att dessa experter hade "helt fel". Det är mycket sorgligt att ånyo konstatera vilka som fick rätt i sak.
 
Se hela riksdagsdebatten i efterhand här nedan.

Divisionens återkomst

Blir ett kortare inlägg idag (ni som hängt med har säkert märkt att jag försöker göra ett till två kortare inlägg under veckan med ett större på helgen, hur länge det orkas med får vi väl se, är ju snart semester och allt).

Ryska försvarsministeriet meddeladeden 15 maj att de skulle genomföra formeringen av divisioner i Västra militärdistriktet. Dessa skall även tillföras ny materiel samt de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.

Den tidigare strukturenunder Sovjettiden och fram till ~2008 hade en organisationsstruktur som var Militärdistrikt, Armékår, Divisionoch Regemente. Organisationsstrukturen idag är Militärdistrikt, Armékår och därefter underliggande brigader.

Dagens mekaniserade- och stridsvagnsbrigaderpåminner i mångt och mycket om de tidigare regementena. Vissa förmågor har förstärkts troligtvis för avsaknaden av den tidigare divisionsnivåns resurser. Att man kommer lämna brigadstrukturen är föga troligt men en återgång till den tidigare divisionsstrukturen kan vara mer troligt.

Detta kan tyda på ett antal saker, dels kan det varit så att armékårsnivån har fått för många direkt underställda chefer (DUC) att leda, vilket var en av många anledningar till varför vi återinförde territoriell områdesindelning av Sverige. Dels kan det även tyda på att man vill förstärka vissa förmågor för att få en högre uteffekt.

Ser man i det västra militärdistriktet har man två armékårer (6 och 20). Fördelat på dessa två kårstaber är följande markstridsförband:

FÖRBANDSTYP ANTAL
Stridsvagnsbrigader 2
Mekaniserade brigader 8
Artilleribrigader 4
Markrobotbrigader 4
Raketartilleribrigad 1
Luftvärnsbrigader 5
Ingenjörsbrigader 2

Detta gör att enbart på kårnivå har man en stor mängd DUC vilket försvårar ledningen, detta kan förenklas med införandet av divisioner, likväl som vi tidigare hade fördelningar under militärområdesbefälhavaren i det gamla MILO konceptet. Klassiskt brukar man säga som chef bör man ej ha mer än fyra stycken DUC allt över det försvårar ledningen av sitt förband.

Förmågeförstärkningen kan innebär att man inom divisionen har de resurser som man annars skulle fördelat ut på kårnivå till respektive brigad därigenom får man återigen en förenklad ledningsstruktur.

Utifrån ovanstående resonemang kan kårstaberna renodlat fokusera på planering, och ledning av sina underställda förband medan divisionerna kan fokusera på genomförande delen.

Det intressanta är att det är i det västra militärdistrikt som denna förändring genomförs, det kan också tyda på att vi kan få se själva tanken under Zapad'13 iår kopplat till att man öppet säger att de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.

Återigen detta är mina egna bedömningar så kan vara helt fel, men svaret kommer nog komma snart i någon form.

Have a good one! // Jägarchefen

Medborgarna – resurs eller belastning?

När ett samhälle utsätts för allvarliga händelser, som avviker från vardagens rutiner, krävs det stora insatser för att hantera den uppkomna situationen. Möjligheterna att anpassa den ordinarie organisationen för mer krävande situationer finns knappast i praktiken. För att undvika  samhällskollaps, krävs att stora delar av befolkningen gör en insats. Både för att ta hand om sig själva, andra och för att i mer organiserad form ge sitt stöd till de samhällsinsatser som görs.

I ett demokratiskt land är det av avgörande betydelse att alla medborgare känner tilltro till samhällets förmåga att skydda och rädda liv, egendom och miljö.

De frivilliga försvarsorganisationerna har alltid verkat bland breda folklager och då bidragit till landets försvarsförmåga och krisberedskap, en fördjupad folkförankring och kunskap om vad som krävs vid svåra påfrestningar på samhället. Idag finns det ett svagt konkret intresse, både bland politiker och myndigheter, för denna verksamhet. Frånvaron av ett omedelbart militärt hot har skapat en uppfattning att frivilliga krafter inte längre är lika nödvändiga som förr. De icke-militära hoten och riskerna har visserligen fått ökad uppmärksamhet, men i verkligheten har detta ännu inte gett upphov till tillräcklig praktiskt användbar krishanteringsförmåga. Detta är en besynnerlig inställning och hantering som är svår att förstå. Även om vi upplever en gynnsam säkerhetspolitisk situation, vet vi inte hur framtiden ser ut. Samtidigt finns det alltså redan nu en räcka av andra hot mot vårt samhälle som är både omfattande och svåra att förutse.

Samhället är under ständig förändring. Hoten och riskerna, som kan drabba oss som individ och samhälle, är nu betydligt fler och mera varierande än tidigare. Väderrelaterade händelser, tekniska problem i viktig infrastruktur och terrorhandlingar är bara några exempel. Risken för krig finns även för svensk del med i bilden.

Framväxten av en alltmer globaliserad ekonomi har också kommit att innebära nya utmaningar även i vårt land. Försvarsmakten har helt förändrats. Från ett stort mobiliseringsförsvar har vi nu en betydligt mindre militär organisation som med kort varsel ska kunna användas både här hemma och vid internationell konflikthantering, långt borta och i närområdet. Det civila försvaret har i praktiken lagts ner och staten räknar med att de reguljära resurserna även ska kunna fungera i händelse av krig. Det som under det kalla kriget benämndes ”totalförsvar” har i själva verket helt försvunnit.

Mycket av det som hänt är positivt. Försvarsmaktens förmåga att delta i internationella insatser har ökat och gett en officerskår och soldater med stor erfarenhet av den svåra verklighet som en militär insats består av. Samtidigt finns det också en baksida.

De förändringar som ägt rum har genomförts för att på kort sikt möta de utmaningar som vi just nu står inför. Både näringsliv, statliga myndigheter och kommuner har skaffat sig alltmer slimmade organisationer. En följd av denna utveckling är minskade möjligheter att hantera oväntade händelser som kan uppstå.  Vi har också bevittnat en professionalisering i samhället med ett ökat fokus på de som dagligen arbetar i verksamheten. Vi har gått från ett system där organiserandet av ett totalförsvar var grundläggande, mot en situation där vi tar bort allt som inte omedelbart behövs. Det finns också en växande klyfta mellan professionella utövare och vanliga medborgare.

Passiviteten i att analysera och utveckla hur medborgarna och frivilliga försvarsorganisationer kan användas för att skapa ett robust samhälle är uppseendeväckande. Istället riktas allt fokus mot den personal som tjänstgör i den dagliga verksamheten. Detta kortsiktiga perspektiv hotar samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar, orsakade av ett brett spektrum av hot. Mot denna bakgrund är det relevant att ställa frågan om vanliga medborgare betraktas som en belastning, istället för att kunna vara en resurs.

Ytterst är det en fråga för regeringen och riksdagen att ta ställning till hur hela samhällets resurser ska användas för att optimera säkerheten och tryggheten för medborgarna och landet. Vi förutsätter att regering och opposition ser till att dessa grundläggande välfärdsaspekter på riktigt kommer upp på samhällsagendan. Det är ingen tvekan om att vi, med alla våra tusentals medlemmar, är beredda att bidra till säkerheten och tryggheten!

Stefan Ring, Generalsekreterare, Allmänna försvarsföreningen
Peter Lagerblad, Riksförbundsordförande, Flygvapenfrivilliga
Alf Sandquist, Rikskårchef, Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund
Lennart Myhlback, Ordförande, Frivilliga Flygkåren
Georg Guldstrand, Ordförande, Frivilliga Radioorganisationen
Jörgen Karlsson, Rikskårchef, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund
Peter Mårtensson, Ordförande, Försvarets Personaltjänstförbund
Bengt Sandström, Generalsekreterare, Försvarsutbildarna
Stefan Magnusson, Ordförande, Insatsingenjörernas Riksförbund
John Fritsch, Generalsekreterare, Sjövärnskårernas Riksförbund
Reidun Eklöw, Riksbilkårchef, Sveriges Bilkårers Riksförbund
Sven Lindgren, Förbundsordförande, Sveriges Civilförsvarsförbund
Peter Rimsby, Generalsekreterare, Svenska Brukshundsklubben
Christina Arosenius, Ordförande, Svenska Blå Stjärnan
Annette Rihagen , Rikslottachef, Svenska Lottakåren
Jimmy Persson, Ordförande, Svenska Skyttesportförbundet