Klockan är tre och allt är väl

I morse hade Sveriges Radio P1 en utfrågning av försvarsministern. Det var en intressant pratstund med Karin Enström. Hon lyfte till att börja fram våra gemensamma intressen med Ryssland, och poängterade att vi har samma intresse av att Östersjöområdet fortsätter att vara lika stabilt som idag. Sverige är också en väldigt viktig handelspartner för Ryssland. Jag delar den uppfattningen till 100 %. Självklart ska vi ha en inkluderande strategi när det gäller Ryssland, och på alla sätt vara en god partner. Ryssland har ju också ett stort rike att skydda och mycket bekymmer för den ryska ledningen emanerar ur Kaukasus och Centralasien.

När det gäller den ryska upprustningen, så vidgick försvarsministern den, men menade att hon hade svårt att se att det skulle vara riktat mot Sverige. Hotet hade helt enkelt inte ökat, menade Karin Enström. Det går dock inte utesluta militära incidenter i vårt närområde, och på lång sikt går det inte utesluta någonting, sa försvarsministern. Det är en rimlig hållning och en fråga för försvarsberedningen att försöka besvara så gott det går. En förmåga konstitueras av tre faktorer enligt klassisk underrättelseanalys. En vilja/avsikt, en kapacitet och ett tillfälle. Det vore märkligt om inte beredningen inte finner att den ryska förmågan har ökat och kommer att öka ytterligare med tanke på de ryska upprustningsplanerna (kapacitet).

Den ska sedan placeras in mot vilken sannolikhet det finns för olika slag av väpnad aggression som på något sätt berör Sverige och vilka konsekvenser ett sådant skulle så få. Eftersom den amerikansk-ryska ”reset” som fanns vid förra försvarsbeslutet inte är utan en hel del gnissel, och den amerikanska förmågan över tid kommer att nedgå i norra Europa kan man dra slutsatsen att sannolikheten för väpnad aggression mot Sverige i vart fall inte minskar över tid. Lägger vi därefter på den ryska viljan att lösa konflikter med grannar med militär makt som manifesterades i Georgien 2008 liksom suspenderingen av CFE-avtalet, så är nog sannolikheten för väpnad konflikt något högre än tidigare, om än fortfarande väldigt liten. Konsekvenserna för vår del vid väpnade angrepp mot landet är med all säkerhet likadana.

Dagens meddelande från Jakobsgatan var att vi har en högre försvarsförmåga idag än vad vi hade när alliansregeringen tillträdde 2006. Hon hämtade kraft från ett uttalande av ÖB om att så var fallet. Här skulle jag vilja invända av två skäl. Det ena är tillståndet i insatsorganisationen. I regleringsbrevet för 2012 specifierade regeringen tillgängligheten för de svenska markstridskrafterna:

”Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
…………
- att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,”

Det är det vi har just nu, och vid halvårsskiftet tillkommer ett ytterligare skyttekompani.

För det är precis som försvarsministern försökte säga, vi befinner oss mitt i en stor reform och allt ska inte vara klart ännu. Men visst hade Sverige mer än en bataljonsstridsgrupp i hygglig form 2006, så minns jag det i alla fall. Flygstridskrafterna är däremot i ett bättre tillstånd än 2006. Wiseman hade ett helt inlägg om detta nyligen. som inte styrkte försvarsministerns tes. Det andra skälet är att begreppet försvarsförmåga måste relateras till vad man ska försvara sig emot. Då är det intressant att lägga de olika ländernas linjaler för militära utgifter sedan 2006 jämte varandra. En sådan jämförelse visar att den ryska utgifterna nästan fördubblats sedan 2006, medan vår går svagt utför, om vi rensar för inflation. Alltså är vår försvarsförmåga inte högre idag än 2006, varken absolut eller ännu mindre – relativt.

När hela insatsorganisationen finns på plats 2019 kan vi tala om en ökad försvarsförmåga, om den realiseras som aviserad förmåga. Men den är då avpassad mot en beställning som gjordes 2008/2009, och har inte tagit höjd för omvärldsförändringarna.

Det är alltså vår försvarsförmåga som skall ställas i paritet till den ökade ryska förmågan och ett hot som sannolikt är något högre i framtiden. Om inte det är så, så är ju frågan hur vi fick det försvar vi beslutat om tidigare? Det är en intellektuell uppförsbacke för de som avfärdar rysk upprustning, när samma debattörer samtidigt framhöll den rysk-sovjetiska kollapsen som intäkt för att helt riktigt dra ned vår försvarsförmåga. Bevisbördan för att militära utgifter bara räknas i nedförsbackar ligger på dessa.

(Edit kl 2010) I Aftonbladet gör Peter Kadhammar en betraktelse kring försvarsförmågan på Gotland, som är mycket läsvärd. Tillgängligt var namnet. (Slut edit)

Vänta inte till dess den första tolken dödas!

Idag hade SvD en debattartikel om de afghanska tolkarna av frilansjournalisten Siri Steijer och Stefan Olsson, chef för tankesmedjan Fri Värld. Poängen är klar. Utan hjälp från dessa människor hade inte våra trupper kunnat göra sitt jobb lika bra. Vi bör därför ta vårt moraliska ansvar och göra något som kan skydda dem och deras familjer den dagen vi inte är kvar i Afghanistan på samma sätt.

I december gick Akademikollegan Johanne Hildebrandt hårt åt regeringen i samma ärende. Det är inte annat än en stor skam för Sverige att inte regeringen erkänner tolkarnas utsatthet, skrev hon i SvD. Dagen före julafton försökte Försvar och Säkerhet dra sitt strå till stacken genom julsagan Karl-Bertil Officers julafton om en
armémajor som tar saken i egna händer. Inlägget är F&S näst mest lästa någonsin och indikerar att många av läsarna känner för frågan.

Det är dags att öka trycket kring tolkarnas utsatthet. Det måste göras utan att hemfalla åt stigmatisering. De är vanliga människor som du och jag. Det är inte säkert att huvuddelen ens vill lämna Afghanistan, utan andra åtgärder kan också vara goda gärningar. När svenska styrkor etablerade sig i norra Afghanistan vintern 2005/2006 valde de efter hand att arbeta för oss och använda sitt kunnande om kultur och språk för att försörja sina familjer eller av andra skäl. Trots att allt fler gör allt dystrare prognoser för tiden efter ISAF, så arbetar de fortfarande lojalt vidare.

Det är tydligt att vår lagstiftning inte kunnat förutse den här situationen, men den ignorans tillståndet bemöts med upplever jag som kyligt byråkratisk i bästa fall. Vi borde låta frågan bli snabbutredd, varför inte genom en tilläggsuppgift till nästa steg i veteranutredningen som leds av folkpartiets förvarspolitiske talesperson Allan Widman, tillika ordförande i Riksdagens EU-nämnd.

I morgon kommer Fri Värld med en rapport om de afghanska tolkarna. Försvar och Säkerhet kommer att intensifiera bevakningen kring de afghanska tolkarna. Jag upplåter med glädje debattutrymme till den som vill lägga förslag hur den politiska nivån ska kunna övertygas om att inleda en utredning eller hur konkreta förslag skulle kunna se ut som bemöter dessa människor med en humanistisk ansats. Exempel från omvärlden saknas inte.

Idag hade Expressen en ledare med rubriken Varning för blågul försvarsnostalgi. När det finns en risk för att försvarsvänliga krafter etiketteras med ord som nostalgi, så är en god medicin att visa sitt engagemang även för Afghanistan. Kom och gör din röst hörd, både för vårt försvar och allas säkerhet!

Maktkamp i Kremlin: Shoigu?

Idag tar vi ett litet avbrott i diskussionen kring vår säkerhetsarkitektur och riktar blickarna mot Kremlin

Jan Blomgren skriver den 16/2 på SvD om hur starten på en svartmålningskampanj av den förra presidenten Medvedev har kommenderats. Maktspelet på högsta ort i Kremlin är viktigt speciellt med hänsyn till hur styrelseskicket är utformat som placerar mycket makt på få individer. Blomgren nämner två namn som skulle vara tänkbara premiärministerskandidater Sobyanin och Shoigu, men tyvärr missar han den (i mina ögon) viktigaste frågan i sin artikel. Vad säger detta om Putins maktposition?

Vissa bedömare gissar att Medvedev inte kommer att klara sig året ut på sin position och vem som efterträder honom kommer vara av stor betydelse. Premiärministerposten har använts i Ryssland som en plats man bereder näste tronarvinge. Boris Yeltsin avverkade inte mindre än fyra premiärministrar innan han valde Putin som fick ta hand om det andra Tjetjenienkriget och blev därav populär innan han senare blev vald. Posten är viktig.

Den eventuelle ersättaren skulle vara en tydlig indikation på hur Putin resonerar; med en teknokrat och lojalist skulle han se sig själv fortsätta till eventuellt 2024, medan en starkare personlighet skulle kunna vara en förberedelse för att lämna över makten. Vem skulle då kunna vara aktuell för detta? Blomgren nämnde Sobyanin, Wiseman påminner oss om Rogozin, jag vill inte utesluta Ivanov (tillsammans leder Rogozin och Ivanov paraplyorganisationerna för militärindustrin), men framför allt Shoigu.

För någon vecka sedan lyssnade jag på en föreläsning av Rysslandsexperten Pavel Baev.  Han sade då något som jag påminner mig om idag. Ifall Putin börjar uppfattas som en risk, då är det Shoigu mannen vi ska hålla ögnonen på. Han har arbetat på krishanteringsministeriet i över 10 år och ses som en handlingskraftig man som dykt upp och agerat vid varje kris. Vidare är Shoigu ingen hängiven Putin-lojalist och har en egen maktbas främst i krishanteringsministeriet, försvarsdepartementet, och visst inflytande i Moskva efter sin relativt korta tid som guvernör där.

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Shoigu och Putin Foto: Wikipedia

Även efter en relativt kort tid som försvarsminister har han lyckats stärka sin position avsevärt. Shoigu talade på ryska krigsvetenskapsakademiens årliga sammanträde och nämnde då både ”mobilisering” och ”storskaliga krig”, något som Serdyukov försökt överkomma och något som tilltalar ledande skiktet i ryska militären. Talet är också noterbart då Serdyukov ofta undvek ryska krigsvetenskapsakademien och stötte sig med många höga militärer med sin reform (analys här). Att Shoigus handlingar blivit populära med just den del av makten i Kremlin som Serdyukov stötte sig med är inte särskilt förvånande. Vad som är mer intressant är vad hans tillsättning till posten som försvarsminister säger om Putins maktställning. Tillsatte Putin honom för att lugna det militär-industriella komplexet eller kunde han inte hindra dem att få deras vilja igenom? Hursomhaver ser en populär Shoigu alltmer besvärande ut, men man må minnas att Putin har lyckats hållt makten så länge mycket på grund av hans känsla för det politiska spelet och hur han kunnat göra sig av med hot mot sin ställning.

Åter för att knyta till frågan jag ställde i första stycket. Vad säger detta om Putins maktposition? Få konkreta saker, men desto mer det börjar pratas om att ett maktöverlämnande, desto mer passé och svagare kommer Putin att uppfattas som. Valet av en efterträdare till Medvedev och hanteringen av Shoigu är två händelser att noga följa.

Ps. för språkpuritaner använder jag för enkelhetens skull namnen på engelska då jag är mest bekant med dem. 


Postat i:Ryssland Tagged: Medvedev, Putin, Shoigu

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad "billigare och bättre"-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.


Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt "camptjänster" för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).


Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.


Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.


Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,

Internationella Insatser för alla!

Försvarsmakten har i en av sina rekryteringskampanjer sloganen "Vem bryr sig?". Kanske inte den mest lyckade kampanjen eller sloganen i mina ögon då det är lätt att göra ett syftningsfel och få resultatet "Försvarsmakten, vem bryr sig?".

Men grundtanken var i varje fall god. För samtidigt som de flesta svenskar i dessa tider trycker i sig den ena semlan efter den andra så lider civilbefolkningen i många länder av brist på mat och rent vatten. Här har Försvarsmaktens PR-byrå tyvärr helt rätt. Handen på hjärtat, vem bryr sig? I varje fall är det inte liknande nyheter som drar svenskarnas intresse. Läser man Expressen eller Aftonbladet så får kronprinsessan Victorias klänningar stora rubriker samtidigt som konflikten i Kongo nämns enbart i förbigående. Detta trots att Kongokriget är ett av de största krigen i modern tid, d.v.s. någonsin!

Den började 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Det stora antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget – det andra är för övrigt inte Vietnam, vilket någon kanske trodde, utan Koreakriget (mellan 4,5 och 7 miljoner döda i Korea, 3 miljoner i Vietnam). De flesta av dödsoffren har inte dött av militärt våld utan av sjukdomar och svält, det vill säga av den humanitära katastrof som kriget orsakat.

Men är det de militära insatserna som gör mest effekt?

Ofta är de moderna krigen konsekvenser av strider mellan olika maktgrupperingar i ett land, snarare än de klassiska krigen mellan länder. Dessa grupperingar och avsaknad av en legitim central regim är också det som gör det svårt att lyckas med en militär insats.

Ta Mali som exempel. Vem ska omvärlden stödja? Vem är egentligen den som har den legitima rätten till makten? Vem vi än hjälper så kommer det att finnas någon annan som anser att vi tar sida och är emot dem. Visst är det bra att slå ut islamistiska grupperingar som kan bli ett hot mot omvärlden, men i allt för många fall så skapar liknande militära insatser bara nya offer och nya potentiella terrorister. Det är svårt att hitta balansen mellan att hjälpa och att öka våldsspiralen.

Visst är det bra att skicka militärt transportflyg till Mali, men för samma summa pengar så går det att hyra många civila transportflygplan. Det är trots allt inte transportflygplanen som är det viktiga, utan det de transporterar. Mat, vatten, filtar och sjukvårdsmaterial till de som drabbas av konflikten. Det ena utesluter dock inte det andra.

När jag hösten 2010 gick utbildning inför insatsen i Afghanistan på Livgardet så hade vi ett besök av Svenska Afghanistankommittén. Deras budskap var mycket tungt att smälta. De ville inte blanda sig in i den militära insatsen då de dels ansåg att det skulle försvåra för dem att nå de civila och dels skulle innebära att deras personal skulle utsättas för hot från talibanerna. För till skillnad mot stora delar av de militära förbanden så kommer de att vara kvar efter 2014.

Jag har full förståelse för SAK inställning. Samtidigt var jag också frustrerad, då jag liksom mina kollegor insåg att det är mycket svårt för en insats att lyckas om man inte har tillgång till alla verktyg, både militära och civila och det krävs en samordning för att ge bästa effekt. Har man bara en hammare tenderar man att behandla alla problem som en spik. I just Afghanistan så är detta ett problem. Vad är huvudsyftet? Att hjälpa de civila eller slå ut talibanerna? Blir fokuset att slå ut talibanerna (vilket aldrig kommer att lyckas) så har talibanerna vunnit.

Ämnet är svårt att debattera då de flesta saknar insikt i den ena eller andra sidan av konflikten eller av den ena eller den andra aktören. Internationella insatser är hos oss svenskar något främmande och något som ligger långt borta. För de flesta av oss så är dessutom chansen att deltaga i en militär insats i det närmaste obefintlig. Efter nedläggningen av den svenska värnplikten är det nog också så att chansen för en svensk att över huvud taget komma i kontakt med Försvarsmakten mycket liten. Men trots det så kan vi alla deltaga i internationella insatser!

Just nu så genomför Svenska FN-Förbundet en kampanj för att samla in pengar för att stödja de som drabbas av konflikten i Syrien. Med tanke på stormakternas intressen i Syrien så är det mycket liten chans för att omvärlden ska lyckas med en militär insats i just denna konflikt. Så det kanske inte går att stoppa kriget, men det går att minska lidandet för de som utsätts för det. Märk väl att de flesta som dör i en konflikt inte gör det på grund av det militära våldet, utan på grund av den humanitära katastrofen som kriget innebär. Så gör en Internationell Insats du också! Stöd de internationella räddningsorganisationerna.

ISAF i Boden

Utställningen som invigs i Boden handlar om FS 21, som detta klipp också handlar om.

"På farligt uppdrag - med FS 21 i Afghanistan" heter den fotoutställning som visas på Försvarsmuseum i Boden mellan den 16 februari och den 5 maj.

Utställningen består av ett femtiotal fotografier som tagits av SvD-fotografen Yvonne Åsell, som följde första plutonen i kompani Romeo Lima under utbildningen i Sverige, under insatsen i Afghanistan och vid hemkomsten. Åsells foton visar i hög grad soldaternas vardag i Afghanistan. Betraktaren får följa verksamheten vid campen, under patrulluppdrag och i kontakt med lokalbefolkningen.

Invigning den 16 februari kl 14. Utställningen invigs av överste Torbjörn Larsson, som var chef vid Afghanistanstyrkan FS 14 och FS 23.

Karlis Neretnieks och ofoget

Den förre rektorn för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, hade ett intensivt dygn under gårdagen. Det började tidigt med inslag i Ekot, sedan följde presentation vid Krigsvetenskapsakademins vintersymposium av arméns krigföringsförmåga. Till kvällen befann sig den gode generalen i Göteborg för att delta i SVT Debatt tillsammans med bland andra förre försvarsministern Anders Björck, ordföranden i EU-nämnden och förre riksdagsledamoten för (mp) Per Garhton.

Under programmet framkom det att Karlis Neretnieks delat kupé med Ofogs representant i programmet, Pelle Sunvisson, och kommit fram till att de hade samma mål och att han ansåg att civilt motstånd har sin givna plats i ett motstånd. Generalen Neretnieks har alltid varit en förebild med sin prestigelöshet och sitt nyfikna, rörliga intellekt, så varför skulle en tågresa från Stockholm utgöra ett undantag. Det är alltid nyttigt att möta helt annorlunda perspektiv och söka gemensama beröringspunkter. Pelle Sunvisson kastade sig in i debatten med exemplet att Sovjetunionen föll inifrån utan vapen, och pekade också på att Norge efter hand organiserade ett framgångsrikt civilt motstånd. Det ligger viss poäng i framförallt det första påståendendet, även om det förekom ett visst våld när det post-moderna Ryssland skapades. Jag tänker då främst på kuppförsöket, där Boris Jeltsin klev fram, som den sista akten i Sovjetunionens fall eller dödsryckning.

När det gäller Norge anser jag däremot att Pelle Sunvissons argument har klara svagheter. Den praktiska innebörden av ett icke-våldsförsvar som ska hantera en motståndare som använder vapen för att utöva tvång- eller våldsmakt är att det egna försvaret inte har någon avskräckningsförmåga. Det innebär att sannolikheten för att bli utsatt för militärt våld som begränsar vår egen frihet att forma vårt samhälle ökar. Som värnpliktig fick jag höra på en föreläsning av Knut Haukelid, som tillsammans med kamrater berättade om sina erfarenheter från den tyska ockupationen. Det som jag minns mest från denna, förutom civibefolkningens lidande, var vad en ockupation gör med de som ingår i en motståndsrörelse. Alla handlingar var inte de inblandade stolta över. Det var tydligt, även om de försökte rationalisera förklaringar till varför de gjorde som de gjorde med hänvisning till att det var krig.

Ett starkt argument till varför den civila olydnanden mer är en teoretisk modell än realistisk politik är just att Norge efter kriget kom till slutsatsen att stärka sitt försvar och gå med i NATO. Utvärderingen verkade inte visa att det framgångsrikt organiserade civila motståndet var en eftersträvansvärd modell i framtiden för det hårt prövade norska folket. Och inga andra folk heller för den delen.

Men som sagt, jag håller med Karlis om att civilt motstånd har en given plats i allt motstånd och att det vore fantastiskt om vi kunde få en helt fredlig värld. Det är ofantliga summor som världen spenderar för militära ändamål, och tänk om de kunde användas till andra ändamål exvis fattigdomsbekämpning, som Pelle Sunvisson hade som exempel. Därför väntar jag med spänning på hur Ofog också organiserar en avdelning för att få Ryssland att avbryta sin annonserade rustningsspiral.

Flygvapnet behöver rekrytera..då groundas dess bästa rekryterare, Team 60!!

Flygvapnet är, liksom övriga försvarsgrenar i skriande behov av rekrytering. En av de bättre rekryterarna heter Team 60, flygvapnets uppvisningsgrupp sedan slutet på sextiotalet, bestående av sex SK 60. Chefspiloten från flygskolan och ledare från Team 60 har fått samma ambivalenta svar i år igen från ansvariga, " Vi vill ha Team 60 men ni får ingen flygtid så det blir inget i år heller". Problemet är att FV, inte ens dess chefer, kan styra alla korkade avtal som sluts rörande kärnverksamheter. FM ska bara äga rena operativa insatsresurser, resten ska tas in på entreprenad. I det här fallet så är det Saab som äger produktionen av flygtid på SK 60. Avtalet stipulerar bara ett visst antal flygplan och det kan inte ens flygvapeninspektören ändra på med mindre än att han stänger av elevflygningen. Som extra lök på laxen så innebär nuvarande koncessionsbeslut på Malmen att det inte får flygas på helger vilket innebär att om Team 60 skulle ha ett uppdrag en lördag och/eller söndag så måste flygplanen flygas iväg på fredagen och sedan tillbaka på måndagen. Var och en inser snabbt det orimliga i detta.
Försvarsmakten lägger dock hundratals miljoner kronor på tvivelaktiga rekryteringskampanjer som enbart applåderas av folk inom reklambranschen, framförallt de som fått de feta kontrakten av försvaret.
Team 60 har funnits i 47 år. Det är miljoner människor som sett dem på olika evenemang, inte nödvändigtvis flygdagar och över tusentals unga män och kvinnor har fått en impuls att söka till Flygvapnet genom dem.
Saab som numera ansvarar för SK 60 produktionen binder ris åt egen rygg då de inte underlättar Team 60 verksamhet då det på sikt även drabbar deras egna försök att sälja Gripen.

Mitt namn är Bond, James Bond!

En av de saker som tillhört min uppväxt och som troligtvis format mig som människa är James Bond. Inte för att jag det minsta lilla vill hävda att jag är cool och att alla brudarna faller för mina fötter, men jag gillar alla de fräcka prylarna som Q trollar fram till James.

En av mina favoritscener bland Bondfilmerna är inledningen till "Octopussy". James hoppar in i ett miniatyrjetflygplan och sopar banan med fienderna. Men vad är det han flyger egentligen?

Det är en av Jim Bedes skapelser, en BD-5J (J för Jet). Också känd som Acrostar Mini Jet, FLS Microjet eller SMART-1. Enligt reklamen innehavare av Guiness världsrekord som minsta jetdrivna flygplan. Historien bakom BD-5 kan ni läsa här. Läs även den här artikeln om utvecklingen av BD-5 i Private Pilot, september 1975.


Specifikationen är utmärkt för ett flygplan som är 12 fot lång och väger mindre än en del vanliga bilmotorer. Vad sägs om maxfart 300 MPH, topphöjd 26.000 fot, vikt (tom) 350 pounds och maxvikt 850 pounds? Motorn i BD-5J är en Microturbo/Sermel TRS-18 med en dragkraft på ca 1.1 kN. Microturbo tillverkar inte längre sin TRS-18 motor, men det finns alternativa lösningar för de som är intresserade av att bygga en BD-5J. BD-5J finns också i en tremotorig variant BD "Tri Jet", som drivs av tre stycken HJFS-100 Turbojet motorer.

BD-5 såldes (och säljs fortfarande) som byggsats och fanns med propeller eller jetmotor. Reklamen sade att den gick att bygga på 600 h, men i praktiken tog det betydligt mer. 3500 h är en mer realistisk siffra som nämnts i sammanhanget.

Men ett fräckt flygplan är inte allt. Som vanligt i Bondfilmer så är det avancerade stunts i kombination med en smula trickfilmning som är receptet till framgång. För att göra bra filmscener krävs därför också en bra pilot. J.W. "Corkey" Fornof var den som fick uppdraget att flyga BD-5:an under inspelningen av "Octopussy".

"Corkey" är uppvuxen i ett flygplan. Bl.a. så flög han uppvisningar tillsammans med sin far och en annan flygarlegend, Bob Hoover.

Aviation has always been a part of Fornof’s life. His dad was a Navy carrier pilot who nicknamed his son “Corkey” after the name on the plane he inherited from another Naval Aviator. He later learned that Corkey is a Japanese word that means “invincible one.”

“The first time I went flying was when my mother was pregnant with me,” Fornof said. “It was in a PT-19 and my dad did aerobatics.”

Fornof grew up in Houma, La., surrounded by his father’s planes, including a BearCat, a Mustang and a T-6. “I was always around aviation,” he recalled. “How do you not fall in love with airplanes?”

While he was surrounded by airplanes, Fornof’s father made him earn the right to fly. “My dad wanted me to finish college before I learned to fly,” he said, noting he is still six hours short of a degree. “I had to rebuild the T-6 before he let me learn to fly in it. He wanted to be sure I really wanted to do it.”

He soloed after 5.6 hours in the T-6 when he was about 20. “That airplane taught me an awful lot,” he said. “I flew it coast to coast and border to border following Bob Hoover and Dad, cleaning up their airplanes.”

After logging just 67 hours, he flew his first air show with his father and Hoover, a charity invitational show at Spaceland Air Park just outside Houston for an audience of astronauts. “My first show was narrated by Frank Borman and Shorty Powell, the NASA announcer,” he recalled. “It was quite a send off.”

He continued flying air shows in Mustangs and F8F Bearcats with Hoover and his dad until 1971, when the elder Fornof was killed during a performance when a wing on his plane came off. He stayed in the air show business until the mid-1980s, when he made the decision to concentrate on movies.

He had started working on television shows and movies in 1967, doing air shows on the weekends and his movie work during the week. But as the movie work took off, he found himself traveling the world to different locations and it was just too much.

“I had been flying air shows for 25 years, so I decided to concentrate on the movies,” he said. “It wasn’t for the money, but for the creativity.”

"Corkey" har flugit BD-5:an i många år och har givetvis ett antal intressanta historier att berätta. En av dessa är en händelse som gav inspiration till flygscenen i Octopussy.

On a flight from Atlanta to Washington D.C., at 14,000 feet, he got an oil light.

“It’s got a dual system on there so as long as it was indicating pressure on there I thought I was OK,” he said. “About five seconds after the oil light came on, the oil pressure just dropped to zero, so I reached over and shut the engine off.”

Because the BD-5 had so little drag, it made an excellent glider. He made use of the convenient design feature while turning south.

“What had upset me, was we didn’t have the weather information we have today,” he said. “Everything was predicted to be clear but under me was a solid overcast. So I called Center and turned around south because I knew if I stayed on this one certain radio, it’d keep me out of the mountains. This overcast wasn’t supposed to be thick. Well, the overcast lasted until I was 800 feet over a pine forest.”

Fornof said he spotted Interstate 95 about a mile to his right and decided to head that way. The speed limit was 70 mph and he was holding 90 knots when he approached a Mayflower moving van.

“I wasn’t sure I was going to get past it, but the road’s going up and I’m just kind of following the road,” he said. “I actually thought of landing on top of it because when I crossed him, there was maybe only a 10-mile-an-hour difference, but I instantly saw signs of the Roadrunner and him going under an overpass. So I decided against that and I crept in front of him and then I dropped down right in front of him so he’d see me. He blew the horn and started slowing traffic down for me.”

Fornof landed while traveling up one of the humps in the road, passing a Cadillac. He said the people in the car just looked at him.

“As I crested the hill and started down the other side, there was a pickup truck towing a boat,” he said. “The lady in the pickup truck saw me and I could see her talking a mile-a-minute to her husband. As I got up alongside of him going downhill, he just looked over and waved to me. I pointed over in the front. He kind of backed off and I pulled into the right lane. Down at the bottom of this hill was a turnoff to the access road.”

Fornof coasted down the road to a Sunoco gas station, running over the rubber hose and sounding the proverbial, “ding-ding, ding-ding.”

“I stopped right there,” he said laughing. “About this time the owner of the station is leaning up against the door and he’s chewing tobacco and he spits. We looked at each other for a good 20, 30 seconds. He finally walks over to the airplane and I open the canopy. He says, ‘This is Candid Camera isn’t it?’ I said, ‘Nope.’”

There was a dress shop in the strip mall where the gas station was located and Fornof said two ladies, who had just seen him appear on the Mike Douglas show, came running toward him.

“They’re cheering and jumping up and down,” he said. “(The station owner) runs in and gets on the phone and tries to call the TV station. They thought he was drunk.”

One station did eventually call back, Fornof said, but only to relay the information provided them by the Sheriff’s department, that there was no record of a jet crashing on the highway.

Fornof said, “I’m standing right next to him and he says, ‘No, no, no. A jet didn’t crash. It’s this little biddy jet. He landed on the highway and came into my gas station.’ They were sure he was drunk and they hung up.”

Though no TV stations took the matter legitimately, a newspaper did make the trip and took a photo of Fornof standing in front of the BD-5 parked at the station. Fornof eventually reinvented his interstate diversion as the opening sequence of “Octopussy.”

Vad säger man? Jag kanske aldrig kan bli lika cool som James Bond, men jag skulle ge min högra hand för att få testflyga en BD-5!







Hotbilden: Ryssland och NATO

Diskussionen på bloggen fortsätter kring vad NATO kan lösa och icke. Tidigare har diskuterats NATO och Sveriges handlingsfrihet, samt hur NATO inte kan vara ett substitut för en trovärdig försvarsmakt. Idag fortsätter vi med att ta in Ryssland i bilden. Diskussionen kring de hot Ryssland kan utgöra kommer även att fortsätta framgent.

Ryssland är en aktör som skapar bråk när det ser en vinning av det och inte en aktör som skapar bråk för att de är onda och därav gör onda handlingar. Detta är något som tydliggjordes när dåvarande generalstabschefen Makarov besökte Finland och visade vad Ryssland ser som rysk intressesfär. Makarov kritiserade också Finlands militära övningsverksamhet och varnade för ett närmande mot NATO. Att Moskva oroar sig för en utvidning av alliansen framgår tydligt av detta, men framförallt i deras militärdoktrin där listas NATO som den största externa militära faran (Se Wiseman).

De senaste dagarna har försvarsdebatten vidare hållt ett högt tempo efter bland annat Jan Björklunds utspel om Patriot-system på Gotland (Se F&S för sammanfattning av debatten). Centralt är det hot Ryssland utgör mot Sverige och vilket hot det kan komma att utgöra i framtiden (Exempel Expressen, men nej, det är få som pratar om en fullskalig invasion, Wiseman reder ut). NATO-debatten pågår i ljuset av hotet från Ryssland och Sveriges hypotetiska förmåga att 2019 kunna försvara oss mot ett begränsat anfall på en plats runt 24-48h om IO14 finansieras (F&S tankar). Men om vi lägger hop dessa två synpunkter och vänder på frågan, skulle inte ett och svenskt NATO-medlemskap vara det som verkligen säkerställer att Ryssland ser Sverige som ett hot och agerar därefter?

När Baltstateterna gick med i NATO 2004 möttes detta av motstånd i Ryssland, man kände att man hade blivit åsidosatt i processen och att ens bekymmer inte hade tagits på allvar. Detta är ett återkommande element i Rysslands relation med Väst efter sin självständighet. Många möjligheter att skapa en ”normalare” relation till Ryssland har missats under den enorma transformation med tillhörande identitetskris som Ryssland genomgått. Utan att på något vis ursäkta Rysslands brott mot mänskliga rättigheter, kan man kontrastera mot hur Kina har kommit undan enkelt medan Ryssland fått utstå desto hårdare kritik.

Sovjetunionens arv ligger tungt i Ryssland, men det gör det också hos externa bedömare. I en given situation har pro-västliga mindre stater kunnat få stöd mot Ryssland per automatik snarare än per riktighet. Något som ytterligare bidragit till ett konfliktfyllt förhållande är omsvängningen i Väst till humanitära interventioner med grundtanken att en stats suveränitet kan kvalificeras av den säkerhet och skydd de tillhandahåller sina invånare. Detta har setts av Ryssland som något godtyckligt där makt döljs i moraliska och juridiska termer på Morgenthauskt manér. Speciellt obehagligt har dessa interventioner setts då de skett utan FN:s säkerhetssråds godkännande som i fallen Irak och Kosovo. Detta bland annat för att Ryssland fruktade interventioner mot sig själv mot främst Kaukasus, något som till och med diskuterades på högsta amerikanska ort under Georgienkriget 2008.

Den osäkerhet som har funnits i Ryssland har snarare förstärkts och upprepats med Kosovo 1999 (och erkännandet 2008), Irak invasionen 2003, NATO-utvidningen 2004, okritisk support till Ukraina under gaskrisen 2006 med mycket mera. Lågpunkten var troligen i slutet av George Bush Jr. tid som president i USA, men flera utmaningar kvarstår. ”Resetten” av Obamaadministrationen plockade ett par viktiga, men lågt hängande frukter, de som kvarstår är desto svårare.

Det finns dock en stor skillnad idag emot när alliansen utvidgades 2004, Ryssland står i en helt annan maktposition; dess BNP och militärutgifter har mer än tvådubblats. 2004 var året då länderna formellt anslöts, men förhandligarna och beslutet hade tagits dessförinnan. I essens kan man säga att ifall Ryssland skulle försökt hindra ett anslutande var deras maktposition i den svagast möjliga. Från detta kan vi dra slutsatsen att möjligheterna att utöva påtryckningar mot en medlemskap process skulle vara betydligt större i dagens läge.

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Ryska försvarsutgifter, Bild: Wiseman

Så om Ryssland är vårt största hot och deras största hot är en NATO-utvidgning, skulle det inte bara vara bättre att låta bli att gå med i alliansen överhuvudtaget? Skulle det finnas något mer provocerande än att gå med i den allians som skapades med syftet att försvara Väst från Sovjetunionen? Detta är två viktiga frågor. Tills vidare lämnar jag dem till Er att fundera på och kommentera, själv återkommer jag till dessa senare.


Postat i:NATO, Ryssland Tagged: Baltikum, Hotbilden, Säkerhetsrådet

Rekrytering då och nu.

Fortfarande jobbar jag med det utlovade avslutande inlägget kring stridsvagnarna på Gotland. Arbetsnamnet på inlägget är nu "logistikerns mardröm", vilket innebär att jag problematiserar kring hur en manöverbataljon kan transporteras till Gotland vid ett "skymningsläge" i Östersjöområdet. Jag kommer därmed lämna stridens grunder helt för stunden, detta på inrådan av alla konstruktiva kommentarer jag fått på bloggen. Men jag avser att återkomma till detta i en serie inlägg som enbart handlar om militärteori.

Men för stunden avser jag beröra något som är ganska omdebatterat i dagsläget, nämligen Försvarsmaktens rekryteringskampanier.

För ingen har väl missat försvarsmaktens reklamer, som avslutas med budskapet "vad håller du på med?".

Innehållet i reklamfilmerna och framförallt vilken målgrupp försvarsmakten faktiskt riktar sig till har varit föremål för debatt i media och online. Den "tunga" försvarsbloggaren Wiseman med bloggen "Wiseman´s wisdoms" har reflekterat lite kring vilken målgrupp som faktiskt är lämplig att rekrytera, med tanke på vad en soldat faktiskt arbetar med. 

Debatten om målgrupp och rekryteringen har även kommenterats med ett gästinlägg på ovan blogg från Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten.

Ur ett rent historiskt perspektiv kan det vara intressant att se hur rekryteringsmaterialet har förändrats under åren. Från andra världskriget till dagens rekryteringsförsök. Vad vi vet är att tiderna har onekligen förändrats. Från ett omfattande invasionsförsvar, som i slutet på 1980-talet kunde iallafall på pappret mobilisera närmre 850000 man, till dagens insatsförsvar. Ett försvar där man, beroende på hur man räknar, och vad man anser är realistiskt, kan mobilisera ungefär 50000 män och kvinnor.

Syftet med inlägget är att visa hur Försvarsmaktens rekryteringskampanier har förändrats under åren. Jag fördjupar mig därmed inte i jag anser om utvecklingen.

Signaturen "Henke_SoldF" har gjort en alldeles utmärkt sammanställning av ytterligare reklamkampanjer som Försvarsmakten genomfört. Du finner sammanställningen i kommentarsfältet till detta inlägg. Tack Henke_SoldF!

Copyrighträtten för bilderna är G. Dahlin 1939, samt försvarsmaktens informationsstab från 1965.


Året är 1939 och finska vinterkriget är ett faktum. Kriget är trettio mil bort. Symboliken är slående - Hotet är påtagligt. Frivilligkåren var en fristående organisation, men det har framgått med all tydlighet att i modern historisk litteratur att det fanns ett omfattande stöd för organisationen. Detta i såväl riksdagen, och i dåvarande krigsmakten.


I mitten på 1960-talet behöver Kustjägarförbanden modiga och starka män för att driva tillbaka en presumtiv fiende i skärgården.




Året är 1988 (se 1:45 in i klippet). Kalla kriget närmar sig slutet, i snart ett helt decenium har man jagat ubåtar i skärgårdarna. Melodin från den svenska nationalsången spelas i bakgrunden, samtidigt som tittaren får se den svenska marinens förmågor "in action".





Frid över major Curt Johanssons minne.

Som framgår av minnesrunan på SMB:s huvudsida har major Curt Johansson avlidit. Han gjorde en ovanligt strong insats för svenskt försvar och var medgrundare av stiftelsen SMB. Själv kommer jag alltid att minnas honom främst för att han utbildade både min far och mig.

Som framgår av bilden längst ner i minnesrunan tillhörde Johansson på 40- och 50-talet flygvapnet. Det var då han var närmsta chef för min far, närmare bestämt då min pappa gjorde sin värnplikt 1953-54 på Flygkrigshögskolan. Rätt exakt 35 år senare hade jag förmånen att under några dagar utbildas av samme man, men då inom armén. Liksom min far minns jag Johansson som en ordentlig och vänlig instruktör. Med tanke på Johanssons långa karriär skulle det förvåna mig om vi är unika, min far och jag. Alltså, har även du och din far utbildats av Curt Johansson - lämna gärna en kommentar.

Nagorno-Karabach – en pyrande konflikt

Av Oscar Jonsson, konfliktvetare

Under 2013 möter Nagorno-Karabach konflikten utmaningar som riskerar att eskalera den lågintensiva konflikten till ett fullskaligt krig. Sedan kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach slutade 1994 har stridigheter vid kontaktlinjen och krigshetsande retorik hört till normalbilden. Tre oroande skeenden som bör uppmärksammas under 2013 är: öppnandet av Stepanakert-flygplatsen i Nagorno-Karabach, Azerbajdzjans oljepeak och presidentvalen i båda länderna.

Kriget om enklaven Nagorno-Karabach var inte det dödligaste, men det har producerat en av de värsta frederna. Kriget som pågick mellan 1992-94 resulterade i att över 30 000 människor dog och att en miljon människor blev flyktingar. Det vapenstillestånd som slöts uppmanade till en fredlig lösning på konflikten, men detta är något som inte förverkligats. Till följd av konflikten har både Armenien och Azerbajdzjan radikaliserats, så att moderata röster marginaliserats och etnisk nationalism med hat för “den andre” har blivit ständigt närvarande inslag. Kontaktlinjen är sannerligen en av de mest militäriserade gränserna i den norra hemisfären och det finns inget som skiljer de två arméerna ifrån varandra, där det bitvis längs kontaktlinjen är enbart 100 meter mellan trupperna.

Flygplatsen i Nagorno-Karabach huvudstad Stepanakert invigdes 28 september och kan inom kort flyga sina första avgångar. I november tillkännagavs det att de första avgångarna blir försenade med påstådd anledning av flygsäkerhetsskäl. Det har diskuterats om att börja flyga ifrån flygplatsen under hela hösten och en operativ flygplats skulle främja Karabachs de facto-självständighet och ekonomi. Samtidigt har Azerbajdzjan uttryckligen fördömt användandet av flygplatsen och deklarerat att det skulle vara oacceptabelt till den grad att det skulle representera en invasion. Azerbajdzjan har även antytt att de skulle kunna skjuta ner flygplanen. Till detta har Nagorno-Karabachs president svarat att ett nedskjutande av ett flygplan skulle vara en casus belli, en orsak att gå till krig.

Dessa allvarliga utväxlingar av hotelser bör ses i ljuset av oroligheterna vid kontaktlinjen. Det har dött över 63 personer sedan 2011 i stridigheterna, och större och större militärövningar hålls vid de facto-gränsen. Vidare är stridigheterna som uppstår vid kontaktlinjen ofta sammanhängande med de politiska förhandlingar om konfliktlösning och används som ett verktyg då någon sida är ovillig att göra framsteg. Den senaste stora stridigheten skedde förra sommaren, då tre armeniska soldater dödades. Detta var samma dag som Hilary Clinton påbörjade sin resa i södra Kaukasus. Dagen efter hämnades Armenien och lyckades döda fem azeriska soldater.

Stridigheterna är symptomatiska för den inneboende riskfylldheten och utgör en farlig eventualitet i sig själv. Ifall de småskaliga stridigheterna eskalerar kan det skapa en situation där båda parterna vill, men inte ser sig ha råd att backa ut ifrån.

Azerbajdzjans oljetillgångar har bedömts nå sitt maximala utflöde mellan 2013-14. Oljan var Azerbajdzjans ekonomiska räddning efter kriget, och det är med den landet har byggt sitt nuvarande välstånd och internationella inflytande. Precis efter krigets slut 1994 lyckades amerikanska företag köpa över 40% i det konsortium som skulle exploatera fyndigheterna och detta har säkerställt USA:s intresse. Azerbajdzjan har även vissa gastillgångar som nu exploateras, men till skillnad mot olja som enkelt kan transporteras världen över, så är gas mer beroende av geografisk närhet och distributionsnätverk. Det är då som transitland mellan de väldiga gasresurserna i Centralasien och den törstande europeiska marknaden som Azerbajdzjan utgör en viktig kugge i EU:s strävan efter att diversifiera sina energiimporter. Detta är extra viktigt på grund av oviljan att vara helt beroende av rysk energi, oroligheter i Iran och Libyen samt efter Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft.

Av de vinster som oljan genererat har mycket fokuserats på modernisering av den azeriska armén. Militärutgifterna har årligen ökat med i snitt 50% från 2003 till 2011 och detta gjorde att Azerbajdzjans militärutgifter översteg Armeniens BNP under 2011(!). Ifrån dessa investeringar har ett nära samarbete med Israel uppkommit, som Azerbajdzjan har köpt betydande mängder krigsmateriel från, till exempel UAV:er.

Den azeriska oljepeaken betyder att maktdiskrepansen mellan de två länderna ej kommer att vara större än under den närmaste tiden och därav Azerbajdzjans bästa tillfälle att lösa konflikten militärt. Detta är ett alternativ som kan förefalla mer och mer lockande, om dödläget fortsätter i de politiska förhandlingarna.

En faktor som gör det svårt för Azerbajdzjan att kalkylera ifall de rent militärt kan ta tillbaka Nagorno-Karabach är Armeniens allians med Ryssland. Armenien och Ryssland är sammanbundet i försvarsalliansen CSTO, där en aggression mot en medlem skulle ses som en aggression mot alla. Den centrala frågan är ifall ett anfall på Nagorno-Karabach som är internationellt erkänt azeriskt territorium skulle utlösa ryska försvarsgarantier. Ryssland har en bas stationerad i Gyumri i Armenien med två brigader och möjligheten att ge betydande stöd. Vad som är klart är att Armenien inte frivilligt kommer att släppa ifrån sig Nagorno-Karabach. Även fast de vann kriget militärt led de enormt samhällsmässigt efter krigsslutet, men de såg det värt priset att betala för självständigheten av sina förfäders mark.

Presidentvalet i Armenien i februari innehåller ett stort orosmoment med tanke på de våldsamheter som efterföljde valet 2008 och mordförsöket nyligen på presidentkandidaten Hayrikyan. Den nuvarande presidenten Serzj Sarkisians seger under valet 2008 ledde till omfattande protester med anklagelser om valfusk. Protesterna började fredligt men blev sedan våldsamma då Sarkisian försökte upplösa dem med hjälp av polis. I dessa våldsamheter avled 10 personer, över 200 skadades och 100 fängslades.

Azerbajdzjan är en mer autokratisk stat än Armenien och håller sitt presidentval i oktober. I Azerbajdzjan har makten lämnats över från Heidar Alijev som styrde från slutet av kriget till 2003 till hans son Ilham Alijev som styr idag. Denne valdes 2003 i ett val med omfattande anklagelser om valfusk och protesterna som uppstod blev våldsamt nedslagna och över 600 demonstranter greps. Detta ledde till att oppositionen bojkottade det efterföljande valet 2008 och Alijev vann enkelt. Under våren 2011 kom även ett uppsving i protester i Azerbajdzjan, men det bemöttes med våld, arresteringar och mer repressiv lagstiftning. Valet under hösten i Azerbajdzjan riskerar att blåsa liv i de sociala spänningar som finns inom Azerbajdzjan.

När vi nu går in på det 25:e året sedan konflikten startade ser framtiden snarare mörkare ut än ljusare. Den etniska nationalismen som båda sidorna använde sig av för att mobilisera stöd vid konfliktens begynnelse är idag inbyggt i bådas statsbyggen. Hatretoriken är en förutsättning för folkligt stöd och utgör ett stort hinder för ledarnas möjligheter att kompromissa mot en lösning. Ytterligare problematiskt är att medianåldern i det båda länderna är kring 30 år vilket innebär att den breda massan inte har minnet av att leva fredligt med varandra. Detta är ett minne som ter sig mer och mer avlägset. När alla dessa oroligheter bubblar under ytan kombineras med de ovan nämnda skeendena riskerar vi att få en blandning med dödlig utgång under 2013.